MAGNUS NOR DIN
Början
Huset på udden har inte alltid stått där. Långt innan huset byggdes, långt innan det blev en dröm hos en förälskad man med alldeles för mycket pengar, var udden bara en obetydlig klippa som vågorna bröt mot. Ett landmärke för vilsna seglare som förgäves försökte hitta hem. Gydjas udde kallades den, ett namn som för länge sedan har fallit i glömska, liksom den gamla sägnen som bleknat bort i vinden som ständigt blåser över ön. Men vi har inte glömt. I själva verket har det inte gått en dag utan att vi har tänkt på det som hände de där varma sommardagarna för snart ett år sedan. När vi gav oss iväg lämnade vi också en del av oss kvar, en berättelse som liksom den gamla sägnen tillhör öns mörka historia. Det här är första gången ni får höra vår berättelse.
9
Första dagen
D
en snabba, strömlinjeformade motorbåten flög fram över fjärden och varje gång fören slog i vattnet ång rade Elin att hon hade ätit en sådan stadig frukost på mor gonen. Hon var säker på att hon när som helst skulle spy. Denise, som sällan brukade få i sig mer än ett hårdkokt ägg till frukost, verkade njuta av den höga farten. Gömd bakom sina mörktonade solglasögon satt hon bekvämt tillbakalutad i aktern med ansiktet vänt mot solen. Hen nes långa lugg fladdrade i vinden, samma vindar som fick Elins ögon att tåras så att hon knappt såg någonting. Klockan var strax efter nio på morgonen, men de hade varit uppe redan halv fem för att hinna med pendeltåget till Handens station. Därifrån hade de tagit en buss som en halvtimme senare släppte av dem vid Dalarö brygga, där båttaxin låg och väntade på dem. Föraren, en fyrtio någonting man med pilotglasögon och basebollkepa, ver kade vara van vid landkrabbor som Elin och Denise. Så 11
hemsökta
snart de hade fått på sig flytvästarna och kommit ombord fick de höra att färden skulle ta ungefär två timmar, varpå han hade tillagt med ett försmädligt leende: ”Om ni börjar må illa föreslår jag att ni lutar er över relingen, men glöm bara inte att kolla åt vilket håll vinden blåser.” Trots att Elin hade alla symtom på akut sjösjuka, trött het, illamående, kallsvettningar, hade hon inte behövt följa mannens råd. Hon hade läst någonstans att man skulle tit ta mot horisonten, och hon märkte att det hjälpte lite grann. Grönklädda öar med röda stugor som klättrade uppför de solblekta klipporna rusade förbi, karga skär och ensliga kobbar blev en allt vanligare syn. Efter en stund märkte Elin hur hastigheten sjönk. Deni se satte sig upp och pekade medan hennes upphetsade rop dränktes i motorbullret. Elin sträckte på sig och skuggade ögonen med handen. Långt därframme, där himlen mötte havet, såg hon land. Runda granithällar formade den sma la udden som stack ut som en lipande tunga i det blågröna vattnet. På uddens spets gnistrade det vita sockerbitsfor made huset i solen. Himlen speglade sig i de stora fönstren som vette mot fjärden. Medan de sakta styrde mot bryggan kände Elin ett hugg av ängslan i maggropen. Vad har vi gett oss in på egentligen? Denise var den första att hoppa iland. Då det var Elins tur räckte hon först Denise ryggsäcken, sedan sin hand. Så 12
första dagen
fort Elin kände fast mark under fötterna försvann illamå endet, men hennes balanssinne var fortfarande i olag. Hon vinglade till och högg tag i Denises arm. ”Mår du illa?” frågade Denise bekymrat. Hennes balans sinne verkade det inte vara något fel på. Elin log ansträngt. ”Det är lugnt, lite snurrig bara.” ”Hallå där!” Elin kände genast igen kvinnan som väntade på bryg gan i en mörk och strikt affärsdräkt. Liz från husvakts förmedlingen som de hade träffat en gång tidigare. Hon mötte dem med ett brett bländande leende och ett snabbt och effektivt handslag. ”Välkomna till Ensö, tjejer. Hop pas resan gick bra.” ”Absolut”, svarade Denise. Liz slösade ingen tid på småprat utan gjorde en demon strativ gest mot huset. ”Var snäll och följ med mig så ska jag visa er runt.” Från bryggan ledde en trätrappa upp till en terrass, där det fanns solstolar och bord med parasoller, en gasolgrill, ”om ni får lust att grilla, tänk på brandfaran bara”, och en fantastisk vy över fjärden. Men de fick ingen tid att njuta av utsikten, Liz öppnade ett par skjutdörrar i glas som ledde rakt in i vardagsrummet – som var allt annat än vardagligt. Där fanns en vräkig soffgrupp i vitt skinn, en bokhylla med mängder av böcker, en gigantisk platteve, ett högt, högt tak, och där fanns prunkande palmväxter i jordfärgade krukor. Huset hade en sådan där öppen plan 13
hemsökta
lösning. Det fanns inte några väggar mellan hallen, köket och vardagsrummet. Solljuset flödade in genom de stora fönstren. Medan Elin och Denise såg sig omkring smattrade Liz röst i bakgrunden: ”Här finns trådlöst internet och alla kanaler ni kan önska. Täckningen kan vara lite svajig, vi är ju trots allt i ytterskärgården och …” Elin slutade att lyssna för ett ögonblick. Hon kunde inte undgå att lägga märke till bröllopsporträttet i en prålig guldram som hängde ovanför den murade öppna spisen. Bruden, en vacker svarthårig kvinna i vit ärmlös siden klänning, satt på en stol med en bukett röda och vita rosor i famnen. Hon hade gröna mandelformade ögon, röda fyl liga läppar och nästan overkligt vita tänder. Runt hennes hals hängde ett blänkande guldkors. Bredvid henne stod en reslig man i mörkblå kostym med tjockt bakåtstruket hår och höll sin hand på hennes axel. En något udda och uppseendeväckande detalj var de två vita perserkatterna som låg utsträckta vid kvinnans fötter, de små ögonen och trubbiga nosarna var inbäddade i den fluffiga pälsen. Denise hade också lagt märke till porträttet. ”Måste vara de som bor här”, viskade hon. De hade aldrig träffat Daniel Heiss, som husägaren het te, och visste inte heller hur han eller hans fru såg ut. De visste faktiskt ingenting om mannen i vars hus de skulle bo de närmaste veckorna. Från andra änden av rummet hördes en diskret hark 14
första dagen
ling: ”Tjejer, ska vi fortsätta?” I samma raska tempo följde de Liz uppför en spiral trappa till övervåningen. Hon öppnade den första dörren i hallen. ”Här har ni badrummet. Badrockar och handdukar finns i skåpen.” Elin hann få en glimt av ett lyxigt skålformat badkar, kranar i borstat stål, ljusblått mosaikgolv och en enorm spegel innan det var dags att fortsätta. Sedan nästa dörr. ”Och här ska ni bo.” Rummet var inrett med ljusa, neutrala färger. Där fanns en dubbelsäng, en rymlig garderob och ett skrivbord i mörk ek. Ovanför skrivbordet hängde en spegel och en inglasad gammal karta över Ensö. Eller Ensöhn som den ålderdomliga stavningen löd. Liz plockade upp ett papper från skrivbordet och räck te det till Elin. ”Här har ni listan på era arbetsuppgifter. Daniel har också skrivit en rad till er.” Ett brevpapper med en företagslogga satt hophäftad med listan. Denise hängde över Elins axel medan hon läste det prydligt handtextade meddelandet. Heiss Venture Group – we make it possible –
Hej Elin och Denise! Välkomna till Ensö. Jag hoppas att ni kommer att trivas i mitt hus under de tre kommande veckorna. Jag förväntar mig att ni sköter era arbetsuppgifter samvetsgrant och efter bästa förmåga. Om det uppstår 15
hemsökta
några problem eller om ni har några frågor vänder ni er direkt till Liz, då jag inte kommer att vara anträffbar de närmaste veckorna. Ni kan nå henne när som helst på dygnet. Läs också noga instruktionerna som jag har lämnat. Det är mycket viktigt att ni följer dem. Ha en skön sommar! Bästa hälsningar Daniel Heiss Elin hann bara komma till tredje punkten på listan: ”Lar met ska vara aktiverat på nätterna”, då Liz avbröt henne. ”Då tror jag att vi är klara häruppe. Ni kan lämna kvar er packning.” Hon ödslar verkligen ingen tid, tänkte Elin och ställde ner ryggsäcken på golvet. ”Det där rummet då?” Längst bort i hallen hade Denise fått syn på ytterligare en dörr. Elin hade inte heller lagt märke till den förrän nu. ”Ja, just det.” Liz log förvirrat, som om hon alldeles hade glömt bort rummet. ”Ni behöver inte städa därinne. Dör ren är låst och jag har ingen nyckel. Ska vi fortsätta? Jag tänkte visa er trädgården.” Trädgården som låg på baksidan av huset bestod i stort sett av några rosenbuskar och ett par knotiga äppelträd. Gräsmattan hade börjat gulna i värmen, rosorna såg också ut att behöva vattnas. Elin, som var uppvuxen i ett gammalt trähus med en 16
