9789163869501

Uppvaknandet p. c. cast & kristin cast

ÖverSÄTTNING AV CATHARINA ANDERSSON

I_Uppvaknandet.indd 3

2011-07-05 13.30

”Defying Gravity” från musikalen Wicked. Text och musik av Stephen Schwartz. Copyright © 2003 Grey Dog Music. All rights reserved. Återges i denna bok med tillstånd av Grey Dog Music (ASCAP).

UPPVAKNANDET Originalets titel: Awakened © P.C. Cast och Kristin Cast, 2010 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originally published in the United States of America by St. Martin’s Press, LLC Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2011 Omslaget formgivet av Helene Ågren Omslagsfoto © Herman Estevez Sättning: Bonnier Carlsen Översättning: Catharina Andersson Tryckt av V-TAB Avesta, 2011 ISBN 978-91-638-6950-1 www.bonniercarlsen.se

I_Uppvaknandet.indd 4

2011-07-05 13.30

Kristin och jag vill tillägna denna bok alla HBTQ-ungdomar.

Kön bestämmer inte vem du är.

Din ande bestämmer vem du är.

Det blir bättre.

Vi ♥ er.

Vad ”de” än säger, så handlar livet om kärlek, alltid kärlek.

tillkännagivanden Som vanligt vill vi tacka vår St. Martin’s Press-familj; det är toppen att kunna säga att vi verkligen älskar och högaktar vår förläggare!

Vi ♥ vår agent, Meredith Bernstein, utan vilken Nattens hus inte hade existerat.

Tack så mycket till alla våra fans, som är de smartaste, coolaste, bästa läsarna i universum!

Och ett särskilt tack till våra hemstadssupportrar som har gjort House of Night Tulsa Tour så trevlig.

Vi ♥ Stephen Schwartz, för att han lät oss använda texten i hans fantastiska låt. (Jack ♥ dig också, Stephen!)

P. S. Till Joshua Dean från Phyllis: Tack för citaten. Hihihihi!

I_Uppvaknandet.indd 5

2011-07-05 13.30

I_Uppvaknandet.indd 6

2011-07-05 13.30

1 E

n oroväckande känsla av missnöje väckte Neferet.

Innan hon helt hade lämnat det diffusa tillståndet mellan dröm och verklighet trevade hon efter Kalona med sina långa, eleganta fingrar. Armen hon rörde vid var muskulös. Hans hud kändes slät, stark och behaglig under hennes fingertoppar. Den lilla fjäderlätta beröringen var allt som behövdes. Han vände sig ivrigt mot henne. ”Ja, gudinna?” Hans röst var hes av sömn och nyväckt begär.

Han irriterade henne.

De irriterade henne allihop, för de var inte han. ”Gå härifrån… Kronos.” Hon var tvungen att göra en paus för att leta i minnet efter hans löjligt pompösa namn. ”Har jag gjort något som misshagar dig, gudinna?”

Neferet slängde en blick på honom. Den unge soldaten från Erebus söner låg bredvid henne i sängen. Det vackra ansiktet var frimodigt och uttryckte tjänstvillighet. Hans blågröna ögon var lika imponerande här i dunklet, i hennes sovrum som endast lystes upp av stearinljus, som de hade varit tidigare samma dag när hon hade sett honom träna på slottsgården. Då hade han eggat henne, och efter en enda 7

I_Uppvaknandet.indd 7

2011-07-05 13.30

inbjudande blick hade han villigt följt med henne och fåfängt, men entusiastiskt, försökt bevisa att han gjorde skäl för sitt gudanamn. Problemet var att Neferet hade delat säng med en odödlig, och ingen kunde mäta sig med honom. ”Du andas”, sa Neferet och mötte uttråkat hans blå blick. ”Andas, gudinna?” Hans ögonbryn, som var prydda med tatueringar som skulle föreställa spikklubbor, men som Neferet tyckte såg ut som billiga fjärde juli-fyrverkerier, rynkades i ett frågande uttryck. ”Du frågade vad du hade gjort för att misshaga mig och jag svarade: du andas. Och dessutom alldeles för nära mig.

