9789152703540

Kapitel 1 Sverige, maj 2015 En annan berättelse Jag sitter på en hård och obekväm trästol i en solig trädgård utanför ett vandrarhem på norra Öland. Det är försommar och året heter 2015.

Några hundra steg bort väntar tredimensionella betesängar på mig.

Med buskverk i både för- och bakgrund, stengärdsgårdar som vindlar nästan till oändligheten, stolta orkidéer och flockar med alltför nyfikna kor. Kanske är det detta tillsammans med havshorisonten som skapar djupet i landskapet. Kanske är det också det som gör det lätt att förflyttar mig in i mitt eget djup. Jag har varit här förut. Promenerat, hittat källan till orden och skrivit kapitel efter kapitel. Ängarna och de sällsynt frestande orkidéerna kallar på mig och jag vill inget hellre än gå dem till mötes, lägga mig på knä och låta linsen göra dem som odödliga. Men nu skriver jag tvärtom — om den verkliga döden, eller jag ska skriva om döden. Planen är att jag ska vidröra det som jag fruktar mest och ihärdigt försöker tränga bort, det som var startskottet för allt skrivandet och vandrandet med för den delen. Men det kommer inga ord på pränt trots att allt jag önskar finns här. Det ska bli min första roman, framäskad ur mitt liv som hundramilavandrare och berättelserna jag mött på vägen. Så är det tänkt.

Det här är den första kvällen på en tre dagar lång skrivarhelg. Timmarna går men döden gäckar mig och verkar vara alltför svår att fånga. I denna idylliska försommarträdgård med sånglärkor drillande i skyn ovanför. Jag 4

behöver ner i smutsen och rota fram de gömda känslorna. Jag plockar ihop mina grejor, lämnar platsen med det varma gyllengula solljuset och blomsterexplosionen och går sakta uppför trätrappan, in i mitt vandrahemskala rum och låser dörren. Jag plockar fram bitter choklad och en blommig kartong med vin. Hittar ett enkelt dricksglas på en hylla, egentligen har glaset på tok för tjock kant men kvällen är inte avsatt för njutning.

Den är rå och grov, ungefär som glaset i sig.

Medan mörkret lägger sig som en varm våt filt runt mig kommer döden slutligen på besök och efter flera timmars uppslitande umgänge är jag nästan lika sjavig som jag var då, den gången vi möttes på riktigt. Döden, mamma och jag.

Vandrarhemsrummet luktar instängt och unket, så passande för stunden. Utmattad och med magen fylld av bitter choklad och glättigt rosévin somnar jag slutligen. Kapitlet jag våndats för är äntligen nedskrivet och det befriar mig.

När den nya dagen anländer vaknar också kraften att sätta ett helt nytt kapitel. Det som ska handla om två barn som tvingas ta avsked av hem och familj. Avskedet är i verkligheten slutgiltigt och stunden på järnvägsstationen livsavgörande, för både barnen och för familjen, men ingen vet något om det. Alla tror att avskedet är tillfälligt.

Att fånga upp känslan och sätta orden för avskedet är svårare än någonting av det jag hittills skrivit. För att komma i närheten av händelsen försöker jag vända på den och hitta den ur moderns perspektiv. Och med ens försvinner jag i ett slukhål av smärta. Tanken att ta avsked av sitt barn är långt värre än döden.

När skrivarhelgen på Öland slutligen är till ända, finns de båda texterna nedtecknade men avskedets djup lever kvar inom mig lång tid därefter.

5

6

Kapitel 2 Finland, maj 1942 Äiti & avskedet Ingen vet numera exakt vad som utspelade sig den dagen då Äiti tog de två äldsta barnen med sig till järnvägsstationen för att sätta dem på tåget till grannlandet Sverige.

Vad säger en mor till sina telningar, en femåring och en treåring, när hon inte vet vad hon sänder dem till? När hon riskerar deras liv om hon håller dem kvar i sin närhet. När hon inte vet vart de reser och vem de kommer att möta. Framför allt vet hon inte när hon ser dem åter.

Det här är min berättelse om min mamma, mormor Äiti och morfar Isä.

Den som är fem år och flyr ett krig är oändligt liten men blir i samma stund stor. Stor nog att uppmanas att ta hand om lillasyster, vad som än händer, för Äiti är det också det enda sättet att ingjuta lite trygghet i dem — och sig själv — att be flickorna ta hand om varandra. Kvinnan från Röda korset kommer att se till att själva resan och ankomsten går bra, det vet hon. Det har de lovat henne.

Hon tittar ner på sina flickor, prydligt men enkelt klädda inför den långa resan till Sverige. Skorna är slitna men putsade så gott det går. Äiti tänker tacksamt på skorna de fick ärva så att flickorna har vars ett par skor i någorlunda passande storlek. Att begåvats med tre barn men bara två par skor att dela på påverkar vardagen mycket mer än man tror.

7

Den yngsta flickan klänger mot Äitis ben och gnäller oroligt. Hon vill komma upp i famnen och känna sin mammas värme och trygghet. Men på Äitis höft sitter ettåringen, med stora himmelsblå ögon tittar han på sina systrar. Liten som han är förstår han inte vad som händer men han känner allvaret i stunden. Även då Äiti sjunker ner på huk och med strålande ögon berättar om flickornas kommande äventyr i Lyckolandet förstår han; att mamma Äitis hjärta håller på att brista.

Efter denna dag kommer hon aldrig att bli samma mamma, alla hennes resterande dagar kommer sprickan i hennes hjärta visa sig. Aldrig mer kommer hon att vara till fullo närvarande, aldrig mer med sprudlande glädje ända in i själen.

— Nu är det dags, mina älskade flickor. Nu ska tåget ta er till Lyckolandet. Där finns det både smör, bröd och potatis. Ni ska få sova omgivna av vackra, blommiga tapeter och leka med fina leksaker. Jag hämtar er efter sommaren.

Hon lyckas få det att låta som en ljuvlig och lagom lång utflykt, även om en hel sommar kan tyckas nästan oöverblickbar för en liten en. Visst har väl bombplanen dragit sin kos då? Och flickornas pappa Isä återkommit från fronten? Efter sommaren har flickorna åtminstone fått äta upp sig lite, den tanken inger hopp åt Äiti.

Men hon tvingas likväl svälja ner olusten. Efter sommaren. Om familjen är vid liv så är risken ändå stor att förråden fortfarande gapar halvtomma, trots sommarskörden, och att det lilla som finns måste blandas med bark.

Enrumshuset som de bor i måste tätas och repareras., snålblåsten som drar genom bostadens alla svaga punkter kommer annars att göra vintern omänsklig. De senaste två krigsvintrarna har varit kallare än på länge och det händer att folk fryser ihjäl. Stora mängder ved måste samlas i skogen och de måste få ihop pengar till gas till de svårhanterliga men nödvändiga karbidlamporna. Vinterns enstaka timmars dagsljus gör karbiden nästan lika viktig som veden. Under den allra mörkaste tiden, kring vintersolståndet, har varje dygn nästan tjugo mörkertimmar. Äiti måste arbeta på med lappandet och lagandet även då. Eller framför allt då, när inte mycket annat kan utföras.

8

Kanske kunde de få upp ett torvhus till hösten? De ser ut att vara täta och hålla värmen bra, hon har sett de små torvhusen poppa upp som svampar ur jorden den sista tiden. Oron blixtrar förbi hennes anletsdrag och en isande kyla sprider sig genom magtrakten när hon tänker på vintern.

Kanske vore det ändå bäst om flickorna stannade i Sverige till efter vintern. De blir trygga, mätta och varma långt där borta. Hon har det svårt nog att hålla lillebror vid hälsa som situationen är nu. Hon tänker tillbaka på sin egen barndom då finska inbördeskriget härjade, hur knapert och eländigt det var att vara en uppväxande flicka då. Hon tänker också på en helt annan tid , den hoppfulla tiden, då hon stod som nygift och nybliven mamma – bara ett par år bort. Då var Finland på väg mot blomstring.

