Ola Lindholm
Av Ola Lindholm har tidigare utgivits: Drömfångaren: Odjuret vaknar 2016
drömfångaren: kampen mot samaael © Ola Lindholm 2016 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2016 Omslagsillustration och illustrationer i inlagan av Jonas Åkerlund Omslagstypografi och sättning av Caroline Linhult, Bonnier Carlsen Typsnitt: Indigo, Amatic och Lobster hand Tryckt av GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2016
ISBN 978-91-638-8787-1
drรถm!
detta har hänt i ”odjuret vaknar” träffar vi den föräldralöse pojken Andy som bor i källaren hos en kärlekslös fosterfamilj. En natt, efter att ha drömt om ett fruktansvärt odjur, rymmer han och försöker överleva ensam. Livet tar en vändning när familjen Angel, drömdjursfångare sedan generationer, hittar honom. Efter en färd över oceanen befinner sig Andy på Angels hemliga ö, omgiven av fantastiska drömdjur som barn har drömt fram. Papi, Amforia och Isabell tränar honom väl, och snart är Andy också en duktig drömdjursfångare. Varje natt i drömmarna berättar han om sitt nya liv för sina föräldrar. De finns vid sjön ovan molnen och känns så verkliga för Andy. Lika verkliga som hans mest älskade ägodel: fotografiet av mamman och pappan. Men det lyckliga livet på ön varar inte länge. Snart förstår Andy att odjuret som han har drömt om har blivit verkligt. Och det är inte vilket odjur som helst. Det är Samaael, ondskan själv, som åter har fått liv. Familjen Angel vet att det bara finns en person som
6
kan besegra odjuret: den föräldralöse pojke som lyckas lyfta silversvärdet. Andy försöker i förtvivlan fly, men inser att kampen mot Samaael är hans öde. Och att familjen Angel är hans beskyddare.
7
samaael
samaael visste vad han var. Han var sin drömmares sorg och rädslor. Han var all skräck och ilska som barnet känt. Det var hans uppgift att släcka det sista ljuset i pojkens liv och fylla honom med ondska. Det var hans öde. Nu stod han på bergets topp och tittade ner på den lilla staden. Hans ruttna andedräkt bildade rökmoln
8
i den svala natten och hans ögon glödde i mörkret. Klorna, stora som knivar, rev upp vita spår i berget när han rörde sig. Snart skulle pojken komma tillbaka. Tillbaka till staden där han bott i den kalla källaren. Samaael kände det. De två skulle bli ett. Och han skulle fylla sin drömmare med hat och människorna skulle inte längre sova tryggt om natten. Tillsammans skulle de bli mäktiga. Ingen skulle kunna besegra dem. Odjuret fräste till när han tänkte på hur han hade tappat bort pojken. En storväxt man hade kommit från ingenstans och utan fruktan kämpat mot honom. Drivit honom upp på berget. Deras kamp hade varit lång och hård och när han till slut lyckats såra mannen med sina klor var pojken försvunnen. Han hade letat länge, men snart var väntan över. Snart skulle de sprida mörker över världen. Tillsammans. Snart var timmen slagen.
9
kapitel 1
andy sov djupt i sitt rum i Villa Augustin på familjen Angels ö. I drömmen satt han på bryggan vid sjön ovan moln en, och mamma och pappa satt bredvid med fötterna i det ljumna vattnet. ”Det är jag som ska döda odjuret”, sa Andy. ”Vi vet”, sa hans mamma och smekte bort luggen som fallit ner över Andys ögon. ”Tänk om jag inte lyckas, vad händer då?” Andy tittade på sin pappa. ”Du kommer att lyckas.” Hans pappa reste sig och plockade upp två långa pinnar som låg på bryggan. ”Men du kan ju öva lite på mig!” Han kastade en av pinnarna till Andy som fångade den i luften. De låtsades att pinnarna var svärd och började fäktas på bryggan.
