Kapitel 1
Om glada människor och om en man på flykt.
Kung Vinter stod ännu en gång för dörren i den gamla staden där de två syskonen Edvard och Agnes bodde tillsammans med sin mor. Höstens kala träd sträckte sina grenar mot himlen, men vinterkylan hade redan stuckit fram sitt iskalla tryne. Snart skulle snön ligga tung på gator och torg. Men stadens invånare var för första gången på länge glada och lättade. För var dag som gick sänkte sig mörkret allt tidigare över staden, men de kringstrykande vargarna hade nästan försvunnit ur gatubilden och vampyrerna härjade inte lika ohämmat som förr. Det kändes som en befrielse efter en lång och ohygglig belägring. Alla var glada och på humör att fira den goda stämningen. Inte ens det bistra vädret och lite snö kunde stoppa människorna i staden från att festa och förlusta sig. 12
Ondskans grav_inlaga.indd 12
2009-09-01 11.40
Den lilla familjen kom gående över Observatoriegatans kuller stenar. Sedan en tid tillbaka var familjen ofta utökad med en ny medlem. Hand i hand med Edvard gick nämligen Mina. Hon hade en lång svart klänning, svart hatt och svarta näthandskar som stod i bjärt kontrast till de andras tjocka vinterplagg och de små vita snöflingorna som singlade ner över dem. Bredvid dem gick Edvards mor och hans syster Agnes arm i arm. Om man inte visste det, skulle man knappast ha kunnat gissa att den långa och ljusa Agnes var syster till den kortare och mörkare Edvard. Och absolut inte att hon var lillasyster. Men när Edvard vred på huvudet för att titta på Mina, såg man att han hade samma linjer runt munnen som Agnes. Hon böjde huvudet bakåt och 13
Ondskans grav_inlaga.indd 13
2009-09-01 11.40
såg förtjust ut när snöflingorna landade på hennes ansikte. ”Det är tänt i alla fönster”, berättade Edvard för henne. ”Folk har börjat flytta tillbaka”, sa hon. ”Jag hör att det vimlar av folk.” Runt omkring dem gick människorna och pratade ivrigt och log glatt mot alla de mötte i afton skymningen. ”Tänk att det inte är mer än några månader sedan som folk satt och tryckte bakom sina barrikaderade hus, för att de fruktade vad natten kunde föra med sig”, sa deras mor. ”Eller flyttade ifrån staden”, lade Edvard till. Modern nickade. ”Jag vet inte varför vi så plötsligt har blivit av med våra plågoandar”, fortsatte hon. ”Men det är fantastiskt att se staden leva upp igen.” Edvard, Agnes och deras mor hade tagit en häst dragen spårvagn in till Revolutionsplatsen där de hade mött Mina. Nu var de på väg till Folkets plats för att tillbringa en trevlig kväll med de nya förlustelserna som hade kommit till staden. Edvard lutade sig mot Mina för att viska något i 14
Ondskans grav_inlaga.indd 14
2009-09-01 11.40
hennes öra, då ett hjärtskärande skrik skar genom luften. De stannade tvärt. Agnes trevade efter honom och frågade: ”Vad var det? Jag kan höra någon springa.” Skräcken levde fortfarande kvar i dem efter deras hemska upplevelser av vampyrer och Mörkrets brigad. Edvard tittade åt det håll hans syster pekade. Där, längst ner på en liten sidogata, kom någon springande. Först syntes bara en svag skugga i kvällsmörkret, men så skymtade Edvard konturerna av ett ansikte. Det var en man, och han sprang för sitt liv! ”Vad är det som pågår?” frågade modern. Edvard släppte taget om Mina och gick fram några steg. ”Jag vet inte”, sa han. ”Han ser fullkomligt skräckslagen ut.” ”Vem?” frågade modern förbryllat. Men så fick hon själv se. Den springande mannen hade nått fram till Observatoriegatan. Han såg sig desperat omkring. Då fick han syn på det lilla sällskapet och sprang rakt emot dem. Han snubblade framför fötterna på Agnes. Han försökte kravla sig upp bakom henne, som om han ville skydda sig, men halkade i snön. ”Hjälp mig!” hulkade mannen och klamrade sig fast i Agnes klänningsfåll. ”De tänker döda mig!” 15
Ondskans grav_inlaga.indd 15
2009-09-01 11.40
Edvard såg sig om. Där fanns ingen i närheten som verkade direkt hotfull. Så tittade han ner på mannen som låg på knä. Han såg för ömklig ut. Blek och mager. Kläderna, vars snitt egentligen skvallrade om en förnäm bakgrund, var slitna och trasiga. Han hade antagligen inte ätit, eller badat verkade det som, på flera dagar. ”Jag har aldrig gjort något ont”, fortsatte mannen desperat. Han höll alltmer krampaktigt i Agnes, som diskret försökte backa undan från honom. ”Jag försökte ju bara överleva!” Mannen tittade bedjande upp på dem. ”Hur skulle jag ha kunnat handla annorlunda?” frågade han. ”Och ändå vill de döda mig!” Edvard förstod ingenting. Men mannens ångest var så påtaglig att den nästan smittade av sig. ”Vi måste hjälpa honom”, viskade han till sin syster. Men Agnes skakade bara på huvudet. Edvard förstod inte vad hon menade och vände sig till Mina. Hon skakade också på huvudet och pekade rakt framför sig. Medan Edvard hade varit upptagen av mannen hade en skara män – de var fem stycken – kommit ut från den trånga sidogatan. De två främsta var stora 16
Ondskans grav_inlaga.indd 16
2009-09-01 11.40
och muskulösa som smeder. Deras träskor klapprade hotfullt mot kullerstenarna och i nävarna hade de sina skoningslösa vapen: rep, knivar och spetsiga träpåkar. Edvard kände genast igen vampyrjägarnas traditionella redskap. ”Han är vår!” ropade mannen som stod längst fram. Agnes önskade nästan att hon var döv också, det var omöjligt att stänga ute de förfärliga ljuden. Hon var tvungen att höra på när männen brutalt tog tag i den hjälplösa mannen för att släpa honom med sig. Mannen klamrade sig desperat fast i hennes klänning, så att hon nästan drogs med, men en spark från en av männen satte snabbt stopp för det. Mannen började åter igen gny och be för sitt liv, men till ingen nytta. Han släpades obevekligt iväg. Det var knappt man stod ut att höra det. Agnes ville hjälpa honom, men Mina höll henne tillbaka. ”Det är ingen idé”, sa hon. Agnes visste att Mina hade rätt. Hon var helt på det klara med vad som skulle hända. Mannen, som hade sökt hjälp hos dem, var vampyr. En vampyr på flykt. Männen däremot, hörde till de motstånds grupper som drog runt och fångade in de sista vampyrerna, som hade lyckats gömma sig och ännu inte hade flytt eller blivit dödade. 17
Ondskans grav_inlaga.indd 17
2009-09-01 11.40
”De kommer att avrätta honom”, viskade Edvard. Ingen av dem sa något. Agnes hörde hur männen kastade ifrån sig vampyren långt in på sidogatan. Hans kropp föll mot kullerstenarna med ett dovt ljud. Strax skulle de bakbinda honom. Sedan skulle de stöta en spetsig träpåle genom hans hjärta, varefter han skulle bli helt stel och livlös. Och om de kunde sin sak, skulle de även använda sina knivar till att skilja huvudet från kroppen. Då skulle vampyrens erbarmliga liv med säkerhet vara släckt. Modern drog till sig de tre barnen och sa: ”Vi går. Det är avskyvärt att behöva bevittna detta.” Agnes var säker på att modern sa det demonstrativt högt för att männen skulle höra. En av dem vände sig också snabbt om. ”Det är en vampyr vi dödar”, ropade han. ”Tänk om den här lilla söta flickan hade blivit hans nästa offer?” Mannen gick tillbaka och lade en hand på Mina. Agnes märkte att Mina stelnade till. Mina var ju också vampyr. Men mot sin vilja. Hon hade för länge sedan valt sida och var med och bekämpade de vampyrer som var ondskefulla. Men det kunde motståndsfolket inte veta. Om de upptäckte att Mina var vampyr, skulle de ta henne med sig med detsamma. 18
Ondskans grav_inlaga.indd 18
2009-09-01 11.40
”Är du inte glad för att vi gjorde processen kort för mördaren?” fortsatte mannen. Agnes lyfte huvudet och svarade innan hennes mor hann öppna munnen: ”De är ju sjuka människor!” ”De upphörde att vara människor när de förvandlades till vampyrer!” svarade mannen upprört. ”De ska utrotas!” Modern samlade ihop de tre barnen och de gick vidare, bort från den hemska platsen. Agnes märkte att Mina slappnade av först när de var så långt borta att ingen av dem längre kunde se eller höra vad som försiggick på den dunkla sidogatan. Alla fyra var skakade av den fruktansvärda scenen de hade bevittnat. Det var inte en enstaka händelse. Agnes hade hört sägas att man fortfarande kunde hitta blåfrusna lik på stadens gator när de första solstrålarna jagade natten på flykten. Nu var det inte längre vampyrernas byten man hittade, utan vampyrerna själva. De föll offer för motståndsgrupper och vakter som avrättade varenda vampyr de kunde hitta. Efter att den mystiska organisationen Mörkrets brigad plötsligt hade upplösts och medlemmarna spårlöst försvunnit, hade de vampyrer som fanns kvar blivit allt svagare. De klarade sig inte längre. 19
Ondskans grav_inlaga.indd 19
2009-09-01 11.40
Nästintill vem som helst kunde klara av att döda dessa hungriga vampyrer som höll på att gå under av brist på näring. ”Ska vi vända om och gå hem?” frågade Agnes. Runt omkring sig hörde hon hur alla andra människor på gatan var på gott humör och ute för att fira att vanligt folk äntligen kunde vistas fritt på gator och torg utan rädsla. ”Nej”, sa modern. ”Låt oss jaga den dåliga stämningen på flykten! Dessutom är det inget att göra åt. Det kan hända att motståndsgrupperna är för brutala mot vampyrerna, men något måste de ju göra.” Modern stack in en hand under Agnes arm och de fortsatte gatan fram. Agnes log mot sin mor och tänkte att hon hade rätt. Officiellt var Mörkrets brigad upplöst för en omorganisering. Ryktena sade dock att den verkliga orsaken var en annan. Vampyrerna hade nämligen infiltrerat organisationen som skulle bekämpa dem. Minas storebror Vladislav hade varit vampyrernas främste ledare fram till den dag han blev tvungen att fly från staden. Det var samma dag de tre barnen hade varit nära att bli inlåsta i Observatorietornet. Sedan dess hade allt blivit mycket bättre. Det fanns all anledning att fira att Vladislav och de 20
Ondskans grav_inlaga.indd 20
2009-09-01 11.40
andra makthungriga och blodtörstiga vampyrledarna hade försvunnit. På Folkets plats var alla spår av obehag och mis�stämning som bortblåsta. Det kryllade av människor mellan stånden där man kunde köpa rostade nötter och heta drycker att värma sig med. I mitten reste sig ett stort gult cirkustält. Agnes beklagade sig med detsamma över stanken från stallarna, som hon – och bara hon – kände lukten av, men Edvard låtsades inte om henne. Det var något särskilt han ville visa dem! ”Ser ni skylten”, sa han förtjust. Han pekade på en av trävagnarna som stod i en halvcirkel bakom cirkustältet. ”Där ska vi gå in!” Edvard log mot Mina och kramade hastigt hennes hand, medan han visade dem till en stor skylt med texten Den mänskliga varietén. Under stod det med mindre bokstäver: Monstruösa, kolossala och mirakulösa varelser från hela världen. Modern såg tämligen kritisk ut och lät sig inte smittas av Edvards entusiasm. ”Jag tror att jag går runt lite istället”, sa hon och rynkade på näsan. ”Men gå in ni, så träffas vi efteråt.” ”Vad är det för ett ställe?” frågade Agnes. 21
Ondskans grav_inlaga.indd 21
2009-09-01 11.40
”Vänta bara”, sa Edvard hemlighetsfullt. ”Jag är säker på att du också kommer att tycka att det är intressant, även om du inte kan se!” De ställde sig framför en av vagnarna. En man med ett enormt skägg och hög hatt stod på en pall och ropade: ”Kom in och se på folkparaden! Vi har nubier, gauchos och hottentotter! Se de spännande amazonindianerna från Sydamerika och en hord bantufolk från längst ner i Afrika!” ”Är det dit vi ska?” sa Agnes undrande. ”Nej”, svarade Edvard. ”Det är här bredvid.” Det var snudd på att han ångrade sig, för han såg utroparen öppna en flik i förtältet. Han fortsatte att ropa: ”Köp biljetter här och se kannibalhövdingen. Han ska alldeles strax matas, så han är inte farlig för publiken!” En pojke pekade in i förtältet bakom utroparen och sa: ”Det är ju ingen där. Där står ju bara ett par gamla stövlar!” Utroparen vände sig om med ett förfärat uttryck i ansiktet. ”Den stackars kannibalen kunde inte vänta!” ropade han. ”Han har ätit upp sig själv! Men stövlarna var för sega för honom!” Edvard drog vidare med sin syster och Mina, 22
Ondskans grav_inlaga.indd 22
2009-09-01 11.40
medan folk bakom dem skrattade åt utroparen. De gick in i förtältet till en annan vagn och befann sig med ens i totalt mörker. Edvard blev konfunderad. De verkade vara helt ensamma. Inte ett ljud hördes. Och han sträckte försiktigt ut en hand. ”Har du också blivit blind?” utbrast hans syster plötsligt. ”Det är mig du försöker klappa, din idiot!” ”Jag ser inte ett dugg”, mumlade Edvard och blev het om kinderna. ”Det gör inte jag heller”, sa Agnes. ”Men bara för det går jag inte omkring och klappar dig!” Edvard skyndade sig att dra med sig flickorna ut genom det mörka förtältet och bort till en upplyst biljettautomat. Man skulle stoppa i ett mynt i en springa för att dörren in till själva föreställningen skulle öppnas. ”Vad är det vi ska se?” frågade Mina. Edvard pekade på en rad fotografier från föreställningen som satt vid sidan om automaten. Mina tittade nyfiket över axeln på Edvard. Han vände sig om och log mot henne, medan han förtjust pekade på bilderna. ”Här finns allt!” sa han. ”Man får se en pojke med två huvuden, en äkta sjöjungfru, skäggiga damen, en man utan underkropp och en med tre ben. Och så är världens äldsta kvinna här. Det står att hon är 192 år!” 23
Ondskans grav_inlaga.indd 23
2009-09-01 11.40
”Får jag se?” sa Mina och lutade sig fram. ”Det är naturligtvis lurendrejeri”, sa Agnes. ”Ingen kan bli så gammal.” Mina studerade bilderna på nära håll. Då upptäckte Edvard att hon inte längre log. Något var fel. ”Varför låter hon sig visas upp på ett sådant här ställe?” mumlade Mina för sig själv. ”Hon bor ju hemma i Karpaterna!” ”Vad menar du?” utbrast Edvard. ”Känner du världens äldsta kvinna?” ”Så gammal är hon inte”, sa Mina. ”Hon kan inte vara mer än 150 år.” Hon fortsatte att stirra på bilden. Det var när hon vred på huvudet som Edvard såg att hon blivit ännu blekare än hon brukade vara. ”De där ögonen glömmer jag inte”, sa Mina. ”Hur många rynkor som än omger dem. Hon var min barnflicka när hon var ung.” Det tog en sekund innan det gick upp för Edvard vad Mina menade. Den urgamla kvinnan hade i unga år varit Minas barnsköterska. Eftersom Mina var vampyr kunde man inte se på henne hur gammal hon var. Hon skulle alltid vara lika gammal som hon var när hon förvandlades till vampyr, så länge hon fick det blod hon behövde. ”Men vad gör hon här?” fortsatte Mina. Hon såg 24
Ondskans grav_inlaga.indd 24
2009-09-01 11.40
bedjande på Edvard. ”Kan vi inte försöka hitta henne innan föreställningen börjar?” Alldeles bakom cirkustältet fann de sig omgivna av den ena märkliga personen efter den andra. Skäggiga damen satt och rakade sina ben – hon hade hår över hela kroppen – medan två dvärgar tränade in ett trapetsnummer. Och i mitten stod en urgammal kvinna. Hon var så skrumpen och vithårig att Edvard först trodde att hon var en mumie. Kvinnan stod för sig själv och stirrade rakt ut i luften, men så upptäckte hon dem. Eller rätt are sagt, hon fick syn på Mina. Edvard såg att den gamla kvinnan blev fundersam. Så blev hennes ögon blanka av rörelse och igenkänningens glädje. Hon grät. Edvard tänkte fråga Mina, men upptäckte strax att hon såg lika rörd ut. Mina sprang fram 25
Ondskans grav_inlaga.indd 25
2009-09-01 11.40
till den gamla kvinnan och de kastade sig i armarna på varandra. ”Vilket sammanträffande”, sa Agnes. Hon stod bredvid Edvard som betraktade hur Mina och den gamla kvinnan bara tittade på varand ra. ”Du ser inte ut att vara en dag äldre än sist jag såg dig”, sa kvinnan. Mina svarade inte, men log och så började de prata på ett språk som Edvard aldrig hade hört tidigare. Det hela började kännas alltmer mystiskt, så han tog sin syster i handen och gick fram till Mina och kvinnan. ”Janina var min barnsköterska en gång i tiden”, sa Mina och presenterade dem för varandra. ”Hon säger att hon har flytt från sitt hem!” Den gamla damen log sorgset mot syskonen. ”Varför skulle jag stanna där?” sa hon med sin knarriga, åldrade stämma. ”Mina barn är mördade. Mina barnbarn är mördade. Alla jag håller av är döda. Det finns ingen kvar som kan hjälpa mig.” ”Vad var det som hände?” utbrast Agnes. Den gamla kvinnan knep ihop ögonen till smala, lysande springor. ”Hela byar runt hela Karpaterna har ödelagts den senaste tiden”, svarade hon. ”Därför flyr alla som 26
Ondskans grav_inlaga.indd 26
2009-09-01 11.40
kan. Det sägs att ett gigantiskt eldsprutande monster kommer om natten och dödar folk. Men det tror jag inte på.” Hon blängde trotsigt på de tre barnen. Mina frågade: ”Vad är det då?” Först svarade inte den gamla Janina. ”Jag är säker på att det är furstinnan!” sa hon till slut. Hon tittade ingående på var och en av dem. ”Det är Mörkrets furstinna!”
27
Ondskans grav_inlaga.indd 27
2009-09-01 11.40