andra ka pitl e t
Nära himlen Jag hade väl inte just tänkt mig bli stockholmare, men visst kunde jag – i synnerhet i min ungdom – se mig bo där ett tag, i det jag upplevde som en stad, full av kulturutbud, möjligheter till spännande upplevelser och möten! (Vem av oss lantortsbor har väl inte lekt med den tanken?) Hans – som skapade den ljuvligaste musik och som jag nu levde tillsammans med i Arvika, hade däremot bott största parten av sitt liv i huvudstaden. En dag föreslog han att vi kanske skulle ta och flytta dit. Där ”funkade saker”, menade han. I Arvika, kunde det vara lite si och så med det; lite mer av ”mañana mentalitet”. Vi bestämde oss för att flytta och jag grät. Jag kände mig rädd för att bli ensam – rädd för att försvinna i det stora och okända. Vi hamnade i Tensta i en förort där bostadsrätterna kostade bråkdelen mot innanför tullarna. Högst upp, i en ljus lägenhet nära himlen. “Välkomna hem” sade grannarna när vi bar in vårt flyttlass. Brita, i dörren mittemot, gav oss en ros. Nej, den här platsen var inte anonym! Här i Tensta mötte man varandras blickar. Av olika anledningar hade folk av vitt skilda ursprung samlats här; Brita var smålänning, Hans var västmanlänning och jag värmlänning. Vi fick vänner som börjat sina liv i Armenien, i Eritrea, i Mongoliet och
- 17 -