Författarens bekännelser
Samtliga karaktärer i den här boken är påhittade och finns endast i författarens fantasi. Eventuella likheter med verkliga personer är således en slump. Ett par tidningsartiklar, nyhetshändelser med mera är förvisso sanna, men berättelsen som helhet är ren lögn.
Härjedalen finns på riktigt (även om inte alla vet var det ligger). Detsamma gäller de små orter och platser som nämns. Skidbackar och restauranger finns i verkligheten, men människorna som arbetar där har jag hittat på.
Det skolhus som förekommer i boken existerar inte och det gör inte heller Samfälligheten Fjällgåsen. Däremot finns det gott om caféer och våffelstugor för den som är sugen på något sött.
För dig som ska på tillfälligt besök kan det vara på sin plats att påminna om att packa takboxen full med respekt, naturvett, sunt förnuft och allmänt hyfs. Det uppskattas av såväl ortsbefolkning som andra.
Till dig som är förälskad, tja … Lycka till med det!
Härjedalen, februari
Kapitel 1
Pål vaknar av att Darth Vaders morsa sparkar honom i knävecken. En gång. Två gånger. Därefter kryper kvinnan tätt intill. Slår ena armen så hårt om Påls bröstkorg att han får svårt att andas.
”Jag drömde en mardröm”, viskar hon.
”Vad drömde du?” frågar Pål, men då har hon redan somnat om och greppet kring Påls kropp lossnar.
Kvinnan är så lik Pernilla August i rollen som Anakin Skywalkers mamma, att Pål skulle vilja fråga ifall hans mörka krafter var till belåtenhet. Men sådant säger man väl inte, ifall man är inne på sitt femtiotredje levnadsår. Mamma Skywalker kommer från Jönköping och är på säsongens andra besök i Härjedalen. Pål är från Stockholm, eller egentligen Göteborg och har under natten varit på sitt andra besök i Jönköping.
Egentligen borde Pål inte ha legat med henne över huvud taget, eftersom Pål försöker vara en bättre människa, men det är faktiskt inte alla dagar man orkar vara så särskilt bra. Därav nattens aktivitet. Precis som första gången, hittade de varandra på Eriks Kök & Bar i Funäsdalen, men denna månad är Jönköping tydligen nykterist. Samt en smula andlig visade det sig. Inte på det där frikyrkliga viset, utan snarare på ett lite mer yoga-inspirerat sätt.
Igår kväll hade Jönköping nämligen föreslagit att hon och Pål skulle genomföra en liten övning innan de låg.
”För att komma i stämning och bli mer närvarande”, som hon uttryckte saken.
”Visst”, hade Pål svarat.
Därefter blev han instruerad att sitta i skräddarställning framför
kaminen och blunda. Påls knän hade protesterat mot tilltaget och Påls skinkor hade påpekat att golvet var för kallt, men Påls penis tyckte däremot att idén var ganska bra. Eller om det var Påls ångest kanske; ibland gör de båda gemensam sak.
”Ta nu ett par djupa andetag”, hade Jönköping sagt. ”Andas in genom näsan och ut genom munnen.”
Så det hade Pål gjort. Ett, två, tre andetag. Sedan hade Mamma Skywalker berättat hur det låg till med universum och allt det som rör sig runt Pål. Inte som i att Pål är solen eller ens det där rymdskeppet gubevars, utan mer … tillvaron i stort.
”Platsen är här ”, hade hon sagt. ”Och tiden … är nu.”
Då hade Pål öppnat ögonen och stirrat en stund på Jönköpings lätt saliga ansiktsuttryck, kliat sig i nacken, klämt ett par gånger med handen över höger knä och därefter blundat igen. Enligt Påls erfarenhet gör universum lite som det vill, oavsett plats och tid, men ändå. Att vara närvarande medan man ligger kan aldrig vara helt fel.
Nu rör Jönköping på sig bakom Påls rygg. Rycker i sömnen och sparkar lite till, men nu mot Påls fötter. Pål funderar över om han ska sparka tillbaka eller bara låta saken bero, men innan han hinner bestämma sig får Pål ett brev.
Brevet är inte frankerat. Istället har någon tejpat fast en avokadostor sten på kuvertet. Dagen är den tjugotredje februari, platsen är Påls sovrum och nuet är 05:38. Utanför startar en snöskoter som sedan försvinner i hög fart, medan Jönköping sätter sig upp med ett ryck och börjar dra i Påls vänstra arm.
