Ulf Nilsson Eva Eriksson
Ensam mullvad på en scen
Jag brukade sjunga för min lillebror. Han älskade det. Först sjöng jag Du ska inte tro det blir sommar och sedan Tipp, tapp, tipp, tapp. Han satt och småstudsade i stolen av glädje.
Jag tog en filt över huvudet och låtsades att jag var ett monster. Jag gick runt och morrade. Sedan tittade jag ut ur filten och sa med pipig röst ”Det är ju bara jag”. Då blev han lycklig och skrattade nästan för mycket.
Fast bäst tyckte han om en sång som jag själv kommit på. Till just honom. Min lillebror är en söt liten gris. Puss och pip och – FIS!!! När jag sa pip tryckte jag honom på magen. Och när jag sa FIS föll han ihop på golvet av skratt och skrek: ”Igen, igen!” Han tyckte att jag var världens bästa på att sjunga.
Men jag ville inte sjunga om det var för stort och fint. Jag var sex år och gick i skolan. Nu skulle vi ha vårfest med föreställning. På en riktig scen med riktiga strålkastare. Jag sa till fröken att jag inte ville. ”Jag har en idé”, svarade hon, ”du kan sitta bredvid scenen och sedan bara komma fram och säga att det är slut. Det blir bra!”
Bara de sista orden, och sedan skulle föräldrarna få kaffe och alla skulle äta tårta. Men vilken dräkt skulle jag ha? Det enda som fanns kvar var en mullvadsoverall.
Vi tränade varje dag. Alla sjöng. När föreställningen var färdig skulle jag gå fram och säga: ”Det var den lilla sången, men nu så är det slut.” Men det var då jag blev så blyg …