9789163892141

FÖR E OCH EF TER K LE A Copyright © Jesper Danielsson 2017 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2017 Omslagsformgivning av Nils Olsson, Katslosa Design Tryckt av ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-638- 9214-1

www.bonniercarlsen.se

Förord

Det var i somras allt hände. A llt det jag ska berätta om. Allt det som är själva historien. Men det här är ett förord.

Pappa säger att man gärna ska ha ett förord. Det är proffsigt. I förordet kan man prata om det man ska berätta sen, liksom utifrån. Sen kommer man att vara fångad inne i historien, säger pappa. I förordet kan man förbereda folk så att dom är i rätt stämning när dom kommer till själva historien, säger han.

Okej. Bered er på det värsta, säger jag. Bered er på att bli rädda. Bered er på att sova med ljuset tänt. Bered er på att inte tro era öron. Allt det jag ska berätta är sant men ni kommer inte att tro på det. Bered er på det.

Det kanske låter överdrivet och kanske ingen kommer att våga läsa den här historien om jag börjar så.

Men det var så det var. Man ska inte ljuga. Det var hemskt när det hände. Men det var roligt och spännande också. Och bra. Vi gjorde ju nånting bra. Tror jag. Vi får se.

5

jesper danielsson

Pappa säger att i ett förord kan man berätta vem man är också. Jag heter Jonte och är tio år, snart elva. Jag bor i ett gult hus i Nacka. Nacka ligger precis utanför Stockholm, nära havet. I det gula huset bor också mamma och pappa och mina två systrar Märta och Signe. Märta är fem år och Signe är två. Signe kan inte säga Jonte utan kallar mig för Doudda. Märta kallar mig mest för skitunge, fast det är inte för att hon inte kan säga Jonte. Det är för att hon är världens störigaste femåring.

Vårt hus ligger näst längst upp i en backe. Nedanför oss i backen ligger ett vitt hus och sen ett rött hus. I det vita huset bor Axel som är elva år och i det röda bor Jimi som är tio som jag. Dom var med. Dom vet att allt är sant.

Axel har två systrar som är tvillingar, dom är sex år och heter Mikaela och Vera. Jimi har också ett syskon, Ella, som är fjorton. Mamma säger att det är som att bo i Buller­ byn med så många barn som springer fram och tillbaka mellan husen. Fast det är det ju inte alls. Vi har inga kor och getter och får och sånt där. Vi bråkar mycket mer och pratar inte så konstigt som dom. Och så har dom inget ödehus. Ödehuset är det hus som ligger allra längst upp i backen, ovanför vårt. Det är det sista på vår gata. Sen blir det skog.

När man läser om ödehus i böcker, speciellt böcker som 6

före och efter Klea

ska vara läskiga eller spännande, så är det alltid gamla ruckliga hus, stora spökslott eller förfallna ruiner. Det här ödehuset är inte så. Det är egentligen ganska likt vårt hus.

Det är bara det att det inte bor nån där. Det har det inte gjort så länge vi har bott här. Pappa säger att det är konstigt att det bara får stå tomt och förfalla.

Trädgården runt ödehuset är lite som en djungel. Det växer träd och buskar och gräs åt alla håll och kanter. Om man leker kurragömma kan man gömma sig där och då är det aldrig nån som hittar en. Men vi får inte vara i ödehusets trädgård.

I somras gjorde vi många saker som vi aldrig skulle få göra om vi frågade. Ibland är det nog nödvändigt att bryta mot regler för att klara nåt som är riktigt viktigt. Kanske skulle inte mamma och pappa hålla med om det. Kanske skulle dom bli sjukt arga om dom fick veta sanningen om allt vi gjorde i somras. Fast dom skulle nog inte tro mig i alla fall.

Men det är sant. Alltihop. Nu räcker det med förord.

Nu börjar jag.

7

I

Jag vet inte varför det är så, men barn har längre sommarlov än vuxna. När vårt sommarlov började skulle mamma och pappa jobba flera veckor till. Axels och Jimis föräldrar också.

Det hade varit bestämt sen länge att vi skulle gå på fritids dom där veckorna. Men nån vecka före skolavslutningen fick Axel en idé. ”Vi kan väl ta hand om oss själva”, sa han. ”Vi är ju inga småbarn längre.”

Vi satt vid köksbordet hemma hos Axel och ritade. Jag tittade upp från min halvfärdiga drakteckning. Axel hade inte ritat nånting på sitt papper, han satt och tittade ut genom fönstret. ”Det gör vi ju”, sa jag och såg mig omkring. Axels föräldrar var och handlade med tvillingarna och vi var ensamma i huset. ”Meh”, stönade Axel. ”På sommarlovet menar jag. Fritids 9

jesper danielsson

är tråkigt. Det är som att fortsätta gå i skolan. Jag vill ha sommarlov hela sommarlovet. Du och jag och Jimi kan vara hemma själva.” ”Det får vi aldrig”, sa jag.

Axel tittade på mig och log lite. ”Det gäller att se framtiden an med tillförsikt”, sa han.

Han säger såna där saker, Axel. Ibland låter han som en farbror i nån gammal film. Jag vet inte var han får sina konstiga uttryck ifrån. Jag förstår dom nästan aldrig. Inte den här gången heller så jag bara skakade på huvudet. ”Vi får aldrig”, sa jag igen.

Men jag hade fel. Vi fick. Det gick till och med ganska lätt och fort. Det behövdes knappt nåt tjat eller gnäll alls.

Det var nästan som om det var dom vuxna som bestämde det själva. Axel pratade med sin mamma och pappa som ringde till min mamma och sen hade dom nåt slags föräldramöte nere i Jimis hus en söndagseftermiddag. Så var det bestämt. Vi skulle vara hemma själva.

Småbarnen skulle fortsätta att gå på dagis. Dom var för små för att ta hand om sig själva. Märta skrek och grät och stängde in sig på sitt rum en lång stund för att det var så orättvist. Sen kom hon på att hon faktiskt inte ville vara hemma. Hon gillade att gå på dagis. Ella skulle iväg på konfirmationsläger så hon brydde sig inte.

10

före och efter Klea

Det bestämdes att vi bara fick vara i våra egna hus och trädgårdar. Och i skogen bakom, så länge vi inte gick för långt bort. Vi fick inte gå nån annanstans om det inte var bestämt och godkänt i förväg. Och vi fick inte spela dataspel och inte se på teve.

Våra föräldrar skulle turas om att göra lunch åt oss. Vi fick lova att äta upp alla grönsaker dom ställde fram och att diska efter oss. Det var allt. Jimi protesterade lite för det där med disken, men jag och Axel fick snabbt tyst på honom. Vi ville inte att nån skulle ändra sig på grund av lite skitiga tallrikar. ”Det är ett lågt pris att betala för sin frihet”, sa Axel.

Vi hade skolavslutning en fredag men det var först på måndagen sommarlovet började på riktigt. Det var den första ensamdagen. Då hade vi vattenkrig i min trädgård, Axel och Jimi och jag. Vi hade kommit överens om att det var ett bra sätt att liksom sparka igång sommaren. Men det blev ett ganska kort krig. Vattenkrig är roligare när man tänker på det än när man faktiskt har det. Det blir mest att man står i en ring och sprutar vatten på varandra tills nån ger upp.

Axel som inte hade nån vattenpistol hade beväpnat sig med vattenslangen, så jag och Jimi gav upp efter typ tre sekunder.

Vi la oss på tork i vår stora hängmatta. Vi fick lätt plats 11

jesper danielsson

alla tre. Det är en jättestor hängmatta, familjemattan kallar mamma och pappa den. Den hänger mellan två äppelträd på baksidan av vårt hus.

Solen sken på oss och jag kände hur jag torkade ganska snabbt där i hängmattan. Nästan för snabbt, för det var skönt att bara ligga och titta upp i himlen. Vi kanske kunde ha ett litet vattenkrig till sen när vi var torra, tänkte jag, så vi kunde lägga oss på tork igen.

Då satte sig Axel upp. ”Titta”, sa han och pekade snett upp i himlen nånstans ovanför ödehuset.

Jag tittade dit han pekade men såg inget annat än en mås som svävade runt i stora cirklar. ”Vadå, fågeln?” frågade Jimi som också kisade upp mot himlen. ”Nej, inte fågeln”, sa Axel. ”Röken.”

Då såg jag det också. Ovanför skorstenen på ödehuset syntes en tunn, nästan osynlig rök. Det var bara som vågor i luften, men när man väl hade lagt märke till den såg man den tydligt. ”Vad konstigt”, sa jag. ”Ja, jättekonstigt”, sa Jimi som tydligen också hade fått syn på röken. ”Elda mitt i sommaren. Det är ju hur varmt som helst.”

12

före och efter Klea

Axel och jag tittade på varandra och började skratta. Vi skrattade jättemycket. Det blev ett sånt där skratt som bara fortsätter. Nu när jag tänker på det efteråt skrattade vi nog så mycket för att vi ville skratta bort det konstiga och lite läskiga med att det kom rök ur ödehusets skorsten.

Jimi hoppade upp ur hängmattan. ”Liksom, oj vad kallt det är. Jag måste sätta på mig dunjackan också”, sa han och slog armarna om sig själv och låtsades att han frös.

Han hade inte fattat alls vad det var som var så roligt.

Axel och jag bara fortsatte att skratta. Vi låg i hängmattan och höll oss om magarna. ”Jimi, det är ju ödehuset”, lyckades Axel klämma fram.

Då förstod Jimi också. ”Men, det är ju skitkonstigt”, sa han och slutade låtsasfrysa. Han rätade på sig och tittade mot ödehuset igen. ”Vem eldar där?”

Det var en bra fråga. Och allvarlig. Vi slutade skratta. ”Det kanske brinner”, sa jag. ”Det kanske är en eldsvåda och vi måste ringa till brandkåren.” ”Om det bara brinner under skorstenen lär det ju inte vara nån större fara”, sa Axel lugnt. ”Där är det ju faktiskt meningen att det ska brinna.”

Det där är typiskt Axel. Han är alltid så där smart. På en sekund kan han tänka ut saker som man själv behöver 13

jesper danielsson

vrida och vända på en lång stund i huvudet. Det kan vara lite irriterande, för det är sällan man själv får känna sig smart och duktig när Axel är med. Men det är också tryggt på nåt sätt. Det är nästan som att ha en vuxen med sig. Fast utan allt det tråkiga. ”Det kan vara nån som har brutit sig in. En förrymd fånge eller så”, sa Jimi. ”Nån som behöver gömma sig.”

Axel suckade. ”Eller så är det bara nån som har flyttat in.

Som har köpt huset och ska bo där”, sa han. ”Ja. Dom kanske har barn”, sa Jimi. ”Men vi har ju inte sett nånting”, protesterade jag. ”Inga flyttlass, inga skyltar, ingenting.”

Alltid när det säljs ett hus där vi bor brukar det bli världens röra. Det är skyltar och spanande människor som åker förbi långsamt i sina bilar och visningar och folk som parkerar överallt. Och sen kommer flyttlassen i stora lastbilar och det kånkas och bärs och alla grannar står i fönstren och glor. Det är svårt att missa när det är ett hus till salu eller när nån ny flyttar in. Ödehuset hade varit lika öde som alltid den senaste tiden. ”Och förresten är väl knappast det första man gör att börja elda i öppna spisen, i alla fall inte på sommaren”, sa jag. ”Det skulle vara bättre att typ klippa gräset eller nåt.”

14

före och efter Klea

”Det är ju dubbelmystiskt”, sa Jimi. ”Mystiskt att det är nån där, och mystiskt att dom eldar.” ”Ett dubbelmysterium”, sa Axel. ”Det måste vi gå till botten med.”

