9789163856570

Page 1

I

Hans MajestaĚˆt drake_inlaga.indd5 5

07-07-06 10.58.56


Hans MajestaĚˆt drake_inlaga.indd6 6

07-07-06 10.58.57


Kapitel  1

D

äcket på det franska fartyget var halt av blod och hävde sig i den gropiga sjön, så att ett hugg kunde fälla den man som utdelade det lika gärna som hans tänkta mål. I stridens hetta hade Laurence ingen tid att förvåna sig över det kraftiga motståndet, men till och med genom kampfeberns dövande dis och kaoset av svärd och pistolrök lade han märke till den ångest som präglade den franske kaptenens ansiktsuttryck då han manade på sin besättning. Den plågade minen syntes fortfarande en stund senare, då de möttes på däcket och mannen ytterst motvilligt lämnade över sitt svärd; i sista stund slöt han halvt om halvt handen om vapnet, som om han tänkte dra tillbaka det. Laurence tittade upp för att kontrollera att de strukit flagg och tog sedan emot svärdet med en stum bugning. Själv talade han inte franska, och ett mer formellt samtal fick anstå till dess att hans underlöjtnant var närvarande. Denne unge man var för närvarande upptagen under däck där de franska kanonerna surrades. Nu när fientligheterna upphört praktiskt taget kollapsade de överlevande fransmännen där de stod. Laurence noterade att de var färre än han skulle ha förväntat sig för en fregatt med trettiosex kanoner, och att de såg sjuka och tärda ut. Många av dem låg döda eller döende på däck. Han skakade på huvudet över de meningslösa förlusterna och såg ogillande på den franske kaptenen. Mannen borde aldrig ha bjudit motstånd. Förutom det uppenbara faktum att Reliant även under normala förhål-

Hans Majestät drake_inlaga.indd7 7

07-07-06 10.58.57


Naomi Novik

landen hade ett övertag över Amitié, både vad gällde kanoner och manskap, hade besättningen uppenbarligen reducerats av sjukdom eller svält. Dessutom var seglen ovanför dem i en sorglig röra, vilket inte berodde på drabbningen utan på stormen som hade dragit förbi så sent som samma morgon. De hade knappt hunnit få iväg en första bredsida förrän Reliants manskap hade bordat och äntrat. Kaptenen var uppenbarligen djupt tagen av förlusten, men han var inte någon ung man som lätt sveptes med av sin kampanda – han borde ha kunnat ge sina mannar en bättre behandling än att leda dem in i en så hopplös strid. ”Mr Riley”, sade Laurence till sin sekundlöjtnant, ”se till att mannarna bär ner de sårade under däck.” Han hakade fast kaptenens svärd i sitt bälte. I normala fall skulle han ha återlämnat det, men han tyckte inte att mannen förtjänade den komplimangen. ”Och skicka bud efter mr Wells.” ”Ska ske, sir”, sade Riley och vände sig bort för att utdela nödvändiga order. Laurence gick fram till relingen och tittade ner för att se vilka skador skrovet fått. Skeppet såg ut att vara någorlunda oskadat, och han hade beordrat sitt eget manskap att undvika att skjuta under vattenlinjen. Det blir inga problem med att segla henne i hamn, tänkte han belåtet. Håret hade glidit ur hans korta hårpiska, och när han nu böjde sig ut över relingen föll det ner i ögonen på honom. Han strök otåligt undan det då han vände sig om igen, vilket gjorde att han fick blodfläckar i pannan och i det solblekta håret. I kombination med de breda axlarna och den bistra minen gav detta honom en vildsint uppsyn som starkt skilde sig från hans vanligtvis tankfulla utseende, något han var helt omedveten om där han stod och blickade ut över fartyget de hade uppbringat. Den efterskickade Wells kom upp på däck och gick fram till Laurence. ”Sir”, sade han utan att vänta på att bli tilltalad, ”jag ber om ursäkt, men löjtnant Gibbs säger att det finns något märkligt i lastrummet.”

Hans Majestät drake_inlaga.indd8 8

07-07-06 10.58.57


H a n s m a j e s tät s d r a k e

”Jaså? Jag ska gå dit och ta mig en titt”, sade Laurence. ”Var vänlig och meddela den här herren”, sade han och visade med handen mot den franske kaptenen, ”att han måste ge mig sitt hedersord, för både sig själv och sina mannar, annars fängslar vi dem.” Den franske kaptenen svarade inte genast, utan såg på sin besättning med olycklig min. Manskapet skulle naturligtvis ha det mycket bättre om de fick sprida ut sig på undre däck, och att återta fartyget var praktiskt omöjligt under rådande omständigheter; ändå tvekade han. Till sist sjönk hans axlar ner och han sade ”Je me rends”, med skrovlig röst och tydlig förtvivlan i ansiktet. Laurence nickade kort. ”Han kan gå till sin kajuta”, sade han till Wells och vände på klacken för att gå ner i lastrummet. ”Tom, följer du med? Utmärkt.” Han klättrade ner tätt följd av Riley, och fann att hans premiärlöjtnant stod och väntade på honom. Gibbs runda ansikte var fortfarande blankt av svett och starka känslor. Det skulle bli han som seglade in det franska fartyget i hamn, och eftersom hon var en fregatt skulle han nästan säkert utnämnas till fartygschef, själv bli kapten. Laurence var måttligt förtjust. Visserligen utförde Gibbs sina plikter på ett tillfredsställande sätt, men Laurence hade blivit påtvingad mannen av amiralitetet och de hade inte blivit närmare bekanta. Riley var den han själv helst velat utse till premiärlöjtnant, och om han fått sin vilja fram skulle det nu vara Riley som blev befordrad. Så fungerade det i krigsmakten. Inte för att han missunnade Gibbs framgången, men han gladdes inte heller fullt så helhjärtat som han skulle ha gjort över att se Tom få ett eget skepp. ”Jaha, vad har vi här då?” sade Laurence. Mannarna stod i en klunga runt något i lastrummets aktre ände, när de borde ha ägnat sig åt att inventera det uppbringade fartygets förråd. ”Sir, om ni vill ha vänligheten att följa med”, sade Gibbs. ”Lämna plats där”, befallde han, och besättningsmännen backade undan från det som Laurence nu såg var en öppning i ett skott som