”Vad var det, vad var det?” ropar hon. ”Var det en handgranat? Är det krig?”
Jönköping rycker lite hårdare.
”Är det krig? Va?! Peter, är det krig ?”
”Jag heter Pål”, säger Pål.
Då tänder hon sänglampan och stirrar på Pål. Han kan inte avgöra om Jönköping är skärrad över det morgontidiga brevet, över det annalkande kriget, eller över att Pål är en Pål och inte en Peter.
”God morgon”, säger Pål.
Därefter grimaserar han över smärtan i vaden; platsen där brev och sten landade. Jönköping plockar upp morgonens post, vrider det hela
ett par gånger och ser på Pål.
”Va fan är det här?”
”Krig”, svarar Pål.
Hon fnyser högt och lägger undan försändelsen. Sedan sparkar hon av täcket, kliver ur sängen och försvinner ut ur sovrummet. En av de små glasrutorna i det spröjsade fönstret har fått ett hål av en avokados storlek. Finkornig snö yr in i en oväntat elegant båge.
På sin väg från avsändare till mottagare, har brevet även råkat välta ned Herr Hermelin, Påls uppstoppade kamrat. Hermelinen ingick i köpet av stugan och nu ligger han på golvet i sin vita vinterpäls och ser kränkt ut.
”Jävla fan”, säger Pål.
Hermelinen säger inget alls. Platsen är halvvägs upp på ett fjäll i Tänndalen och utomhustemperaturen är minus fjorton grader. Inomhustemperaturen är nitton grader men stadigt sjunkande. Tiden är jävligt-tidigt-för-ett-brev, men det är väl sådan tillvaron ser ut numera. Universum eller om det möjligen var han själv, har nämligen ställt till det för Pål.
De senaste fem månaderna har han hunnit bli av med jobbet i Stockholm, flyttat till Härjedalen, samt växlat karriär från Prisbelönt arkitekt till vårdbiträde. Dessa fakta har dock inget med brevet att göra. Nej, brevet spelar i en helt egen liten liga och handlar om att en av medlemmarna i Fjällgåsens samfällighet är sur. Så pass sur, att Bengt Björken Robertsson nu har kastat sten på Påls stuga, Påls uppstoppade hermelin och på Darth Vaders morsa.
Åtminstone får man anta att brevet är från Bengt Robertsson. Eftersom han och Pål är en smula oense om det planerade bygget av hiskeligt-stort-fritidshus på fastigheten mitt emot Påls. TA TILLBAKA står det på det ensamma pappersarket, tillsammans med ett klistermärke som föreställer en dödskalle. Troligen står det så eftersom Pål har lämnat in synpunkter på bygglovet.
Tjänstemannen som hanterar ärendet trodde väl att Pål skulle acceptera samtliga avvikelser utan att ställa till med besvär, men den före detta arkitekten i Pål tycker inte om saker som, om de inte är väldigt väl motiverade, bryter mot detaljplaner. Robertsson vill höja marken minst två meter och därefter placera ett synnerligen fult hus
med alldeles för stora fönster ovanpå alltihop och detta är mer än Pål tänker tolerera. Därav de inlämnade synpunkterna.
Förmodligen sitter Robertsson just nu på sin skoter och ser ut ungefär som han gör på sin Facebookprofil. Inte i betydelsen att folk brukar se ut som sig själva på sina sociala medier, utan mer som i att onödigt rika män ofta är en smula tjocka, lätt hånleende och väldigt medvetna om sin egen person.
Pål lägger sig igen, släcker sänglampan och drar upp täcket mot hakan. Snön yr genom det trasiga fönstret, hermelinen ligger på rygg på golvet och Mamma Skywalker har, av ljudet att döma, placerat sig i Påls dusch.
Det var som sagt inte meningen att han skulle ligga med någon; det bara blev så. Pål var nästan nykter, men ensam. Jönköping var också nykter, men kåt. Förra gången de sågs, var Pål nyinflyttad och Jönköping lät honom inte sova över på hotellrummet, men den här gången ville hon se Påls stuga. Han hoppas att det inte betyder något.
