9789163869990

Arvtagaren eller

Själavalvet

arvtagaren fjärde boken

Christopher Paolini Översättning: Lottie Eriksson, Ylva Spångberg och Nina Östlund

eragon den äldste brisingr arvtagaren

arvtagaren – arvtagaren – fjärde boken Text copyright © Christopher Paolini 2011 Kartillustrationer © Christopher Paolini 2011 Originalets titel: Inheritance – Interitance Book Four Utgiven i överenskommelse med Random House Children's Books, a division of Random House, Inc., New York All rights reserved Översättning: Lottie Eriksson, Ylva Spångberg och Nina Östlund Omslagsillustration: Johan Egerkrans Redaktör: Lena W Henrikson Omslagslayout och sättning: Bonnier Carlsen Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Typsnitt: Goudy Oldstyle Tryckt i Sverige av ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-638-6999-0 www.bonniercarlsen.se Läs mer om Arvtagarserien på www.eragon.se

Den här boken tillägnas, som alltid, min familj.

Och även dem som drömmer drömmar: de många konstnärer, musiker och berättare som har gjort denna resa möjlig.

Innehåll En historik över Eragon, Den Äldste och Brisingr

13

Genom bräschen

23

Hammarfall

36

Skuggor vid horisonten

41

Kung Katt

47

Efterdyningar

54

Minnen av de döda

58

Vad är en man?

64

Maktens pris

74

Bryskt ut i ljuset

85

En vaggvisa

94

Ingen vila för de trötta

103

Svärdsdans

110

Ingen heder, ingen ära, bara skavsår på olyckliga ställen

120

Månslukare

127

Rykten och skrivande

138

Aroughs

144

Dras-Leona

159 9

Ett kast med knotorna

165

Min vän, min fiende

177

Ett mjöl gjort av lågor

187

Stoft och aska

202

Interregnum

222

Thardsvergûndnzmal

230

Vetandets väg

243

Förtroligt

264

Upptäckt

274

Beslut

282

Under höjd och sten

291

Att livnära en gud

308

Otrogna på fri fot

319

Klockans klämtande

335

Svarta-törnskate-törne-grottan

338

Hammare och hjälm

347

Och murverket föll …

350

Vid Leonasjöns stränder

361

En ryttares ord

372

Kungars rådslag

385

En labyrint utan slut

398

Fragment, halvt sedda och otydliga

407

Obesvarade frågor

417

Avfärd

427

10

Ovisshetens plåga

433

Sanningssägarens sal

446

På drakens vingar

456

Ljudet av hans röst, handens beröring

471

Små uppror

483

En krona av is och snö

495

Borrarlarver

511

Bland ruinerna

525

Snalglí för två

535

Kuthians klippa

546

Och hela världen en dröm

551

En karaktärsfråga

561

Själavalvet

578

Lakun, första delen

583

Lakun, andra delen

587

Återfärd

599

Sorgernas stad

601

Krigsråd

611

En hederssak

626

Eld i natten

633

Över muren och in i gapet

643

Stormen bryter ut

657

Det som inte dödar …

666

Mitt i stridens hetta

678

11

Alla namns namn

689

Muskler mot stål

707

Kunskapens gåva

735

Dödsryckningar

756

Ett hav av brännässlor

761

Tronföljare

777

En passande gravskrift

794

Som pjäser på ett bräde

804

Fírnen

823

En samvetets man

841

Blodshämnd

851

Löften, gamla och nya

866

Avsked

881

Ordförklaringar

891

Tack

903

12

I begynnelsen:

En historik över Eragon,

I

Den Äldste och Brisingr

begynnelsen fanns drakarna: stolta, vildsinta och oberoende. Deras fjäll var som ädelstenar och alla som skådade dem förtvivlade, ty deras skönhet var stor och fruktansvärd.

Och de levde ensamma i landet Alagaësia i oräkneliga tidevarv.

Sedan skapade guden Helzvog de ståndaktiga och starka dvärgarna av Hadaracöknens sten.

Och de två släktena krigade mycket.

Sedan kom alverna seglande till Alagaësia från andra sidan av det silvriga havet. Även de krigade mot drakarna. Men alverna var starkare än dvärgarna och skulle ha krossat drakarna, precis som drakarna skulle ha krossat alverna.

Och därför ingicks vapenvila och en pakt slöts mellan drakarna och alverna. Och genom denna förening skapade de Drakryttarna, som i tusentals år upprätthöll freden i Alagaësia.

Sedan kom människorna till Alagaësia. Och de hornförsedda urgalerna. Och ra’zacerna, som är de som jagar i mörkret och de som äter människokött.

Och även människorna anslöt sig till pakten med drakarna.

Sedan gjorde en ung Drakryttare, Galbatorix, uppror mot de sina.

Han förslavade den svarta draken Shruikan och övertalade tretton andra Ryttare att följa honom. Och de tretton kallades De försvurna.

Och Galbatorix och De försvurna störtade Ryttarna och brände 13

ner deras stad på ön Vroengard och dödade alla drakar utom sina egna, med undantag för tre ägg: ett rött, ett blått, ett grönt. Och från alla drakar de kunde tog de hjärtats hjärta – eldunarín – som innehåller drakens styrka och sinne, och som är åtskilt från dess kropp.

Och under åttiotvå år härskade Galbatorix enväldigt bland människorna. De försvurna dog men inte han, ty hans styrka var alla drakarnas styrka, och ingen kunde hoppas på att fälla honom.

Under det åttiotredje året av Galbatorix styre stal en man det blå drakägget från hans slott. Och ägget överlämnades till dem som ännu kämpade emot Galbatorix, de som kallades Varden.

Alven Arya forslade ägget mellan Varden och alverna i sökandet efter den människa eller alv som det skulle kläckas för. Och på detta vis förflöt tjugofem år.

Medan Arya var på väg till alvstaden Osilon anfölls hon och hennes vakter av en grupp urgaler. Tillsammans med urgalerna fanns Skuggan Durza, en besvärjare som var besatt av de andar han hade kallat till sig för att härska över. Efter De försvurnas död hade han blivit Galbatorix mest fruktade tjänare. Urgalerna dödade Aryas vakter, och innan de och Skuggan tog henne tillfånga skickade Arya med hjälp av trolldom iväg ägget, till någon som hon hoppades kunde skydda det.

Men något gick fel med hennes besvärjelse.

Och sålunda hände det sig att Eragon, en föräldralös pojke på blott femton år, hittade ägget i bergskedjan Ryggraden. Han tog med sig det till bondgården där han bodde tillsammans med sin morbror, Garrow, och sin ende kusin, Roran. Och ägget kläcktes för Eragon, och han tog hand om draken däri. Och hon hette Saphira.

Så sände Galbatorix ut två ra’zacer för att leta reda på och ta tillbaka ägget, och de dödade Garrow och brände ner Eragons hem. Galbatorix hade förslavat ra’zacerna, och endast ett fåtal återstod av deras släkte.

Eragon och Saphira lämnade byn för att söka upp och hämnas på ra’zacerna. Med dem följde sagoberättaren Brom, som en gång själv hade varit Drakryttare, innan Ryttarnas fall. Det var till Brom som 14

alven Arya hade tänkt skicka det blå ägget.

Brom lärde Eragon mycket om svärdskonst, trolldom och heder.

Och han gav Eragon Zar’roc, som en gång hade tillhört Morzan, den förste och den mäktigaste av De försvurna. Men ra’zacerna dödade Brom nästa gång de möttes, och det var bara med hjälp av en ung man, Murtagh, son till Morzan, som Eragon och Saphira lyckades fly.

Under resan blev Eragon tillfångatagen av Skuggan Durza i staden Gil’ead. Eragon lyckades befria sig och fritog samtidigt Arya ur hennes cell. Arya var förgiftad och allvarligt skadad, så Eragon, Saphira och Murtagh tog henne till Varden, som bodde hos dvärgarna i bergskedjan Beorerna.

Där helades Arya, och där välsignade Eragon ett skrikande spädbarn vid namn Elva med en besvärjelse som skulle skydda henne från olycka. Men Eragon talade illa, och utan att inse det förbannade han henne istället, så att hon tvingades bli ett skydd mot andras olycka.

Snart därefter sände Galbatorix en stor urgalarmé att attackera dvärgarna och Varden. Och det var i striden som följde som Eragon dödade Skuggan Durza. Men Durza tillfogade Eragon ett allvarligt sår på ryggen och av detta plågades Eragon svårt, trots de besvärjelser som Vardens helare uttalade över skadan.

Och i sin smärta hörde han en röst. Och rösten sade: Kom till mig, Eragon. Kom till mig, för jag har svaret på alla dina frågor.

Tre dagar senare råkade Vardens ledare, Ajihad, ut för ett bakhåll och dödades av urgaler under befäl av ett par trollkarlar, tvillingar, som hade förrått Varden till Galbatorix. Tvillingarna rövade också bort Murtagh och förde honom till Galbatorix. Men för Eragon och alla andra i Varden såg det ut som om Murtagh hade dött, och Eragon var mycket sorgsen.

Och Ajihads dotter, Nasuada, blev ledare för Varden.

Från Tronjheim, där dvärgarnas härskare har sitt säte, färdades Eragon, Saphira och Arya till skogen Du Weldenvarden i norr, där alverna bor. Med dem reste dvärgen Orik, dvärgakungen Hrothgars systerson.

15

I Du Weldenvarden träffade Eragon och Saphira Oromis och Glaedr, det sista fria paret Ryttare och drake, som hade levt gömda under hela det gångna seklet i väntan på att utbilda nästa generation Drakryttare. Och Eragon och Saphira träffade även drottning Islanzadí, alvernas härskare och Aryas mor.

Medan Oromis och Glaedr utbildade Eragon och Saphira skickade Galbatorix ra’zacerna och en grupp soldater till Eragons hemby Carvahall, den här gången för att tillfångata hans kusin, Roran. Men Roran gömde sig, och de skulle inte ha hittat honom om det inte varit för slaktaren Sloan. Sloan mördade nämligen en vaktpost för att släppa in ra’zacerna i byn, där de skulle kunna överrumpla Roran.

Roran slog sig fri, men ra’zacerna rövade bort Katrina, Rorans käresta och Sloans dotter. Då övertalade Roran byborna att ge sig av tillsammans med honom, och de färdades genom bergskedjan Ryggraden, söderut längs Alagaësias kust till det sydliga landet Surda, som ännu fanns kvar som ett eget land, fristående från Galbatorix.

Såret på Eragons rygg fortsatte att plåga honom. Men under alvernas blodsedshögtid, då de firar pakten mellan Ryttarna och drakarna, helades såret av den spöklika drake som alverna frambesvärjer vid slutet av högtiden. Spökbilden skänkte också Eragon samma styrka och snabbhet som alverna själva äger.

Därefter flög Eragon och Saphira till Surda, dit Nasuada hade lett Varden för att inleda ett angrepp mot Galbatorix rike. Där lierade sig urgalerna med Varden, för de hävdade att Galbatorix hade förvridit deras sinnen och de ville hämnas på honom. Hos Varden träffade Eragon återigen flickan Elva, som hade vuxit vidunderligt snabbt på grund av hans besvärjelse. Från ett skrikande spädbarn hade hon blivit en flicka på tre eller fyra år, och hennes blick var sannerligen förfärlig, för hon förnam all smärta hos dem som fanns runt omkring henne.

Och inte långt från Surdas gräns, i dunklet på Brinnande slätten, utkämpade Eragon, Saphira och Varden ett stort och blodigt slag mot Galbatorix armé.

16

Mitt under slaget anslöt sig Roran och byborna till Varden och detsamma gjorde dvärgarna, som hade marscherat efter dem från Beorerna.

Men i öster höjde sig en skepnad klädd i polerad rustning. Och han red på en glittrande röd drake. Och med en besvärjelse dödade han kung Hrothgar.

Då kämpade Eragon och Saphira mot Ryttaren och hans röda drake. Och de upptäckte att Ryttaren var Murtagh, som nu var bunden till Galbatorix med eder som inte kunde brytas. Och draken var Törne, det andra av de tre äggen som hade kläckts.

Murtagh besegrade Eragon och Saphira med hjälp av krafter från de eldunarí som Galbatorix hade gett honom. Men Murtagh lät Eragon och Saphira slippa undan, eftersom Murtagh ännu kände vänskap gentemot Eragon. Och eftersom, berättade han för Eragon, de var bröder som båda hade fötts av Morzans gynnade gemål, Selena.

Sedan tog Murtagh ifrån Eragon Zar’roc, deras fars svärd, och han och Törne drog sig tillbaka från Brinnande slätten, och detsamma gjorde även resten av Galbatorix styrkor.

När striden var över flög Eragon, Saphira och Roran till den mörka klippan, Helgrind, som utgjorde ra’zacernas gömställe. De dödade en av ra’zacerna – och ra’zacernas motbjudande föräldrar, lethrblakorna – och räddade Katrina från Helgrind. Och i en av cellerna hittade Eragon Katrinas far, blind och halvdöd.

Eragon övervägde att döda Sloan för hans förräderi men förkastade tanken. Istället försänkte han Sloan i djup sömn och sade till Roran och Katrina att hennes far var död. Sedan bad han Saphira att föra Roran och Katrina tillbaka till Varden medan han jagade rätt på den sista ra’zacen.

Ensam kvar i Helgrind dödade Eragon den sista kvarvarande ra’zacen. Sedan tog han med sig Sloan därifrån. Efter mycken eftertanke upptäckte Eragon Sloans sanna namn på det gamla språket, maktens och trolldomens språk. Och Eragon band Sloan med hans namn och tvingade slaktaren att svära på att aldrig mer träffa sin 17

dotter. Därefter skickade Eragon honom att bo hos alverna. Men vad Eragon inte talade om för slaktaren var att alverna skulle återställa hans syn om han ångrade sitt förräderi och mord.

Arya mötte Eragon när han var halvvägs tillbaka till Varden och de återvände tillsammans, till fots och genom fiendeland.

Hos Varden fick Eragon veta att drottning Islanzadí hade skickat tolv alviska besvärjare, ledda av en alv som hette Blödhgarm, för att skydda honom och Saphira. Eragon avlägsnade så mycket av sin förbannelse han kunde från flickan Elva, men hon hade kvar förmågan att känna andras smärta, även om hon inte längre kände tvånget att rädda dem ur deras olycka.

Och Roran gifte sig med Katrina, som var havande, och för första gången på länge var Eragon lycklig.

Då anföll Murtagh, Törne och en grupp av Galbatorix mannar Varden. Med alvernas hjälp lyckades Eragon och Saphira stå emot attacken, men varken Eragon eller Murtagh kunde besegra den andre.

Det var en svår strid, för Galbatorix hade förtrollat soldaterna så att de inte kände någon smärta, och Varden led stora förluster.

Efteråt skickade Nasuada Eragon som Vardens representant till dvärgarna medan de valde sin nye kung. Eragon ville högst ogärna ge sig av, för Saphira måste stanna och skydda Vardens läger. Men han reste ändå.

Och Roran tjänstgjorde inom Varden och steg i graderna, för han visade sig vara skicklig både som krigare och som ledare.

Medan Eragon var hos dvärgarna försökte sju dvärgar lönnmörda honom. En utredning visade att klanen Az Sweldn rak Anhûin låg bakom attacken. Klanmötet fortsatte dock och Orik valdes att efterträda sin morbror som kung. Saphira anslöt sig till Eragon inför kröningen. Och under kröningsceremonin uppfyllde hon sitt löfte att laga dvärgarnas högt skattade stjärnsafir, som hon hade krossat under Eragons strid mot Skuggan Durza.

Därefter återvände Eragon och Saphira till Du Weldenvarden. Där avslöjade Oromis sanningen om Eragons härkomst: att han i själva 18

verket inte var Morzans son utan Broms, även om han och Murtagh hade samma mor, Selena. Oromis och Glaedr förklarade också begreppet eldunarí. En drake kan välja att spy upp sin eldunarí under sin levnad, något som dock måste göras med stor försiktighet eftersom den som har eldunarín i sin ägo kan använda den för att styra draken som den kom ifrån.

Medan de var i alvernas skog kom Eragon fram till att han behövde ett nytt svärd som ersättning för Zar’roc. Han erinrade sig rådet han fått av varkatten Solembum under sin resa med Brom och gick till det medvetna menoaträdet i Du Weldenvarden. Han talade med trädet och det gick med på att lämna ifrån sig blankstålet under sina rötter i utbyte mot ett icke angivet pris.

Sedan arbetade alvsmeden Rhunön – som hade smitt alla Ryttarnas svärd – tillsammans med Eragon för att göra en ny klinga åt honom. Svärdet var blått och Eragon döpte det till Brisingr – ”eld”. Och svärdet fattade eld varje gång han uttalade dess namn.

Glaedr överlämnade sitt hjärtas hjärta i Eragons och Saphiras vård, och de återvände till Varden medan Glaedr och Oromis anslöt sig till resten av sitt släkte för att angripa Imperiets norra delar.

Under belägringen av Feinster mötte Eragon och Arya tre fiendetrollkarlar, varav en förvandlades till Skuggan Varaug. Och med Eragons hjälp dödade Arya Varaug.

Samtidigt som detta skedde stred Oromis och Glaedr mot Murtagh och Törne. Och Galbatorix sträckte ut sina tankar och tog kontrollen över Murtaghs medvetande. Och med Murtaghs arm gav Galbatorix Oromis ett dödande hugg, och Törne dödade Glaedrs kropp.

Och även om Varden var segerrika vid Feinster så sörjde Eragon och Saphira förlusten av sin lärare, Oromis. Men Varden tågade vidare, och i detta nu tränger de allt längre in i Imperiet, mot huvudstaden Urû’baen där Galbatorix tronar, stolt, självsäker och hånfull, ty han har drakarnas styrka.

19

Arvtagaren

D

Genom bräschen

raken Saphira röt och soldaterna framför henne ryggade undan. ”Med mig!” ropade Eragon. Han lyfte Brisingr över huvudet, höll upp vapnet så att alla kunde se. Det blå svärdet lyste klart och regnbågsskimrande, skarpt markerat mot den vägg av svarta moln som tornade upp sig i väster. ”För Varden!”

En pil susade förbi honom men han tog ingen notis om den.

Krigarna som samlats vid foten av den kulle av stenblock som Eragon och Saphira stod på svarade honom med ett unisont, dånande vrål: ”Varden!” De höjde sina egna vapen, rusade fram och började klättra uppför de nerfallna stenblocken.

Eragon vände männen ryggen. På andra sidan kullen låg en bred borggård, där ungefär tvåhundra av Imperiets soldater trängt sig samman. Bakom dem höjde sig en hög, mörk borg med smala springor till fönster och flera fyrkantiga torn. I det högsta lyste en lykta på den övre våningen. Någonstans inne i borgen fanns, det visste Eragon, lord Bradburn, guvernör i Belatona – den stad som Varden i flera långa timmar hade kämpat för att inta.

Med ett rop hoppade Eragon från högen av stenblock ner mot soldaterna. Männen drog sig bakåt men behöll sina spjut och pikar riktade mot det ojämna hål som Saphira slitit upp i borgens yttre mur.

Eragons högra vrist vred sig när han landade på marken. Han sjönk ner på knä och tog emot sig med svärdshanden.

En av soldaterna utnyttjade tillfället till att rusa ut från formatio23

nen och stöta med sitt spjut mot Eragons oskyddade strupe.

Eragon parerade stöten med en knyck på handleden och svingade Brisingr så snabbt att varken människa eller alv kunde följa med. Soldatens ansikte blev slappt av rädsla när han insåg sitt misstag. Han försökte fly men hade bara hunnit röra sig några få tum innan Eragon kastade sig fram och träffade honom i magen.

Med blå och gula lågor strömmande ut ur gapet hoppade Saphira ner på borggården efter Eragon. Han kröp ihop och spände benen när hon landade på den stenbelagda marken. Stöten fick hela borggården att skaka. Glasskärvor som bildade en stor, färgstark mosaik framför porttornet lossnade och flög virvlande genom luften, ungefär som mynt som studsar mot ett spänt trumskinn. Högre upp for ett par fönsterluckor upp och sedan igen med en smäll.

Alven Arya följde med Saphira. Hennes långa svarta hår böljade vilt runt det kantiga ansiktet när hon kastade sig ut från högen av stenblock. Hennes armar och hals var randiga av blodstänk och svärdsklingan klibbig av levrat blod. Hon landade med ett svagt hasande ljud av läder mot sten.

Hennes närvaro stärkte Eragon. Det fanns ingen han hellre ville ha vid sin och Saphiras sida i en strid. Hon var, tänkte han, den perfekta stridskamraten.

Han gav henne ett snabbt leende och Arya log tillbaka, med en vildsint och glädjefylld min. I strid försvann hennes reserverade sätt och ersattes av en öppenhet hon sällan visade i andra sammanhang.

Eragon duckade bakom sin sköld när en böljande ridå av blå eld sprutade upp mellan dem. Han kikade ut under hjälmkanten och såg hur Saphira dränkte de hopkurade soldaterna i en störtflod av lågor som strömmade runt dem utan att orsaka någon som helst skada.

En rad bågskyttar på borgens bröstvärn avlossade en skur av pilar mot Saphira. Värmen ovanför henne var så stark att en handfull av pilarna fattade eld i luften och smulades sönder till aska, medan de magiska skyddsbarriärer som Eragon hade placerat ut runt Saphira stötte bort resten. En av de vilsegångna pilarna studsade mot Eragons 24

sköld med en dov duns och gjorde ett märke i den.

Eldslågan omvärvde plötsligt tre av soldaterna och dödade dem så snabbt att de inte ens hann skrika. De andra soldaterna stod hopträngda mitt i infernot, och eggarna på deras spjut och pikar återkastade blixtar av klarblått ljus.

Hur hon än ansträngde sig lyckades Saphira inte ens sveda överlevarna. Till slut gav hon upp och slog igen käftarna med en bestämd smäll. När elden upphörde blev det överraskande tyst på borggården.

Det slog Eragon, liksom det gjort flera gånger tidigare, att vem det än var som hade försett soldaterna med skyddsbarriärer så måste det ha varit en skicklig och mäktig trollkarl. Var det Murtagh? undrade han. Varför är i så fall inte han och Törne här för att försvara Belatona?

Bryr sig Galbatorix inte om att ha kontroll över sina städer?

Eragon rusade fram, och med ett enda hugg med Brisingr kapade han ett dussin stångvapen lika lätt som han hade mejat ner kornstjälkar när han var yngre. Han högg den närmaste soldaten över bröstet och skar igenom hans pansar som vore det av skiraste tyg. En fontän av blod sprutade upp. Sedan stack Eragon svärdet i nästa soldat i raden och drämde till mannen till vänster om sig med skölden, så att han kastades bakåt mot tre av sina kamrater och slog omkull dem.

Soldaternas reaktioner tedde sig långsamma och klumpiga för Eragon där han dansade fram genom deras led och ostraffat mejade ner dem. Till vänster om honom gav sig Saphira in i striden. Hon slog till soldaterna med sina väldiga tassar så att de flög genom luften, piskade dem med sin taggiga svans och bet och dödade dem genom att ruska på huvudet. Arya på Eragons högra sida var som en suddig rörelse där varje svep med svärdet signalerade döden för ännu en av Imperiets tjänare. När Eragon snodde runt för att undgå ett par spjut såg han den pälstäckta alven Blödhgarm strax bakom sig, liksom de övriga elva alver som hade till uppgift att vaka över honom och Saphira.

Längre bort strömmade Varden in på borggården genom bräschen i den yttre muren, men männen avstod från att gå till angrepp: det var för farligt att vistas i Saphiras närhet. Varken hon, Eragon eller 25

alverna behövde hjälp med att expediera soldaterna. Under striden skildes snart Eragon och Saphira åt då de fördes till motsatta ändar av borggården. Eragon bekymrade sig inte över den saken. Även utan skyddsbarriärer var Saphira mer än kapabel att på egen hand besegra en stor grupp om tjugo eller trettio personer.

Ett spjut dunsade mot Eragons sköld och stötte till hans axel. Han snodde runt mot den som hade kastat det, en stor, ärrad man som saknade framtänder i underkäken, och sprang mot honom. Mannen kämpade för att få fram sin dolk, men Eragon vred i sista stund på kroppen, spände armarna och bröstkorgen och körde in sin mörbultade axel i mannens bröstben.

Kraften i stöten fick mannen att flyga ett tiotal alnar bakåt, varpå han föll ihop och tog sig åt hjärtat.

Så kom en skur av svartfjädrade pilar som dödade eller sårade många av soldaterna. Eragon ryggade undan pilarna och tog betäckning under skölden, trots att han var övertygad om att hans trolldom skulle skydda honom. Det dög inte att bli slarvig, för han måste alltid vara på sin vakt mot fientliga besvärjare och förtrollade pilar som kunde bryta igenom hans skyddsbarriärer.

Eragons mun förvreds i ett bittert leende. Bågskyttarna där uppe hade insett att deras enda hopp om seger låg i att på något vis döda Eragon och alverna, hur många av sina egna de än blev tvungna att offra för att göra det.

Ni är för sent ute, tänkte Eragon med bister tillfredsställelse. Ni borde ha lämnat Imperiet medan ni fortfarande hade chansen.

Regnet av pilar som skramlade mot stenläggningen gav honom tillfälle att vila ett ögonblick, vilket han välkomnade. Anfallet mot staden hade inletts i gryningen, och han och Saphira hade stått i främsta ledet hela tiden.

När väl pilarna slutade komma flyttade Eragon över Brisingr till vänster hand, tog upp ett av soldaternas spjut och kastade det mot bågskyttarna fyrtio fot högre upp. Som Eragon hade upptäckt var det svårt att utan lång övning bli träffsäker med ett kastspjut. Därför blev 26

han inte förvånad när han missade den man han siktat på, men han blev förvånad när han missade hela raden av bågskyttar på bröstvärnet. Spjutet seglade över dem och splittrades mot väggen ovanför.

Bågskyttarna skrattade, hånade honom och gjorde fräcka åtbörder.

En snabb rörelse i utkanten av synfältet fångade Eragons uppmärksamhet. Han tittade dit i precis rätt ögonblick för att se Arya kasta ett spjut mot bågskyttarna och genomborra två män som stod tätt intill varandra. Sedan pekade hon på männen med sitt svärd. ”Brisingr!” sade hon, varpå spjutet flammade upp i smaragdgröna lågor.

Bågskyttarna ryggade undan från de brinnande kropparna och flydde i samlad tropp från bröstvärnet för att trängas i dörröppningarna som ledde till borgens övre våningar. ”Det är orättvist”, sade Eragon. ”Jag kan inte använda den besvärjelsen, inte utan att mitt svärd flammar upp som en fyrbåk.”

Arya betraktade honom med en svag antydan till leende.

Striden fortsatte en liten stund till, varefter de kvarvarande soldaterna antingen kapitulerade eller försökte fly.

Eragon lät de fem männen framför honom springa iväg, han visste att de inte skulle komma långt. Efter att snabbt ha undersökt kropparna som låg utspridda runt honom för att bekräfta att de verkligen var döda, svepte han med blicken över borggården. Några i Varden hade öppnat porten i yttre muren och kom nu tågande med en murbräcka längs gatan upp mot borgen. Andra ställde sig på ojämna led invid porttornet, beredda att rusa in och möta soldaterna där inne.

Bland dem fanns Eragons kusin, Roran, som gestikulerade med sin ständigt närvarande hammare medan han utdelade order till den avdelning som stod under hans befäl. I bortre änden av borggården hukade Saphira över liken efter dem hon dödat, och området runt henne låg i spillror. Hon hade bloddroppar på sina ädelstenslika fjäll och de röda fläckarna utgjorde en skrämmande kontrast till kroppens blå färg. Hon kastade sitt taggiga huvud bakåt och röt triumferande och så vildsint att det dränkte allt larm.

Sedan hörde Eragon, inifrån borgen, rasslet av kuggar och kätting27

ar, följt av skrapandet från tunga träbjälkar som drogs undan. Ljuden fick allas blickar att dras till porttornet.

Med ett dovt muller särade sig dörrhalvorna och svängde upp. Ett tjockt rökmoln från facklorna där inne böljade ut och fick dem av Varden som stod närmast att hosta och täcka för ansiktet. Någonstans inifrån dunklets djup kom trummandet av järnskodda hovar mot gatstenarna, sedan störtade en häst och en ryttare ut från rökmolnets mitt. I vänstra handen höll ryttaren något som Eragon först uppfattade som en vanlig lans, men han såg snart att den var gjord av ett märkligt grönt material och hade ett hullingförsett blad utformat på ett sätt som var obekant för honom. En svag glöd omgav lansspetsen, ett onaturligt ljus som avslöjade närvaron av trolldom.

Ryttaren drog i tyglarna och styrde hästen mot Saphira, som började resa sig på bakbenen och gjorde sig beredd att utdela ett fruktansvärt, dödande slag med höger framtass.

Eragon greps av oro. Ryttaren var för självsäker, lansen för sällsam, för overklig. Trots att hennes skyddsbarriärer borde skydda henne var Eragon säker på att Saphira svävade i livsfara.

Jag hinner inte fram till henne i tid, insåg han. Han riktade sitt sinne mot ryttaren, men mannen var så fokuserad på sin uppgift att han inte ens lade märke till Eragons närvaro, och hans aldrig sviktande koncentration hindrade Eragon från att få mer än ytlig tillgång till hans medvetande. Eragon drog sig tillbaka in i sig själv, repeterade ett halvdussin ord på det gamla språket och satte samman en enkel besvärjelse för att få den galopperande stridshästen att tvärstanna.

Det var en förtvivlad handling – för Eragon visste inte om ryttaren själv var trollkarl eller vilka försiktighetsåtgärder han kunde tänkas ha vidtagit mot trollkraft – men Eragon tänkte inte bara stå och se på när Saphira svävade i livsfara.

Eragon fyllde lungorna. Han påminde sig själv om det korrekta uttalet av flera svåra ord på det gamla språket. Sedan öppnade han munnen för att uttala sin besvärjelse.

Trots att han var snabb så var alverna ännu snabbare. Innan han 28

hunnit yttra ett enda ord utbröt ett febrilt, lågmält mässande bakom honom, där de sammanflätade rösterna bildade en disharmonisk och olycksbådande melodi. ”Mäe…”, lyckades han få fram, och sedan började alvernas trolldom göra verkan. Mosaiken framför hästen kom i rörelse och ändrade karaktär, och glasskärvorna rann som vatten. En lång rämna öppnade sig i marken, en gapande spricka med okänt djup. Med ett högt skri störtade hästen ner i hålet, tumlade framåt och bröt båda frambenen.

Medan hästen och ryttaren föll drog mannen i sadeln armen bakåt och kastade den lysande lansen mot Saphira.

Saphira kunde inte fly. Hon kunde inte väja. Så hon svepte med ena tassen mot projektilen i hopp om att kunna slå undan den. Men hon missade – med bara några tum – och Eragon såg med fasa lansen sjunka in närmare två alnar i hennes bröst, strax nedanför nyckelbenet.

En bultande slöja av vrede lade sig över Eragons blick. Han hämtade energi från alla källor han hade att tillgå – sin kropp, safiren som var inkapslad i svärdsknappen, de tolv diamanterna i Beloth den vises bälte som han hade runt midjan och all den kraft som fanns samlad i Aren, alvringen som prydde hans högra hand – när han gjorde sig beredd att utplåna ryttaren, utan minsta tanke på riskerna.

Eragon hejdade sig dock när Blödhgarm dök upp och tog ett språng över Saphiras vänstra framben. Alven landade på ryttaren likt en panter som kastar sig över sitt byte och slog omkull mannen. Med en häftig huvudrörelse slet Blödhgarm upp mannens strupe med sina långa vita tänder.

Ett skri av förtärande förtvivlan hördes från ett fönster högt ovanför den öppna ingången till porttornet, följt av en häftig explosion som fick stenblock att kastas ut från byggnaden, block som landade bland de samlade Varden och krossade lemmar och bålar som om de vore torra kvistar.

Eragon struntade i stenarna som haglade ner över borggården och rusade fram till Saphira, knappt medveten om att Arya och hans vakter följde efter honom. Andra alver, som befunnit sig närmare, hade redan 29

samlats runt henne och undersökte lansen som stack ut ur bröstet. ”Hur illa … Är hon …”, sade Eragon, alltför upprörd för att avsluta sina meningar. Han längtade så efter att tala med Saphira med sinnet, men så länge det kunde finnas fientliga besvärjare i närheten vågade han inte öppna sitt medvetande för henne, av fruktan för att fienderna skulle avlyssna hans tankar eller ta kontrollen över hans kropp.

Efter en väntan som kändes oändlig tog Wyrden, en av de manliga alverna, till orda. ”Du kan tacka ödet, Skuggbane”, sade han. ”Lansen missade de större venerna och artärerna i halsen. Den träffade bara muskler, och muskler kan vi hela.” ”Kan ni ta ut den? Är den försedd med några besvärjelser som hindrar den från att …” ”Vi tar hand om saken, Skuggbane.”

Allvarliga som präster församlade framför ett altare lade alla alverna, utom Blödhgarm, handflatorna på Saphiras bröst, och som en viskande vindil i en videdunge sjöng de. Om värme och växande sjöng de, om muskler och senor och pulserande blod sjöng de, och om annat, mer svårbegripligt sjöng de.

Med något som måste ha varit en enorm viljeansträngning stod Saphira kvar i samma ställning under hela besvärjelsen, trots kramperna som fick hennes kropp att skaka med några sekunders mellanrum. En rännil av blod rann ner över bröstkorgen från skaftet som satt inborrat där.

När Blödhgarm kom och ställde sig bredvid honom kastade Eragon en blick på alven. Pälsen på hans haka och hals var matt av levrat blod och färgen hade skiftat från midnattsblått till svart. ”Vad var det där?” frågade Eragon och gjorde en gest mot lågorna som fortfarande dansade i fönstret högt ovanför borggården.

Blödhgarm slickade sig om läpparna och blottade sina kattlika huggtänder innan han svarade. ”Strax innan han dog lyckades jag ta mig in i soldatens sinne, och via det in i medvetandet hos den trollkarl som hjälpte honom.” ”Dödade du trollkarlen?”

30

”På sätt och vis: jag tvingade honom att döda sig själv. I vanliga fall skulle jag inte ta till en så teatralisk uppvisning, men jag var … uppretad.”

Eragon började gå närmare men hejdade sig då Saphira gav ifrån sig ett långt, utdraget stönande och lansen, utan att någon vidrörde den, långsamt gled ur hennes bröst. Hennes ögonlock fladdrade och hon drog en rad snabba, grunda andetag medan lansens sista sex tum lämnade hennes kropp. Den hullingförsedda klingan, med sin svaga gloria av smaragdfärgat ljus, föll till marken och studsade mot gatstenarna, med ett ljud som lät mer som keramik än som metall.

När alverna slutade sjunga och tog bort händerna från Saphira rusade Eragon fram till henne och rörde vid hennes hals. Han ville trösta henne, berätta för henne hur rädd han hade varit, låta sitt medvetande förenas med hennes. Istället nöjde han sig med att blicka upp i ett av hennes lysande blå ögon och fråga: ”Hur är det med dig?” Orden tedde sig futtiga i jämförelse med hans känslor.

Saphira svarade med en enda blinkning, sedan sänkte hon huvudet och smekte hans ansikte med en mild pust av varm luft från sina näsborrar.

Eragon log. Sedan vände han sig till alverna och tackade dem på det gamla språket: ”Eka elrun ono, älfya, wiol förn thornessa”, sade han. Alverna som hade deltagit i helandet, däribland Arya, bugade och vred höger hand över bröstkorgen i den respektfulla gest som var karakteristisk för deras släkte. Eragon lade märke till att fler än hälften av de alver som avdelats till att beskydda honom och Saphira var bleka och svaga och ostadiga på benen. ”Dra er tillbaka och vila”, sade han till dem. ”Ni kommer bara att bli dödade om ni stannar kvar. Gå nu, det är en order!”

Trots att Eragon var säker på att de absolut inte ville ge sig av svarade de sju alverna: ”Som du önskar, Skuggbane”, och drog sig bort över borggården med långa kliv över liken och spillrorna. De såg ädla och värdiga ut, även när de var i det närmaste utmattade.

Sedan anslöt sig Eragon till Arya och Blödhgarm, som stod och 31

studerade lansen. Båda hade en märklig min, som om de var osäkra på hur de borde reagera. Eragon satte sig på huk, noga med att inte vidröra vapnet med någon del av kroppen. Han betraktade de fina linjer som ristats runt klingans fot, streck som tycktes välbekanta fast han inte riktigt visste varför. Sedan studerade han det grönaktiga skaftet, som var gjort av ett material som varken var trä eller metall och lade särskilt märke till den milda lystern, som påminde honom om de lyktor utan låga som alverna och dvärgarna lyste upp sina salar med. ”Tror ni att det är Galbatorix verk?” frågade Eragon. ”Han kanske har bestämt sig för att han hellre vill döda Saphira och mig än att ta oss tillfånga. Kanske tror han att vi faktiskt har blivit ett hot mot honom.”

Blödhgarm log ett obehagligt leende. ”Jag skulle inte bedra mig själv med sådana fantasier, Skuggbane. Vi är bara ett mindre irritationsmoment för Galbatorix. Om han någonsin verkligen vill se dig eller någon av oss andra död, behöver han bara flyga ut från Urû’baen och ge sig in i strid med oss. Vi kommer att falla likt torra löv inför en vinterstorm för honom. Drakarnas styrka är med honom, och ingen kan motstå hans makt. Dessutom är det inte så lätt att få Galbatorix att avvika från sin utstakade kurs. Han må vara galen, men han är också slug och framför allt målinriktad. Om han önskar se dig förslavad kommer han att sträva efter det intill besatthetens gräns, och inget annat än självbevarelsedriften skulle avskräcka honom.” ”I vilket fall”, sade Arya, ”så är detta inte Galbatorix verk. Det är vårt.”

Eragon såg frågande ut. ”Vårt? Det här har inte tillverkats av Varden.” ”Inte av Varden, men av en alv.” ”Men …” Han avbröt sig och försökte hitta en förnuftig förklaring. ”Men ingen alv skulle gå med på att arbeta åt Galbatorix. De skulle hellre dö än att …” ”Galbatorix hade inget med saken att göra, och även om han hade haft det skulle han knappast ge ett så sällsynt och kraftfullt vapen till en man som inte kunde skydda det bättre. Av alla de krigsredskap som 32

finns utspridda i Alagaësia så är detta det som Galbatorix minst av allt skulle vilja att vi kom över.” ”Varför det?”

Blödhgarms låga, djupa röst påminde lite om en spinnande katt när han sade: ”Därför att, Eragon Skuggbane, detta är en dauthdaert.” ”Och dess namn är Niernen, Orkidén”, sade Arya. Hon pekade på linjerna som var inristade i klingan, streck som Eragon först då insåg var stiliserade glyfer från alvernas unika skriftsystem – slingrande, sammanflätade linjer som slutade i långa taggliknande spetsar. ”En dauthdaert?” När både Arya och Blödhgarm såg klentroget på honom gjorde Eragon en uppgiven gest, generad över sin brist på utbildning. Det gjorde honom frustrerad att alverna under sin uppväxt hade åtnjutit årtiondens och åter årtiondens studier för sitt släktes mest framstående lärde, medan hans egen morbror, Garrow, inte ens hade lärt honom att läsa utan bedömt det som oviktigt. ”Jag hann inte studera hur mycket som helst i Ellesméra. Vad är det för något? Smiddes det under Ryttarnas fall, för att användas mot Galbatorix och De försvurna?”

Blödhgarm skakade på huvudet. ”Niernen är mycket, mycket äldre än så.” ”Dauthdaertya”, sade Arya, ”föddes ur den rädsla och det hat som utmärkte de sista åren av vårt krig mot drakarna. Våra skickligaste smeder och besvärjare gjorde dem av material vi inte längre förstår oss på, preparerade dem med besvärjelser vars ordalydelser vi inte längre minns och döpte dem, alla tolv, efter de vackraste av blommor. Det var den värsta mesalliansen någonsin, för vi gjorde dem med endast ett syfte. Vi gjorde dem för att döda drakar.”

Eragon greps av avsky när han betraktade den lysande lansen. ”Och gjorde de det?” ”De som var där säger att drakarnas blod regnade ur skyn likt ett skyfall om sommaren.”

Saphira väste, högt och skarpt.

Eragon kastade en blick mot henne och såg ur ögonvrån att Varden 33

fortfarande stod kvar framför porttornet och väntade på att han och Saphira åter skulle ta täten i offensiven. ”Alla dauthdaertya troddes ha blivit förstörda eller gått förlorade för gott”, sade Blödhgarm. ”Uppenbarligen misstog vi oss. Niernen måste ha övergått i familjen Waldgraves ägo, och de måste ha hållit vapnet gömt här i Belatona. Jag skulle gissa att modet svek lord Bradburn när vi slog upp en bräsch i muren och att han beordrade upp Niernen ur rustkammaren i ett försök att hindra dig och Saphira. Galbatorix skulle säkerligen bli fullkomligt rasande om han visste att Bradburn hade försökt döda er.”

Trots att han var medveten om det brådskande läget var Eragons nyfikenhet för stor för att låta honom gå därifrån riktigt än. ”Dauthdaert eller ej, ni har fortfarande inte förklarat varför Galbatorix inte skulle vilja att vi kom över den här?” Han slog ut med handen mot lansen. ”Vad gör Niernen farligare än spjutet där borta, eller för den delen Bris…” Han hejdade sig innan han sade hela namnet. ”Eller mitt eget svärd?”

Det blev Arya som svarade: ”Det kan inte brytas av på normalt sätt, kan inte skadas av eld och är nästan helt oemottagligt för trollkraft, som du själv såg. Avsikten var att dauthdaertya skulle vara opåverkade av alla besvärjelser drakar kunde tänkas använda och dessutom skydda även den som brukade vapnet från dessa – ett förfärande perspektiv med tanke på styrkan, komplexiteten och det oväntade hos drakars trollkraft. Galbatorix må ha svept in sig och Shruikan i fler besvärjelser än någon annan i Alagaësia, men det är möjligt att Niernen skulle kunna passera igenom deras försvar som om de inte ens existerar.”

Eragon fylldes av upprymdhet när han förstod. ”Vi måste …”

Han avbröts av ett gnisslande ljud. Det högg, skar, vibrerade likt metall som skrapar mot sten. Eragons tänder skallrade och han satte händerna för öronen och grimaserade medan han vred sig för att försöka ta reda på varifrån ljudet kom. Saphira kastade med huvudet, och trots oväsendet kunde han ändå höra henne gny av smärta.

Eragon svepte med blicken två varv runt borggården innan han 34

upptäckte ett tunt dammoln som steg upp längs porttornets vägg, från en fotsbred springa som hade spruckit upp under det svärtade, delvis förstörda fönster där Blödhgarm hade dödat trollkarlen. Samtidigt som gnisslet ökade i styrka tog Eragon risken att ta bort handen från ena örat för att peka på sprickan. ”Titta!” ropade han till Arya, som nickade bekräftande. Han satte tillbaka handen över örat.

Utan minsta förvarning upphörde ljudet.

Eragon väntade ett ögonblick innan han långsamt sänkte händerna och för en gångs skull önskade att hans hörsel inte vore fullt så god.

Precis när han gjorde det öppnade sig sprickan ännu mer. Den bredde ut sig tills den var flera fot tvärsöver och spred sig med rasande fart neråt längs porttornets vägg. Likt en blixt träffade sprickan slutstenen ovanför byggnadens dörr och spräckte den, så att det haglade småsten över golvet nedanför. Hela borgen stönade, och från det skadade fönstret till den krossade slutstenen började tornets framsida att bukta utåt. ”Spring!” skrek Eragon till Varden, trots att männen redan skingrades åt alla håll på borggården och förtvivlat försökte komma bort från den farliga väggen. Eragon tog ett enda steg framåt, med varenda muskel i kroppen på helspänn, medan han sökte efter en skymt av Roran någonstans i myllret av krigare.

Till slut fick han syn på honom, instängd bakom den sista gruppen män vid dörröppningen, vilt vrålande åt dem, fastän orden gick förlorade i larmet. Sedan rörde sig väggen, den sjönk flera tum och lutade sig ännu längre bort från resten av byggnaden, varpå Roran bombarderades med stenar, tappade balansen och tvingades snubbla bakåt in under den utskjutande dörröppningen.

När den hopkrupne Roran rätade på sig mötte han Eragons blick, och i hans ögon såg Eragon en glimt av rädsla och hjälplöshet, snabbt följd av uppgivenhet, som om Roran visste att han omöjligen skulle kunna ta sig i säkerhet, oavsett hur snabbt han sprang.

Ett snett leende nuddade vid Rorans läppar.

Och väggen föll.

35

”

N

Hammarfall

ej!” skrek Eragon när porttornets vägg med ett dånande brak störtade samman så att Roran och fem andra män begravdes under ett tjugo fot högt stenröse och ett mörkt stoftmoln strömmade ut över borggården.

Rösten bröts och strupen täcktes av slemmigt, kopparsmakande blod. Han drog efter andan, vek sig dubbel och hostade. ”Vaetna”, flämtade han och viftade med handen. Med ett ljud som av frasande siden delade sig det tjocka grå stoftmolnet och borggårdens mittparti framträdde tydligt. Oron för Roran gjorde att Eragon knappt märkte hur mycket kraft besvärjelsen tog ifrån honom. ”Nej, nej, nej, nej”, mumlade Eragon. Han kan inte vara död. Han kan inte, han kan inte, han kan inte … Som om upprepningen skulle kunna omvandlas till verklighet fortsatte Eragon att tänka frasen om och om igen. Men för varje gång blev den mindre ett uttryck för ett faktum eller en förhoppning och mer en bön till världen i största allmänhet.

Framför honom stod Arya och de andra krigarna i Varden och hostade och gnuggade sig i ögonen. Många kurade ihop sig, som om de gjorde sig beredda på ett slag, andra stod gapande och stirrade på det skadade porttornets framsida. Spillrorna från byggnaden bredde ut sig mot mitten av borggården och dolde mosaiken helt. Två och ett halvt rum på andra våningen och ett på den tredje – rummet där troll­karlen hade gått hädan på ett så våldsamt vis – stod vidöppna för väder och 36

vind. I strålande solsken såg gemaken och inredningen smutsiga och rätt sjaskiga ut. Där inne makade sig hastigt ett halvdussin soldater, beväpnade med armborst, bort från det stup de plötsligt fann sig stående vid. Under stor trängsel och mycket knuffande skyndade de ut genom dörrarna i rummens bortre ände och försvann in i borgens inre.

Eragon försökte uppskatta hur mycket ett stenblock i rashögen kunde väga: det måste vara flera hundra skålpund. Om han, Saphira och alla alverna samarbetade kunde de säkert flytta på stenarna, men ansträngningen skulle göra dem utmattade och sårbara. Dessutom skulle det ta orimligt lång tid. För ett ögonblick tänkte Eragon på Glaedr.

Den gyllene draken var mer än stark nog för att lyfta hela högen på en gång, men det hastade och det skulle ta för lång tid att hämta Glaedrs eldunarí. Dessutom visste Eragon att han kanske inte ens skulle kunna övertala Glaedr att tala med honom, än mindre få honom att hjälpa till med att rädda Roran och de andra männen.

Sedan såg Eragon framför sig hur Roran hade sett ut precis innan störtfloden av stenar och damm hade fått honom att försvinna ur sikte, hur han hade stått under takskägget vid ingången till tornet, och med ett ryck insåg Eragon vad han skulle göra. ”Saphira, hjälp dem!” skrek han samtidigt som han slängde ifrån sig skölden och började springa.

Bakom sig hörde han Arya säga något på det gamla språket – en kort fras som kunde ha varit ”Göm det här!” Sedan hade hon sprungit ikapp honom, med svärdet i handen, beredd på strid.

När han kom till foten av stenhögen tog Eragon ett jättesprång och landade med ena foten på ett stenblock. Sedan hoppade han igen, från punkt till punkt likt en bergsget som skuttar upp ur en klyfta.

Det kändes hemskt att riskera att rubba stenblocken, men det var den snabbaste vägen att nå fram till målet.

Med ett sista språng tog sig Eragon upp över kanten på andra våningen och sprang tvärs igenom rummet. Han sköt upp dörren framför sig med sådan kraft att klinkan och gångjärnen slogs sönder, och dörren brakade 37

in i korridorväggen utanför så att de grova ekplankorna splittrades.

Eragon fortsatte längs korridoren. Hans steg och andhämtning lät egendomligt dämpade, som om öronen var fyllda av vatten. När han närmade sig en öppen dörr saktade han in. Innanför fanns ett arbetsrum där fem beväpnade män stod och pekade på en karta och tycktes diskutera någonting. Ingen av dem hann lägga märke till Eragon innan han sprang vidare.

Han skyndade runt ett hörn och krockade med en soldat som kom gående från andra hållet. Eragon såg röda och gula blixtar när han slog pannan i kanten på mannens sköld. Han klamrade sig fast vid soldaten, och båda vinglade fram och tillbaka i korridoren som ett berusat danspar.

Soldaten lät höra en svordom medan han kämpade för att återfå balansen. ”Vad sysslar du med, din trefalt fördömda …”, sade han och spärrade sedan upp ögonen när han såg Eragons ansikte. ”Du!” Eragon knöt högra handen och slog mannen i magen, strax under revbenen. Slaget fick mannens fötter att lätta från golvet och hans huvud slog i taket. ”Jag”, instämde Eragon när mannen föll livlös till golvet.

Eragon fortsatte. Hans redan snabba puls tycktes ha fördubblat tempot sedan han kommit in i borgen och det kändes som om hjärtat höll på att spränga sig ut ur bröstkorgen.

Var är den? tänkte han desperat när han kastade en blick genom ännu en dörröppning och inte såg något annat än ett tomt rum.

Till slut, i slutet av en sjabbig sidogång, fick han syn på en spiraltrappa. Han tog fem trappsteg i taget ner mot bottenvåningen, utan en tanke på sin egen säkerhet, och stannade bara till för att knuffa en överrumplad bågskytt ur vägen.

Trappan tog slut och han kom in i en sal med höga valv som påminde om katedralen i Dras-Leona. Han snodde runt och tog snabbt in alla intryck: sköldar, vapensköldar och röda standar som hängde på väggarna, smala fönster strax under taket, facklor placerade i hållare av smidesjärn, tomma eldstäder, långa, mörka bockbord staplade längs båda sidor av salen och längst in en estrad, där en skrudklädd och 38

skäggprydd man stod framför en stol med hög rygg. Eragon befann sig i borgens stora sal. På höger sida, mellan honom och dörrarna som ledde till porttornet, fanns en grupp om minst femtio soldater. Guldtråden i deras vapenskjortor glittrade när de förvånat vände sig om. ”Döda honom!” beordrade den skrudklädde mannen, med rädd snarare än myndig röst. ”Den som dödar honom får en tredjedel av mina rikedomar! Detta lovar jag!”

En fruktansvärd frustration över att återigen bli fördröjd sköljde över Eragon. Han slet svärdet ur skidan, lyfte det över huvudet och skrek: ”Brisingr!”

Med ett svischande ljud slog en kokong av spöklika blå lågor upp runt klingan och vidare ut mot spetsen. Hettan från elden värmde Eragons hand, arm och ena sidan av ansiktet.

Så sänkte Eragon blicken mot soldaterna. ”Ur vägen”, morrade han.

Soldaterna tvekade ett ögonblick, vände sedan och flydde.

Eragon rusade framåt, utan att bry sig om de panikslagna eftersläntrarna som alltjämt var inom räckhåll för hans brinnande svärd. En man snavade och föll framför honom och Eragon tog ett språng över utan att ens nudda vid tofsen på hans hjälm.

Vinddraget från Eragons framfart slet i lågorna på klingan och fick dem att sträcka ut sig likt manen på en galopperande häst.

Med hukade axlar forcerade Eragon dubbeldörrarna in till stora ­salen. Han rusade genom en lång, bred kammare kantad av rum fulla av soldater – liksom av drivhjul, taljor och andra anordningar som användes för att höja och sänka portarna – och sprang sedan rätt in i fällgallret som blockerade vägen till den plats där Roran hade stått när väggen kollapsat.

Järngallret böjdes när Eragon dundrade in i det, men inte nog för att brytas sönder.

Han vacklade bakåt ett steg. Återigen kanaliserade han kraft som fanns lagrad i diamanterna i hans bälte – Beloth den vises bälte – och förde över den till Brisingr, tömde ädelstenarna på deras dyrbara innehåll för att ge svärdselden 39

näring och göra hettan nästan outhärdlig. Ett ordlöst rop undslapp honom när han drog armen bakåt och slog ut mot fällgallret. Orange och gula gnistor sprutade över honom, grävde gropar i handskarna och vapenskjortan och svedde hans nakna hud. En droppe smält järn föll fräsande ner på stövelspetsen. Med en knyck på fotleden skakade han av sig den.

Tre snitt gjorde han, och en människostor del av fällgallret föll inåt. Gallrets kapade vitglödgade ändar belyste området med sin svaga strålglans.

Eragon lät lågorna från Brisingr dö ut medan han fortsatte igenom öppningen han hade åstadkommit.

Först åt vänster, sedan åt höger och sedan åt vänster igen sprang han då gången plötsligt bytte riktning och han hamnade i en invecklad passage utformad för att fördröja truppers framryckning om de lyckades ta sig in i porttornet.

När han rundade sista hörnet såg Eragon sitt mål: vestibulen, belamrad av bråte. Inte ens med hans alvlika syn gick det att urskilja annat än suddiga konturer i mörkret, eftersom stenraset hade släckt facklorna på väggarna. Han hörde ett egendomligt flåsande och hasande ljud, likt lätet från ett klumpigt djur som bökade i spillrorna. ”Naina”, sade Eragon.

Ett blått ljus utan tydligt ursprung lyste upp utrymmet. Och där framför honom, täckt av smuts, blod, aska och svett och med tänderna blottade i en skräckinjagande morrning dök Roran upp, brottandes med en soldat över liken efter ytterligare två.

Soldaten hajade till när det plötsligt blev så ljust, och Roran utnyttjade mannens förvirring till att vräka omkull honom på knä, slita åt sig en dolk ur soldatens bälte och köra in den vid en punkt under käken.

Soldaten sparkade till två gånger och låg sedan stilla.

Flämtande reste sig Roran, med blodet droppande från fingrarna, och stirrade på Eragon med en märkligt glasartad blick. ”Det var på tiden att du …”, sade han, rullade med ögonen och svimmade.

40

Skuggor vid horisonten

F

ör att hinna ta emot Roran innan han föll i golvet var Eragon tvungen att släppa Brisingr, vilket han ogärna gjorde. Ändå öppnade han handen, och svärdet gled skramlande i stengolvet samtidigt som Rorans tyngd lades i hans famn. ”Är han svårt skadad?” frågade Arya.

Eragon spratt till, förvånad över att upptäcka att hon och Blödhgarm stod bredvid honom. ”Jag tror inte det.” Han klappade Roran på kinden flera gånger, och dammet på Rorans hud smetades ut. I det platta, isblå skenet från Eragons besvärjelse såg han tärd ut, ögonen var omgivna av blånade skuggor och läpparna hade en lilaaktig ton, som om de var fläckade av bärsaft. ”Seså, vakna nu.”

Efter några sekunder ryckte det i Rorans ögonlock, sedan slog han upp ögonen och såg på Eragon, uppenbart förvirrad. Lättnaden sköljde över Eragon, så starkt att han kunde känna smaken av den. ”Du har varit medvetslös en stund”, förklarade han. ”Jaha.”

Han lever! sade Eragon till Saphira och tog risken till ett ögonblicks kontakt.

Hennes glädje var uppenbar. Bra. Jag stannar här och hjälper alverna att flytta bort stenarna från byggnaden. Ropa om du behöver mig, så tar jag mig dit på något vis.

Rorans brynja klirrade när Eragon hjälpte honom upp på fötter igen. ”Hur gick det för de andra?” frågade Eragon och gjorde en gest 41

mot den stora högen av bråte.

Roran skakade på huvudet. ”Är du säker?” ”Ingen kan ha överlevt det där. Jag klarade mig bara för att … för att jag var delvis skyddad av takskägget.” ”Och du då? Hur är det med dig?” frågade Eragon. ”Vad?” Roran såg frågande ut och verkade förvirrad, som om tanken inte ens hade fallit honom in. ”Jag mår bra … Handleden kan vara bruten. Det är ingen fara.”

Eragon gav Blödhgarm en menande blick. Alvens anletsdrag spändes på ett sätt som visade svagt missnöje, men han gick fram till Roran. ”Om du tillåter …”, sade han milt och sträckte ut handen mot Rorans skadade arm.

Medan Blödhgarm arbetade med Roran tog Eragon upp Brisingr och ställde sig på vakt vid ingången tillsammans med Arya ifall några soldater vore så dumdristiga att de anföll. ”Så där, då var det klart”, sade Blödhgarm och lämnade Roran, som prövande förde handleden i en cirkel.

Nöjd tackade Roran Blödhgarm, sänkte handen och sökte med blicken över det bråtefyllda golvet tills han hittade sin hammare.

Han rättade till pansarskjortan och blickade ut genom ingången. ”Jag börjar få nog av hans nåd Bradburn”, sade han med bedrägligt milt tonfall. ”Han har suttit på sin plats alltför länge, tycker jag, och bör befrias från sina plikter. Håller du inte med om det, Arya?” ”Jo”, sade hon. ”Då så, låt oss söka upp den sladdermagade gamle dåren. Jag vill gärna knacka till honom lite lätt med min hammare till minne av alla vi har förlorat idag.” ”Han var i stora salen för en liten stund sedan”, sade Eragon, ”men jag tvivlar på att han är kvar för att invänta vår återkomst.”

Roran nickade. ”Då får vi leta rätt på honom.” Och därmed började han gå med stora kliv.

Eragon avslutade sin ljusbesvärjelse och skyndade efter sin kusin, 42

med Brisingr i handen. Arya och Blödhgarm höll sig så nära honom som den vindlande passagen tillät.

Kammaren som gången ledde till var övergiven och borgens stora sal likaså, där det enda spåret efter de dussintals soldater och ämbetsmän som hade befolkat den var en hjälm som låg kvar på golvet och gungade fram och tillbaka.

Eragon och Roran sprang förbi marmorestraden och Eragon höll igen på tempot för att inte Roran skulle komma efter. De sparkade in en dörr alldeles till vänster om podiet och rusade uppför en trappa.

På varje våning stannade de till så att Blödhgarm kunde söka med sinnet efter tecken på att lord Bradburn och hans följe fanns i när­ heten, men han fann inga.

När de kom till tredje våningen hörde Eragon springande steg och såg ett snår av stötande spjut fylla valvgången framför Roran. Spjuten rispade Rorans kind och höger lår, och hans knä täcktes av blod. Han vrålade som en skadad björn och brakade in i spjuten med skölden i ett försök att tränga sig uppför de sista trappstegen och ut ur trapp­ huset. Männen skrek ursinnigt.

Bakom Roran flyttade Eragon över Brisingr till vänster hand, sträckte sig förbi sin kusin, tog tag i ett spjutskaft och ryckte det ur handen på personen som höll i det. Sedan vände han på spjutet och kastade in det mitt ibland männen som stod tätt hopträngda i valvgången. Någon skrek och en lucka uppstod i muren av kroppar. Eragon upprepade proceduren, och snart hade hans kast minskat antalet soldater tillräckligt mycket för att Roran, steg för steg, skulle kunna tvinga hopen av män bakåt.

Så snart Roran kommit ut från trappan spred de tolv kvarvarande soldaterna ut sig över en bred trappavsats kantad av balustrader, och alla försökte de få utrymme att obehindrat svinga sitt vapen. Roran vrålade igen och kastade sig efter soldaten som var närmast. Han parerade mannens svärd, steg sedan förbi hans gard och slog till mannen på hjälmen, som klingade likt en järnkittel.

Eragon rusade över trappavsatsen och brakade in i ett par soldater 43

som stod tätt ihop. Han slog dem till marken och gjorde sedan processen kort för var och en genom en enda stöt av Brisingr. En yxa kom virvlande genom luften mot honom. Han duckade och knuffade ut en man över balustraden innan han tog sig an två andra som försökte skära inälvorna ur honom med hullingförsedda pikar.

Plötsligt var Arya och Blödhgarm mitt bland dem, tysta och livsfarliga, och alvernas medfödda smidighet fick striden att te sig som en konstart snarare än den smutsiga kamp de flesta strider faktiskt var.

I en ström av klingande metall, brutna ben och avhuggna lemmar dödade kvartetten de återstående soldaterna. Som alltid gjorde striden Eragon upprymd. Det var som att få en hink kallt vatten över sig, och han uppfylldes av en ojämförlig skärpa som inget annat kunde ge honom.

Roran böjde sig fram, stödde händerna mot knäna och flämtade efter luft som om han just hade deltagit i en kapplöpning. ”Ska jag?” frågade Eragon och gjorde en gest mot Rorans ansikte och lår.

Roran kände prövande efter några gånger om det skadade benet klarade att bära hans kroppstyngd. ”Jag kan vänta. Vi letar reda på Bradburn först.”

Eragon tog täten när de återvände till trappan och fortsatte uppåt.

Till slut, efter ytterligare fem minuters letande, hittade de lord Bradburn barrikaderad inne i rummet högst upp i borgens västligaste torn.

Med en rad besvärjelser raserade Eragon, Arya och Blödhgarm dörren och berget av möbler bakom den. När han och Roran kom in i kammaren bleknade de trotjänare och vakter som hade samlats kring Bradburn, och många började darra. Till Eragons lättnad behövde han bara döda tre av vakterna innan de övriga i gruppen kapitulerade genom att lägga ner sina vapen och sköldar på golvet.

Sedan marscherade Arya fram till lord Bradburn, som hela tiden varit tyst. ”Tänker ni nu beordra era trupper att sluta strida?” frågade hon. ”Endast ett fåtal återstår, men ni kan ännu rädda deras liv.” ”Det skulle jag inte göra ens om jag kunde”, sade Bradburn så ha44

tiskt och hånfullt att Eragon var på vippen att slå till honom. ”Du får inte några eftergifter från mig, alv. Jag tänker inte överlämna mina män till sådana smutsiga, onaturliga varelser som ni. Då är döden att föredra. Och tro inte att du kan tjusa mig med sirapssöta ord. Jag känner till er allians med urgalerna, och jag skulle hellre lita på en orm än på någon som bryter bröd med de där monstren.”

Arya nickade och lade handen över Bradburns ansikte. Hon slöt ögonen, och en stund stod både hon och Bradburn orörliga. Eragon sträckte sig ut med sinnet och kände den viljornas kamp som rasade mellan dem medan Arya arbetade sig förbi Bradburns försvar och in i hans medvetande. Det tog någon minut, men till slut fick hon kontroll över mannens medvetande, varpå hon tog itu med att kalla fram och undersöka hans minnen tills hon fick reda på hur hans skyddsbarriärer var skapta.

Därefter tog hon till orda på det gamla språket och uttalade en komplicerad besvärjelse avsedd att kringgå skyddsbarriärerna och försänka Bradburn i sömn. När hon var klar slöts Bradburns ögon och han sjönk med en suck ihop i hennes famn. ”Hon har dödat honom!” utbrast en av vakterna, varpå rop av rädsla och harm spred sig bland männen.

Medan Eragon försökte övertyga dem om att så inte var fallet, hörde han en av Vardens trumpeter skalla långt bort i fjärran. Snart hördes en trumpet till, den här gången mycket högre, sedan ytterligare en, och efter det brottstycken av något som Eragon kunde ha svurit på var svaga, spridda jubelrop stiga upp från borggården nedanför dem.

Förbryllad bytte han en blick med Arya, och de vände sig om och tittade ut genom fönstren i kammarens väggar. Åt väster och söder låg Belatona. Det var en stor, välmående stad, en av de största i Imperiet. Byggnaderna i närheten av borgen var imponerande konstruktioner av sten, med branta tak och burspråk, medan de längre bort var byggda av trä och murbruk. Flera av de halvtimrade husen hade börjat brinna under striderna. Luften var fylld av rök och det sved i ögon och hals.

45

I sydväst, en knapp fjärdingsväg bortom staden, fanns Vardens ­läger: långa rader med grå ylletält omgivna av löpgravar kantade av pålar, några få paviljonger i klara färger med fladdrande fanor och standar och, utsträckta på den kala marken, hundratals sårade män.

Helarnas tält var redan överfulla.

I norr, bortom hamnen och magasinen, låg Leonasjön, en vidsträckt vattenyta med några enstaka vita gäss.

Den mur av svarta moln som ryckte fram västerifrån tornade upp sig högt över staden och hotade att svepa in den i regn som föll i sjok från dess undersida. Blått ljus fladdrade här och var i stormens djup, och åskan mullrade som ett ilsket djur.

Men ingenstans såg Eragon något som förklarade den uppståndelse som hade ådragit sig hans uppmärksamhet.

Han och Arya skyndade fram till fönstret rakt ovanför borggården. Saphira och männen och alverna som arbetade tillsammans med henne hade just blivit klara med uppröjningen framför porttornet.

Era­gon visslade, och när Saphira tittade upp vinkade han. Hennes långa käkar särades i ett stort flin och hon blåste en rökslinga mot honom. ”Åhoj! Vad nytt?” ropade Eragon.

En ur Varden som stod på muren höjde armen och pekade österut. ”Skuggbane! Titta! Varkatterna kommer! Varkatterna kommer!”

En kall kåre kröp längs Eragons ryggrad. Han följde den linje som mannens pekande arm drog upp österut, och den här gången såg han en grupp små, skuggaktiga skepnader träda fram ur en sänka i landskapet ett par fjärdingsväg längre bort, på andra sidan Jietfloden. Några av skepnaderna gick på fyra ben och några på två, men avståndet var för stort för att med säkerhet kunna säga om de var varkatter. ”Kan det vara möjligt?” frågade Arya förvånat. ”Jag vet inte … Vad de än är för varelser lär vi snart få veta det.”

46

E

Kung katt

ragon stod på estraden i borgens stora sal, på höger sida om lord Bradburns tron med vänster hand på svärdsknappen till Brisingr som vilade i sin skida. På andra sidan om tronen stod Jörmundur – hög befälhavare i Varden – med hjälmen i armbågs­ vecket. Vid tinningarna hade hans hår inslag av grått men i övrigt var det brunt, bakåtstruket och samlat i en lång fläta. Hans smala ansikte hade det utstuderat neutrala uttrycket hos en person som har stor vana vid att passa upp på andra. Eragon lade märke till en smal röd rännil som sipprade fram längs undersidan av Jörmundurs högra armskena, men befälhavaren visade inga tecken på att ha ont.

Mellan dem satt deras ledare, Nasuada, praktfull i en grön och gul klänning som hon hade tagit på sig alldeles nyss, då hon bytte krigsmunderingen mot en dräkt bättre lämpad för att utöva statsmannakonst. Även hon hade sårats under striderna, vilket framgick av linnebandaget hon hade runt vänster hand.

Så lågmält att bara Eragon och Jörmundur kunde höra henne sade Nasuada: ”Om vi bara kan få deras stöd …” ”Men vad kommer de att vilja ha i gengäld?” undrade Jörmundur. ”Våra penningkistor är nästan tomma och vår framtid oviss.”

Nasuada svarade nästan utan att röra på läpparna. ”Kanske önskar de sig inget annat av oss än en chans att slå tillbaka mot Galbatorix.”

Hon gjorde en paus. ”Men om inte, så får vi lov att finna andra medel än guld för att övertala dem att ansluta sig till våra led.”

47

”Du kan erbjuda dem tunnor fyllda med grädde”, sade Eragon, vilket lockade fram ett skrockande från Jörmundur och ett lågt skratt från Nasuada.

Deras mumlande samtal upphörde när tre trumpeter ljöd utanför stora salen. En linhårig page klädd i en tunika broderad med Vardens symbol – en vit drake hållande en ros över ett neråtriktat svärd på ett purpurfärgat fält – tågade in genom dörröppningen i salens bortre ände, stötte sin ceremonistav mot golvet och förkunnade med tunn, drillande röst: ”Hans mest upphöjda kungliga majestät, Grimrr Halvtass, Varkatternas konung, De ensliga platsernas herre, Härskare över nattens domäner och Han som vandrar ensam.”

Det var en märklig titel: Han som vandrar ensam, kommenterade Eragon till Saphira.

Men välförtjänt, skulle jag tro, svarade hon, och han förnam hur road hon var, trots att han inte kunde se henne där hon låg hoprullad utanför porttornet.

Pagen steg åt sidan, och in genom dörröppningen klev Grimrr Halvtass i människogestalt och med fyra andra varkatter tassande efter sig på stora, lurviga tassar. De fyra påminde om Solembum, den enda varkatt som Eragon tidigare hade sett i djurhamn: axelbreda och långbenta, med kort, mörkt krås över halsen och manken, tofsprydda öron och svarta svansar, som elegant vajade från sida till sida.

Grimrr Halvtass däremot skilde sig från alla personer och varelser Eragon någonsin hade sett. Med sina fyra fot var han lika lång som en dvärg, fastän ingen kunde ha tagit honom för dvärg, eller för människa heller för den delen. Han hade en liten, spetsig haka och breda kindben, och under de uppåtsvepta ögonbrynen fanns sneda gröna ögon kantade av vingliknande ögonfransar. Det raggiga svarta håret hängde långt ner i pannan, och på sidorna och ryggen räckte det till axlarna, där det låg slätt och blankt, mycket likt hans följeslagares manar. Hans ålder kunde Eragon omöjligt gissa.

De enda kläder Grimrr bar var en enkel skinnväst och ett ländkläde av kaninskinn. Framtill på västen satt skallar från olika djur 48

– fåglar, möss och andra små byten – som skallrade mot varandra när han rörde sig. En dolk i skida stack ut under ländklädets bälte. Hans nötbruna hy var märkt av ärr, smala och vita, som repor på ett väl begagnat bord. Och som namnet angav saknade han två fingrar på vänster hand; de såg ut att ha blivit avbitna.

Trots de fina anletsdragen rådde det inget tvivel om att Grimrr var av manskön, med tanke på de hårda, seniga musklerna på armarna och bröstet, de smala höfterna och den behärskade spänsten i hans steg då han tågade genom salen mot Nasuada.

Ingen av varkatterna tycktes lägga märke till de människor som stod uppradade på båda sidor om deras väg och betraktade dem inte förrän Grimrr kom i jämnhöjd med örtakännaren Angela, som stod bredvid Roran och stickade på en randig socka med sex stickor.

Grimrrs ögon smalnade när han fick se örtakvinnan, och hans hår böljade och reste sig. Detsamma gjorde pälsen på hans fyra vakter.

Han drog läpparna bakåt och blottade ett par krökta, vita huggtänder, och till Eragons häpnad gav han ifrån sig ett kort, högljutt väsande.

Angela tittade upp från sockan, med loj och fräck uppsyn. ”Pip pip”, sade hon.

För ett ögonblick trodde Eragon att varkatten skulle anfalla henne.

En mörk rodnad fläckade Grimrrs hals och ansikte, näsborrarna vidgades och han morrade tyst åt henne. De andra varkatterna kröp ihop, beredda att kasta sig framåt, med öronen tätt tryckta mot huvudet.

Runt omkring i salen hördes frasandet av klingor som delvis lossades ur sina skidor.

Grimrr väste en gång till, sedan vände han örtakännaren ryggen och fortsatte gå. När den sista varkatten i raden passerade Angela lyfte han en tass och slog förstulet efter garnet som hängde ner från An­ gelas strumpstickor, precis som en lekfull huskatt hade kunnat göra.

Saphira var lika förbryllad som Eragon. Pip pip? frågade hon.

Han ryckte på axlarna utan att tänka på att hon inte kunde se honom. Vem vet varför Angela gör eller säger någonting?

Till slut kom Grimrr fram till Nasuada. Han böjde på huvudet ald49

rig så lite och uppvisade i sin hållning den totala självsäkerhet, eller rentav arrogans, som endast katter, drakar och vissa högättade kvinnor besitter. ”Min dam Nasuada”, sade han. Rösten var förvånansvärt mörk, mer lik en vildkatts låga morrande än det gälla tonfallet hos den pojke han liknade.

Nasuada böjde på huvudet i sin tur. ”Kung Halvtass. Ni är mycket välkomna till Varden, ni och hela ert släkte. Jag måste be om ursäkt för att vår allierade, kung Orrin av Surda, inte är närvarande. Han kunde inte vara här för att möta er, så som han hade önskat, eftersom han och hans ryttare i detta nu är upptagna med att försvara vår västra flank mot en av Galbatorix truppstyrkor.” ”Självfallet, min dam Nasuada”, sade Grimrr. Hans vassa tänder blänkte till när han talade. ”Man får aldrig vända ryggen åt sina fiender.” ”Ändock … Och hur kommer det sig att vi får nöjet att glädjas åt detta oväntade besök, Ers Majestät? Varkatter har alltid varit kända för sin hemlighetsfullhet och avskildhet och för att stå vid sidan om tidens konflikter, i synnerhet efter Ryttarnas fall. Man skulle rentav kunna säga att ert släkte under det senaste seklet har omgetts av mer myt än fakta. Varför väljer ni att träda fram nu?”

Grimrr lyfte högra armen och pekade på Eragon med ett krokigt finger krönt av en kloliknande nagel. ”På grund av honom”, morrade varkatten. ”Man attackerar inte en annan jägare förrän han har visat sin svaghet, och Galbatorix har visat sin: han vägrar att döda Eragon Skuggbane och Saphira Bjart­ skular. Länge har vi väntat på detta tillfälle, och vi avser att gripa det.

Galbatorix ska få lära sig att frukta och hata oss, och till slut ska han inse vidden av sitt misstag och inse att vi var de som blev hans fördärv. Och den hämnden kommer att smaka ljuvligt, lika ljuvligt som märgen från en mör vildsvinskulting.

Tiden är inne, människa, för alla släkten, även varkatterna, att stå enade och bevisa för Galbatorix att han inte har brutit vår stridsvilja.

50

Vi vill ansluta oss till er armé, min dam Nasuada, och hjälpa er att uppnå detta.”

Vad Nasuada tänkte kunde Eragon inte avgöra, men han och Saphira var imponerade av varkattens tal.

Efter en kortvarig tystnad sade Nasuada: ”Era ord är synnerligen behagliga för mina öron, Ers Höghet. Men innan jag kan acceptera ert erbjudande måste jag få några svar från er, om ni är villig.”

Med fullkomligt oberörd uppsyn viftade Grimrr med ena handen. ”Det är jag.” ”Ert släkte har varit så hemlighetsfullt och så gäckande, att jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om Ers Höghet förrän denna dag som idag är. Faktum är att jag inte ens visste att ert släkte hade en härskare.” ”Jag är inte en kung av samma slag som era kungar”, sade Grimrr. ”Varkatter föredrar att vandra ensamma, men till och med vi måste välja en ledare när vi går ut i krig.” ”Jag förstår. Talar ni alltså för hela ert släkte, eller endast för dem som färdas med er?”

Grimrrs bröstkorg vidgades, och hans min blev om möjligt än mer självbelåten. ”Jag talar för alla av mitt släkte, min dam Nasuada”, spann han. ”Alla stridsföra varkatter i Alagaësia, utom de som diar, har kommit hit för att kämpa. Vi är få, men vår vildsinthet i strid kan inga andra mäta sig med. Och jag kan också befalla över enskepnaderna även om jag inte kan tala för dem, för de är lika oskäliga som andra djur. Men de gör det vi ber dem om.” ”Enskepnaderna?” sade Nasuada frågande. ”De ni känner som katter. De som inte kan byta sina skinn, så som vi gör.” ”Och ni kan göra anspråk på deras lojalitet?” ”Ja. De beundrar oss … helt naturligt.”

Om det han säger är sant, sade Eragon till Saphira, kan varkatterna visa sig bli otroligt värdefulla. ”Och vad önskar ni av oss i utbyte mot er hjälp, kung Halvtass?”

51

frågade Nasuada. Hon kastade en blick på Eragon, log och tillade: ”Vi kan erbjuda er så mycket grädde ni vill, men utöver det är våra resurser begränsade. Om era krigare förväntar sig att få betalt för sitt besvär fruktar jag att de kommer att bli djupt besvikna.” ”Grädde är något för kattungar, och guld är ointressant för oss”, sade Grimrr, lyfte högra handen och inspekterade sina naglar under tunga ögonlock. ”Våra villkor är följande: Var och en av oss ska ges en dolk att strida med, om vi inte redan har en. Var och en av oss ska få två måttillverkade rustningar, en för när vi står på två ben och en för när vi står på fyra. Vi behöver ingen annan utrustning än så – inga tält, inga filtar, inga tallrikar, inga skedar. Var och en av oss ska utlovas en anka, ripa, kyckling eller annan fågel per dag, och varannan dag en skål nyhackad lever. Även om vi väljer att inte äta maten ska den reserveras åt oss. Dessutom, om ni vinner det här kriget, så ska den som blir er nästa kung eller drottning – och alla som gör anspråk på den titeln därefter – ha en stoppad kudde bredvid sin tron, på en hedersplats, där en av oss kan sitta om vi så önskar.” ”Ni förhandlar som en av dvärgarnas lagstiftare”, sade Nasuada torrt. Hon böjde sig närmare Jörmundur, och Eragon hörde henne viska: ”Har vi lever så att det räcker till att utfodra alla?” ”Jag tror det”, svarade Jörmundur med lika dämpad röst. ”Men det beror på hur stor skålen är.”

Nasuada rätade på sig där hon satt. ”Två rustningar är en för mycket, kung Halvtass. Era krigare får lov att bestämma sig för om de vill strida som katter eller som människor och sedan hålla fast vid det beslutet. Jag har inte råd att förse dem med båda delarna.”

Om Grimrr hade haft en svans var Eragon säker på att den skulle ha ryckt fram och tillbaka. Som det nu var bytte varkatten bara ställning. ”Det kan gå an, min dam Nasuada.” ”En sak till. Galbatorix har spioner och mördare överallt. Ett villkor för att ansluta sig till Varden är därför att ni måste gå med på att låta en av våra besvärjare undersöka era minnen, så att vi kan förvissa oss om att Galbatorix inte har några anspråk på er.”

52

Grimrr fnös. ”Ni vore dåraktiga om ni lät bli. Om någon är modig nog att läsa våra tankar, så låt dem göra det. Men inte hon”, sade han och pekade på Angela. ”Aldrig hon.”

Nasuada tvekade, och Eragon såg att hon ville fråga varför men behärskade sig. ”Så får det bli. Jag ska genast skicka efter trollkarlar, så att vi kan klara av saken utan dröjsmål. Beroende på vad de finner – och det kommer säkert inte att vara något otillbörligt – är jag hedrad över att kunna bilda en allians mellan er och Varden, kung Halvtass.”

Vid hennes ord bröt alla människor i hallen ut i jubel och började applådera, även Angela. Till och med alverna såg belåtna ut.

Varkatterna reagerade däremot inte, annat än genom att lägga öronen bakåt i irritation över oväsendet.

53