Hans Majestät drake_inlaga.indd9 9

07-07-06 10.58.57


10

Naomi Novik

byggts tvärsöver den aktre delen av lastrummet. Arbetet måste ha skett nyligen, för timret var betydligt ljusare än plankorna runt omkring. Han duckade för att komma igenom den låga dörren och kom in i en liten kammare med märkligt utseende. Väggarna hade faktiskt förstärkts med metall, vilket måste tillföra fartyget åtskilligt med onödig vikt, och golvet var vadderat med gammal segelduk. I ett hörn stod dessutom en liten kolkamin, även om den för närvarande inte var i bruk. Det enda föremål som förvarades i utrymmet var en stor trälår, ungefär midjehög och lika bred, och den var förankrad i durken och väggarna med tjocka trossar fästa i metallringar. För ett ögonblick kämpade Laurence emot, men sedan gav han efter för sin starka nyfikenhet. ”Mr Gibbs, jag tror att vi ska ta oss en titt inuti”, sade han och steg åt sidan. Locket på låren var stadigt fastspikat, men till slut gav det efter för de många villiga händerna. Ivrigt bände de loss det och lyfte bort översta lagret med packmaterial, och det var många som samtidigt sträckte fram huvudet för att titta. Ingen sade något, och Laurence stirrade förvånat på den skinande båge av äggskal som stack upp ur den packade halmen. Han trodde knappt sina ögon. ”Skicka bud efter mr Pollitt”, sade han till sist, och rösten avslöjade bara lite av den spänning han kände. ”Mr Riley, var vänlig kontrollera att de där surrningarna är fullkomligt säkra.” Riley var så upptagen av det han såg att han inte svarade genast. Sedan ställde han sig med ett ryck i givakt och sade hastigt ”Ja, sir” innan han böjde sig ner för att kontrollera trossarna. Laurence gick närmare och betraktade ägget. Det kunde knappast råda någon tvekan om dess natur, även om han inte kunde säga säkert utifrån egen erfarenhet. Nu när den första häpnaden lagt sig sträckte han försiktigt ut handen och rörde vid ägget, ytterst varsamt. Det kändes slätt och hårt. Han drog tillbaka han-

Hans Majestät drake_inlaga.indd10 10

07-07-06 10.58.58


H a n s m a j e s tät s d r a k e

11

den nästan genast, ville inte riskera att skada det. Mr Pollitt tog sig på sitt klumpiga sätt ner i lastrummet, klamrade sig fast med båda händerna och lämnade blodiga avtryck på lejdaren. Han var absolut ingen sjöman, utan hade blivit skeppsläkare först vid den höga åldern av trettio, efter några odefinierade förtretligheter på land. Han var dock en jovialisk man, och omtyckt av besättningen, även om han inte alltid var helt stadig på handen vid operationsbordet. ”Ja, sir?” sade han och fick sedan syn på ägget. ”Herregud i himmelen.” ”Det är alltså ett drakägg?” sade Laurence. Han fick anstränga sig för att inte låta alltför triumferande. ”Oh ja, kapten, det framgår redan av storleken.” Mr Pollitt hade torkat av händerna på sitt förkläde och höll nu på att borsta bort mer halm för att försöka se hur stort ägget var. ”Minsann, det har redan hårdnat rejält. Jag undrar vad de haft i tankarna, så här långt från land.” Detta lät oroväckande. ”Hårdnat?” sade Laurence skarpt. ”Vad innebär det?” ”Att det kommer att kläckas snart, förstås. Jag måste konsultera mina böcker för att vara säker, men jag har bestämt för mig att kläckningen sker inom en vecka efter det att skalet hårdnat, enligt Badkes Bestiarium. Vilket fantastiskt exemplar, jag måste hämta mitt måttband.” Han skyndade iväg och Laurence bytte en blick med Gibbs och Riley. De kom närmare så att de kunde talas vid utan att mannarna, som gapande dröjt sig kvar för att titta, skulle höra dem. ”Vi är minst tre veckor från Madeira med goda vindar, eller vad säger ni?” sade Laurence lågt. ”I bästa fall, sir”, sade Gibbs och nickade. ”Jag kan inte begripa hur det kommer sig att de hamnat här”, sade Riley. ”Vad tänker ni göra, sir?” Då Laurence insåg hur besvärlig situationen faktiskt var förbyttes hans förtjusning i bestörtning, och han såg med tom blick på

Hans Majestät drake_inlaga.indd11 11

07-07-06 10.58.58


12

Naomi Novik

ägget. Till och med i det svaga ljuset från lanternorna strålade det med en varm marmorglans. ”Åh, det vete tusan, Tom. Men jag ska nog lämna tillbaka den franske kaptenens svärd. Det är faktiskt inte att undra på att han kämpade emot så våldsamt.” Fast han visste förstås att det bara fanns en möjlig lösning, hur obehaglig den än var. Grubblande såg Laurence på medan ägget, fortfarande kvar i sin lår, flyttades över till Reliant. Han var den ende vars min var bister, förutom de franska officerarna. De hade fått tillstånd av honom att röra sig fritt på akterdäck, och från relingen iakttog de dystert den långsamma processen. Runt omkring dem log matroserna brett, girigt triumferande leenden, och de som var sysslolösa knuffades, trängdes och ropade mängder av onödiga råd och förmaningar till den grupp med svettiga män som var inblandade i själva överflyttningen. När ägget var i tryggt förvar på Reliants däck tog Laurence farväl av Gibbs. ”Jag lämnar fångarna hos er – det finns ingen anledning att ge dem tillfälle till något desperat försök att återta ägget”, sade han. ”Håll er i närheten så gott det går. Skulle vi trots allt skiljas åt så möts vi vid Madeira. Mina hjärtligaste gratulationer, kapten”, tillade han och skakade Gibbs hand. ”Tack, sir, och får jag säga att jag är ytterst medveten om … mycket tacksam …” Vältalighet hade aldrig varit Gibbs starka sida, och nu svek orden honom. Han gav upp och stod bara och strålade mot Laurence och hela världen, uppfylld av välvilja. Fartygen hade lagts jämsides under överflyttningen av trälåren och Laurence behövde ingen båt, utan tog bara ett språng över då dyningen lyfte skeppen. Riley och de övriga officerarna hade redan återvänt. Han gav order om att sätta segel och gick sedan genast under däck, för att brottas med problemet i enskildhet. Men han fann ingen annan lösning under natten. Nästa morgon böjde han sig för nödtvånget och utdelade sina order, och snart trängdes fartygets alla kadetter och officerare, renskrubbade och

Hans Majestät drake_inlaga.indd12 12

07-07-06 10.58.58


H a n s m a j e s tät s d r a k e

13

nervösa i sina bästa uniformer, i hans kajuta. En masskallelse av det här slaget hade aldrig tidigare utfärdats, och kajutan var inte tillräckligt rymlig för att alla bekvämt skulle få plats. Laurence såg flera ängsliga ansikten, säkerligen ett tecken på skuldmedvetenhet över något, medan andra såg nyfikna ut. Den ende som föreföll oroad var Riley – kanske anade han vilka avsikter Laurence hade. Laurence harklade sig. Han stod redan upp eftersom han hade låtit avlägsna sitt skrivbord och sin stol för att ge plats. Däremot hade han behållit bläckhornet och pennan samt flera ark papper, som nu låg på fönsterbrädan i akterfönstren bakom honom. ”Mina herrar”, sade han, ”vid det här laget har ni alla hört att vi funnit ett drakägg på fartyget vi uppbringade. Mr Pollitt har med bestämdhet identifierat det åt oss.” Många leenden och några förstulna puffar med armbågen följde, och den lille kadetten Battersea pep ”Gratulerar, sir!” med sin diskantröst. Ett nöjt mummel svepte hastigt genom kajutan. Laurence rynkade pannan. Han förstod varför de var på så gott humör, och om omständigheterna varit bara en aning annorlunda skulle han ha känt likadant. Ägget var säkert värt tusen gånger sin vikt i guld när det väl kommit tryggt i land. Alle man ombord på fartyget skulle få en andel av prispengarna, och som kapten skulle han själv få lejonparten. Amietés loggbok hade kastats överbord, men hennes matroser hade varit mindre diskreta än officerarna, och genom deras klagomål hade Wells fått veta tillräckligt för att blott alltför tydligt förklara förseningen. Feber bland besättningen, stiltje i närmare en månad, en läcka i vattentankarna vilket lett till små vattenransoner, och slutligen då stormen som de själva så nyligen hade ridit ut. Det hade varit en räcka osedvanligt olyckliga omständigheter, och Laurence visste att de vidskepliga själarna bland hans mannar skulle bäva inför tanken att ägget, som otvivelaktigt hade orsakat oturen, nu fraktades av Reliant.