Jag hann knappt tänka alls på vad gå till botten med kunde betyda innan Axel hade rest sig och börjat gå mot häcken som växte mellan ödehusets trädgård och vår. ”Vi får inte gå in där!” ropade Jimi efter honom.

Axel måste ha hört Jimis rop, men han vände sig inte ens om innan han dök in i häcken och försvann.

15

II

Jag är inte lik a modig s om Axel och det är nog inte Jimi heller, för vi stod kvar där vid hängmattan och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Att följa efter Axel vore dels att redan första dagen bryta mot reglerna för vårt sommarlov, dels att riskera att bli upptäckta av den som eldade i ödehuset. Om det nu var nån som gjorde det. Å andra sidan är det inte varje dag man får chansen att lösa ett dubbelmysterium.

Jag såg på Jimi att han också tvekade och jag förstod att om han valde att följa efter Axel före mig, skulle jag vara den fegaste av oss tre. Det gjorde att jag bestämde mig. ”Kom, vi följer efter”, sa jag och drog Jimi i armen. ”Jag skulle just säga det”, sa Jimi snabbt. Det var smart sagt för nu hade vi liksom bestämt oss på samma gång och ingen var fegare än den andra.

Vi hittade öppningen i häcken där Axel försvunnit in.

Jag kröp igenom först men hade Jimi precis bakom mig.

16

före och efter Klea

På andra sidan häcken var det som en annan värld. Gräset räckte mig till midjan och vildvuxna buskar och träd spretade med sina grenar lite hur som helst. Grenar och löv flätade sig in i varandra. Det blev nästan som ett tak på vissa ställen.

Vi kunde tydligt se var Axel hade gått, det var som ett spår där han plöjt fram genom det höga gräset. Försiktigt smygande följde vi spåret mot huset.

Det kändes inte särskilt farligt. Solen sken och ödehuset såg mest fridfullt ut. Ändå var det nåt som gjorde att jag tvekade. Helst hade jag velat gå tillbaka till hängmattan.

När Jimi drog mig i tröjan hoppades jag att han skulle föreslå att vi skulle vända. ”Kan du se Axel?” viskade han. ”Nej”, viskade jag tillbaka. ”Och här tar spåret slut.”

Spåret tog slut därför att det höga gräset tog slut. Runt själva ödehuset var det en ring av grus. Okrattat förstås, och blandat med ganska mycket växter och mossa. Det gjorde att det såg lika misskött ut som resten av trädgården, men det blev ändå några meter öppen mark närmast huset.

Jag stannade vid gruskanten. Jag stod där bredvid ett träd och spanade mot huset. Dom två fönster på undervåningen som jag kunde se avslöjade inget ovanligt. Det ena var överspikat med en träskiva. Innanför det andra hängde 17

jesper danielsson

två bleka gardiner. I glipan mellan gardinerna syntes bara mörker.

Jag ville inte kliva ut på gruset. Gräset kändes tryggt, som ett gömställe, och trädets grenar skymde oss från fönstren på övervåningen. Jag stod där och tvekade. Typ som på kanten av en bassäng som jag inte ville hoppa i.

Men hoppade gjorde jag. Eller snarare föll. Jimi trängde sig på bakifrån och pressade mig framåt och eftersom mina fötter inte alls ville kliva ut på gruset – dom hade verkligen bestämt sig för att stå kvar – så föll jag.

Jag tog emot mig med händerna och det borde ha gjort ont. Men jag tänkte inte på det. Jag tänkte på att om det var nån i huset som tittade ut skulle dom se mig nu. Man hinner tänka sjukt mycket medan man faller, även om det är ett så litet larvigt fall som det här. Jag hann tänka att det kanske är en mördare i huset och att jag är en dödens lammunge. Eller så är det inte en mördare utan nån vanlig gubbe som blir arg för att jag är där och sen skvallrar för mamma och pappa och så får vi inte vara ensamma hemma längre.

Medan jag föll och tänkte på allt det där såg jag nåt också. Det var inte tydligt, men jag vet att jag såg det. Det var precis i slutet av fallet när jag nästan låg på marken.

Då hade jag kommit så långt ut på gruset och var så nära 18

före och efter Klea

marken att jag kunde se ett av fönstren på övervåningen, och jag såg att det var nån där. En ljus gestalt som skymtade till ett ögonblick och sen rörde sig in i mörkret. ”Såg du?” Jag vände mig mot Jimi genom att rulla runt på rygg och sätta mig upp. ”Ja, du trillade”, sa han. Han log. Tydligen var det så roligt att han hade glömt bort att vara rädd. ”Nej, i fönstret. Det var nån där.”

Jimi fortsatte att le och tog ett par steg ut på gruset. Han tittade upp mot ödehusets fasad. ”Äh, det är lika tomt som vanligt.” ”Hör du inte vad jag säger, det var nån där!” ”Du blöder.” Jimi pekade på mitt knä. När jag tittade ner och såg skrubbsåret och dropparna av blod som sakta blev större, kände jag att jag faktiskt hade ont. Det gjorde ont i händerna också. Jag försökte svälja ner gråten som växte i halsen.

Plötsligt hukade sig Jimi, som en jägare som spanade efter ett byte. Han blev sittande på huk bredvid mig. ”Tyst”, väste han, fast jag inte hade sagt nånting. ”Lyssna.”

Jag lyssnade. Och hörde steg. Steg i gruset nånstans på andra sidan huset. Dom var ganska långsamma. Liksom lite smygiga. Man hörde dom ändå rätt tydligt. Och det 19

jesper danielsson

lät som om dom kom åt vårt håll.

Jimi och jag tittade på varandra. Det är konstigt hur olika känslor liksom kan lägga sig ovanpå varandra. Det ledsna och onda var borta på en sekund. Jag kände hur hela kroppen spände sig och utan att jag riktigt hann med med huvudet bestämde jag mig tydligen för att fly. Jag var på benen samtidigt som Jimi. Två steg i gruset, sen genom det höga gräset. Vi sprang sida vid sida tillbaka mot öppningen i häcken. Det gjorde ont i knät men jag sprang ändå.

Jag kunde fortfarande höra stegen i gruset. Dom sprang nu, dom också. Dom var snabba och hårda mot det knastrande gruset, innan dom tvärt tystnade. Jag förstod att det inte var för att dom stannat, utan för att dom också var i gräset nu.

Vi var mer än halvvägs genom trädgården och jag fick syn på öppningen i häcken samtidigt som Jimi satte krokben för mig. Det var inte med flit förstås och han satte lika mycket krokben för sig själv så jag säger inte att han gjorde nåt fel. Det är svårt att se var man sätter fötterna när man panikspringer bredvid varandra genom midjehögt gräs. När Jimi tog ett steg åt sidan för att inte springa in i en vinbärsbuske satte han sin fot mitt emellan mina och vi dråsade ner i gräset som två gråsälar.

Jag landade ganska mjukt eftersom jag landade på Jimi 20

före och efter Klea

och hade hunnit komma upp på fötter igen för att fortsätta springa när jag hörde en bekant röst. ”Vad håller ni på med?”

Det var Axel. Det är klart att det var Axel! Jag blev alldeles mjuk i kroppen av lättnad, men när jag vände mig om och tittade rakt in i Axels bredaste leende, kände jag också att jag rodnade. Det var ju inte så jättecoolt att få panik mitt på ljusa dagen för att en kompis kom gående.

Jimi studsade upp på fötter bredvid mig. ”Han har gjort sig illa. Vi måste tvätta såren innan dom blir infekterade.”

När det gäller att rädda den egna äran tänker Jimi snabbare än dom flesta. Han såg riktigt bekymrad ut på ett sånt där allvarligt doktorsvis när han pekade på mitt blödande knä. Jag höll upp mina skrapade handflator så att Axel kunde se dom också.

Han såg inte särskilt imponerad ut, men hans leende försvann i alla fall. ”Det ser inte så farligt ut”, sa Axel. ”Du överlever nog.” ”Det var nån i huset”, sa jag, ivrig att prata om nåt annat än mig.

Axel såg mig i ögonen. ”Det var det inte alls”, sa han allvarligt. ”Jo! Jag såg nån i fönstret. Där.” Jag pekade genom löv 21

jesper danielsson

och grenar mot fönstret på övervåningen. Axel vände sig om och tittade mot huset. ”Det gjorde du inte. Det är omöjligt”, sa han tvärsäkert. ”Vadå omöjligt?”

Axel vände sig om och började gå tillbaks mot ödehuset. ”Kom”, sa han. ”Jag ska visa.”

22

III

Det var som en föreläsning. Jimi och jag bara lyssnade och gapade större och större ju längre det höll på.

Först tog Axel oss med ett varv runt huset och visade att alla fönster var ordentligt stängda och oskadda. Förutom det med träskivan förstås, men den var Axel framme och drog i med båda händerna och den satt som berget. ”Sålunda omöjligt att ta sig in där.” Han hade plockat upp en torr gren som han använde som pekpinne när han gick igenom den undersökning som han tydligen gjort medan jag och Jimi smugit omkring som två räddharar.

Han förklarade ivrigt pekande att det inte fanns nån bakdörr eller altandörr på huset. Den enda ingången var alltså på framsidan. ”Således måste vi koncentrera våra undersökningar hit”, sa Axel och såg viktig ut när han dragit med oss till framsidan av huset. ”Om nån är i huset måste han ha gått in den här vägen.”

23

jesper danielsson

Axel stod vid den lilla trappen som ledde upp till dörren.

Det var en vanlig, enkel trätrapp. Två steg upp till en avsats framför entrén. En gammal kvast stod lutad mot väggen bredvid dörren. ”Titta”, Axel pekade neråt med trädgrenen. Vi gick närmare. Trappen hade en gång varit målad men nu var den mesta färgen bortnött, mitt framför dörren fanns ingen färg kvar alls, bara grånat trä. Brädorna var täckta av ett ganska tätt lager av gult pulver. Axel satte sig på huk och drog ett finger genom pulvret. Det blev ett tydligt streck där han dragit fingret och när han höll upp det såg vi att det gula nu satt på hans fingertopp. ”Pollen”, förklarade han innan nån hann fråga. ”Från dom där, tror jag.”

Han pekade på två stora tallar som stod på varsin sida om gången från grinden upp mot huset. ”Och här”, han visade med sin pinne mitt på trappen och rörde den sakta längs en tydlig rad av fotspår som gick upp mot entrén. ”Spår”, viskade Jimi. ”Men då är det ju nån i huset.” Han tog ett par steg bakåt och tittade osäkert på mig och Axel. ”Vänta, ingen panik om jag får be”, sa Axel. Man kunde se att han trivdes i rollen som superdetektiv. ”Titta här.”

Han fortsatte sitt pekande med pinnen och följde spåren upp till dörren och vidare längs väggen till änden av trap24

före och efter Klea

pen, där dom försvann. ”Spåren fortsätter hit, han gick alltså aldrig in, han gick ner där.” ”Men då kan han vara här, i trädgården”, viskade jag.

Fram tills nu hade det här varit ganska roligt. Axel hade rört sig helt orädd runt huset, pratat högt och varit alldeles lugn. Sakta hade det läskiga försvunnit och det kändes mer och mer som en lek när Axel släpade runt oss och drog sina slutsatser med viktigpettrig min. Nu blev det otäckt igen.

Nån hade varit på trappen. Visst hade han gått ner igen, men det var ju inget som sa att han hade lämnat trädgården. Han kanske stod och tittade på oss just nu. Eller hon.

Eller den. Zombien, typ.

