Page 1

– Hjälp! – Ha, ingen hör dina rop på hjälp! Nu är du så jävla död! – Neeeeeej!

Mitt extra liv_Inlaga.indd 7

09-07-21 11.23.05


8

Mitt extra liv_Inlaga.indd 8

09-07-21 11.23.07


Det finns ju fan ingenstans att fly. Bottenvåningen är full av soldater. Och det är flera här uppe! Jag kan se att dom rör sig från trappan mot mig. Dom är överallt. Det är ju helt omöjligt att komma undan! Jag måste stå still. Inte avslöja mig. Fan, dom har ju såna där mörkerglasögon allihop. Det spelar ingen roll va jag gör. Jag skulle tagit det där andra huset. Det som såg ut som en skola. Men dom brukar alltid börja med att spränga allt sånt. Nu klättrar dom uppför väggarna. Jag hinner inte ens räkna dom. Och dom blir bara fler hela tiden. Fönstrena är redan krossade. Var kom han ifrån? Han är ju dubbelt så stor som alla andra. Och va är det för vapen han har? Det är nån ny sort. Och jag vet att hans vapen är fulladdat. Det betyder hundrafemtio skott. Även om jag lyckas ta mig förbi kommer jag bli skjuten i ryggen. Satt det inte en stege på utsidan? Eller inbillar jag mig bara? För jag kan inte använda vapnet. Varför lärde jag mig inte hur det funkade när det var lugnt, innan allt det här startade? Mina händer blir svettiga och slinter. Dom gjorde det sist när jag slösade nittio skott och missade allihop. Nittio skott är jävligt mycket. Man får bara inte slösa bort nittio skott. Ändå hade jag tur, blev bara skadad. Det kommer att läka men det spelar ingen roll längre. Jag kommer att bli skjuten i ryggen. Allt är tillåtet. Inga regler. Jag vet ju det. Det är inte första gången. Och blir jag inte skjuten så kommer dom andra att upptäcka mig när jag kommer ut på gården. Bara väntar där ute på att meja ner mig, eller ta mig som gisslan och tortera mig. Jag vet inte va som är värst. Hur kunde det bli så här? Nu springer en före. Hans skugga kommer först och nu står vi öga mot öga. Jag skulle ju vara försiktig. Hela vägen över fältet smög jag utmed diket. Ända sen jag fick vapnet och varningssignalen ljöd har jag varit så jäkla försiktig. Krupit ner i diket så fort en bil närmat sig. Inte bara när det kommit tanks. Fan, varenda cykel har jag kastat mig i diket för. Fast det bara var nån kärring med en massa krukor på huvudet. Jag var genomblöt och iglarna började äta på mig. Dom är inte farliga men äckliga. Och det var enda sättet. Jag var osynlig. Inte en chans att upptäcka mig. Och ändå blev det så här. Bara det inte blir som sist. Shit! 9

Mitt extra liv_Inlaga.indd 9

09-07-21 11.23.07


Mitt extra liv_Inlaga.indd 10

09-07-21 11.23.09


Mitt extra liv_Inlaga.indd 11

09-07-21 11.23.10


Mitt extra liv_Inlaga.indd 12

09-07-21 11.23.12


Mitt extra liv_Inlaga.indd 13

09-07-21 11.23.13


Ibland orkade jag inte med Mortal Combat. Stressen. Träningsvärken i tummarna. Ubbe verkade kunna spela hur länge som helst. Den där melodin som malde på i bakgrunden ringde ju i öronen halva dan när man spelat. Har till och med gått och visslat på den. Jag kunde den utantill, typ bättre än, inte vet jag, nationalsången eller nåt. – Vi ses … – Det är sovmorgon. Don’t forget. – Visst fan. Okej, vi ses iallafall. Ubbe hörde inte. Han var redan inne i spelet igen. Han skulle nog vara nöjd om nån kom med mat så han kunde sitta där inne och lira hela livet. Han var den blekaste person jag visste. Hade aldrig sett solen. Inte på dom sista sju åren. Men vi var polare iallafall. Bästisar. Inte som tjejer. Inte byta kompiströjor, armband, ringar, allt möjligt. Vi bytte blod brukade vi säja. Och det var ju nästan sant. Iallafall när vi spelade Mortal Combat. Alltid var det nån som dog. Oftast jag.

