9789163871177

perc y

jackson monster h av et

r ick r ior da n Översättning av Torun Lidfeldt Bager

percy jackson – monsterhavet – del 2 Copyright © Rick Riordan 2006 All rights reserved.

Först utgiven i USA av Disney • Hyperion Books, an imprint of Disney Book Group Originalets titel: percy jackson and the olympians – the sea of monsters Permision for this edition was arranged through the Nancy Gallt Literary Agency and Ia Atterholm Agency, Malmö.

Först utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2006 Översättning: Torun Lidfeldt Bager Omslagsillustration © 2008 by John Rocco Typsnitt: Indigo, Trajan och Copperplate Grafisk form: Fredrika Siwe Tryck av UAB PRINT-IT, Litauen

www.bonniercarlsen.se

inneh å ll

• 1. Min bäste vän blir tagen av ett monster

7

2. Jag spelar spökboll med människoätare

18

3. Vi vinkar till oss den eviga plågans taxibil

36

4. Tyson leker med elden

50

5. Jag får en ny stugkamrat

61

6. Demonduvorna anfaller

81

7. Jag tar emot presenter från en främling

102

8. Vi går ombord på Prinsessan Andromeda

127

9. Jag hamnar på den värsta släktträffen någonsin

143

10. Vi liftar med döda sydstatare

157

11. Clarisse spränger allt i luften

173

12. Vi tar in på K.K:s kurort

192

13. Annabeth försöker simma hem

216

14. Vi möter domedagsfåret

234

15. Ingen får Skinnet

248

16. Jag går till botten med skeppet

259

17. Vi får en överraskning på Miami Beach

267

18. En invasion av partyponnies

278

19. Stridsvagnskapplöpningen slutar med en smäll

292

20. Skinnets magi fungerar lite för bra

309

Min bä ste vä n blir tagen av et t monster

• sjuan drömde jag en mardröm.

Jag stod på en övergiven gata i en liten stad vid stranden. Det var mitt i natten och det stormade. Vinden och regnet rev och slet i palmerna som kantade trottoaren. Längs gatan låg rosa och gula rappade byggnader med förbommade fönster. Ett kvarter bort låg det upprörda havet, på andra sidan en rad med hibiskusbuskar.

Florida, tänkte jag. Fast jag visste inte hur jag kunde veta det. Jag har aldrig varit i Florida.

Sedan hörde jag klappret av klövar mot den stenbelagda vägen. Jag vände mig om och såg min vän Grover springa för livet.

Jepp, jag sa klövar.

Grover är en satyr. Från midjan och uppåt ser han ut som en vanlig, gänglig tonåring med fjunigt bockskägg och rejält med finnar. Han haltar underligt när han går, men om man inte råkar komma på honom med brallorna nere (vilket jag inte rekommenderar) skulle man aldrig ana att det är något omänskligt med honom. Säckiga jeans och konstgjorda fötter döljer det S i s ta n at t e n i

•7•

faktum att han har klövar och pälsklädda bakben.

Grover var min bäste vän när jag gick i sexan. Han följde med mig och en tjej som heter Annabeth på ett äventyr för att rädda världen, men jag hade inte sett honom sedan i juli när han gav sig av ensam på ett farligt uppdrag. Ett uppdrag som ingen satyr någonsin återvänt från.

Hur som helst, i drömmen sprang Grover med get­ svansen bar, och höll människoskorna i handen så där som han gör när han måste röra sig snabbt. Med klapprande klövar travade han förbi de små souvenirbutikerna och ställena där de hyrde ut surfingbrädor.

Grover var livrädd för något bakom honom. Han måste ha kommit direkt från stranden. Pälsen var tovig av våt sand. Han hade flytt någonstans ifrån. Han försökte undkomma … någonting.

Ett vrål som skar genom märg och ben överröstade stormen. Bakom Grover, i andra änden av kvarteret, tornade en skuggfigur upp sig. Den smällde till en lyktstolpe så att den exploderade i en kaskad av gnistor.

Grover snubblade och gnydde skräckslaget. Han muttrade för sig själv: ”Måste komma undan. Måste varna dem.”

Jag kunde inte se vad det var som jagade honom, men jag hörde hur det muttrade och svor. Marken skakade när det kom närmare. Grover rusade runt ett gathörn och hejdade sig. Han hade sprungit in i en återvändsgränd i form av ett litet torg omgivet av butiker. Det •8•

fanns ingen tid att vända om. Den närmaste dörren hade blåst upp av stormen. På skylten ovanför det nedsläckta skyltfönstret stod det Augustines Bröllopsbutik.

Grover rusade in och dök ner bakom en ställning med brudklänningar.

Monstrets skugga passerade framför butiken. Jag kände lukten av det, en otäck blandning av våt fårull, ruttet kött och den där läskigt sura kroppslukten som bara monster har, ungefär som en skunk som bara ätit mexikansk mat.

Grover darrade bakom brudklänningarna. Monstrets skugga drog vidare.

Förutom regnets smattrande var det alldeles tyst.

Grover tog ett djupt andetag. Den där saken kanske var borta.

Det blixtrade till. Hela framsidan på butiken exploderade och en monstruös röst vrålade: ”MIIIIIN!”

* * * Jag satt käpprak i sängen och darrade.

Det fanns ingen storm, inget monster.

Morgonsolen lyste in genom sovrumsfönstret.

Jag tyckte mig se en skugga fladdra förbi glasrutan, en människoliknande skugga, men sedan knackade det på sovrumsdörren. Mamma ropade: ”Percy, du kommer för sent.”

Skuggan vid fönstret försvann.

Det måste ha varit inbillning. Ett fönster på femte •9•

våningen med en skranglig gammal brandstege … det kunde inte ha varit någon där ute. ”Skynda dig på, älskling”, ropade mamma igen. ”Sista skoldagen. Du borde vara upprymd! Du har nästan klarat det!” ”Jag kommer”, fick jag fram.

Jag kände under kudden. Fingrarna slöt sig lugnande runt kulspetspennan som jag alltid sov med. Jag tog fram den och studerade den gammalgrekiska inskriptionen på ena sidan: Anaklusmos. Tidvattenvåg.

Jag funderade på att ta av huven, men något avhöll mig. Jag hade inte använt Tidvattenvåg på så länge …

Dessutom hade mamma fått mig att lova att inte använda dödliga vapen i lägenheten, efter att jag kastat ett spjut på fel sätt och träffat hennes vitrinskåp.

Jag lade Anaklusmos på nattduksbordet och släpade mig upp ur sängen.

Jag klädde mig så fort jag kunde, och försökte låta bli att tänka på mardrömmen eller på monster eller skuggan mot fönstret.

Måste komma undan. Måste varna dem.

Vad menade Grover?

Jag formade handen till en trefingrad klo över hjärtat och slog den sedan utåt i en urgammal gest för att jaga bort ondska som jag lärt mig av Grover en gång.

Drömmen kunde inte ha varit på riktigt.

Sista skoldagen. Mamma hade rätt. Jag borde vara • 10 •

upprymd. För första gången i mitt liv hade jag klarat nästan ett helt år utan att bli relegerad. Inga underliga olyckshändelser. Inga slagsmål i klassrummen. Inga lärare som förvandlades till monster och försökte döda mig med förgiftad skolmat eller exploderande läxor. I morgon skulle jag åka till min älsklingsplats på jorden – Halvblodslägret.

Bara en dag kvar. Det borde till och med jag klara utan problem.

Jag hade fel som vanligt.

* * * Mamma gjorde blå våfflor och blå ägg till frukost. Hon är lite lustig på det sättet, hon firar alla högtidliga tillfällen med blå mat. Det är nog hennes sätt att säga att allt är möjligt. Percy kan klara av att gå ut sjuan.

Våfflor kan vara blå. Små vardagsmirakel.

Jag åt vid köksbordet medan mamma diskade. Hon var klädd i sina arbetskläder, en kjol med blå stjärnor och en röd-och-vit-randig blus som hon hade på sig när hon sålde godis i godisaffären Hurra för Amerika. Det långa, bruna håret var uppsatt i en hästsvans.

Våfflorna var jättegoda, men jag högg väl inte in som jag brukar göra. Mamma tittade på mig med rynkad panna. ”Percy, mår du inte bra?” ”Jo då … jättebra.”

Men hon märker alltid när det är något jag grubblar på.

• 11 •

Hon torkade händerna och satte sig ner mittemot mig. ”Är det skolan, eller …”

Hon behövde inte avsluta meningen. Jag visste vad hon frågade. ”Jag tror att Grover har problem.”

Jag berättade om drömmen.

Hon knep ihop läpparna. Vi brukade inte prata så mycket om den där andra delen av mitt liv. Vi försökte leva så normalt som möjligt, men mamma visste allt om Grover. Man kan inte uppfostra ett barn som jag, ett halvblod, utan att lära sig ett och annat. ”Jag skulle inte oroa mig så mycket om jag var du, älskling”, sa hon. ”Grover är en stor satyr nu. Om det hänt nåt är jag säker på att vi skulle ha hört nåt från … från sommarlägret.”

Hennes röst dog bort. Hennes axlar blev spända när hon sa ordet sommarlägret. ”Vad är det?” undrade jag. ”Ingenting”, sa hon. ”Vet du vad? I eftermiddag ska vi fira att skolan slutat. Jag tar med dig och Tyson till Rockefeller Center, till den där skateboardaffären som du gillar.”

Jösses, det var frestande. Vi hade alltid ont om pengar. Eftersom mamma gick på kvällskurser och envisades med att jag skulle gå i en privatskola, så hade vi aldrig råd att göra speciella saker som att köpa en skate­board. Men det var något i hennes röst som gjorde mig orolig.

• 12 •

”Vänta lite”, sa jag. ”Jag trodde att vi skulle packa till sommarlägret ikväll.”

Hon vred på disktrasan. ”Apropå det, min älskling … jag fick ett meddelande från Keiron i går kväll.”

Jag blev genast dyster till mods. Keiron var verksamhetschef på Halvblodslägret. Han skulle aldrig kontakta oss om det inte hänt nåt allvarligt. ”Vad ville han?” ”Han tror … att det kanske inte är säkert för dig att komma till sommarlägret ännu. Vi kanske måste skjuta på det.” ”Skjuta på det? Mamma, på vilket sätt skulle det inte vara säkert? Jag är ett halvblod! Det är ju det enda säkra stället i världen för mig!” ”Ja, älskling, i vanliga fall. Men med de problem som de har …” ”Vilka problem?” ”Percy … jag är så väldigt ledsen. Jag hade hoppats kunna prata med dig om det här i eftermiddag. Jag kan inte förklara allting nu. Jag är inte ens säker på att Keiron kan förklara det. Allt har gått så fort.”

Det snurrade i huvudet på mig. Varför skulle jag inte kunna åka till lägret? Jag hade en miljon frågor, men innan jag hann ställa dem hörde jag ljudet av tunga fotsteg som dundrade uppför trappan utanför.

Mamma spärrade upp ögonen. ”Vad är klockan …”

Hon ryckte åt sig armbandsuret från bordet. ”Kvart över sju! Du glömde möta honom på trottoaren.” ”Inte nu igen!” Jag hoppade upp och sprang mot • 13 •

vardagsrummet, och alla andra problem var tillfälligt bortblåsta. ”Skynda dig!” sa mamma som sprang efter mig. ”Vi kan inte låta honom …”

För sent.

Precis när vi kom in i vardagsrummet knackade vår besökare på ytterdörren: KNACK, KNACK, KNACK, BOOOOM! Ytterdörren for av gångjärnen. Den landade på mattan med en duns. I dörröppningen stod min vän Tyson och såg generad ut. ”Ååååh”, muttrade han. ”Förlåt, mrs Jackson.”

Mamma pressade fram ett plågat leende, fastän det var minst tionde gången Tyson förstörde vår dörr. Man kunde se sprickorna i dörramen från alla gånger port­ vakten fått byta ut gångjärnen. ”Det gör ingenting, snälla Tyson”, sa mamma med svag röst. ”Det var inte ditt fel.”

Och det var det faktiskt inte. Tyson kände inte sin egen styrka. Om man blev arg på honom för att han hade sönder saker av misstag började han bara gråta, vilket fick honom att ha sönder ännu mer grejer. Porslin, möbler, tegelmurar. ”Vill du ha lite frukost?” frågade mamma. ”Jag har gjort extra mycket våfflor.”

Tyson sken upp. ”Våfflor! Ja!” Han lufsade iväg efter henne in i köket och började äta en hög med våfflor stor som en skokartong.

• 14 •

Jag antar att jag måste förklara lite om Tyson.

Han var den enda hemlösa ungen på Meriwethers förberedande privatskola. Så vitt mamma och jag kunde förstå hade han blivit övergiven av sina föräldrar när han var mycket liten, förmodligen eftersom han var så … annorlunda. Han var hundranittiotvå centimeter lång med en kroppsbyggnad som den förfärlige snömannen, men han grät ofta och var rädd för nästan allt, till och med sin egen spegelbild. Ansiktet var nästan missbildat och han såg brutal ut. Jag kan inte säga vad han har för färg på ögonen, för jag har aldrig kunnat se högre upp än till hans sneda näsa. Han hade trasiga jeans, smutsiga gymnastikskor i storlek fyrtioåtta och en rutig flanellskjorta med hål i. Han luktade som en gränd i New York, för det var i en sådan han bodde, i ett wellpappsemballage till ett kylskåp i en tvärgränd till 72nd street.

Meriwether hade adopterat honom som ett välgören­ hetsprojekt, så att alla elever kunde känna sig duktiga.

Tyvärr stod de flesta inte ut med Tyson. När de väl upptäckt att han var en riktig ynkrygg, trots sin styrka och sitt skrämmande yttre, så hackade de på honom för att själva känna sig bättre. Jag var nog hans enda vän, vilket även innebar att han var min enda vän.

Mamma hade klagat på skolan en miljon gånger för att de inte hjälpte honom tillräckligt. Hon ringde social­ tjänsten, med det verkade aldrig hända någonting. Socialarbetarna hävdade att Tyson inte fanns. De svor på att • 15 •

de besökt gränden vi beskrivit och inte hittat honom, fast jag förstår inte hur man kan missa en jättelik unge som bor i en kylskåpskartong.

Medan Tyson åt våfflor hämtade mamma några välgörenhetsplagg i XXXL som hon hittat åt honom och stoppade omärkligt ner dem i hans ryggsäck tillsammans med en tjugodollarsedel.

Jag var fortfarande upprörd över det hon berättat.

Jag ville inget hellre än att fråga vad som var på tok på lägret, men det kunde jag inte göra när Tyson var där. Jag blev nästan tokig av att se honom äta och äta och äta.

Till slut sa mamma: ”Nu måste ni sätta fart, killar.

Klockan är fem över halv åtta.”

Tyson sköt undan stolen från bordet. Han hade blå våfflor och sirap i hela ansiktet. ”Mums! Tack, mrs Jackson. Dags att gå till skolan!”

Han dunkade mig så hårt i ryggen att mina ögon nästan hoppade ur sina hålor. ”Hej då, killar”, sa mamma. ”Ta det försiktigt.”

Jag stannade i dörröppningen. ”Mamma, det där med …” ”I eftermiddag, älskling”, envisades hon. Hon lät sorg­ sen. ”Då har vi tid att prata.”

Vi sa hej då. Tyson och jag joggade nerför trappan för att ta tunnelbanans linje två.

Mamma och jag skulle inte alls prata med varandra på eftermiddagen, men det visste jag inte då.

• 16 •

Jag skulle faktiskt inte komma hem på mycket, mycket länge.

När Tyson och jag klev ut kastade jag en blick på byggnaden med sandstensfasad på andra sidan gatan.

För en kort sekund såg jag en mörk skepnad i morgonsolens sken, en mänsklig silhuett mot tegelstensväggen, en skugga som inte var min.

Sedan fladdrade den till och försvann.

• 17 •

Jag spel a r spök boll med m ä nniskoäta r e

• Eller så normalt som det nu är möjligt på Meriwether.

Ni förstår, det är en ”progressiv” skola på centrala Manhattan, vilket innebär att vi sitter i saccosäckar istället för vanliga bänkar, vi får inte betyg och lärarna kommer till jobbet i jeans och T-tröjor från rockkonserter.

Det gör inte mig någonting. Jag har ju faktiskt ADHD och är dyslektisk som de flesta halvblod, så jag klarar mig aldrig särskilt bra i vanliga skolor ens innan de sparkar ut mig. Det enda dåliga med Meriwether var att lärarna alltid såg saker och ting från den ljusa sidan, och att ungarna inte alltid var så … så smarta, helt enkelt.

Ta exempelvis vår första lektion, som var i engelska. Alla femmor, sexor, sjuor och åttor hade läst en bok som heter Flugornas herre, om en massa ungar som blir strandsatta på en ö och blir galna. Hur som helst bestod vårt slutprov för terminen av att gå ut på skolgården och stanna där i en timme utan att någon D a g e n b ö r j a d e n o r m a lt.

• 18 •

vuxen var med och såg vad som hände. Det som hände var att alla sjuor och åttor gjorde kalsongrycket på varandra, och så utbröt det två stenkastningskrig och en basketmatch där allt var tillåtet. Skolans översittare, Matt Sloan, ledde de flesta aktiviteterna.

Sloan var varken stor eller stark, men han uppförde sig som om han var det. Han hade ögon som en pitbullterrier, vildvuxet hår och var alltid klädd i dyra men säckiga kläder. En gång hade han lånat sin pappas Porsche, krockat med en Akta barn-skylt och slagit ut en flisa ur ena framtanden.

Hur som helst så gjorde Sloan kalsongrycket på alla tills han försökte göra det på Tyson. Tyson fick panik och slog till honom lite väl hårt. Sloan for iväg flera meter över skolgården och fastnade i småbarnens däckgunga. ”Ditt missfoster!” vrålade Sloan. ”Varför går du inte tillbaka till din pappkartong!”

Tyson började snyfta. Han satte sig på klätterställningen med sådan kraft att han böjde en tvärslå, och begravde ansiktet i händerna. ”Ta tillbaka det där, Sloan!” skrek jag.

Sloan bara fnös åt mig. ”Varför lägger du dig i, Jackson? Du kanske skulle ha riktiga vänner om du inte alltid försvarade det där missfostret.”

Jag knöt nävarna och hoppades att jag inte var lika röd i ansiktet som det kändes. ”Han är inget missfoster.

Han är bara …”

Jag försökte komma på vad jag skulle säga, men Slo• 19 •

an lyssnade inte. Han och hans stora, fula vänner hade fullt upp med att skratta. Jag undrade om det bara var inbillning, eller om Sloan verkligen hade fler hejdukar omkring sig än vanligt. De brukade vara två eller tre, men idag verkade de vara minst ett halvdussin, och jag var ganska säker på att jag aldrig sett dem förut. ”Vänta bara till gymnastiken, Jackson”, ropade Sloan. ”Du är så gott som död!”

När första lektionen var slut kom vår engelsklärare magister de Milo ut för att inspektera massakern. Han förkunnade att vi verkade ha förstått Flugornas herre.

Alla var godkända och vi skulle aldrig någonsin växa upp till våldsamma människor. Matt Sloan nickade allvarligt, och flinade mot mig med kantstötta tänder.

Jag var tvungen att lova Tyson att köpa en extra smörgås med jordnötssmör åt honom på lunchrasten för att han skulle sluta snyfta. ”Är … är jag ett missfoster?” undrade han. ”Nej”, lovade jag sammanbitet. ”Det är Matt Sloan som är ett missfoster.”

Tyson snörvlade. ”Du är en bra kompis. Jag kommer att sakna dig nästa år om … om jag inte kan …”

Han darrade på rösten. Jag insåg att han inte visste om han skulle få komma tillbaka nästa läsår genom välgörenhetsprojektet. Jag undrade om rektorn ens brytt sig om att prata med honom om det. ”Oroa dig inte, bjässen”, lyckades jag få fram. ”Det ordnar sig.”

• 20 •

Tyson gav mig en sådan tacksam blick att jag kände mig som världens största lögnare. Jag kunde väl inte lova en unge som han att det ordnade sig?

* * * Nästa prov var i naturkunskap. Miss Tesla berättade att vi skulle blanda kemikalier tills vi lyckades få något att explodera. Jag skulle jobba ihop med Tyson. Hans händer var alldeles för stora för de små glasflaskorna vi skulle använda. Han råkade knuffa ner en bricka med kemikalier från bänken och skapade ett orangefärgat svampmoln i papperskorgen.

När miss Tesla utrymt labbet och ringt saneringspatrullen för livsfarligt avfall, så berömde hon mig och Tyson för att vi var naturbegåvningar i kemi. Vi var de första som någonsin fått högsta betyg på hennes prov på mindre än trettio sekunder.

Jag var glad att förmiddagen gick fort, för det fick mig att tänka på annat än mina problem.

Jag stod inte ut med tanken att det var något på tok på lägret. Dessutom kunde jag inte skaka av mig mardrömmen, vilket var ännu värre. Jag hade en hemsk känsla av att Grover var i fara …

Medan vi satt på SO:n och ritade kartor med latitud och longitud öppnade jag anteckningsboken och tittade på fotot som låg där – min vän Annabeth på semester i Washington D.C. Hon var klädd i jeans, med en jeansjacka ovanpå den orangefärgade t-shirten • 21 •

från Halvblodslägret och en snusnäsduk knuten över det blonda håret. Hon stod med armarna i kors framför Lincoln Memorial och såg extremt nöjd ut, som om hon hade ritat minnesmärket alldeles själv. Annabeth vill nämligen bli arkitekt när hon blir stor, så hon åker hela tiden till berömda monument och sådant. På det sättet är hon lite underlig. Hon mailade bilden till mig efter påsklovet, och då och då tittade jag på den för att påminna mig om att hon fanns på riktigt och att Halvblodslägret inte bara var inbillning.

Jag önskade att Annabeth varit där. Hon skulle ha kunnat tolka drömmen. Jag skulle aldrig erkänna det för henne, men hon är smartare än jag även om hon kan vara irriterande.

Jag skulle precis slå ihop anteckningsboken när Matt Sloan sträckte sig fram och slet ut fotot. ”Hallå där!” protesterade jag.

Sloan tittade på bilden med uppspärrade ögon. ”Inte en chans, Jackson. Vem är det? Hon kan inte vara din …” ”Ge hit det!” Jag kände hur jag blev röd om öronen.

Sloan räckte över fotot till sina fula kompisar, som flinade och började riva sönder det för att göra papperskulor. De nya ungarna måste ha varit där på besök, för allihop hade sådana där fåniga namnbrickor från expeditionen med texten Hej! Mitt namn är: Dess­ utom måste de ha ett underligt sinne för humor, för de hade fyllt i konstiga namn som: MÄRGSUGAREN, • 22 •

SKALLÄTAREN och JOE BOB. Inga mänskliga var-

elser har sådana namn. ”De här killarna flyttar hit nästa år”, skröt Sloan, som om det skulle skrämma mig. ”Jag slår vad om att de kan betala terminsavgiften själva, till skillnad från din efterblivna vän.” ”Han är inte efterbliven.” Jag fick anstränga mig väldigt, väldigt hårt för att inte klippa till Sloan. ”Du är en sån förlorare, Jackson. Vilken tur att jag kommer befria dig från ditt lidande nästa lektion.”

Hans storvuxna kompisar tuggade på mitt foto. Jag ville pulvrisera dem, men jag hade stränga order från Keiron att aldrig ta ut min vrede på vanliga dödliga, hur besvärliga de än var. Jag fick bara slåss med monster. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på att om Sloan bara vetat vem jag egentligen var …

Det ringde ut.

När vi gick ut ur klassrummen hörde jag en flickröst viska: ”Percy!”

Jag såg mig omkring i kapprummet, men ingen tittade åt mitt håll. Tjejerna på Meriwether dog hellre än ropade mitt namn.

Innan jag hann grubbla över om jag inbillade mig eller inte rusade alla ungar mot gymnastiksalen, och Tyson och jag sveptes med. Det var dags för gymnastik.

Vår lärare hade lovat att vi skulle få spela spökboll, och Matt Sloan hade lovat att döda mig.

• 23 •

* * * Gymnastikkläderna på Meriwether bestod av himmelsblå shorts och T-tröjor med batikmönster. Som tur var hade vi våra flesta lektioner inomhus, så vi behövde inte jogga genom Tribeca och se ut som hippiebarn på lägerskola.

Jag bytte om så fort jag kunde i omklädningsrummet, för jag ville inte stöta ihop med Sloan. Jag skulle just gå ut när Tyson ropade: ”Percy?”

Han hade inte bytt om ännu. Han stod vid dörren till träningsrummet och höll gymnastikkläderna i ett stadigt grepp. ”Kan du … öh …” ”Åh. Visst.” Jag försökte att inte låta irriterad. ”Inga problem.”

Tyson smet in i träningsrummet. Jag stod vakt utanför dörren medan han bytte om.

Det kändes lite underligt, men för det mesta gjorde jag det. Tyson tycker nämligen att det är väldigt pinsamt att byta om. Det är nog för att han är hårig över hela kroppen och har skumma ärr på ryggen som jag aldrig vågat fråga honom om.

Hur som helst hade jag lärt mig den hårda vägen att om man retade Tyson när han klädde om så blev han upprörd och började slita loss dörrarna från omklädningsskåpen.

När vi kom in i gymnastiksalen satt vår lärare, magister Nunley, vid ett litet bord och läste Sports Illustrated. Nunley var ungefär en miljon år gammal, • 24 •

tandlös, med dubbelslipade glasögon och flottigt grått hår. Han påminde mig om Oraklet på Halvblodslägret, som var en hopskrumpnad mumie, med den skillnaden att Nunley inte rörde sig lika mycket och aldrig spydde ut grön rök. Åtminstone inte vad jag kunnat märka.

Matt Sloan sa: ”Magistern, får jag vara lagkapten?” ”Va?” Nunley tittade upp från tidningen. ”Visst”, mumlade han. ”Mm-hmm.”

Sloan flinade och började dela upp lag. Han gjorde mig till lagkapten för det andra laget, men det spelade ingen roll vilka jag valde, för alla idrottskillar och populära ungar gick till Sloans lag. Det gjorde även den stora gruppen med besökare.

På min sida stod Tyson, datornörden Corey Bailer, mattesnillet Raj Mandali och ett halvt dussin andra ungar som alltid blir mobbade. I vanliga fall skulle jag ha nöjt mig med Tyson. Han är lika mycket värd som ett halvt lag. Men besökarna i Sloans lag såg nästan lika stora och starka ut, och de var sex stycken.

Matt Sloan hällde ut en korg med bollar mitt i gymna­stiksalen. ”Rädd”, mumlade Tyson. ”Luktar konstigt.”

Jag såg på honom. ”Vad är det som luktar konstigt?”

För jag trodde inte att han pratade om sig själv. ”De.” Tyson pekade på Sloans nya vänner. ”Luktar konstigt.”

Besökarna knakade med knogarna och glodde på oss • 25 •

som om det var dags för slakt. Jag kunde inte låta bli att undra var de kom ifrån. Något ställe där de matade ungarna med rått kött och slog dem med käppar.

Sloan blåste i visselpipan och spelet började.

Sloans lag sprang mot mittlinjen. På min planhalva ­skrek Raj Mandali något på urdu, förmodligen ”jag måste gå på toa!”, och sprang mot utgången. Corey Bailer försökte krypa in och gömma sig bakom träningsmattan som hängde på väggen. Resten av laget gjorde sitt bästa för att skräckslaget huka sig och inte se ut som måltavlor. ”Tyson”, sa jag. ”Då tar vi …”

Jag fick en boll rakt i magen och satte mig med en duns mitt på golvet i gymnastiksalen. Det andra laget exploderade av skratt.

Jag kunde inte se klart. Det kändes som om en gorilla precis gjort Heimlich-manövern på mig. Jag trodde inte att man kunde kasta så hårt.

Tyson skrek: ”Ducka, Percy!”

Jag rullade undan när ytterligare en spökboll for förbi örat med ljudets hastighet.

BOOOM! Den slog i träningsmattan och Corey Bailer skrek till. ”Vänta lite!” skrek jag åt Sloans lag. ”Ni kan döda nån!”

Besökaren som hette Joe Bob flinade ondskefullt mot mig. Av någon anledning såg han mycket större • 26 •

ut nu, till och med större än Tyson. Armmusklerna svällde under hans t-shirt. ”Det hoppas jag, Perseus Jackson! Det hoppas jag!”

Sättet han sa mitt namn på fick det att gå kalla kårar längs min rygg. Bara de som känner till min riktiga identitet kallar mig för Perseus. Vänner … och fiender.

Vad hade Tyson sagt? De luktar konstigt.

Monster.

Runt Matt Sloan blev besökarna större och större.

Nu var de inte barn längre. De var två och en halv meter höga jättar med vildsinta ögon, spetsiga tänder och håriga armar med tatuerade ormar och hula-hula­ tjejer och Valentinhjärtan.

Matt Sloan tappade bollen. ”Hallå där! Ni är inte från Detroit! Vilka är …”

De andra ungarna i laget började skrika och dra sig mot utgången, men jätten som hette Märgsugaren kastade en boll med dödlig precision. Den for förbi Raj Mandali som precis var på väg ut och träffade dörren så att den for igen som genom ett trolleri. Raj och några av de andra bankade förtvivlat på den, men den gick inte att rubba. ”Släpp ut dem!” skrek jag åt jättarna.

Han som hette Joe Bob morrade åt mig. Han hade en tatuering på sina biceps som löd JB älskar Snuttan. ”Och gå miste om våra små munsbitar? Nej du, havsgudens son. Vi laistrygoner spelar inte bara om din död.

Vi vill ha vår lunch!”

• 27 •

Han viftade med handen och en ny uppsättning spökbollar dök upp på mittlinjen, men de här var inte av rött gummi. De var av brons, stora som kanonkulor och perforerade som innebandybollar med eld bubblande ur hålen. De måste ha varit glödheta, men jättarna tog upp dem med bara händerna. ”Magistern!” skrek jag.

Nunley tittade sömnigt upp, men om han såg något ovanligt med spökbollsmatchen så visade han det inte.

Det är det som är problemet med dödliga. De kan inte se saker och ting som de verkligen är. En magisk kraft som kallas för diset gör att de inte kan se monster och gudar. ”Ja visst. Mm-hmm”, muttrade han. ”Spela snällt nu.”

Och så fortsatte han att läsa tidningen.

Jätten som hette Skallätaren kastade bollen. Jag slängde mig åt sidan när den brinnande bronskometen for förbi min axel. ”Corey!” skrek jag. Tyson drog ut honom från gömstället bakom träningsmattan precis när bollen exploderade mot den och förvandlade mattan till rykande spillror. ”Spring!” befallde jag mina lagkamrater. ”Andra utgången!”

De sprang mot omklädningsrummet, men Joe Bob viftade med handen en gång till och den dörren slog också igen. ”Ingen går härifrån förrän ni är ute!” röt Joe Bob. • 28 •

”Och ni är inte ute förrän vi har ätit upp er!”

Han slängde iväg sitt eget eldklot. Mina lagkamrater for åt alla håll när det slog upp en krater i golvet.

Jag grep efter Tidvattenvåg som jag alltid har i fickan, men jag hade ju gymnastikshorts på mig. Jag hade inga fickor. Tidvattenvåg låg instoppad i jeansen i omklädningsskåpet, och det gick inte att komma in i omklädningsrummet. Jag var fullkomligt försvarslös.

Ytterligare ett eldklot kom emot mig. Tyson knuffade undan mig, men jag slogs ändå omkull av explosionen. Plötsligt låg jag platt på golvet, bedövad av röken och med rykande hål i den batikfärgade t-shirten. På andra sidan mittlinjen stod två hungriga jättar och glodde på mig. ”Kött!” vrålade de. ”Hjältekött till lunch!”

De siktade på mig båda två. ”Percy behöver hjälp!” ropade Tyson och slängde sig framför mig när de kastade kloten. ”Tyson!” skrek jag, men det var för sent.

Båda kloten träffade honom … men nej … han hade fångat dem. På något sätt lyckades Tyson fånga två brinnande metallklot som kom farande mot honom i en hastighet av fantasiljoner kilometer i timmen, han som är så klumpig att han knuffar omkull labbutrustning och har sönder lekredskapen på skolgården med jämna mellanrum. Han slungade dem tillbaka mot sina förvånade ägare, som skrek ”DÅÅÅÅÅLIGT!” när bronskloten exploderade mot deras bröst.

• 29 •

Jättarna upplöstes i två identiska eldpelare – ett säkert tecken om något på att de var monster. Monster dör inte. De bara upplöses i rök och damm, vilket besparar hjältarna en massa besvär med att städa upp efter en strid. ”Mina bröder!” tjöt människoätaren Joe Bob. Han spände musklerna så att Snuttan-tatueringen gick i vågor. ”De är utplånade, och det ska ni få betala för!” ”Tyson!” sa jag. ”Se upp!”

Ytterligare en komet kom farande mot oss. Tyson hann precis slå undan den. Den flög rakt över huvudet på Nunley – så nära att hans hår fattade eld – och landade på läktaren med ett högt KA-BOOM! En del ungar sprang runt och skrek, och försökte undvika de rykande kratrarna i golvet. Andra bankade på dörren och ropade på hjälp. Sloan själv stod som förstenad mitt på planen och såg häpet på när de dödliga bollarna flög omkring honom.

Nunley såg fortfarande ingenting, fastän hans hår brann. Han knackade på hörapparaten som om det blev rundgång av explosionerna, men han tittade inte upp från tidningen.

Hela skolan borde höra oväsendet. Rektorn, polisen, någon måste komma och hjälpa oss. ”Segern är vår!” vrålade människoätaren Joe Bob. ”Vi ska festa på era ben!”

Jag tänkte säga åt honom att han tog spökbollsmatchen på alldeles för stort allvar, men innan jag hann • 30 •

göra det skickade han iväg ytterligare en boll. De tre andra jättarna följde hans exempel.

Jag visste att vi skulle dö. Tyson kunde inte parera alla de där bollarna på en gång. Hans händer måste vara svårt brända efter att ha avvärjt den första salvan.

Utan mitt svärd …

Jag fick en vansinnig idé.

Jag sprang mot omklädningsrummet. ”Ur vägen!” ropade jag åt mina kamrater. ”Bort från dörren.”

Det exploderade bakom mig. Tyson hade slagit tillbaka två av bollarna mot sina ägare och förvandlat dem till aska.

Då återstod två jättar.

En tredje boll kom farande rakt mot mig. Jag tvingade mig själv att vänta – en pilsnerflaska, två pilsnerflaskor – och kastade mig sedan åt sidan när det tredje eldklotet slog sönder dörren till omklädningsrummet.

Jag hade redan räknat ut att all gas som bildas i de flesta omklädningsrum för pojkar är tillräcklig för att orsaka en explosion, så jag blev inte förvånad när den brinnande spökbollen orsakade en enorm KABOOOM! Väggen sprängdes bort. Skåpluckor, sockor, hålfotsinlägg och andra äckliga personliga ägodelar regnade över gymnastiksalen.

När jag vände mig om hann jag precis se Tyson klippa till Skallätaren i ansiktet. Jätten föll ihop, men • 31 •

den sista jätten, Joe Bob, hade visligen behållit sin boll och väntat på rätt tillfälle. Han kastade den när Tyson vände ryggen till. ”Nej!” skrek jag.

Bollen träffade Tyson mitt i bröstet. Han for längs hela gymnastiksalen och slog i den bortre väggen, som fick en stor spricka och delvis föll ihop över honom så att det blev ett hål rakt ut på Church Street. Jag förstod inte hur Tyson kunde vara vid liv, men han såg bara bedövad ut. Bronsklotet låg rykande vid hans fötter.

Tyson försökte plocka upp det, men föll bedövad ihop igen på en hög med betongblock. ”Det var det!” sa Joe Bob skadeglatt. ”Det är bara jag kvar! Jag kommer få tillräckligt med kött för att ta med lite hem till Snuttan!”

Han tog upp ytterligare en boll och siktade på Tyson. ”Sluta!” skrek jag. ”Det är mig du är ute efter!”

Jätten flinade. ”Vill du dö först, unge hjälte?”

Jag måste göra någonting. Tidvattenvåg måste vara här någonstans.

Då fick jag syn på mina jeans i en rykande hög med kläder framför jättens fötter. Om jag bara kunde ta mig dit …

Jag visste att det var hopplöst, men jag tog sats.

Jätten skrattade. ”Lunchen närmar sig.”

Han höjde armen för att kasta. Jag gjorde mig beredd att dö.

Plötsligt blev jättens kropp alldeles stel. Hans ansikts• 32 •

uttryck ändrades från skadeglädje till förvåning. Precis där hans navel borde vara slets hans t-shirt upp och det växte ut något som påminde om ett horn. Nej, det var inget horn, det var den blänkande spetsen på en kniv.

Han tappade bollen. Monstret stirrade ner på kniven som just körts igenom honom bakifrån.

Han muttrade ”Åh” och försvann i ett moln av gröna flammor, vilket jag antog skulle göra Snuttan ganska upprörd.

I röken stod min vän Annabeth. Hennes ansikte var smutsigt och fullt med rivsår. Hon hade en sliten ryggsäck över ena axeln, baseballmössan nedstoppad i fickan, en bronskniv i handen och en vild blick i de stormgrå ögonen, som om hon precis blivit jagad av spöken i flera hundra mil.

Matt Sloan, som stått förstummad hela tiden, vaknade äntligen till liv. Han blinkade mot Annabeth, som om han vagt kom ihåg henne från bilden i min anteckningsbok. ”Det är den där tjejen … den där tjejen …”

Annabeth gav honom en snyting som slog omkull honom på marken. ”Och du”, förklarade hon för honom, ”låter bli att mobba min kompis.”

Gymnastiksalen stod i lågor. De andra ungarna sprang fortfarande runt och skrek. Jag kunde höra sirener som tjöt och någon som sa något obegripligt i högtalarsystemet. Genom glasfönstren på utgångs• 33 •

dörrarna såg jag rektor Bonsai kämpa med låset och bakom honom samlades massor med lärare. ”Annabeth …” stammade jag. ”Hur gjorde du … hur länge har du …” ”Nästan hela morgonen.” Hon stoppade tillbaka bronskniven i skidan. ”Jag har försökt hitta ett bra tillfälle att prata med dig, men du var aldrig ensam.” ”Den där skuggan jag såg i morse … det var …” Det hettade i ansiktet. ”Goda gudarna, tittade du in genom mitt sovrumsfönster?” ”Jag har inte tid att förklara!” fräste hon, fast hon såg lite generad ut hon med. ”Jag ville bara inte …” ”Så där!” skrek en kvinna. Dörren flög upp och de vuxna vällde in. ”Vi träffas utanför”, sa Annabeth åt mig. ”Och han där …” Hon pekade på Tyson, som fortfarande satt lutad mot väggen, alldeles bedövad. Annabeth gav honom en äcklad blick som jag inte riktigt förstod. ”Det är bäst att du tar med dig honom.” ”Va?” ”Vi hinner inte!” sa hon. ”Skynda dig!”

Hon satte på sig basebollmössan från Yankees, som var en magisk gåva från hennes mamma, och försvann omedelbart.

Därmed stod jag ensam mitt i den brinnande gymnastik­salen när rektorn kom inrusande med halva lärarkollegiet och några poliser. ”Percy Jackson?” sa rektor Bonsai. ”Vad … hur …”

• 34 •

Borta vid den raserade väggen stönade Tyson och reste sig från högen med cementblock. ”Ont i huvudet.”

Matt Sloan hade också kvicknat till. Han tittade på mig med fasa. ”Det var Percy, rektor Bonsai! Han satte eld på hela huset. Magister Nunley kan berätta! Han såg alltihop!”

Nunley hade pliktskyldigast läst i sin tidning, men oturligt nog valde han att titta upp när Sloan sa hans namn. ”Öh? Visst. Mm-hmm.”

De andra vuxna vände sig mot mig. Jag visste att de aldrig skulle tro mig, även om jag kunnat berätta sanningen.

Jag drog fram Tidvattenvåg ur de förstörda jeansen, sa ”följ med!” till Tyson och hoppade ut genom det gapande hålet i ytterväggen.

• 35 •

V i v ink a r till oss den e v iga pl åga ns ta xibil

• gränden nedanför Church Street. Hon drog bort Tyson och mig från trottoaren precis när en brandbil for förbi på tjutande däck, på väg mot Meriwether. ”Var hittade du honom?” frågade hon och pekade på Tyson.

I vanliga fall skulle jag ha blivit väldigt glad åt att få träffa henne. Vi hade slutit fred förra sommaren, trots att hennes mamma Athena inte kom överens med min pappa. Jag hade förmodligen saknat Annabeth mer än jag ville erkänna.

Men jag hade precis blivit attackerad av människo­ ätande jättar, och Tyson hade räddat mitt liv tre eller fyra gånger, och allt Annabeth kunde göra var att blänga på honom som om det var han som var problemet. ”Han är min vän”, förklarade jag. ”Är han hemlös?” ”Vad har det med saken att göra? Han hör faktiskt vad du säger. Varför frågar du honom inte?”

Hon såg förvånad ut. ”Kan han prata?”

A n n a b e t h vä n ta d e i

• 36 •

”Jag pratar”, erkände Tyson. ”Du är söt.” ”Åh! Vad äckligt!” Annabeth tog ett steg tillbaka.

Jag fattade inte varför hon var så oförskämd. Jag undersökte Tysons händer, för jag var säker på att han måste ha bränt sig svårt på de brinnande spökbollarna, men de såg bra ut. Lortiga och ärriga, med smutsiga naglar stora som potatischips, men så såg de alltid ut. ”Tyson”, sa jag häpet. ”Dina händer är inte brända.” ”Självklart inte”, muttrade Annabeth. ”Jag är förvånad över att laistrygonerna vågade anfalla dig när han var med.”

Tyson verkade fascinerad av Annabeths blonda hår.

Han försökte röra vid det, men hon slog undan hans hand. ”Annabeth”, sa jag, ”vad pratar du om? Laistry-vad då?” ”Laistrygonerna. Monstren i gymnastiksalen. Det är en sorts människoätande jättar som bor långt uppe i norr. Odysseus stötte på dem en gång, men jag har aldrig sett dem så långt söderut som i New York förut.” ”Laistry … jag kan inte ens uttala det. Vad skulle du kalla dem för på engelska?”

Hon funderade ett tag. ”Kanadensare”, beslöt hon sig för. ”Sätt fart nu, vi måste härifrån.” ”Polisen är säkert ute efter mig.” ”Det är inte precis vårt största problem”, sa hon. ”Har du drömt nåt?” ”Drömmarna … om Grover?”

• 37 •

Hon bleknade. ”Grover? Nej, vad är det med Grover?”

Jag berättade om drömmen. ”Hur så? Vad är det du drömmer om?”

Hennes blick var upprörd, som om hennes hjärna snurrade i tusen kilometer i timmen. ”Lägret”, sa hon till slut. ”Stora problem på lägret.” ”Det sa mamma också! Vilken sorts problem?” ”Det vet jag inte riktigt. Men det är nåt som är på tok. Vi måste dit med en gång. Jag har blivit jagad av monster som försökt stoppa mig hela vägen från Virginia. Har du blivit attackerad många gånger?”

Jag skakade på huvudet. ”Inte på hela året … förrän idag.” ”Inte? Men hur …” Hon såg på Tyson. ”Åh.” ”Vad menar du med åh?”

Tyson räckte upp handen som om han fortfarande var i klassrummet. ”Kanadensarna i gymnastiksalen kallade Percy för nåt … havsgudens son?”

Annabeth och jag bytte blickar.

Jag visste inte hur jag skulle förklara, men jag tyckte att Tyson förtjänade sanningen eftersom han nästan blivit dödad. ”Bjässen”, sa jag, ”har du hört de gamla sagorna om de grekiska gudarna? Som Zeus, Poseidon, Athena …” ”Ja”, sa Tyson. ”Det är så här … att gudarna fortfarande lever. Man kan säga att de följer västerlandets civilisation, lever i de starkaste länderna, så nu är de här i USA. Och • 38 •

ibland får de barn med dödliga. Barn som kallas för halvblod.” ”Ja”, sa Tyson, som om han fortfarande väntade på att jag skulle komma till saken. ”Annabeth och jag är alltså halvblod”, sa jag. ”Vi är liksom … hjältar under upplärning. Och så fort monstren får upp vittringen av oss anfaller de. Det var det de där jättarna i gymnastiksalen var. Monster.” ”Ja.” Jag stirrade på honom. Han verkade varken förvånad eller förvirrad över det jag berättat, vilket förvånade och förvirrade mig. ”Så då … tror du mig?”

Tyson nickade. ”Men du är … havsgudens son?” ”Ja”, erkände jag. ”Poseidon är min pappa.”

Tyson rynkade pannan. Nu såg han förvirrad ut. ”Men då …”

En siren tjöt. En polisbil for förbi vår gränd. ”Vi har inte tid med det här”, sa Annabeth. ”Vi får prata i taxin.” ”Taxi hela vägen till lägret?” sa jag. ”Vet du hur mycket pengar …” ”Lita på mig.”

Jag tvekade. ”Men Tyson då?”

Jag föreställde mig hur jag tog med min jättelika vän in på Halvblodslägret. Om han flippade ur på en vanlig skolgård med vanliga mobbare, hur skulle han då uppföra sig på ett träningsläger för halvgudar? Å andra sidan skulle polisen leta efter oss …

• 39 •

”Vi kan inte bara lämna honom”, bestämde jag. ”Han skulle också råka illa ut.” ”Visst.” Annabeth såg bister ut. ”Det är klart att vi måste ta med honom. Kom nu.”

Jag tyckte inte om sättet hon sa det på, som om Tyson var en sjukdom vi behövde för att komma in på sjukhuset, men jag följde henne genom gränden. Tillsammans smög vi oss alla tre längs bakgatorna medan en enorm rökpelare böljade upp bakom oss från skolans gymnastiksal.

* * * ”Här.” Annabeth hejdade oss i hörnet av Thomas Street och Trimble Street. Hon rotade runt i ryggsäcken. ”Jag hoppas att jag har nån kvar.”

Hon såg till och med värre ut än jag först sett. Hon hade ett skärsår på hakan. Det satt kvistar och gräs i hästsvansen, som om hon sovit under bar himmel i flera nätter. Revorna i jeansfållen var misstänkt lika märken efter klor. ”Vad letar du efter?” undrade jag.

Runt omkring oss tjöt sirenerna. Jag tänkte att det inte skulle dröja länge innan det kom fler poliser förbiåkande, på jakt efter ungdomsbrottslingar som spränger gymnastiksalar. Matt Sloan hade säkert avgett sitt vittnesmål nu. Han hade förmodligen förvrängt berättelsen så att det var Tyson och jag som var de blodtörstiga människoätarna.

• 40 •