Page 1

FLORA WISTRÖM


Först tystnaden. Bara det tickande ljudet av väggklockans

visare och det kalla ljuset som strilar in genom skyltfönstren. Sedan öppnas dörren. Någon faller framlänges och landar på golvet med en duns. Dörren slår igen bakom honom och får fönstren att skaka. En kort sekund ligger han där, orörlig, innan han reser sig upp och knycker med huvudet för att få bort den vitblonda luggen ur ögonen. Han tittar snabbt upp på mig innan han försvinner in mellan bokhyllorna. Han är nog i min ålder, kanske lite äldre, kanske tjugotvå. Telefonen har nött den ena bakfickan på hans jeans och skapat en ljus rektangel i tyget. Ett gruskorn har fastnat under skon, stegen skrapar mot klinkerplattorna. Jag kartlägger ljuden av hans rörelser: Hur han drar ut en bok från en hylla och långsamt bläddrar, som om han reflekterar över vad som står på sidorna. Hur han tappar boken i golvet och ger ifrån sig en djup suck. Jag tar korta andetag för att höra varje detalj i hans rörelsemönster. Han blir synlig igen. Till skillnad från andra slickar han ˜5˜


inte på fingertoppen när han bläddrar: som om han respekterar boken. Två gånger ser han upp och låter blicken vila på mig. Tittar han på mig för att han märker att jag iakttar honom, eller för att han helt enkelt inte kan låta bli? ”Jag skulle vilja köpa den här.” Rösten är mörkare än jag tänkt mig. Han stegar fram mot mig med boken i händerna. Frida Kahlo, 189 kronor. Han sträcker fram en sedel och ser ut genom fönstret. Jag följer ansiktsdragen med blicken. Ögonfransarna är långa. Adams­äpplet en pilspets. Jag räcker honom påsen. ”Tack.” ”Tack själv. Var försiktig så att du inte ramlar när du går ut.” Hans leende blottar en ojämn tandrad. Det är som om någon på måfå har kastat in hans tänder i munnen, men ändå, något med det där leendet får det att bränna till i mellangärdet. ”Hejdå då.” När dörren slår igen bakom honom lägger jag huvudet mot disken. Vad hade jag förväntat mig? Konfetti från taket, kärleksballader och sinnliga viskningar? Bara för att det kliver in en jämngammal kille betyder det inte att han är intressant. Men han läser ju konstböcker. Och han har ju det där leendet. Hanin skulle ha sagt go for it, så jag rycker upp dörren och sticker ut huvudet i kylan, tittar åt båda hållen i hopp om att ˜6˜


få syn på hans ryggtavla. Men allt jag ser är slaskiga snöhögar, i övrigt är gatan tom. Jag sätter mig bakom disken och river av en nagelbit med tänderna. Den som precis har växt ut.

˜7˜


Skulle man bevaka mitt rörelsemönster med en GPS så

skulle det bara vara små streck till och från jobbet. Det är så det känns. Hemma. Antikvariatet. Hemma. Antikvariatet. I det främre rummet säljer vi nyutgåvor och i det bakre rummet antikviteter: allt från dyra förstaupplagor till gamla encyklopedier. Dammet ligger som ett puder över böckerna, dammvippan till trots, men jag tycker om att vara här inne. Jag gillar att vistas bland böckerna som nästan går sönder om man inte hanterar dem varsamt. Att sätta näsan mot boksidorna i de gamla upplagorna. Känna doften av förr. Det låter romantiskt, och i en utopi skulle min arbetsplats vara upphetsande, fylld av spännande kunder som kommer in och vill diskutera litteratur. Men det är inte superpopulärt att köpa gamla böcker. Det är en aktivitet för äldre män i tweed och tanter iklädda luftiga linneplagg från Gudrun Sjödén, och några enstaka litteraturvetare med tygkassar och runda glasögon. Dessutom är det få människor som hittar hit. Ett stenkast härifrån ringlar sig Ringvägen, högtrafikerad och intensiv, men här är det stilla. ˜8˜