Hans Majestät drake_inlaga.indd13 13

07-07-06 10.58.59


14

Naomi Novik

Han skulle dock noga se till att denna information undanhölls besättningen. Det var avsevärt mycket bättre att de inte kände till den långa rad olyckor som Amitié hade drabbats av. Så när det åter blivit tyst sade Laurence bara: ”Dessvärre hade det franska fartyget en dålig seglats. Hon måste ha förväntat sig att nå land för närmare en månad sedan, om inte mer, och förseningen har medfört att omständigheterna runt ägget blivit akuta.” Nu såg de flesta förbryllade och oförstående ut, och bekymrade miner började sprida sig. Han avslutade det hela med att säga: ”Kort sagt, mina herrar, det är på väg att kläckas.” Ytterligare ett lågt mumlande, besviket den här gången, och till och med några lågmälda stönanden. Normalt skulle han ha noterat vilka de skyldiga var, för att senare ge dem en mild reprimand, men i det här läget lät han det passera. De skulle snart få större anledning att beklaga sig. Än så länge hade de inte förstått hela innebörden utan hade bara prispengarna för ett okläckt ägg i åtanke. En vild ungdrake var inte alls lika värdefull. ”Måhända är inte alla bland er medvetna om”, sade han och tystade viskningarna med en blick, ”att England befinner sig i ett mycket prekärt läge vad gäller flygkåren. Vår drakhantering är naturligtvis överlägsen, och flygmässigt kan kåren överglänsa vilken annan nation som helst i världen, men fransmännens avel är dubbelt så stor, och det kan omöjligt förnekas att de har bättre variation i sina blodslinjer. En korrekt påselad drake är värd minst ett hundrakanoners linjeskepp för oss, även om det är en vanlig gul liedrake eller en tretons winchesterdrake, och mr Pollitt anser att äggets storlek och färg tyder på att detta är ett förstklassigt exemplar, och med all sannolikhet någon av de sällsynta stora raserna.” ”Åh!” sade kadett Carver förskräckt då han insåg vad Laurence menade. När blickarna vändes mot honom blev han genast illröd och knep ihop munnen. Laurence tog ingen notis om avbrottet. Riley skulle utan att

Hans Majestät drake_inlaga.indd14 14

07-07-06 10.58.59


H a n s m a j e s tät s d r a k e

15

behöva bli tillsagd se till att Carver blev utan toddy i en vecka. Utropet hade i varje fall förberett de övriga. ”Vi måste åtminstone göra ett försök att tämja djuret”, sade han. ”Jag förutsätter, mina herrar, att det inte finns någon man här som inte är beredd att göra sin plikt för England. Måhända är ett liv i flygkåren inte den tillvaro som vi uppfostrats till, någon av oss. Men flottan är ingen sinekur den heller, och ni kan alla hantera krävande arbetsuppgifter.” ”Sir”, sade löjtnant Fanshawe ängsligt. Han var en ung man av mycket god familj, son till en greve. ”Menar ni … det vill säga, ska vi alla …” Han betonade alla på ett sätt som gjorde det uppenbart att han hade personliga motiv till det han sa, och Laurence kände hur han blev högröd av ilska. ”Det gäller sannerligen alla, mr Fanshawe”, fräste han. ”Såvida inte någon här är en alltför stor ynkrygg för att försöka, och i så fall kan den herrn få förklara sig inför krigsrätt när vi lägger till vid Madeira.” Han svepte ilsket med blicken över rummet, och ingen annan mötte hans blick eller kom med några invändningar. Hans vrede underblåstes av att han förstod känslan, och själv delade den. Att plötsligt bli flygare kunde knappast uppskattas av någon som inte uppfostrats till det, och han avskydde att behöva be sina officerare att förbereda sig på möjligheten. Det innebar ett slut för allt som liknade ett normalt liv. Det var inte som att segla, när man kunde överlämna sitt fartyg till flottan och gå i land, av fri vilja eller inte. Inte ens i fredstid kunde en drake läggas i docka, eller tillåtas ströva omkring fritt, och att avhålla en fullvuxen best på tjugo ton från att göra exakt som den behagade krävde i stort sett en flygares hela uppmärksamhet och en grupp medhjälpare därtill. Drakar kan inte hanteras med våld, och somliga är kinkiga ifråga om sina skötare. En del accepterar inte alls att bli hanterade, inte ens när de är nykläckta och definitivt inte efter sin första måltid.

Hans Majestät drake_inlaga.indd15 15

07-07-06 10.58.59


16

Naomi Novik

En vild drake kunde visserligen hållas kvar på avelsstationerna genom att den fick ständig tillgång till mat, makar och bekväma viloplatser, men den kunde inte kontrolleras där utanför, och den vägrade tala med människor. Så om en nykläckt drake lät en person sela den, var man därefter för alltid bunden till djuret. Det var ens plikt. Flygare kunde inte obehindrat sköta en lantegendom av något slag, inte heller bilda familj eller i någon större utsträckning umgås i sällskapslivet. De levde avskilt från andra, och i hög grad utanför lagen, för man kunde inte bestraffa en flygare utan att förlora tillgången till hans drake. I fredstid levde de i ett slags vilt, tygellöst tillstånd i små enklaver, vanligtvis i Storbritanniens mest avlägsna och ogästvänliga trakter, där drakarna kunde ges åtminstone ett visst mått av frihet. Även om kårens män otvivelaktigt ärades för sitt mod och sin plikttrogenhet, var tanken på att ingå i deras led inte tilltalande för någon herre av god familj som uppfostrats i respektabla kretsar. Ändock kom flygarna från goda familjer, de var herremans­söner som redan vid sju års ålder börjat fostras till denna tillvaro, och det vore en förolämpning mot kåren att låta någon annan än hans egna officerare göra försöket att tämja draken. Och om en person behövde bli ombedd att ta risken, då måste alla bli det. Om inte Fanshawe hade uttryckt sig på ett så opassande sätt skulle Laurence gärna ha hållit Carver utanför, eftersom han visste att pojken hade svårt för höjder, vilket föreföll honom vara ett svårt hinder för en flygare. Men i den stämning som den patetiska begäran hade skapat skulle det framstå som favorisering, och sådant gick inte för sig. Han tog ett djupt andetag, fortfarande sjudande av ilska, och tog åter till orda. ”Ingen här har någon utbildning för uppgiften, och det enda rättvisa sättet att tilldela någon uppdraget är genom lottdragning. De av herrarna som har familj är naturligtvis undantagna. Mr Pollitt”, sade han och vände sig till läkaren, som