Det misshagar mig. Det är dags att du lämnar min säng.”

Neferet suckade och knäppte avvisande med fingrarna. ”Gå. Nu.” Hon ville skratta högt åt hans oförställt sårade och chockade min.

Hade den där ynglingen verkligen trott att han kunde ersätta hennes gudomlige gemål? Bara tanken på en sådan oförskämdhet eldade på hennes vrede.

I sovrummets dunkla hörn darrade skuggorna förväntansfullt. Även om hon inte brydde sig om dem, så kände hon deras rörelser. Det gjorde henne nöjd. ”Kronos, du var ett tidsfördriv och gav mig en viss njutning för en stund.” Neferet rörde vid honom igen, men inte så mjukt den här gången. Hennes naglar lämnade efter sig två rispor på hans kraftiga underarm. Den unge soldaten varken ryggade tillbaka eller slet sig loss. I stället 8

I_Uppvaknandet.indd 8

2011-07-05 13.30

darrade han till under hennes beröring och började andas tungt. Neferet log. I samma stund han hade sett på henne hade hon förstått att han behövde uppleva smärta för att kunna känna åtrå. ”Jag skulle gärna ge dig mer njutning, bara jag fick”, sa han.

Neferet log. Långsamt stack hon ut tungan och slickade sig om läpparna medan hon såg honom stirra på henne. ”Kanske en annan gång. Kanske. Just nu kräver jag att du lämnar mig ifred och att du, naturligtvis, fortsätter att dyrka mig.” ”Om jag ändå kunde få visa hur mycket jag längtar efter att få dyrka dig igen.”

Det sista ordet lät som en smekning, och Kronos sträckte sig efter henne – vilket var ett misstag.

Som om han hade rätt att ta i henne.

Som om hennes önskningar var underordnade hans behov och begär.

En litet eko från Neferets förflutna – en tid hon trodde att hon hade begravt med sin mänsklighet – sipprade ut från de undanstoppade minnena. Hennes barndom trängde sig på i nuet. Hon kände hur hennes far tog på henne, hon kände till och med stanken från hans äckliga, spritindränkta andedräkt.

Neferet reagerade blixtsnabbt. Lätt som ett andetag lyfte hon sin hand från soldatens arm och höll upp handflatan mot närmsta skugga som ruvade i hörnen.

Mörker reagerade på hennes rörelse snabbare än Kronos. Hon kände dess dödliga kyla och njöt av känslan, sär9

I_Uppvaknandet.indd 9

2011-07-05 13.30

skilt som den jagade bort de envisa minnena. Med en nonchalant gest spred hon Mörker över Kronos och sa: ”Om det är smärta du så gärna vill ha ska du få smaka på min isande eld.”

Mörkret som Neferet hade slungat på Kronos trängde ivrigt in i hans unga, släta hud och skar upp blodröda strimmor i den arm som hon helt nyss hade smekt.

Han stönade, men mer av fruktan än av lidelse. ”Gör nu som jag befaller. Försvinn härifrån. Och kom ihåg, unge soldat, en gudinna väljer själv när, var och hur någon får ta i henne. Gör inte om det där en gång till.”

Med ett hårt grepp om sin blödande arm bugade Kronos djupt. ”Nej, gudinna.” ”Vilken gudinna? Var tydligare, soldat! Jag vill inte kallas för något så diffust.”

Hans svar kom ögonblickligen. ”Den förkroppsligade Nyx. Det är din rätta titel, gudinna.”

Neferets hårda blick mjuknade. Hennes ansikte slappnade av och visade upp en mask av skönhet och värme. ”Bra, Kronos. Förstår du nu hur lätt det är att behaga mig?”

Trollbunden av hennes smaragdgröna blick nickade Kronos kort. Han knöt näven framför hjärtat och sa: ”Ja, gudinnan Nyx.” Sedan backade han vördnadsfullt ut ur hennes rum.

Neferet log igen. Det spelade ingen roll att hon inte var den personifierade Nyx. I själva verket var Neferet inte intresserad av rollen som förkroppsligad gudinna. ”Det skulle innebära att jag är något lägre än en gudinna”, sa hon till skuggorna som hade samlats runt henne. Det som betydde 10

I_Uppvaknandet.indd 10

2011-07-05 13.30

något var makt – och om titeln Den förkroppsligade Nyx gav henne mer makt, särskilt över Erebus söner, så var det så hon skulle tilltalas. ”Men jag strävar efter mer, mycket mer än att stå i skuggan av en gudinna.”

Snart var hon redo för nästa drag, och Neferet visste att det fanns några bland Erebus söner som skulle låta sig manipuleras att ställa sig på hennes sida. Nej, de var inte tillräckligt många för att kunna utkämpa några större strider, men att de vände sig mot sina bröder räckte för att Erebus söners stridsduglighet skulle försvagas. Män, tänkte hon föraktfullt, så lätta att lura med hjälp av skönhet och titlar, och så lätta att utnyttja till min egen fördel.

Det var en tillfredsställande tanke, men inte tillräckligt distraherande för att hindra henne att rastlöst gå upp ur sängen. Hon svepte in sig i en tunn silkesklänning och gick ut i korridoren. Innan hon var riktigt medveten om vad hon gjorde gick hon mot trapphuset som skulle ta henne ner till slottets inre.

Dunkla skuggor svävade efter Neferet och drogs som magneter till hennes växande upphetsning. Hon visste att de följde med henne. Hon visste att de var farliga och att de levde på hennes olust, vrede och rastlösa sinne. Men konstigt nog kändes det rätt att ha dem i närheten.

En enda gång stannade hon upp på sin väg neråt. Varför går jag till honom igen? Varför låter jag honom invadera mina tankar i natt? Neferet skakade på huvudet, som om hon ville driva bort de tysta orden, och talade rakt ut i det smala, tomma trapphuset. Hon riktade sig till Mörker som uppmärksamt kretsade runt henne. ”Jag går dit för att jag 11

I_Uppvaknandet.indd 11

2011-07-05 13.30

vill det. Kalona är min gemål. Han sårades när han tjänade mig. Det är naturligt att jag tänker på honom.”

Med ett självbelåtet leende fortsatte Neferet nerför den slingrande trappan utan att låtsas om sanningen: att Kalona hade skadats för att hon hade lurat honom, och att tjänsten han hade utfört åt henne var påtvingad.

Hon kom allra längst ner i slottet, till fängelsehålan som för hundratals år sedan hade grävts ut i ön Capris steniga inre. Hon förflyttade sig ljudlöst nerför den fackelupplysta gången. Erebussoldaten som stod på vakt utanför den gallerförsedda hålan lyckades inte dölja sin överraskning. Neferets leende blev större. Hans chockade min, blandad med fruktan, sa henne att hon blev allt bättre på att dyka upp från ingenstans och materialiseras ur nattens skuggor. Det gjorde henne på gott humör, men inte så mycket att hennes leende kunde tona ner hårdheten i hennes röst när hon uttalade sin befallning. ”Försvinn. Jag vill vara ensam med min gemål.”

Soldaten tvekade bara ett ögonblick, men det räckte för att Neferet skulle bestämma sig för att just denna soldat skulle kallas tillbaka till Venedig inom de närmsta dagarna.

Kanske för att det hade hänt något med en nära anhörig… ”Jag går så att ni får vara ostörda, prästinna. Men jag håller mig inom hörhåll så att jag kan komma om du skulle behöva mig.” Utan att möta hennes blick knöt soldaten näven över hjärtat och bugade – men inte tillräckligt djupt enligt Neferets mening.

Neferet såg efter honom när han drog sig längre bort i den smala gången.

12

I_Uppvaknandet.indd 12

2011-07-05 13.30

”Ja”, viskade hon till skuggorna. ”Jag känner tydligt att det kommer att hända något hemskt med hans älskling.”

