Ann Caroline HĂĽkans Mia Nilsson
Inget vågat, inget vunnet 50 dagar kvar Jag blir så avundsjuk. På alla som vågar. För själv vågar jag knappt synas. Så avundsjuk på alla tuffa och modiga. Det finns ju de som till exempel vågar skicka in en film på sig själva till tv. Och så får de komma dit och vara med i något program. Man kan skriva att ens högsta dröm är att få träffa sin idol. Och så får man det! Bara för att man vågade. Det kommer aldrig att hända mig!
7
Jag heter Juni. Visst är det ett konstigt och knäppt namn! Mamma säger att det är det vackraste namnet i världen. Men det är ju bara för att det var hon som kom på att jag skulle heta det.
Jag tycker att det är fult. Mest eftersom Jonah i min klass alltid töntar sig och säger: ”Januari, vad blir tre gånger tre?” eller ”Augusti, nu är det din tur!”
Och så tittar han på sina kompisar Ludde och Jacob och flinar. Jag hatar när han gör så, men jag säger inte någonting. Han gör aldrig så när fröken hör. Det är tydligen ingen som har fattat att Jonah låter lika konstigt som Juni. Men ingen retar honom för hans knäppa namn. Är inte det konstigt? När jag fantiserar om allt jag inte vågar, brukar jag låtsas att jag är en kändis som blir intervjuad. Och när de frågar mig vad jag tycker är fulast i hela världen, då säger jag: ”Namnet Jonah.” Och så skrattar jag, suckar och skakar på huvudet, precis som han brukar göra. Det ligger en taggig kaktus i min mage. Inte på riktigt förstås, men det känns så.
10
Särskilt när jag tänker på det här hemska. Det är så hemskt att det måste vara hemligt. Därför kan jag inte prata med någon på hela jordklotet om det. Inte ens farmor. Önskar att det var hemligt även för mig. För då slapp jag ju tänka på det. Att de kommer att tvinga mig till badhuset. Bara för att visa alla att jag inte kan simma.
Det känns som om kaktusen sticker hål i huden. Och då kan jag bara andas korta andetag inåt. Inte utåt, för då åker luften iväg genom kaktushålen och då dör jag.
En present ska man väl bli glad över? Eller hur? Jag har fått en jättefin present av mamma – en baddräkt – som jag verkligen hatar. För den hänger där, röd och fin, och pratar högt med mig. Den säger: ”Snart är det dags, din odugling! Och jag ska vara här, hela tiden, och irritera dig, påminna dig, om att det snart kommer en dag. Dagen D! Då du kommer att avslöjas.” Jag provade baddräkten och fick jätteont i magen. Sen slängde jag in den i mörkret i garderoben. Tänkte att om jag inte ser den så glömmer jag bort den. Men nu tänker jag på den mer än någonsin.
13
Gör om, gör perfekt 49 dagar kvar Ute känns det fortfarande som sommar, fastän vi började skolan för flera veckor sen. Och när jag sitter på min plats och håller pennan stenhårt i handen, för att få mitt skrivstils-A att se ut som fröken vill, då tittar jag ut genom fönstret. Jag ler när jag ser solen, blundar och tänker på hur härligt det är att stå på stranden. Hur det känns när jag tar sats och springer allt jag kan genom det grunda
14
vattnet. Hur jag till sist faller. Jag skriker och skrattar samtidigt. För det känns först kallt, men sen blir det bara skönt. När jag öppnar ögonen har skrivstilsboken en grå ful prick där mitt A skulle vara. Jag tittar efter mitt sudd, men det ligger inte där jag vet att jag la det sist. Någon måste ha tagit det! Men jag är tyst. Fröken kommer bara att bli sur och tro att jag slarvat bort det. Jag viskar till Bella som sitter bredvid och frågar om jag får låna hennes. Hon räcker över sitt utan att svara. Hon koncentrerar sig. Har redan hunnit till D. Och alla bokstäverna ser helt perfekta ut. Jag fattar inte hur det kan bli så fint. Hon skriver nästan finare än fröken. Bella är snäll. Men det är synd att det
15
inte bara är jag som tycker det. Alla tjejerna tycker att Bella är snäll och vill vara med henne på rasterna. Just nu har jag tur som sitter bredvid henne. För då kan jag paxa henne innan någon annan hunnit fråga. Och hon säger alltid ja. Men fröken har en dum regel: att man aldrig får säga nej till någon som frågar om man vill leka. Och eftersom Bella är så där himla jättesnäll så gör hon såklart som fröken säger. Och en stund efter att det har ringt ut så kommer det fram flera som frågat henne, och som hon också sagt ja till. Suck! Även om det var jag som frågade först, så är det till
16
sist jag som står längst bort från Bella. Och jag kan inte ens prata med henne, för de andra pratar så himla mycket och så högt. Jag hinner knappt med och Bella verkar inte ens se mig.
17
Jag har jättelångt hår. Jag har sparat länge, sen jag typ var fyra år. Fast det har en ful färg. Det är synd. Jag önskar att jag hade Josefines hårfärg. Hon går också i min klass och hennes hår är alldeles ljust, nästan vitt. Och så har det vågor lite här och där. Mitt är helt rakt. Men det är mjukt. Och om jag sover med flätor så blir det nästan så där vågigt som Josses alltid är. Du kanske tror att jag är en helt vanlig tjej. Och då har du rätt! Ha, ha … Jag har i alla fall en vanlig familj (med det i och för sig ovanliga efternamnet Somp). Jag har en vanlig mamma, en vanlig pappa och en vanlig lillasyster som heter My och är tre år. Vi bor i ett vanligt hus, på en vanlig gata ganska nära skolan.
18
Jag brukar ha helt vanliga kläder på mig och göra vanliga saker. Jag kanske borde hitta på något? Något knäppt. Så att jag plötsligt blev helt jätteovanlig. Förändrad. Men vad skulle det vara? Jag kommer i alla fall inte på något bra.
19
Håll utkik efter fler böcker i serien! Kommer snart … Tvärflöjtskrisen, 2010 Kärlekskrisen, 2011
mitt livsfarliga liv: badhuskrisen ©Text: Ann Caroline Håkans 2010 © Bild: Mia Nilsson 2010 Omslagstypografi: Mia Nilsson Formgivning: Ellen Adolfsson och Marit Messing Redaktör: Agneta Wallgren Typsnitt: Sabon En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av GGP Media, GmbH, Tyskland 2010 isbn 978-91-638-6708-8
www.bonniercarlsen.se