Min telefon plingar till. Jag kommer inte att kunna jobba på lördag, du måste hoppa in för mig. Jag är ledsen, Ester, men du vet hur mycket det är såhär års. Ännu ett sms från min idiot till chef. En chef som kräver att jag ska avsäga mig all min fritid och tillbringa all min vakna tid i antikvariatet. En chef som ger mig en skamligt låg lön och som ringer och skäller på mig så att hennes röst går upp i falsett när hon får reda på att jag har ätit lunch vid disken – trots att jag inte ens får någon lunchrast. Jag hade antagligen avlidit av tristess och frustration om det inte vore för böckerna. Det är det närmsta jag kommer ett förhållande. Så i brist på kundaktivitet läser jag. Min nästipp är kall trots att jag är inomhus. Utanför vräker himlen ur sig snö, den lägger sig över marken som ett tjockt, isolerande täcke. När jag som bäst ska få veta om Raymond väljer Elsa eller Anne i Bonjour tristesse, öppnas dörren igen. Hanin har på sig en för stor duffel, min duffel, och det mörka håret är dekorerat med snöflingor. Inom loppet av ett par sekunder har hon fått av sig både skor och jacka – klädd som om hon vore i någons vardagsrum – och hoppar upp på disken. Hon sträcker sig fram och nyper mig i kinden. ”You’re so cute!” ”Har du inte tröttnat på mig än?” säger jag och syftar på att vi sågs i morse, när jag gick till jobbet och hon låg kvar i sin säng och betygsatte min outfit, och de otaliga sms vi har skickat till varandra under dagen. ˜9˜


”Aldrig.” ”Jag har handlat mat och en flaska vin”, säger hon och rotar i en Systembolagspåse. ”Så att vi kan fira din inflyttning.” ”Bordeaux? Sauvignon blanc?” ”Sluta lek. Jag köpte det billigaste, på tetra.” Hon håller upp vinet. ”Och det kallar du en flaska vin?” Hon höjer på ögonbrynen och ler, fiskar upp ett smutsigt tuggummi ur bröstfickan på skjortan och blåser på det, sedan biter hon av ena halvan och matar mig med den andra. ”Mysigt med vin i alla fall. Men jag måste städa innan vi går”, säger jag. ”Jag hjälper dig.” Hon omorganiserar en trave böcker under samma tid som jag hinner svabba golvet. ”En kille var här och handlade tidigare.” Hanin stannar upp och ser på mig. ”Jaha?” ”Jag vet inte vad det var, men jag blev helt tonårssvettig. Jag tänkte ta hans nummer, men jag hann inte.” Hanin sticker ut underläppen. ”Ni stöter säkert på varandra igen. Den här stan är inte så stor.” Jag ber henne damma hyllorna, men hon fäktar med damm­vippan i luften som om den vore ett trollspö. Jag sätter på I Will Survive på högtalarna och släcker lamporna. Och så dansar vi. ˜ 10 ˜


Utomhus är det becksvart och säkert tio minusgrader. Vi promenerar de få minuterna hem. Viker undan för snödrivor som ligger som strandade valar på trottoarerna. ”Tada!” utbrister Hanin när vi stiger in i lägenhetens enda rum. Ovanför min säng har hon satt upp en ljusslinga och ett broderi med texten Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. ”Södergran”, säger jag och kramar om henne. ”Tack. Fan vad fint.” På våra tjugofem kvadrat ryms inte mycket mer än två sängar. Ett ensamt fönster vetter ut mot Hornsgatan. Om det inte vore för vår persienn som har fastnat på halvkant så skulle vi kunna se rakt in i lägenheterna i det brunfula huset mittemot. I ett hörn ligger en dammig hög av tröjor, papper, plåster och tops. Hanin måste ha sopat ihop allt som legat på golvet och lämnat det där. Inifrån köket luktar det sött av bananskal och kaffesump. Hanin dukar upp falafel från Folkets kebab på nattduksbordet och fyller två glas till bredden med rödvin. Om jag sitter på min säng är det precis så långt emellan att jag kan vila fötterna mot hennes sängkant. Hon lyfter upp mina fötter i sitt knä och värmer dem med ena handen, sträcker fram vinglaset med den andra. ”Skål då.” ”Skål ditt gullo”, säger jag. ”Tack för att jag fick flytta in.” ˜ 11 ˜


Chefens dunkappa går ner till knäna. Midjan markeras av

ett brett bälte och huvan är kantad av ljusgrå päls. Kanin? När tyget från ärmarna gnuggas mot sidan uppstår ett frasande ljud. Hennes rörelsemönster är hetsigt, i ena sekunden diskar hon kopparna över handfatet, i andra sekunden prismärker hon en nyutgåva. Fras fras fras låter det när hon rör sig genom rummet. ”Ester, fixar du skyltningen? Bodil Malmsten-böckerna har rasat.” Jag nickar och ursäktar mig förbi ett par kunder. Sträcker mig efter den gröngula diktsamlingen som ligger med framsidan mot träskivan, som om den har gjort ett magplask. ”Please, please.” Flickan som kommer in i antikvariatet ler med vindpinade kinder. ”Tjugo kronor”, säger hon och sticker fram en tidning under min näsa. I andra handen håller hon en brun pappersmugg. Det ligger två enkronor där i. Jag känner efter i jeansfickorna, klappar baktill och gräver runt framtill, de är tomma. ˜ 12 ˜


”Nej”, säger chefen och ställer sig mellan oss. ”Nej, nej, nej.” ”Please.” ”Nej”, upprepar chefen, ”här får du ingenting, det kan du vara så säker på.” ”Please, please.” ”Men nu får du väl ändå ta och ge dig”, säger chefen och öppnar dörren. ”Ut med dig.” ”Tjugo kronor”, säger hon vädjande och viftar med tidningen framför oss. ”Kan vi inte ge henne en kopp te?” Chefen tittar på mig som om jag har föreslagit ett sprängdåd. Kunderna mumlar något. Flickan ser på mig bakom stripiga hårslingor. Ögonen sprakar. Hon måste vara yngre än jag. ”Gå nu”, säger chefen och tittar menande på den isiga gatan utanför. Flickan kastar en lång blick på mig innan hon vänder sig om. Hon haltar lite när hon går. Chefen ryser till. Rörelsen för tankarna till en skallerorm. ”De ska bara ha och ha”, säger hon och skakar på huvudet. Hon går in bakom disken och rafsar runt bland papprena. Samlar ihop sina saker och hänger väskan på axeln. ”Jag måste iväg nu, men du håller väl ställningarna här?” Jag stirrar på henne. Det är nu jag ska säga något. Men hur? Det känns som om min hud lyfter från kroppen, svävar en bit ovanför. Pulsen slår hårt i armvecket. ”Och Ester, håll inte på med mobilen under ditt arbetspass.” ˜ 13 ˜


Dörren slår igen bakom henne. Kort därefter går kunderna. Jag står kvar på samma plats med ett illamående som börjar långt nere i magen och pressar sig uppåt mot halsen. Rakt framför mig står reseguiderna. Ett omslag föreställer vita kalkstenshus som klamrar sig fast mot ett berg. Hustaken är rundade och havet runtomkring är kornblått, stort, förföriskt. De brandgula parasollerna skjuter upp ur sandstranden som svampar. Jag reser mig från stolen och går närmare. Jag står nu med näsan bara några centimeter från omslaget, som om jag skulle kunna falla in i det. Illamåendet dröjer sig kvar. Jag vänder mig om och lutar mig mot bokhyllan. Slår bakhuvudet mot träet gång på gång. Då öppnas dörren. ”Herrejävlar vad kallt det är!” Den kraftfulla rösten tillhör en kvinna som brukar komma hit ett par gånger i månaden för att köpa böcker. Mest skönlitteratur, men även språkvetenskaplig facklitteratur. Ibland tar hon med sig sin tax och hon bär alltid runt på en ryggsäck som ser tung ut. Hon har sitt långa hår utsläppt – inte sådär kortklippt och färgat som många andra i hennes ålder – och hon skrattar hästlikt. På ett bra sätt. Hon stampar av snön från skorna på dörrmattan. Fyller kinderna med luft och pustar ut så att axlarna hamnar i normalt läge. ”Oj, hur mår du?” Hon går fram till mig och lägger sin vantbeklädda hand på min axel. Jag blinkar flera gånger. Sväljer. ˜ 14 ˜


”Har det hänt något?” Jag rycker på axlarna. ”Du ser ju helt skakis ut.” Jag suger in underläppen och tvekar. ”Min chef är ett jävla as. Och det borde jag antagligen inte säga till dig.” Kvinnans tumme rör sig över min axel. Trots minusgraderna ute så känns handen varm. Jag återger händelseförloppet med flickan. Kvinnan skakar på huvudet. Jag tycker om att landa i hennes blick. ”Hade det inte varit för dig så hade jag köpt mina böcker någon annanstans”, säger hon. ”Jag känner mig bara så maktlös. Jag behöver ju pengarna.” Jag harklar mig. Kvinnans hand glider ner från min axel och jag tar ett djupt andetag. ”Hur som helst, jag har ett nytt tips till dig.” Jag petar fram en bok ur en hylla. Skyddsomslaget är lite skadat i ena kanten, men i övrigt ser boken ny ut. ”Kärleken i Julia Anderssons liv.” ”Det låter bekant. Åsa Moberg va?” Jag nickar. Kvinnan trycker ner vantarna i fickan, blåser på sina händer och gnuggar dem mot varandra. Hon tar emot boken och läser baksidestexten. Hummar. ”Jag litar på dig, den tar jag.” ”Tack för att du tipsade om Maken”, säger jag. ”Det var som om jag hade feber när jag läste den. Jag kunde liksom inte sluta.” ˜ 15 ˜


Hon nickar. Smilgroparna som korinter på kinderna. ”Det fina med Maken är att den är precis lika aktuell idag som på sjuttiotalet. Den var min bibel när jag var i din ålder.” ”Du kommer gilla den här”, säger jag och lägger boken i en påse. ”Den skrevs på sjuttiotalet, men låg i en byrålåda fram till för några år sedan. Sexuell frigörelse, konstnärskap och triangeldrama.” Hon skrattar. Det låter verkligen lite som när en häst gnäggar. ”Ja, det verkar som om den skulle passa mig”, säger hon. ”Jäklar. Jag borde egentligen inte.” ”Varför inte?” ”Du skulle se hur det ser ut hemma hos mig. Det ligger böcker överallt.” Hon skakar på huvudet och muttrar. ”Jag borde utnyttja biblioteket mer, det är ju en av de viktigaste institutionerna vi har. Men jag har ett befängt behov av att känna att böckerna är mina.” Jag nickar. ”Jag känner likadant. Jag vill kunna vika hundöron och anteckna i dem. Och låna ut dem till kompisar.” Kvinnan spärrar upp ögonen. ”Vika och anteckna? Nej fy farao. Det skulle jag aldrig göra. Jag använder lappar. När jag tänker efter vet jag ingen som konsumerar så många post-its som jag.” Hon snörvlar till och drar upp axlarna. ”Nåväl, nu ska jag väl ta mig hemåt.” Jag tänker på den skrala bokhylla som min mamma har hemma hos sig. Några deckare och en del böcker om barn˜ 16 ˜


pedagogik, men inte fler än att de skulle rymmas i en halv flyttkartong. Jag tar betalt och räcker över påsen. ”Är du okej?” Jag nickar och följer henne med blicken när hon går. Säker hållning. Pondus. Det är mörkt utanför antikvariatet, trots att klockan bara är tre. Jag sjunker ner i fåtöljen. Tre timmar kvar, som jag vet kommer att kännas som trettio.

˜ 17 ˜


Allt som finns i kylskåpet är en burk majonnäs, ett mögligt

broccolihuvud och en flaska champagne som Hanin har fått av sin pappa i födelsedagspresent och som vi ska dricka vid ”rätt tillfälle”. När vi rotar i skafferiet hittar vi knäckebröd som vi äter utan någonting på, sitter på köksgolvet och låter smulorna falla fritt mot plastmattan. Ljudet från trafiken på Hornsgatan tar sig in trots att fönstren är stängda. ”Mamma ringde”, säger Hanin och lägger sig raklång på golvet. ”Vad sa hon?” ”Att hon och pappa inte kommer till Stockholm förrän vid midsommar.” Hon tar små, små tuggor av knäckebrödet. Som en hamster. ”Sa hon varför?” ”Ja, typ att någon affär i Syrien skulle dra ut på tiden. Jag slutade lyssna när hon började ursäkta sig. Det är inte så att jag bryr mig om att de kommer att vara borta hela våren, det som irriterar mig så jävla mycket är att hon verkar tro det. Som om navelsträngen inte skulle klippts för tjugo år sedan, ˜ 18 ˜


som om den fortfarande hängde mellan oss.” Hon drar fingrarna genom det långa håret. ”Jag bryr mig verkligen inte. Jag är så less på henne ändå. Hon sa att hon skulle föra över mer pengar också. Seriöst. Jag vill inte ha dem.” ”Du slipper ju jobba”, säger jag. ”Jag skulle hellre jobba än att få hennes äckliga pengar.” ”Menar du det?” ”Nej. Men typ.” Vi sätter på oss varsin jacka ur Hanins garderob och går ut. Hennes är i silver, min är skogsgrön. Vi går ner till vattnet vid Bergsunds strand. Vinden sliter i våra hår, kastar sig över kinderna som piskor. Vi spottar stora loskor på isflaken, sparkar snömodd framför oss. Himlen är grå och trycker sig mot marken. Det är som om alla andra har flytt vintern, gatorna är så tomma. Ekande. I den här staden kryper människorna in i sina skal halva året och kommer ut i takt med att knopparna slår ut på träden. Av ren självbevarelsedrift. Hanin ställer sig vid kajen och sträcker ut armarna. Hon står lätt framåtlutad med blåsten som stöttar henne. Sedan skriker hon. Jag ställer mig bakom henne, lägger armarna kring hennes midja. Skriket ekar mot byggnaderna, fångas sedan upp av vinden.

˜ 19 ˜


”Du kan väl komma förbi en stund ikväll?” frågar mam-

ma i en gäspning. ”Nick skulle bli så glad. Och jag och Carmen också förstås.” Jag tittar bara upp från min bok när tunnelbanan glider över Skanstullsbron. Det gör jag alltid. Längs med Årstaviken är båtarna uppdragna på land, iklädda sina vinterjackor. Träden som kantar vattnet är frostvita. De för tankarna till ufolamporna som fanns i mina kompisars sovrum när vi var små. Jag kunde inte sluta peta på de lysande, flerfärgade spröten. Tunnelbanan fortsätter under viadukter och förbi lekplatser, passerar SL:s vagnhall, de terrakottafärgade längorna i Gamla Enskede och sedan höghusen. Resan känns så mycket längre nu när den inte är en del av min vardag. Det stör mig att jag blivit så bekväm. När jag kommer in i lägenheten sticker det välbekant av chili i näsan. Carmen måste ha lagat sina huevos rancheros. Jag hör hennes och mammas skratt inifrån köket, de låter som nykära tonåringar. De möter mig i hallen. ˜ 20 ˜


”Hej gulliga du”, säger mamma och slår armarna om mig. ”Det är så tomt utan dig här, Ester”, säger Carmen och kramar om mig bakifrån så att jag står klämd mellan dem. ”Behöver jag vara orolig för att ni saknar mig för mycket?” ”Jätteorolig.” Jag sliter mig från deras omfamning och knackar försiktigt på Nicks dörr. Den är täckt med nötta klistermärken i form av insekter och kräldjur. ”Det är bara jag, får jag komma in?” När jag öppnar dörren ser jag honom stå på tå i sängen. Han fäster en affisch på väggen som föreställer tre vita möss i en svart hatt. I ena hörnet står det KP med röda bokstäver. ”Visste du att möss kan ta sig igenom hål som är lika smala som en blyertspenna?” frågar han. ”Nej, det visste jag inte.” Jag sätter mig på sängkanten. Nick dunsar ner bredvid. Han lägger huvudet på min axel så att hans rufsiga hår sticker mig i näsan. ”Om inte mamma vore allergisk skulle jag ha hundra möss.” ”Minst.” ”I skolan fattar ingen att det är kul med djur. Hur kan man inte göra det?” ”De är dumma i huvudet.” ”Det är de ju inte”, säger han och lägger armarna i kors. Han har något som ser ut som ketchup på kinden. Jag slickar på fingret och gnider bort det. Han kniper ihop ansiktet. ”Har du saknat mig?” ˜ 21 ˜


”Nja”, säger Nick. ”Du har inte ens varit borta länge.” Han kryper upp i min famn och sitter där som ett varmt litet garnnystan tills mina ben somnar. När vi äter middag pratar mamma och Carmen om veckan som kommer. Mamma märker inte att jag tar hennes stekta ägg, hon och Carmen diskuterar vem som ska skjutsa Nick till gymnastiken i helgen. Mamma meddelar att rapsoljan är slut och att det behövs svartpepparkorn till kvarnen. Någon kollega på mammas jobb, jag snappar inte upp namnet, lämnar alltid kvar disk i personalköket. Mammas röst skär i mina öron. Den får mig att tänka på en borrmaskin mot en betongvägg. Hon tittar knappt på mig när hon pratar, trots att vi inte har setts på flera veckor. Hon frågar mig ingenting. Jag drar händerna över ansiktet. Då tittar Carmen upp. ”Har du sett någon kul film på sistone, Ester?” frågar hon. ”Det har jag väl. Jag såg om Kill Bill häromdagen.” ”Den som är så bra. Vilken film var det vi såg senast?” Carmen vänder sig mot mamma. ”Det var den där med Angelina Jolie i huvudrollen.” Carmen rynkar pannan. ”Nej, jag är säker på att det var den där gulliga franska.” ”Den såg vi den där dagen när jag hade varit på fortbildningskurs, det var ju flera veckor sedan. Minst. Vi måste ha sett någon däremellan.” Carmen spänner blicken i väggen framför sig, som om hon tänker efter. ˜ 22 ˜


”Nej, såg vi inte den franska filmen den där snöiga kvällen?” Jag harklar mig. Det får dem att tystna. ”Mamma, vad gjorde du efter studenten? Innan du började plugga till förskollärare.” Hon ser på mig och lägger ifrån sig kniven och gaffeln. Det dröjer innan hon svarar. ”Ja, vad gjorde jag? Inte mycket vad jag kan minnas. Jag jobbade ju extra på ett tryckeri och sabbade hörseln på köpet.” ”Är det därför du har tinnitus?” frågar Nick. Ärmsluten på hans tröja är mörka och uttänjda, han måste ha bitit på dem. Mamma nickar. ”Men Carmen”, säger hon sedan, ”fortbildningskursen var ju på en torsdag, eller hur? Då måste det vara filmen med Angelina Jolie som vi såg sist.” Jag skjuter ifrån mig tallriken och lägger kinden mot bordskivan. Nick leker med en plasthund. Den springer runt hans tallrik, hoppar runt i bönröran. ”Vuxna”, viskar jag. ”Så jävla tråkiga.” ”Mm”, svarar han, fortfarande med blicken fäst på hunden. ”Men du är ju också vuxen.”

˜ 23 ˜


Vi stiger av i Skanstull och går upp mot Nytorget. Mina

ögon är noggrant sminkade medan Hanins eyeliner är snabba, ojämna streck på varje ögonlock. Hon har på sig en jeansjacka trots minusgraderna och hissar upp en fickplunta ur innerfickan. ”Lite bränsle?” Hon räcker flaskan till mig och jag tar en klunk. ”Jag vill hångla ikväll”, säger jag. Hon lirkar armen om min midja. Det knarrar om våra steg. ”Det ordnar vi.” Vi stannar vid ett gult flervåningshus. Trapphuset luktar rök och vi kan höra ljudet från en fest på andra våningen, de mörka bastonerna från musiken och de högljudda skratten. Theodor möter oss i hallen och kramar om oss. Lägenheten är varm och cigarettröken fyller hela hallen. I taket flimrar kulörta lyktor som får hans naglar att blänka. ”Kul att ni kom”, säger han och vinglar till. ”Jon har Fireball, leta upp honom.” Vi tränger oss in i lägenheten. Jag känner bara igen ett ˜ 24 ˜


par stycken, men rätar på ryggen och drar händerna genom håret. De andra gästerna måste vara Jons nya folkhögskolekompisar, de sitter så tätt intill varandra. Någon ligger med huvudet i en annans knä och får håret flätat, en tjej spelar trummor mot en killes rygg. Det är inte svårt att hitta Jon. Han är ett huvud längre än alla andra och hans kraftiga skånska överröstar musiken. Han ger oss varsin hård kram och häller upp kanelspriten i små shotglas av plast. Vi sväljer varsin. Det bränner i halsen och får armarna att kännas varma och pirriga. ”Det verkar lovande ju”, viskar jag till Hanin. ”Alla här är ju snygga.” ”Menar du allvar? Det här är ett praktexempel på cheerleadingeffekten.” ”Vadå?” ”De ser snygga ut i grupp, men en och en är de inget speciellt.” ”Seriöst?” ”Det går att applicera på allt. Fina bokomslag, sneakers i skoaffärer, snubbar, allt!” Det sitter åtta, tio personer runt matbordet. ”Du kan inte mena allvar när du säger att du tycker att försvaret behövs!” utbrister en kille med mörkt, stripigt hår. Han påminner om en ung Johnny Depp. Fast fulare. ”Men ryssen då?” säger en tjej. Hon sitter i lotusställning på stolen och råkar skvimpa ut ett ölglas i vad som verkar vara ren frustration. ˜ 25 ˜

Profile for Smakprov Media AB

9789163890086  

9789163890086  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded