9789163862465 by Smakprov Media AB

Cirkelns bok Mรถrkrets tid

A. J. Lake

MÖRKRETS TID

A. J. LAKE

Översättning Nina Östlund

Av A. J. Lake har tidigare utgivits: Mörkrets tid: Drakens bok 2007 Mörkrets tid: Svärdets bok 2008 Mer om författaren och boken finns på: www.thedarkestage.com

Till Mike: först, sist och alltid

CIRKELNS BOK THE CIRCLE OF STONE Copyright © 2008 by A. J. Lake All rights reserved. No part of this book may be used or reproduced in any manner whatsoever without written permission from the publisher, except in the case of brief quotations embodied in critical articles or reviews. First published in Great Britain in 2007 by Bloomsbury Publishing Plc, 36 Soho Square, London W1D 3QY Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2009 Originaltitel: The Circle of Stone Översättning: Nina Östlund Omslagsillustration: Martin Bergström Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt i Sverige av ScandBook AB, 2009 isbn: 978-91-638-6246-5

www.bonniercarlsen.se

Ett sĂ¤rskilt tack till Linda Carey

Prolog I underjorden låg draken Kval och ruvade i en grotta. Han hade ingen håla längre. Under hela sitt långa liv hade han levt bland bergen som födde honom, bland klipporna som hade jämrat sig av smärta när han trängde fram ur dem. Han hade vilat i grottorna högt upp, jagat varelserna som bodde på bergssluttningarna och flugit genom de brinnande sprickorna i bergets hjärta, för att lyda befallningarna från den som hade kallat på honom. Nu var både herre och berg borta. Grottorna som hade varit hans hem hade förvandlats till rödglödgad slagg och grå aska, och Kval, som var skadad och halvblind, hade flytt från den fruktansvärda hettan till denna lågt belägna, instängda plats. Här hade några av de små isvarelserna bott, och dem hade Kval tagit som byte … Han röt, och ljudet fick snön att dråsa ned utanför grottöppningen. Hålan var borta, alla bytesdjur förV

svunna och berget hett och smärtsamt även för honom att röra vid. Men det var inte det värsta. Rösterna fanns fortfarande inom honom. De var tysta nu, men han kunde känna hur de kurade i hans huvud, färdiga att ropa på honom igen. På en annan plats sov isdraken. Hon låg svept kring ett berg som en vit kappa. Hennes enorma bogparti ryckte till så att klippblock for åt alla håll nedför branterna, när hon drömde om att flyga – vindarna som svepte omkring henne; de vita fälten som bredde ut sig nedanför. Hon drömde om den senaste gången hon smakade snövindarna och kände luften svälla under vingarna. Det hade funnits en annan drake där, hon hade slagit ned den. En eld hade plötsligt dykt upp från ingenstans och nästan uppslukat henne när hon försökte vila – men vingarna hade varit starka nog att bära henne långt bort, till en plats där det fanns orörd snö. Var var den där rösten i huvudet nu, den där låga maningen som hade väckt henne? Den hade talat till henne: stuckit hål på sömnen och drivit henne upp i luften. Och sedan hade den försvunnit och lämnat henne så att hon kunde somna om igen. Djupt inne i sina drömmar undrade hon om hon någonsin skulle få höra rösten igen. V

Under den tjocka röken, inne i det brinnande hjärtat av Eigg Loki vrålade en annan drake. Han bestod av ren eld. Att skapa honom hade tagit lång tid: oräkneliga år av bräddfull vrede hade format honom ur hettan och jorden. I hundra år eller mer hade hans herre varit fängslad i grottorna ovanför, och under hela den tiden hade draken ringlat sig i elden under jorden och utvecklat sin form och sitt liv tills han drömde sin herres brinnande drömmar. Och i dag hade draken vaknat. Hans herre var fri från bergsväggarna som hållit honom instängd. Han hade brutit sig ut till världen utanför, till det oändliga utrymmet bortanför dessa väggar, och han hade redan börjat dela sig, sprida ut sig, och förgöra. Draken samlade sig för att följa efter. Inget annat skulle finnas än eldens härlighet. Han hölls tillbaka. En ny tanke kom in i hans medvetande och fastnade där, likt en klippa som inte gick att bränna ned: Inte än. Senare. Han piskade med stjärten och väste, sträckte sig uppåt när hans herre for upp i luften, bort från honom, och försvann. Elddraken skrek, ensam och tillintetgjord, och lät sin eld välla ned från berget tills himlen ovanför honom färgades svart. Men det var inte nog att bränna moln. Han skulle bränna ned allt, överallt … när han blev fri. V