14

Mitt extra liv_Inlaga.indd 14

09-07-21 11.23.13


Vi hade alltid bråkat på nåt sätt. Det var så vi träffades. Eller så Ubbe träffade mig. När han slog ut en tand på mig med en kratta. Han hade inte trott mig när jag sa att min farsa var polis. Så han slog. Men min farsa är verkligen polis. Big time. Sen dess är vi polare. Man får rätt många polare när man har en farsa som är polis. Men bara Ubbe är en riktig polare. Man kunde få ovänner också men det fattade jag inte först. Morsan skulle komma närsomhelst. Då var det slut på friden. Ibland kändes det som om hon satt och laddade upp i sin bil. För att sen komma hem och bara spy galla. Alla dvd-filmerna skulle in i sina fordral. Jamen. Vem bryr sig? Jag fattade inte varför vardagsrummet inte kunde få vara ett vardagsrum. Annars kunde det väl heta finrum. Men var fan skulle vi då se på teve? Det var ingen idé. Hon fattade inte. Läsken var kvar på soff bordet. Jag såg den i ögonvrån. Orkade inte ens vrida huvudet. Och var det så viktigt? Det fanns väl värre grejer i universum? Hon hatade när jag sa så, jämförde med universum. Det räcker med vårt eget helvete, brukade hon svara. Fast hon överdrev. Det var hennes sätt bara. Hon brukade komma kvart över.

15

Mitt extra liv_Inlaga.indd 15

09-07-21 11.23.13


Mitt extra liv_Inlaga.indd 16

09-07-21 11.23.15


Mitt extra liv_Inlaga.indd 17

09-07-21 11.23.16


– Du skulle ju fixa pingisrummet trodde jag. Va glad jag hade blivit om du åtminstone hade börjat … – Jag ska, men inte idag. – När då? – Ingen använder det där jävla rummet ändå! – Säj inte jävla … – ”Target locked …” – Vad sa du? – Inget, i morgon. Jag lovar. – Säkert … Det är ett år sen jag la av med pingisen nu. Det bästa jag gjort. Bättre än alla medaljerna. Eller alla förresten, fyra var det och några plaketter. Vem skulle titta på dom? Alva? Skulle inte tro det. Farsan hade nattskift. Jag brukade hänga med på polisradion i arbetsrummet. Han gillade inte att jag gjorde det. Dom pratade i koder oftast. Siffror och bokstäver. Fast jag kunde dom flesta. R249 – våld mot tjänsteman. 38 - skottlossning. 22 – misshandel. Jag vet inte varför jag hamnade vid radion just den där kvällen. Kanske var det för att jag absolut inte ville vara i pingisrummet. Hade till och med fixat O’boy. Satt och slölyssnade. Ibland kunde det ju hända nåt spännande. Bilolyckor och sånt. R 216 – viltolycka varg. Avspärrade vägar, typ. Men mord var det aldrig. Jo, en gång. För fyra år sen, typ. En 24:a. Dråp.

18

Mitt extra liv_Inlaga.indd 18

09-07-21 11.23.17


18:30.”en 59:a, En skadad. Riksväg 60. begär förstärkning. Ambulans. Prio 3. gör en CBR på bilen. Regnummer, vänta så ska jag kolla. kom.”

Mitt extra liv_Inlaga.indd 19

09-07-21 11.23.19


19:40. ”vi har en 11:A här. Möjlig 13. gör plats för övernattning. Han ser lite trött ut. Kom.”

Mitt extra liv_Inlaga.indd 20

09-07-21 11.23.24


23:34. ”en 32:a här. Statoil vid Ledbergamotet. Tre killar. Inget våld. Sprang i riktning norrut. kom.”

Mitt extra liv_Inlaga.indd 21

09-07-21 11.23.28


Skol

Mitt extra liv_Inlaga.indd 22

09-07-21 11.23.28


olan

Mitt extra liv_Inlaga.indd 23

09-07-21 11.23.28


– Håll käft då! Jag kan inte jobba! Alltid Helena. Den enda som ville ha tyst i klassrummet. Jag sket i det. Ubbe också. Alla. Fröken hade verkligen ingen koll. Flackande blick och svett under armarna. Och den där vitlöksandedräkten. Inte som Månsson. Han bara klev in och alla liksom bara lydde. En ledartyp. Vissa hade det bara. Han höjde aldrig rösten. En gång, kanske två. Det räckte. Albin snärtade till mig på axeln. Jag kommer ihåg det för det gjorde ont. Det brukade det inte göra. Han måste tagit i med allt va han hade. Av nån anledning som jag inte fattade då. När jag vände mig om var det inte hans vanliga irriterande smil. Det var nåt i hans ögon. Skitäckligt. Jag hade aldrig tyckt att han var en farlig kille, en sån man behövde akta sig för. Även om han själv gärna ville tro det. Försökte vara som det där gänget som hängde runt plugget. Flygbladsgänget. Jag sa inget om det till Ubbe. Det skulle låtit töntigt. ”Slå tillbaka” skulle han svarat. ”Javisst” skulle jag svarat. Man jag klippte aldrig till. Kanske är det så när man har en pappa som är polis. Både plus och minus med det, helt klart. Ubbe hade gärna fått spöa honom. Inte mig emot. Då snärtade Albin till igen.

24

Mitt extra liv_Inlaga.indd 24

09-07-21 11.23.28


Va fan håller dom på med egentligen?

Det rusar ju runt flyktingar på byn som råttor, typ.

Sover alla på polisstationerna eller?

Jaha, och?

25

Mitt extra liv_Inlaga.indd 25

09-07-21 11.23.31


snart plundrar dom hela jävla centrum!

javisst.

26

Mitt extra liv_Inlaga.indd 26

09-07-21 11.23.33


Hälsa din farsa att dom borde knäppa allihop!

ja, för fan. Tjänstevapnet bara - bang bang. ”Knäppa?”

tjenare.

27

Mitt extra liv_Inlaga.indd 27

09-07-21 11.23.35


Inte för att jag bryr mig. Jag tyckte ingenting. Flyktingförläggningen låg där den låg. Det var inte så att jag gillade dom men vafan. ”Knäppa?” Albin kunde vara så otroligt töntig ibland. Jag visste varför han höll på på det där sättet. Det var hans farsa. Jag visste det. Man hörde när det var han själv och när det var hans farsa. När han satt sådär och rabblade va invandrare kostade staten. Procent hit och dit. ”60 % procent lever på bidrag.” Och vafan visste Albin om procent? IG i matte. I det mesta faktiskt. Och så pratade han så onödigt högt. För att alla skulle höra. Höra och tycka att han var cool. Men jag minns att jag såg Alva nicka allvarligt när han sa det där om 60 %. Men jag hoppades att det var för nåt annat. Att det var nåt Nora sa till henne. Dom satt alltid och snackade. Jag kände egentligen inte Alva så jag kunde inte veta va hon tyckte. Hon kanske var värsta satanisten eller rasisten eller va som helst. Det syntes inte på utsidan. Inte som på flygbladsgänget. Dom ville verkligen att alla skulle se va dom tyckte. Var dom hörde hemma. – Ska vi köra klart idag? – Du mosade mig igår, har du glömt det? – Och? – Jag borde fixa lite hemma … – Okej, du vågar inte … – Kan vi inte göra nåt annat än tevespel? – Vadå? Skjuta flyktingar? – Ska du börja också … – Jag bara skämtade för fan. – Haha … – Vafan är det med dig då? – Jag är trött bara! – Trött? – Får man vara trött, eller?

28

Mitt extra liv_Inlaga.indd 28

09-07-21 11.23.35


29

Mitt extra liv_Inlaga.indd 29

09-07-21 11.23.36


Det var den hösten jag fattade hur söt hon var. Alva. Vi hade gått i samma klass i fyra år. Men hon hade bara varit en i klassen, typ. Nu tänkte jag på henne hela tiden. Ungefär när jag slutade med pingisen så började det. För mig alltså. Inget hade börjat för henne. Jag var typ osynlig för henne. Som flyktingarna var för mig. Jag brydde mig inte. Couldn’t care less. Så hon hälsade aldrig på mig och jag hälsade aldrig på henne. Så länge jag inte visste mer om henne kunde jag låtsas att hon var världens bästa. På det där sättet som jag låg och fantiserade om kvällarna. Så skulle hon vara. Jag ville att hon skulle tänka som jag. Inte för att jag var speciellt smart. Men hon skulle vara smart, helst smartare än jag. Vi skulle tycka lika om grejer. Inte musik och sånt. Andra grejer. Politik typ, eller jag vet inte. Den sortens grejer iallafall. Som hade med jorden och allt att göra. Framtiden och det. Efter plugget tog Ubbe och jag nästan alltid tåget hem. Trots att det bara tog typ, en kvart att gå. Orka.

30

Mitt extra liv_Inlaga.indd 30

09-07-21 11.23.36


Trodde du hatade techno, typ…?

men den här låten är rätt bra.

vadå ”aranier”? Arier heter det ju för fan.

Vita rasen ska segra! nä för fan, bara alla blonda. det är jag fan visst!

jaha, förlåt då. ”Arier”

vadå, Alla vita eller?

Du är ju fan inte blond!

No way!

31

Mitt extra liv_Inlaga.indd 31

09-07-21 11.23.38


jaha, säj en blond isåfall!

Alva, hon är typ skitblond.

jag är fan visst blond!

Förresten sitter det, typ i blodet!

okej okej!

vad har du för blod då?

inte fan vet jag, Rätt blod.. Håll käft!

32

Mitt extra liv_Inlaga.indd 32

09-07-21 11.23.40


Va är det? Är du sur eller?

va? Nä …

Orkar inte med Albin bara …

För det där i plugget, om din farsa? typ …

33

Mitt extra liv_Inlaga.indd 33

09-07-21 11.23.42


Ska matc

Mitt extra liv_Inlaga.indd 34

09-07-21 11.23.45


Ska du på matchen då?

Mitt extra liv_Inlaga.indd 35

Vet inte, Får se …

09-07-21 11.23.46

Profile for Smakprov Media AB

9789163854149  

9789163854149  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded