9789163869150

Namnsdagsflickan

© Text: Kristoffer Leandoer 2012 © Illustrationer: Åsa Ekström 2012 Omslag: Åsa Ekström Grafisk form: Fredrika Siwe Redaktör: Agneta Wallgren Typsnitt: Stempel Garamond Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Tryckt av BALTO print, Litauen, 2012 1:a upplagan, 2:a tryckningen isbn 978-91-638-6915-0 www.bonniercarlsen.se

Till Jonatan och Miriam ÂĽÂľ

¥

6µ

D

et var den 8 november, så om man frågade min syster vad hon hette skulle hon svara Vendela. Frågar man mig så är hon Namnsdagsflickan, fast hon är döpt till Harriet. När hon var sex år fick Harriet veta att hon var döpt efter namnsdagen hon föddes på, den 10 oktober.

Något annat hade våra föräldrar inte kunnat enas om, inte ens på den tiden.

På flera dagar sa hon inget. Jag tänkte att hon var besviken för att hennes namn inte var mer speciellt än så.

Men mellan min syster och världen måste allt utbyte ske i hennes egen takt, så det var ingen mening med att fråga.

Jag fick vänta tills hon en morgon hoppade upp från frukostbordet och sprang fram till väggalmanackan. ”Då heter jag Carina i dag!” sa hon glatt.

Sen dess har hon bara varit Namnsdagsflickan för mig.

7

Men just nu kunde man inte frĂĽga min syster om hennes namn.

Det var den 8 november, och min syster lĂĽg medvetslĂśs sen en vecka tillbaka.

Läkarna kunde inte förklara varför hon fortfarande var medvetslös. Det fanns inget i hennes tillstånd som motiverade det, inga bestående skallskador efter fallet.

Men jag var inte förvånad. Jag visste hur envis min syster kunde vara. Den hon litade mest på hade svikit henne, och nu gjorde hon sig helt oåtkomlig för världen.

Just då tyckte jag att alltsammans var mitt fel. Utan mig hade inget av det här hänt min syster. När mamma kom till sjukhuset stod jag inte ut längre. Jag skyllde på läxor och smet min väg. Innan jag gick smög jag in en penna i Namnsdagsflickans hand.

Så hon skulle ha en chans att komma ihåg vem hon var.

11

Ute var det redan mörkt men jag tog ändå vägen genom parken, snubblade fram bland de våta löven för att få tid att tänka. Fanns det verkligen inget jag kunde göra? Hur hade vi hamnat här? Hade det börjat redan när vi var små, när Namnsdagsflickan satt bredvid och tittade på medan min bästa vän Kim och jag skapade Berghendia?

12

13

I flera år levde vi våra verkliga liv i Berghendia, Kim och jag. Det var vår fantasivärld och vi styrde den med järnhand, tog livet av dess invånare och lät dem uppstå igen, allt eftersom det passade oss. Vi gjorde regentlängder över landets kungar, ritade kartor och hittade på krångliga palatsintriger, ändlösa krig och helt nya djurarter.

I början delade vi på allt, även om Kim var mycket bättre på att rita än jag. Namnsdagsflickan var alltid med på ett hörn. För det mesta tittade hon bara på oss, men när hon väl fick en idé i huvudet så gav hon sig inte förrän Kim och jag genomförde den åt henne. Som när hon krävde att Berghendias himmel skulle översvämmas av ballongfisk.

Under kriget mot de grymma igeltrollen från bergs­ kedjorna i norr höll Berghendia på att gå under. Kim och jag kom inte överens om vad som skulle hända förrän kung Alvandar den fjärde tog hjälp av de motbjudande fladderormarna.

Det måste ha varit ungefär samtidigt som vi upptäckte att Namnsdagsflickan hade börjat rita.

I ena rummet satt Kim och jag och bråkade sönder Berghendia. I andra satt mamma och pappa och bråkade sönder vår familj. Sen flyttade pappa. Sen slutade Kim ringa på.

Och en dag var det alldeles tyst hemma hos oss.

Jag visste att Namnsdagsflickan saknade Kim lika mycket som jag, kanske mer: hon hade inga egna vänner och visste inte hur man skaffar några. Men vad kunde jag göra åt det?

Slottet Thörn Fanns det verkligen ingen därute? Varför kändes det i så fall som om någon lyssnade på henne, som om någon höll andan i väntan på att hon skulle vända ryggen till?

Leana rättade till dolken hon gömt i klänningslivet, lutade sig mot den svala marmorbalustraden och kisade ut i nattmörkret för säkert tionde gången samma kväll.

Om man inte visste det, kunde man omöjligt ana att rikets största stad bredde ut sig nedanför henne. Visser­ ligen rådde landssorg sedan en månad tillbaka, och i går kväll hade staden dessutom förklarats i undantagstillstånd – men brukade berghendierna verkligen vara så laglydiga? Varför var det så tyst överallt? ¥

17 µ

Leana rös till, trots att kvällen inte alls var kylig. Hon viss­ te mycket väl varför. Alla som alltjämt kunde stå upprätt hade antingen värvats till försvaret av stadsmur­arna eller – om de var mer tursamma – hunnit fly ut på landsbygden, bort från den väntande fiendearmén. Staden nedanför var övergiven, död.

Leana rös igen och gick motvilligt tillbaka in i det palats hon fått ärva för ett halvår sedan, när hennes far, kung Alvandar den femte, lyckades dö i strid, spetsad på ett fiendespjut i en förpostfäktning helt utan betydelse, och på så sätt slapp alla plågsamma jämförelser med sin far, den legendariske Alvandar den fjärde, kallad ”den segerrike”.

Nu var det Leanas tur att bli jämförd med sina krig­ iska föregångare. Efter generationers krig i norr var riket bankrutt. Det enda hon fått i arv var skulder och en ny fiendskap att förvalta. Under sin korta regeringstid hade hennes far lyckats göra sig osams med sina forna bundsförvanter, och nu stod fiendehären en knapp dagsmarsch från palatsets portar.

Leana vandrade rastlöst genom de stora, öde slottsgemak­ en, där ekon från hennes farfars segerfester ännu dröjde sig kvar och hon nästan kunde känna vinddraget av forna tiders balklänningar som svepte runt i dansens virvlar.

Under förstämd tystnad packade ett par gamla tro­ tjänare ner de mest värdefulla föremålen för att föra dem i säkerhet undan de kommande plundringarna. Hon hade känt dem hela sitt liv, de hade lekt tafatt med henne ¥

18 µ

i dessa gemak när hon var liten: nu vände de bort blicken och undvek henne. Var nederlaget verkligen så oundvikligt? Hon visste svaret alltför väl. Kriget hade gått förlorat för en vecka sedan, i slaget vid Offerlunden. Och ändå hade de varit så väl förberedda. Översteprästen Menandros, Leanas vän och förtrogne som lärt henne att tyda gudarnas meddelanden när hon var liten, hade beväpnat trupperna med oövervinnerliga vapen: spjut skurna av träd från den heliga lunden; deras kraft kunde inte ens en riddare på en fladderorm stå emot. Och från Rhondia i sydväst satte sig Leanas äldre syster, Ysabel, som var Rhondias änkedrottning fast hon bara var fyra år äldre än Leana, i spetsen för en stor här – om de bara haft en liten gnutta tur med vindarna skulle fienden ha hamnat mellan hammaren och städet, men vindarna var emot dem.

Ingen tilltrodde henne, en flicka, om att kunna leda hären i strid, och hon ville helst slippa höra det vanliga tjatet om att hon borde gifta sig så Berghendia åter skulle regeras av en karl. Alltså hade hon trätt inför trupperna med Menandros vid sin sida, hon hade lämnat ordet åt honom och själv nöjt sig med att le och vinka.

Hennes rustning hade glimmat i solen, vimpeln på hennes lans hade fladdrat för den lätta morgonbrisen – men med hjälp av kapten Falk från slottsgardet hade Menandros närmast handgripligen hindrat henne från att rida ut till striden. Som regent utan tronarvinge hade hon inte rätt att sätta sitt liv på spel. Hon hade nästan gråtit av ilska, ¥

19 µ

ända tills katastrofen sopade bort all privat missräkning från hennes medvetande.

De första trupperna hade precis nått fladderormarnas led när något gick på tok. Spjuten knoppades och slog ut i skott; på några minuter hade de förvandlats till buskar som slingrade sig kring sina bärare. Fångar i sina egna vapen och oförmögna att röra sig ur fläcken fick Berghendias elittrupper, som samtliga beväpnats med spjut från den heliga lunden, maktlöst åse hur resten av hären höggs ner utan förskoning och drevs på flykten.

Men det var inte det värsta. Det värsta var att Leana i ögonvrån sett hur Menandros läppar rörde sig medan spjuten knoppade och sköt skott. Hon gjorde sitt bästa för att förneka det och övertyga sig om att hon sett fel, även om hon innerst inne visste att hon inte kunde lita på Menandros längre: det var hans magi som fick spjuten att förvandlas tillbaka till otuktad natur och vända sig mot sina bärare. Men om hon frågade, skulle han säkert svara att han försökt nedkalla oväder över fiendelägret.

Vem kunde hon lita på, om hon inte kunde lita på Menandros? På Ysabel, naturligtvis – men Ysabel var ute på havet med hela sin flotta. Kanske Falk, gardeskaptenen – men han ledde försvaret av stadsmuren i spetsen för gardet och hade knappast tid att dela hennes oro. Hon måste söka gudarnas råd. Och hon måste göra det på egen hand, utan att få deras budskap tolkat genom Menandros som vanligt.

Leana kände efter att dolken fanns kvar i klännings¥

20 µ

livet och skyndade bort mot Gudarnas torn. Det spelade ingen roll om det var natt eller dag, krig eller fred: ett drömskepp fanns alltid till hands och väntade på att användas. Kanske kunde hon också hinna uppsöka sin storasyster och fråga henne till råds. En gång i tiden hade Rhondias änkedrottning också haft Menandros som lärare.

Leana skyndade på stegen ännu mer när hon kom ut på den smala gångbron mellan slottstornen. Över det låga bröstvärnet kunde hon se vaktposternas eldar vid stadsmuren. Där borta höll kapten Falk vakt. När hon talat med gudarna genom drömskeppet skulle hon nog gå bort till honom i alla fall. Bortom de egna eldarna såg Berghendias unga regent hur det glimmade i fjärran: det var fladder­ormarnas nattläger, längre bort var de alltså inte. ”Prinsessa, där är ni! Jag har sökt er överallt!” Leana ryckte till inför Menandros mörka gestalt. Hon hade varken sett eller hört honom komma över bron. ”Jag är på väg till Gudarnas torn för att söka råd”, sa Leana. ”Det hinns inte nu”, klippte Menandros bryskt av. ”Vi måste talas vid genast”, fortsatte hennes rådgivare utan att bry sig om Leanas reaktion: vanligtvis avbröt ingen en regent av kungligt blod. ”I morgon blir det ett blodbad utan like, ett meningslöst blodbad och slutet för Berghendia som ett självständigt rike. Men än kan vi avvärja katastrofen. Prinsessa, för sista gången besvär jag er: rädda riket. Gift er med fladderormarnas prins.” ¥

21 µ

”Jag trodde du var min vän, Menandros”, sa Leana lågt och förde handen mot klänningslivet. ”Och så vill du fösa mig till sängs med en … med en orm?” ”De är män och kvinnor precis som vi, möjligen något längre och slankare. De kallas bara fladderormar efter sitt val av riddjur, Ers höghet”, sa Menandros.

Leana förstod att hon åldrats mer än en vecka sedan slaget vid Offerlunden. För nu kunde hon se i hans ögon att Menandros ljög, hon kunde se att han undanhöll henne hela sanningen om fladderormarnas ätt. Hon kunde se något annat också: att han var rädd för henne. Det betydde att hon kunde göra något. Vilket i sin tur betydde att än fanns det hopp. ”Senare, Menandros”, sa hon och föste undan honom med ena handen, samtidigt som den andra vilade på dolkfästet. Hon vände honom ryggen och fortsatte gå över gångbron bort mot Gudarnas torn, med avsiktligt långsamma steg för att visa att hon inte var rädd.

Blev hon knuffad eller inte? Inte ens i fallet var hon helt säker. Det enda Leana visste var att hon plötsligt förlorade fotfästet, lutade sig mot bröstvärnet men tog miste på dess höjd, tappade balansen och handlöst föll ner från bron, ner mot stenläggningen tjugofem meter nedanför och en säker död.