Varje mamma kunde få möjligheten att se sina barn leva och växa, även de allra fattigaste, tack vare landets satsningar på bättre hygien, hälsa, frisk luft och utdelning av en allmän moderskapsförpackning. En tid då filmer med den fantastiska finska naturen spreds över världen och skulle locka turisterna till de tusen sjöarnas land. Allt ligger i spillror nu. Allt.

9

Finland & krigen Under 1900-talets början tillhör Finland Ryssland. Stora revolutioner skakar Ryssland.

• 1917 blir Finland självständigt, stor brist på mat, spänningar mellan borgerliga (vita) och socialdemokrater (röda) ökar.

• 1918 utbryter inbördeskrig mellan vita och röda. Vita avgår med segern.

• 1939 Ryssland kräver militärt viktiga landområde och attackerar Finland, Vinterkriget bryter ut. Projektet att sända finska krigsbarn till Sverige inleds.

• Mellan mars 1940 och juni 1941 råder ett visst lugn. Finland tvingas välja sida Ryssland/Tyskland och ges därefter militärt stöd av Tyskland.

Tyskland anfaller Sovjet.

• Juni 1941 anfaller Sovjet Finland. Mellan juli och december pågår anfallskrig och Finland återtar viss mark.

• December 1941 till juni 1944 pågår ett ställningskrig.

• September 1944 inleds vapenvila och därefter vapenstillestånd, Finland pressas att bryta med Tyskland.

• 1947 undertecknas fredsavtalet i Paris.

Världens största barnförflyttning • Barnförflyttning 1939 – 1946: 70.000 finska krigsbarn sänds till grannlandet Sverige, säkrare men alltjämt ett land i beredskap. De sämre bemedlade familjerna har förtur. Mödrar och yngre syskon skulle följas åt men det glöms snart bort. Mödrarna behövs som arbetskraft och försvar i Finland. Syskon hamnar i olika hem i Sverige, helt olika sina ursprungshem. För många blir det en resa från ingenting till borgerlighet, och tillbaka igen.

• Barnen är i regel mellan 3 och 10 år, den största åldersgruppen är 5-6-åringar. Förflyttningar genomförs alla åren, intensifieras 1942 och 1944. Somliga barn får göra förflyttningen till Sverige två gånger eller mer under perioden. Ungefär 10.000 barn stannar kvar hos sina svenska familjer för all framtid.

Barnen besparas svält, och sjukdomar i dess spår.

Förflyttningen skulle ge barnen framtidstrygghet, men verkar istället ha skapat en livslång rotlöshet, kontaktlöshet och en inre oförklarlig otrygghet.

Litteratur av Pertti Kavén

10

Sverige, sensommaren 2015 Pojken på stranden

Flera månader efter att jag försökte sätta ord på moderns och barnens avsked fylls all världens nyhetsrapportering av en bild på en ilandfluten drunknad pojke. Som ett stillsamt sovande barn efter godnattsagan, så ser han ut. Men kudden och täcket fattas honom, ingen nalle kramas av hans treårsarm. Hav och grus är allt som omger honom. Alan Kurdi.

Bilden av pojken i blått och rött kastar mig rakt ut ur vardagens trygghetsbubbla. Äntligen börjar jag närma mig essensen av att leva ett krig, av att vara ett krigsbarn. Äntligen? Som om tragiken av ett krig är något att trakta efter?

Nej, det handlar om något som på ett omedvetet plan följt mig genom hela mitt liv, vetskapen att jag är produkten av ett barn på flykt och den nästan öronbedövande tystnaden kring detta. Att ingen talat om krig, flykt eller knappt om det forna hemlandet Finland har skapat ändlösa funderingar hos mig. Genom tystnaden har jag börjat ana vikten av det, hur det påverkat och påverkar människors uppväxt och liv, och deras efterföljande generationer.

Tvärstopp!

Så överröstas den tysta rösten från krigsbarnet från 1942 av nutiden, av Alan Kurdi och av flyende människors rop på hjälp. Jag kan inte längre leva i historien när hjälpen är behövlig i detta nu. Jag kan inte längre koncentrera mig på skrivandet. Det är för sent att rädda finlandsflickan från framtida psykiska men, men det går att mildra framtidens ärr.

Så läggs min vandringsroman i träda men min berättelse göds med nya upplevelser och möten med tusentals människor på flykt då jag tar beslut — att bli volontär. Men hur går jag tillväga?

Tankarna går runt, runt. För varje dag snurrar de fortare. Oron över det som rapporteras flyttar liksom in i min kropp och det finns inte längre någon ro i att planera vardagen och framtiden.

Vad kan jag göra? Vad kan lilla jag göra? Det blir som ett mantra.

Nyheterna visar hjälpande människor som tar sig till gränsstationer, 11

delar ut mat och förnödenheter, arrangerar transporter och sovplatser och skolungdomar som snickrar sängar. Realiteten sätter gränsen för vad jag själv kan, för jag är först och främst småbarnsmamma. Stunderna i tevesoffan blir allt kortare och allt mer intensiva, jag har inte ro att sitta och se på och blir näst intill manisk. Jag ser mig omkring; jag har allt! I dubbletter, i tripletter. Det kan bli så när man som vuxen tar över föräldrahemmet, varje liten porslinsängel, kopparbytta och hemvävd bonad finns kvar. Från min barndom och framåt. Och mammas alla kvarlämnade regnkappor, scarfsar och chicka hattar och väskor. Jag måste göra NÅGOT! Sortera blir en början. Kläder, skor, filtar, sovsäckar, ett tält, en bärstol för små barn. Allt samlas i säckar. Jag håller på i dagar och märker hur sorterandet lugnar mig. Men nu då? Hur tar jag nästa steg?

Sensommarens sista värmande strålar träffar min hud och jag njuter av att ännu kan gå utan fleece eller jacka. Det hemtama ljudet av stegen längs grusvägen ner till brevlådan ger lite normalitet åt tillvaron. Som om det vill säga så här har det alltid varit, så här ska det förbli. Vid min sida stretar hunden på, sniffandes och skvättandes på utvalda tuvor. Det är inte mycket till post den här dagen och på tillbakavägen vecklar jag upp lokaltidningen och läser lite förstrött. Jag fastnar med blicken på en bild av stora plastsäckar och en leende man. Han ser ut som en sådan som högst troligt redan seglat över de sju världshaven, jag kan nästan skönja att det står Äventyrare inristat i pannan på honom. Fötterna stelnar till i gruset, jag blir stående och läser artikeltexten två gånger och känner hur tankarna genast börjar spela. Här finns en lösning på min hjälpsamhets-ångest, eller vad man vill kalla den. En adress för avlämning av hjälputrustning nämns och den nybildade facebooksidan Flyktinghjälpen där människor med behov att hjälpa och hjälpbehövande kan mötas. På några sekunder har jag anslutit mig och nu rullar det igång på allvar. Det kittlar till i min mage av förväntan, vad väntar nu?

Minibussen är packad till bristningsgränsen när jag och barnen anländer insamlingsadressen. På gatan utanför står ett antal människor i samma belägenhet, och lastar ut och ger bort av sitt överflöd. Mannen från tidningsreportaget möter oss skrattande: 12

— Aldrig i mitt liv trodde jag att så många ville lämna så mycket! Han stegar fram, skakar min hand och fortsätter: — Ja, du ser hur här ser ut! fortsätter han och pekar mot uthuset bakom sig. Glashuset med välkomnande kulörta lampor och grillhörna ser ut som en svällande knopp om våren, precis innan knoppen brister och vecklar ut sig. Välstoppade plastsäckar fyller varje litet skrymsle av glashuset och väller ut genom dörrhålet. Knappast en plats för sköna kvällar i goda vänners lag längre. En sommarklädd kvinna i min egen ålder försöker förgäves pressa igen dörren och skakar skrattande på huvudet: — Det är litet mycket nu! säger hon på sin kurrande skånska och ger upp dörrstängningsprojektet när nya bilar syns rulla in på gatan framför huset.

— Jo, du förstår att vi har fått börja lagra även inomhus och det hade vi kanske inte tänkt oss. Egentligen.

— Kom in och titta, tillägger mannen muntert.

Jag följer honom uppför betongtrappan, förbi grodskylten med Välkommen och de fridsamma Buddhastatyetterna. Jag ser ut över det som ska föreställa matplatsen men ser bara de blånande bergen av säckar som tornar upp sig. Det ena efter det andra. Långt bort i fjärran skymtar jag deras lekande barn i vardagsrummet. Det tar mig några sekunder att känna in; här är jag som hemma. Med tiden kommer den hjälpsamma familjen bli några av våra mest innerliga vänner.

Rekordmånga på flykt i världen 2015 • Världen: Från 1990-talet är antalet människor på flykt relativt jämnt kring 30-40 miljoner. Sedan 1980-talet och trettio år framåt är största flyktinggruppen de som flyr sina hem från Afghanistan. År 2011 ökar antalet flyktingar i världen och syrianer blir den största flyktinggruppen.

Under 2015 flyr rekordmånga, 65 miljoner — en dubblering. Hälften är på flykt inom hemländerna. Hälften är minderåriga.

• Europa och Sverige: 2015 dubblerades antalet asylsökande i Europa från 700.000 till 1,3 miljoner och i Sverige från 80.000 till 160.000.

• Världen 2020: Nya rekord, antalet människor på flykt ökar till 80 milj.

• Europa och Sverige 2020: 700.000 sökte asyl i Europa, 22.000 i Sverige.

Källa: UNHCR

13

Uppdrag på gropiga vägar

— Har din pappa lastbil?!! nästan skriker han och fortsätter snabbt: — Tror du det går att låna den? Äventyraren är så ivrig att han nästan hoppar jämfota.

— Min pappa är auktionist, svarar jag, han kör en himla massa grejor och är så att säga mellan lastbilar och råkar därför ha två just nu, jag kan höra med honom.

Förutom auktionist är pappan snällare och mer omtänksam än de flesta.

Båda två följer vi nyhetsrapporteringen från nöden neråt Europa, närmare en halv miljon människor är på flykt genom området, undan kriget i Syrien. Det är i alla fall vad vi tror, verkligheten är betydligt mer komplex och människor kommer från många olika länder i Asien, Afrika och Mellanöstern. Huvuddelen kommer från Syrien.

Vilket som så får den gamla lastbilen uppdraget att bege sig ut i Europa med första-hjälpen-utrustning, filtar och sovsäckar, kläder och skor. Och vår gamla bärsele, den blir en lisa för en trött pappa i Wien, och hans lilla barn.

Lastbilens äventyrliga uppdrag går till olika uppsamlingsplatser i Österrike och Slovenien. Själva utdelandet är svårmanövrerat, för många människor behöver alltför mycket och utdelandet skapar lätt tumult. Med hjälp av hjälporganisationen Caritas arrangeras välfungerande utdelningar och Äventyraren kan återvända hemåt. Med tom lastbil och sinnet fyllt med omvälvande upplevelser.

För mig hemma i Sverige står det allt tydligare att det viktigaste jag kan göra är att gräva där jag står och börja tänka — integration. När vår stadsminister vädjar om hjälp, medmänsklighet, solidaritet med människor som flyr från krig och högtidligt uttalar Mitt Europa bygger inga murar, då lovar jag att göra mitt bästa. Jag förstår ju också att utan ansträngningar kommer det inte att fungera.

14

Ett första möte

Minibussen är återigen packad, men inte med lika många grejor den här gången. Några påsar kläder, allra mest till barn. De små växer så snabbt och hinner inte alls slita ut plaggen. Det är också så att bilderna med barnen på flykt sätter störst vibrato till strängen. En del pussel och spel, papper och pennor har jag tagit med mig. Jag har så mycket, hinner inte använda allt och alla barn behöver väl sysselsättning? Även de som haft en vådlig färd genom Europa. Barn är väl som barn är mest tänker jag, de blir trötta omedelbart efter strapatser men när de hämtat sig behöver de lägga sin energi på något kreativt och utvecklande. Spelen har beskrivning på svenska, jag kom på det när vi är på väg i bilen. Men det är lika bra att ta tjuren vid hornen, de får försöka lära sig svenska direkt. Även om de bara varit i Sverige ett par dagar.

Jag har också tagit med mig en vän, en sjuksköterska, en människa som vigt sitt liv åt att ta hand om de som för tillfället inte kan själva. Men hon är mest med för min skull. Så att allt känns tryggt och bra, precis som jag tänkt mig att det ska bli. Jag är trots allt lite orolig. Allt jag har är tevebilderna.

Jag har nyss läst att ett asylboende öppnas akut i mitt område. Jag har också läst att det kommer mellan 1100 och 1300 flyktingar till Sverige per dygn och läget är ansträngt. Tyvärr läste jag någonstans Nu väller våldtäktsmännen in och det oroar en aning – men det är kanske naturligt att människor räds det okända.

Anteckningsblock, penna och mobiltelefon är nerpackade. Jag ska skriva ner vad de boende behöver, vilka storlekar och sedan förmedla till facebookgruppen Flyktinghjälpen. Därefter kommer medlemmarna i gruppen samla ihop grejor och dela ut på boendet. Så ser vår planering ut.

Det dammar från den torra vägen när vi sprätter uppför den branta backen på väg mot asylboendet. Det är en solig dag och det böljande landskapet vi passerar är så vackert att det nästan tåras i ögonen. Trädens höstfärger är just nu som musik för ögonen, för varje dag tilltar lystern som i ett musikaliskt crescendo. Vi har båda lite fjärilar i magen och vet inte vad som väntar oss. Fjärilarnas krumbukter ökar ju närmre vi kommer och när vi svänger in vid skylten till asylboendet fladdrar de som kring en 15

sommaräng i full blom. Vi stöter genast på problem då stället egentligen är turistcamping och stugby och byggnaderna många. Hur hittar vi rätt? Det gör vi givetvis inte. Vi väljer ut det högsta huset och parkerar utanför. Helt fel byggnad, men ändå så rätt.

Den lösa singeln på gårdsplanen krasar lätt när en kvinna och en liten flicka kommer gående. Kvinnan har en enkel sjal över sitt huvud och jag tror det är allra första gången jag uppmärksammar en huvudduk i Sverige. Två innerliga leenden vänds mot oss och jag ser att de är som kopior av varandra.

Min tevebild av flyktingar i total kaos bleknar bort, flickan och kvinnan har lämnat kaoset därhän. Efter några dagar i det svenska skogslugnet. Leende och milda välkomnar de oss, som om vi vore sedan länge efterlängtade vänner, och vårt första möte blir början på många års vänskap.

Alla bekymmer för hur vi ska kommunicera försvinner, kvinnans engelska är utmärkt och vi blir inbjudna i det stora men väldigt slitna gamla huset. Kvinnan kallar på de andra på boendet och snart har vi en liten skara människor hos oss. På någon minut har de fixat fram små glas med kaffe och te, så sockerstinna att tungan nästan krullar sig och jag antecknar: Strumpor, underkläder, pyjamasar, varma tröjor, byxor, skor, jackor och mössor — det är ju så kallt — och svenska. Jag blir lite perplex, strumpor och underkläder måste inhandlas nytt, var finns ekonomi till detta? Och svenska? Hur arrangerar man kring svenska språket?

Jag sitter på skrå vid det långa och fult hopsnickrade jättebordet, och i en halvcirkel runt mig står människor som saknar nästan allt. Snett framför mig står en yngling med sandaler av plast på barfotafötterna och stickad mössa på huvudet. Jag kan inte prata med honom för han har bara det arabiska språket, men han hanterar vant Google translate. Jag förstår att han fryser, för allt han nämner är det som värmer. När jag tittar på honom tänker jag av någon anledning på min egen pappa. Det höga hårfästet, ansiktsformen, gängligheten. Så som han såg ut när han var ung, när jag kom till jorden. Är det likheterna som får mig att så snabbt ta honom till mitt hjärta? Som får mig att känna mig besläktad? Jag vet inte.

Jag antecknar med tydliga bokstäver på anteckningsblocket: Flyktinghjälpen, vi kan hjälpa er. På en sekund har pojken med mössan anslutit sig till Flyktinghjälpen och skrivit i gruppen: 16

Hej, Jag ÄR from Syrien, Jag Vill Lära mig Svenska i Skolan.

Efter uträttat värv sätter vi oss i bilen och far hem. Min oro har krupit tillbaka till sina hål och tillfredställelse och glädje har tagit över.

På kvällen svarar jag honom i facebookgruppen, några sekunder senare har jag en ny vänförfrågan och jag tror att det är här allting egentligen får sin början. Han är nitton år och behöver trygghet och extraföräldrar i det nya landet och i samhället. Vi har allt det, vi blir det han saknar och han blir vår Mohammad.

Ansiktets bok är fylld av blommor

Dagarna efter att Mohammad blev min digitala vän börjar vänförfrågningarna ramla in. Forsa in. Ibland är namnen skrivna på arabiska med profilbilder på blommor och sportbilar, ibland är det krigstema och tårar av blod. Jag försöker hålla styrsel på vem, att det är personer jag mött i verkligheten. Och vad ska min man tänka? När ett halvt asylboende ansluter sig till mitt personliga Facebook-konto. De funderingarna löser sig snabbt då även han börjar bli addad: — Men jag känner ju inte dem? Har inte ens träffat dem? Varför ska vi då bli vänner på Facebook? undrar han och jag har inget svar att ge.

Plötsligt en dag tar han beslutet att godkänna alla de nya vännerna. Vad gör vi nu? Vi har en kanal över kulturbarriären, en kanal med automatisk översättning, hur använder vi den på bästa sätt? Trots att jag inte uppfattar någon av oss som vanliga svenskar, våra val i livet ser ofta lite annorlunda ut, så är det vad vi blir i nykomlingarnas ögon. Helt vanliga svenskar.

Under en tid kan vi få bli någon slags typexempel. Våra digitala inlägg blir enklare till form och uttryck, de får visa vår vardag och ge tips på aktiviteter i närområdet. Gärna naturaktiviteter, för det är vad vi egentligen kämpar för: att få ut folk i naturen.

Det plingar till i telefonen. Någon behöver skor, storlek fyrtiotvå. Tack så mycket snälla Cia! Någon behöver en sittvagn åt sitt barn, Gud vare med dig snälla Cia! En annan behöver en cykel att ta sig de fem kilometrarna till nästa samhälle, jag är dig evigt tacksam snälla Cia! En fjärde vill bara veta hur jag mår och träna sig på att skriva meddelanden på svenska, ta väl hand om dig snälla Cia! En femte behöver hitta till den lokala schackföreningens 17

lokal, tack och lov för dig snälla Cia! Jag kan inte ordna allt men jag lägger ut efterlysningar på det som behövs och fixar en karta till schacklokalen, bifogar telefonnummer och namn på kontaktperson.

Det är roande att se hur våra gamla familjebilder börjar poppa högre upp i facebookflödet, när någon nykomling tittar i bildhistoriken och trycker på gilla. Eller hjärta oftast. Speciellt den snart tioåriga bröllopsbilden blir populär. Nytillkomna hjärtan, blommor och gratulationer läggs till bilden och jag känner mig hedrad och varm inombords. Så många omtänksamma själar som sitter där långt ut i skogen med sin väntans-oro. Väntan på asylbesked. På att må bättre. Att klara språket. Hitta jobbet. Digital media blir en god hjälp, till både kunskap och förståelse. Även jag sitter och spanar genom nästan okända människors historik.

Google translate översätter åt mig och jag upptäcker att Gud är med i var och varannan mening. Jag tolkar det som om de flesta är starkt religiösa, vilket kanske kan bli problematiskt i ett sekulariserat samhälle. Ända tills jag upptäcker hur ofta jag själv använder uttryck som: Herregud, för Guds skull, Jesus kors. Jag som inte ens är religiös, eller möjligen har någon egen naturdyrkande variant. Det går kanske inte att jämföra, jag släppte religionen på 1970-talet.

Jag fascineras av hur mycket vackra blommor och bilder med stjärnglittrande kärlekstema som fyller de flesta asylsökandes flöden. De som de facto lämnat ett krig, korsat dödens hav och travat iväg genom hela Europa. Blommor och kärlek! förmodligen precis vad de behöver. När stora attacker i hemlandet påbörjas kommer det bilder och filmer som jag inte klarar av att se. Barn, blod, damm, rasmassor.

Allt detta blandas med mina gamla vänners tankar, åsikter och äventyr.

En helt annan nivå kan jag säga. Jag erkänner att det blir lite kortslutning när bilder på lemlästade människor blandas med människors solsemestrar, politiska yttringar och ilskna åsikter om vem som särskriver rätt eller fel.

Jag befinner mig själv i landet Mittemellan där somligt kan verka så irrelevant.

18

Sverige, hösten 2015 Språkcaféet

Under ett par månader har jag funderat på hur jag ska förlägga min volontärtid på ett smart sätt. Med egna små barn att ta hand om, hus och hem, djur och ett jobb att sköta krävs god planering. Jag har kontaktat Rädda barnen och Röda korset via mail och ställt frågan om de har något lämpligt språkcafé där jag kan volontära. Språket som är den viktigaste nyckeln till ett samhälle, språket som jag dessutom älskar så innerligt. Jag fick inget svar, sannolikt har de fullt upp med det kaos som utbrutit hos alla hjälporganisationer.

Just nu känner jag mig överförtjust över att ha hittat ”mitt eget” asylboende. Nyöppnat och fräscht, eller det kan nog räcka med nyöppnat. Här kan jag göra en insats helt efter min egen kalender och jag knåpar snabbt ihop en förfrågan på facebooksidan Flyktinghjälpen: Språkcafé på asylboendet, vem vill hjälpa till?

Torsdagar mellan 15 och 17.

Förvånande många vill vara med, mestadels kvinnor i yngre medelåldern.

Somliga heltidsarbetande, flera egenföretagare, några utbrända och sjukskrivna. De som kan vill kan prova på. Känna sig för. Den som inte klarar fler pusselbitar i vardagen kliver av eller dyker upp ibland. En kärntrupp med tre kvinnor skapas, alla blir för evigt inristade i min bark. De startar och driver detta återkommande språkcafé. Varje torsdag i ett halvt år. På sin fritid.

Språkcafé – smaka på ordet. Visst för det också dina tankar till en stillsam tillställning? Att sitta där och sörpla te ur en stor mugg, med en duk och ett tänt ljus framför sig. Kanske lite dämpad belysning och ett stilla sorl av artiga konversationer från folket runt om. Med standardfraser puttrande likt en trogen traktormotor. Med ett sådant språkcafé i sinnet packar jag ner kaffe, te, saft och småkakor. Pyssel, ritblock och pennor till barnen, för att de ska ha något i händerna medan de vuxna språkar.

När jag parkerar bilen kommer ett tiotal barn rusande. Alla vill hjälpa till och de kämpar med mina alltför stora och tunga väskor och lådor som ska 19

bäras in. Vantar, nycklar, mobiltelefon – varje liten detalj som kan behöva en liten bärare bärs och lämnas sedan högaktningsfullt i mina händer.

Jag packar ur inför caféet och tjugotalet barn intar genast rummets centrum, det pysslas och barnkören språkar så att ljudvågorna går högt i tak.

Föräldrarna sätter sig stillsamt bredvid, fikar och ser så fridfullt nöjda ut.

Jag får inte en ledig minut att ställa några frågor till någon vuxen, barnen lyckas ta hela mitt fokus och jag inser att det blir den här typen av språkcafé vi kommer att hålla framöver. Och jag ser fram emot det.

Mina egna barn försöker delta lite försiktigt men blir nog lite tagna, av intensiteten och av svårigheten att inte göra sig förstådda och att inte förstå. Det förändras direkt när vi går ut och härjar. Universella lekar som dunkgömme och spela boll funkar oavsett språk. Vår äldre gosse hittar snabbt vägarna förbi språket och får nya vänner. Minstingen väljer att vara betraktare.

När vi sätter oss i bilen för att köra hem springer barnflocken jämte bilen över grusplanen. De skrattar muntert och ropar: — Hejdå, trevligt att träffas!

Jag känner mig overkligt uppfylld av dem och deras euforiska glädje.

Och av deras enastående förmåga att suga upp det nya språket.

Skära guld — och stress

Jag har bokat ett första möte med föreståndaren på asylboendet, mannen som nästan aldrig är där och påstås skära guld med kniv. Han har på kort tid startat upp tre asylboenden och omsätter nu miljoner. Han har en trevlig telefonröst och när vi möts ser jag att han är genuint glad att vi från Flyktinghjälpen startar upp olika aktiviteter för de boende.

— Ert språkcafé blev fantastiskt! berättar han översvallande och fortsätter, jag har inte hört någon som inte blev lyrisk över det. Men ni får ursäkta röran här.

Han ser sig stressat omkring där varor ligger staplade i högar och olika medarbetare och hantverkare hastar förbi. Hans kontor är på andra våningen, ett vindsrum med en lång och vind trappa, och allt är väldigt provisoriskt. Han berättar att det var en kamp att få husen i ordning då de endast fick tre dagars försprång, innan familjerna skulle flytta in. Det var 20

kaos, berättar han. Han får snabbt ut alla som ränner genom rummet och frågar om vi vill ha te eller kaffe. Vi slår oss ner i fåtöljerna och låter oss bli serverade.

— Vi har skrivit listor med vilka behov de boende har men undrar om du har något att tillägga, frågar jag.

— Om ni har möjlighet att få ihop skolväskor till barnen? De börjar skolan på måndag — och gymnastikpåsar, kompletterar han snabbt. Tjugofyra.

Jag antecknar och tänker att fram till måndag är en väldigt kort tid.

— Sen är det faktiskt mest det svenska språket de önskar sig, vi har en eftermiddagskurs som startar på onsdagar men mer vore önskvärt, fortsätter han. Jag antecknar och tänker att det här blir inte så enkelt – hur hittar man en svensklärare.?

— En sak till, säger han, cyklar! Vi behöver några cyklar som de kan använda att ta sig till stan med, utöver minibussarna. De kan vara gamla och trasiga, vi reparerar dem.

Vi åker hem och lägger ut efterlysningar på skolväskor, gympapåsar, cyklar och svenska språket. Väskorna och påsarna visar sig vara en lätt match, människor har mycket i sina gömmor och de sista väskorna får jag hämta splitternya från en butik i stan. Jag kastar iväg några mail till olika studieförbund, kanske kan de fixa svensklektioner?

På lördagen tar jag en tur ut till boendet med väskorna, jag har också ett ärende i jobbet som jag tänker få överstökat. När jag anländer boendet ser jag en stor buss vända på grusplanen och utanför huvudbyggnaden flockas människor. Nu efter en handfull besök på boendet kan jag känna igen de flesta familjerna, speciellt barnen, och ser direkt att de här ansiktena är nya.

Inte leende och skrattande som jag vant mig vid, de har tomma blickar och uttryckslösa ansikten. En man med barnvagn och två stora blå plastkassar rusar fram till min bil och frågar artigt om jag möjligen ska tillbaka till Hässleholm. Han påpekar att jag har sju platser i bilen och att han behöver ta sig till Broby, där släktingarna finns.

Jag som oftast är en snabb problemlösare dröjer mig, tänker på skolväskornam gymnastikpåsarna och jobbuppgiften. Jag märker hans extrema stresspåslag, väntandes under artigheten, men jag är fokuserad på mina 21

uppdrag och svarar nej. Mannen tackar försynt och vänder om, tar barnvagnen och de tunga påsarna med lakan och börjar gå längs grusvägen mot närmaste samhälle. I samma stund fattar jag att han och familjen precis anlänt Sverige, efter en strapatsrik resa från Syrien och genom hela Europa.

Jag kunde egentligen känna det, att de var slutkörda på alla sätt och verkligen skulle behöva en hjälpande hand den stunden. Mitt samvete bultar på.

Jag samlar ihop skolväskorna och går in för att lämna dem till föreståndaren. Jag har också en åktraktor som jag lämnar till barnen på vägen in.

Förmodar att det blev väsen, för vem vill inte ha en traktor att cykla på.

Trappan upp är knökfull av köande människor och jag vet inte om jag ska lyckas ta mig hela vägen upp. Det är inte det att människorna står i vägen, det är lukten. Stanken av flykt. Jag känner så tydligt deras stressade energi. Den är kompakt. Jag har aldrig varit med om liknande.

Jag tränger mig beslutsamt förbi kön och ställer lådan med väskorna ovanför trappan, två pojkar i tolvårsåldern nappar åt sig varsin väska.

— Vänta, det är till skolan, utbrister jag matt. Hela den kaotiska situationen har på något vis dränerat mig.

Pojkarna förklarar stolt att på måndag börjar de skolan. Jag gläds, funderar på hur lång tid de förhindrats skolgång och landar i att det här kommer i alla fall att bli bra. Mycket bra.

När jag går ut till bilen är jag helt tom. Eller full. Jag vet inte vilket. Jag sätter mig vid ratten, startar och kör min väg. Kanske femhundra meter, sedan stannar jag och sätter mig helt stilla och gråter. Dagens lilla jobbuppdrag är inte längre något alternativ. Jag måste samla kraft så att jag klarar av att ta mig hem.

När jag kör därifrån ser jag två stora påsar med lakan och handdukar i dikesrenen. Jag tänker på mannen som bad om skjuts. Han har troligen lämnat dem där, liksom alla andra nykomlingar har han fått påsar med basmaterial på asylboendet men orkade troligen inte att bära mer än det han redan hade att kämpa med. Jag hade kunnat lasta påsarna i bilen och köra tillbaka dem till boendet, men jag orkar inte. Min kropp är som gelé.

Hur långt hade den utmattade familjen gått? Jag och mina skolväskor!

Men familjen fick skjuts, en språkcafévän mötte dem längre fram på vägen och gav dem välbehövlig skjuts till stationen. Lättnad.

22

Vår Mohammad ”Hi Cia, I want to tell you someting and not now.

Can you come to camp?”

Det blinkar till i telefonen när meddelandet landar hos mig. Jag skulle vilja veta mer om vad han vill berätta, vår Mohammad, men det är trassligt med översättningarna mellan arabiska och svenska så jag avstår att fråga via messenger. Han har inte lärt sig engelska så jag gissar att någon vän hjälpt honom att skriva. Trots att vi inte träffats så många gånger har han min tillit. Jag ser det i hans blick, han skojar inte. För honom är livet på allvar.

Det finns inget ytligt hos den pojken, han är som en svart tjärn i myren.

Där tillvaron är nerkokad till väsentligheter, och det är så vilsamt att få vara där. Utan bjäfs och tingeltangel. Hans ögon är genuin värme och omtanke, men jag har också sett dem bli hårda och svarta, av ilska och sorg och frustration. Över sakernas tillstånd. Över att fångas i en främmande stadsdel för att man är främling, för att man ställer fel fråga. Över att se regeringsmakten fängsla och döda den som tycker annorlunda. Han hade tur som släpptes fri. Man måste ha tur, och hålla en låg profil, för att överleva.

Jag ska ut och arbeta i naturområdet intill boendet på måndagen, så vi bestämmer att jag kör inom asylboendet då. Hade det varit något enkelt hade han skrivit ner det till mig, det brukar han göra, jag antar att det är något mer komplicerat.

Måndagen infinner sig, han möter mig vid parkeringen och har med sig en av de boende som kan tala engelska. Extremt duktig på engelska för att vara korrekt, han berättar att han arbetat i USA under några år. Min skolengelska låter stolpig i jämförelse med hans lättflytande svada.

Det Mohammad vill berätta för mig är att han måste hitta en annan bostad, han säger att han är rädd att han ska bli galen på asylboendet. Han har inte bott där många veckor men tycker att det är obehagligt, skränigt och ibland aggressivt.

Hur gärna jag än vill hjälpa honom är det svårt.

Vi har ett extrarum hemma och funderar allvarligt på om vi kan ta emot ett mindre barn på flykt i vår familj. Vi tänker och diskuterar fram och tillbaka, det skulle handla om många års engagemang. Klarar vi det? Vill vi?

23

Behovet av hem är enormt. Att istället upplåta rummet åt en nittonåring känns inte aktuellt.

