9789163869198

6

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 1

2011-07-05 17.03

Denna bok tillägnar jag Rich Bailey och Alan Doty, de lärare som hade störst inflytande på mitt skrivande, och alla mina lärarvänner därute som hjälper unga författare nu. Fortsätt kämpa för den goda saken, allihop.

y t t e r s ta of f r e t Copyright © Richelle Mead 2010 Originalets titel: Last Sacrifice Först utgiven av Penguin Group 349 Hudson Street, New York, New York 10014 USA Översättning: Lena Karlin Omslagsbild: Nordic Photos Omslagsformgivning: Malin Westman och Helene Ågren Typsnitt: Indigo Antiqua, Linotext, Trajan Pro Sättning: Marcus Olsson Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av V-TAB, Avesta 2011 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB ISBN 978-91-638-6919-8 www.bonniercarlsen.se

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 2

2011-07-05 17.03

Yttersta offret richelle mead

Ü v e r s ät t n i n g av Lena Karlin

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 3

2011-07-05 17.03

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 4

2011-07-05 17.03

1

J

ag gillar inte burar.

Jag gillar inte ens djurparker. Första gången jag besökte en fick jag nästan klaustrofobi när jag såg de stackars djuren. Jag kunde inte föreställa mig hur någon skulle kunna leva på det sättet. Ibland tyckte jag till och med lite synd om brottslingar som dömts till att sitta inspärrade i en cell. Och jag hade definitivt aldrig trott att jag skulle tillbringa mitt eget liv i en.

Men på sistone hade livet haft en massa överraskningar i beredskap åt mig, för nu var jag här, inlåst. ”Hallå!” skrek jag och grep om gallren som isolerade mig från omvärlden. ”Hur länge ska jag sitta här? När blir rättegången? Ni kan inte hålla mig inlåst i den här fängelsehålan för alltid!”

Okej, det var inte direkt en fängelsehåla. Inte om man menar någonting mörkt med rostiga kedjor i. Jag satt i en

5

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 5

2011-07-05 17.03

liten cell med kala väggar, kalt golv och ja … Allt var kalt.

Fläckfritt. Sterilt. Kallt. Den var faktiskt mer deprimerande än vilken fuktig, möglig fängelsehåla som helst. Gallren för dörren var kyliga mot min hud, hårda och orubbliga. Lysrören fick metallen att blänka på ett sätt som stack i ögonen.

Jag såg axeln på en karl som stod stelt på vakt bredvid celldörren och visste att det antagligen stod ytterligare fyra beskyddare ute i korridoren, utom synhåll för mig. Dessutom var jag medveten om att ingen av dem skulle svara på något jag sa, men det hade inte hindrat mig från att gång på gång ställa tjatiga frågor under de senaste två dagarna.

När jag möttes av den vanliga tystnaden suckade jag och sjönk än en gång ner på britsen i hörnet av cellen. Den var, precis som allt annat i mitt nya hem, färglös och utan några utsmyckningar. Ja, jag började verkligen önska att jag hade fått bo i en riktig fängelsehåla. Om det hade funnits råttor och spindelnät hade jag åtminstone haft något att titta på.

Jag stirrade uppåt och fick genast samma förvirrade känsla som jag jämt fick härinne: att väggarna och taket kom närmare och närmare. Det var som om jag inte kunde andas.

Som om cellen skulle krympa runt mig tills det inte fanns något utrymme för att röra sig, ingen luft att andas …

Jag satte mig tvärt upp, panikslaget flämtande. Titta inte på väggarna och taket, Rose, bannade jag mig själv. Istället tittade jag ner på mina knäppta händer och försökte komma underfund med hur jag hade hamnat i den här soppan.

Det omedelbara svaret var att någon uppenbarligen hade satt dit mig för ett brott jag inte begått. Och det var inga småsaker heller. Det handlade om mord. De hade fräck-

6

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 6

2011-07-05 17.03

heten att anklaga mig för det värsta brott en moroi eller dhampir kunde begå. Jag kan i och för sig inte påstå att jag aldrig har dödat. Det har jag. Jag har dessutom brutit mot regler (och lagen också) på en hel del andra sätt. Men kallblodiga mord var inget jag ägnade mig åt. Särskilt inte mord på drottningar.