Hon slätade till det tunna silket hon var insvept i och vände sig mot den stängda trädörren. Med ett djupt andetag andades hon in den fuktiga fängelseluften. Hon svepte undan det kastanjebruna håret från ansiktet och blottade sin skönhet, som om hon rustade sig för strid.

Neferet gjorde en handrörelse mot dörren och den öppnades. Hon gick in i hålan.

Kalona låg på jordgolvet. Hon hade velat ordna en säng åt honom, men hon måste tänka på att vara försiktig. Det var inte så att hon höll honom fången. Hon agerade bara förståndigt. Han måste slutföra uppdraget hon hade gett honom – det var bäst för honom. Om hans kropp återfick för mycket av sin odödliga styrka skulle det skapa oreda i Kalona, en ödesdiger oreda. Särskilt som han hade svurit på att agera som hennes vapen på Andra sidan och undanröja det hinder som Zoey Redbird hade inneburit för dem i denna tid, i denna verklighet.

Neferet närmade sig Kalonas kropp. Hennes gemål låg raklång på rygg, naken, med bara de onyxfärgade vingarna som ett slöjliknande skydd. Hon sjönk graciöst ner på knä och såg på honom medan hon lutade sig mot den tjocka skinnfällen som hon hade beordrat in för sin egen bekvämlighet.

Neferet suckade. Hon rörde vid Kalonas kind.

Hans hud var kall, det var den alltid, men den var även livlös. Han reagerade inte på hennes närvaro. ”Vad är det som tar så lång tid, min älskling? Ska det 13

I_Uppvaknandet.indd 13

2011-07-05 13.30

vara så svårt att göra sig av med den där lilla irriterande skitungen?”

Neferet smekte honom; den här gången gled hennes hand nerför halsen, över bröstkorgen och stannade på hans magmuskler. ”Tänk på ditt löfte. Uppfyll det så att jag kan öppna min famn och ta emot dig i min säng igen. Du har svurit på blod och Mörker att hindra Zoey Redbird från att återvända till sin kropp, det vill säga krossa henne, så att jag kan få regera i världen.”

Neferet smekte den odödliges smärta midja medan hon log i sitt stilla sinne. ”Åh, ja visst ja, självklart ska du vara vid min sida medan jag regerar.”

Osynliga för de dumma Erebus söner som skulle föreställa Högsta rådets spioner, sattes de svarta, spindelnätslika trådarna som höll Kalona fjättrad mot marken, i rörelse. De snuddade med sina iskalla tentakler mot Neferets hand. Neferet kände genast den lockande kylan och öppnade handen mot Mörker och lät det slingra sig runt hennes handled och skära lätt i hennes hud. Inte så mycket att smärtan blev outhärdlig, bara tillräckligt för att tillfredsställa sitt oändliga begär efter blod.

Kom ihåg eden du svor…

Orden ven omkring henne som en iskall vintervind genom nakna trädgrenar.

Neferet rynkade pannan. Hon behövde inte påminnas.

Naturligtvis mindes hon sitt löfte. I utbyte mot att Mörker gjorde som hon sa – fjättrade Kalonas kropp och tvingade hans själ till Andra sidan – hade hon lovat att offra en 14

I_Uppvaknandet.indd 14

2011-07-05 13.30

oskuldsfull person som Mörker inte kommit åt att befläcka.

Löftet ska hållas. Överenskommelsen gäller, även om Kalona misslyckas, Tsi Sgili…

Viskningarna svävade runt henne igen. ”Kalona kommer inte att misslyckas!” skrek Neferet, rasande över att även Mörker hade mage att läxa upp henne. ”Och skulle han göra det, tar jag kontrollen över hans själ så länge han är odödlig, så ett eventuellt misslyckande blir ändå en seger för mig. Men han misslyckas inte.” Hon sa det långsamt och tydligt medan hon återfick kontrollen över sitt allt häftigare humör.

Mörker slickade hennes handflata. Smärtan, lindrig som den var, behagade henne, och hon stirrade tillgivet på slingorna som om de vore kelsjuka kattungar som tävlade om hennes uppmärksamhet. ”Lugn, mina älsklingar. Hans uppdrag är inte slutfört.