Mohammad behöver en viktig sak till: någonting att göra. Det ska hjälpa honom hålla huvudet friskt under väntetiden och medan han bor på denna gudsförgätna plats. I verkligheten är platsen sagolikt vacker, med hänförande utsikt över vatten och lövskog med öppna blomsterrika gläntor. Ett semesterparadis. Om sommaren. Om man har bil och frihet att gå och komma som man vill. Nu är det höst och minibussen som går till bebyggelse har tolv platser och går fyra gånger om dagen. Upp emot 150 bor på asylboendet, en bråkdel kan åka med.

— Det behöver inte vara ett jobb, bara någonting att göra. För att hålla huvudet friskt, tillägger vår Mohammad.

Vad kan man göra utan svenska språket? tänker jag. Han kanske kan börja umgås med hästen? Vår sensitiva häst kan får vem som helst att må prima. Men vad mer? Återigen landar mina tankar på min pappa — auktionisten som bär lådor och möbler dagarna i ända. Egentligen är han pensionerad men driver auktionsfirman som hobby. Bära kan man göra, på vilket språk som helst. Jag kan inte lova vår Mohammad någonting men jag ska fråga och återkomma. Det jag lärt mig av min energirika pappa är just detta: att människan behöver meningsfull sysselsättning för att må väl.

Han har också lärt mig hur viktig inkludering är, speciellt för den som tillfälligt tappat greppet. Under hela min uppväxt har jag sett hur skoltrötta ungdomar blivit till stolta praktikanter och lärlingar under pappas försyn.

Vem kan bättre än han hålla sin hand under en utmattad ungdom på flykt?

En dryg vecka senare rullar pappa in på parkeringen vid asylboendet. De har aldrig tidigare mötts, allt de har gemensamt just nu är förtroendet för mig. Klockan är prick åtta på morgonen, en viktig tid bestämd för att få flyt på arbetet. Pojken har ännu inte rutiner kring svensk tid, i ärlighetens namn tog det tid för att få det där med viktiga klockslag att få genomslag i hans liv. Å andra sidan har jag aldrig levt som flykting och känner inte till hur oron för familjen och egna trauman äter upp den energi man har.

Hur som helst, slutligen tar de plats i lastbilen och tillsammans kör de omkring, snicksnackar och hämtar prylar lite varstans. Några dagar varje vecka under nästan ett helt år. I början har de inget gemensamt språk alls 24

men de har sysslorna, tilliten och omtanken om varandra. Och Google translate. Efter några veckor kommer pojken till mig och säger: — Vad betyder ”viskase”? din pappa säger det hela tiden och jag hittar inte det på Google.

Jag funderar och funderar. Vad kan det märkliga uttrycket betyda?

Vi ska se! Så var det och så är det. Vi ska absolut se hur det går. Och se till att det går.

25

Kapitel 3 Ljuset från Syrien

Han stöttar upp henne så gott han kan, hans gängliga sextiofemkilos kropp mot hennes sexhundrakilos. Han har egentligen ingenting att sätta emot, utom sitt lugna samtalande och sina stöttande händer. Hon är en riktig överlevare, en halvblodsmärr på över 36 år, men som nu har råkat falla.

Hon tappade balansen inne i stallet och det är alltför trångt för hennes numera så stela kropp för att hon ska kunna resa sig själv.

Han brukar umgås med det bruna halvblodet och den snövita fullblodsaraben i stallet i det nya landet. Den svenska familjen har tagit emot honom med öppna armar och han känner hur stunderna med hästarna får honom att slappna av. Han älskar att samtala med dem, låta sin hand glida över hårremmen och följa hästarnas bulliga muskler. De brukar lägga nosen på hans axel och blåsa honom kärvänligt i örat eller nacken. Han vet inte vad de berättar men han känner att det säkert måste vara viktigt.

Hans tankar virvlar bakåt i tiden till då han var en liten pojke och så innerligt önskade sig en häst. Varje år arrangerades det en pampig festival i hemstaden, den lockade nära nog 60.000 besökare och innehöll både kamel- och hästkapplöpning. Även ökenracing med olika fordon, men för honom var festivalens höjdpunkt de många magnifika arabhästarna som kom på besök. Trots sin litenhet lyckades han övertala en hästägare att få rida en av dem: — Absolut! Jag är en mästare på ridning! Så sa han dem. Inte hade han ridit mycket men tron var det inget fel på. Han kastade sig upp och galopperade över den öppna ökenslätten i utkanten av staden. Det var där i 26

vinddraget han kläckte den ljusa idén, att han kunde ha en balkonghäst.

För han ville så väldigt gärna behålla den här vackra underbara fyrfotavännen. Hennes färg var som rödrävens och hennes ben var klädda som till fest, med knähöga silkesvita strumpor. Manen var halvmeterslång och kittlade honom i ansiktet när de sprängde fram över sanden. Under hennes kraftiga pannlugg gömde sig en liten vit fläck, ungefär med formen av en låga.

Och det var precis som om hästen förstod hans tanke. Hon följde hans vilja, lämnade öknen och begav sig inåt i den myllrande halvmiljonstaden.

De passerade stora och påkostade kyrkor och moskéer, bazarernas folkträngsel och kullen med det tusenåriga citadellet. Det var upp till citadellet han och hans kompisar brukade skolkspringa när de ansåg att de istället för skola behövde umgås och spela kula. Han kände citadellet som sin egen byxficka, han kunde varje klätterbar stenbumling och varje gömselvrå. Skolan däremot kändes inte alls som hans grej, inte heller koranskolan som han förväntades gå till varje eftermiddag. Han tänkte på den hemliga grottan, som räddat honom undan så mycket tristess och ilskna vuxna på eftersök. Det var bara barnen som hittade dit, vuxna verkade sällan intresserade av grottforskning, eller att skolka för den delen. Grottan låg nästan ända nere vid slottsbackens fot. Som ett kisande öga låg den avlånga mynningen oemotståndlig där, till hälften dold av några cederträd och buskar starkt doftande av terpentin. Grottan var exakt så hög som behövdes för att tioårsbarn skulle kunna gå raklånga där inne, och på bredden kunde de gå två och två. Här hade de en perfekt yta inne i berget att spela kula på, utan att någon nitisk lärare eller förälder plötsligt skulle dyka upp och stoppa spelet. Ibland hade han funderat på hur många som använt grottan som tillflykt under årens lopp. Han visste att slottet var byggt på något ännu äldre, kanske en uråldrig borg. Kanske hade kullen och grottan varit viktiga redan för femtusen år sedan. När området kallades Mesopotamien.

Han lämnade citadellet bakom sig och kände sig som en stor och viktig man när han strax anlände hemmet. Även en tioåring kan känna så, i synnerhet när den sitter till häst. Pojken närmade sig huset lika anständigt som om han vore citadellets förste man, riddare Usama, och han var helt övertygad om att han och hästen skulle hälsas som hjältar. Men modern, 27

som var den som var hemma, läste istället lusen av honom. Hon kunde inte förstå att han inte förstod att en häst på balkongen var helt otänkbart.

Inte bara omöjligt, hon kallade hans planer för dårskap. Så nu satt han här, på trottoaren utanför huset, på den lätt trippande och rödglimrande fuxen.

Han å andra sidan kunde helt omöjligen förstå hur mamman kunde säga nej till en sådan fantastisk chans, att få uppfylla drömmen om en häst.

De som alltid brukade säga att det var han som kom med ljuset till familjen. Med de briljanta tankarna, det milda humöret och med glädjen och skratten. Deras evige lillebroder. Vars storebröder banat allvarsvägen för hans lättsamhet och alla hans livsbejakande upptåg. Men just nu tvivlade han, hur kunde tidernas ljusaste idé mötas med sådan oresonlighet?

Han funderade en stund, kanske hade modern rätt. Att få upp hästen till balkongen var kanske inte helt lätt. När han tänkte efter hade han aldrig sett någon trappgående häst, åsnor ja. Men ingen häst. Kanske var det därför modern bara skakade på huvudet och smällde igen fönsterrutan ovanför honom. Han suckade och vände om, han fick väl snällt rida tillbaka och återlämna hästen.

Tillsammans med hästen hade han visst blivit helt vilse i tiden, han hade inte lagt märke till att skymningen plötsligt var på ingång. Nu började stadens alla ljus sakta tändas och bilarnas virrande strålkastare verkade jaga ekipaget, i alla fall hetsades hästen av dem och sicksackade som en livrädd stäpphare när den försökte parera alla okända faror. Både hästen och pojken var genomsvettiga efter den hastande färden tillbaka till ökenlugnet.

Moloket lämnade han över tyglarna i hästägarens förvånade händer.

Det är en härlig tid att tänka på, tiden före. Även om han redan som elvaåring fick börja arbeta, då slapp han i alla fall ifrån skolan och det tyckte han nog att det var värt. I alla fall då. Pojken fick tjänst som maskinist på samma fabrik som storebrodern. Brodern lärde honom allt, hur man stoppade och startade den stora brodyrmaskinen, hur man bytte tråd och hur man gjorde för att trä om nålen. Gud, så mycket han saknar honom!

Brodern. Det är fem år sedan de träffades, ska de någonsin ses mer?

Tankarna på brodern avbryts abrupt. Den bruna halvblodsmärren är nu halvvägs uppe, han fokuserar på att stötta hennes hals och huvud med all sin kraft medan de andra två männen försöker fixera hennes ostadiga 28

bakdel. Hennes muskler vibrerar av ansträngning och golvet hade blivit halt av stoets ymniga svettande, hon är som Bambi på hal is. Kan de bara stabilisera henne en liten stund och placera den stora mattan invid hennes hovar så skulle hon själv kunna promenera ut ur stallet. Ut i den svenska försommaren.

Hennes tid på jorden är utmätt men alla vill de ge henne den tid hon kunde få. Sötman från det saftiga gräset, de mognande äpplena och sommarens milda briser. När räddningsfordonet de beställt kommer har hon lyckats komma på fötter. Tillsammans har de svettats och kämpat i flera timmar, alla fullständigt utpumpade men lättade ända in i märgen.

Mörkret

Pojken är femton år när den arabiska våren kommer svepande. Vindarna tar honom med, han vill precis som många andra ha frihet och rättvisa.

Samtidigt anar han att det kan vara farligt att inte hålla tyst. Hela hans liv har fadern uppmanat sina barn att även väggarna har öron — och att aldrig tala om presidenten eller politiken. Inte ens hemma kan de känna sig säkra att kritisera något. Under lång tid har det viskats om människors plötsliga försvinnande, tortyr och oförklarliga fängelsestraff för de som på något vis varit kritiska.

I mars 2011 samlas folk på ett torg alldeles nära hans bostad, de vill ha slut på korruption och att landets regering ska återinföra respekten för de mänskliga rättigheterna. Folket skanderar högt ”Bort med Assad, pistoler och blod — ge oss frihet, ge oss rätten till våra liv!!!”

Han själv sitter lite vid sidan av, på en betongkant. Han sitter där med sin bästa vän Ahmad, mest för att de vill träffas och umgås med andra.

Hänga lite, chilla lite. Aldrig tror han väl att folkets rop på frihet ska besvaras med kulsprutor. Men det gör det. Ungefär klockan ett på natten bryter helvetet lös när regeringsskyttar börjar skjuta från ovan. Skyttarna har tagit sig upp i de höga husen runt torget och mejar nu ner torgfolket en efter en. Han känner vinddraget från kulor svepa förbi, adrenalinet pumpa igång och han börjar springa för att undkomma. Pojken kastar sig in under en parkerad bil och ligger där skälvande, det känns som en evighet innan skjutandet och skäckskriken bedarrat något. Han försöker andas lugnt och 29

få kontroll över sin skakande kropp, när benen stillat sig och åter bär kryper han vaksamt ut från sitt gömställe, tack och lov är han oskadd. Som en sprinter rusar han mot närmaste bostad och knackar hastigt på dörren.

— Hjälp mig, jag behöver få komma in, skrikviskar han genom dörren och blir insläppt hos den okända familjen.

En lång stund sitter de tillsammans i natten, kurar och gråter.

När allt som hörs utifrån är kvidande och suckande gråt vågar de sig ut. Med bultande hjärta går pojken tillbaka till betongkanten där allting började. Och slutade. Livet har runnit ut. Bästa vännen har träffats omedelbart och ligger nu livlös på betongen. Femton år ung. Det är från och med den här dagen pojken får en ny följeslagare genom livet: kriget. Inga framtida dagar kommer lämnas fria från krigstankar. Inga.

Oron ökar, man måste alltmer vakta både sina steg och sin tunga. Pojkens familj äger fyra lägenheter i en fastighet vid en av stadens större gator.

Den ena lägenheten är deras bostad och övriga tre hyrs ut tills de en gång ska bli till sönernas egna hem. Fadern driver en sängfabrik och de har det ganska gott ställt. Eller har haft det gott ställt. De har i alla fall haft möjlighet att planera för en bra framtid för barnen, med bra bostäder som grund. Men situationen i landet har drivit de äldre sönerna på flykt till grannlandet Libanon.

En dag ger sig pojken ut för att köpa ett par nya skor och går till en skoaffär i ett annat område, på stadens stora paradgata. Utanför affären står mängder med skor uppställda men han kan inte hitta precis de som han önskar. Han ställer en vad han tror är en helt ordinär fråga till butiksägaren: — Ursäkta, kan ni berätta var jag hittar skoaffären Hidha? Jag vet inte var den ligger.

— Känner du inte till den affären? Var kommer du ifrån?! Pojken börjar ana oråd av det vassa tonfallet och det hotfulla kroppsspråket. Har sökandet efter skor lett honom rakt in i lejonets kula? Till kvarteret med de nitiskt regeringstrogna. Han är säker på att han aldrig sagt något olämpligt högt, även om han tänkt det och kanske viskat ibland.

— Jag är härifrån, jag bor i det där kvarteret, ljuger pojken och pekar på ett hus ett stycke bort, där hans mosters familj bor.

30

Han är rädd nu, han vet att den egna stadsdelen är känd för att vara regeringskritisk.

— Ge mig ditt ID! ryter skoförsäljaren, i samma stund kastar sig pojken på sin cykel och ger sig av för att söka skydd hos mostern. Den upphetsade skoförsäljaren ropar högt på en storvuxen man alldeles i närheten. Muskelmannen rusar efter den flyende pojken och haffar honom snabbt, greppar tag i pojkens arm och pressar upp den bakom hans rygg. De båda männen släpar ynglingen med sig, han dinglar mellan dem och sprattlar som en nyfångad fisk, alltmedan folk runt omkring börjar skrika upprört. En militär som pojken känner väl ropar undrande till dem: — Vad ska ni med pojken?!

De ursinniga männen svarar inte utan släpar in pojken i ett litet mörkt rum, allt han kan se därinne är vapen som glimmar och han är lika rädd som den där hemska dagen på torget.

— Vem i din familj gillar inte Assad?! frågar muskelmannen hotfullt.

— Alla gillar Assad, svarar pojken.

— Din pappa är en skam och säger att Assad ska avsättas! fortsätter muskelmannen. Erkänn!!!

Utifrån gatan hörs skottlossning och skrik, som om ett upplopp plötsligt uppstått.

— Det är du som skickat dem, skyttarna!!! vrålar skoförsäljaren och pojken börjar nu på allvar frukta för sitt liv.

Om inte militärvännen förstått. Om han inte känt omsorg om pojken, som han dagligen brukade slänga några ord eller spela kort med. Då hade skorna troligen blivit gossens ödesfråga och kapitlet tagit slut här. Men militärvännen väljer att följa ljudet av männens upprörda röster och lyckas avbryta den eskalerande situationen, innan det är för sent: — Den här grabben är min vän, dessutom är han bara ett barn! Låt oss kontrollera hans ID. Den uppjagade butiksägarens ögon är vitt uppspärrade och salivskum skvätter ur munnen på honom när han gormar: — Han var på väg till Hidha för att bomba butiken! Men vi tog honom!

Vi tog honom!!!

— Nej! sa militärvännen med eftertryck, han har varit med mig hela 31

dagen! Han planerar INTE att bomba någon butik.

Slutligen får han männen att lugna ner sig och pojkens ID-kort kontrolleras. Kortet är så klart helt i sin ordning.

Allt pojken hade planerat var att köpa ett par skor.