första dagen
tomt som mer påminde om en park i jämförelse med den där gräsplätten, var inte särskilt imponerad. I själva verket blev hon en smula besviken. Hon hade trott att de skulle få mycket mer att göra än att bara vattna gräsmattan. Hon hade alltid varit intresserad av växter och blommor och gillade att jobba i trädgården. En stenlagd gång ledde fram till de automatiska grin darna som vette mot den omgivande skogen. Liz visade dem hur fjärrkontrollen fungerade. ”Tryck på knappen så öppnas och stängs grinden. Om det blir strömavbrott kan grinden manövreras manuellt.” ”Huset är utrustat med två bevakningskameror”, fort satte Liz i samma undervisande ton, samtidigt som hon gjorde dem uppmärksamma på den lilla diskreta kameran som satt placerad högt på grindstolpen. ”Det där är kame ra ett. Den andra kameran täcker terrassen. Kamerorna har rörelsedetektorer som är så känsliga att de känner av skillnaden mellan djur och människa.” Hon stack ner handen i handväskan och plockade fram sin mobil. ”Var snälla och ta fram era mobiler så ska jag visa er hur larmet fungerar. Det är faktiskt busenkelt.” Elin försökte följa med när Liz visade dem hur de skulle gå tillväga. ”Ni börjar med att ladda ner den här appen. Om någon försöker bryta sig in i huset skickar kamerorna ett meddelande till era mobiler. Med en enkel knapp tryckning loggar ni då in på appen så att ni kan spela upp det fem sekunder långa videoklippet och se vad som har 17
hemsökta
hänt. Om ni klickar på Live-knappen här får ni upp vad som händer framför kamerorna i realtid. Hänger ni med?” Elin och Denise nickade. ”Om larmet går, ljuder en öronbedövande siren i huset. Ni kan stänga av sirenen från era mobiler, men kom ihåg att ljudet kan ha en avskräckande effekt på inkräktaren, så jag föreslår att ni låter det tjuta. Larmet måste vara på varje natt. Innan ni går och lägger er aktiverar ni det genom att trycka Larm på, men glöm inte att stänga av det på morgonen.” ”Ringer vi polisen om någon försöker bryta sig in?” und rade Elin. ”Så vitt jag känner till har Daniel inte haft något inbrott. Han vill bara att ni ska känna er trygga. Huset är dess utom upplyst på natten. Lamporna på terrassen tänds automatiskt när det blir mörkt. Så jag tror att ni kommer att sova gott på nätterna.” Liz log. ”Ska vi fortsätta?” Liz visade dem till en låg och platt tegelbyggnad som var avskild från boningshuset. Därinne fanns tvättstuga, sop rum och ett förråd, där det bland annat stod två cyklar. ”Cyklarna kan ni låna om ni får lust att utforska ön. Ensö är inte stort, så det gör ni på en förmiddag”, avslu tade hon med ett torrt leende. Sista anhalten på rundturen var köket, där allting var ski nande blankt och det fanns en sådan där köksö som Elin bara hade sett i matlagningsprogrammen. Kylen och frysen var fullproppade med mat och dryck, som skulle räcka ett helt år 18
första dagen
om de skulle bli strandsatta på ön, som Liz sa. Köksturen var raskt avklarad och efteråt gick de ut på terrassen. På fasaden ovanför skjutdörrarna upptäckte Elin den andra kameran som Liz hade nämnt. ”Då var det bara ett par saker till.” Liz satte på sig ett par läsglasögon och vecklade ut ett papper. ”Jag tänker nu läsa upp reglerna som gäller för er vistelse här. Det är viktigt att ni lyssnar noga. Jag vill ock så understryka att reglerna inte är förhandlingsbara.” Hon rättade till glasögonen och började läsa: ”’Husvakterna får inte nyttja alkohol, droger eller tobak. Husvakterna får inte bjuda hit gäster, det inkluderar även manligt säll skap. Husvakterna får inte medföra husdjur. Husvakterna får inte ta stillbilder eller rörliga bilder inuti eller utanpå huset.’” ”Varför inte det?” inflikade Denise. ”Daniel vill inte riskera att bilderna hamnar på sociala medier.” Liz läste vidare: ”’Om husvakterna avbryter vistelsen tidigare än avtalat utbetalas bara lön för motsvarande tid och utfört arbete.’ Det var allt.” Hon tog av sig glasögonen och stoppade ner dem i handväskan. Sedan plockade hon fram ett visitkort som hon räckte till Elin. ”Det här är mitt nummer. Om jag inte svarar kan ni tala in ett meddelande eller skicka ett sms. Bra. Har ni några frågor?” De hade inga. ”Då kommer jag till den sista och viktigaste punkten.” 19
hemsökta
Den här gången läste hon inte från något papper utan spände blicken i dem, likt en sträng gammal skolfröken. ”Ni måste vara försiktiga när ni badar. Håll er nära bryg gan och simma inte för långt ut. Strömmarna är starka härute.” Hon gjorde en kort konstpaus för att orden skulle sjun ka in ordentligt hos dem. ”Det var allt.” Hon log igen. ”Ni blir hämtade om tre veckor. Om det är något, vad som helst, måste ni höra av er. Hej då, tjejer, och ha en fin sommar.” När Liz hade klivit ombord på taxibåten vände hon sig om en sista gång och vinkade. Elin och Denise vinkade tillbaka, sedan stod de kvar på terrassen och tittade efter båten tills den hade försvunnit i soldiset. Än en gång undrade Elin vad de egentligen hade gett sig in på.
”’Ni måste vara försiktiga när ni badar’”, härmade Denise Liz mästrande tonfall. ”Gud, vi är väl inga barnungar hel ler! Och de där jävla reglerna. ’Husvakterna får inte bjuda hit gäster, det inkluderar även manligt sällskap’.” Hon himlade med ögonen. ”Ingen större risk, va?” ”Skulle inte tro det”, log Elin. Denise vilade armbågarna på räcket som omgärdade terrassen och blickade ut över fjärden. ”Shit, vi är helt ensamma, Elin. Vi kan göra vad vi vill.” Hon gav Elin en 20
första dagen
okynnig blick. ”Sugen på ett dopp?” Det var vindstilla och stekande hett. ”Varför inte?” sa Elin. Denise kastade av sig kläderna – alla kläderna, sprang spritt naken ut på bryggan, brydde sig inte om att doppa tårna först eller ens kolla hur djupt det var, och dök rakt i utan en tanke i huvudet. Några sekunder senare sköt hon upp ur vattnet och sprätte med armarna som en lycklig säl. ”Hoppa i! Det är asskönt.” I tur och ordning klädde Elin av sig linnet, behån, shortsen och till sist trosorna, hon gick sedan fram till kanten där hon stannade och mätte djupet med blicken. Hon kunde inte ha varit mer än fem år gammal när hon drullade i från bryggan på morfars lantställe. Hon hade inte sjunkit direkt utan lyckats hålla sig flytande fast hon inte kunde simma. Om inte morfar förstått att hon höll på att drunkna och rusat ut på bryggan och dragit upp henne ur vattnet hade hon inte stått här idag. Nej. Elin var inte den som tog onödiga risker. Långsamt och metodiskt klättrade hon nerför stegen och inte förrän vattnet nådde henne till midjan släppte hon taget om stegpinnen. Elin huttrade till, men det var trots allt varmare i vatt net än hon hade vågat hoppas på, kanske tjugo grader eller till och med mer. Hon simmade några varv runt bryggan och försökte undvika att dras med i Denises försök att starta vattenkrig med henne. Hon hade heller ingen lust 21
hemsökta
