Kapitel 1
Det är sent men Dunne kan inte somna. Somliga räknar får för att göra det, men inte hon! Dunne räknar alla gånger hon har varit lycklig. 11
Som den där gången när hon var liten och fick en groda av sin kusin Svante.
12
Och fĂśrsta gĂĽngen hon klarade att simma tre simtag utan att drunkna.
Och när hon fick sin skolväska. Hon var så lycklig för att hon skulle börja ettan. Det hade hon längtat i hela sitt liv efter att få göra. Sommaren hade känts väldigt lång, bara för att hon hade längtat så mycket.
Kapitel 2
Men när Dunne äntligen var på väg till skolan började hon undra vad som skulle hända. 15
Skulle hon bara sitta där och lära sig läsa och skriva? Det kunde hon redan. I alla fall litegrann. Det hade hon lärt sig i sexårs. ”Tror du att jag kommer att gilla min fröken?” frågade hon sin pappa. ”Javisst”, sa pappa. ”Det är klart att du kommer att göra det.” ”Tror du att jag kommer att gilla mina klass kamrater då?” För Dunne hade gått sexårs i en annan skola. Hon kände inte barnen i den här nya. Plötslig blev hon väldigt rädd. Tänk om hon inte skulle få några kompisar …
16
Om det blev så skulle hon aldrig mer gå dit, lovade hon sig själv. ”Håll tummarna nu, pappa!” sa hon när de gick in genom porten.
18
Kapitel 3
Framför dörren till klassrummet stod läraren och hälsade på dem.
19
En pojke vägrade att gå in. Inte förrän hans mamma mutade honom med en tjuga gick han med på att börja skolan.
När alla var på plats sa läraren: ”Välkomna till er första skoldag!” Så ropade hon upp dem. De som vågade fick räcka upp handen och svara ja. Dunne vågade. Fast hon trodde att hon skulle svimma. Sen fick de färgkritor och papper som de skulle skriva sina namn på. Dunne heter Daniela, men hon skrev Dunne. En som heter Mikaela skrev Mickan. En som heter Erik skrev Metteborg. Men Jonatan skrev bara Jonatan.
21
Alla kunde skriva sina namn utom en person. Men honom hjälpte fröken. Men just när det började bli roligt, var det dags att gå hem.
På kvällen firade de ”första dagen” i familjen. Dunnes familj består av henne själv, pappa och Katten. Katten tyckte nog att Dunne var stor nu, när hon hade börjat ettan. ”Det var inte varit så farligt”, förklarade hon för den, ”bara lite pirrigt och jättekul!”
23