Främlingens grav Martin Widmark Mats Vänehem
kapitel 1
De hittade hans huvud i nätet kapitel 2
Ord som svider kapitel 3
Hel – dödens gudinna kapitel 4
En mycket otrevlig kvinna kapitel 5
Kyss mig kapitel 6
Gravplundrare och hundmördare
kapitel 7
Huggjärn och mjöd kapitel 8
Ett enda tecken kapitel 9
Var i helvetets alla istappar! kapitel 10
En skalle i luften kapitel 11
De slåss med hinkar kapitel 12
Vad pratar du om, din idiot? kapitel 13
En riktigt glad överraskning
Vikingarna, vilka var de egentligen? De levde för tusen år sedan. Det vet vi. En del säger att de var smutsiga, våldsamma och tjuvaktiga. Och så var det nog tyvärr. Om du ändå vill läsa den här boken, så glöm då inte att jag har varnat dig. Hälsningar
Martin
Kapitel 1
De hittade hans huvud i nätet – Han kom en blåsig höstdag, sa Björn Smed. Som den här. Halvdan satt vid elden och lyssnade. Vinden tjöt i takluckan. Det var nästan mörkt ute, trots att det var långt till kvällen. – Hur såg han ut? – Det sägs att han var en lång man, med en stor glugg mellan tänderna.
Halvdan försökte tänka ut hur en sådan man kunde se ut. Björn fortsatte: – Han skulle bo här i byn över natten.
– Var det länge sedan? frågade Halvdan. – Det var då min farfars far var smed, sa Björn. – Vad hette han? Björn tittade på Halvdan och höjde ögonbrynen. Då förstod Halvdan. Han suckade och sa: – Nej, jag menar inte din farfars far. Jag menar främlingen förstås. Björn skrattade och svarade: – Han kallade sig Vidrese. – Vad är det för namn? frågade Halvdan. Så kan man väl inte heta? Smeden ryckte på axlarna och fortsatte: – Det konstigaste med honom var varken hans namn eller utseende. Halvdan höll sig tyst och Björn fortsatte: – Han kom med ett skepp österifrån. De hade rest i månader. Vidrese slet vid årorna som de andra männen, men sa inte många ord.
– Han kanske inte kunde språket? sa Halvdan. – Jag tror snarare att han ville vara ifred, sa Björn och rörde om i de glödande kolen i eldstaden. En väska av segelduk hade han ständigt hängande över bröstet. Dag som natt, så sas det. – Vad hade han i den? Björn höll upp sitt finger. – Vänta, sa han. Inte så fort. Du är för otålig pojk! – Jag kände en karl som tog det helt lugnt. 16
Han tala och tala – men kom aldrig till punkt! skaldade Halvdan. Utan att bry sig om Halvdans rim, tog Björn två stora vedklabbar och la på elden. Sedan satt han tyst en lång stund på sin trebenta pall. – Den natten försvann han, sa Björn till slut. – Vadå försvann? frågade Halvdan. Vidrese? – Han hade fått husrum nere i hamnen. Men på morgonen var hans sovbänk tom. 17