Walt Disneys Bambi Text baserad på originalberättelsen av Felix Salten Bild: Walt Disney Studios. Illustrationer utvalda av Melvin Shaw Översättning: Sara Hedenberg
ba m bi födde s mitt inne i den snåriga skogen. Den lilla välgömda gläntan var knappt stor nog för den lilla kalven och hans mamma. Men skatan fick ändå snart syn på honom. »Ett sånt vackert barn!« kraxade hon. Och så flög hon iväg för att sprida nyheten till alla de andra djuren i skogen. Skatans tjattrande lockade massor av fåglar och djur till gläntan. Kaninerna kom hoppande, ekorrarna kom skuttande, rödhakar och blåhakesångare kom flaxande och flygande. Till slut vaknade till och med den gamla ugglan från sin djupa dagsömn. »Va, va?« sa ugglan sömnigt när han hörde uppståndelsen. »Vakna käre Uggla!« ropade en kanin. »Nu har det hänt! Den unge prinsen är född!« »Alla är på väg för att hälsa på honom«, sa ekorrarna. »Följ med, du också.« Med en suck bredde ugglan ut sina vingar och flög bort mot gläntan. Där såg han ekorrar, kaniner och fåglar som kikade genom lövverket på en hind och hennes fläckige lille kalv.
Kalven var Bambi, skogens nye prins. »Gratulerar«, sa ugglan och förde allas talan. »Det här är verkligen en stor händelse. Det är inte varje dag som det föds en prins här i skogen.« Hinden tittade upp. »Tack ska ni ha«, sa hon med låg röst. Sedan puffade hon varsamt med mulen på sin sovande kalv tills han lyfte på huvudet och tittade sig omkring. Hon puffade på honom igen och slickade honom uppmuntrande. Till slut tog han i med de smala benen och försökte resa på sig. »Titta! Han försöker redan resa sig!« ropade en av de små kaninerna som hette Stampe. »Men han ser väldigt vinglig ut.« »Stampe!« grälade mamma kanin och drog honom bakåt. »Det där var inte särskilt snällt sagt!« Nej, det var sant att den lilla kalvens ben inte var så stadiga, men snart stod han bredvid sin mamma. Nu kunde alla djuren se de vita fläckarna i hans rödbruna päls och det sömniga uttrycket i hans mjuka kalvansikte. Skogen omkring honom ekade av ljud. En lätt vind fick löven i gläntan att rassla. De betraktande djuren viskade med varandra. Men den lilla kalven lyssnade inte på dem. Han kände bara hur hans mors tunga slickade honom, tvättade och värmde honom. Han kröp ihop nära henne och slöt sina trötta ögon.
Djuren och fåglarna smög försiktigt bort genom skogen. Stampe var den sista kaninen som gav sig av. »Vad ska den unge prinsen heta?« frågade han. »Jag kallar honom Bambi«, sa hinden. »Bambi«, upprepade Stampe. »Bambi. Det är ett bra namn. Hej då, Bambi.« Och så hoppade han iväg efter sina systrar. Bambi var inte en liten sömnig kalv särskilt länge. Snart följde han sin mamma på de smala skogsstigarna. Färgglada blommor lyste under trädens lövverk. Smala grenar kittlade hans ben när han passerade.
Ekorrar och möss tittade fram och sa: »God morgon, unge prins.« Pungråttorna, som hängde i sina långa svansar från en trädgren, sa: »Hej, prins Bambi.« Kalven tittade storögt på dem. Men han sa inte ett ord. Efter en stund kom Bambi och hans mamma fram till en liten glänta i skogen där de mötte Stampe och hans familj. »Hej, Bambi«, sa Stampe. »Ska vi leka?« »Ja, lek med oss«, ropade Stampes syster. Och så hoppade de iväg över grenar, jordhögar och grästuvor.