Kapitel 1 Eigg Loki brann fortfarande. Det röda skenet syntes mellan träden, och det dova dånet fyllde luften omkring dem. Vi måste vara över två mil från berget nu, tänkte Edmund, men han kunde ännu känna mullret under fötterna. Han stannade till för att titta bakom sig. Snöfälten syntes inte längre bortanför de svarta trädstammarna, men bilden av berget fanns fortfarande inpräntad i hans huvud: strömmen av magma som rann ut från det, snön som smälte undan framför flodvågorna av eld och molnen av aska som svepte över markerna. Edmund undrade hur snabbt dessa flodvågor rörde sig. Han och hans sex följeslagare hade vandrat över snövidderna nästan en hel dag innan elden bröt ut och de hade nått fram till den skyddande skogen strax före solnedgången. Men nu skulle det inte bli någon mer vila. Elden kröp närmare V

dem över isen, träden kunde inte skydda dem mot den. Sjön som de hade fiskat i för bara tre dagar sedan hade först förvandlats till ånga och sedan till ett djupt hål i svartnad sten. Han tänkte olyckligt på Jokul-dreki, isdraken, som hade flugit nedför berget med honom och hans vänner. Han hade ryckt upp henne ur sömnen genom att beskriva förödelsen av hennes hem, och nu hade det hänt. Men han hade åtminstone sett hur den stora draken flög iväg. Hon skulle vara i säkerhet – i alla fall för ett tag. ”Sätt fart, Edmund!” Cathbar hade vänt tillbaka för att hämta honom och lade en tung hand på hans axel. Kaptenen lät stressad. ”Du kan inte bli stående här, elden sprider sig!” Edmund skyndade efter honom. De lämnade kvar brasveden som de nyss hade samlat ihop och lastade vattenflaskorna på en av de två hästarna. Flickan från Snöriket, Fritha, gick före resten av sällskapet för att hitta stigar mellan barrträden. Cluaran och hans tystlåtne vän, Ari, följde efter henne med hästarna som nervöst lade öronen bakåt. På Cluarans häst satt Eolande, Cluarans mor, med nedböjt huvud. Hon var den enda av dem som verkade opåverkad av den allmänna brådskan. Edmund gick längst bak tillsammans med Elspeth. V

Hon tog sig fram lika snabbt som de andra, trots att hennes ansikte fortfarande var blekt under sotet. Omedvetet gned hon då och då sin skadade högerhand. När han rörde vid henne vände hon sig mot honom med ett blekt leende. ”Jag försökte lyssna efter Ioneth”, sa hon. ”Jag kan ana hennes röst inne i huvudet om jag koncentrerar mig – men den är så svag.” Edmund tittade ned på hennes hand, tvärsöver handflatan löpte ett illrött jack. ”Tror du … Kommer hon att kunna slåss nu?” ”Det måste hon.” Elspeths röst var fylld av beslutsamhet. ”Hon gav sitt liv för att svärdet skulle bli till! Det är bara därför vi är här. Det kommer tillbaka, och vi kommer att hitta Loki och döda honom.” Edmund svarade inte. Han hade varit med när kristallsvärdet förstördes, för bara en dag sedan, i Lokis underjordiska grotta. Elspeth hade gått in i den för att döda honom. Men demonguden hade lurat henne att befria honom, och svärdet som skulle ha räddat dem alla var försvunnet. Kanske Ioneths själ fortfarande levde – hans förtroende för vännen och hennes goda förstånd var för stort för att han skulle tro att hon bara inbillade sig – men han hade sett hur klingan splittrades. Han fortsatte att gå bredvid Elspeth utan att prata. V

Solen hade gått ned för länge sedan, men det blodröda ljuset från elden förföljde dem inne bland träden, och luften kändes onaturligt varm. Edmund började svettas i sin tjocka pälskappa. Snöfläckarna på marken hade ersatts av blöta, hala tallbarr och från grenarna ovanför dem droppade smältvatten ned på deras huvuden. ”Gå inte så fort!” ropade Cathbar framför dem. ”Det är något som inte stämmer.” Fritha kom springande tillbaka. Hon var blek – och då såg Edmund det de hade sett. Det röda ljuset syntes både framför dem och bakom dem nu. I samma stund hörde de eld som sprakade. Båda hästarna gnäggade i panik. ”Vi måste se till att ha elden mot vindriktningen i förhållande till oss”, sa Cathbar hastigt och vände tillbaka samma håll de kommit ifrån, men Fritha skakade på huvudet. ”Vi tar oss till floden”, sa hon och började snedda genom skogen samtidigt som hon gjorde tecken åt dem att följa efter. Hon sprang före mellan de mörka träden medan det blev allt hetare och det röda ljuset framför dem började fladdra. Röklukten stack i Edmunds näsa och han kunde höra Elspeths ojämna andetag. De två hästarna försökte sätta av i kort galopp och gnäggade skräckslaget. Cluaran och Ari sprang bredvid och talade lugnande till de V

uppskrämda djuren. Bara Eolande, som satt obesvärat och stadigt i sadeln på ledarhästen, tycktes omedveten om faran de befann sig i. ”Här är det”, ropade Fritha över axeln. Det var snarare en å än en flod och den var inte särskilt vid men djup och hade steniga strandsluttningar. Elden skymtade på andra sidan: en gul mur av lågor inte så långt bort, insvept i rök. ”Den drar bort ifrån oss”, sa Cathbar. ”Titta på träden.” Edmund kisade in i det rökiga dunklet och rynkade på näsan. Träden på andra sidan ån såg märkligt korta och smala ut – han insåg att de bara var stumpar utan grenar. Många hade vält omkull och låg huller om buller. Och det fanns inte några löv eller kvistar som skymde elden, kvar fanns bara stammarna. ”De har redan brunnit upp”, sa Cathbar. Hästarna stod stilla med uppspärrade ögon och svettades, och Edmund upptäckte att han omedvetet hade flyttat sig närmare deras ångande kroppar, trots att han inte frös. De hade alla krupit tätt intill varandra som för att söka tröst. ”Det här är Lokis verk”, sa Cluaran bestämt. Ari nickade. ”Inte ens ett åskväder kan orsaka en sådan skogsbrand under vintern”, sa han. ”Det var tur V

att han startade den där han gjorde. Hade det inte varit för ån, så hade det brunnit här också.” ”Tror du att det berodde på tur?” sa Cluaran. ”Trots att han är försvagad skulle Loki kunna finna oss och bränna upp oss hur lätt som helst.” Han studerade dystert lågorna på avstånd. ”Nej, han tycker om att leka med sina fiender.” De tittade på varandra; deras ansikten lyste vita i det rödaktiga skenet. ”Han är här i skogen någonstans, eller hur?” sa Elspeth. Edmund hade svårt att andas. ”Vad ska vi göra?” ”Jag föreslår att vi låter honom vänta på oss”, sa Cathbar. ”Vi stannar där vi är tills det dagas, då kan vi se honom ordentligt när vi möter honom. Dessutom”, lade han till med en vass blick på Eolande, ”berättade inte damen här att han var starkast om natten?” Cluaran såg tankfull ut. ”Det kan du ha rätt i”, sa han. ”Hans illusionskonster kanske inte är lika kraftfulla på dagen, fast om han väljer att ta till våld …” Han avslutade inte vad han hade tänkt säga. ”Om vi ska möta honom, föredrar jag att kunna se honom klart och tydligt.” Han såg sig omkring på de andra. Ari nickade, och Elspeth, som gnuggade sin hand igen, protesterade inte. Edmund, som blev svag i benen av tanken att gå V

genom mörkret mot elddemonen, nickade han också då Cluaran frågade: ”Är vi överens?” ”Nej”, sa Fritha. Hon rodnade lite när alla vände sig om och tittade på henne. ”Jag menar”, sa hon tvekande, ”ni ska stanna här, det är bra. Men jag fortsätter.” Edmund såg samma förvåning i de andras ansikten som han själv kände. ”Mitt hem ligger på andra sidan floden”, sa Fritha tyst. ”Jag måste gå dit och leta upp min far.” Hon var redan på väg när Elspeth tog ett kliv framåt och grep tag om hennes arm. Edmund tyckte att han kunde se en skymt av tårar i sin väns ögon. ”Jag går med dig”, sa Elspeth. Edmund förväntade sig att Cathbar skulle protestera, men kaptenen nickade. ”Du har rätt, flicka lilla”, sa han. ”Det är vi faktiskt skyldiga honom.” Vilket var sant, det visste Edmund. Grufweld hade varit mer gästvänlig mot dem än han hade råd med, och han hade låtit Fritha, sitt enda barn, visa dem vägen på deras farliga färd. ”Jag följer också med”, sa han, men rösten lät tunn och spänd. Cluaran utbytte en blick med Ari och suckade. ”Då går vi, då”, sa han. ”Det kommer i alla fall att bli lätt att hitta vägen.” V

Floden var knappt bred nog att blöta fötterna på dem, men när de väl var över på andra sidan kändes det som om de gett upp sin sista tillflyktsort, tyckte Edmund. Röken ringlade sig runt honom och stack i näsan och ögonen. Elden kom inte närmare, fast hettan och röklukten drabbade honom med full kraft. Överallt runtomkring fanns svedda stammar som var heta om man nuddade dem; vissa glödde fortfarande i topparna och det sprätte gnistor på dem när de banade sig väg mellan dem. Cluaran och Ari gick sist och ledde hästarna, som trampade försiktigt på den varma marken och rullade med ögonen. Fritha ledde dem i raskt tempo och Edmund undrade hur hon kunde hitta vägen i den förkolnade ödemarken. Hennes brådska smittade av sig på honom och han skyndade på stegen, hela tiden rädd att få syn på Grufwelds hydda i lågor. Han upptäckte att det röda skenet plötsligt hade blivit starkare och hettan mer intensiv. Sedan hördes spraket av eld framför dem starkare än tidigare. Fritha drog efter andan och stannade. Hon stod i utkanten av ett kalt, skövlat område omgivet av flammande trädskelett och förkolnade stubbar. Röken och askan låg tät och vällde fram ur trädstammarna som fortfarande brann. Inne på hygget var V

