__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Lauren Oliver

Översättning av Jessica Hallén

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 3

2012-01-02 10.43


FÖRE Det sägs att hela livet flimrar förbi framför ögonen precis innan man dör, men så var det inte för mig. Om jag ska vara ärlig så har jag alltid tyckt att det låter gan­ ska hemskt, det där med att man mentalt liksom skannar igenom hela livet en sista gång. Det är helt enkelt bäst ifall vissa saker får förbli glömda och begravda, som mamma skulle ha sagt. Jag skulle gärna glömma bort hela året i femman, till exempel, (när jag hade glasögon och rosa tandställning) och finns det egent­ ligen någon som vill återuppleva den första dagen på högsta­ diet? Lägg sedan till alla tråkiga familjesemestrar, meningslösa mattelektioner, mensvärk och dåliga kyssar som jag knappt över­ levde första gången  … Men sanningen är den att jag inte skulle ha haft något emot att återuppleva mina favoritögonblick: när Rob Cokran och jag fick ihop det mitt på dansgolvet på skolans höstfest så att alla kunde se det och visste att vi var tillsammans; när Lindsay, Elody, Ally och jag blev fulla och försökte göra snöänglar i maj, så att det blev stora, kroppsformade avtryck i Allys gräsmatta; min sexton­ årsfest när vi placerade ut hundra värmeljus och dansade på trädgårdsbordet på baksidan; den gången då Lindsay och jag skämtade med Clara Seuse på halloween, blev jagade av polisen

5

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 5

2011-12-06 11.03


och skrattade så mycket att vi nästan kräktes. Det är sådant jag skulle vilja bli ihågkommen för, sådant jag vill minnas. Men innan jag dog tänkte jag inte på Rob eller någon annan kille. Jag tänkte inte på alla galna saker jag hade gjort tillsam­ mans med mina vänner. Jag tänkte inte ens på min familj, eller på hur morgonljuset färgar väggarna i mitt rum gräddvita, eller på hur azaleorna utanför mitt fönster luktar i juli – en blandning av honung och kanel. Istället tänkte jag på Vicky Hallinan. Jag tänkte särskilt på det där tillfället på idrotten i fyran, när Lindsay framför hela klassen klargjorde att hon inte ville ha med Vicky i sitt spökbollslag. ”Hon är för tjock”, hävde Lindsay ur sig. ”Man kan ju träffa henne även om man blundar.” Jag var inte kompis med Lindsay på den tiden, men redan då hade hon ett sätt att säga saker på som gjorde att de blev vanvettigt roliga och jag skrattade tillsammans med alla andra medan Vickys ansikte blev lika lila som undersidan på ett ovädersmoln. Det var det jag mindes under det där före döden-ögonblicket då jag egentligen borde ha fått någon stor uppenbarelse från det förflutna: lukten av fernissa och gnisslet från våra skor mot det polerade golvet, hur tajt mina polyestershorts satt, skrattet som ekade i det där stora, tomma utrymmet som om det fanns långt fler än tjugofem personer i idrottshallen. Och Vickys ansikte. Det konstiga är att jag inte hade tänkt på det där på evigheter. Det var ett sådant där minne som jag inte ens kom ihåg att jag hade, om ni förstår vad jag menar. Vicky mådde ju inte precis dåligt av det, eller så. Det är ju sådant som ungar gör mot varan­ dra, det är ingen stor grej. Det kommer alltid att finnas någon som

6

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 6

2011-12-06 11.03


skrattar och någon som man skrattar åt, det händer varje dag, på alla skolor i alla USA:s städer – förmodligen i hela världen, kan jag tänka mig. Hela grejen med att växa upp är att man måste lära sig att hålla sig på den sidan som skrattar. Vicky var inte ens särskilt tjock – hon hade bara kvar lite bebis­ hull i ansiktet och på magen – och innan vi började high school hann hon bli av med det och växa nästan en decimeter. Hon blev till och med kompis med Lindsay. De spelade landhockey ihop och hälsade på varandra i korridoren. En gång, under vårt första år i high school, tog Vicky upp det på en fest – vi var ganska lulliga allihop – och vi höll på att skratta på oss. Särskilt Vicky, ända tills hennes ansikte blev lika lila som på idrotten för så länge sedan. Det var det första som var konstigt. Ännu konstigare var att vi precis hade pratat om det – om hur det känns precis innan man dör, menar jag. Jag minns inte exakt hur det kom sig, förutom att Elody klagade på att jag alltid fick sitta i framsätet. Hon vägrade att ta på sig säkerhetsbältet och lutade sig hela tiden framåt för att bläddra igenom Lindsays Ipod, trots att det var jag som skulle få bestämma musiken. Jag försökte förklara min ”favoritögonblicksteori” inför döden och vi höll på att välja vilka det i så fall skulle vara. Lindsay valde ögonblicket när hon fick veta att hon kommit in på Duke University, så klart, och Ally – som klagade på kylan som vanligt och hotade att dö på stört i lunginflammation – deltog tillräckligt länge för att säga att hon önskade att hon för evigt fick återuppleva första gången hon hånglade med Matt Wilde, vilket inte förvånade någon. Lindsay och Elody rökte och iskallt regn letade sig in genom springorna i fönstren. Vägen var smal och kurvig och

7

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 7

2011-12-06 11.03


på båda sidor om oss piskade trädens kala grenar fram och tillbaka, som om vinden fick dem att dansa. Elody satte på ”With or Without You” för att göra Ally förban­ nad, kanske för att hon var trött på hennes gnäll. Det var Allys och Matts låt och Matt dumpade henne i september. Ally sa att Elody var en bitch, knäppte upp säkerhetsbältet, lutade sig fram och försökte rycka åt sig Ipoden. Lindsay klagade över att någon armbågade henne i nacken. Cigaretten föll ur munnen på henne och ner mellan låren. Hon började svära och försökte borsta bort glöden från sätet och Ally och Elody fortsatte bråka och jag försökte överrösta dem och påminna dem om den där gången när vi gjorde snöänglar i maj. Bilen slirade lite på den blöta vägen och kupén var full av cigarettrök, små strimmor som steg likt vålnader i luften. Och plötsligt skymtade något vitt framför bilen. Lindsay skrek – ord jag inte uppfattade, något som liknade sitt eller skit eller sett – och plötsligt kanade bilen av vägen och in i skogens svarta gap. Jag hörde ett ohyggligt, skärande ljud – metall mot metall, glas som krossades, en bil som vek sig dubbel – och kände brandlukt. Jag hann undra ifall Lindsay hade släckt sin cigarett. Sedan lösgjorde sig Vicky Hallinans ansikte ur det förflutna. Jag hörde skrattet som ekade i vågor omkring mig och svällde till ett skrik. Därefter inget. Saken är den att man aldrig vet. Det är ju inte så att man vak­ nar med en konstig känsla i magen eller anar skuggor där inga borde finnas. Man kommer inte plötsligt ihåg att tala om för sina föräldrar att man älskar dem eller att – i mitt fall – säga hej då över huvud taget.

8

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 8

2011-12-06 11.03


Om ni är som jag, så vaknar ni sju minuter och fyrtiosju sekun­ der innan er bästa kompis ska hämta er. Ni har så fullt upp med att oroa er över hur många rosor ni kommer att få på amordagen i skolan att ni inte hinner göra annat än kasta på er kläderna, bor­ sta tänderna och be till Gud att ni lät sminket ligga kvar i botten på axelremsväskan så att ni kan sminka er i bilen. Om ni är som jag, så börjar er sista dag så här:

9

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 9

2011-12-06 11.03


ETT ”Tuut, tuut”, ropar Lindsay. För några veckor sedan skrek mamma åt henne för att hon tutade fem i sju varje morgon, och det här är Lindsays sätt att lösa problemet. ”Jag kommer!” ropar jag tillbaka, trots att hon ser mig när jag rusar ut genom ytterdörren medan jag samtidigt försöker ta på mig jackan och tråckla ner pärmen i väskan. I sista sekunden drar min åttaåriga lillasyster Izzy i mig. ”Vad är det?” Jag snor runt. Hon har lillasysterradar som känner av när jag har bråttom, är sen eller pratar i telefon med min pojkvän. Det är alltid vid sådana tillfällen som hon stör mig. ”Du glömde dina handskar”, säger hon, fast det blir: ”Du glömde dina hanfkar”. Izzy vägrar att gå till talpedagogen för sin läspning trots att alla ungarna i hennes klass retar henne. Hon säger att hon tycker om sättet hon pratar på. Jag tar handskarna från henne. De är av kashmir och hon har förmodligen kletat ner dem med jordnötssmör. Hon gräver alltid i jordnötssmörsburkarna. ”Vad har jag sagt, Izzy?” säger jag och kör pekfingret i pannan på henne. ”Rör inte mina grejer.” Hon fnittrar som en idiot och jag blir tvungen att fösa in henne medan 11

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 11

2011-12-06 11.03


jag stänger dörren. Om hon fick välja skulle hon följa efter mig som en hund hela dagarna. När jag väl lyckas ta mig ut ur huset hänger Lindsay ut genom fönstret på Stridsvagnen. Det är det vi har döpt hennes bil till, en enorm silverfärgad Range Rover. (Varje gång vi åker omkring i den är det alltid åtminstone en person som säger, ”Det där är ju ingen vanlig bil, det är en lastbil” och Lindsay påstår att hon skulle kunna frontalkrocka med en långtradare och klara sig utan en skråma.) Hon och Ally är de enda i vårt gäng som har egna bilar. Allys bil är en pytteliten svart Jetta som vi har döpt till Minimalen. Jag får låna mammas Honda Accord ibland och stackars Elody får klara sig med sin pappas uråldriga, bruna Ford Taurus som knappt går längre. Ute är det lugnt men iskallt. Himlen är perfekt blekblå. Solen har just gått upp och är svag och vattnig, som om den precis har spillt ut av sig själv över horisonten och är för lat för att torka upp. Det ska bli oväder senare, men det skulle man inte kunna tro nu. Jag hoppar in på passagerarplatsen. Lindsay röker redan och viftar med cigaretten mot kaffet hon köpt åt mig på Dunkin’ Donuts. ”Frallor?” frågar jag. ”Där bak.” ”Med sesamfrön?” ”Så klart.” Hon tittar granskande på mig när hon kör ut från garageuppfarten. ”Fin kjol.” ”Din med.” Lindsay nickar lite för att visa att hon har hört kom12

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 12

2011-12-06 11.03


plimangen. Vi har faktiskt likadana kjolar på oss. Det är bara två dagar om året då Lindsay, Ally, Elody och jag klär oss likadant med flit: på pyjamasdagen under temaveckan, eftersom vi alla köpte söta, matchande pyjamasar på Victoria’s Secret i julas, och på amordagen. Vi tillbringade tre timmar i köpcentret med att tjafsa om ifall vi skulle köpa något rött eller något rosa – Lindsay hatar rosa och Ally bor i rosa saker – och till slut enades vi om att köpa svarta, kortkorta kjolar och röda linnen med päls i ringningen som vi hittade i reakorgen på Nordstrom. Som jag sa så är det bara vid de två tillfällena som vi medvetet klär oss likadant. Men sanningen är den att alla på min skola, Thomas Jefferson High School, ser i stort sett likadana ut. Vi har ingen officiell skoluniform – det är en vanlig kommunal skola – men nio av tio elever har Sevenjeans, grå gympaskor från New Balance, vit t-shirt och en färgglad fleecetröja från North Face. Killar och tjejer klär sig till och med likadant, det är bara det att våra jeans sitter tajtare och vi måste föna håret varje dag. Det är så det är i Connecticut: det som räknas är, typ, att vara som alla andra. Därmed inte sagt att vår skola inte har sin beskärda andel knäppskallar – det har den – det är bara det att till och med knäppskallarna är knäppa på samma sätt. Naturtöntarna cyklar till skolan och har kläder av hampa och låter bli att tvätta håret, som om rastafrisyrer på något sätt skulle kunna bidra till att hålla nere utsläppen av växthusgaser. Esteterna bär omkring på stora flaskor med citronte och har sjal på sig fast att det är sommar och vill inte prata 13

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 13

2011-12-06 11.03


under lektionerna eftersom de ”sparar sin röst”. Mattesnillena har alltid tio gånger så många böcker som någon annan och använder faktiskt sina skåp och går omkring och ser ut som om de är ständigt nervösa och bara väntar på att någon ska skrika ”bu!” Jag tycker faktiskt inte att det är så illa. Ibland brukar Lindsay och jag prata om att sticka härifrån efter studenten och bo i en vindsvåning i New York hos en tatuerare som hennes styvbror känner, men innerst inne tycker jag om att bo i Ridgeview. Det är lugnande, om ni fattar vad jag menar. Jag lutar mig framåt och försöker ta på maskara utan att peta ut ögonen. Lindsay har aldrig varit en särskilt försiktig bilförare och hon har en tendens att rycka i ratten, tvärbromsa och sedan trycka gasen i botten. ”Det är allt bäst att Patrick ger mig en ros” säger Lindsay och flyger förbi en stoppskylt innan hon nästan gör så att jag bryter nacken genom att ställa sig på bromsen vid nästa skylt. Patrick är Lindsays till-och-från-pojkvän. De har gjort slut rekordmånga gånger – tretton gånger sedan höstterminen började. ”Jag var tvungen att sitta bredvid Rob när han fyllde i beställningsblanketten”, säger jag och himlar med ögonen. ”Det kändes som straffarbete.” Rob Cokran och jag har varit ihop sedan i oktober, men jag har varit kär i honom sedan i sexan, då han var för cool för att prata med mig. Rob var den förste jag blev kär i, eller åtminstone den förste jag blev kär i på riktigt. En gång kysste jag Kent McFuller i trean, men det räknas förstås 14

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 14

2011-12-06 11.03


inte eftersom vi precis hade bytt maskrosringar och låtsades att vi hade gift oss. ”Förra året fick jag tjugotvå rosor.” Lindsay knäpper iväg fimpen genom fönstret och lutar sig fram för att ta en klunk kaffe. ”Jag siktar på tjugofem i år.” Strax före amordagen varje år sätter elevrådet upp ett stånd utanför idrottshallen. För två dollar styck kan man köpa så kallade rosogram till sina kompisar – rosor med små kort fastsatta vid stjälkarna – som sedan delas ut av så kallade amoriner (oftast första- eller andraårstejer som vill ställa sig in hos de äldre eleverna) under dagen. ”Jag skulle nöja mig med femton”, säger jag. Det är en stor grej, det där med hur många rosor man får. Man ser vilka som är populära och vilka som inte är det på hur många rosor folk har. Det är illa att få färre än tio och förödmjukande att få färre än fem – det visar i stort sett att man är antingen ful eller okänd. Förmodligen båda delar. Ibland letar folk efter tappade rosor för att få fler i sin bukett, men det märker man alltid. ”Jaha.” Lindsay kastar en sidoblick på mig. ”Är du spänd? Den stora dagen. Öppningsdagen.” Hon skrattar. ”Det var inte meningen att vara rolig.” Jag rycker på axlarna och vänder mig mot fönstret, ser hur andedräkten blir till imma på rutan. ”Det är ingen stor grej.” Robs föräldrar är bortresta den här helgen och för några veckor sedan frågade han mig ifall jag kunde sova över hos honom. Jag vet att han egentligen frågade ifall jag ville ha sex. Vi har varit ganska nära några gånger, men då har det antingen varit i baksätet på hans pappas 15

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 15

2011-12-06 11.03


BMW eller i någons källare eller i mitt rum medan mina föräldrar låg och sov på övervåningen och det har alltid känts fel. Så när han bad mig sova över sa jag ja utan att blinka. Lindsay tjuter till och slår handflatan mot ratten. ”Ingen stor grej? Skojar du? Min lilla flicka håller på att bli stor.” ”Men lägg av.” Jag känner hur värmen sprider sig uppåt på halsen och vet att jag förmodligen blir helt rödflammig. Så blir det alltid när jag blir generad och inga hudläkare, krämer eller puder i hela Connecticut hjälper. När jag var yngre brukade de andra barnen ropa, ”Vad är det som är rött och vitt och helkonstigt? Sam Kinsgston!” Jag ruskar lite på huvudet och gnider bort imman från fönstret. Utanför gnistrar världen som om den har blivit överdragen med fernissa. ”När gjorde du och Patrick det då? För tre månader sen, eller?” ”Ja, men vi har tagit igen förlorat tid efter det.” Lindsay gnider sig mot sätet. ”Äckligt.” ”Oroa dig inte, lilla gumman. Du kommer att klara dig fint.” ”Kalla mig inte lilla gumman.” Det är en av anledningarna till att jag är glad över att jag har bestämt mig för att ha sex med Rob i kväll: för att Lindsay och Elody inte ska kunna reta mig längre. Och som tur är så är Ally fortfarande oskuld, vilket innebär att jag inte kommer att vara sist heller. Ibland känns det som om jag alltid är den av oss fyra som liksom bara hänger med på vad de andra gör. ”Jag sa ju att det inte var någon stor grej.” 16

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 16

2011-12-06 11.03


”Om du säger det, så.” Nu har Lindsay gjort mig nervös, så jag räknar alla brevlådor vi kör förbi och undrar om allting kommer att kännas annorlunda i morgon – ifall andra människor kommer att tycka att jag verkar annorlunda. Jag hoppas det. Vi stannar utanför Elodys hus och innan Lindsay ens hinner tuta slås ytterdörren upp och Elody stapplar nedför den isiga uppfarten på sina decimeterhöga klackar. Som om hon inte kan komma därifrån fort nog. ”Lite småkyligt ute, kanske?” säger Lindsay när Elody glider in på sätet. Som vanligt har hon bara en tunn skinnjacka på sig, trots att det enligt väderleksrapporten kan bli ända ner till fem minusgrader. ”Vad är det för mening med att vara snygg om man inte får visa det?” Elody kör fram bröstet och skakar tuttarna och vi börjar skratta. Det är omöjligt att känna sig stressad när hon är i närheten och knuten i magen släpper. Elody klöser med fingrarna i luften och jag räcker henne en kaffe. Vi dricker det likadant allihop: en stor mugg kaffe med hasselnötssmak, utan socker men med extra grädde. ”Se efter var du sätter dig. Du mosar ju mackorna.” Lindsay blänger i backspegeln. ”Du vet ju att du är sugen på lite sådan här.” Elody smäller till sig själv på skinkan och alla skrattar igen. ”Spar den till Muffins, din kåtbock.” Steve Dough är Elodys senaste offer. Hon kallar honom Muffins på grund av det degiga efternamnet och för att han är så läcker (tycker hon; han är för sliskig för mig och luktar 17

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 17

2011-12-06 11.03


alltid marijuana). De har varit ihop i en och en halv månad nu. Elody är den av oss som är mest erfaren. Hon blev av med oskulden under andra året i high school och hon har redan legat med två olika killar. Det var hon som sa att hon var alldeles öm efter att ha haft sex de första gångerna, vilket gjorde mig tio gånger mer nervös. Det kanske låter knäppt, men jag har aldrig tänkt på det som något fysiskt, något som kan göra att man får ont, som fotboll eller ridning. Jag är rädd att jag inte kommer att veta vad jag ska göra, som när vi spelade basket på idrotten och jag alltid glömde vem jag skulle täcka och när jag skulle passa bollen och när jag skulle dribbla. ”Mmm, Muffins.” Elody lägger handen på magen. ”Jag är utsvulten.” ”Det finns en fralla till dig”, säger jag. ”Med sesamfrön?” frågar Elody. ”Så klart”, säger Lindsay och jag i munnen på varandra. Lindsay blinkar åt mig. Precis innan vi kommer fram till skolan vevar vi ner fönstren och drar på Mary J. Bliges ”No More Drama” på full volym. Jag sluter ögonen och tänker tillbaka på höstfesten och min första kyss med Rob, när han drog mig till sig på dansgolvet och mina läppar plötsligt var tryckta mot hans och hans tunga gled in under min och jag kände hur värmen från alla de färgade lamporna som av en hand pressades nedåt mot mig och hur musiken tycktes eka någonstans bakom revbenen så att hjärtat fladdrade och hoppade i takt. Den kalla luften som strömmar in genom fönstret gör att jag får ont i halsen och basen känns genom 18

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 18

2011-12-06 11.03


fotsulorna – precis som den gjorde den där kvällen när jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli lyckligare; den går hela vägen upp till huvudet och gör mig yr, som om ljudet kommer att få hela bilen att rämna.

POPULARITET: EN ANALYS Det där med popularitet är en konstig grej. Man kan egentligen inte definiera den och det är inte coolt att prata om den, men man känner igen den när man ser den. Som med skelning eller porr. Lindsay är jättesnygg, men vi andra ser inte särskilt mycket bättre ut än vem som helst. Det här är jag nöjd med när det gäller mitt utseende: mina stora bruna ögon, jämna vita tänder, höga kindben. Långa ben. Det här är jag missnöjd med: min för långa näsa, hud som blir flammig när jag är nervös, platt rumpa. Becky DiFiore är precis lika söt som Lindsay, men jag tror inte ens att Becky hade någon att gå med till avslutningsbalen förra året. Allys bröst är ganska stora, men mina är på gränsen till obefintliga (när Lindsay är på dåligt humör brukar hon kalla mig för Samuel istället för Sam eller Samantha). Och det är ju inte direkt så att det strålar om oss för att vi är så perfekta, eller att vår andedräkt alltid doftar syren. En gång hade Lindsay en raptävling mot Jonah Sasnoff i skolkafeterian och alla applåderade henne. Ibland har Elody på sig fluffiga, gula innetofflor till skolan. En gång skrattade jag så mycket på samhällskunskapen att jag spottade vaniljlatte över hela Jake Somers bänk. En 19

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 19

2011-12-06 11.03


månad senare hånglade vi i Lily Anglers trädgårdsbod. (Han var värdelös.) Men saken är den att vi kommer undan med sådant. Och vet ni varför? För att vi är populära. Och vi är populära på grund av att vi kommer undan med allt. Så det är ett kretslopp. Det jag menar är väl egentligen att det inte är någon idé att analysera saken. Om man ritar en cirkel så finns det alltid ett ”inuti” och ett ”utanför” och om man inte är fullständigt korkad är det ganska lätt att avgöra vilket som är vilket. Det bara blir så. Men jag tänker inte ljuga. Det är skönt att allt är så enkelt för vår del. Det är en bra känsla att veta att man kan göra i stort sett vad man vill utan att det får några konsekvenser. När vi slutar skolan kan vi se tillbaka och veta att vi gjorde allting rätt, att vi kysste de snyggaste killarna och gick på de bästa festerna, att vi ställde till det precis lagom mycket för oss, lyssnade på för hög musik, rökte för många cigaretter och drack för mycket och skrattade för mycket och att vi lyssnade för lite eller inte alls. Om high school vore ett parti poker, skulle Lindsay, Ally, Elody och jag sitta med åttio procent av potten. Och tro mig: jag vet hur det känns att vara på andra sidan. Det var där jag befann mig under den första halvan av mitt liv. På den absoluta botten, lägst bland de lägsta. Jag vet hur det är att vara tvungen att kivas och slåss om smulorna. Och nu är det jag som väljer först. Än sen då. Det är så det är. Ingen har sagt att livet är rättvist. 20

Oliver_Resten_får_du_Inlaga.indd 20

2011-12-06 11.03

Profile for Smakprov Media AB

9789163869761  

9789163869761  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded