s o m vak n a d e
Martin Widmark Emilia Dziubak
Larson är gammal nu. Lederna knakar och synen är inte så bra.
Han bor ensam i sitt stora hus. I fönstren står vissnade blommor och det var länge sedan han vädrade. Till och med katten, Johan Sebastian, tröttnade på den dystra gamla gubben. Så en dag försvann han bara. Lika bra det, tänker Larson. Så slipper jag fundera på hur det ska gå för honom.
Nu är det kväll och Larson går runt och släcker i alla rummen. Barnen har flyttat hemifrån för länge sedan. Nu har de egna barn.
Larsons fru har gått ur tiden. Hon har dött. Nu finns hon i Larsons tankar. Hon hette Sara och han kan fortfarande höra henne ropa till honom inifrån sitt arbetsrum. – Larson! Kom ett tag och titta.
Larson öppnar dörren. På väggen hänger alla hennes tavlor. – Tycker du om den?
Larson tittar på en målning. Den föreställer en sommaräng med stora röda vallmoblommor.
Larson vet att det var just på den ängen som han höll henne intill sig för första gången.