Fjäril Sonya Hartnett Översättning Helena Ridelberg Till S. B.
Plum ska snart fylla fjorton, och en kväll står hon framför en spegel med skolklänningen kring vristerna och den nakna kroppen smärtsamt avspeglad i glaset. Om spegelbilden är sann har hon gått omkring så här inför alla – med det tjocka, svarta håret som ramar in ansiktet likt en glanslös sjalett; de fettglänsande kinderna med sin framväxande skörd av illröda bulor; den fnasiga, solstekta huden; de köttiga tvillingutskotten på överkroppen som är det värsta av allt, värre än de fjuniga hårstrån som har brett ut sig mellan benen, värre än de svarta fläckar som täpper igen porerna, till och med värre än det kvinnliga hinderlopp som fortfarande ligger framför henne; och blotta tanken på vad som väntar gör att hon drabbas av stumhet – och ingen har upplyst henne om det faktum att hon är vederstygglig. Spegelbilden är så plågsam att blicken ändrar kurs och i tröst söker affischerna som sitter uppsatta med häftstift på väggarna. På en syns glansiga kattungar, en annan föreställer David Bowie. Hon andas djupt och väntar ett ögonblick innan hon låter blicken glida tillbaka till spegeln. Det här är hon, Ariella Coyle, tretton år. Hon granskar noggrant sitt 5
sonya hartnett
ansikte, sina axlar, sin midja, och grimaserar vid åsynen av sin fylliga rumpa och sina lår. Hennes händer samlar ihop håret till en tjock hästsvans, och det oskyddade ansiktet ser runt och inflammerat ut, ögonen liknar de tjärade spetsarna på förgiftade pilar. Hennes armar är starka, halsen ändamålsenlig och inte alls sårbar: Plums hela kropp är i själva verket på något vis för mycket – för lång, för frodig, för närvarande. Magen har samma färg som ogräddad deg, och känns, när man petar på den, som deg. Ariella Coyle, nästan fjorton år gammal, monstruöst hejdad på vägen till vuxenhet. ”Gud finns inte”, säger hon till spegelbilden; i samma ögonblick vet hon att det är sant. ”Och även om Gud fanns”, tillägger hon hämndlystet, ”skulle han inte älska dig. Se på dig. Ingen skulle kunna älska dig.” Orden borde vara som pölar av blod, men tanken på en sådan övergivenhet får faktiskt Plum att le. På senaste tiden har hon dragits till allt som är skoningslöst och säreget. Ibland är hon stingslig och farlig, som ett djur med ögon som aldrig blinkar. Hon börjar tro att hon kanske är övernaturlig på något vis. Hon kan gissa vad människor tänker säga, och när telefonen kommer att ringa; en gång hörde hon någon uttala hennes namn högt bakom henne, fast ingen var där. Men trots sin överlägsenhet kan Plum ändå inte riktigt göra sig immun mot mänskliga behov. Hon kan inte riktigt förmå sig själv att strunta i dem. Hennes mamma ropar från bottenvåningen att middagen är klar, och Plum hör orden som en hund hör apport. Hon kommer på sig själv – hennes glupskhet är fruktansvärt irriterande – och hötter med ett finger mot spegeln. ”Du äter för mycket. Ät inte så mycket. Försök.” Nuförtiden kretsar hennes tankar tvångsmässigt kring ämnet mat – och det är en utmattande tvångsföreställning. Mycket som har att göra med att vara nästan fjorton är faktiskt så tröttande att Plum för ett ögonblick blir yr i huvudet 6
fjäril