Hans Majestät drake_inlaga.indd16 16

07-07-06 10.58.59


H a n s m a j e s tät s d r a k e

17

hade hustru och fyra barn i Derbyshire, ”jag hoppas att ni vill dra namnet åt oss. Mina herrar, ni ska alla skriva ert namn på ett av papperen här, och lägga lappen i den här påsen.” Han omsatte sina ord i handling, rev loss pappersbiten med sitt namn, vek ihop den och lade den i den lilla säcken. Riley steg genast fram, och de andra följde lydigt efter. Under Laurences kyliga blick skrev Fanshawe rodnande sitt namn med darrande hand. Carver å sin sida gjorde tappert detsamma, om än en smula blek om kinden. Battersea var siste man och till skillnad från praktiskt taget alla de andra var han oförsiktig då han rev sönder papperet, så att hans lapp blev ovanligt stor, och han hördes lågt mumla till Carver: ”Vore det inte enastående att få rida på en drake?” Laurence skakade lätt på huvudet åt ungdomens tanklöshet. Ändå vore det kanske bättre om någon av de yngre männen blev den utvalde, för de skulle ha lättare att anpassa sig. Trots det skulle det bli svårt att se hur en av pojkarna offrades för uppgiften, och att behöva möta upprördheten hos hans familj. Men detsamma gällde varje man här, inklusive honom själv. Trots att han gjort sitt bästa för att undertrycka sina egna farhågor kunde han inte låta bli att se med ett själviskt perspektiv på de möjliga konsekvenserna, nu när det ödesdigra ögonblicket var inne. En liten papperslapp skulle kunna lägga hans karriär i spillror, kullkasta hans liv och leda till att han vanärades i sin fars ögon. Och dessutom fanns där Edith Galman att tänka på, men om han skulle börja undanta sina mannar på grund av någon vag, icke bindande överenskommelse, skulle det inte bli någon kvar. I vilket fall som helst kunde han inte av någon som helst anledning undanta sig själv från det här valet – detta var inte något han kunde begära av sina mannar och själv undvika. Han räckte över påsen till mr Pollitt och gjorde en kraftansträngning för att se avspänd och oberörd ut, med händerna löst knäppta bakom ryggen. Läkaren skakade påsen han höll i två

Hans Majestät drake_inlaga.indd17 17

07-07-06 10.59.00


18

Naomi Novik

gånger, stack ner handen utan att titta och drog fram en liten hopvikt lapp. Laurence skämdes över lättnaden han kände redan innan namnet lästes upp: lappen hade vikts en gång mer än hans egen. Känslan varade bara för ett ögonblick. ”Jonathan Carver”, sade Pollitt. Från Fanshawe hördes en häftig utandning, Battersea suckade och Laurence böjde på nacken och förbannade tyst åter­ igen Fanshawe. Carver var en lovande ung officer, men han skulle med stor sannolikhet inte vara till någon nytta i flygkåren. ”Nå, då var det klart”, sade han; det fanns inget annat att göra. ”Mr Carver, ni är befriad från ordinarie tjänstgöring fram till kläckningen. Ni ska istället rådgöra med mr Pollitt om vilken procedur som bör följas för påselningen.” ”Ja, sir”, svarade pojken med tunn röst. ”Ni kan gå, mina herrar. Mr Fanshawe, får jag tala med er. Mr Riley, ni är vakthavande.” Riley gjorde honnör, och de andra gick ut på led efter honom. Fanshawe stod stel och blek med händerna på ryggen och svalde, hans adamsäpple var framträdande och guppade påtagligt. Laurence lät honom svettas tills hans steward hade ställt tillbaka möblerna i kajutan, satte sig sedan och blängde på honom från sin plats i högsätet framför akterfönstren. ”Jaha, nu skulle jag vilja att ni förklarar exakt vad ni menade med den där kommentaren tidigare, mr Fanshawe”, sade han. ”Åh, sir, jag menade ingenting”, sade Fanshawe. ”Det är bara det de säger om flygare, sir …” Han avbröt sig inför den allt mer stridslystna glimten i Laurences blick. ”Jag bryr mig inte ett dyft om vad de säger, mr Fanshawe”, sade han kyligt. ”Englands flygkår är hennes sköld i luften, liksom flottan är till sjöss, och när ni har uträttat hälften så mycket som de ringaste av flygarna kan ni få framföra kritik. Ni övertar mr Carvers vakter och utför hans sysslor utöver era egna, och er toddy är indragen tills vidare: informera styrman. Nu kan ni gå.”

Hans Majestät drake_inlaga.indd18 18

07-07-06 10.59.00


H a n s m a j e s tät s d r a k e

19

Men trots det han sagt vankade han av och an i kajutan sedan Fanshawe gått. Han hade varit sträng, och det med rätta, för det var mycket opassande av mannen att tala på det där viset, och än mer att antyda att han borde undantas på grund av sin börd. Men att ta sig an ungdraken var definitivt en uppoffring, och hans samvete plågade honom svårt när han tänkte på Carvers ansiktsuttryck. Den lättnad för egen del som han fortfarande kände var som en förebråelse – han hade dömt pojken till ett öde han inte själv ville drabbas av. Han försökte trösta sig med tanken att det var högst troligt att draken skulle rynka på nosen åt Carver, outbildad som han var, och vägra låta sig selas på. Då kunde ingen komma med några förebråelser, och han kunde med gott samvete leverera draken och kvittera ut prispengarna. Även om den enbart kunde användas för avel skulle draken vara till stor nytta för England, och att ha tagit den från fransmännen var en seger i sig. Personligen vore han mer än nöjd om det hela slutade så, även om han plikttroget avsåg att göra allt som stod i hans makt för att det andra alternativet skulle bli verklighet. Veckan därpå blev olustig. Det var omöjligt att inte uppfatta Carvers oro, i synnerhet längre fram under veckan då selen som vapensmeden försökte åstadkomma började anta en igenkännelig form, eller hur olyckliga hans vänner och mannarna i hans kanonbesättning var, för det var en omtyckt man, och att han hade svårt för höjder var inte direkt någon hemlighet. Den ende som var på gott humör var mr Pollitt, som var föga välinformerad om känsloläget ombord men väldigt intresserad av selningsproceduren. Han ägnade mycket tid åt att inspektera ägget och gick till och med så långt att han sov och åt bredvid låren, till stor bedrövelse för de officerare som brukade sova i det rummet; hans snarkningar var genomträngande, och det var redan trångt om kojplatserna. Pollitt var helt omedveten om deras

Hans Majestät drake_inlaga.indd19 19

07-07-06 10.59.00


20

Naomi Novik

tysta ogillande, och han fortsatte vaka tills den morgon då han, med förfärande brist på medkänsla, glatt förkunnade att de första sprickorna hade börjat visa sig. Laurence beordrade omedelbart att ägget skulle tas upp ur låren och föras upp på däck. Man hade tillverkat en särskild kudde åt det, gjord av gammal segelduk som stoppats med halm. Den lades på ett par hopsurrade kistor, varefter ägget varsamt placerades ovanpå. Mr Rabson, vapensmeden, hämtade selen. Det var en provisorisk historia gjord av läderremmar som hölls samman av dussintals spännen, eftersom han inte visste tillräckligt mycket om drakars kroppsform för att kunna göra den exakt. Han stod och väntade med den, en bit bort, medan Carver ställde sig framför ägget. Laurence beordrade manskapet att hålla sig borta från området runt ägget så det blev mer plats. De flesta valde att klättra upp i riggen eller upp på rundhusets tak för att bättre kunna se vad som hände. Det var en strålande solig dag, och kanske blev den länge instängda drakungen uppmuntrad av värmen och ljuset, för ägg­et började spricka sönder alltmer nästan genast när det kom ut. Uppifrån hördes en hel del skuffande och högljudda viskningar, vilket Laurence valde att bortse från, och flera personer drog efter andan när man kunde skymta rörelser i ägget – en uddförsedd vingspets stack ut på ett ställe, klor krafsade sig ut genom en annan spricka. Slutet på processen var tvärt: skalet sprack på mitten, och de båda halvorna fläktes isär ut på däcket, som om invånaren var otålig. Ungdraken blev kvar bland småbitar av skalet och ruskade kraftigt på sig där på kudden. Den var fortfarande täckt av slem från äggets insida och glittrade våt och blank i solen. Kroppen var helt svart ända från nosen till svansen och saknade tecken. En förundrad suck svepte genom besättningen då draken fällde ut sina stora, sexveckade vingar likt en dams solfjäder; i nederkanten var de spräckliga av ovala tecken i grått och glänsande mörkblått.

Hans Majestät drake_inlaga.indd20 20

07-07-06 10.59.00


H a n s m a j e s tät s d r a k e

21

Laurence var själv imponerad. Han hade aldrig förr sett en kläckning, även om han deltagit i flera drabbningar till sjöss där han sett kårens vuxna drakar anfalla som stödtrupper. Han var inte tillräckligt kunnig för att kunna identifiera rasen, men det var definitivt en ytterst ovanlig sådan: han kunde inte erinra sig att han någonsin hade sett en svart drake, och den såg rätt stor ut för att vara helt nykläckt. Detta gjorde bara saken än mer akut. ”Mr Carver, så snart ni är redo”, sade han. En mycket blek Carver gick fram mot varelsen och sträckte ut handen, som darrade synbart. ”Duktig drake”, sade han, och det lät nästan som om han ställde en fråga. ”Fin drake.” Ungdraken tog ingen som helst notis om honom. Den var upptagen av att inspektera sig själv och omsorgsfullt plocka bort skalbitar som hade fastnat i skinnet. Trots att den till storleken knappt motsvarade en stor hund var de fem klorna på varje tass tumslånga och imponerande. Carver såg ängsligt på dem och stannade en armslängd bort. Där blev han stående och väntade stumt. Draken fortsatte att ignorera honom, och till slut kastade han en vädjande blick över axeln åt det håll där Laurence stod tillsammans med mr Pollitt. ”Kanske borde han försöka tala till den igen”, sade mr Pollitt tveksamt. ”Var vänlig och gör det, mr Carver”, sade Laurence. Pojken nickade, men samtidigt som han vred på huvudet förekom ungdraken honom genom att klättra ner från sin kudde och skutta iväg över däcket, förbi honom. Carver vände sig om, fortfarande med handen utsträckt och en nästan komiskt häpen min, och de andra officerarna, som hade dragit sig närmare under den spännande kläckningen, backade förskräckt undan. ”Stanna kvar på era platser”, sade Laurence kort. ”Mr Riley, se till lastrummet.” Riley nickade och ställde sig framför öppningen, för att hindra ungdraken från att gå ner under däck. Men ungdraken började istället utforska däcket. Den stack has-

Hans Majestät drake_inlaga.indd21 21

07-07-06 10.59.01


22

Naomi Novik

tigt ut sin långa, smala, kluvna tunga medan den gick, och den såg sig om med alla tecken på nyfikenhet och intelligens. Ändå fortsatte den att strunta i Carver, trots pojkens upprepade försök att fånga dess uppmärksamhet, och verkade lika ointresserad av de andra officerarna. Visserligen reste den sig ibland på bakbenen för att kika närmare på ett ansikte, men den gjorde likadant för att undersöka en talja, eller det upphängda timglaset, som den nyfiket puffade till med tassen. Laurence kände hjärtat sjunka i bröstet. Ingen kunde direkt förebrå honom om ungdraken inte visade sig lockad av en otränad sjöofficer, men om en verkligt sällsynt drake kom att gå otämjd skulle det definitivt kännas som ett hårt slag. De hade arrangerat det hela utifrån sådant som var allmänt känt, Pollitts böcker samt Pollitts egna ofullständiga minnen från en kläckning han en gång bevittnat. Nu befarade Laurence att det fanns något viktigt steg i processen som de hade missat. Det hade definitivt tett sig märkligt för honom när han fick veta att ungdrakar kunde börja tala med detsamma, helt nykläckta. De hade inte funnit någonting i litteraturen som beskrev någon särskild slags invit eller något särskilt knep för att locka draken till att tala, men han skulle säkerligen klandras, och klandra sig själv, om det visade sig att något hade utelämnats. Ett lågt sorl spreds bland officerarna och mannarna när det verkade som om ögonblicket gick förlorat. Snart skulle han bli tvungen att ge upp försöket och börja tänka på att fängsla djuret, så att det inte flög sin väg sedan de hade matat det. Ungdraken, som fortfarande höll på att utforska fartyget, kom förbi honom. Den satte sig på bakbenen och såg frågande upp på honom, och Laurence tittade tillbaka med ohöljd sorg och bestörtning. Den blinkade mot honom, och han såg att ögonen var djupblå och hade smala pupiller, och sedan sade den: ”Varför rynkar du pannan?” Det blev genast tyst, och det var bara med yttersta svårighet

Hans Majestät drake_inlaga.indd22 22

07-07-06 10.59.01


H a n s m a j e s tät s d r a k e

23

som Laurence kunde avhålla sig från att gapa mot varelsen. Carver, som vid det här laget måste ha trott sig skonad, stod bakom draken med öppen mun. Hans förtvivlade blick mötte Laurences, men han samlade mod och steg fram, beredd att än en gång tilltala draken. Laurence såg från draken till den bleka, skrämda pojken, drog sedan djupt efter andan och sade till djuret: ”Jag ber om ursäkt, det var inte min avsikt. Mitt namn är Will Laurence. Vad heter du?” Ingen bestraffning kunde ha förhindrat det chockade mummel som svepte över däcket. Ungdraken tycktes inte lägga märke till det men grubblade över frågan en god stund innan den till slut, med missnöjd min svarade: ”Jag har inget namn.” Laurence, som hade läst tillräckligt mycket i Pollitts böcker för att veta hur han skulle svara, frågade formellt: ”Får jag ge dig ett?” Den – eller han, snarare, för rösten var definitivt maskulin – betraktade honom igen, hejdade sig för att klia på en uppenbarligen fläckfri punkt på ryggen, och sade sedan med låtsad likgiltighet: ”Om du vill så.” Och nu blev det helt tomt i skallen på Laurence. Han hade egentligen inte alls tänkt igenom selningsprocessen, utöver att göra sitt bästa för att se till att den blev av, och han hade ingen aning om vad som kunde tänkas vara ett passande namn för en drake. Efter ett förfärligt panikartat ögonblick kopplade hjärnan på något sätt ihop draken med fartyg, och han hasplade ur sig ”Temeraire” då han kom att tänka på det förnämliga slagskepp vars sjösättning han bevittnat många år tidigare – det gled fram på samma eleganta sätt som draken. Invärtes svor han över sig själv för att inte ha tänkt ut något i förväg, men nu var det sagt, och det var åtminstone ett hedervärt namn; han var ju ändå en flottans man, och det var bara passande … Här avbröt han sin egen tankegång och betraktade ungdraken med växande fasa. Han var naturligtvis inte längre

Hans Majestät drake_inlaga.indd23 23

07-07-06 10.59.01


24

Naomi Novik

en flottans man. Det kunde han inte vara, med en drake, och i samma ögonblick som den godtog selen ur hans händer var han förlorad. Draken, som uppenbarligen inte uppfattade något av hans känslor, sade: ”Temeraire? Ja. Mitt namn är Temeraire.” Han nickade, en underlig gest där huvudet gungade i slutet av den långa halsen, och sade i mer enträgen ton: ”Jag är hungrig.” En nykläckt drake skulle flyga sin väg omedelbart efter utfodring, om den inte var fjättrad. Dessutom måste draken övertalas att frivilligt acceptera selen om den någonsin skulle vara möjlig att styras eller bli användbar i strid. Rabson stod vid sidan av, gapande och bestört, och hade inte kommit fram med selen. Laurence blev tvungen att vinka till sig honom. Han var svettig om händerna, och metallen och lädret kändes halt då han tog emot selen. Han höll hårt om den och sade – i sista ögonblicket kom han ihåg att använda det nya namnet: ”Temeraire, skulle du vilja vara så vänlig att låta mig sätta på dig den här? Sedan kan vi förtöja dig vid däcket här, och hämta något att äta åt dig.” Temeraire inspekterade selen som Laurence höll fram mot honom, och stack ut sin platta tunga för att smaka på den. ”Låt gå”, sade han och ställde sig förväntansfullt upp. Utan att tillåta sig en tanke på konsekvenserna satte sig Laurence på huk och fumlade med remmarna och spännena, fäste dem försiktigt runt den släta, varma kroppen och såg noga till att akta vingarna. Den bredaste remmen löpte runt kroppen, strax bakom frambenen, och knäpptes under magen. Vid den fanns två tjocka remmar fastsydda som var avsedda för drakens sidor och fortsatte över hans djupa bröstkorg, runt bakbenen och under svansen. På remmarna satt diverse mindre öglor som skulle fästas runt benen, längst ner på halsen och runt svansen för att hålla selen på plats, och det fanns dessutom flera smalare och tunnare remmar som gick över ryggen. Den komplicerade anordningen krävde viss uppmärksamhet,

Hans Majestät drake_inlaga.indd24 24

07-07-06 10.59.01


H a n s m a j e s tät s d r a k e

25

något som Laurence var tacksam för; han kunde försjunka i uppgiften. Medan han arbetade lade han märke till att drakens fjäll kändes förvånansvärt mjuka, och det slog honom att metallkanterna skulle kunna skava. ”Mr Rabson, var vänlig att hämta lite mer segelduk. Vi ska vira den om de här spännena”, sade han över axeln. Snart var det klart, även om selen och spännena med sina vita trasor var fula mot den slanka svarta kroppen, och inte hade särskilt god passform. Men Temeraire beklagade sig inte, inte heller då en kätting fästes mellan selen och en däcksstötta, och han sträckte ivrigt fram halsen mot det kar fyllt av ångande rött kött från en nyslaktad get som bars fram på Laurences befallning. Temeraire var inte den som åt särskilt prydligt. Han slet av stora köttstycken och slukade dem hela så att blod och köttslamsor spreds ut över däcket. Dessutom tycktes han vara extra förtjust i inälvorna. Laurence höll sig ett gott stycke undan blodbadet, och efter att förundrat och lätt illamående stått och sett på en liten stund, återkallades han tvärt till verkligheten av Rileys osäkra: ”Sir, ska jag skicka iväg officerarna?” Han vände sig om, såg på sin löjtnant och sedan på de bestörta kadetterna. Ingen hade sagt något eller rört sig sedan kläckningen, och han insåg plötsligt att den hade inträffat för mindre än en halvtimme sedan – sanden i timglaset höll just på att rinna ut. Det var svårt att tro, och än svårare att till fullo inse att han nu var drakbunden, men hur svårt det än var så måste saken tas itu med. Laurence skulle antagligen kunna klänga sig fast vid sin rang tills de kom iland; det fanns inget regelverk för situationer av det här slaget. Men om han gjorde det skulle en ny kapten definitivt utses i hans ställe när de nådde Madeira, och Riley skulle bli utan befordran. Laurence skulle aldrig mer befinna sig i ett läge där han kunde göra något för honom. ”Mr Riley, omständigheterna är otvivelaktigt udda”, sade han och stålsatte sig. Han tänkte inte ödelägga Rileys karriär för att

