9789152758960 by Smakprov Media AB

God Jul

önskar familjen Rubin Nora, Molly, Emma Louise och Daniel

Faster Clara Morbror Rikard

Sixten Sion

GodönskarJul

Mamma Olivia Pappa Albin

hÄR ÄR NÅGRA AV KARAKTÄRERNA DU MÖTER I BOKEN!

Sundström o

familjen

KAPITEL 1

Pepparkaksdeg och siamesgrisar

Några dagar före julafton upptäcker Molly att Sixten har en hel massa fastrar, mostrar, morbröder och kusiner som han aldrig berättat om. Dessutom har han både farmor, farfar, mormor och morfar och allihop ska träffas för att fira jul ihop. Sixten säger inte mycket om det hela men hans mamma Olivia påminner honom om och om igen medan han och Molly sitter och ritar. Olivia har skrivit ut bilder på släktingarna och dessutom tryckt ut ett vackert släktträd som hon laminerat. Alltihop ligger på det stora ekbordet framför barnen.

Sixten är inte det minsta intresserad av häftet men Molly har snart koll på släktingarna. Moster Sandra och morbror Dennis till exempel, och deras pojkar William och Liam. Sixten har också en faster Sofia, faster Camilla och mormor Anna och morfars bror Knut. Alla finns på bild i släktträdet. Olivia försöker förgäves få Sixtens uppmärksamhet när hon lugnt och tydligt förklarar att de ska träffas i morbror Dennis stuga och fira jul ihop. Hon drar fram en karta över ett stort hus och färgglada foton på allt ifrån toaletten till bastun. Rummen är stora och mysiga, i ett finns det

öppen spis och i ett annat stora soffor, pingisbord och en kristallkrona i taket. Trädgården är inbäddad i snö och i en hage invid tomten står tre hästar och tuggar hö. Det finns bilder på både julmat, jultomten och julgodis. Sixten föser irriterat bort pappren. Han koncentrerar sig på det han ritar och vill inte bli störd.

Olivia gnuggar tinningarna och lägger det sista pappret på bordet. Det är ett schema över julaftons aktiviteter.

Julsånger, jullekar, julmat och julklappar. Sixten slänger en blick på schemat och muttrar något ohörbart. Sedan

stryker han över de första punkterna och skriver dit ”julflaggor” och ”julhistoria” i stället.

”Jag tar med dina specialköttbullar”, säger Olivia och sträcker sig efter suddit, ”och Sixtenmackor förstås.” Sixten fortsätter att rita. Mamma Olivia fäster ihop alla papperen om julafton med ett glittrigt band och låter det ligga på bordet framför Sixten. Sedan går hon till köket för att göra i ordning mellanmål till barnen. Sixten föser med sitt papper så att julaftonshäftet faller i golvet med en smäll.

Det är jullov och Molly har lekt hos familjen Sundström hela eftermiddagen. Efter mellanmålet ska pappa komma och hämta henne.

Sixtens lillebror Sion sitter på en blå puff på golvet och läser en bok om jular förr i tiden. Sion läser bra fast han bara är tre år men när han vänder blad råkar han stöta till

Sixtens stol. Stöten får Sixtens hand att dra ett streck med tuschpennan snett ut från den landsgräns han jobbat med den senaste halvtimmen. Sion rycker skrämt till och höjer instinktivt boken framför ansiktet för att skydda sig. Sixten flyger upp från stolen och sliter tag i Sions guldlockiga hår. Sion skriker och Sixten drar för allt han är värd medan han ylar som en varg.

Molly vet inte vad hon ska göra och kryper ihop på sin stol. Hon vill säga åt Sixten att sluta men törs inte. Olivia är snart tillbaka i rummet, tar ett stadigt tag om Sion och lyfter upp honom i famnen. Sixten ger sig inte utan slår och sliter i Sions byxor och Sion är inte sämre, han släpper den stora julboken rakt i huvudet på sin storebror och krånglar sig sedan ur Olivias grepp för att kasta sig över honom.

Olivia suckar och försöker överrösta barnens vrål när hon frågar Molly vad som hänt. Molly pekar på teckningen och Olivia nickar förstående medan hon tittar på när Sion klöser Sixten som sparkar vilt omkring sig och upprört skriker ”fixa det!”.