av allt hon måste utstå. Hon har äldre bröder vars plikt det är att reta henne – om situationen så kräver kommer de att tycka att hennes smak för kläder och musik och förälskelser är en källa till förkrossande munterhet. Men på sista tiden har Justin och Cydar hållit sina åsikter för sig själva: och deras tystnad rullar längs Plums ryggrad som en likbil. Mamma ropar: ”Maten är klar!” Plum sparkar skoluniformen åt sidan och tar fram en ljusblå, spetskantad pyjamas under kudden. När hon är klädd tittar hon i spegeln och försäkrar sig om att det värsta är dolt. Hon kutar med axlarna, skakar ut håret, hukar sig i sin förvuxna längd. Hennes kinder har, i sommarskymningen, i tonårsperiodens ångestladdade barndom, samma glåmiga gulhet som flingor som fått ligga och flyta i mjölk hela dagen. Familjen Coyles hus är stort och förnedrande. Trappan som Plum springer nerför är dyster av idylliska landskapsmålningar, vådlig av travade böcker. Ingenting i huset är nytt: i själva verket är det så att ju äldre ett föremål är, desto viktigare blir det för mamma och pappa att äga det. På helgerna finkammar de antikvitetsaffärer och återvänder hem med stolar och statyer och komplicerade askar av trä. Innan hon begrep bättre hade Plum följt med dem; nu stannar hon hemma på helgerna, uppkrupen i soffan och ser på science-fictionfilmer, och önskar att hon bodde på ett mindre förödmjukande ställe. Det är orättvist att hon måste stå ut med sten och trävirke när alla hennes vänner kan glädja sig åt plast och rökfärgat glas. Middagsbordet, till vilket hon har ropats ner, är en lång träskiva som berusade munkar kan ha dreglat över inne på skumma värdshus. Sittplatserna är två hårda bänkar som har räddats från en kyrka. Det är genant att bjuda hem en kompis på middag när man inte får sitta på en egen stol, oförskämt att förvänta sig att någon ska äta med 7
sonya hartnett
bestick med elfenbensskaft på vansinniga porslinstallrikar vid ett bord man borde ha satt eld på. Plums vildaste dröm är att få sitt rum täckt av vit, lurvig päls – väggar, tak, dörr, golv, alltsammans ofördärvat vitt och luddigt. Den ägodel hon längtar efter mer än något annat är en miniatyrteve – inte en i trä, som den i vardagsrummet, utan en med ett klotformat kromhölje, med tre knubbiga små ben och en antenn som liknar en värja. Hon har sett en sådan i en affär, och av någon konstig anledning gjorde den henne gråtfärdig. Plum glider in till sin plats på en av kyrkbänkarna och hasar åt sidan för att låta Justin sätta sig bredvid. Han nyper henne i armen när han sätter sig, och hon nyper tillbaka hårdare, samtidigt som hennes hjärta sväller av kärlek. Justin, som är ranglig som ett skepp med höga master, stilig som ett prinsporträtt, sprider levande energi på samma vis som ljus strålar ut från stjärnorna. I Plums ögon är han felfri, ett slags solkung. Han står bakom disken i en spritbutik, och har tjänat tillräckligt mycket pengar för att köpa en Holden stor som en pråm. Då och då skjutsar han Plum till skolan i bilen, och släpper av henne vid sidoingången där de tuffa flickorna röker före morgonsamlingen. Det är ofta den enda stund på dagen då Plum känner att allt inte är hopplöst. ”Apornas planet ikväll”, påminner hon honom, men han skakar på huvudet och säger: ”Kan inte.” Hon gnäller och skrynklar ihop ansiktet, men han sträcker sig bara efter tillbringaren med vatten. ”Du har redan sett den. Du har sett den hundratals gånger. Om du ser den igen kommer du att förvandlas till en apa.” Då kommer pappa halvsovande in från vardagsrummet och gnuggar det öra som har legat tryckt mot transistorn, och Justin vänder sig med glädje till honom. ”Vad står det?” ”Australien har nittio runs och sex ute så här långt. Allan 8
fjäril
Border står på fyrtio och är inte utslagen.” ”Vi kommer att förlora.” ”De kommer att göra slarvsylta av oss!” ”Men Imran då?” Justins blick lågar som en blixt mot Plum. Pappa säger: ”Imran hade gjort nio runs när han blev utslagen.” ”Plummy älskar Imran!” ”Det gör jag visst inte!” förnekar Plum. ”Han är bara bra.” ”Var är Cydar?” frågar mamma och delar ut tallrikar från en trave tung som en gravhäll; och plötsligt är Cydar där i rummet, en falk man visslat ner från skyn. Han landar på sin plats mitt emot Plum, likt ett lakan som snärtar till i vinden. Cydar är mellanbarnet; hemlighetsfull och med blyg blick föder han upp nattlivsfärgade fiskar och säljer till män som inte pratar. Han och akvarierna håller till i en väderbiten bungalow längst bort i trädgården, där han får besök av bekanta som är lika likgiltiga som fiskarna. Han studerar vid universitetet, något som har med mikroskop att göra, något som gör Plum stolt men uttråkad. Hon tycker att han borde vara rockstjärna – han har det där slyngelaktiga utseendet. Han borde spela Judas i Jesu Christ Superstar. Cydar har en flickvän, påstod Justin en gång, som de aldrig får prata om. ”Varför inte?” hade Plum frågat; och Justin hade förklarat: ”För att hon inte har någon spegelbild. För att hon har vita ögon. För att hon bara kan äta sådant som hon har dödat med sina bara händer. Nämn inte hennes namn! Då kallar du på henne.” Cydars blick hade bara glidit undan, som om han hade så mycket att säga som hämnd att det allra mest tillfredsställande var att inte säga någonting alls. Nu säger han: ”Jag trodde att du älskade den där andre. Pascoe.” ”Jag älskar inte någon av dem! Pascoe är ganska bra.” 9
sonya hartnett
”Store stygge Lenny”, funderar pappa. ”En tjej i skolan har skrivit hans namn över hela sin pärm. Lenny Pascoe, Lenny Pascoe, så där tiotusen gånger. Jag gillar hans hår”, erkänner Plum. Mamma sätter sig ner bredvid Cydar, håller artigt avstånd mellan armbågarna. ”Korvgryta”, säger Justin uppskattande och lyfter av locket på den eldfasta formen; han äter inte middag hemma tillräckligt ofta för att märka hur vanligt det är att hans mamma serverar denna rätt, som om hon under kaklet i köket hade upptäckt en åder av korv och uppskuren ananas. Men Plum är å andra sidan bestämd: ”Jag vill inte ha, mamma. Jag tänker aldrig mer äta korvgryta. Det blir man tjock av. Jag är tjock.” ”Pysch”, säger hennes mamma, vilket betyder många olika saker, men inte att Plum slipper äta. Hon lyfter locket av rissarkofagen och släpper ut en förbannelse av ånga. ”Chappell kastade och Imran blev bränd på en lyra”, kommenterar pappa frånvarande; han vaknar till liv och frågar Justin ”Hur går bilen?” eftersom Justin har mekat på uppfarten hela eftermiddagen. ”Startmotorn kommer snart att paja.” Pappa grimaserar av medkänsla, eller möjligen förvirring; Justin, som nu blivit påmind, viftar under Plums näsa med en knoge skinnflådd av en skiftnyckel. ”Ta bort den!” skriker hon och smäller till honom med kniven. ”Vad äcklig du är! Mamma, Justin är så himla äcklig! Du är äcklig, Justin!” ”Äcklig!” Han är nöjd. Cydar, som samma förmiddag sålde en glittrande fenförsedd varelse för den fantastiska summan av femtio dollar, som kan känna sedeln och hela dess potential i myntfickan på sina jeans, som aldrig kommer att ägna en endaste minut i sitt liv åt att lägga ner arbete på en bil, säger: ”Men du ska köra ikväll, eller hur? Jag har ingen lust att ta en taxi.” 10
fjäril
”Vart ska ni?” ”Bort från dig.” ”Till puben, det slår jag vad om! När ni kunde titta på Apornas planet …” Nu har pappa vänt sig till Cydar. ”Hur är det med fiskarna?” ”De simmar på”, säger Cydar. ”Vet du vad jag skulle vilja se?” Justin petar sin syster i sidan med armbågen. ”En strid mellan gorillorna i Apornas planet och skelettkrigarna i Det gyllene skinnet.” ”Gorillorna skulle vinna. De är starkare.” ”Men skeletten är listiga. Dessutom har de spjut.” Pappa frågar: ”Hur var det i skolan idag, Plummy?” Plum svarar automatiskt: ”Rätt bra.” Skolan är ett uthållighetsprov, en omständighet som varje dag reser sig som en tegelmur framför henne, men hon svarar sällan något annat än bra. Hon känner till specifika saker om sin pappa – att han jobbar med siffror, vill ha äggen hårdkokta, har en stålplatta i ena vristen efter ett brutet ben i barndomen – men det finns en skymmande dimma av mjukhet runt omkring honom som Plum aktar sig för att sticka hål på med sanningar som inte är bra. Hennes pappa tar spårvagnen tio över åtta varje vardagsmorgon, sätter sig på en plats där han kan se hur spårvagnens breda dörr glider upp och igen beroende på gatans stigning. ”Varför tittar du på dörren?” hade hon frågat en gång och förväntat sig ett svar som handlade om tidens matematik; istället hade pappa svarat: ”Det är vilsamt.” Och orden hade gjort Plum förskräckt eftersom deras innebörd var förskräckande; och hon hade svurit att aldrig mer avslöja, eller utsätta sig för, en sådan längtan. Av samma orsak kommer Plum aldrig att fråga sin mamma vad hon tänker på när hon är ensam hemma och det regnar, under 11
sonya hartnett
de där kalla eftermiddagarna när Plum kommer hem och hittar Elvis stirrande upp från skivfodral utspridda över golvet. Det är en sak att Plum befinner sig vid tröstlöshetens gräns, men tanken på att någon i hennes familj skulle vara något annat än lycklig fyller hennes huvud med samma ljud som från en oinställd radio. Hon längtar efter att skrika åt pappa: Du har det som det är meningen att du ska ha! Ett arbete, ett hus, barn, en fru. Vad mer vill du ha? Ibland hatar hon honom nästan för att han är som han är. Hursomhelst är det Plums växande övertygelse att en mamma och en pappa inte har någon rätt att ha känslor. En förälder ska vara en person på samma vis som en dörr är en dörr, lik roboten i teveserien Lost in Space – vara kärleksfull och omhändertagande och städa, inte distraherad av önskningar och behov. Det enda som verkligen spelar någon roll för en förälder är barnets existens. Om mamma och pappa någonsin har varit fjorton har de lämnat den perioden bakom sig för länge sedan, lämnat bakom sig den tid när livet är livsviktigt. Det är inte troligt att de hade lika svåra problem som Plum ens när de var fjorton. Och nu pratar alla om något som hon inte bryr sig om, slevar upp klot av luddigt ris, skickar vattentillbringaren hit och dit längs bordet. Justin och Cydar bestämmer vilken tid de ska ge sig iväg, och Justin tror att bilen kommer att behöva tankas; pappa säger att han ska bygga hyllor i köket åt mammas samling av fruktgeléformar. Mamma har plockat upp lite spillt ris och de klibbiga kornen hänger likt larver från hennes fingrar, vägrar att låta sig skakas av på tallriken. ”Problemet är bara”, säger hon, ”att du inte är händig. Allt du sätter upp rasar ner …” Och inget av allt detta är ens värt att uttalas högt. ”Hör på!” gormar Plum. ”Var tysta allihop. Jag har något viktigt att säga. Jag tänker inte gå i kyrkan mer.” 12
fjäril
Det är ett beslut hon knappt har vetat om att hon har fattat, som har smugit sig på henne likt behovet av att rapa. Men hon blir genast övertygad. När hon har släppt ifrån sig orden är hon lättad. ”Fattar ni?” På andra sidan bordet rycker det i mammas mun, som om hennes dotter är något bittert som hon hade trott skulle smaka sött. ”Plum.” ”Justin går inte. Och inte Cydar. Pappa har aldrig gått. Varför skulle jag gå?” ”Du behöver gå.” Justin spetsar en korvstump med en hundraårig gaffel. ”Du är ond. Du har horn i pannan.” Plum tystnar – hon har sett människomonster i filmer med horn på huvudet och tycker att det ser karismatiskt ut. Horn skulle förändra hennes liv. ”Ja”, säger hon, ”jag tänker i alla fall inte gå. Gud har aldrig gjort något för mig. Och jag tror inte på honom.” Mamma smackar med tungan. ”Säg inte så vid matbordet.” ”Varför inte vid matbordet?” Men ingen tar någon notis om Cydar. ”Ni kan inte tvinga mig.” Plum grips av en underlig beslutsamhet. Det är meningen att hon ska göra så här, nu när hon är nästan fjorton och barndomens foglighet ligger bakom henne. Det är meningen att hon ska börja bli den hon vill vara. ”Det är korkat att gå i kyrkan om jag inte tror på Gud. Det är hypotetiskt.” ”Det är vadå?” säger Cydar. Pappa säger: ”Vad är det som har fått dig att sluta tro på Gud, Plumsan?” Plums huvud vickar fram och tillbaka. Det finns ingen lampa i taket och bordet är endast upplyst av det ljus som slår ett valv över köksbänken, så pappa sitter i skuggan. ”Det har jag aldrig 13
sonya hartnett
gjort. Jag har alltid tyckt att det var dumt.” Hon låter säker, även om det hon säger inte är riktigt sant. Som barn var hon troende: men att tro är sådant som barn gör. ”Men om man ser förnuftigt på det. Ingenting stämmer ju. Om Gud finns, var kommer han då ifrån? Och dinosaurierna – varför var inte de i paradiset? Och varför händer det hemska saker om nu Gud är så god? Och om Gud skapade allt, hur kommer det sig då att allt kan förklaras med något som inte är Gud, med något normalt …” Cydar säger: ”Det kallas för vetenskap.” ”Det är sunt förnuft!” skriker Plum. ”Änglar och helvetet och djävulen och himmelriket – bara ett barn kan tro på sådana saker! Bara någon som inte är modig, eller inte är … bildad … eller inte är … modern! Och jag är inget barn!” ”Det är du visst”. säger Justin. ”Du är en liten get. Ser man på hornen.” ”Jag har blivit stor!” skriker Plum gällt; sedan kutar hon snabbt med ryggen så att de skrattretande utväxterna inte ska synas och alla tro att det är dem hon menar. ”Jag är nästan fjorton!” ”Ska du ha fest?” frågar pappa. ”Födelsedagskalas?” Plum blänger förvirrat på honom. ”Va? Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Det är inte det jag pratar om …” ”Födelsedagskalas är för barn”, påminner Cydar. ”Nej, så är det inte alls! Det är dumt att säga så. Justin hade kalas när han fyllde tjugoett.” Den tillställningen är ett av Plums mest tillfredsställande minnen, med Justins alla fantastiska vänner som gjorde stort väsen av lilla Plum; höjdpunkten hade varit när en av de kvinnliga gästerna svimmade, och pappa daskade henne på kinderna tills hon vaknade till liv. ”Alla andra har pyjamaspartyn. Får jag ha det, mamma?” Hennes mamma ser plågad ut, vilket betyder att hennes 14
fjäril
dotter får det. Flickan rätar på sig i kyrkbänken. ”Jag vill bara ha färdigköpt mat – ingen hemlagad. Jag vill ha minipizzor och kycklingvingar, och cachewnötter och mandelbiskvier. En glasstårta från ett konditori och inte någon äcklig sockerkaka. Inte heller några ballonger eller banderoller eller lekar. Och bål istället för läsk …” ”Och godispåsar att ta med hem?” Plum drar upp överläppen. ”Vi är fjorton, Justin. I vår ålder har man inga godispåsar.” ”Fnissar ni över killar istället?” Det är den sortens broderliga kommentar som får Plum att känna sig som en hjort i en skog full av jägare. Hon kastar en flyktig blick över den ugnsfasta formen på Cydar där han sitter i dunklet med händerna böjda över tallriken. Hon behöver inget ljus för att veta att hans blick vilar på henne stilla och oberörd. ”Har du inte med att göra. Vi tänker prata om vad vi vill. Du är inte bjuden, så du kommer aldrig att få veta