Det var sant att drottning Tatiana och jag inte hade varit kompisar. Hon var den kyligt beräknande härskaren över alla moroi – en ras levande, magiutövande vampyrer som inte dödade sina offer för att dricka blod. Tatiana och jag hade haft en kämpig relation på grund av ett antal olika orsaker. En av dem var att jag dejtade hennes unge släkting, Adrian. En annan var att jag inte delade hennes åsikter om hur vi skulle skydda oss mot strigoi – de onda, odöda vampyrer som hela tiden hotade oss. Tatiana hade lurat mig många gånger, men jag hade aldrig velat se henne död. Det ville tydligen någon annan, och den eller de hade lämnat efter sig bevis som pekade direkt på mig. Det värsta var mina fingeravtryck på den silverpåle som dödat Tatiana. Det var naturligtvis min påle, så det var ju inte så konstigt att mina fingeravtryck fanns på den, men den detaljen verkade folk inte bry sig om.

Jag suckade igen och tog upp en hopknycklad liten papperslapp ur fickan. Det enda jag hade att läsa. Jag kramade hårt om den, för jag behövde inte läsa orden. De hade jag för länge sedan inpräntat i minnet. Meddelandets innehåll fick mig att ifrågasätta min uppfattning om Tatiana. Det fick mig faktiskt att ifrågasätta en massa saker.

Jag flydde ett tag från min egen hopplösa omgivning, till

7

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 7

2011-07-05 17.03

någon annans: min bästa kompis Lissas. Lissa var moroi och vi hade ett själsband till varandra, ett som gjorde att jag kunde läsa hennes tankar och se världen genom hennes ögon, var jag än befann mig. Alla moroi hade någon sorts magisk förmåga. Lissas var andemagi, en kraft som bland annat gav en förmågan att hela och kontrollera andras viljor. Den sortens magi var sällsynt bland strigoi, som oftast använde sig av mer fysiska varianter, krafter som var knutna till naturelement, och vi förstod oss fortfarande inte riktigt på de förmågor den gav. Men de var fantastiska.

Lissa hade använt andemagi för att uppväcka mig från de döda för några år sedan, och det var det som skapat bandet mellan oss.

Att vara i hennes huvud gjorde att jag för en stund slapp ut ur buren, men det löste knappast mina problem. Lissa hade jobbat hårt för att bevisa att jag var oskyldig, ända sedan den hearing där alla bevis mot mig lagts fram. Att min påle var mordvapnet var bara början. Mina motståndare hade varit mycket snabba med att påminna alla om hur osams jag och drottningen hade varit, och de hade också hittat någon som kunde vittna om var jag befunnit mig under tidpunkten för mordet. Det vittnesmålet gjorde att jag saknade alibi. Rådsförsamlingen hade beslutat att bevisen mot mig räckte för en riktig rättegång – där jag skulle få min dom.

Lissa hade desperat försökt övertyga folk om att det var någon som försökte sätta dit mig, men det var inte många som var intresserade av att lyssna, för hela moroihovet var upptaget av förberedelserna inför Tatianas storslagna begravning. En monarks död var en stor och betydelsefull

8

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 8

2011-07-05 17.03

händelse. Moroi och dhampirer – halvvampyrer, som jag – kom från hela världen för att vara med om spektaklet. Mat, blommor, dekorationer, till och med musikanter … Hela paketet. Jag tvivlade på att det skulle ha blivit en så här stor affär ens om Tatiana hade gift sig. Mitt i allt ståhej var det ingen som brydde sig om mig. Jag var ju i tryggt förvar och kunde inte döda igen. Man hade hittat Tatianas mördare.

Rättvisa hade skipats. Fallet var uppklarat. Det var så folk resonerade.

Innan jag hann få en klar bild av Lissas omgivning rycktes jag tillbaka in i mitt eget huvud av en uppståndelse ute i korridoren. Någon hade kommit in och pratade med vakterna, ville träffa mig. Det var det första besök jag fått på flera dagar. Mitt hjärta bultade hårt och jag störtade fram till gallret, i hopp om att det var någon som skulle berätta för mig att allt varit ett stort misstag.

Gästen var inte direkt den jag väntat mig. ”Gamle man”, sa jag trött. ”Vad gör du här?”

Framför mig stod Abe Mazur. Han var som vanligt en syn för gudarna. Det var mitt i sommaren – varmt och fuktigt, eftersom vi befann oss mitt ute på landsbygden i Pennsylvania – men det hindrade honom inte från att gå klädd i kostym. Och det var en flott sådan, perfekt skräddarsydd och kompletterad med en lysande lilafärgad sidenslips och en matchande halsduk som bara var lite för mycket. Guldsmyckena framhävdes av hans mörka hy och det korta svarta skägget såg ut att vara nyansat. Abe var moroi, och trots att han inte var en kunglighet så hade han inflytande som en sådan.

9

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 9

2011-07-05 17.03

Han råkade dessutom vara min pappa. ”Jag är din advokat”, sa han glatt. ”Jag är naturligtvis här för att ge dig lite juridisk rådgivning.” ”Du är inte advokat”, påminde jag honom. ”Och de senaste råden jag fick av dig funkade inte så bra.”

Det var elakt av mig. Abe hade försvarat mig vid hearingen, trots att han inte hade någon som helst juridisk utbildning. Eftersom jag nu satt inlåst och skulle ställas inför rätta hade det förstås inte varit så jättelyckat. Men medan jag satt där ensam och hade tid att tänka hade jag kommit underfund med en sak. Inte ens en mycket skicklig advokat hade kunnat rädda mig vid hearingen. Jag borde varit tacksam för att han åtog sig ett så hopplöst fall, men med tanke på hur dåligt vi kände varandra förstod jag fortfarande inte varför han hade gjort det. Mina huvudteorier var att han inte litade på kungligheter och att han kände någon sorts faderliga förpliktelser mot mig. I den ordningen. ”Jag skötte mig perfekt”, invände han. ”Däremot gjorde ditt gripande tal där du sa ’om jag var mördaren’ inget för att förbättra situationen. Att få domaren att tänka i de banorna var inte det smartaste du kunde ha gjort.”

Jag struntade i piken och lade armarna i kors över bröstet. ”Så vad gör du här då? Jag vet att du inte kom bara för att du är min pappa. Du gör aldrig nåt utan anledning.” ”Naturligtvis inte. Varför skulle man göra nåt utan anledning?” ”Börja inte med din omvända logik nu.”

Han blinkade. ”Du behöver inte vara avundsjuk. Om du jobbar hårt och

10

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 10

2011-07-05 17.03

verkligen anstränger dig så kanske du en dag ärver min briljanta logiska förmåga.” ”Abe”, varnade jag. ”Lägg av.” ”Okej, okej”, sa han. ”Jag har kommit för att tala om att rättegången kan bli tidigarelagd.” ”V-va? Det är ju toppennyheter!” Jag trodde åtminstone att det var det, men hans ansiktsuttryck tydde på något annat. Det sista jag hörde var att rättegången kunde dröja några månader. Och blotta tanken på att sitta här i cellen så länge gav mig klaustrofobi igen. ”Rose, inser du att rättegången kommer att bli nästan identiskt lik hearingen? Samma bevisning och en fällande dom.” ”Ja, men det måste väl finnas nåt vi kan göra innan dess, eller hur? Nåt vi kan hitta som bevisar att jag är oskyldig?”

Det gick plötsligt upp för mig att det kunde bli ett problem. ”När du säger ’tidigarelagd’, hur snart handlar det om?” ”De skulle helst vilja ha den efter att en ny kung eller drottning har krönts. Som en del av kröningsfestligheterna, liksom.”

Abes tonfall var lättsamt, men när jag mötte hans blick förstod jag den fulla innebörden i det han sagt. Siffrorna snurrade i huvudet. ”Begravningen är den här veckan och valet hålls precis efter den … Du säger alltså att jag skulle kunna stå inför rätta och bli dömd om kanske ungefär två veckor?”

Abe nickade.

Jag kastade mig mot gallret igen och hjärtat slog hårt som en hammare. ”Två veckor? Menar du allvar?”

11

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 11

2011-07-05 17.03

När han sa att rättegången hade blivit flyttad hade jag tänkt att det kanske skulle bli om en månad. Tillräckligt lång tid för att hitta nya bevis. Hur skulle jag ha lyckats med det? Den saken var lite oklar. Men nu rusade tiden iväg. Två veckor var för lite, särskilt som det var så mycket som hände vid hovet också. För en stund sedan hade jag fasat för hur länge jag skulle få sitta här, men nu var det för kort tid kvar.

Och svaret på nästa fråga kunde göra det hela ännu värre. ”Hur lång tid tar det?” frågade jag och försökte låta bli att darra på rösten. ”Efter rättegången, hur lång tid tar det innan … de verkställer domen?”

Jag visste fortfarande inte riktigt hur mycket jag ärvt av Abe, men vi verkade definitivt ha en egenskap gemensamt: förmågan att utan att rygga berätta dåliga nyheter. ”De gör det förmodligen genast.” ”Genast.” Jag backade så långt att jag nästan satte mig på sängen. Adrenalinet pumpade i kroppen. ”Genast? Jaha.

Två veckor. Så om två veckor kan jag vara … död.”

För det var det hot som hade hängt över huvudet på mig sedan det blev uppenbart att någon hade fixat fram bevis som räckte för att få mig dömd för ett mord jag inte begått. Folk som dödade drottningar fick inte fängelsestraff.

De blev avrättade. I morois och dhampirers värld var det mycket få brott som fick den sortens straff. Vi hade ett något så när civiliserat rättssystem, som visade att vi var bättre och godare än de blodtörstiga strigoi. Men för vissa brott förtjänade man enligt lagen dödsstraff. Vissa personer förtjänade det också – till exempel sådana som mördade kungar eller drottningar. Nu när jag insåg precis hur dyster min framtid

12

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 12

2011-07-05 17.03

såg ut började jag skaka i kroppen och tårarna trängde upp i ögonen. ”Det är inte rättvist!” sa jag till Abe. ”Det är inte rättvist och det vet du!” ”Det spelar ingen roll vad jag anser”, sa han lugnt. ”Jag meddelar bara fakta.” ”Två veckor”, upprepade jag. ”Vad kan vi göra på två veckor? Jag menar, du har väl nån ledtråd? Eller … eller så kan du ta reda på nåt till dess? Det är ju din specialitet.”

Jag bara babblade, och jag var själv medveten om att jag lät hysterisk och desperat. Det kunde förstås bero på att jag var hysterisk och desperat. ”Det kommer att bli svårt att åstadkomma så mycket”, förklarade han. ”Hela hovet är upptaget av begravningen och valet. Allt är väldigt rörigt – vilket är både bra och dåligt.”

Jag visste allt om förberedelserna genom att hålla koll på Lissa. Jag hade sett det kaos som redan höll på att uppstå.

Att hitta några bevis i den oredan skulle inte bara vara svårt.

Det kunde mycket väl vara helt omöjligt.

Två veckor. Om två veckor kanske jag är död. ”Det går inte”, sa jag till Abe, och min röst skar sig. ”Jag ska inte … Jag ska inte dö på det sättet.” ”Jaså?” Han höjde ena ögonbrynet. ”Vet du hur du ska dö?” ”I strid.” En tår rann nedför kinden och jag torkade snabbt bort den. Jag hade alltid haft rykte om mig att vara tuff och ville inte förstöra det, inte nu när det betydde mer än någonsin. ”När jag slåss för att försvara dem jag älskar.

13

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 13

2011-07-05 17.03

Inte … Inte genom en planerad avrättning.” ”Det här är på sätt och vis en strid”, sa han eftertänksamt. ”Även om det inte är en fysisk sån. Två veckor är ändå två veckor. Om det är illa? Ja. Men det är bättre än en vecka.

Och inget är omöjligt. Det kanske dyker upp nya bevis. Du får helt enkelt vänta och se.” ”Jag avskyr att vänta. Det här rummet … det är så litet.

Jag kan inte andas. Det kommer att ta död på mig innan nån bödel gör det.” ”Det tvivlar jag starkt på.” Abe såg fortfarande oberörd ut, och visade inga tecken på medlidande. Hård men kärleksfull. ”Klarar du inte av ett litet rum, du som utan fruktan har slagits med horder av strigoi?” ”Det är inte bara det! Nu måste jag sitta i den här hålan och vänta, fast jag vet att klockan tickar mot min död och att det nästan inte finns nåt sätt att hindra det.” ”Ibland kan situationer som inte är så uppenbart farliga vara de svåraste kraftproven. Att överleva kan vara det svåraste av allt.” ”Åh. Nej. Nej.” Jag började gå runt i små cirklar. ”Börja inte snacka en massa sån där ädelmodig skit. Du låter som Dimitri när han brukade hålla djupa föreläsningar för mig om meningen med livet.” ”Han överlevde just en sån situation. Och han har överlevt andra saker också.”

Dimitri.

Jag drog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig innan jag svarade. Fram till den här soppan med mordet hade Dimitri varit den största komplikationen i mitt liv. Det

14

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 14

2011-07-05 17.03

var bara ett år, även om det kändes som en evighet, sedan han varit min lärare i high school och utbildat mig till att bli en av de dhampirväktare som beskyddar moroi. Han hade lyckats med det – och mycket mer. Vi blev kära i varandra, något som inte var tillåtet. Vi hade skött saken så diskret vi kunde och till sist också kommit på en lösning på hur vi skulle kunna vara tillsammans. Men det hoppet hade dött när han blev biten och förvandlades till strigoi. Det var en fasansfull mardröm för mig. Sedan hade Lissa gjort honom till dhampir igen med hjälp av andemagi, ett mirakel som ingen trott var möjligt. Fast tyvärr hade saker och ting inte riktigt blivit som de var innan strigoiattacken.

Jag blängde på Abe. ”Dimitri överlevde, men han var jäkligt deprimerad. Det är han fortfarande! När det gäller allt.”

Minnena av de hemska saker han gjort som strigoi plågade Dimitri. Han kunde inte förlåta sig själv och svor på att han aldrig skulle kunna älska någon igen. Det faktum att jag hade börjat dejta Adrian hjälpte inte heller. Efter flera resultatlösa försök hade jag till slut funnit mig i att det var slut mellan Dimitri och mig. Så jag hade gått vidare, i hopp om att Adrian och jag skulle kunna få något att bygga på. ”Visst”, sa Abe torrt. ”Han är deprimerad, men du är rena solstrålen.”

Jag suckade. ”Ibland när jag pratar med dig är det som om jag pratade med mig själv. Förbannat irriterande. Finns det nån annan anledning till att du är här? Förutom att du skulle berätta de förfärliga nyheterna. Hade nästan varit bättre att du låtit bli.”

15

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 15

2011-07-05 17.03

Jag ska inte dö på det här sättet. Det är inte meningen att det ska vara förutbestämt. Min död är inte en inbokad tid i en kalender.

Han ryckte på axlarna. ”Jag ville bara träffa dig. Och se hur du hade det.”

Jag förstod att det var sant. Medan vi pratade hade Abes blick hela tiden återvänt till mig. Det rådde inget tvivel om att hans uppmärksamt var fokuserad på mig. Det fanns inget i vårt skämtsamma småprat som skulle kunna oroa vakterna. Men då och då såg jag att han hastigt kollade in korridoren, min cell och andra detaljer av intresse. Han hade inte fått sitt öknamn zmey – ormen – utan orsak. Han kalkylerade alltid, letade alltid efter något som kunde ge honom ett övertag. Det verkade som om mina tendenser till att göra upp galna planer var något som låg i generna. ”Jag ville också hjälpa dig att fördriva tiden.” Han log och tog fram ett par tidningar och en bok som han hade hållit under armen. Sedan stack han in dem mellan gallren i dörren. ”De här kanske får det att kännas bättre.”

Jag trodde knappast att någon sorts underhållning skulle göra min nedräkning till dödsdomen mer uthärdlig. Tidningarna handlade om mode och frisyrer, och boken var Greven av Monte Cristo. Jag kände att jag måste skämta om något, få allt det här att kännas mindre verkligt, så jag höll upp den och sa: ”Jag såg filmen. Din subtila symbolik är faktiskt inte så himla subtil. Om du inte har gömt en metallfil i den.” ”Boken är alltid bättre än filmen.” Han var på väg att vända sig om. ”Nästa gång kanske vi kan analysera den tillsammans.”

16

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 16

2011-07-05 17.03

”Vänta.” Jag kastade boken och tidningarna på sängen. ”Innan du går … Det är ingen som nån gång mitt i det här kaoset har dragit upp vem som egentligen dödade henne.”

När Abe inte svarade genast tittade jag bistert på honom. ”Du tror väl inte att det var jag som gjorde det?” Han kunde ju mycket väl tro att jag var skyldig och ändå vilja hjälpa till.

Det skulle inte alls ha varit olikt honom. ”Jag tror att min rara dotter är kapabel att begå mord”, sa han till slut. ”Men inte det här.” ”Vem var det då som gjorde det?” ”Det”, sa han innan han gick sin väg, ”är nåt jag jobbar på att ta reda på.” ”Men du sa ju att vi hade ont om tid! Abe!” Jag ville inte att han skulle gå. Jag ville inte vara ensam med min rädsla. ”Det går inte att fixa det!” ”Kom bara ihåg vad jag sa i rättssalen”, ropade han tillbaka.

Han försvann utom synhåll och jag sjönk ner på sängen, tänkte på dagen i rätten. Mot slutet av hearingen hade han – med eftertryck – försäkrat mig att jag inte skulle bli avrättad. Eller ens behöva stå inför rätta. Abe Mazur var inte en person som kom med löften han inte kunde hålla, men jag började tro att också han hade sina gränser, särskilt som vårt tidsschema plötsligt hade krympt.

Jag tog än en gång fram det hopknycklade papperet och öppnade det. Det hade också kommit från rättssalen, där Ambrose – Tatianas tjänare och toyboy – hade smugit till mig det.

17

Yttersta_offret_VA_inlaga.indd 17

2011-07-05 17.03