9789163895647

1 sämsta vägen. Betselvägen är kanske inte så mycket bättre, men där kan jag i alla fall andas. På Hovslagarvägen blir jag andfådd. En liten lek­ park med rostiga gungor och gräs som växer in i sandlå­ dan. Röda radhus i trä med vita gavlar. Linbanan bakom föreningslokalen är väl okej, men att behöva gå på den torra spruckna asfalten mellan svennebananlängorna för att komma dit gör att det nästan inte är värt det. Alla som bor där är antingen pensionärer, barn eller föräld­ rar mitt i livet. De jobbar som frisörer och har bilar som är små nog att få plats i det lilla garaget, men ändå stora nog att rymma två bilbarnstolar och en tibetansk spa­ niel. Det låter kanske oförargligt, men jag blir jävligt provocerad.

Vad är det som gör Betselvägen bättre då? Inte mycket.

Men radhuslängorna är åtminstone i tegel. Pensionärer­ na är fler än barnfamiljerna, vilket jag av någon anled­ ning tycker är bra. Våra grannar har fyra hundar, det hovsl agarvägen är den

3

tror jag inte att det finns någon på Hovslagarvägen som har. Fyra hundar är för rock’n’roll för dem. Jag vet inte, det är svårt att förklara. Vår asfalt är också sprucken, och vi har också en lagom stor bil. Jag hatar oss också, bara inte lika mycket.

Gustavsberg är Värmdös huvudstad kan man säga.

Här finns hyreshusen, centrum och alla skolorna.

Ishockey­ rinken, skateboardparken, biblioteket, ung­ domsmottagningen. Längre ut på Värmdö finns hästar­ na och båtarna och Markoolio. Där ute är folk anting­ en lantisar eller rika. Visst finns det rika personer här i Gustavsberg också, men de är tätt centrerade kring Farsta­viken. Sjöutsikten.

Centrum vill vara en galleria, men lyckas inte så bra.

Flera lokaler är tomma efter affärer som lagts ner. Buss­ kurerna är fulla av nazistsymboler som täckts över med AFA-klistermärken. Antifascistisk aktion. När hade vi senast en antifascistisk aktion här? Om det fanns sådant skulle jag nog känna mig mer hemma.

Jag är född här, uppvuxen här, men jag tänker inte låta mig färgas av den här jävla skitförorten. Jag tänker inte bli Gustavsberg. I gymnasiet drar jag. Långt bort. Eller mer exakt tre mil västerut, till stan. Till caféer på Söder­ malm där folk dricker sitt kaffe utan mjölk och läser Kafka eller vad de där kända tänkarna heter. Simone de Beauvoir och Sartre. Jag får kanske läsa på lite först.

4

* Klockan ringer 06:15 för att jag ska hinna läsa igenom spanskglosorna innan skolan börjar. Jag har nästan all­ tid exakt hälften rätt på glosorna. Jag är alltså halvbra på spanska, vilket jag kan leva med.

Jag reser mig ur sängen utan att ta av mig täcket, öpp­ nar garderoben och ser mig i helkroppsspegeln på garde­ robsdörrens insida. Gårdagens smink har hasat ner över kinderna, gammal hårsprej har gjort håret klibbigt. Jag drar med fingrarna under ögonen. Kajalen ger med sig, men mascararesterna går inte bort. Det kanske är dags att duscha. Det är trots allt fredag, jag borde göra mig fredagsfin.

Jag stoppar sömndrucket handen i underklädeslådan och greppar tag i första bästa tygbit. Drar upp täcket över huvudet så att det bildar en kokong runt min kropp, och går snabbt genom hallen in i badrummet. Någon har redan varit uppe och duschat för det är imma på spe­ geln. Säkert mamma.

Efter duschen lindar jag in mig i täcket igen. Hämtar spanskboken på skrivbordet innan jag går ner till köket.

Mamma sitter lutad över Dagens Nyheter med en kopp te i handen, och Ludvig står vid spisen och steker ett ägg. ”God morgon”, säger mamma trött utan att titta upp.

