Text
Rose Lagercrantz bild
Eva Eriksson
Kapitel 1
Dags för Dunne igen! Hon som är så lycklig. Olycklig också ibland, men de gångerna räknar hon inte. Hon står inte ut med olyckor, hon går sönder av dem. Därför gör hon nya slut på alla sorgliga sagor.
Hennes intressen är marsvin, pyssel, ha sovmorgon och leka med kompisar. Om det finns några kompisar att leka med. När hon började skolan kände hon ingen i klassen, men det gör hon nu. Hon känner Metteborg och Kudden. Och Jonatan som har 146 djur – vandrande pinnar. De är jättegosiga, tycker han.
12
Och så känner hon Vickan förstås. Det gör alla. Vickan som springer och borstar tänderna var femte minut ungefär. Hennes mamma är tandläkare och ger henne fluor att skölja med varenda dag. Vickan har varit kär i nästan alla pojkar i klassen. Poff, säger det bara, så blir hon det. Mickan också.
13
Den dagen det handlar om nu hade de råkat bli kära i Kudden. Precis samtidigt …
14
Båda tänkte fråga chans på honom. De var väldigt spända på vem av dem han skulle välja. ”Mig antagligen”, sa Mickan och såg belåtet på ett stort pappershjärta som hon hade klippt ut. ”Var inte så säker på det”, sa Vickan och började rita ett hjärta hon också. Vickan och Mickan härmar alltid varandra.
15
Kapitel 2
Så fort det blev rast sprang de fram till Kudden och högg tag i honom. ”Visst har jag chans på dig”, skrek Vickan. ”Nej, visst är det jag som har det”, skrek Mickan.
Kudden skakade av sig dem utan att svara. Han hade inte tid med sånt. Han måste träna sig på att skjuta mål.
18
Efter en liten stund kom han tillbaka. Men, inte för att prata med dem. Han kom för att fråga chans på …
… Dunne. Och ge henne ett tuggummi som han hade i fickan. 19
Sen måste han gå och träna sig på att skjuta mål igen. Om inte hans fotbollslag vinner varenda match får han värsta utskällningen av sin pappa. Eller också skäller hans pappa på tränaren. Dunne luktade på tuggummit. Det luktade hallon.
När hon såg upp var Vickan och Mickan försvunna. De hade sprungit bort till hopphagen. Dunne skyndade efter och frågade om hon fick vara med, men Vickan svarade inte. Hon behandlade Dunne som luft. Man säger så när någon inte låtsas om en. 21
Och Mickan behandlade henne som om hon vore en rutten banan.
Dunne blev ledsen, för det viktigaste i skolan är att alla är snälla mot henne. ”Ni kan få mitt tuggummi om ni vill”, sa hon. ”Nej, tack”, fnös Mickan. ”Man får inte ha tuggummi i skolan.” 22
”Vet du inte det”, fräste Vickan och skyndade iväg mot klätterställningen. Dunne stod kvar och såg efter dem. Sen gick hon fram till en papperskorg och slängde tuggummit. 23