vad det är.” Cydar säger ingenting, vilket är mer oroväckande än ord. Mamma står upp för att såga skivor av det knöliga brödet. ”Och vad önskar du dig i födelsedagspresent?” Miniatyrteven i sin glob glöder som en stjärna i Plums huvud och bländar henne så att Cydar inte syns. Teven är, utan minsta tvekan, den mest åtråvärda sak hon någonsin har sett. Ingen av hennes vänner har en egen teve, än mindre en så avundsvärd. Det kommer inte Plum heller att få, misstänker hon, för prislappen hade fått henne att vända sig bort och svälja av besvikelse. Hennes familj är inte fattig, men en del saker ligger bortom det man rimligen kan önska sig. Hon har ändå gjort plats uppe på byrån, för att bevisa att föremålet skulle få plats. Hon har legat på sin säng och låtsats att hon tittade på den ölsejdelstora rutan. ”Jag vet inte”, mumlar hon; till sin fasa är hon gråtfärdig. 15
Hon har föreställt sig hur hon på födelsedagens morgon packar upp en låda stor nog att rymma en teve; hon har följt med sig själv till skolan och apropå ingenting berättat om sin nya ägodel och njutit av vännernas avundsjuka kvidanden. Hon har byggt upp ett nytt och alltigenom perfekt liv kring något som i verkligheten är lika ouppnåeligt som toppen på Mount Everest. Det är den sorts låtsaslek som ett barn skulle kunna ägna sig åt, lika bitter som ett brustet hjärta. Plum känner verkligen att hennes hjärta håller på att brista av förlusten av det som aldrig blev. Hon skrapar fram sin röst bakom en klump av sorg som har svällt i halsen. ”Det enda jag önskar mig är något som ni aldrig skulle ge mig. Jag tänker inte ens berätta vad det är, för jag vet att jag aldrig kommer att få det.” ”Å nej”, suckar Justin. ”Inte en jäkla ponny till, väl?” Tårar, kränkta och kränkande, väller upp ur Plums ögon: hon kastar ifrån sig besticken och reser sig mödosamt. ”Håll käften!” tjuter hon. ”Ni skrattar alltid åt mig! Jag är en människa, jag har känslor, jag är inte något skämt! Varför kan ni inte bara lämna mig ifred?” Och efter att ha kravlat sig över kyrkbänkens ryggstycke lämnar Plum bordet och dundrar genom huset likt en stenbumling nerför en klippa, stormar uppför trappan likt en romersk befälhavare.
16
På sitt rum faller hon på knä, sträcker in handen i mörkret under sängen efter handtaget till en gammal portfölj, som hon drar fram i ljuset med en sådan ilska att väskan landar likt en säl i hennes knä. Låsen smäller militäriskt, klick klick, och när Plum lyfter på locket blir hennes andetag snoriga och skrovliga. Hon tittar intensivt på innehållet i väskan med en arkeologs blick: här ligger hennes skatt, hennes allra heligaste ting. Hon har fodrat väskan med lavendelblå satäng och lagt dit flera påsar med bomullstussar som stoppning så att varje minnessak ligger i sitt eget bulliga moln, opåverkad av hur väskan hanteras. Plum nuddar vid föremålen med handflatan och viskar samtidigt fram ett pärlband av besvärjande ord. Glaslammet. Jag hör till. Fantajojon. Beundra mig. Hängsmycket av jade. Skönheten förbleknar. Abbaknappen. Ni kommer inte åt mig. Det bruna myntet. Jag är inte rädd för något. Den söta lilla armbandsklockan. Jag är mer än det som syns. Alla föremål är lika viktiga, men det sista är det djärvaste; Plum kan knappt förmå sig att röra vid det – ibland får blotta åsynen av klockan håren att resa sig i nacken. För att lugna ner sig brukar Plum ibland koncentrera sig på ett enda 17
sonya hartnett
föremål – oftast glaslammet, vilket är som att stirra genom is. Men nu tar hon istället upp den enda sak som inte hör hemma bland de andra, som aldrig var tänkt att vara kvar där. Hon stänger portföljen, knäpper fast spännena och skjuter in väskan under sängen. Sedan går hon över golvet fram till fönstret och skjuter upp den tunga fönsterbågen. Varm luft omsluter henne när hon tvingar upp fönstret högre; och fågelsång, och doften av nyklippt gräs, och cikadornas gnisslande läte. Plum märker inte något av detta. Hon har inte öppnat fönstret i avsikt att njuta av sommarkvällen, utan för att kunna luta sig lite närmare, åtrå lite mer aktivt, den utsikt som det höga fönstret bjuder. Framför henne breder hustak i fjälliknande tusental ut sig; och kyrktorn, telefonstolpar, affärscentra, parkområden. Bortanför dessa får avståndet förorterna att smälta ihop till en brungrön fläck; bakom fläcken reser sig en blygsam bergskedjas rödlila ryggrad. Plum besökte en gång dessa berg med sin söndagsbilande farmor: de hade druckit te och ätit scones med sylt och vispgrädde och promenerat genom en lummig rhododendronträdgård, och Plum hade köpt ett bokmärke av läder i form av en tillplattad jakthund. En fin dag, men på sista tiden har hon försökt utplåna minnet av de rutiga bomullsgardinerna och de smuliga sconesen och de oräkneliga senapskrukorna till salu på gator fylla av konst och konsthantverk, och låtsas nu att bergen är ett outforskat skuggland, mystiskt och löftesrikt. Och det finns något mystiskt, löftesrikt och djupt tillfredsställande med att luta sig mot en fönsterbräda och drömma om de ouppnåeliga bergen. Med huvudet vilande mot fönsterkarmen sliter hon med tänderna rutinerat av papperet från en Mars. Det varma vädret har mjukat upp chokladmarängen så att den är böjbar i hennes hand, och kolan blöder långsträckta trådar i den avslitna änden. 18
fjäril
Plum borde inte äta en Mars, inte någonting som bidrar till kroppens oformlighet och ansiktets varighet. Varje tugga gör hennes liv allt mer outhärdligt, och hon borde ha viljan att stå emot, disciplinen att bli en bättre människa … och ändå stoppar hon pliktskyldigt in chokladen i munnen och lyder en drift lika oemotståndlig som en hypnotisörs befallning. Tårar trillar nerför kinderna medan hon äter, och glider förbi de chokladfläckade läpparna; hon ger ifrån sig ett dovt, oavbrutet, sorgeframkallande ljud: ”Brr, brr, brr.” Bergskedjan i fjärran blir suddig av hennes bedrövelse, som är en häxbrygd av vanmakt och självhat. Plum misstänker att det är något visst med henne, och att hon har ett storslaget levnadsöde framför sig; och ändå har hon hela livet lidit långt mer än andra verkar göra. Hon har alltid blivit mer hånad, mer missförstådd, mer åsidosatt. Förmodligen vill försynen att hon ska plågas tills något – något som förespåtts på pergament som ligger oupptäckt i en grotta, något som kommer att inträffa när tre svarta hål bildar en rät linje – får henne att resa sig och breda ut sina väldiga vingar; och då kommer hela världen att svälja häftigt och förstå. ”Hon, hon, hon”, bölar hon och tuggar hjältemodigt. Hennes ögon är hårt hopknipna, men när hon hör sitt namn uttalas slås de upp av förvåning. Kvällshimlen är marlinblå och rosa och ovanligt vacker; vinden som leker i hennes hår är skämtsam som en älva. Hennes namn fladdrar runt henne likt ett bladskelett – Plum, Plum, Plum – uttalat med underjordens dämpade men orubbliga röst. Plum blir så överraskad att hon både slutar tugga och böla, och chokladen förvandlas till lera i hennes mun. Trots alla sina dagdrömmar har hon aldrig trott på dem, men plötsligt stelnar hon till för det måste vara sant. Det finns inga änglar, men det finns demoner, och en av dem har kommit för att hämta henne. Och plötsligt vill Plum vara vanlig trots allt. 19