Hans Majestät drake_inlaga.indd25 25

07-07-06 10.59.02


26

Naomi Novik

han var för feg för att ta itu med situationen. ”Men jag tror att jag, för fartygets skull, måste överlämna henne i era händer genast. Jag kommer att behöva ägna Temeraire mycket av min uppmärksamhet, och jag kan inte dela den med skeppsangelägenheter.” ”Åh, sir!” sade Riley olyckligt, men utan att protestera. Tanken hade uppenbarligen slagit honom med. Men det var tydligt att han beklagade det – han hade seglat tillsammans med Laurence i åratal och hade avancerat från simpel kadett till löjtnant under hans ledning, och de var inte bara arbetskamrater utan också vänner. ”Nu ska vi inte beklaga oss, Tom”, sade Laurence med lägre röst och mindre formellt, samtidigt som han kastade en varnande blick på Temeraire, som fortfarande glufsade i sig. Drakars intelligens var ett mysterium för män som ägnade sig åt att studera ämnet; han hade ingen aning om hur mycket draken skulle höra eller förstå, men tyckte det var bättre att inte riskera att förolämpa honom. Med lite högre röst tillade han: ”Jag är övertygad om att ni kommer att ta hand om henne på ett utomordentligt sätt, kapten.” Han drog djupt efter andan och lossade sedan sina guldepåletter. De var stadigt fastnålade på axlarna, men han hade inte varit någon välbärgad man när han utnämndes till kapten, och han mindes sedan dess hur man enkelt flyttade över dem från den ena rocken till den andra. Även om det måhända inte var helt passande att ge Riley rangsymbolen utan att amiralitetet hade bekräftat utnämningen, tyckte Laurence att överlämnandet av befälet måste markeras på ett tydligt sätt. Den vänstra stoppade han i fickan, den högra fäste han på Rileys axel. Även som kapten hade Riley bara rätt att bära en epålett tills han tjänstgjort i tre år. Rileys ljusa, fräkniga ansikte avspeglade tydligt hans känslor. Han kunde knappast undgå att glädjas åt denna oväntade befordran trots omständigheterna – han blev röd, och såg ut som om han ville säga något men inte kunde hitta orden. ”Mr Wells”, sade Laurence; när han nu väl börjat skulle han göra det hela ordentligt.

Hans Majestät drake_inlaga.indd26 26

07-07-06 10.59.02


H a n s m a j e s tät s d r a k e

27

Underlöjtnanten spratt till och sade sedan, med lite tunn röst: ”Leve kapten Riley!” Hurraropen var till en början lite skrovliga, men det tredje ropet löd starkt och klart. Riley var en mycket kompetent officer, och omtyckt, även om situationen var förskräckande. När hurrandet hade tonat bort tillade Riley, som nu lyckats bemästra sin förlägenhet: ”Och leve … leve Temeraire, pojkar!” Nu var hurraropen kraftiga, om än inte helt och hållet glädjefyllda, och Laurence avslutade proceduren genom att skaka hand med Riley. Vid det här laget hade Temeraire ätit klart, och han hade klättrat upp på en kista invid relingen där han upprepade gånger bredde ut vingarna i solen. Men han såg sig intresserat om då han hörde sitt namn, och Laurence gick fram till honom. Det var en bra ursäkt för att låta Riley börja utöva sitt befäl och återställa ordningen på fartyget. ”Varför låter de så där?” frågade Temeraire. Men han inväntade inte svaret utan började istället rassla med kättingen. ”Kan du ta av den här? Jag vill flyga nu.” Laurence tvekade. Beskrivningen av selningsceremonin i mr Pollitts bok hade inte innehållit ytterligare instruktioner utöver att man skulle få på draken selen och tala med den, och han hade på något vis antagit att draken bara skulle stanna där den var utan vidare diskussioner. ”Om du inte har något emot det borde vi kanske låta den vara kvar ett tag till”, improviserade han. ”Vi är nämligen ganska långt från land, och om du flyger iväg kanske du inte hittar tillbaka.” ”Jaha”, sade Temeraire och sträckte ut sin långa hals över relingen. Reliant gjorde omkring åtta knop undan en fin västanvind, och vattnet svallade iväg från henne som vitt skum. ”Var är vi?” ”Vi är till havs.” Laurence slog sig ner bredvid honom på kistan. ”På Atlanten, sådär en två veckor från land. Masterson”, tillade han för att påkalla uppmärksamhet från en av de sysslolösa matroser som föga subtilt höll sig i närheten för att glo. ”Var vänlig

Hans Majestät drake_inlaga.indd27 27

07-07-06 10.59.02


28

Naomi Novik

hämta en hink med vatten och några trasor, tack.” Då han fått detta försökte han tvätta bort spåren efter den kladdiga måltiden från det blanka svarta skinnet. Temeraire fann sig med tydligt välbehag i att bli tvättad, och efteråt gned han uppskattande huvudet mot Laurences hand. Laurence upptäckte att han ofrivilligt började le och smeka det varma svarta skinnet, och Temeraire makade sig tillrätta, lade huvudet i Laurences knä och somnade. ”Sir”, sade Riley som tyst kommit fram till dem, ”ni får behålla kajutan. Något annat vore knappast rimligt, med tanke på honom”, alltså Temeraire. ”Ska jag se till att någon hjälper er att bära ner honom under däck?” ”Tack, Tom. Nej, jag har det väl så bekvämt här för ögonblicket, och jag skulle tro att det är bäst att inte väcka honom i onödan”, sade Laurence. För sent slog det honom att det kanske inte underlättade för Riley att ha sin förre kapten sittande på däck. Men han ville ändå inte gärna flytta den sovande ungdraken, utan tillade bara: ”Om ni ville ha vänligheten att be någon att komma hit med en bok åt mig, kanske någon av mr Pollitts, vore jag tacksam.” Tanken var att det både skulle ge honom något att göra och förhindra att han alltför mycket framstod som en iakttagare. Temeraire vaknade inte förrän solen var på väg ner under horisonten. Laurence satt och nickade över sin bok, som beskrev drakars vanor på ett sådant sätt att de framstod som lika upphetsande som lunkande kor. Temeraire väckte honom genom att puffa honom på kinden med sin trubbiga nos och förkunnade: ”Jag är hungrig igen.” Redan före kläckningen hade Laurence börjat omvärdera skeppsförråden, och nu fick han revidera sin uppfattning en gång till när han såg Temeraire sluka resterna av geten samt två hastigt offrade kycklingar, med ben och allt. Hittills hade ungdraken, på två mål, konsumerat sin egen kroppsvikt i mat. Han såg redan lite större ut, och såg sig längtansfullt om efter mer.

Hans Majestät drake_inlaga.indd28 28

07-07-06 10.59.02


H a n s m a j e s tät s d r a k e

29

Laurence hade ett lågmält och oroligt samtal med Riley och skeppskocken. Om så behövdes kunde de anropa Amitié och utnyttja hennes förråd. Hennes besättning var ju åtskilligt reducerad efter den rad olyckor som drabbat fartyget, och därmed var hennes proviantförråd större än vad som skulle behövas för att ta sig till Madeira. Hon hade emellertid endast salt fläsk och saltkött kvar, och det såg inte mycket bättre ut på Reliant. I den här takten skulle Temeraire göra slut på förrådet av färskvaror inom en vecka, och Laurence hade ingen aning om huruvida en drake alls åt insaltat kött, eller om saltet kanske inte var bra för den. ”Äter han fisk?” undrade kocken. ”Jag har en fin liten tonfisk som drogs upp i morse, sir, som jag hade tänkt till middag åt er. Åh … det vill säga …” Han avbröt sig besvärat och tittade fram och tillbaka mellan sin förre kapten och sin nye. ”Låt oss för all del försöka, om ni tror att det är en god idé, sir”, sade Riley och såg på Laurence utan att ta notis om kockens förvirring. ”Tack, kapten”, sade Laurence. ”Vi kan lika gärna erbjuda honom den, han lär väl tala om för oss ifall den inte faller honom i smaken.” Temeraire såg tvivlande på fisken men tog sedan en liten tugga. Snart hade hela fisken, från huvudet till stjärten, försvunnit ner i hans hals – den hade vägt hela tolv skålpund. Han slickade sig om munnen. ”Den var väldigt knaprig, men god”, sade han, och överraskade därefter alla inklusive sig själv med att rapa ljudligt. ”Då så”, sade Laurence och sträckte sig efter tvättrasan igen, ”det var definitivt uppmuntrande. Kapten, om ni har möjlighet att sätta några man på fisketjänst kanske vi kan behålla oxen några dagar till.” Efteråt tog han med sig Temeraire ner i kajutan. Lejdaren utgjorde något av ett problem, och till slut fick de lov att hissa ner draken med hjälp av taljor som fästes i hans sele. Temeraire nosade nyfiket omkring runt skrivbordet och stolen, och stack ut huvudet

