Lennart Lordis DAG BOK
LOGGBOK
UTSIKT FRÅN
LIVETS
PLANET TOVE BERGGREN
L.Lordi
Illustrationer av Marcus Olsson
lennart lordis loggbok – utsikt från livets planet Text © Tove Berggren 2012 Illustrationer © Marcus Olsson 2012 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Grafisk form: Sandra Bergström Redaktör: Marcus Olsson Typsnitt: Stempel Garamond Tryckt av ScandBook AB i Falun, 2012 isbn 978-91-638-7150-4
www.bonniercarlsen.se
HEJ ! JAG HETER LENNART men kallas för Lordi.
Jag gillar rosa. Jag bor på Vintergatan på livets planet i universum. De andra som bor här är mamma, pappa, min storasyster Inez, min lillebror Ernst, Spindelkvinnan och Herr Muffin. Vi är en familj. Vi hänger ihop. Det är bra tycker jag. Vi har ett päronträd också. Som det aldrig blir några päron i. Det är inte lika bra. En gång åt jag en hel prinsesstårta själv. Prinsesstårta är det bästa jag vet. På andra plats kommer semlor och på tredje plats kanelbullar. Det här är min första dagbok i livet. 7
NOT.
Det är Inez dagbok som jag har snott. I vanliga fall är det inte okej att sno men det här är inget vanligt fall. Dagboken är tom och därför är den min nu. Dagbok förresten. Det är ingen dagbok. Det är en loggbok.
Lennart Lordis loggbok.
8
LOGG 1 VÄGBESKRIVNING TILL MITT HUS:
Först kommer typ stan. Sen kommer en stor väg och sen en mindre och sen en sjö. Efter det kommer en skylt:
SAKTA NER! G ET O C H HÖ NA
9
Om man ser en blå postlåda, två monstertallar och en massa granar har man kommit rätt. Annars har man kommit fel. Ganska många har gjort det men till slut har de hittat hem. Alltså till mig. Min gata heter Vintergatan fast det är en grusväg. Det är en sån sak i livet som är svår att förklara och det finns många såna saker. Till exempel hur man kan bo i ett hus som är hundra år gammalt. Som jag gör. Att det inte rasar ihop för att det har stått här så länge. Tänk det. Ett hus från dinosauriernas tid liksom. De kanske har käkat och bajsat precis här! Det tänker
jag på ibland. Jag tänker faktiskt på det ganska ofta. Hur det skulle vara om jag hade en Tyrannosaurus rex i trädgården. Om jag skulle vara rädd hela tiden. För att bli uppäten som typ en kotlett eller en kladdkaka. Jag skulle nog vara livrädd för att bli nertrampad i gräsmattan också. Eller så skulle jag vänja mig vid att vara rädd för att jag måste. Och då kanske jag skulle bli modig istället. En sak är helt säker i alla fall. Mamma skulle bli sjukt glad om T-rexen gillade typ maskrosor och dammråttor, för sånt kryllar det av hemma hos oss. Vi har en nerförsbacke också. Alltså inomhus. För golvet i hallen lutar. Det är coolt. Pappa säger att det är charmen med gamla hus, men mamma säger att det är därför hon får så många grå hårstrån. Jag skriver i skafferiet nu. Alltså det var ett skafferi för hundra år sen och nu är det mitt rum. Mormor säger att det inte är rimligt att växa upp i ett skafferi. Men det går ingen nöd på mig, bara jag slipper vara lucia. 11
En dag blir du det, säger Inez. Om du inte klipper av dig lockarna! Såna gånger är gånger som jag ser rött. Såna gånger är jag glad att jag har ett eget skafferi med en dörr som går att låsa. PS I köket har vi ett vanligt skafferi!
12
LOGG 2 NU SITTER JAG i den blå gungstolen och skriver.
Det är mammas. Hon har en i varje rum och två på vinden som pappa inte vet om. Hon typ samlar på gungstolar och på sånt ingen annan fattar varför man samlar på. Det är vad hon är bäst på i den här familjen. Och på att kramas. Det här är vad vi andra är bäst på: Mitt marsvin Herr Muffin är bäst på att äta salladshuvuden. Han äter klart flest gurkor också. Ibland får han några popcorn men bara på fredagar när det är fredagsmys. Ibland äter han precis vad som helst. Till exempel suddgummin och hårsnoddar. Den som är bäst på fotboll är syrran. Fotboll är allt säger hon. Om hon fick skulle hon sova med 13
fotbollsskorna på men det får hon inte. Killarna i hennes klass är rädda för hennes finter och hennes rökarskott rakt upp i krysset. Det är jag också. Min lillebror Ernst är bäst på att samla småkryp. Och han är överlägset bäst på att vara störande! Sen gör han paket av allting också. En gång toktejpade han ihop syrrans cykel. En annan gång gjorde han en julklapp av Herr Muffin. Men man fattade direkt att det var Herr Muffin för ingen annan julklapp hade nos och fyra tassar. Pappa är bäst i familjen på att para ihop nytvättade strumpor. Då blir det minst fel. Helt rätt blir det nästan aldrig. Vi går alltid omkring med olika strumpor. Det är bara när vi får gäster eller ska vara gäster som höger och vänster måste vara lika. Pappa är bäst på att kramas också. Precis som mamma. För det mesta är jag också bra på det. Och jag är rätt okej på att teckna. Men inte på att sortera strumpor och inte på att ha strumpor. Alltså på fötterna. Ibland önskar jag att det var sommar året runt. Då skulle jag gå barfota hela tiden och inte tänka på en enda strumpa. 14
LOGG 3 IDAG R INGDE N OEL. Alltså Noel som jag har känt sen
dagis och som går i min klass. Han tyckte att vi skulle träffas och sörja sommarlovet. Eh … varför då? sa jag. För att det snart är slut, sa han. Totalt finito. Ska vi inte fira istället? sa jag. Nä, sörja, sa han. För nu är det ett helt år till nästa sommarlov! Sörja eller fira spelar ingen roll, sa jag. Bara vi äter pizza. Det höll han med om. Vi ringde Pontus Pettersson, Oscar och Konrad och sen träffades vi hemma hos Noel. Han bor granne med en pizzeria. De gör världens största och bästa pizzor där, och ibland luktar Noel som en Hawaii. Det skulle jag också 15
vilja göra. Vi beställde fyra pizzor, en lasagne och fem läsk. Sen gick vi hem till Noel. Det är väldigt mysigt hos honom. Man kan sitta och prata i köket tills solen går ner. Det är inte många kök som är på det viset tycker jag. Det ska börja två nya i vår klass, sa Konrad. Hur vet du det? sa Pontus Pettersson. Jag vet det bara, sa Konrad. En kille och en tjej. En sak är säker, om Konrad vet en sak så vet han det, och han vet den först också. Speciellt saker om andra. Han är som en skvallertant fast han inte är en tant. Det är nåt man får tugga i sig helt enkelt. Men alla vet olika saker i livet. Jag vet till exempel att de flesta gillar pizza. Och att många bara äter mitten och lämnar resten. Alltså brödkanten. När man gör det blir det stora pizzaringar. Det blev det i alla fall idag hemma hos Noel. Fyra stora runda pizzaringar. Men Oscar åt som vanligt lasagne för han är en av dem som inte gillar pizza. Tänk det. Sen började vi prata om planeterna. Alltså i sol16
systemet. Noel vet sjukt mycket om universum, mycket mer än oss andra. Den enda som inte sa nånting var Oscar, för han somnade som en slö katt på kökssoffan. Plötsligt hade vi varsin pizzaring runt halsen. Jag vet inte hur det blev så men vi hade det i alla fall. Vi fyra som var vakna alltså. Och precis då kom Noels storebrorsa hem med en kompis. De stirrade på oss så att ögonen höll på att ramla ur. Och ni föreställer vad? sa brorsan. Ufon, eller? Planeter, sa Konrad. Va? sa kompisen. Saturnus, Jupiter, Uranus och Neptunus, sa Noel. Planeterna som har ringar. Sen pekade han på Oscar och sa: Och det där är Pluto. Den förlorade planeten. En sak är säker. Alltså supersäker. Blickarna från Noels brorsa och hans kompis kommer jag aldrig att glömma. Fast jag önskar verkligen att jag kunde det. Jag kände mig grymt uttittad. När jag kom hem undrade pappa varför jag luktade pizza på halsen. Men det orkade jag ärligt talat inte svara på. 17
LOGG 4 JAG HAR TÄNKT på en sak.
Alla som föds till den här planeten är med i matchen. För har man lyckats komma till världen är man med i Världslaget. Ändå är det många som inte har en plats har jag märkt. Vissa sitter alltid på bänken. Vissa får värma upp men inte spela. Och vissa, de får bara stå i mål för där är de minst i vägen. Såna som jag till exempel. Jag får alltid stå i mål. Jag har tänkt på en sak till. Alla på den här planeten har varit den snabbaste. För hade vi inte varit det skulle vi inte vara här nu. Jag menar, då hade vi inte kommit till världen överhuvudtaget! I lördags när vi spelade match tänkte jag mycket på det. Det gick typ inte att låta bli för målen 18
dundrade in. Alltså bakom mig. Till slut tappade jag räkningen men jag tror att det blev femton stycken. Okej, tänkte jag. Jag kanske suger som målvakt, men jag var i alla fall snabbast när det gällde. Och inte bara det. Jag är med i Världslaget! Tänk det. Min klass är också ett lag kan man säga. Ett lag på femton tjejer och elva killar. Föräldrarna tycker att vi är för många men nu kommer vi att bli ännu fler. För imorgon när skolan börjar igen så är vi två till. Det är sånt som kallas förstärkning och det är grymt bra tycker jag. Undrar om den nya tjejen och killen kommer att gilla att spela i vårt lag? Jag undrar om de är rädda att få sitta på bänken.
19
LOGG 5 EFTER ETT SOMMARLOV känns allt vanligt fast ovan-
ligt. Alltså i klassrummet. Som att det är nytt fast det är gammalt. Allt är rent och fint och ligger där det ska och det gör det aldrig sen. Det luktar fortfarande sommar också. Och det gjorde det idag. VARMT VÄLKOMNA allihop! sa fröken. Vad roligt att se er igen! DETSAMMA! sa vi tillbaka. Och vi sa det rakt från hjärtat. För en sak är säker. Vi har den här planetens bästa fröken! Hon heter Mille. I år blir vi två elever starkare, sa hon. Speciellt varmt välkomna till er! Vill ni presentera er? Killen ställde sig upp först. Han har fått bänken bredvid mig. 20
Mit navn er Flemming Sörensen, sa han. Og jeg er dansk. Alla glodde på honom och hans vita mössa. Prata tydligare, sa Oscar. Jag fattar ingenting! Jeg hedder Flemming Sörensen, sa han då. Och han sa det långsammare den här gången. Det låter som om du har en potatis i munnen! sa Jakob som sitter bakom mig. Och då började alla skratta och fnissa helt vilt ända tills fröken sa till oss på skarpen att sluta. Sen sa hon: Skriv ditt namn på tavlan, Flemming. För säkerhets skull. Så blinkade hon till honom och då gick han upp och gjorde det. Fast han såg ganska rädd och väldigt liten ut. Och ögonen syntes nästan inte för mössan hade halkat ner. F SÖRENSEN! DANSK! Så skrev han, och sen satte han sig igen. Eller han mer gled ner på stolen precis som om han inte visste om han fick. Några fnissade fortfarande. Jag försökte le mot honom för jag visste inte vad jag 21
skulle säga. Men han tittade bara rakt fram och höll om sin ryggsäck. Den är rödvit precis som danska flaggan. Han längtar nog hem tänkte jag. Och det är en sån sak i livet som inte är svår att förstå. För han ville väl bo kvar där han bodde. Men så bestämde hans mamma och pappa att de skulle flytta och då blev det så. Vuxna bestämmer typ allt här på jorden. Dejligt Flemming! sa fröken. Mange tack! Då tittade han upp och såg plötsligt lite gladare ut. Och det skulle jag också ha gjort i det läget. För man blir glad när nån förstår en och man förstår tillbaka. Sen var det tjejens tur. Alla tittade på henne men hon ställde sig inte upp. Hon satt bara helt tyst och stilla i bänken. Sen sa hon: Jag heter Maria. Maria White. Det blev dödstyst i klassrummet. Men så började hon skratta. Och då kunde inte jag hålla mig heller och sen skrattade hela klassen och fröken också. För Maria heter vit och är svart! Hon kommer från Kenya. 22
Resten av den lektionen pratade vi om färger. F Sörensen berättade vad färgerna heter på danska och vi fick träna på att säga efter honom. Det gick inte bra kan jag meddela. Det lät som om alla hade potatisar i munnen. Det lät som om vi gjorde potatismos. Nån dag ska jag fråga F Sörensen hur det låter när svenskar pratar. Fröken läste en dikt med färg i också. Hon läste om ett land där rymden är blå och dagarna aprikosa. I det landet skulle jag vilja vara tänkte jag. Sen sa fröken att vi ska vara rädda om våra färger och sen fick vi gå ut på rast. Innan jag somnade på kvällen tänkte jag på färgen vit.
23
LOGG 6 NU HAR JAG FRÅGAT F Sörensen hur det låter när
svenskar pratar. Vi låter som knubbsälar tycker han. Och när vi är arga tänker han på danska hundar! Idag när han sa det fick jag stoppa huvudet i bänken för att inte skratta ihjäl mig. Fröken undrade vad jag höll på med, men det kunde jag inte svara på just då. Jag vet. Det var inte smart. Det var direkt osmart att stoppa huvudet i bänken och det tyckte F Sörensen också. Så därför försökte han få upp mig därifrån. Rolig! sa han. Rolig! Fast då skrattade jag ännu mer. För jag fattade inte varför han satt och sa rolig hela tiden. Och då 24
plötsligt fick han värsta skrattattacken. Han skrattade så att han grät. Tänk det. Att man kan skratta så man gråter. Sen gjorde han tyvärr samma osmarta grej som jag. Stoppade huvudet i bänken alltså. Man kan säga att fröken har örnkoll på mig och F Sörensen nu. Örnkoll med ögon som gröna sjöar. Om man inte passar sig drunknar man i dem. Det säger Vera att hennes pappa har sagt. Men F Sörensen och jag behöver inte passa oss. Vi ska hem till honom och äta röda korvar efter skolan nån dag. Med rostad lök. Korv heter förresten inte korv på danska. Det heter pölse. Och rolig på danska betyder inte rolig på svenska, det betyder lugn.
25
3