Det var vår i luften … vår på cirkusen! Efter vintervilan var det dags att än en gång ge sig ut på vägarna, och alla var förväntansfulla. »Tut, tut!« lät Casey Jones, cirkustågets lok. »Kliv ombord!« ropade cirkusdirektören. Akrobaterna, jonglörerna, clownerna och ormtjusarna klev ombord och hittade sina platser. Djurskötarna låste in djuren i burarna. Och så körde Casey Jones iväg med ett ryck och ett puff-puff. Cirkusen var på väg!
Till cirkusen!
Alla sjöng och var glada. Djurmammorna hade nya barn att älska. Alla utom fru Jumbo. Hennes bebis hade inte kommit än, och hur skulle storken hitta henne nu när de åkte iväg? Men vad var det? En stork med specialleverans som flög med rasande fart efter cirkuståget. »Fru Jumbo? Var är fru Jumbo?« frågade han de två girafferna. Så flög han raka vägen med sitt värdefulla knyte till elefantvagnen och lämnade det till fru Jumbo.
Elefanterna väntade med spänning på att få se bebisen. Och vilken söt liten bebiselefant det var! »Det här är en stolt dag för oss elefanter«, sa en av de stora elefanterna till fru Jumbo och kliade barnet under hakan. »Gulle-gull, lille Jumbo, gulle-gull!« Men då nös han. Och när han nös vecklades öronen ut – hans enorma öron! De största öron en elefant någonsin sett! »Han kommer aldrig att vara en liten Jumbo«, skrattade de andra elefanterna. »Lille Dumbo blir ett bättre namn!« Stackars lille Dumbo kröp över till sin mamma som sakta gungade honom till sömns i sin snabel.
Under natten hade Casey Jones hunnit fram till nästa stad, där cirkusen skulle ha sin premiär. När tälten var resta gick cirkusfolket ut på sin stora parad. Nedför huvudgatan spatserade den stolta samlingen. Det var gräddvita hästar och lakritssvarta sälar. Det var kvinnliga akrobater i rosa silkestrikåer, lejon som vankade av och an bakom galler i sina vagnar, och sist men inte minst marscherade elefanterna långsamt förbi på ett led.
Sist i raden av elefanter kom lille Dumbo, och allt gick bra ända tills folket fick syn på honom. »Titta på det där löjliga djuret med de släpande öronen«, skrek de. »Han kan inte vara en elefant, det måste vara en clown!» Dumbo lufsade efter sin mamma. Han hade hennes svans i ett fast grepp med sin snabel, och försökte gå snabbare så att han inte skulle höra hur de skrattade åt honom. Men då snubblade han på ett av sina öron och föll pladask – rakt i en smutsig vattenpöl. Människorna tjöt av skratt åt den lilla elefanten.