I och för sig blir det knappast någon upprepning, nu när Jönköping blivit attackerad av Bengt Björken och hans sten. Eftersom Mamma Skywalker, utöver det här med nykter månad och att andas in genom näsan och ut genom munnen, även är väldigt rädd för att det ska bli krig. Hela kvällen hade hon tjatat om Ryssland och den där galenpannan som längtar tillbaka till tsartiden.
”Dom kommer ta Gotland vilken dag som helst”, hade hon sagt. ”Det kan bli imorgon, jag lovar! Det läste jag i Aftonbladet. Det kommer bli krig och dom enda överlevande kommer vara några enstaka människor som har gömt sig i en gruva i Kiruna.”
”Om du läste det där i en kvällstidning”, hade Pål svarat. ”Så kan du nog vara ganska säker på att det inte är sant.”
”Vad fan vet du om det?”
Point taken, antar Pål. Vad fan vet han egentligen? Pål hasar ned mot fotändan, sträcker ut handen och fångar upp hermelinen med dess vita vinterpäls. Borstar av lite snö och tar med sig mårddjuret in under täcket. Klappar Herr Hermelin på huvudet.
”Sorry”, säger Pål. ”Att du skulle hamna i skottgluggen. Det är inte ditt fel att grannen är sjuk i huvudet.”
Hermelinen svarar fortfarande inte, men nu ringer Påls mobiltelefon.
”God morgon.”
”Visst vettu.”
Gubben låter oförskämt pigg, trots den tidiga timmen. Nittioåttaå rige Folke är orsaken till att Pål är vårdbiträde. Eller nej, så gick det inte till. Först fick Pål anställning av Härjedalens Kommun, Enheten för stöd och omsorg och därefter träffade han Folke.
När de två först gjorde bekantskap med varandra så var Folke döv, dement, rullstolsburen samt i stort behov av hemtjänst och blöjor. Numera är Folke fortfarande hyfsat rullstolsburen, men det andra var tydligen mest påhitt. Eftersom, citat Folke: ”Hela jävla landet har gått åt skogen” och eftersom ”Socialdemokratin är avskaffad” och eftersom ”En får inte ett endaste skit i det här landet, om en inte ljuger och överdriver”.
Så Folke överdrev, Pål spelade med och nu sitter de här; en gubbe som gnäller över lite av varje och en före detta arkitekt som gör sitt bästa för att överleva återkommande ångestattacker utan att proppa i sig tabletter. Ibland måste Pål förstås trycka ned kroppen mellan säng och sängbord, men det har han inte berättat för Folke.
Med anledning av att Folke har tröttnat på kommunens omsorger befinner de sig i en ny situation, där gubben de senaste två veckorna tvingat Pål att rapportera om olika förbättringar i hälsotillståndet. Så Pål har matat sin chef Hemtjänst-Berit med kommentarer av typen ”Idag pratade Folke mer än vanligt” eller ”Igår använde Folke vänsterhanden lite grand” eller ”Folke var pigg och klarade hela dagen utan blöja”. Så sent som igår berättade Pål att ”Folke hör betydligt bättre än man kan tänka sig”.
Än så länge går det så där med den nya situationen; Berit har varit skeptisk och en gång påstod hon till och med att Pål ljuger. Vilket noga räknat är helt fel. Pål ljuger inte nu, han ljög tidigare. Men tydligen är det svårare att ta tillbaka en lögn, än det var att leverera den från början. Hela situationen har dessutom medfört att Folke varit tvungen att vara trevlig mot ett av de andra vårdbiträdena, något gubben inte alls tycker om.
Mot bakgrund av allt som har hänt, väntar Pål varje dag på att någon myndighetsmänniska ska komma och plocka in honom.
”Vad gör du uppe så jävla tidigt?” frågar han.
”Jag tänkte kalla till ett möte”, svarar Folke. ”Så du får ta och pallra dig ur sängen och komma hit på momangen. Du ska plocka upp Agnes på vägen.”
”Agnes? Är hon informerad om det?”
Pål hör Folkes irriterade suck och kan föreställa sig hur gubben himlar med ögonen. Utöver Folke är Agnes den enda av hans ursprungliga brukare som Pål fortfarande träffar med någorlunda regelbundenhet. Eftersom Folke ville ha ensamrätt på Pål och eftersom Enheten för stöd och omsorg av outgrundlig anledning gick med på det.
Från stugans kombinerade vardagsrum och kök hörs Mamma Skywalkers röst.
”Du måste gå upp nu! Du ska skjutsa mig tillbaka till byn.”
”Vem var det där?” frågar Folke. ”Du har väl inte haft nåt skit för dig nu igen?”
”Nä”, svarar Pål.
Folke är tyst en liten stund i andra änden. Gnider sig förmodligen om hakan och funderar. Buskiga ögonbryn som tänker sig tätt intill varandra.
”Är du ihop med Poeten igen? Har hon tagit dig tillbaka?”
”Tyvärr inte. Det här var nån annan. Ett litet snedsteg kan vi säga.”
”Hur gammal är den här då?”
”Fyrtionio”, ljuger Pål eftersom Folke har bestämda regler om att åldersskillnaden mellan två människor som ligger med varandra, inte får överstiga fem år. Darth Vaders morsa är bara fyrtiotvå, men det här var ett tillfälligt återfall som knappast räknas; Jönköping ska han inte besöka igen.
”Skit samma”, säger Folke. ”Nu tar du och pallrar dig häråt, för vi ska som sagt ha ett möte. Å glöm för tusan inte Agnes.”
”Vaddå för ett möte?” frågar Pål, men Folke är redan borta.
Pål klappar hermelinen på huvudet igen, låter mårddjuret ligga kvar i sängvärmen och kliver själv upp. När Pål är påklädd och hålet i glasrutan är lagat med hjälp av ett väldigt dyrt örngott av linnetyg, står Jönköping redan i hallen med kängorna på.
”Vill du inte ha frukost?” frågar Pål.
”Absolut inte.”
Och så var det med den saken.
Kapitel 2
”Närvarande är Folke Eriksson”, säger Folke, medan han plitar ned sitt eget namn på en ny sida i det linjerade kollegieblocket.
”Agnes Andersson”, säger Agnes.
Folke ser upp och ler mot Agnes, som i sin tur sträcker fram ett fat mot Pål.
”Ta en kanelbulle vettja. Dom är nybakta nu på morgonen.”
”Hur länge har du varit vaken egentligen?” frågar Pål, men Folke avbryter.
”Namn?”
Gubben slår med pennan mot alla linjerna. Ser på Pål med sträng blick.
”Men för fan. Du vet vad jag heter. Vad håller du på med förresten?”
”Svär inte”, säger Agnes.
”Det här är ett styrelsemöte”, säger Folke. ”Då ska man föra protokoll. Alla närvarande ska stå med, jag är ordförande, Agnes är sekreterare och du är subbläng.”
”Om Agnes är sekreterare, så borde väl hon föra anteckningar”, svarar Pål. ”Su-ple-ang heter det.”
”Jag ser så väldans dåligt, så Folke antecknar åt mig.”
Agnes sträcker fram fatet igen och Pål tar en bulle. Den smakar kanel och kardemumma och rikligt med smör; så som kanelbullar brukade smaka förr i tiden, innan varenda människa fick sockerpanik och fettångest.
”Namn?” upprepar Folke.
”Men vad i ... Okej. Pål Olof Kristian Nilsson. Är du nöjd nu? Vad är det här för styrelse förresten? Ingen har frågat om jag ville vara med,
tänk om jag säger upp min plats som suppleant, vad händer då?”
”Det går inte”, svarar Folke. ”Nu kör vi.”
Under de närmaste femton minuterna redogör Folke för planen, den som Pål tydligen är med på, trots att ingen har frågat. Mamma Skywalker släppte Pål av vid hotellet, men när han lutade sig fram för en avskedskyss, hade hon redan slängt igen bildörren och var på väg mot hotellets matsal och frukost.
Nå, Pål kan knappast döma henne; frukosten är egentligen enda behållningen av att bo på hotell och om han ska vara helt ärlig, så ville han inte ens ha en kyss. Inte av Jönköping. Men kanske skulle han göra ett försök att ringa Poeten igen? Vackra, vilda Freddy, Fredrika, Caroline som skriver poesi och som har det mest smittande skratt som Pål någonsin har stött på.
Sedan den där kvällen för ett par veckor sedan, då Freddy råkade få syn på lite av Påls mindre imponerande bagage och ställde in alla framtida besök i badtunnan, har Pål ringt Freddys nummer minst tjugo gånger. Senaste gången svarade hon faktiskt.
”Låt mig va ifred.”
”Men snälla”, hade Pål sagt. ”Vi kan väl ses och prata åtminstone?”
”Nej. Inte just nu. Jag hör av mig.”
Sedan hade Freddy avslutat samtalet. Det var över en vecka sedan och ännu har hon inte ringt tillbaka. Vissa dagar tänker Pål att hon kanske har råkat dö eller rymt längre norrut, men oftast antar han att tystnaden betyder att det är slut mellan dem. Om de alls var tillsammans. Ett enda besök i en ångande varm badtunna gör väl knappast ett förhållande. Trots att halvmånen hängde över och kikade ned bland granarna.
Egentligen var det Folkes fel. Gubben skrämde väl bort Freddy när han berättade om Påls lilla pillerproblem, men sedan dess har Pål inte rört de ångestdämpande tabletterna. Vissa dagar går det riktigt bra. Andra dagar är fruktansvärda. Som igår, när Pål satt hemma i stugan och saknade Freddy så mycket att det gjorde ont i magen. Det var därför Pål begav sig till Eriks Kök & Bar och därefter låg lite med Jönköping.
”Så, då är vi överens då”, säger Folke.
”Jajjemän, överens!”
Agnes hurtiga röst får Pål att titta upp från sin kanelbulle och den allmänna dypöl som är hans nuvarande och, om han har otur, framtida kärleksliv.
”Eh … vad är vi överens om?”
”Men har du inte lyssnat alls, pojk?!”
Det har Pål inte, men när han erkänner det, blir Folke så irriterad att han drämmer kollegieblocket i bordet.
”Hoppsan”, säger Agnes.
”Vi ska starta business”, säger Folke.
”Näääej”, svarar Pål. ”Det tror jag inte att vi ska.”
”Du”, säger Folke. ”Efter all skit du ställt till med, så har du nog förverkat din rätt att ha en åsikt om saken. Så nu blir det såhär.”
Pål tittar förvirrat på gubben och sedan på Agnes, som ler med hela det skrynkliga ansiktet och dessutom klappar Folke på armen. Folke fortsätter:
”Ett privat äldreboende blir det. Eller nåt slags aktivitetshus där vi ska spela biljard, röka cigarr och odla gräs. Har du glömt det?”
”Gräs”, upprepar Agnes.
”Jag vet inte vad du pratar om”, säger Pål.
”Men jösses, det var ju det hon sa, den dära …”
”Tack”, avbryter Pål. ”Det räcker.”
Pål förmodar att tanten tror att det handlar om prydnadsgräs och inte marijuana, men har inte hjärta att förklara Folkes syn på den saken.
”Vi ska inte odla gräs”, säger Pål. ”Dessutom har vi inga pengar att vare sig bygga ett hus eller driva en verksamhet för. Vi har ju inte ens en plan över vad verksamheten ska bestå av.”
”Det är för bövelen därför vi har det här mötet. Om du hade hängt med från början, så kanske du hade begripit någe.”
”Ta en bulle till”, säger Agnes. ”Jag tänker driva café. I bottenvåningen alltså.”
”Nej”, säger Pål. ”Inget café. Inget aktivitetshus. Inga gamlingar som ska drälla runt och spela biljard.”
Men då tar Agnes tillbaka fatet med bullar och fnyser i Påls riktning.
”Jag är inte gammal. Var har du fått det ifrån? Är det för att jag har lite hemtjänst?”
”Till exempel”, svarar Pål.
Då smäller Folke kollegieblocket i bordet ännu en gång. På första sidan står namnen på Folke, Agnes och Pål, tillsammans med en lång lista över saker som den så kallade ”verksamheten” ska handla om, samt krav på den fastighet som tydligen ska införskaffas för pengar som inte finns. Pål hinner läsa orden ”skoterturer”, ”rökrum” och något om dans, innan Folke tar till orda.
”Det där va ohyfsat. Be Agnes om ursäkt!”
Här skulle Pål kunna invända och säga att han inte alls var ohyfsad utan bara ärlig, samt att han då rakt inte tänker be om ursäkt, men Folke tittar så strängt på honom att det inte går att stå emot.
”Ursäkta. Men vi har fortfarande varken lokaler eller pengar. Eller en fungerande plan. Dessutom tror nog kommunen fortfarande att du är döv, dement och halvsidesförlamad. Oavsett vad jag säger om den saken.”
”Det där har jag undersökt”, svarar Folke. ”Tydligen kan det hända att människor som är väldans deprimerade, beter sig som om dom vore dementa och döva och lite allt möjligt.”
Det visar sig också att det där med demensen inte är det enda som Folke har kollat upp sedan Pål senast träffade honom. Vilket var igår. Över en lunch med kommunal ugnsbakad lax, pepparrotssås och kokt potatis till Pål samt pannkakor med jordgubbssylt till Folke. Sedan dess har Folke tydligen letat fastigheter till salu och nu vill gubben att Pål ska kolla upp hur man startar ett privat äldreboende. Med tillhörande aktiviteter.
Pål ser från Folke till Agnes, som ler ett oskyldigt leende tillbaka.
”Vi kommer åka fast. För bedrägeri och gud vet vad.”
Agnes fnittrar och slår ihop händerna.
”Så spännande! Jag har aldrig varit i ett fängelse.”
”Inte du”, svarar Pål. ”Det är Folke som är bedragare. Och jag också. Antar jag. Dessutom; inte för att förstöra stämningen, men har ni båda ens tänkt på åldern?”
”Vilken ålder?” frågar Agnes.
Pål ber återigen om ursäkt, men påpekar att Folke snart är hundra och att Agnes inte ligger långt därefter samt att det kanske inte är läge att starta företag ifall man passerat åttiofem.
”Vet du vad pojk, bara för att många i våran ålder är dementa eller
bara sitter och väntar på döden, så betyder inte det att alla är det.”
”Folke är ovanligt pigg för sin ålder”, säger Agnes.
”Folke sitter i rullstol och har hemtjänst”, svarar Pål.
Han skulle kunna lägga till att Folke är en envis gubbjävel, men det låter Pål bli. Det där kan Agnes få upptäcka i sin egen takt. Innan Pål hinner säga något mer, slår Folke kollegieblocket i bordet en tredje gång och Pål inser att slaget är ohjälpligt förlorat.
”Vad tusan ska jag säga till Berit då? Hon är helt klart misstänksam. Förresten har hon kallat mig till nåt slags möte imorgon.”
”Inte vet jag”, svarar Folke. ”Du kan ju alltid ljuga och säga att du tog med mig till en sån dära halleluja-församling. Där folk fick lägga händerna på mig och sen: ’simsalabim! Tag ditt ben och gå’. Så att säga.”
Agnes fnittrar och Folke blåser upp bröstet lite. Pål ser från den ena skrynkliga människan till den andre. Sedan skakar han på huvudet. Idag blir det nog en extra lång sittning mellan säng och sängbord hemma i stugan.
»Vi har hört vissa rykten.«
Jojo. Tror fan det. Men Prisbelönte Pål, tidigare stjärnarkitekt och numera vårdbiträde inom hemtjänsten, har bara försökt sköta sitt jobb så gott det går. Det är väl inte hans fel att gamla människor är skitjobbiga?
om det inte vore för hemtjänst-berit skulle Påls tillvaro vara lätt som en plätt, men tydligen måste Pål söka jobb. Igen. Dessutom skulle Pål behöva en ny flickvän. Någon att luta sig emot, när behov uppstår. Problemet är bara att Pål väldigt gärna vill ha tillbaka Poeten med de guldbrungröna ögonen och smilgroparna. Hon som fick Pål att känna sig som en lite bättre version av sig själv. Som om detta inte vore nog, har Påls ende vän fått en idé.
Något som Pål från början är helt emot, men kanske kan ett gammalt skolhus vara lösningen på lite av varje?
kunna ett
nyttan av att kunna stå på ett ben är en humoristisk,
mörk feelgoodroman som tar vid där boken Vikten av att ha tjocka sulor slutar. Precis som den första boken, utspelar sig uppföljaren
i Funäsdalen med omnejd och några av karaktärerna känns igen. Berättelsen bjuder på en hel del skratt, men även funderingar över livet i stort och tillvaron i en norrländsk skidort. Samt, eller kanske främst, hur man egentligen bär sig åt för att bli någons vän. om det inte vore för hemtjänst-berit
