Jo Salmson ร sa Ekstrรถm
– Jag kan inte se någon drake, klagar jag. Jag kisar med ögonen. Högt där uppe på bergstopparna glittrar det av snö. Hemma vid Vikaborgen måste det ha blivit sommar nu, men här känns vinden fortfarande iskall. Jag drar åt mig tyglarna och blåser på ena handen för att värma den. – Är du säker på att vi är framme i Hardorsbergen? undrar jag. 9
Unda rycker på axlarna. – Det är du som har frågat folk om vägen. Hon säger det i lätt ton, men jag vet att hon helst hade velat sköta allt sådant själv. Unda är inte som någon annan jag har träffat. Fast hon är fattig och ingenting äger, så tror hon att hon kan bestämma. Ibland låter hon nästan som min egen storasyster Hilda. Egentligen vet jag ju att vi har kommit rätt. Det är länge sedan vi tog oss över floden vid Stora vadstället. I flera veckor har vi färdats över slätter och genom skogar. 10
Nu är vi äntligen mitt bland bergen. Här någonstans ska drakarna finnas. Talande drakar! Men det enda jag kan se är en flock småfåglar som kretsar vid en av bergssidorna. 11
Jag har redan tröttnat på att spana och leta. Det här skulle bli mitt livs största äventyr. Kung Edric har själv givit mig i uppdrag att rida ända bort till Avons ö. Där ska jag hämta en magisk dryck som får alla att tala sanning. Det finns en förrädare i vårt land, en av kungens egna riddare, och bara den drycken kan avslöja vem det är.
Sedan, när jag har räddat kungen, har han lovat mig en belöning. Han ska dubba mig till den yngste riddaren någonsin! Det var i alla fall så jag föreställde mig, när jag lämnade Vikaborgen. 12
Det känns som en evighet sedan … Hur kunde jag tänka så barnsligt, och tro att allt var så enkelt? Jag kan ju inte ens klara den allra första delen av mitt uppdrag! – Oroa dig inte, säger Unda när hon ser min grimas. Drakarna finns säkert här någonstans. Du måste ha lite tålamod. Så börjar hon gå igen. Irriterad sparkar jag Tindra i sidorna. Tålamod, tänker jag och fnyser.
Unda har inte lika mycket som jag att oroa sig över. Min första uppgift är inte bara att hitta en drake – jag är tvungen att döda den! För utan några droppar blod från en talande drake, kan magikerna på ön inte tillverka sanningsdrycken … Det gamla stoet tar motvilligt några steg framåt. Hon är lika hungrig och frusen som jag. 14
– Vart är du på väg? ropar jag efter Unda. Hon leder Dimma fast jag har sagt att hon kan rida honom, nu när packningen blivit lättare. – Det ryker från en eld, svarar hon och pekar mot bergssidan. De som bor där vet kanske var drakarna håller till någonstans. Och plötsligt inser jag att det inte är en flock fåglar jag sett, utan rök som stiger ur en skorsten! Nu när jag vet vad jag ska titta efter, upptäcker jag hus som verkar vara uthuggna direkt ur klippan. Fönstren och dörrarna är som mörka hål mot den grå stenen.
Stigen dit vindlar sig fram längs bergssidan. Den är så smal att jag inte har någon chans att rida förbi Unda och Dimma. Det måste se underligt ut, tänker jag, när en tiggarflicka leder vägen! Ännu är jag inte dubbad till riddare. Men jag är son till riddar Finn på Vikaborgen, en av kung Edrics allra närmaste män. Jag bär ett svärd vid min sida och min häst Tindra är kanske gammal men av ädel ras. Det borde vara jag som rider främst! Jag suckar. Jag har känt Unda i mer än en månad redan. Jag vet att det inte är någon idé att säga något till henne. Hon kanske ser ut som en fattig tiggarflicka, men hon har en vilja av järn.