Min Kalona är fortfarande bara ett skal. Jag kan bara hoppas att Zoey tynar bort på Andra sidan, utan att vara helt levande och, tyvärr, ännu inte helt död.”

Trådarna runt hennes handled darrade till och för ett ögonblick tyckte Neferet att hon hörde ett hånfullt skratt i fjärran.

Men hon hade inte tid att fundera på vad det kunde betyda, vare sig det var verkligt eller ett inslag i Mörkers växande värld som alltmer åt sig in i det hon en gång i tiden uppfattade som verkligheten. För i samma ögonblick började Kalonas fjättrade kropp att rycka som i kramp, och han tog ett djupt, flämtande andetag.

Hon vände genast blicken mot hans ansikte och såg det 15

I_Uppvaknandet.indd 15

2011-07-05 13.30

fasansfulla ögonblicket när han öppnade ögonen som bara var tomma, blodiga hål. ”Kalona! Min älskling!” Neferet föll ner på knä, lutade sig över honom med händerna flaxande framför hans ansikte.

Mörker som hade smekt hennes handleder började vibrera med en styrka som var så häftig att hon ryggade tillbaka innan de sköt iväg från henne och förenades med ett gytter av klibbiga slingor som kretsade och pulserade strax under fängelsehålans stentak.

Innan Neferet hann kalla till sig en slinga – och kräva en förklaring till det konstiga beteendet – exploderade ett bländande ljussken från taket. Det var så strålande ljust att hon måste skugga ögonen med handen.

Mörkers nät skar genom ljuset med en brutal skärpa och fångade upp det.

Kalona öppnade munnen i ett ljudlöst skrik. ”Vad är det här? Jag kräver att få veta vad det är som händer!” skrek Neferet.

Din gemål har återvänt, Tsi Sgili.

Neferet bara gapade när klotet med det fångade ljuset slet sig loss från luften, och med ett fruktansvärt fräsande slungade Mörker Kalonas själ genom hans ihåliga ögon och in i hans kropp.

Den bevingade odödliga vred sig i plågor. Han lyfte händerna för att skydda ansiktet och andades med tunga, rossliga andetag. ”Kalona! Min gemål!” Precis som när hon var en ung helare agerade Neferet instinktivt. Hon tryckte sina hän16

I_Uppvaknandet.indd 16

2011-07-05 13.30

der mot Kalonas, snabbt och effektivt samlade hon sig och sa: ”Ge honom lindring… ta bort hans plågor… låt hans ångest dämpas lika snabbt som den röda solen går ner och försvinner i horisonten.”

Skakningarna som plågade Kalonas kropp började avta så gott som omedelbart. Den bevingade odödliga drog djupt efter andan. Med darrande händer tog han bort Neferets händer från sitt ansikte. Sedan öppnade han ögonen.

De var bärnstensfärgade, klara och rediga. Han var helt och hållet sig själv igen. ”Du är tillbaka hos mig!” För ett ögonblick var Neferet så fylld av lättnad över att han var vaken och vid medvetande att hon nästan började gråta. ”Ditt uppdrag är slutfört.”

Neferet föste undan tentaklerna som envist klamrade sig fast vid Kalona och hon retade sig på att de inte ville släppa taget om hennes älskare. ”Ta mig bort från jorden.” Hans röst var raspig efter att inte ha använts på länge, men orden var tydliga. ”Till himlen. Jag måste få se himlen.” ”Jadå, självklart, min älskade.” Neferet vinkade mot dörren som omedelbart öppnades. ”Soldat! Min gemål har vaknat. Hjälp honom upp till slottets tak!”

Soldaten från Erebus söner, som för en stund sedan hade irriterat henne, lydde henne utan frågor. Men Neferet märkte att han verkade chockad av Kalonas plötsliga uppvaknande.

Vänta bara tills du får veta. Neferet spetsade honom med ett överlägset hånflin. Snart kommer du och de andra soldaterna ta order från ingen annan än mig – eller dö. Tanken 17

I_Uppvaknandet.indd 17

2011-07-05 13.30