11
Varje gång Andy slog undan sin pappas pinne och petade honom i magen med sin egen applåderade hans mamma. Till slut kastade Andys pappa sitt pinnsvärd och sjönk ner på knä med händerna i luften. ”Jag ger mig!” Andy skrattade och höjde sin pinne mot himlen i triumf, men när han lyfte blicken såg han att pinnen hade förvandlats till ett silversvärd och att himlen brann. Allt var med ens mörkt som natten och hans föräldrar var borta. Något närmade sig bakom honom, och när han vände sig om stod han öga mot öga med odjuret. Samaaels ögon glödde och hans klor blänkte i mörkret. Andy var så nära att han kunde känna den ruttna stanken från käften med de tusen tänderna. Han tog ett fast grepp om svärdet med bägge händerna. Med all sin kraft svingade han vapnet mot odjuret som vrålade så att marken skakade. Men han träffade inte. Samaael löstes upp som en dimma och Andy befann sig återigen på bryggan med en pinne i sin hand. På stranden stod alla drömdjuren och tittade på honom. Paddofanten och spindelhunden, Serpia och de schackrutiga minizebrorna, apsvanen och landfiskarna och alla de andra. Ovanför honom svävade kondor 12
hjorten. I ögonvrån kunde han se något blått komma flaxande baklänges genom luften. Det var Kicko, den dubbelnäbbade bakåtflaxaren. Hon kraschlandade framför fötterna på Andy och skakade av sig dammet och gruset innan hon hoppade fram och pickade på hans fot med sina bägge näbbar. ”Va-k-na! Va-k-na!” Andy kände hur det kittlade under ena foten och öppnade långsamt ögonen. Han drog undan täcket och såg Kicko som hade väckt honom. Han sparkade till lite och Kicko flaxade upp i luften. ”Sluta kittlas!” Andy satte sig sömnigt på sängkanten. Solen hade precis gått upp och han kunde höra ljuden från öns alla drömdjur som ett efter ett började vakna. Dörren gnisslade när Isabell öppnade och stack in huvudet. ”Skynda dig! Mamma och Papi sover fortfarande.” Då mindes Andy vad han och Isabell hade bestämt kvällen innan. Han drog på sig kläderna som låg i en hög på golvet och smög ut till Isabell. Kicko hoppade efter dem genom korridoren och Isabell tittade strängt på den märkliga fågeln som hade svårt att hålla tyst. ”Bus-usa! Bus-usa!” ”Hysssch!” Isabell satte fingret till munnen. ”Vi ska 13
inte busa. Det här är allvar.” Hon drog fingrarna genom sitt röda hår och satte upp det i en tofs. Andy förstod inte hur Isabell kunde smyga helt ljudlöst. Varenda gång han satte ner foten knarrade det i de nötta träplankorna. Det gjorde det inte när Isabell smög. Men hon hade ju bott här i hela sitt liv och visste exakt var alla knarren fanns. Andy hade inte hunnit lära sig det än. Men han hade lärt sig mycket annat. De hade tränat varje dag de senaste veckorna. Det skulle de behöva den dag de mötte Samaael, odjuret som hade makten att sprida ondska över hela världen. Andy hade blivit säkrare med både lasso och håv, och med sömnpistolen kunde han träffa nästan vad som helst på femtio meters håll. Snart skulle han säkert bli en lika skicklig drömdjursfångare som Isabell. När de nådde fram till trappan hoppade Isabell vant upp på räcket och gled tyst ner till bottenvåningen. Hon landade mjukt och såg sig snabbt omkring för att se att kusten var klar. Så vände hon sig om och vinkade till Andy att följa efter. Han susade ner med sådan fart att han inte hade en chans att stanna. Med armar och ben viftande flög han av räcket och landade på rumpan vid Isabells fötter. Isabell himlade med ögonen. 14
”Men vad är det för fel på er två?” viskade hon och smög vidare. I biblioteket hittade Isabell genast rätt bok. Hon tog ut boken ur hyllan och drog i spaken som dolde sig bakom. Bokhyllan öppnade sig tyst och de gick försiktigt in i lönnrummet där stenkistan med Augustin Angels silversvärd stod. ”Är det här verkligen en så smart idé?” viskade Andy. ”Det är klart att du måste testa svärdet. Hur ska du annars kunna besegra Samaael? Du klarar ju inte ens av att åka ner för ett trappräcke.” Andy spände käkarna och fnös för sig själv. ”Okej då.” Tillsammans lyfte de av det tunga locket på sten kistan. Svärdet glänste i morgonsolen som lyste in genom det lilla fönstret. ”Skynda dig”, viskade Isabell. Andy tog tag i svärdet och återigen fyllde kraften honom. Det var en konstig känsla, som om han var starkare än Papi till och med. ”Kom då!” Isabell var redan på väg ut från lönnrummet och Andy följde efter henne. Ute var det vindstilla och gräset var fortfarande vått av morgondagg. Snart skulle hela ön sjuda av liv och 15
Papi och Amforia skulle vakna. De var tvungna att sätta igång. ”Okej, vi får börja lite försiktigt”, sa Isabell och plockade upp en pinne från marken. Andy mindes genast drömmen där han och pappa hade fäktats. Han tog tag i svärdet med bägge händerna och när Isabell svingade pinnen för att slå till så blockerade han slaget. Silversvärdet skar igenom pinnen som vore den av smör. Isabell tittade förvånat på den lilla pinnstumpen i hennes hand, och Andy tittade lika förvånat på silversvärdet. ”Oj då. Du får nog öva på något som jag inte håller i”, sa Isabell. ”Vad skulle det vara?” Andy såg sig omkring.
16
kapitel 2
”trädet”,
sa isabell . ”Testa mot trädet.” Hon sprang fram till eken som växt utanför Villa Augustin i många hundra år. Det krävdes fyra vuxna människor för att nå runt stammen. Med lite fuktig jord ritade Isabell ett kryss på trädet och sa till Andy att sikta noga. ”Man måste vara pricksäker även med ett svärd.” Andy lyfte svärdet och koncentrerade sig på krysset. Han ville verkligen visa Isabell att han kunde träffa. Han bestämde sig för att ta i ordentligt så att svärdet fastnade i den tjocka barken. Han svingade svärdet två varv över huvudet innan han tog ett steg fram och med full kraft träffade precis i krysset. Men han kände ingenting. Svärdet fortsatte genom stammen och Andy tappade balansen och greppet om handtaget. Silversvärdet singlade genom
18
luften samtidigt som det knakade i den uråldriga eken. Andy låg på marken och såg hur stammen vek sig där han huggit. Han fick inget grepp i det våta gräset och lyckades inte komma upp. Precis innan eken brakade i marken kastade sig Isabell fram och puttade undan honom. Chockade låg de i en hög och tittade på vad de ställt till med. ”Eh”, sa Isabell. ”Det var väl fjärde gången jag räddade livet på dig?” Dörren till Villa Augustin slängdes upp och Papi och Amforia kom utrusande med nattsärkarna fladdrande runt benen. ”Vad i alla fumliga fasaner håller ni på med? Har ni paddofantbajs i hjärnan, era tossiga tokar?” skrek Papi som var alldeles röd i ansiktet och stampade med sina bara fötter. Andy och Isabell såg på varandra och började gapskratta. ”Det är inget att skratta åt!” Amforia vände på klacken och gick tillbaka in i huset. Andy och Isabell tystnade. De insåg att eken var förlorad. Med ett enda hugg hade Andy dödat något som levt i flera hundra år. ”Lägg tillbaka svärdet innan ni går och mockar i stallarna. Det är ett jobb som passar er”, sa Papi och 20
drog morgonrocken om sig. ”För ni verkar inte vara redo att slåss mot något odjur. Och samtidigt kan ni två ljushuvuden räkna ut hur vi ska ta oss ifrån den här ön nu när Hummlan ligger på havets botten.” Andy vände skamset ner blicken i marken. Det var han som hade försökt fly med Papis fantastiska flygmaskin, men hamnat i en storm och kraschat i havet. Han reste sig upp och borstade av kläderna innan han plockade upp silversvärdet och med böjt huvud gick in och lade det i stenkistan. Isabell följde tyst efter honom. I matsalen passerade de målningen av Augustin Angel, den fantastiske riddaren som en gång i tiden hade räddat alla drömdjuren. Vid hans sida hängde svärdet. Han såg så mäktig och stolt ut. Augustin Angel skulle aldrig ha dödat ett träd. Han skulle aldrig ha dödat någonting. Och trots att det var en målning var det som om Augustin följde Andy och Isabell med sträng blick. ”Dum-uma du. Dum-uma du.” Kicko kraxade över deras huvuden när de gick mot stallarna. ”Sluta!” Andy kastade en liten kotte mot Kicko som väjde och flög bort. ”Förlåt, Andy. Det var mitt fel”, sa Isabell. ”Jag skulle inte ha tjatat om att du skulle testa svärdet.” Hon 21
klättrade över staketet till paddofantens inhägnad och öppnade stalldörren. Jordgubbsdoften från paddofantbajset spred sig genast i luften. Andy klättrade efter och tog en spade som stod lutad mot stallväggen. ”Äh, det var mitt fel också. Det var ju jag som gjorde det”, sa han och tog selen på väggen och lade den om huvudet på paddofanten som snällt kravlade sig ner från den stora röda bajshögen och hoppade ut i solskenet. De fyllde en skottkärra med gödsel och körde den till gödselstacken bakom stallet. Det var varmt och svettigt och de var tvungna att gå många vändor. När de mockat och fodrat hos paddofanten fortsatte de till skäggstorkarna och strutslammen. Solen värmde ordentligt nu och svetten rann när de jobbade. Långt borta hörde de sången från de schackrutiga minizebrorna som susade över ängarna. ”Tror du att Papi och Amforia fortfarande är arga?” frågade Andy när de var klara. ”Vet inte.” De satt på huk och plockade små blåa bär för att stilla hungern. De växte överallt på ön och smakade underbart. 22
”Men jag vet något som skulle göra dem glada igen.” Andy försökte säga något med munnen full av bär. ”Aaa åå?” Isabell svarade likadant. ”O i hiade ummaan.” De blå bären sprutade ur munnen när de började skratta. Alldeles blåprickiga satt de på knä i gräset och kunde inte sluta skratta. ”Men vad sa du egentligen?” undrade Andy när fnisset gått över. ”Jag sa att de nog skulle bli glada igen om vi hittade Hummlan”, sa Isabell och torkade av ansiktet med tröjärmen. ”Men vi vet ju inte var den ligger. Jag minns inte var jag kraschade.” ”Nej, du minns inte. Men jag vet några som säkert gör det”, sa Isabell och for upp från gräset.
23