Kanske hjälper Tipp-Ex eller så kan de klistra fast ett nytt vitt papper över strecket? Men Sixten är inte på humör för några hemmagjorda lösningar, han vill att Olivia ska backa tiden och att strecket ska vara ogjort. Molly undrar vad Olivia tänker göra. Sixtens mamma har så många knep för att lugna sina barn. Ibland trollar hon fram chok-

ladbitar och kex, andra gånger gör hon roliga röster som får dem att börjar skratta, dansar tokiga danser eller sätter i gång musik eller korta filmer på mobilen. Molly tycker

bäst om när hon berättar spännande historier eller har små överraskningar i fickan. En gång sa Olivia att hon såg en räv i en buske och de letade efter den ända tills Sixten glömde bort att han inte fått gå ut först genom ytterdörren. Ibland, väldigt sällan, blir Olivia allvarlig och säger till på skarpen. Det händer inte ofta och brukar vara det som fungerar sämst, dessutom ger det Molly rysningar längs

hela ryggraden och ända upp i hårfästet.

Sixtens mamma är nästan alltid glad men när hon blir stressad mörknar hennes blåa ögon och ibland börjar hon gråta. En morgon såg Molly henne kräkas i en buske bakom busskuren efter att ha lämnat Sixten alldeles för sent i skolan. Men idag har mamma Olivia fullt med tålamod och sätter bestämt händerna i sidorna på den klarröda julklänningen.

”Vem vill ha pepparkaksdeg?” frågar hon högt med ett busigt leende och Sixten släpper genast Sions hår och rusar ut i köket för att hinna först. Molly och Sion kommer strax efter och Olivia föser undan det planerade mellanmålets bröd och smör från bordet och räcker barnen varsitt förkläde och Sion en stor vit kockmössa. Efter att ha bråkat om mössan och vem som ska ha vilket förkläde en stund stäl-

ler de sig på rad i köket. Olivia matar dem var och en som små fågelungar med bitar av söt, kryddig pepparkaksdeg innan hon plockar fram kavlar, pepparkaksformar, mjöl och en stor deg.

Motvilligt sköljer barnen av sig om händerna medan Olivia delar den stora degklumpen i tre exakt lika stora bitar och ger barnen varsin stor väldoftande kluns att knåda.

”Fingrarna i degen, inte i näsa eller mun! Speciellt du, lilla Pilleman”, blinkar hon åt Sixten och sätter i gång den julspellista som är godkänd av Sixten och den enda som får spelas i familjen Sundströms hem. Sixten och Sion har redan glömt sitt bråk och skrattar tillsammans åt pepparkakorna som får former av krokodiler, rymdvarelser och siamesiska grisar.

Familjen Sundströms kök är ombonat och julmysigt. Stökigt, på ett hemtrevligt sätt, tycker Molly. I fönstret hänger julgardiner som Sixtens mamma sytt av röda och vita tygbitar och på fönsterbrädan trängs två stora adventsljusstakar i mörkt trä med en mängd hemmagjorda figurer och pynt.

Sixten och Sion har pysslat tomtar av hushållspapper, iglOR av sockerbitar, klippt snöflingor i vitt papper som de dekorerat med strösocker, byggt ett luciatåg

av äggkartonger, tovat fyra snögubbar i ull och i en gammal mjölkförpackning balanserar tio väldigt smala, sneda ljus som de stöpt själva.

Mellan alltihop kikar de små figurerna i Sixtens hemmagjorda krubba fram. I den gamla skokartongen som han målat i guld och lila står en rysk docka, två små Buddhastatyer, en boliviansk träfigur, en påskkyckling, tre Star Wars-krigare med lasersvärd och två historiska kungar till häst. I krubban ligger en mus av lera. Molly tycker om den brokiga skaran som samlats runt musen. Hemma har de aldrig någon krubba för morbror Rikard tycker inte

om sådana, berättar hon för Olivia, men hon önskar att de hade haft en.

På väggarna runt köksbordet sitter teckningar, kalendrar, veckoscheman och flera bilder av en efterlyst skurk som kallas ”Pappapiraten Äckelslem”. Sion har hängt sina änglasprattelgubbar i snören i fönstret tillsammans med två ljuslyktor och fyra snöglober som han och Olivia klistrat ihop under förmiddagen. En läcker lite glitter-klisterlim-vatten men det stelnar nog snart, skrattar Olivia.

Molly trycker långsamt och noggrant ut änglar, hjärtan och grisar i pepparkaksdegen. Det är viktigt att kakorna blir perfekta. Hon torkar sig i pannan och försöker få håret att stanna bakom öronen men det hänger hela tiden ner i ansiktet och skymmer sikten för henne. Olivia kommer med ett hårband men Molly avskyr hårband och vill absolut inte ha uppsatt hår när hon bakar. Inte annars heller. Olivia drar bak den långa luggen med ett diadem men Molly ruskar på huvudet så diademet trillar ner i mjölpåsen med ett poff. Håret ska hänga fritt men inte vara i vägen. Frustrerat skakar hon på huvudet men hårtestarna bara dansar fram över kaveln igen. Samtidigt som Sixten petar sig ordentligt i näsan innan han raskt trycker ner fingrarna i degen och knådar vidare kniper Olivia ihop Mollys hår med en påsklämma och det går Molly motvilligt med på.

Plåt efter plåt av pepparkakor far in och ut ur ugnen. Barnen kikar in på de upplysta kakorna och ser hur figurerna stelnar

framför ögonen på dem. Till slut ligger en jättestor hög med pepparkakor i olika burkar på köksbänken och en hel massa deg finns ändå kvar på bordet. Barnen orkar inte kavla mer, nu vill de äta.

Sixten väljer ut vilka pepparkakor som är särskilt fina och ska sparas till julafton och Sion väljer ut ännu fler.

Burj Khalifa-pepparkakan, bajskorvspepparkakan och den stora kakan i samma form som det tyskromerska riket läggs försiktigt ner i en särskild burk och sedan plockar de undan några av Mollys hjärtan och änglar och lägger i en påse som hon ska ta med hem.

När de har knaprat i sig sneda änglar, trebenta pepparkaksrenar och siamesgrisarna vill de ha mjölk. Olivia står vid bordet och trycker ut den sista degen i formarna och ber Sixten hämta en mjölkliter i kylen. Sixten öppnar kylskåpet och tittar in, klättrar vingligt upp på grönsakshyllan och sträcker sig efter mjölkpaketet som står högst upp och längst in i kylen. Det är svårt att nå och glashyllan under hans fötter knakar när han ställer sig på tå.

När Olivia hör hur kylen klagar vänder hon sig om, släpper hastigt kaveln och rusar bort för att lyfta ner Sixten

men han sparkar bakut och ger sig inte förrän han får tag i mjölken. Medan en lång spricka växer fram i grönsakshyllan lyfter han stolt ut paketet och råkar samtidigt slå till två askar leverpastej som trillar i golvet och skvätter pastej över barnens fötter. Olivia suckar och pekar på mjölklitern som hon ställt i kylskåpsdörren, i lagom höjd för barnen att nå och med en stor lapp ovanför där det står ”MJÖLK”, men Sixten bara rycker på axlarna, öppnar sitt mjölkpaket och börjar hälla upp i de färgglada bambumuggarna. Mjölken kommer både i och utanför, men mest utanför.

Den kalla mjölken smakar gott efter pepparkakorna. Molly sträcker sig efter hushållspappret för att försöka torka upp det Sixten spillt. Det skulle hon aldrig gjort hemma men här hos Sixten vill hon visa sig duktig och hjälpa till. Mjölken rinner ner längs köksskåpen och bildar en vit pöl på golvet där den blandas med smulor och damm. Det är svårt att torka med pappret som genast blir genomblött.

Olivia föser in ännu en plåt pepparkakor i ugnen och upptäcker sedan Molly som försöker få bort kladdet från köksluckorna. Olivia ger Mollys axlar en mjuk kram.

”Spring upp och lek du, jag fixar det här. Din pappa kommer och hämtar dig om precis en timme.” Molly tycker synd om Olivia som ska städa upp allt i köket själv men vågar inte säga emot utan sköljer av händerna och springer upp till Sixten. Hon har ingen egen klocka och ingen aning

om hur lång en timme är men det är säkert bäst att skynda sig att leka nu. Vuxna vill alltid att man ska skynda sig, speciellt när de nämner klockslag.

Sion står utanför Sixtens rum och vill komma in och vara med, men Sixten drar in Molly genom en smal springa och stänger sedan fort och håller emot så att Sion inte kan öppna. Sion tjuter och bankar på dörren. Molly tycker synd om honom. Sion är faktiskt ganska rolig att leka med.

”Han kan väl få vara med?” säger hon försiktigt för att inte reta upp Sixten. ”Han kan vara rymdsnor. Eller fånge i dunkelgruvan.” Efter en liten stund mjuknar Sixten och håller med om att de behöver någon i fängelset. Han trycker ner handtaget och gläntar på dörren. Men Sion är inte längre där. Sixten och Molly smyger ut och spanar i den släckta hallen. De hör skratt från vardagsrummet och går nerför trappan.

”Ni får inte ha roligt utan mig!” skriker Sixten upprört. Mitt i stora rummet på nedervåningen står pappa Albin och Sion med flera enorma yogabollar framför sig på golvet. Sion har fått på sig ett spräckligt förkläde och under det är han spritt sprättande naken. Han viftar glatt med flera stora målarpenslar. Sixten rycker ilsket åt sig den största penseln men Sion bryr sig inte utan sträcker generöst den näst största till Molly som blygt tar emot den.

Sixten fäktas lite med sin medan Albin förklarar att de ska måla superduperstora julgranskulor att ha ute i trädgården som juldekorationer.

”Min ska lysa också”, säger Sixten snabbt, ”och spela julspellistan!”

”Bra idé, det kan vi säkert lösa”, säger Albin och nickar uppmuntrande. Han plockar fram fyra stora burkar med färg och ställer dem på några utvikta dagstidningar. Sion och Sixten kastar sig över färgen och sprätter den över de stora kulorna.

Molly känner sig osäker. Hur vill Albin att kulorna ska se ut? Han är ju faktiskt konstnär. Kanske kommer Molly inte att kunna måla fint nog. Men Albin bara skrattar och säger att kulorna ska se ut just så som de kommer att se ut. Det viktiga är att man tycker att det är roligt att vara med och skapa dem. Molly slappnar av lite för det är roligt men hon håller ändå inte med Albin. Det är väldigt viktigt att det blir precis som Molly tänkt sig, och ingen färg får hamna fel! Tänk om det inte går att sudda! Molly står länge framför sin kula innan hon vågar sätta dit en första klick med färg. Det är roligt och läskigt på samma gång. Det kan bli jättefint men det kan också bli katastrof. Någonting sätter sig i halsen på Molly och gör det svårt att andas. Albin ställer sig bredvid henne och då vågar Molly inte måla alls. Den blå klicken hon satt på bollen rinner ner mot gol-

vet. Det var inte alls så Molly hade tänkt sig! Den förtvivlade känslan bubblar upp inom henne och vill explodera men hon vill inte att Albin ska se det. Då plockar Albin upp en roller och börjar kladda mer färg på bollen.

”Den här kulan ska vara mörkt blå med stjärnor på, tänkte jag. Som ett himlavalv. Vill du hjälpa mig med den?” När han målar råkar han ta fel nyans och de blå färgerna blandas.

”Hoppsan, det blev fel! Fast det blir ju rätt bra, faktiskt.” Medan han fortsätter berättar han att finns fler stora bollar i garaget som behöver färgläggas. Det känns skönt tycker Molly, då kan hon få fler chanser, om denna inte blir perfekt. Albin visar hur hon kan stänka vit färg över bollen så att det blir stjärnor. Hon får inte måla något annat än det han har bestämt, förklarar han. Men precis när han sagt det kommer Molly på att hon vill måla en enhörning och efter en kort stund har hon övertalat Albin. Om hon verkligen måste. Molly nickar ivrigt.

Strax målar de allihop av hjärtans lust. Albins utskvätta stjärnor lyser ner på Mollys enhörning. Doften av de nybakade pepparkakorna fyller radhuset och ljuden från Olivias slamrande disk blandas med barnens skratt och melodierna på familjen Sundströms enda godkända julspellista.

KAPITEL 2

Toppen av ett isberg och två halvrå special

När pappa Daniel plingar på dörren för att hämta Molly stelnar Sixten till mitt i målandet. Ögonen blir stora och runda.

”Neeeej, hon får inte gå!” skriker han och föser i väg Molly mot det stora, gula tältet som är uppställt i ett hörn av rummet. Han knuffar in henne där och ropar: ”Molly är inte här!” innan han kryper efter och drar igen dragkedjan inifrån. Hemlighetsfullt viskar han invecklade planer för hur de ska få Molly att stanna hela kvällen och Molly fnittrar även om hon inte är helt övertygad om att pappa kommer att gå på dem. Men hon är glad att Sixten vill fortsätta leka med henne. En kort stund pratar pappa med Albin och Olivia i köket men sedan kommer han in i vardagsrummet och undrar om barnen lekt färdigt.

”Såklart inte, vi ska leka mer!” gormar Sixten. ”Och Molly är förresten inte här, hon är borta!”

”Nämen, vad tråkigt”, svarar pappa, ”ja, ja då blir det fler pepparkakor och lussebullar till oss andra därhemma då!”

Han skojar bara, men det känns ändå jobbigt att höra honom säga så där, som om det inte spelar någon roll att

Molly är försvunnen. Hon bestämmer sig för att stanna ännu längre i tältet bara för det. Sixten sätter i gång med en ny lek. Han drar fram några målade träklossar, en ljusslinga och ett par mjuka och sladdriga gummifigurer som är både dammiga och håriga. De är förfärligt äckliga att ta i men snart är barnen i gång med att bygga ett gravtempel åt de mäktiga Kloki och Spoki som är härskare över en antik civilisation. När pappa närmar sig utanför bildas en stor pappaskugga på tältduken.

”Molly”, säger han med bestämd röst, ”kom nu, mamma väntar med maten.” Molly reser sig upp men Sixten drar ner henne igen.

”Neeeeej! Vi har inte lekt färdigt! Och förresten är hon inte här”, skriker han. Molly vet inte riktigt vad hon ska göra. Hon vill stanna kvar men vet att hon borde gå. Fast hon tycker att det är roligt när Sixten är så här. Molly vill också vara fri att göra som hon själv vill. Albin drar upp dragkedjan och kikar in i tältet men Sixten puttar ut honom och drar kvickt igen blixtlåset.

”Ni stööör! Gå! Vi ska leka färdigt!” förklarar han och Molly fyller i att ingen vuxen bestämmer över dem för det står i barnkonventionen. Sixten ger tummen upp.

De håller på så där ett tag och Molly hör hur pappas röst blir mer och mer irriterad. När han öppnar tältet nästa gång har Molly och Sixten bytt kläder med varandra och

bugar för Kloki och Spoki som sitter uppe på sitt tempel invirade i ljusslingan. Pappa tränger upprört in i tältet och Molly ser att han inte tagit av sig vinterjackan. Han är röd i ansiktet och svettig i pannan.

”Sixten, nu måste Molly gå”, säger Olivia utifrån rummet med tydlig röst. Hon dinglar med påsen med Mollys pepparkakor i handen som ett lockbete.

”Dessa fina skapelser måste du ju visa Emma och Nora!” säger hon och det vill Molly.

”Nej!” skriker Sixten.

”Mollys familj väntar på henne”, säger Albin som dyker upp i tältöppningen.

”Vi ska leka meer!”

”Ni ses ju på julmarknaden imorgon”, försöker Mollys pappa. Nu vet Molly att den stora locknings och avlednings- övertalningen kommer att sätta i gång. De vuxna kör alltid med den. Titta här, och tänk på detta och vad kul det blir hemma, eller i morgon eller ni ses ju nästa gång. Att de inte tröttnar. Varje dag är det samma sak. Kan vuxna inte bara låta barn få leka färdigt? Sixten sliter tag i Molly.

”Molly ska aldrig gå”, skriker han och deklarerar att han och Molly ska sätta en folksamling framför templet. Det vill Molly absolut göra. Tillsammans plockar de fram dockor och smågubbar och ställer upp dem i en klunga. Sixtens planetkort får också vara med i publiken. Pappa muttrar men Molly låtsas inte om det. Han brukar ju själv säga att hon ska strunta i personer som stör. Han kan väl bara vänta tills de är klara.

En ganska lång stund till går medan gosedjuren går i procession och genomför den viktiga pepparkaksritualen framför härskarna Kloki och Spoki. Trähästen ställer sig

på huvudet och två små grodor kväker melodin ”klok är Kloki, klok är Spoki” om och om igen.

”Du har rätt, Sixten”, säger Albin plötsligt med hög röst utanför tältet. ”Molly måste stanna här.”

Molly och Sixten stannar upp. Detta hade de inte väntat sig. Vad menar de vuxna nu?

”Hon borde nog faktiskt bli vår hjälpreda”, fortsätter Albin.

”Ja!” håller Olivia med. ”Hon får absolut inte gå hem! Det blir skönt med hjälp nu när dammsugaren gått sönder. Vi bestämmer att hon sover här i tältet och att det är förbjudet för henne att lämna vårt hus. Hon får verkligen inte gå hem till sig. Hon kan ju börja med att städa upp färgburkarna i stora rummet.”

Då lyfter Sixten huvudet och fräser ilsket: ”Skynda dig, Molly! Du måste ut härifrån!” Barnen byter raskt tillbaka till sina egna kläder och krånglar sig sedan ut ur tältet. Albin håller fast Molly när hon försöker springa ut i hallen men Sixten bankar honom hårt i ryggen för att han ska släppa henne och det fungerar, Albin kvider till ordentligt.

”Nej! Hon måste stanna, vi behöver bra tjänstefolk! Du får inte rymma”, stönar han men Molly springer det snabbaste hon kan till sin pappa.

”Så, nu går vi”, säger pappa med stressad röst och kastar till henne överdragsbyxorna. Då stannar Molly upp. Något

är fel. Hon fryser. När hon ser sig omkring upptäcker hon att ytterdörren är öppen! Hon är alldeles för kall för att sätta på sig kläder. Trots det överhängande hotet om att bli tjänstefolk hos familjen Sundström springer Molly tillbaka in i rummet och gömmer sig under en filt för att bli varm igen. Albin kittlar henne och säger att hon ska bli deras slav men Molly tycker inte det är roligt längre och skriker bara åt honom att sluta. Pappa slår oförstående ut med armarna och det tar en rätt lång stund innan han begriper varför Molly måste ligga under filten. Det är konstigt med pappa, han har så svårt att förstå. Till slut stänger han motvilligt dörren och då går hon med på att krypa fram igen. Men hon vill egentligen inte. Det var skönt under filten men det är jobbigt att sätta på kläder. Molly drar fötterna efter sig till hallmattan. Hon stannar och tittar lite i en bok som ligger på golvet tills pappa drar bort den och föser henne till skohyllan.

För Molly är det viktigt att ta på kläder i rätt ordning och på rätt sätt. Allting måste kännas skönt och inte skava. Hon plockar upp strumporna och tittar noga på dem. Det är alltid besvärligt med strumpor. Deras sömmar kan vara hårda och obekväma, ibland har de en liten knut som trycker på lilltån och om de inte är exakt rätt storlek så kryper hälen upp på ankeln och det avskyr hon! Det enda som är ännu värre är när de är för små och glider ner

i kängorna när man går. Därför har Molly helst samma strumpor länge. De hon har just nu är gröna med koalor på. Hon har haft dem sedan första advent och vägrar ta på några andra. Nytvättade strumpor är nämligen hårda och tighta medan koalastrumporna är mjuka och varma och formar sig efter hennes fot.

När hon väl fått på strumpor och termobyxor måste pappa hjälpa henne med vinterkängorna. Först är han tokig och börjar med vänster sko så Molly måste sparka av den. Sedan behöver han irriterande lång tid på sig för att förstå att hon måste sätta på högerskon först. Pappa böjer sig ner på knä och rättar till allt som ska rättas till och spänner skorna flera gånger om tills det äntligen känns okej. Pustande reser han sig upp igen. Omsorgsfullt drar Molly på jackan utan att tröjärmarna dras upp i jackärmen och blir bubbliga. Hon har ett speciellt sätt att ta tag i mudden på tröjan och hålla fast den när hon trär i armen för att det ska kännas bra.

Tre gånger får hon göra om det och kasta jackan på golvet, men till slut blir det rätt. Hon känner efter en stund för att vara säker på att allt är som det ska. Då hittar hon inte sina vantar. Pappa letar och letar men inga vantar dyker upp. Han tycker att de ska åka ändå men Molly förstår inte var pappa får allt ifrån, hon går såklart ingenstans utan

sina vantar! Dessutom är hon varm nu och blir tvungen att

ta av jackan igen för att inte svettas ihjäl och termobyxorna också. Vilket besvär det är, hon förstår inte varför hon måste ha alla dessa kläder! Pappa svarar inte utan tar bara ett djupt andetag, öppnar dörren och går ut en stund för att ta luft och räkna till tio. Olivia smyger fram och till slut hittar hon Mollys vantar under en tröja. Hon hjälper Molly att få på alla kläder igen och trycker försiktigt in vantarnas mudd under jackans, precis så som Molly vill ha det. Äntligen någon som begriper. Olivia är mycket noggrannare än fröknarna i skolan. Det gillar Molly.

När mössan också är på plats och håret ordentligt instoppat bakom öronen är Molly färdig och öppnar dörren.

Där står pappa med sammanpressade läppar. Sixten har försvunnit upp på sitt rum och ropar ett avlägset hej då på Olivias uppmaning.

”Vi är så glada att ha Molly på besök, hon är alltid så glad, snäll och artig”, säger Albin och ler varmt innan han vinkar hej då, drar igen dörren och lämnar pappa och Molly ensamma på trottoaren utanför huset.

Molly märker att pappa är sur. Varför är han det? Molly vill inte att han ska vara på dåligt humör. Hon vill att han ska vara vanliga, glada pappa. När andra är arga blir hon också arg och Molly vill vara glad. Pappa börjar gå med stora kliv och Molly hänger nästan inte med.

”Det verkar som att du är sur. Du får inte vara sur”,

säger hon irriterat, ”du måste vara glad, faktiskt.” Pappa fnyser ut ett stort vitt moln i den kalla kvällsluften.

”Varken Emma eller Nora var så här besvärliga”, muttrar han och det gör ont i Molly när han säger så. Hon vill att han ska vara glad och tycka om henne.

”Jaja, nu ska vi i alla fall hem och äta lax”, suckar han och låter lite muntrare. Molly tvärstannar. Oron sköljer

över henne som en iskall våg. Nu får det väl ändå räcka.

”Du har väl köpt den laxen jag tycker om, den med rött och blått paket? Den enda jag kan äta!” säger hon, livrädd för att det ska vara den där slemmiga fisken som smakar salt och rutten tång till middag.

