Detektivpojken Text © Ulf Stark 2009 Bild © Markus Majaluoma 2009 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Sättning: Bonnier Carlsen Typsnitt: Sabon Tryck: Korotan Ljubljana d.o.o. Slovenien, 2009 isbn 978-91-638-4791-2 www.bonniercarlsen.se
Text
Ulf Stark Bild
Markus Majaluoma
lötsligt vimlade det av privat detektiver i Stureby. Min bror och hans kamrater sprang omkring med förstoringsglas hela dagarna. Dom la sej på knä och tittade efter spår. Dom rynkade ögonbrynen och skrev saker i sina anteckningsböcker. Ibland skuggade dom skummisar.
Det var just vad dom gjorde när jag tittade ut genom grinden. Dom följde efter farbror Gustavsson. – Varför följer ni efter farbror Gustavsson? ropade jag. Är han en skurk eller nåt?! Jag ropade så högt att Gustavsson vände sej om. – Ge er iväg, ungar! fräste han till min bror och hans kompisar. Jag är trött på att ha er i hasorna! Sen gick han in i sitt hus och slog igen dörren med en smäll.
– Bra gjort, Uffe! sa brorsan. Men det menade han inte. – Klantaschel, la han till för säkerhets skull. – Vad är ett klantaschel? sa jag för det lät roligt. – En sån som du, sa Larsen. Då skrattade alla, så då passade jag på att fråga: 10
– Kan inte jag också få vara med och vara detektiv? Jag är inte så dum som ni tror. – Nä, dummare, sa brorsan. Och så är du för liten. Det var sant. Jag var liten. Då måste man vara smart. Ibland fick jag vara med om jag grät. Jag låtsades göra det. Då la Nisse handen på min röda topp luva. – Grina inte, Uffe, sa han. Att vara deckare är ingenting för småglin. Så visade han mej förstoringsglaset.
Han visade att man kunde bränna upp myror med det. – Du får vara med när du har blivit större, sa han. – Vad ska jag göra till dess då? sa jag. – Cykla runt på tomten, sa brorsan. När jag hade tagit ut cykeln ur källaren var brorsan och hans kompisar borta. Jag cyklade sju varv runt en tall så sakta jag kunde. Jag hade fått en alldeles ny cykel som jag måste vara rädd om, så det var inte så roligt. Jag låtsades att jag var en cyklande detektiv. Jag lyssnade efter mystiska ljud. KRA-KRA! sa det ovanför mitt huvud. 12
Det kom från skatboet i trädet. Vad hade jag hört om skator? Jo, att många av dom är riktiga tjuvar. Dom dyker ner och stjäl saker som gnistrar i solen och gömmer dom i sina bon. Jag ställde ifrån mej cykeln på en gång och började klättra uppåt. Snart skulle jag vara berömd!