marken helt svart, där syntes inget annat än sot. Fritha vände på huvudet. Hon var vit i ansiktet. ”Vi måste fortsätta, fort”, sa hon med spänd röst. ”Titta!” I bortre änden av hygget, cirka hundra steg bort, fanns en bred gata i skogen. Träden var inte lika illa brända här, men de hade ramlat omkull till höger och vänster och bildat något som såg ut som en strömfåra – som spåret efter någon som vadar genom högt gräs. Edmund kunde se Loki framför sig, lika jättelik som han hade varit senast de såg honom, där han stod mitt i denna förödelse och skrattade innan han gav sig av för att lämna efter sig ett spår som hans fiender skulle följa. Han sprang fram och ställde sig bredvid Fritha, hennes förskräckta min berättade för honom att spåret ledde mot hennes hem. Utan att säga något högt bestämde de sig för att inte gå över det hemska hygget, hästarna skulle rygga undan om de närmade sig det, och ingen av dem ville sätta en fot på den svartnade marken. Fritha ledde dem i en vid cirkel förbi området, de trängde sig fram med hästarna mellan trädstammarna som ännu stod upprätta och gick runt dem som fortfarande brann. Hon sprang i förväg och såg sig knappt om för att försäkra sig om att de andra hängde med. Både Edmund och Elspeth var alldeles andfådda när de väl nådde fram till Lokis spår. Det luktade inte lika V

mycket bränt här, och eldskenet fanns bakom dem. Men marken var fårad och sönderbruten och kantad av vridna rötter, lika tjocka som benen på en man, där träden ryckts upp och kastats åt sidorna. Fritha tog ett djupt andetag innan hon klev ut på den onaturliga vägen. ”Komm!” ropade hon och sprang längs det breda spåret. Såret i skogens skyddande tak avslöjade en himmel som höll på att ljusna över deras huvuden. ”Det är snart morgon”, sa Cathbar. ”Eller så mycket morgon som vi kommer att få. Om hans kraft är mindre i dagsljus kanske vi har kommit i rättan tid.” ”Jag skulle inte vara så säker på det”, sa Cluaran. Fritha hade stannat framför dem och höll upp en hand. Hon väntade tills de hade nått fram till henne innan hon sa något. ”Mitt hem ligger här i närheten. Vi måste lymskast … gå tyst.” Stråket med nedmejade träd upphörde bara ett hundratal steg längre fram. Trädstammarna stod tätare framför dem igen – men mellan dem kunde Edmund se ett svagt, grått ljus. De stod vid kanten av Grufwelds glänta. Edmunds hjärta slog plötsligt hårt. ”Håll ihop”, väste Cathbar, men Fritha rusade redan ut ur skogen. Edmund och Elspeth följde henne tätt i hälarna. V

Frithas hem såg precis ut som när han såg det senast. Edmund andades ut av lättnad. Fram till nu hade han inte varit medveten om att han hade hållit andan. Den hemtrevligt byggda hyddan med vargskinnet för öppningen, torkskjulet som låg bakom den och den prydligt staplade vedhögen – allt andades frid och fröjd. Till och med eldskenet från milan där Grufweld brände sin träkol såg varmt och pålitligt ut. Edmund kände hur Elspeth släppte taget om hans arm. När de andra tre kom ut ur skogen bakom dem gav Fritha till ett glädjetjut och sprang mot sitt hem. Vargskinnet för dörren föstes hastigt åt sidan och så visade sig Grufweld i öppningen. Den store, skäggige mannens ansikte såg slitet och trött ut, men han bredde ut armarna för att ta emot Fritha. ”Kom in, fort!” ropade han. ”Det är farligt här ute!” Edmund och Elspeth följde efter Fritha mot hyddan och det välkomnande brasskenet där inne. Då hördes ett rasande vrål. Bakom milan reste sig en svart och otydlig figur som vevade med en brinnande käpp. Den lufsade emot dem och röt något obegripligt. Cathbar skrek och rusade mot den med draget svärd. ”Stopp!” Fritha, som nu var bara ett tiotal steg från sitt hem, hade tvärstannat och vänt sig mot uppenbarelsen. V

”Far?” stammade hon. Den svarta figuren förde handen mot huvudet. Han var insvept i en pälskappa, såg Edmund nu, och han drog efter andan när mannen fällde bak luvan. Vänd mot Fritha på andra sidan gläntan och svingande en förkolnad käpp som vapen, stod en till Grufweld, en spegelbild av mannen i dörröppningen – och hans ansikte avslöjade precis samma skräck. ”Det är ett trick!” skrek den förste mannen. Men Fritha stod stilla mitt emellan de två och tittade förvirrat på först den ene och sedan den andre. En iskall rädsla fyllde Edmund. Jag letade efter en brinnande jätte, tänkte han, och så var han här hela tiden – Loki, maskerad till Frithas far. Men vem av dem? Elspeth var blek och hon stirrade på sin högra hand, som för att förmå svärdet att visa sig. Cluaran, Cathbar och Ari hade alla dragit sina svärd och tittade än på den ene och än på den andre Grufweld-figuren utan att bli klokare. En av dessa män var deras dödsfiende, men vem? Bakom sig hörde Edmund Cluarans röst, låg och pressad: ”Din förmåga, Edmund, använd den, för Guds skull!” Edmund tvingade sig att blunda. Till och med den enkla rörelsen kändes ansträngande. I det välkomnande V

mörkret trevade han sig utåt … och nuddade vid något stort: en mur av tjock, svart rök i hans väg. Vågor av yrsel vällde över honom, han svajade till och märkte att Elspeth grep tag om hans axlar. ”Försök igen!” viskade hon. ”Snälla.” Hastigt skickade han ut sitt medvetande åt ett annat håll. Den giftiga röken fanns runtomkring honom och skymde sikten … men han hittade en spricka i den. Där syntes Frithas ansikte, vitt av skräck. Och där, där bakom, märktes samma skräck hos mannen vars ögon Edmund hade lånat: skräcken för att han skulle förlora sin dotter, precis som han hade förlorat hennes mor. Edmund upptäckte att han hade sjunkit ned på knä. Han förmådde inte resa sig, men han öppnade ögonen och pekade. Mannen i dörröppningen bredde ut armarna och ropade bönfallande på Fritha. Mannen med pälskappan stod bara och tittade. ”Han!” ropade Edmund och pekade på mannen med den svarta pälsen. ”Fritha, det är han som är din far!” Fritha var redan på språng, bort från hyddan och mot mannen vid milan. Mannen släppte sin käpp och skyndade fram för att omfamna henne. I samma stund upptäckte Edmund att han kunde röra sig igen. Han kravlade sig upp och rusade tvärsöver snön mot Fritha och hennes far. Efter honom kom Cluaran, Ari och Cathbar. V

”Håll er bakom oss!” beordrade Cathbar. Han rusade mot Edmund och knuffade honom och Elspeth mot det knapphändiga skyddet bakom milan innan han snurrade runt för att komma ansikte mot ansikte med deras fiende. Men Loki var borta. Ingen Grufweld stod i dörröppningen. Och det fanns ingen dörr. Hyddan var en förkolnad hög på marken, snön under deras fötter var ingen snö utan fjäderlätt, grå aska. Till och med milan var bara en rykande ruin. Ovanför deras huvuden antog en eldskepnad sin form, en jättelik fågel med lång, släpande stjärt avtecknade sig overkligt stor mot den jämngrå himlen. Stjärten hängde ned likt en eldranka och den svepte över de förkolnade resterna av Grufwelds hem. Sedan for den upp i luften. Varelsen vände hastigt på huvudet för att titta på dem – ögonblicket därefter var den borta, snabbare än en flygande pil. En åskknall fick träden runt gläntan att darra till. Varelsen var helt försvunnen. Kvar fanns bara ett spår av rök, som ett ärr på himlen … och ekot av ett hånfullt skratt.

Kapitel 2 Elspeth drömde. Hon var ett litet barn som utan rädsla rusade genom mörkret i grottorna och ut på snövidderna. Hennes systrar sprang framför henne med svart, fladdrande hår i sommarvinden. Hur mycket hon än ansträngde sig kunde hon inte hinna ikapp dem. De lurpassade på henne bakom en klippa och alla tre tumlade skrattande runt i snön. Sedan tog drömmen en annan vändning. Hennes mor bad henne att plocka hjortron. Något kändes hotfullt – och hon visste inte varför, hon hade gjort detta många gånger förr – men kylan spred sig när hon vandrade längre och längre bort för att leta efter de bästa bärställena. Hon fyllde korgen med de gyllenröda bären och gick hem. Men hennes hem var borta. Allt var svart, luften het och hennes mor och hennes systrar hade V

försvunnit. Hon grät inte än, men rusade förvirrad fram till grottmynningen som uppfylldes av en skarp röklukt. En våg av hetta stoppade henne och hon ryggade hostande baklänges omgiven av tjock rök. När hon sprang över isen fick hon syn på en lång man. Han var blek och hade vitt hår. Hans ögon hade samma färg som vatten. Hon hade aldrig sett någon som såg ut som han, men hon stannade när han ropade på henne. Hans dialekt var konstig och svår att förstå. ”Det är bäst att du följer med mig”, sa han. Vad heter du? ”Ioneth”, sa hon. Elspeth vaknade med ett ryck. Hon var insvept i sträva, stickiga skinnfällar och på båda sidor om henne låg andra tätt intill. Marken var hård och knölig. De hade sovit nära varandra för att hålla sig varma, kom hon ihåg. Grufweld hade gjort upp en liten eld av det som fanns kvar av träkolen – Elspeth kände hur glöden värmde hennes fötter – men ingen av dem hade velat samla ihop grenar för att få en större brasa. Den fräna lukten av rök stack fortfarande i näsan och himlen som skymtade fram mellan träden var grå som aska. Men tallarna stod raka och hade inte blivit brända. Här hade Loki inte gått. V

Röklukten framkallade bilder från drömmen – Ioneths dröm. Var det din första familj, de som Loki dödade? Och vem var mannen som räddade dig? Han hade liknat Ari lite grann, tänkte hon. Rösten inne i huvudet svarade inte, men Elspeth tyckte hon anade ett svagt stråk av minnen och sorg. Hon sköt undan bilderna från drömmen. De måste följa efter Loki så fort som möjligt och Cluaran och Ari var redan uppe och gav hästarna mat. Hon satte sig upp och väckte Edmund och Fritha som låg på var sin sida om henne. ”Fortfarande ingen sol”, muttrade Edmund när han slog upp ögonen. Det låga molntäcket tyngde ned dem och ingen av dem var särskilt pratsam när de packade ihop fällarna och stoppade i sig de kalla resterna av kaninen de hade grillat kvällen innan. De gav sig av söderut, åt det håll där Loki hade försvunnit föregående morgon. Hela dagen traskade de fram mellan träden förföljda av allt det grå och lukten av aska, men utan att se några andra spår efter Loki. Nu var det Ari som gick först, grottorna som isfolket bodde i låg söderut. Elspeth kunde förstå varför han hade sådan brådska, han hade ju sett vad som hände med Grufwelds hem, fast den bleke mannen var lika tystlåten som vanligt. Fritha och Grufweld följde med dem, deras hydda V

hade uppslukats helt av lågorna och det fanns inget kvar åt dem inne i skogen. Grufweld berättade hur han hade kommit tillbaka från sin handelsresa, känt lukten av eld och sett sitt hem i lågor. I nästa stund hade lågorna försvunnit och allt hade sett ut som när han åkte hem ifrån, men Grufweld visste vad han hade sett – och han kände också till historierna om Loki och vad demonguden var förmögen till. Grufweld hade tillbringat natten bland träden i ena änden av gläntan, i skydd av dragkärran och insvept i vargskinnet som han inte hade lyckats sälja, och han hade hoppats att hans dotter och hennes reskamrater skulle återvända till honom. Han och Fritha höll sig nära varandra nu och Elspeth kunde inte titta på dem utan att gripas av skuldkänslor: De har förlorat allt på grund av mig! Det var hon som hade befriat Loki. Plötsligt gick hon fortare. Fast Fritha och hennes far hade inte förlorat allt, sa hon till sig själv: de hade fortfarande varandra. Elspeth uppfylldes för en stund av tankarna på fadern som drunknade för bara en så kort tid sedan, och allt det grå runtomkring henne tätnade tills hon inte kunde se något annat. ”Gå inte så fort!” Edmund hann flåsande ikapp henne. ”Du kan inte fortsätta i den här takten!” Han lät både beundrande och anklagande, men ansiktet strålade av lättnad, och V

Elspeth förstod att han hade varit orolig för henne. ”Cathbar säger att du måste vara rädd om dig ett tag efter …” Han avbröt sig och Elspeth undvek hans blick. Ingen av dem ville bli påmind om striden i Lokis grotta. Hennes misslyckande. ”Varför rider du inte?” sa Edmund i stället och pekade framåt mot Cluaran som ledde en av hästarna. På den satt Eolande med uttryckslöst ansikte. Den andra hästen, som var spänd för Grufwelds dragkärra med deras få tillhörigheter, skrittade bakom dem. Elspeth skakade på huvudet. Edmund hade rätt. Till och med den korta ruschen hade gjort henne trött och hon andades snabbare. Men hon var ingen hästmänniska, och hon ville inte göra kärran tyngre. ”Jag mår bra”, sa hon. ”Jag önskar bara att vi kunde komma ut ur den här skogen.” ”Ari sa att det inte kunde vara långt kvar. Vi borde vara framme hos isfolket när solen står som högst.” Edmund tittade upp på himlen mellan de mörka grenarna. ”Fast det kommer vi ju inte att kunna se.” Men efter en liten stund blev det glesare mellan träden och skogen ersattes av ett snöklätt slättlandskap kantat av berg med vita toppar. Ari skyndade på stegen ytterligare och vek av mot bergen med den självklara säkerhet som utmärker någon som är på väg hem. Det V

var skarsnö, och han, Fritha och Grufweld rörde sig över slätten lika lätt som om de gått i gräs. På sin förra tur över isvidderna hade Elspeth lärt sig att hon skulle gå varsamt och glida fram på pälsstövlarna för att inte trampa sönder ytskiktet, men hon och Edmund snubblade ändå av och till och sjönk ned till knäna i snön. Hästarna och de stora hjulen på kärran lämnade djupa spår efter sig, och snart fick Elspeth koncentrera sig helt på att försöka hålla sig på benen och att undvika de djupa hjulspåren. Hon var trött ända in i märgen, men det ville hon inte erkänna. De hade kanske hunnit halvvägs till bergen när Ari började gå långsammare. En svag skiftning av mörkare grått syntes i luften framför dem, otydlig till att börja med, men den framträdde allt skarpare mot de snöklädda bergstopparna. Rök. Elspeth såg att Ari blev spänd och sköt upp axlarna. ”Cluaran”, sa han med hes röst och mumlade sedan något mer som Elspeth inte kunde uppfatta. Cluaran var framme vid den bleke mannens sida inom ett ögonblick. När väl Elspeth och de andra kom springande hade trubaduren redan vänt om för att spänna loss hästen från Grufwelds kärra. V

”Ari ska rida i förväg”, sa han. ”Ge dig av”, sa han till Ari och ledde fram hästen till honom. ”Vi kommer efter så snabbt vi kan.” Det första de uppfattade var rösterna. Elspeth hade förväntat sig att få höra skrik och klagorop, men det var bara en man som ropade något ohörbart och fick några lågmälda svar. När de närmade sig klipporna som stack upp ur snön nedanför berget, kunde de höra ett barn som jämrade sig med tunn röst, men hastigt blev nedtystat. Ljuden skulle ha kunnat lugna dem i sin alldaglighet om det inte hade varit för den tjocka röken i luften och den avskyvärt välbekanta stanken av aska. De tog sig långsamt och mödosamt fram mot berget. Eolande ville inte gå, så Cluaran hade spänt hennes häst för kärran och nu lunkade den längst bak och Cathbar gick bredvid och ledde den. Cluaran var i täten och försökte komma fram så fort som möjligt. Men han stannade när han hade rundat det sista klipputsprånget. Han stod som förstenad när Elspeth och Edmund hann upp honom och fick syn på den svartnade marken. Rökmolnet hade varit dolt bakom bergssidan, men nu tornade det upp sig högt över berget, mörkgrått och kvävande. Röken steg ur ett hål i berget vars sidor liknade svart glas, och överallt låg den fjäderlätta askan V

som snö i drivor. Bakom hålet såg det ut som om berget hade spruckit sönder i skärvor och förkolnade stenblock. En del var dubbelt så höga som en vuxen man. Och bortom dem var det bara svart och tomt. ”Vad har han gjort?” viskade Cluaran, och rusade in i mörkret. Elspeth följde efter med Edmund i hälarna. Marken var jämn som en gångväg. Elspeth trevade sig fram längs klippväggen när berget slöt sig omkring dem och kände en slät, murad yta under fingrarna. Efter en stund vande sig hennes ögon vid dunklet. ”Åh, nej”, mumlade Edmund bredvid henne, men Elspeth förmådde bara titta, uppfylld av rädsla och förfäran. Framför dem låg en stor sal full med rader av sittplatser som sluttade ned mot en öppen yta i mitten. På ena sidan silade det in ett svagt ljus från en stor spricka i väggen kantad av stenskärvor, och man kunde se en skymt av en blek himmel. Ljuset lyste upp det släta, cirkelrunda golvet som blivit sotsvart – och spillrorna av en uthuggen stenstol, lika förkolnad som golvet, som låg omkullvält med sitsen kluven i två delar. ”Domsalen”, sa Cluaran lågt. ”Aldrig trodde jag att jag skulle se den i det här skicket.” ”Inte jag heller”, sa någon med hes röst inne bland skuggorna. Elspeth for runt och fick se en gammal man, som till och med var blekare än Ari, med vitt hår V

och ögonbryn som sköt ut likt klippkanter. När han åter talade var rösten uttryckslös av utmattning. ”Du misslyckades, alltså, sagoberättare – eller svek oss. Jag ser att du har hittat dina barn, men vad betyder det för oss? Nu är våra barn döda.” ”Inte alla, tror jag”, sa Cluaran tyst. ”Erlingr … Det här gör mig ont … för din skull. Det är som du säger: vi blev förrådda och misslyckades. Nu ger jag mig av om du vill, men jag hjälper gärna till om jag får din till låtelse. Jag har mediciner och förnödenheter och bland mina följeslagare finns villiga händer och vi kan hjälpa till med återuppbyggnaden.” ”Gör som du vill”, sa den gamle mannen. Han gick med tunga steg fram till en av stenbänkarna och sjönk ned på den, sedan lutade han huvudet i händerna. ”Jag hade fel, verkar det som, och jag fick betala för det – jag och mitt folk. Monstret har utkrävt sin hämnd på oss, som du sa att han skulle göra.” Han tittade upp, de bleka ögonen syntes nästan inte under de utskjutande ögonbrynen. ”De som överlevt – de flesta av dem – finns i vattengrottorna. Gå till dem om du vill. Jag har ingen hjälp att ge, och ingen tröst.” ”Men det är nu de behöver dig som mest!” ropade Cluaran. ”Kom med mig, visa dem att du fortfarande lever och är stark. Det skulle vara den bästa hjälpen V

för dem: att få veta att Erlingr fortfarande är deras ledare!” Men den gamle mannen böjde bara ned huvudet och ville varken röra sig eller säga något mer. Efter ett tag vände sig Cluaran om och lämnade salen med en gest åt Elspeth och Edmund att följa efter honom. Erlingr tittade inte upp när de gick. ”Vem var han?” frågade Edmund med låg röst när de kom ut i det grå dagsljuset. ”En gång var han deras ledare”, svarade Cluaran kort. Han suckade. ”Nu är jag rädd att Ari måste ta på sig det ansvaret.” Resten av deras ressällskap hade nått fram till berget. Grufweld och Fritha lutade sig helt utmattade mot kärran och stirrade förfärat på förödelsen framför dem. Cathbar försökte lugna hästen, som hade spärrat upp näsborrarna inför den nya lukten av eld. Det var bara Eolande uppe på hästryggen som inte visade några tecken på känslor eller trötthet. ”Vi lämnar kärran här”, sa Cluaran. ”Men ta med allt vi har av mediciner och salvor.” Han tittade upp på Eolande. ”Kan du hjälpa oss med ditt kunnande, mor?” Men hon stirrade bara tomt på honom och till slut vände han sig bort med en huvudskakning. Fritha sprang iväg för att hämta sin packning och V

Cluaran ledde dem runt foten av berget. De gick en så stor sväng runt det svarta hålet som möjligt. Bergssidorna var ärrade och förkolnade åt alla håll så långt de kunde se och hade samma glasaktiga, svarta yta där stenen hade smält. De passerade ännu en hög med klippblock och Fritha gav till ett kvävt rop samtidigt som hon pekade på en av stenbumlingarna. Hon lutade sig fram för att se bättre, men ryggade tillbaka alldeles vit i ansiktet. Elspeth följde hennes blick och fick syn på en naken mansfot. ”Låt honom vara!” sa Cluaran. ”Han är död. Men det finns andra som behöver vår hjälp.” Elspeth gick bakom honom och kände sig plötsligt frusen. Hon hade inte hört några fler röster, kom hon på, inte ens så mycket som en viskning. Vad hade hänt med Aris folk? Fanns det verkligen några kvar? Och var var Ari? Längre bort utmed bergssidan avtog den skarpa röklukten och klipporna hade bara blivit sotiga. Lättad upptäckte Elspeth att de inte längre gick i aska, även om snön var borta. Cluaran stannade, lyssnade och visslade till. ”Det rinner fortfarande vatten i bäcken”, sa han. ”Följ mig.” Efter en liten stund kunde Elspeth höra det svaga ljudet av vatten som plaskade, och sedan också stampet V

av hovar mot sten. När de rundat nästa klipputsprång såg de en rännil som porlade ned i en grund damm och bredvid den stod Aris häst bunden vid en buske. Cathbar band fast deras häst och hjälpte Eolande ur sadeln. ”Undrar om det finns några andra vid liv här, förutom vi?” sa han allvarligt. ”Det gör det”, sa Cluaran. Ljudet av vatten blev starkare när han gick före dem till något som först verkade vara en liten klyfta i berget. Ett mörkare parti längst in visade sig vara en tunnel – men innan de hann kliva in i den dök det upp två män med spjuten riktade mot dem. En av dem var Ari. Han slappnade av när han fick syn på dem, fast hans ansikte var härjat av sorg och chock. ”De är mina vänner”, förklarade han för den andre mannen, som gick in i tunneln och ropade något. Ari gick före dem in utan att yttra ett ord till. Tunneln ledde till flera grottor i rad. Det droppade vatten från väggarna i två av dem och det samlades på golvet i den tredje. På varje torr fläck trängdes blekögda och vithåriga människor. Det måste vara ett hundratal, tänkte Elspeth. Män, kvinnor och barn, en del stod upp och stirrade tomt framför sig, andra grät stilla eller skrek av smärta. Det är mitt fel, tänkte hon ursinnigt. Jag befriade honom! Hon ville vända om och rusa därifrån. V

”Några av dem är brent – brännskadade”, sa Fritha bakom henne. ”Jag har medicin mot det.” Hon rotade i sin packning och fick fram en kruka med lock, sedan tvekade hon och såg storögt på isfolket. ”Tror du att den verkar på dem”, viskade hon, ”på samma sätt som på oss?” Edmund kom fram till dem. ”Det är jag säker på”, sa han till Fritha. ”Elspeth och jag hjälper dig.” Elspeth tyckte det var skönt att ha något för händerna. Hon försökte att undvika att se sig omkring i de överfulla grottorna. I stället höll hon sig sysselsatt med praktiskt arbete tillsammans med Edmund: hämtade rent vatten, skaffade fram bandage och spjälor och ordnade med sovplatser åt de yngsta barnen på de torraste platserna. Fritha verkade också överväldigad till att börja med: Elspeth gissade att hon aldrig hade varit bland så många människor tidigare. Men när Fritha skötte om ett barn med ett otäckt brännsår på armen fick hon uppleva hur hans gråt stillades och se hur tacksam modern blev, och då verkade det som om hon glömde bort sin nervositet. Hon gick omkring i grottorna och talade med isfolket för att hitta dem som var värst brända och skadade. Och hon fick sina små burkar med salvor att räcka längre än Elspeth hade trott var möjligt. V