Hans Majestät drake_inlaga.indd29 29

07-07-06 10.59.03


30

Naomi Novik

genom fönstren för att titta på Reliants kölvatten. Kudden från kläckningen hade placerats i en extrabred koj, upphängd bredvid Laurences egen, och han tog enkelt ett språng upp i den. Nästan omedelbart blundade han och ögonen blev till sömniga springor. Sålunda befriad från plikter och borta från besättningens blickar, kunde Laurence dimpa ner i sin stol och betrakta den sovande draken som om han såg på ett domens redskap. Det stod två bröder och tre brorsöner mellan honom och hans fars gods, och hans eget kapital var investerat i statsobligationer och krävde föga skötsel från hans sida; på den punkten förelåg åtminstone inga problem. Han hade gått över relingen ett dussin gånger i strid och han kunde stå i masttoppen i storm utan att känna minsta obehag, så han var inte orolig för att han skulle visa sig ängslig ombord på en drake. Men vad det övriga anbelangade – han var av god familj och son till en man av god familj. Även om han gått till sjöss vid tolv års ålder, så hade han haft förmånen att under större delen av sin bana tjänstgöra ombord på stora linjeskepp, under välbärgade kaptener som serverade god mat och regelbundet bjöd in sina officerare. Han var mycket förtjust i umgängeslivet. Samspråk, dans och vänskapliga whistpartier var hans favoritsysselsättningar, och vid tanken på att kanske aldrig mer få gå på operan, kände han en stark impuls att tippa den nedtyngda kojen ut genom fönstret. Han försökte nonchalera sin fars protester, som han hörde för sitt inre, försökte låta bli att föreställa sig vad Edith skulle tänka när hon fick höra nyheten. Han kunde inte ens skriva till henne och berätta. Även om han i någon mån hade betraktat sig som upptagen hade det aldrig blivit någon formell förlovning, först på grund av hans brist på kapital och senare på grund av hans långa bortovaro från England. Han hade lyckats tillräckligt väl ifråga om prispengar för att undanröja det förstnämnda problemet, och om han hade satts i land någon längre period under de senaste fyra åren skulle han

Hans Majestät drake_inlaga.indd30 30

07-07-06 10.59.03


H a n s m a j e s tät s d r a k e

31

antagligen ha friat. Faktum var att han så smått hade funderat på att be om en kort permission i England efter den här resan. Visserligen var det svårt att gå iland när han aldrig kunde vara säker på att få ett annat fartyg efteråt, men han var inte ett så gott parti att han kunde vänta sig att hon skulle avvisa alla andra friare på grund av en halvt om halvt skämtsam överenskommelse mellan en trettonårig pojke och en nioårig flicka. Nu var han sannerligen ett sämre parti. Han hade inte den minsta aning om hur och var han kunde tänkas leva som flygare, eller vilket slags hem han skulle kunna erbjuda en hustru. Hennes familj kunde ha invändningar, även om hon själv inte hade det; det var definitivt inget hon haft anledning att vänta sig. Hustrun till en flottans man må med jämnmod behöva stå ut med att hennes make ofta var bortrest, men när han dök upp behövde hon inte rycka upp sina rötter och åka iväg för att bo på någon avlägsen flygbas, med en drake utanför dörren och en samling grovhuggna karlar som enda umgänge. Han hade alltid inom sig känt en viss längtan efter ett eget hem, som han föreställt sig in i minsta detalj under de långa, ensamma kvällarna till havs: av nödtvång mindre än det hem han vuxit upp i, men ändå elegant, vårdat av en hustru som han kunde anförtro skötseln av såväl deras affärer som av deras barn, en bekväm tillflyktsort när han var hemma och ett varmt minne till sjöss. Känslomässigt protesterade hela hans väsen mot att ge upp denna dröm, men under rådande omständigheter var han inte ens säker på att han med hedern i behåll kunde erbjuda Edith ett giftermål som hon kanske skulle känna sig tvungen att tacka ja till. Och det var inte tal om att uppvakta någon annan i hennes ställe. Ingen kvinna med förnuft och god karaktär skulle avsiktligt fästa sig vid en flygare, såvida hon inte var av den sorten som föredrog att ha en egenkär och frånvarande make som lämnade sin börs i hennes händer, och att bo åtskild från honom även när han var i England – ett arrangemang som inte lockade Laurence det minsta.

Hans Majestät drake_inlaga.indd31 31

07-07-06 10.59.03


32

Naomi Novik

Den sovande draken, som gungade fram och tillbaka i sin koj och omedvetet ryckte med svansen i takt med någon märklig dröm, var ett klent substitut för hem och härd. Laurence reste sig upp och gick fram till akterfönstren och såg ut över Reliants kölvatten, ett blekt och opalskimrande skum som strömmade ut bakom henne i skenet från lanternorna. Att betrakta dess ebb och flod dövade tankarna på ett tilltalande sätt. Hans steward Giles bar in middagsmålet med mycket skrammel från fat och bestick, och höll sig på behörigt avstånd från drakens koj. Händerna skälvde då han dukade fram. Laurence skickade iväg honom så snart maten var serverad och suckade lite när han hade gått. Han hade funderat på att be Giles följa med honom, för han antog att även flygare kunde ha uppassare, men det var ingen idé om mannen var rädd för drakar. Fast det skulle ha varit skönt att ha ett välbekant ansikte i närheten. I ensamhet åt han snabbt sin enkla middag. Det var bara saltkött med lite vinsås, eftersom fisken hade hamnat i magen på Temeraire, och han hade ändå ingen vidare aptit. Efteråt försökte han skriva några brev, men det var ingen idé: tankarna vände gång på gång tillbaka in på dystra banor, och han blev tvungen att koncentrera sig på varenda rad. Till slut gav han upp, stack som hastigast ut huvudet för att meddela Giles att han inte ville ha någon kvällsvard och klättrade upp i sin egen koj. Temeraire vände på sig och kröp djupare ner i sängkläderna, och efter en kortvarig kamp mot en obarmhärtig förbittring sträckte sig Laurence fram och täckte över honom bättre, eftersom kvällsluften var en smula kylig. Sedan somnade han till ljudet av drakens regelbundna, djupa andetag, likt pumpandet från en blåsbälg.

Hans Majestät drake_inlaga.indd32 32

07-07-06 10.59.03


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.