Ludvig vänder sig om och kisar mot mig med morgon­ trötta ögon.

5

”Ta på dig kläder, vad fan. Hur svårt kan det vara?” muttrar han. ”Sköt dig själv”, svarar jag medan jag öppnar kylskåpet. ”Var snälla mot varandra nu”, säger mamma med blicken fortfarande på tidningen.

Jag tar en Risifrutti och sätter mig vid bordet. Slår upp spanskboken och viskar: ”Perdon por llegar tarde.” ”Var är pappa?” frågar jag ut i luften. ”Han åkte till jobbet. Och William sover.” Mamma tittar på mig för första gången idag och ler. ”Har du duschat?” frågar hon glatt. ”Ja”, svarar jag och viskar sedan, ”tomar un descanso.” ”Vad bra.”

Jag drar på mig mina bästa strumpbyxor lite för snabbt så att stortånageln river upp en maska vid knät. Jag har varken tid eller ork att bry mig, utan tar på mig ett par svarta jeansshorts över och en vit Ung Vänster-tröja.

Håret är fortfarande blött så jag sätter upp det i en knut, slänger på mig min olivgröna höstjacka och ryggsäcken i en snabb rörelse och drar igen ytterdörren.

Det är grått och fuktigt ute och jag ryser till när det kalla slår mot mina ben. Luften jag andas ut blir till ånga. Jag går med snabba kliv längs radhusen och sväng­ er in mot ståltrappan upp mot Hästhagsterrassen. Jag ser Livs smala siluett vid trappans slut. Hon ser också ut att frysa, hon har dragit upp axlarna mot öronen och 6

trampar i takt till någon låt hon har i hörlurarna. Jag ropar men hon svarar inte. När jag kommer fram tittar hon glatt på mig och fortsätter trampa i takt. Hon sätter upp en hand när jag gör en ansats att säga något. Vi står tysta i kanske tio sekunder innan hon drar ut hörlurarna. ”Heeej!” säger hon och ger mig en snabb kram. ”Jag var bara tvungen att lyssna klart på låten, sorry.” ”Låt mig gissa, var det nån Belle and Sebastian-låt?” skrattar jag.

Liv fnissar. ”Är jag så förutsägbar?”

Vi börjar gå mot Kvarnberget. Vem kom på idén att lägga en högstadieskola högst upp på ett berg som det är asjobbigt att gå upp för? Helt klart någon som hatar ungdomar.

Liv går med lätta pigga steg. ”Fredag, fredag, fredag”, nynnar hon glatt. ”Ja, fast vad gör det för skillnad egentligen? Det är ju inte som att det händer nåt kul i helgen”, säger jag. ”Du är så himla negativ. Vi kan väl hitta på nåt?” ”Som vadå?”

Jag tittar på Liv och känner en gnista av hopp tändas inom mig. Säg något som är roligt på riktigt, Liv. Snälla, säg att du åtminstone vill hjälpa mig att sno Williams cigg, eller sätta igång billarm eller sno en cykel. Eller i alla fall gå ner till centrum och se om det händer något där.

7

”Vi kan väl kolla med Moa om hon vill hänga? Vi kan ju titta på nån film eller så?” Jag känner hur mina steg blir lite tyngre. ”Ja, visst. Vi får väl göra det.”

Det är nog ungefär vad man kan kräva av en fredags­ kväll i oktober. Men jag vill mer än så. Jag vill göra något som jag aldrig gjort förut. Jag vill bli arg eller ledsen eller skitglad. Jag vill inte ha trevligt. Jag vill bli jagad av en polis. Eller, det kanske räcker att bli utskälld av mamma.

Men den önskan skulle Liv inte förstå.

Vi sitter bredvid varandra på både spanskan och matten.

Vi delar på Livs hörlurar och spelar varannan låt var. Liv får fler rätt än jag på spanskglosorna och hinner fler tal i matteboken, allt är i sin ordning.

Det känns att det är fredag, klassen är lite fnissigare än vanligt. Det verkar som om Gabbe ska ha fest, han och Love går med hög svansföring i korridoren och jag hör honom säga till Amanda och Yasmine att hans bror­ sa har köpt med sig två flak öl till honom från Tyskland.

Ingen kommer att bjuda oss, det vet jag. Men det skulle nog inte vara alldeles omöjligt att bjuda in sig själv.

När jag kläcker idén för Liv och Moa på lunchen möts jag av höjda ögonbryn. ”Varför vill du på fest hos Gabbe? Vi känner ju knappt honom”, säger Liv. ”Nej, och de kommer säkert bara lyssna på house och 8

vara dräggiga. Vi gillar ju inte sånt”, säger Moa. ”Vadå ’vi gillar inte sånt’? Hur vet vi det? Vi har ju inte provat”, säger jag.

Moa och Liv tittar på varandra över varsin knäcke­ macka med örtsalt. Jag tar en klunk sojamjölk. ”Miranda, vi kan väl bara kolla på en film eller nåt?

Alltså, jag fattar inte varför du vill till Gabbe helt plöts­ ligt”, säger Liv lite trött.

Moa pillar i sin raka svarta lugg. ”Vi behöver inte gå till Gabbe, det är inte det. Jag vill bara göra nåt annat för en gångs skull. Vi är femton, vi borde leva mer tonårsliv. Vi kan väl klottra kvinnomär­ ken på deras moppar åtminstone? Sen kan vi väl se den där filmen.”

Moa avbryter mig. ”Mirre, ge dig. Det är ju alltid så här. Om vi inte är roliga nog så gör nåt annat då. Gå hem till Gabbe själv, det är lugnt för oss!”

Jag tittar ner i mitt tomma mjölkglas. Ja, det är alltid så här. Fan. ”Nej förlåt, det är inte att ni är tråkiga. Jag är bara lite … understimulerad. Men det är lugnt. Kan vi vara hemma hos dig, Moa?” Hon ler och rättar till sitt diadem. ”Självklart, vi kan alltid vara hos mig.”

9

2 från skolan är både Ludvig och William hemma. De ligger i varsin soffa och tittar på eftermiddagsteve. Jag rostar en macka och sätter mig i fåtöljen. Ludvigs mobil plingar var trettionde sekund.

Jag suckar. ”Vad ska ni göra ikväll?”

Ludvig tittar förvånat på mig. ”Varför undrar du?” ”Lite inspiration”, säger jag.

William skrattar till. ”Om du vill ha inspiration ska du inte få den från oss.

Var med dina vänner du”, säger han. ”Kan du köpa ut till mig?” svarar och frågar jag.

Både William och Ludvig brister ut i skratt. William sätter sig upp. ”Aldrig i livet. Jag är dessutom bara nitton, om du hade missat det.” ”Så du menar alltså att om ett år börjar du köpa ut till när jag kommer hem

10

mig?” frågar jag med medvetet retsam röst.

William skrattar till igen. ”Det kan du glömma. Aldrig att jag skulle ge dig sprit.

Du är fan ett barn.”

Jag suckar igen. Jävla dubbelmoral. ”Men hallå, båda ni drack väl när ni var femton, eller hur? Ni var ju skitjobbiga när ni var femton. Nu är det min tur.”

Ludvig tittar nyfiket på William. Hur ska han lösa det här? ”Men Mirre, det är annorlunda. Du är tjej. Och du är duktig, fortsätt med det. Du behöver inte hålla på med samma dumheter som vi gjorde. Och nu har ju vi växt upp, nu är vi inte skitjobbiga längre, eller hur?”

Jag reser mig trött ur fåtöljen. Ludvig återgår till sin plingande mobil. William tittar på mig med snälla, men lite nedvärderande, ögon. ”Jag är inte så liten som du tror. Jag är inte ens oskuld längre”, säger jag.

De skrynklar båda ihop ansiktet i avsmak. Ludvig för händerna mot öronen. ”Men vad fan, Mirre! Sånt vill ju inte vi höra! Gå och läs Bamse eller nåt nu”, frustar han.

Jag vänder ryggen mot dem och går med hårda arga steg upp för trappan till mitt rum.

Jag hör William resa sig ur soffan. Han skyndar efter.

En hand på min axel.

11

”Är det sant?” frågar han och hans blick är beskyd­ dande och storebrorsjobbig. ”Ja. Fuck you.”

Han suckar och hans axlar sänks. ”Fuck you. Vem låg du med?” ”En kille på en fest”, säger jag och fortsätter mot mitt rum. ”När var du på fest? Hallå …?” ropar han medan jag stänger min dörr.

Jag hör ett till ”hallå” men skiter i det. Det var inte sant. Jag är jävligt oskuld. Fan. * Allt med mig är helt okej. Men inget är speciellt spän­ nande. Jag kommer aldrig att bli lika bra på piano som Liv. Jag kommer aldrig att bli lika hänsynslös som Lud­ vig. Jag kommer att typ bli som mamma. Snäll, men inget mer.

Jag vet att jag är ung och har tid på mig. Men varför vänta? Det är nu jag är ungdom, det är nu jag borde balla ur. Istället är jag fast i den här svenniga tråkförorten där inget någonsin händer. Och om jag försöker göra något är det ändå ingen som reagerar. När skolsköterskan kom på mig med att skriva ”rasistsvin” med svart märkpenna på Mattias i 9b:s skåp var det enda som hände att hon tvingade mig att tvätta bort det. Och när jag vägrade var det enda som hände att hon ringde mamma. Och det 12

enda som hände då var att mamma sa åt mig att det inte är bra att vandalisera.

Men sedan tog det stopp. Det gör alltid det. Ingen vill ens skälla ut mig ordentligt, för jag är så himla lagom och normal. Mamma har inte tid att oroa sig för mig för all hennes oro går åt till mina bröder. Till att lukta efter rök i deras smutstvätt och skrikgråta när de kom­ mer hem en söndagsmorgon efter att ha varit borta i ett dygn utan att svara i mobilen.

Det är kanske inte helt supervanligt att vilja bli utskälld. Men blir man utskälld så händer det något. En reaktion. Känslor.

När vi tittade på Fucking Åmål på svenskan förra ter­ minen var jag nog den enda i klassen som verkligen för­ stod. De andra såg en film, jag såg typ insidan av min egen hjärna. * Jag sminkar mig med svart ögonskugga och tuperar håret. Jag drar av mig shortsen och tröjan och står fram­ för spegeln i bara strumpbyxorna. Trosorna har kor­ vat sig innanför. Mina små bröst står rakt ut. Inte ens tyngdkraften vill ta tag i dem.

Jag stoppar in handen innanför de trasiga strumpbyx­ orna för att rätta till trosorna, men det leder bara till fler maskor. Jag låter handen stanna kvar mellan benen, känner håret genom trostyget. Värmen. Rör lite på fing­ 13

rarna. Det pirrar, men jag orkar inte engagera mig rik­ tigt, ser på mig själv i spegeln igen. Femton år. I princip okysst. Oskuldsfull. Men ändå inte.

Jag lägger mig på golvet och lyssnar på Ebba Grön på hög volym. Det tar bara sekunder innan William knack­ ar argt på dörren och öppnar den utan att vänta på svar. ”Sänk, vad fan.” ”Okej, vänta. Jag vill bara lyssna klart på den här låten.” ”Nej, det är för högt. Du har hört den tusen gånger förut. Förresten så ser man rakt upp i din klänning eller vad det är när du ligger så där. Ta på dig byxor eller nåt.”

Jag drar ihop benen lite. ”Jag har på mig vad fan jag vill”, säger jag surt. ”Skit i det då.”

Han tar ett steg över mig och sänker volymen på datorn. ”Det är mat snart”, säger han på vägen ut.

Jag ropar åt honom att stänga dörren efter sig men han låtsas inte höra.

Vi äter tacogratäng som pappa har lagat. Ludvigs mobil plingar tills mamma tröttnar och säger till, och då går den över till att vibrera istället.