Pappa blir tyst och stannar upp, han med. Sedan suckar han igen och huvudet faller tungt ner mot bröstet. Molly förstår att det blivit fel med fisken. Varför ska hennes för-

äldrar alltid göra fel? De vet ju att Molly inte kan äta den dumma slemtånglaxen! Hon tjuter och sjunker ihop på marken. Orkar inte ta ett steg till. Hon är trött och hungrig och nu kommer hon inte ens att kunna äta! Och alla kommer att klaga och skälla på henne för att hon bråkar.

Om de bara köpte rätt mat skulle hon inte vara det minsta besvärlig, det är faktiskt inte Mollys fel att det alltid blir så här!

Precis då tar också pappas tålamod slut och han tar tag i hennes jackärm och släpar henne sedan över snön medan

hon hänger som en trasa efter honom och sparkar och gråter.

”Jag tänker aldrig äta den, ni måste köpa den riktiga!

Nuuu!” vrålar hon. Pappa drar i henne så att vantarna glider upp och mudden hamnar utanför jackärmen. Det skär som en kniv i Molly och hon slår med armarna så att pappa tappar greppet och vantarna flyger i väg och hamnar i en snödriva. Själv kastar hon sig i ett berg av isig snö. Pappa stannar och ger ifrån sig ett frustrerat stön.

”Alla andra säger alltid att du är så snäll och väluppfostrad”, grymtar han sammanbitet medan han letar efter vantarna i mörkret. ”Men det är du minsann bara när nu är hos andra!” fortsätter han. ”Med familjen är du besvärlig och bråkar jämt! Varför är det så, va?!?” Han hittar vantarna och trycker dem hårt ner i fickan.

Molly kippar efter luft och snyftar och snorar där hon ligger på toppen av isberget med

kall snö mot kinderna. Varför

förstår inte pappa? Varför för

står ingen hur det känns

inuti henne? Med vilka

ord ska hon kunna förkla-

ra allt för honom? Om hur

rädd hon är för vuxna. Om

hur förfärligt det är när de blir

arga och skriker. Hur vuxnas ögon alltid granskar barn, att de pratar om dem, värderar och bedömer vad de gör och hur de är. Att man hela tiden måste visa upp sig. Molly vill inget hellre än att de vuxna ska tycka om henne och då måste hon alltid vara snäll för tänk om hennes besvärliga, äkta jag skulle komma fram! Den Molly som pappa och mamma jämt klagar på. Hon måste vara noga med att gömma den Mollyn hela tiden, så att ingen kommer på att hon egentligen inte är snäll och duktig utan bara besvärlig och bråkig. Varför förstår pappa inte det? Varför hjälper han inte henne?

”D-d-det är svårt”, viskar hon tyst. Pappa tar ett par djupa andetag och sätter sig sedan ner framför henne.

”Det är så jobbigt att alltid vara snäll, duktig och göra allting rätt”, snörvlar hon och gräver in ansiktet i pappas jacka och gråter och gråter. Han kramar henne och det känns skönt. Molly vill stanna kvar i pappas famn hela kvällen.

”Sluta gråta nu”, säger han, som vuxna alltid säger. Men Molly vill få gråta, hon vill stortjuta, länge, länge och framför allt vill hon att pappa ska säga att hon har fel. Att hon inte är besvärlig och bråkig. Att hon är bra som hon

är. Men det gör han inte. I stället säger han att hon ska torka tårarna och åka hem och vara snäll och duktig och

äta mammas fisk utan att klaga. Den slemmiga, förfärliga

tånglaxen. Det kommer hon aldrig att klara, det vet hon, hellre lägger hon sig hungrig men det får hon inte. Mamma kommer också att bli arg och besviken och det kommer att vara ännu tydligare vilken krånglig och bråkig unge hon är.

Molly gör som pappa säger, torkar tårarna och bestämmer sig för att spara dem till senare ikväll. Då kan hon ligga själv i sängen med huvudet invänt mot väggen och gråta så mycket hon vill i mörkret. När det bara är hon och ingen annan som behöver stå ut med henne. När hon bara kan vara den hon är. Alldeles, alldeles ensam.

Molly sätter sig i bilen och pappa spänner fast hennes bälte. Bredvid bilstolen ligger en hög med böcker. Molly plockar upp Julhemligheter och älvstoft och bläddrar fram till kapitel tre. Men hon har inte läst någon lång stund då bilen plötsligt saktar in och stannar. Pappa vänder sig om och ler mot henne.

”Kör!” säger Molly otåligt som inte kan läsa om inte bilen rullar. Det är redan jättejobbigt varje gång de stannar vid trafikljus eller övergångsställen. Men pappa knäpper upp sitt bälte och kliver ur bilen. När han böjer sig in och hjälper Molly ut ser hon var de är. Pappa har kört till Jumbogrillen. De har Mollys favoritkorv med bröd. Korven är alltid lagom ljus och brödet varmt men utan några läskiga

grillmärken. Hassan som driver grillen är noga. Pappa tar Molly i handen och går fram till luckan.

”Godkväll sällskapet!” säger Hassan med ett brett leende.

”Vad vill madam och herren ha denna gång? Det vanliga, eller? En halvrå special till Molly och ett jumbomål till baba?” Pappa tittar på Molly.

”Men laxen då?” säger hon tyst.

”Vi struntar i den där slemmiga tånglaxen idag.” Molly tror inte sina öron.

Pappa beställer och sedan kliver de in i det pyttelilla rummet bredvid Hassans kök. Där får precis plats ett litet, litet bord och två smala stolar och man har utsikt över den mörka gatan och en frisörsalong med en trasig neonskylt i fönstret. ”Fisör”, står det med lila slingriga bokstäver. I

köket fräser det och Hassan vakar noggrant över Mollys korv. Det hänger glitter och blinkande ljusslingor över väggarna. En klocka i form av en vacker byggnad med gröna kupoler sitter ovanför Hassans lilla disk och radion spelar arabisk musik. Pappa stampar takten med foten, sätter sig på en av de smala stolarna och drar upp Molly i famnen. Han är alldeles som vanligt nu. Ler och luktar pappa. Molly lutar kinden mot pälsen i hans kapuschong.

”Det där du sa, Molly”, börjar han. ”Jag har tänkt på det hela vägen hit.” Molly lyssnar men vågar inte möta pappas blick.

”Du har fel, gumman. Eller, vi har fel som har fått dig att tro att du är så bråkig och besvärlig.”

Molly blinkar för ögonen börjar svida av tårar.

”Du är alldeles perfekt när du är dig själv, gumman. Du är snäll, rolig och omtänksam och även när du är arg eller sur så älskar vi dig fortfarande precis som du är.”

Hassan ställer två tallrikar på disken och torkar hastigt av bänken. På Mollys tallrik ligger två bleka korvar i bröd och på pappas trängs pommes frites, sallad, hamburgare och lökringar. En Festis och en flaska bubbelvatten står också och väntar på dem.

”Vi beställde bara en korv till Molly”, säger pappa, men Hassan ler mjukt.

”Ikväll behöver madam två, det syns”, säger han och vinkar till Molly. Hon vinkar tillbaka. Magen kurrar. Pappa hämtar maten och slingrar ketchupormar över Mollys korvar som är varma och skinnfria, Molly äter och äter, tuggar och sväljer. Hon känner sig plötsligt gladare. Och inte lika trött. Efter den första korven tittar hon på pappa och busar lite med servetten.

Han ler men blir sedan allvarlig.

”Älskade Molly. Vi får hjälpas åt med mat, kläder och att hålla tider. Jag ska försöka bli tydligare och lyssna mer på dig. Jag vill förstå hur du känner och tänker men det är inte så enkelt för jag tänker och känner på mitt eget sätt.

Men kan du lova att alltid berätta för mig när det är jobbigt? Eller om du behöver pausa lite? Ibland är det kanske bara lite mat som behövs för att man ska bli gladare igen.”

Molly ler och nickar. Det kan hon göra. Och pappa har rätt för en gångs skull. Korven har gjort henne gladare.

Ännu gladare blev hon för att hon slipper göra mamma

och hennes lax besviken. Men gladast är hon för att pappa förstår och älskar henne. Även om hon är sur och arg. Det kunde hon aldrig tro. Hon stoppar den sista korvstumpen i munnen och tuggar. Sedan kryper hon upp i pappas knä och borrar in huvudet i hans halsduk. Pappa plockar fram påsen med pepparkakor och fingrar bland de små änglarna och hjärtana.

Det går en ilning genom Molly när hon upptäcker en spricka i en av kakorna! Pappa ser det också och hon märker att han håller andan och blir stel. Men när det gått en stund känner Molly att den hemska ilningen sakta suddas ut och försvinner. Korven i magen mättar gott, pappas famn luktar hemma och hon känner sig mjuk och varm inuti. Sprickan gör ingenting. Ängeln kan vara trasig, den smakar bra ändå. Pappas axlar sjunker en aning och han skojar lite med den halshuggna ängelkakan innan han låter den flyga in i munnen på Molly. Hon fnissar till.

”Allt bra?” frågar Hassan från köket och svingar leende en stor kryddburk i luften.

Molly suckar tungt och rofyllt.

”Nä, allt är faktiskt inte bra.” Hon tittar på pappa och sjunker ännu djupare in i hans bylsiga jultröja.

”Just nu är allting bara bäst.”