klistras
Till mina föräldrar
sista chansen ISBN 978-91-638-6172-7 Copyright © Marta Söderberg 2009 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2009 Omslag: © Lotta Kühlhorn Omslagsfoto: © Plainpicture/Folio Tryckt av ScandBook AB, 2009 www.bonniercarlsen.se
A T S I S
N E S N A H CARTA SÖDERBERG M
på en väg någonstans i landet
kör en polisbil. Och i bilen sitter
en flicka. Jacky heter hon. Hon är 14 år. Genom rutan ser hon landskapet susa förbi. Stora skogar blandat med sjöar. Näckrossjöar. Hon vet inte vart de för henne. Allt de har berättat är att det kommer att dröja innan hon får komma hem igen. Hon trodde aldrig att de skulle skicka iväg henne. Trodde bara det var ett tomt hot. Nu vet hon att de menade allvar.
7
avskiljningen står det
på metallskylten på väggen. Jacky blänger
på de svarta bokstäverna. Isoleringen borde det egentligen stå. Ingen säger avskiljningen. Den kvinnliga Personalen gräver i byxfickan, det rasslar inuti det blåa jeanstyget. Hon fiskar upp nyckelknippan, letar rätt på nyckeln och låser upp den gröna metalldörren. Slår ut med handen och Jacky kliver in. Rummet är fyrkantigt, väggarna alldeles kala och i bortre änden finns ett fönster. Möbleringen består bara av en sliten madrass. Personalen lutar sig mot väggen och ber Jacky att klä av sig. Hon börjar med strumporna, en efter en glider de av. Golvet är kallt mot fötterna och ljuset sticker i ögonen. Hon fortsätter med Fred Perry-jackan, drar ner dragkedjan, kränger av sig ärmarna. Den landar i en hög på golvet. Går vidare till jeansen, knäpper upp första knappen, andra knappen och låter dem
8
falla. De knölar ihop sig vid fötterna. Hon sträcker lite på sig, försöker se oberörd ut. Som att det inte är ett dugg pinsamt att klä av sig framför en helt främmande person. Det är snart över, försöker Personalen. Jacky tittar upp mot henne och undrar om hon själv blivit visiterad någon gång. Om hon har en jävla aning om hur det känns. Hon fortsätter med t-shirten, trär den över huvudet. Kryper ur sporttoppen som plattar till det redan platta. Det går långsammare nu, det var lättare med strumporna. Hon huttrar till, huden drar ihop sig och blir hård. Fan, nu är det bara trosorna kvar. Hon fingrar på guldhjärtat som hänger på kedjan runt halsen. Sväljer och vill slippa allting nu. Hon kramar hjärtat allt hårdare och tänker på klassresan i sjuan. På klädpokern vid lägerelden, lågorna som dansade över stenhällen, skratten som steg mot himlen. Och killarna som protesterade, men va fan, vadå, ska örhängen räknas som kläder? Och tjejerna som bara stönade till svar, ja, det är väl klart, vad annars! Men detta är ingen klassresa. Detta är isoleringen. Och den är varken rolig eller varm. Fortsätt, säger Personalen och Jacky måste dra ner de vita trosorna.
9
det bor fyra tjejer
på avdelningen, berättar den kvinnliga
Personalen innan hon låser upp dörren. De kommer in i en liten hall där de många jackorna och skorna trängs. Det är jeansjackor, det är långa kappor, det är svarta kängor och låga mockaskor. Jacky pressar av sig de svarta converseskorna och håller nästan på att snubbla för i famnen balanserar hon en uppsättning sängkläder, två handdukar och en tandborste. Följ med här, säger den kvinnliga Personalen. Ett kök skymtar snabbt förbi och i tevesoffan sitter tre tjejer strategiskt placerade. Från sin plats kan de se alla som går in och ut i korridoren. Jacky känner deras granskande blickar men kan inte riktigt avgöra om de är vänliga eller inte. – Ja, det här är Jacky, säger Personalen och gör en svepande gest mot Jacky. – Hej Jacky! säger tjejerna i kör. Och Jacky kan inte låta bli
10
att le mot dem. En rödhårig tjej i hippiekläder och två andra som ser, ja… likadana ut. – Sofie, säger hippietjejen och räcker fram handen. – Anna, säger den ena av tvillingarna. – Lisa, säger den andra. Personalen lägger en hand på Jackys axel, manar henne att fortsätta gå. De går genom en smal korridor, passerar vita numrerade dörrar, boenderum, förklarar Personalen. Hon stannar utanför en dörr med numret fem. ”Och det här kommer att vara ditt rum”, säger hon och vrider om nyckeln. Det rasslar till i låset och dörren glider upp. Jacky låter blicken svepa. I rummet finns en säng, en byrå, en garderob, ett skrivbord och en stol. Alla möblerna är vita och fastborrade. Jacky sjunker ner på sängen. Så det är här hon ska bo.
11
de kallas personalen .
De som arbetar på avdelningen.
När en lampa ska bytas eller en dörr låsas upp, så är det Personalen tjejerna ropar på. Namnen är så många och vikarierna kommer och går. Lättare att bunta ihop dem till en klump, en anonym massa. De kallas Personalen och det är allt.
12
först tror jacky
att det är en kille som står där i köket med
gröna militärbyxor och snaggat hårt. Men det är det inte såklart. Tallen är ju en tjejavdelning. Sara, upplyser Personalen, och nickar mot tjejen som står med ryggen vänd mot dem, som svär och muttrar över kaffebryggaren ”som fan är helt jävla cp”. – Och det här är Jacky, säger Personalen hurtigt. Snabbt låter Jacky händerna glida ur jeansfickorna, gör sig beredd att hälsa. Men i onödan. Sara sneglar bara över axeln. Ger Jacky en slö blick, säger jaha och vänder sig om igen. Och det är allt. Jaha, är det enda Jacky får.
13
jacky är en elev,
alltså inte en intagen som man annars kanske
kunde tro. Det är ett skolhem det här, påminner Personalen, när eleverna muttrar att det fan är ett jävla fängelse. Men det finns fler exempel där Personalen och eleverna inte är överens. Det kala, tomma rummet på undervåningen dit eleverna släpas när de får utbrott kallar Personalen för avskiljningen. Isoleringen, säger eleverna. För det är ju vad det är. Alldeles ensamma sitter de därinne, ibland i några timmar, ibland i ett helt dygn – allt beror på om de ångrar sig, gråter och om de verkligen kan lova att aldrig sparka sönder sin papperskorg igen. Men ibland, ja, då beror det bara på vem det är som jobbar. Några i Personalen är snälla andra hårda, så enkelt är det bara. Det är sådant man lär sig med tiden, sådant Jacky måste lära sig.
14
Och inte heller säger eleverna avvikning, det Personalen kallar rymningarna för. Jacky garvade första gången hon hörde det. Avviken. Hon lekte med ordet. Jag avviker, jag har varit avviken, jag är en avvikare. Och det är ju just vad hon är. En avvikare. På alla sätt.
15
hon är tio år .
Hon går på sin första begravning. Rosorna översvämmar den vita kistan. Prästen håller tal. Psalmer sjungs. Men hon bryr sig inte. Det är ju inte hennes mamma som ligger där. Länge tror hon att mamma ska komma tillbaka. Att allting ska bli som vanligt. Länge hoppas hon. De måste flytta, säger pappa en dag. De ska börja om, lägga det förflutna bakom sig. Långsamt börjar hon förstå att mamma aldrig kommer tillbaka. Att den döda för alltid kommer vara död. Hon fyller elva år. Tennistimmarna utökas. Hon sliter på den gröna mattan. Vinner sin första stora turnering. Tränarna är nöjda. Pappa är stolt. Och någonstans kommer Anne in i bilden, ramlar in av en slump, pappa skulle ju bara åka iväg på kurs.
16
Hon ler mot den kritiska publiken, reser skrattmurar omkring sig, orkar inte gråta mer, orkar inte känna mer, lättare att skratta och bara köra på. Hon går i skolan, spelar tennis, priserna blir fler och fler. Hon är ett framtidslöfte säger hennes tränare. Hon har potential. Hon börjar på högstadiet men känner inte marken under sig. En ilande känsla drar genom kroppen. Festerna avlöser varandra. Hon släpper tennisdrömmnen, höjer ölburken och säger skål. Hon är fjorton år och sitter inlåst på en statlig institution. Hon är fjorton år och orkar inte skratta längre.
17
varje elev har
en telefonlista, där de som blivit godkända står.
På Jackys lista finns bara fem namn. Det är pappa och hans nya tjej Anne, morfar, och Jackys två socialsekreterare, Rakel och Louise. Annat är det på Sofies lista. Där trängs vännerna från Ung Vänster, Amnesty och Röda Korset. Varje dag stänger hon in sig i telefonhytten med en mugg kaffe. Och ibland när Jacky går förbi och hör skratten som letar sig ut, hugger det till inuti. För en gång hade ju hon också någon. Någon som försvann och aldrig kom tillbaka.
18
dörrarna är låsta .
Fönsterglasen är okrossbara. Visiteringar genomförs regelbundet. Och på undervåningen finns ett rum som kallas avskiljningen. Välkommen till avdelningen Tallen där Jacky Zander bor. För hur länge vet hon inte än. Kanske blir det ett år, kanske blir det fler, allt beror på hur hon sköter sig. Det hänger på dig nu Jacky, förklarade Rakel och Louise på förra socmötet. Inga fler rymningar, inga fler fyllor, inga fler magpumpningar. Det måste vara slutstrulat nu. Det är dags att vi reder ut det här nu. Förstår du? Och Jacky sitter på sitt lilla rum och förstår så jävla väl. Hon är fast här. I skogen någonstans i landet. Och allting hänger på henne själv.
19
jacky har
två kontaktpersoner, Peder och Marie. De har till
uppgift att lägga upp behandlingen, vara med på socmötena och att ha regelbundna samtal med henne. Idag är det tisdag, dagen för det obligatoriska samtalet med Marie. De sitter inne på personalrummet, mitt emot varandra. Men det är mer ett förhör än ett samtal. Och hur har första veckan varit? Har du packat upp än? Och förresten, fick du häftet med avdelningens regler? Jacky hinner knappt svara innan nästa fråga ramlar över henne. – Men hur trivs du då… ja, med de andra tjejerna? fortsätter Marie och tittar nyfiket på Jacky. Jacky rycker lojt på axlarna. Mumlar att de är väl ok. Hon känner dem ju faktiskt inte. Marie nickar, säger ja, det är ju sant, men att snart kommer hon att göra det. – Och pappa? Har du pratat med pappa än?
20
Förgäves försöker Marie fånga Jackys blick som fladdrar omkring i rummet. Jacky skakar på huvudet, säger att han är i Hong Kong nu. Det borde hon ju liksom veta. Det blir tyst. – Så…, börjar Marie efter en stund. Hur känns det då? Ja, att vara här hos oss. Hon skruvar på armbandet på handleden och ler osäkert. – Ja, det är klart att det är jobbigt så här i början… många tycker nog det… ja, det är ju så mycket nytt, men det brukar bli bättre… Hon skrattar till, stryker undan luggen. Ja, för tro det eller ej, men de flesta brukar faktiskt trivas här efter ett tag… Och så håller hon på. Pratar på. Försöker hitta en ingång. Ställer frågor som hon sedan själv besvarar. Och gång på gång blir det pinsamt tyst. Ingenting ger Jacky henne, ingen liten tråd att hålla fast vid, ingen vink om vad som skulle kunna intressera henne. Tyst sitter hon på stolen och stirrar ner i det grågröna plastgolvet. – Du säger inte så mycket, säger Marie till slut. Jacky kan inte undgå att höra den kvävda sucken. Besvikelsen. Och det är ju inte första gången hon stöter på den. För det är ju detta som är problemet, som Rakel brukar säga. Att Jacky inte pratar, att hon glider undan och rymmer så fort hon får chansen. Hon kommer ihåg på förra stället. Personalen som till slut fick nog, som ruskade henne och skrek. Men säg något! Ja, säg något Jacky! Precis som nu. Enda skillnaden är att Marie inte skriker. Men det behöver hon inte heller. Jacky vet ju redan. Att hon är konstig. Att hon är fel.
21
– Ja, du kanske tycker det är lite svårt att prata, så här i början, men ändå är det nog bra om du försöker, fortsätter Marie trött och rättar till några papper i knäet. Annars blir det ju svårt för oss att hjälpa dig. Jacky säger ingenting. Sitter bara där med blicken fäst på de svarta converseskorna. Vet att Personalen aldrig kommer att kunna hjälpa henne. Att ingen kan. – Men då så…, säger Marie till slut. Då var vi nog klara.
22
där är björken,
där är Granen och där är den nya avdelningen
som inte fått något namn än, säger Sofie och pekar på de grågröna betongbyggnaderna som omger dem. Det är i slutet av augusti och Jackys första skoldag. Om allting skulle ha varit normalt, som det borde, skulle Jacky ha börjat nian nu. Men nu är inget som det borde. Istället för att sitta i en luftig aula och vänta på att bli uppropad är hon på väg till den röda paviljongen där institutionens alla elever går. Och hon kommer att börja åttan. – Kan någon? Elisabet, samhällsläraren, låter blicken svepa över klassrummet. Men alla är plötsligt så väldigt upptagna. Det är Idoldiskussioner, vem som är på rymmen, om det ska komma någon ny nu efter Isa som satte eld på sitt rum och blev omplacerad. – Sara, kan du? säger Elisabet trött.
23
Sara vickar lite på stolen, säger att hon får ju inte gå ensam någonstans, så sorry alltså, flinar hon och slår ursäktande ut med händerna. Men Jacky då, säger hon och nickar åt Jackys håll. Jacky kan väl gå och hämta samhällspärmarna, tycker hon och får medhåll från några andra tjejer. Och Jacky protesterar inte. För hon vet ju att det bara blir värre av att vägra. Så hon går. Och längst bort i den stenklädda korridoren ligger det lilla förrådet där gamla skolböcker, pennor och block finns. Hon tittar sig omkring. Högst upp står pärmarna. Naturligtvis. Jacky är den kortaste på avdelningen, för 1,56 är faktiskt inte särskilt långt. Och ingen pall finns det i närheten. Jacky stönar uppgivet. Hon måste gå tillbaka och hämta en stol. Men just när hon är på väg ut, öppnas dörren och in kommer en kille. – Elisabet tänkte att du kanske behövde hjälp, ler han och nickar uppåt. – Ja… jo…, stammar Jacky och stirrar på killen som hon inte vet namnet på. – Det är de där va? säger han och pekar på ett par blåa pärmar. Jacky nickar och tar ett steg tillbaka. Och killen sträcker sig över henne och mellan de mörkblåa jeansen och den vita tröjan blir det en glipa och Jacky kan inte låta bli att titta och dra in den mjuka tvåldoften som fläktar förbi. Tysta går de tillbaka till klassrummet. Killen med famnen full av pärmar. Jacky utan en enda.
24
sara hatar alla .
Personalen. Lärarna. De andra eleverna. Skit i henne, brukar Sofie säga till Jacky när Sara håller på. Bara skit i henne, hon är så där mot alla. Och Jacky försöker verkligen skita i henne. Försöker att inte bry sig när Sara blänger och kastar kommentarer. Försöker att inte bry sig när Sara går på henne i korridoren. Men det är så jävla svårt. Avdelningen är så liten och överallt finns Sara. – Men ge hit den då! Sara sliter fjärrkontrollen ur Sofies hand, zappar mellan kanalerna och bläddrar fram till ett pokerprogram. Sofie suck-
25
ar, tillsammans med övriga i soffan. Men ingen protesterar. För de vet ju att det inte spelar någon roll. Sara gör ändå alltid som hon vill. Sara är som en treåring, tycker Sofie. Sara är fan efterbliven, tycker Lisa och Anna. Jacky vet inte riktigt vad hon tycker. Vet bara att det ofta blir väldigt jobbigt tillsammans med Sara. Det slås i dörrarna, det kastas saker, det gapas och bråkas med Personalen. Och det är då det ibland händer att Personalen trycker på larmet och får förstärkning från de andra avdelningarna. I början blev Jacky lite rädd för allt det där. Dunkandet. Vrålen. Personalen som kastar sig över. Man vänjer sig, lovade de andra då. Man vänjer sig, för vad annat kan man göra.
26
martin heter han ,
berättar Sofie en morgon när de passerar
avdelningen Björken. Han är sjutton år och är den äldsta på institutionen. För egentligen får han ju inte bo här längre, förklarar Sofie och slänger upp den röda halsduken, det är ju bara upp till sexton år här, men ibland så gör de undantag. Jacky går bredvid och suger åt sig varje ord och sneglar på killen med de blåa ögonen och hoppas att det där undantaget står sig väldigt, väldigt länge.
27