»Så lycklig jag skulle vara om jag hade en liten flicka med läppar röda som blod, hy vit som snö och hår svart som ebenholts«, tänkte drottningen. När våren kom gick hennes önskan i uppfyllelse. Drottningen födde en liten dotter som var allt det hon önskat sig. Men drottningens lycka blev kortvarig. Då hon höll sitt älskade barn i sina armar viskade hon »Lilla Snövit« och sedan dog hon.
Den ensamme kungen gifte om sig. Den nya drottningen var vacker, men tyvärr var hon också hjärtlös och elak. Hon var avundsjuk på alla vackra kvinnor i kungariket, men mest avundsjuk var hon på den vackra lilla prinsessan. Drottningens värdefullaste ägodel var en magisk spegel. Varje dag såg hon in i spegeln och frågade: »Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är?« Allt var bra om spegeln sa att drottningen var vackrast i landet. Men om spegeln sa en annan kvinnas namn blev hon rasande och lät döda den kvinnan.
Åren gick och Snövit blev vackrare och vackrare, och hon var också så älskvärd att alla tyckte om henne – alla utom drottningen. Drottningen fruktade att Snövit skulle växa upp och bli vackrast i hela kungariket. Så hon lät Snövit bo hos tjänarna, klädde henne i trasor och tvingade henne att arbeta hårt från morgon till kväll. När Snövit arbetade drömde hon att en vacker prins en dag skulle komma och hämta henne och ta med henne till sitt slott bland molnen. Och under tiden som hon skurade och dammade – och drömde – blev hon vackrare och vackrare för varje dag.
Till slut kom den dag som drottningen fruktat. Hon frågade: »Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är?« Och spegeln svarade: »Hennes läppar är röda som blod, hennes hår svart som ebenholts, hennes hy vit som snö, och hennes namn är – Snövit.« Blek av ilska rusade drottningen ut från rummet och ropade på sin jägare. »Ta med dig prinsessan ut i skogen och döda henne. Ge mig sedan hennes hjärta i det här skrinet«, sa hon.
Jägaren blev förfärad, men han hade inget annat val än att lyda den elaka drottningens befallning. Snövit var inte rädd för den vänlige jägaren. Hon följde glatt med honom in i skogen. Det var vackert där bland träden, och prinsessan, som inte visste vad som väntade henne, skuttade fram bredvid jägaren, plockade blommor och sjöng glada visor. Drottningens order blev till slut för tung för den stackars jägaren att bära. Han föll på knä framför prinsessan. »Jag kan inte döda dig«, sa han, »även om det är drottningens befallning. Spring in i skogen och göm dig, och kom aldrig tillbaka till slottet.«