Axel tittade på mig och log. ”Men fattar du inte”, viskade jag. ”Han kan vara kvar.” Jimi spanade oroligt runt i trädgården, men Axel bara fortsatte att le. ”Det är han också”, sa han lugnt. ”Han är här.” Han satte upp pekfingret i luften och vände det sen mot sitt bröst. ”Han är jag”, sa han. Sen började han skratta. Jag och Jimi stod där som två idioter och tittade på honom. Vi tyckte inte alls att det var så roligt. ”Men fattar ni inte”, sa Axel. ”Det är mina fotspår. Jag gick upp till dörren, kände på den och sen gick jag ner igen.

Dörren var förresten låst om ni undrar.”

Jag började bli irriterad på Axel. Det var lite väl mycket 25

jesper danielsson

sålunda hit och således dit och oj vad jag är smart. ”Det hindrar ju inte att jag såg nån i fönstret.” Jag viskade fortfarande, men ganska argt, det blev mer som ett väsande. ”Jo, det gör det.” Axel log inte längre. Jag hade låtit sur och han hade tydligen tagit åt sig. ”Om jag gör spår på trappen gör alla andra som går där också det. Och nu är det bara mina spår, alltså har ingen annan gått där, alltså kan det inte vara nån i huset, alltså kan du inte ha sett nån.”

Han vände sig till Jimi. ”Jag är hungrig, vi går och käkar”, sa han, tog Jimi i armen och drog iväg med honom mot grinden.

Jag följde efter ett par steg bakom. Medan vi gick blev jag mer och mer irriterad. Alla Axels tvärsäkerheter lät smarta först, men det stämde ju inte. Tänk om ett fönster varit öppet och nån klättrat in och stängt fönstret efteråt. Eller om nån gått in genom dörren innan det föll nåt pollen, och varit där sen dess. Ju mer jag tänkte, desto fler möjligheter att nån var i huset kom jag på. Och ju fler möjligheter jag kom på, desto mer korkad blev Axels förklaring. ”Du är ju dum!”

Vi hade kommit ut på gatan och gått förbi grinden till mitt hus när det bara flög ur mig. Orden kom liksom av sig själva.

26

före och efter Klea

Axel och Jimi vände sig om och såg på mig. ”Va?” sa Axel. ”Du är ju dum!” sa jag igen. ”Jag såg visst nån! Och det finns en massa sätt som nån kan ha tagit sig in på som du inte har tänkt på!”

Jag lät jättearg. Och det var jag nog också, och nu kom jag på varför. ”Det var ju farligt! Du sa att det inte kunde vara nån där men det kunde det och då var det farligt. Vi kunde ha blivit mördade!”

Det där sista var kanske lite överdrivet, men man vet ju aldrig.

Axel och Jimi glodde på mig som om jag inte var klok.

Så tittade dom på varandra och började skratta.

Det är det värsta som finns om nån skrattar åt en när man är arg. Då börjar man nästan alltid gråta. Jag kände hur det började klia i ögonvrårna av tårar som ville ut. ”Vad är det med dig?” sa Axel mitt i skrattet. ”Det var ingen i huset, lugna ner dig innan du exploderar.”

Axel och Jimi skrattade som om Axel just hade dragit världens roligaste skämt. ”Röken då?” försökte jag. Jag kände hur den första tåren rann nerför kinden.

Axel fnös och blev allvarlig. ”Det kan ju ha varit vad som 27

jesper danielsson

helst, solen som sken på taket eller nåt.” Han tittade på Jimi och nu var skrattet på väg tillbaka. ”Ibland är det ju sånt där daller över vägarna också på sommaren när det är varmt, men det betyder inte att det är nån i asfalten.”

Det sista var tydligen så roligt att både Jimi och Axel vek sig dubbla. Jag vände mig om och sprang. Jag kunde inte stå där och bli skrattad åt. Jag sprang hem och smällde igen dörren bakom mig så hårt jag kunde. Jag hoppades att Jimi och Axel skulle höra smällen.

Vårt ensamsommarlov började inget vidare.

28