att stå på Denises axlar eller simma mellan hennes ben. Snart hade hon fått nog och klev upp på bryggan trots Denises högljudda protester. När hon hade torkat håret bredde hon ut badhandduken på bryggan, stoppade in musikpropparna i öronen och la sig på mage. Snart kände hon hur spänningen släppte i kroppen. Hon hade varit nervös inför resan, nervösare än hon velat medge för Denise eller ens för sig själv. Båtfärden och sjösjukan hade inte direkt minskat hennes olust. Sna rare fått henne att ångra att de överhuvudtaget tackat ja till jobbet. Hon brukade våndas när hon skulle resa bort eller träffa nya människor. Hade varit sådan ända sedan hon var liten och skulle åka på sitt första scoutläger. Elin hade inte gråtit sig till sömns på nätterna som andra barn hade gjort, utan hade istället stängt in sin oro bakom ett lugnt och behärskat yttre. Det var så hon alltid hade hanterat stress. Det var Elin som hade fått syn på annonsen på nätet när hon letat efter sommarjobb. HUSVAKTER SÖKES! Ta chansen att tillbringa tre sommarveckor i skärgården! Vi söker två pålitliga och samvetsgranna husvakter. Plats: Ensö. Enkla arbetsuppgifter som städning och trädgårdsskötsel ingår. Ingen erfarenhet krävs. Min. ålder: 18. Svara till: housesittersforhire@swipnet.se
Några dagar senare fick Elin ett mejl från assistant mana ger Liz Ottosson på Housesitters For Hire. De hade bli 22
första dagen
vit utvalda bland många sökande och Liz undrade om de fortfarande var intresserade, i så fall skulle hon vilja inter vjua dem via Skype. Tydligen gick intervjun bra för redan dagen efter ringde Liz för att berätta att de fått jobbet om de fortfarande var intresserade. Det var de. Lönen var ju bra, åtminstone mycket bättre än vad de hade förväntat sig. De skulle inte heller göra av med ett enda öre. Det fanns inga affärer på ön, inga människor. Elin hoppades kunna spara lite fickpengar till hösten, då hon skulle börja sista året på gymnasiet. Denise var helt pank och i desperat behov av pengarna. Förra läs året hade hon varit borta så mycket att hon förlorat studie bidraget. Husvaktsjobbet hade kommit som en skänk från ovan för dem båda. Så varför slappnar du inte bara av och slutar oroa dig för allting? Ensam med Denise i ett lyxhus i skärgården. Klarblå himmel och solglittrande vatten. Livet kan väl knappast bli bättre? ”Smile, honeypie!” Innan Elin hann skyla sig hade Denise knäppt en bild. ”Kan du låta bli!” ”Snälla, en selfie bara.” Denise vilade huvudet på hennes axel, höll upp mobilen och tryckte av. Elin blev lite lugnare när hon fick se bilden. Bara ansikte na syntes. Men så såg hon att huset skymtade i bakgrunden. 23
hemsökta
”Lägg inte ut den bara. Inte någon bild.” Denise fnös. ”Tror du jag är dum?” Denise tröttnade aldrig på att ligga i solen. För henne var det rena himmelriket, nästan lika bra som sex, som hon skämtsamt sa. ”Fast bara nästan.” Elin kunde komma på flera andra saker som var nästan lika bra som sex, men det kanske berodde på att hon inte kunde njuta av solen på samma sätt som Denise. Visst avundades hon Denises jämna och fina bränna, själv blev hon skär som en spädgris, men det var inte så mycket hon kunde göra åt den saken. Om Elin skulle följa hudläkarens råd borde hon inte vara ute i solen alls. Hon hade smort in sig med solskyddsfaktor 50+ och hoppades att det skulle räcka. När hon legat en stund i den stekande solen började Elin bli rastlös, men också varm och törstig. ”Jag tänker hämta något att dricka.” Denise hummade bara. Kinden tryckte mot armen. Hon verkade vara på väg att somna. Elin svepte handduken om kroppen och gick upp till huset. I kylen hittade hon kolsyrat vatten, vanligt vatten, läsk, olika fruktjuicer. Hon hällde upp grapefruktjuice i en kris tallkaraff. Hon fick leta en stund innan hon hittade dricks glas. På köksbänken stod en ismaskin i rostfritt stål. Hon fyllde glasen med krossad is och bar ner allt till bryggan. 24
första dagen
”Var har du varit?” ”Jag sa ju att jag skulle hämta dricka.” Elin ställde ner brickan och satte sig. ”Shit, jag måste ha slumrat till.” Denise tog gäspande emot glaset som Elin räckte henne. ”Tack.” ”Det är viktigt att dricka när det är så här varmt. Det är lätt att bli uttorkad.” ”Tack för rådet, doktorn.” Denise tömde glaset i ett drag. Smackade med tungan. ”Ah!” Hon rullade över på mage och stoppade in musikprop parna i öronen. Elin satt kvar på handduken och drack den kalla juicen i små klunkar. På fjärden rådde en nästan overklig stillhet.
”Åh, vad skönt! Lite hårdare där, mm, ja … JA!” Denise satt fastklämd mellan Elins lår och njöt av nag larna som gled upp och ner för hennes rygg. ”Vet du att du är den bästa ryggkliaren jag någonsin har träffat? Ever. Felicia orkade aldrig hålla på lika länge som du. Inte bara det. Du har den rätta känslan. Den rätta … åh, ja … lite längre ner. Mm. Ja. Där. Perfekt.” Medan Elins naglar ristade vita ränder i Denises sol bränna vandrade hennes blick till bröllopsporträttet ovanför den öppna spisen. När Elin betraktade det tju siga paret slogs hon av en tanke. Varför hade Liz aldrig 25
hemsökta
nämnt Daniels fru? Hela tiden hade hon pratat om Daniel. Daniel har också skrivit en rad till er. Daniel vill bara att ni ska känna er trygga. Daniel vill inte riskera att bilderna hamnar på sociala medier. Och meddelandet hade varit under tecknat med endast hans namn. Om hans fru fortfarande var med i bilden borde det väl ha stått vi istället för jag? Vi hoppas. Vi förväntar oss. Vi kommer inte att vara anträffbara de närmaste veckorna. Kanske är de skilda, funderade Elin. Men varför hängde bröllopsfotot i så fall kvar på väggen? ”Åh, shit, hårdare där. Hårdare!” Elin började få kramp i fingrarna, det var dags att byta plats. ”Ta det lite försiktigt bara”, sa Elin när hon hade satt sig mellan Denises knän. ”Jag tror att jag har bränt mig.” ”Du är ganska röd, faktiskt.” Denise hade inte samma känsla i fingrarna som Elin. Antingen var hon lite för hårdhänt eller för försiktig. Plötsligt sa hon: ”Tänk om vi tröttnar på varandra?” Elin sträckte på nacken och mötte Denises blick. ”Varför säger du så?” ”Tre veckor är en lång tid, Elin.” ”Inte en chans att jag tröttnar på dig.” Denise böjde sig fram och kysste henne. ”Skönt att höra.” Hon lät nästan lättad.
26
första dagen
Medan Denise uppdaterade sin Facebookstatus bäddade Elin sängen med sängkläderna som hon hade hittat i gar deroben. ”Felicia har kommenterat bilden jag la ut på oss: ’Hop pas att ni inte får lappsjuka och börjar mörda varandra som i The Shining.’ Smiley. You wish, bitch!” Felicia var Denises ex, och tydligen var de fortfarande vänner, trots att det gått över ett år sedan de gjorde slut. ”Du lovade att inte lägga ut bilden.” ”Chilla. Min Facebook är inte öppen.” ”Felicia kanske delar bilden. Du måste ta bort den, Denise!” ”Ska jag bara ignorera henne, tycker du? Alla lögner hon skrev om mig efter att vi gjort slut. Typ att jag varit otro gen och behandlat henne som skit. Och alla bara tyckte så synd om henne, och utmålade mig som värsta skurken.” Elin hade gärna behövt lite hjälp med bäddningen, men Denise verkade helt uppslukad av Felicias spydiga inlägg. ”Varför tar du inte bort henne bara?” ”Jag vet inte. Kanske för att jag är en förlåtande män niska. Alldeles för snäll, säger vissa, jag pallar inte att be henne dra åt helvete fast jag vet att jag borde göra det. Felicia är en blodsugare, en känslovampyr. Vad ska jag göra, Elin?” Med en vädjande blick tittade Denise upp från mobilen. ”Gör som du vill.” 27
hemsökta
Denise log beskt. ”Tack för rådet. Du är otroligt hjälp sam.” Elin hade bäddat klart. Nu var det bara larmet kvar. Elin gick först en runda i huset och kontrollerade att dör rarna var låsta och alla fönster stängda. Det hade varit så varmt inomhus att de låtit skjutdörrarna ut till terrassen stå öppna hela dagen. Innan hon gick och la sig laddade hon ner appen och aktiverade larmet. Liz hade rätt. Det var faktiskt busenkelt. Denise sov redan när Elin kröp ner bredvid henne. Hon hade inte lika lätt att komma till ro utan låg vaken en lång stund och stirrade på skuggorna som dansade i taket. Hennes tankar snurrade. Hon kunde inte släppa det Denise hade sagt. Tänk om vi tröttnar på varandra? Varför hade hon sagt så egentligen? Hade Denise fort farande känslor för Felicia? Om hon var så trött på sitt ex, varför hade hon inte tagit bort henne från sin Facebook i så fall? Bara det att hon behövde fråga mig om hon skulle ignorera Felicia eller inte! Elin hade åtminstone inte tröttnat på Denise. Denise var ju det bästa som hänt henne. Någonsin.
28
första dagen
Elin vaknade ett par timmar senare. Hon hade sovit oro ligt och haft underliga drömmar som bleknat bort i upp vaknandets stund. Det var varmt och kvavt i rummet. Elin svettades. Kissnödig var hon också, det kändes som om blåsan skulle sprängas. Bredvid henne sov Denise, tryggt och stilla som ett barn. Klockan på mobilen visade 00:51. Elin smög iväg till badrummet. När hon var klar gick hon inte tillbaka till sovrum met utan ner till köket. Där var det svalt och skönt. Hon hällde upp ett glas vatten och satte sig vid köksön. Hon la märke till att lamporna på terrassen hade tänts och lyste upp den blådunkla sommarnatten. Det kändes ock så tryggt att veta att ingen skulle kunna ta sig in i huset obemärkt. Även om Liz hade sagt att de inte behövde oroa sig för inbrottstjuvar undrade Elin om hon hade varit fullständigt uppriktig. Varför skulle Daniel ha utrustat huset med bevakningskameror och ett sofisti kerat larm om han inte var rädd för inbrott? Och kanske var det också en av anledningarna till att han hade sökt husvakter. Det måste ju vara hur lätt som helst att bryta sig in när huset stod tomt. Hon drack ur och ställde in karaffen i kylen. På kyl skåpsdörren satt listan med arbetsuppgifter fäst med en magnet. Vid torrt väder ska gräsmattan vattnas minst en gång om dagen. 29
hemsökta
Idag hade de inte gjort ett handtag, utan bara solat och badat och slappat. Det var lätt att glömma att de också hade ett jobb att sköta. När Elin var på väg mot trappan stannade hon plötsligt till. Något kändes fel. Hon vände sig om. Då såg hon vad det var. Ytterbelysningen hade slocknat. Terrassen låg i mörker. Skumt. Okej att en lampa gått sönder, men varenda en.
30
Andra dagen
E
lin vaknade före Denise. Hon hade lyckats somna om och sovit fram till klockan tio. En halvtimme senare släpade sig Denise nerför trap porna, en zombie i linne och trosor. Frukosten var fram dukad på bordet. Elin hade gjort färskpressad apelsinjuice och kokat ett ägg åt Denise. Gäspande satte sig Denise på stolen och drog upp knäna mot hakan. Inget god morgon, hon tittade inte ens på Elin utan började omedelbart att skala ägget medan hon stirrade tomt framför sig med sömnsvullna ögon. ”Gud, vilken skum dröm jag hade. Du fattar inte.” Elin såg uppmärksamt på Denise som fortsatte att pilla bort skalet på sitt omständliga vis. ”Jag ligger och solar på bryggan”, fortsatte hon med sam ma släpiga tonfall, ”då himlen plötsligt blir mörk. Först tror jag att det är solen som har gått i moln, men så hör jag ett högt kraxande läte som växer till ett åskmuller. När jag 31