bildbok
Ur Jan Lööfs bildvärld
Jan Lööf tecknade sin första bilderbok 1966. Sedan dess har det blivit många härliga böcker som flera generationer barn nu vuxit upp med. Mellan böckerna har han också tecknat serier, gjort teveprogram, tecknat skivomslag, hållt utställningar och inte minst spelat musik – jazz! Den här boken kan ses som ett slags illustrerad biografi över allt som kommit ur Jan Lööfs pennor, penslar och datorer. Somliga bilder har han kommenterat, men det mesta talar för sig själv – bläddra och njut!
”Det var en gång en gubbe …” Så börjar Sagan om det röda äpplet, och den har förföljt mig ändå sedan den började tryckas. För evigheter sen känns det som. Hur många 100 000 ex som sålts vet jag inte.
Detta med ensamma gubbar är ett återkommande tema inser jag i efterhand. Det finns något tappert över eremiten som lyckas skapa trivsel med sig själv som enda sällskap.
Av mina tre huvudpersoner i de första böckerna, fem med Viktor och djurhandlaren inräknade, är det bara morfar som är gift. Med mormor förstås. Hon är en av de få kvinnorna i mina böcker och med all rätt har jag fått kritik. Ungkarlen Skrotnisse gav upphov till TV-serien Skrotnisse och hans vänner. Jag gillar att teckna prylar och mojänger och har en särskild böjelse för skrot. Grejerna har då gått sönder och hamnat på skroten. Jag hade en stor installation på Junibacken i Stockholm som hette just SKROT.
Arbetet med TV-serien Skrotnisse och hans vänner tog många år och sen hade jag svårt att återvända till bilderböckerna. Jag hade inga idéer. Så fick jag plötsligt ett manus av min käre vän Carl Johan De Geer. Den handlade om hans son Örnis intressen. Det gamla vanliga för grabbar i en viss ålder. När vuxna människor är i trångmål kan Örni rycka ut till undsättning. Örnis bilar blev en succé och efter det hade jag inga problem med att skriva nya böcker. Så tack för det, Carl Johan. När jag ritar människor, som den desperate mannen till vänster, flyger olika kända ansikten genom huvudet. Denna gång råkade det bli James Joyce.
Jag producerade en räcka bilderböcker i stort format. Jag ville ha med många detaljer och fick problem med de allt större originalen. De måste ligga plant på ett bord, till skillnad från oljemålningar, annars rinner vattenfärgen. Även med mina långa armar fanns en gräns för hur stor en pannå kunde vara.
I boken Ta fast Fabian gällde det att kunna hitta apan som hade gömt sig. Det är inte så lätt. På jazzklubbens balkong sitter berömda personer. Mannen i basker ovanför Stalin ska föreställa Gunnar Ekelöf. Bland de dansande finns en som liknar Hitler har någon sagt. Men det är bara en tillfällighet.