Mamma och pappa ska på teater ikväll. De ska kom­ ma hem redan vid elvatiden, men jag såg ändå hur mam­ ma igår låste barskåpet med hänglås. ”Vad ska du göra ikväll då, Miranda? Går du hem till Moa?” frågar hon.

14

Jag nickar.

Ludvig fnissar till. ”Eller ska du gå och knulla med nån?” säger han och skrattar med mat i munnen. ”Men Ludde! Vad säger du? Usch”, säger mamma.

Pappa mumlar instämmande. ”Ja, jag ska knulla med Moa”, säger jag och reser mig upp. ”Men vad säger du? Vad håller ni på med? Vilket språk!”

Mamma ställer ifrån sig glaset och tittar menande på pappa, en blick som betyder att han borde delta i vår uppfostran. ”Skärpning”, säger han och verkar nöjd med sin insats.

Ludvig skrattar. Jag kan inte låta bli att skratta lite jag med. ”Förlåt, mamma, jag skojade ju bara. Tack för maten.”

Mamma godtar min ursäkt. När jag går ut i hallen för att ta på mig ytterkläderna ser jag en cigarettpaketfor­ mad utbuktning i Williams jacka. Jag sticker in handen i fickan och drar ut paketet. Röda Marlboro. Jag släpper ner paketet i min ryggsäck innan jag går.

15

3 nu än det var i morse. Jag gräver ner händerna i jackfickorna och går snabbt.

Moa bor på Trallbanevägen, högst upp i en tvåa med sin mamma. Fast hennes mamma är nästan aldrig hemma, hon är hos sin pojkvän i Nacka. Jag förstår ärligt talat inte varför de inte bara flyttar dit, men det är inget jag tänker föreslå. Den nuvarande situationen passar mig ganska bra. Konstant FF. På vägen till Moa går jag förbi gavelhuset på Hästhags­terrassen där Gabbe bor. Festen verkar inte ha börjat, men Loves moppe står utanför. En mörk­ blå EU-moppe, som han säkert åker med till inne­ bandyträningarna, och som han skjutsar Yasmine med upp för Kvarnberget om morgnarna. Moppen som jag sett dem sitta och hångla på.

Den där moppen är inget färdmedel, den är en livs­ stil. Jag blir i vanlig ordning provocerad av att se den.

Dörren är upplåst och Moa och Liv sitter i köket och det är ännu k all are

16

pratar. Jag tar av mig skorna och jackan i hallen, men tar med mig ryggsäcken in. De spelar Broder Daniel, och Moa nynnar med. ”Vi pratade precis om Gabbes fest. Jag gick förbi på vägen hit, det verkar inte vara nåt”, säger Liv. Hon lägger upp benen på stolen bredvid sig. Hennes korta vippiga kjol med hög midja åker upp så att jag kan se skrevet på hennes lite nedhasade strumpbyxor. I sko­ lan är hon jämt så proper, ser ut som en snäll tjej ur en sextiotalsfilm, men när vi är ensamma slappnar hon av.

Jag tycker mer om henne så. ”Ja, jag gick också förbi. Det har nog inte dragit igång än. Men jag såg Loves moppe”, säger jag och sätter mig. ”Men tror du verkligen att det blir nåt, då? De snackar jämt så mycket”, säger Moa. ”Man vet aldrig. Men de hade ju fixat en massa öl. Då lär det ju komma folk liksom.”

Jag rotar runt i ryggsäcken. Den är fylld av gamla läx­ or, vissa är säkert till och med från förra terminen. Jag tycker mig känna paketet, men det visar sig vara tam­ ponger. ”Ja, kanske. Men, vad gör de ens på sina fester? Hång­ lar, typ? Eller … liksom, dansar de? Jag kan inte se det framför mig …” Liv ser tankspridd ut. ”Jag vet inte … Festar liksom. Sitter och hänger kan­ ske. Vi kan ju gå dit och kolla?” säger jag.

Jag vet att de inte kommer att nappa på förslaget, men 17