Syrien & inbördeskriget • Under 1900-talets slut styrs Syrien med järnhand, under hårt politiskt förtryck och korruption, med ekonomisk nedgång och stora religiösa klyftor.

• År 2000 ersätts presidenten, det utlovas liberala och ekonomiska reformer och politiskt friare klimat. Men det försämras, de sociala klyftorna ökar, arbetslösheten växer och det offentliga skyddsnätet försämras.

• 2006 och 2010 drabbas landet av svår torka.

• I dec 2010 startar protester kallade ”Den arabiska våren” i Tunisien, de sprider sig till diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern, inkl Syrien.

• I januari 2011 visas första missnöjet i Syrien, i mars råder landsomfattande protester. Målet för upproret är regeringsförändringar, ett slut på strukturellt våld och ojämlikhet inom Syrien. Protesterna straffas med våld av regimen och inbördeskriget är ett faktum.

• Under 2014 etableras IS i Syrien, mars 2019 förklaras de besegrade.

• 2019-2020 regimen har återtagit en stor del av landet, men i norr rasar striderna.

• Mer än halva Syriens befolkning har tvingats på flykt, över 13 miljoner.

Källa: Globalis

32

Flykten

På något sätt lyckas familjen hanka sig fram under inbördeskrigets första år. Fadern håller igång sängfabriken, de äldsta sönerna strävar med arbete på tryggare plats och skickar hem pengar varje månad. De är nu fyra personer hemmaboendes. Föräldrarna, pojken som precis fyllt sexton år och lillasyster som snart ska fylla sex.

En dag när pojken ska försöka dra in lite extrapengar till hushållskassan har han som vanligt ställt upp sitt lilla försäljningsbord på trottoaren utanför huset. Omsorgsfullt lastar han upp strumpor och tröjor och andra säljbara textilier. Plötsligt blir han avbruten i sitt uppackande när ljudet av skrikande bildäck och skottlossning hastigt kommer allt närmare. Hans hjärta börjar rusa i bröstet och han tokspringer längs gatan. Pojken hinner precis runt husknuten innan de smattrande bilarna spränger förbi klädbordet och drar vidare genom staden. Pojken drar en lättnadens suck, han har klarat sig med en hårsmån. Men när han tittar bort på bordet blir han allt igenom ledsen och besviken. Allt är nermejat, ingenting finns kvar. De har skjutit sönder allt som han skulle sälja.

Det är ungefär nu hemstaden börjar kallas för Revolutionens huvudstad, det börjar också bli helt ohållbart för familjen att stanna kvar. Det kryllar av krypskyttar och det byggs värn över trottoarer och ut över gator.

I början av mars månad startar bombregnet från luften och familjen blir tidvis helt instängd. En kväll efter ett helt dygn utan någon paus från bomber och skjutande tar föräldrarna beslutet; de ska fly söderut, till huvudstaden Damaskus där de har vänner som de tillfälligtvis kan stanna hos. De packar det allra viktigaste i väskor, de kan inte ta för mycket. Vad packar man när man brådstörtat måste iväg och man tvingas resa lätt? När man inte vet för hur länge eller om något kommer finnas kvar när man återvänder. Om man återvänder. Mobiltelefon, laddare, pass, pengar, ombyte och något att äta och dricksvatten och några fotografier. Resten lämnas åt sitt öde, bomber eller tjuvaktiga efterkommare.

Skyttarna som väntar utanför och ovanför är uppeggade av situationen och skjuter på allt som rör sig. Och mer än gärna på de som opponerade sig mot statens stenhårda nypor.

Tiden tycks stå stilla när pappan och pojken kramar om varandra hårt in33

för språngmarschen till bilen. Ingen vet om det blir den sista. Sedan rusar de. Kulor visslar genom luften men samtliga missar de två hukspringande målen. Pappan och pojken når oskadda fram till bilen, tack och lov! De kör snabbt runt på motsatt sida huset och hjälper mamman och lillasystern ut och på plats i bilen, sedan accelererar de och kör i en rasande fart ut ur staden. De hyperventilerar fortfarande när de kommit ut på motorvägen, både ben och händer skakar våldsamt.

Väl framme i Damaskus vet de fortfarande inte vad de ska ta sig till. Hur länge är det möjligt att stanna hos vännerna? Hur länge kan de gå säkra här? Krigshärdar blossar hela tiden upp på nya platser, ingenting garanterar att huvudstaden ska gå fri. Tankar och planer kastas huller om buller i deras huvud.

Tack vare mobiltelefonerna håller de kontakten med omvärlden och släkten och äldsta sonen lovar att försöka hitta en lösning för dem i Libanon.

En tillfällig bostad på säker mark. På nyheterna kablas det ut bilder från hemstaden, och de ser hur husskeletten med sina tomt stirrande ögonhålor blir fler för varje dag som går. Vad som känns i kroppen när man ser hela sin barndoms lycka eller sitt livs verk i spillror är svårt att beskriva. Sorg, ilska, hopplöshet. Efter någon månad i Damaskus packar de åter den lilla bilen och kör rakt västerut mot Beirut i Libanon. Brodern har lyckats få platser i en liten lägenhet. Sammanlagt blir de tio personer som ska samsas där.

Pojkens mamma står ut i en vecka, det är trångt, bullersamt och bråkigt.

Hon kräver att få återvända till Syrien och hoppas att de ska finna områden i hemlandet där föräldrarna och lillasyster kan hålla sig undan. För pojken är det annorlunda, han börjar bli mogen för militärtjänst. Redo att försvara regeringsmakten. Som slaktar hans folk och hans land.

Han valde inte flykten

Om han ändå hade fått stanna kvar, i soluppgångarnas land och de många templens stad. I staden där morgonsolen växer som ett lysande klot rakt upp ur den Syriska öknen, likt en glödgande glasboll ur en tusengradig ugn. Precis den sanden har också gett upphov till glas med utsökt lätthet och lyster under minst två tusen år. Dessa glasblåsare var världskända, och 34

landet ansågs vara glasets vagga. Han tänkte på de svettiga och minutiöst noggranna männen, på deras heta ugnar och roterande glödbollar. Han tänkte på glaskraset som låg bredvid, och att han själv var lite som det handblåsta glaset. Som skärvorna.

Hans stad hade fått sitt namn för att den omslöt den uråldriga fästningen. I skuggan av den var han född och uppvuxen, där hade han struttat omkring genom sina barnaår och äventyrslevt sin ungdomstid. Tänk om han hade fått växa klart och sitta där under palmerna, spela kort, musicera och lära sig dricka starkt kardemummakaffe. Det fanns ingen vackrare plats än hans.

Nu hade han tvingats till de vita bergens land, Libanon. Det lilla landet som tagit emot miljoner syriska flyktingar och han var en bland dem. Han hade nyss fyllt sjutton år men för honom handlade verkligheten inte om saker som gymnasieutbildning eller betygspoäng inför nästa steg mot vuxenvärlden. Han hade fått fem års grundskola och lite koranskola. Punkt.

Det kändes som om det var en evighet sedan. De senaste åren hade handlat om att klara sig undan bomber och krypskyttar men nu var en helt annan sorts överlevnad. Här måste man se till att ha ett arbete och en bostad, annars var man chanslös. Han var tacksam att de släppt in honom, tacksam för frånvaron av krig och att storebrodern fanns där för honom. Som hjälpte honom hitta arbeten. Det ena på brodyrfabrik, det andra som lageransvarig och det tredje som servitör. De fick ihop till maten, till hyra för sovplatser och lite pengar att skicka till mamman. Åren går men problemen att skapa sig en framtid i det lilla landet är stora, för det kräver genuina kontakter. Det behövs en arbetsgivare som garant för de libanesiska myndigheterna, som garanterar både migrantens arbete och bostad. Var sjätte månad kontrolleras att kraven är uppfyllda och ett nytt tillstånd beviljas. Brodern och han har en sådan kontakt. En varm och omtänksam man, en hederlighet. Precis en sådan person man behöver när man lever som flykting. Mannen är företagare, arbetsgivare och husägare. Han vill mer än gärna stå som garant. Han vill ge dem livet åter. Men han kan bara välja en.

Man skulle kunna tro att valet är svårt, storebror eller lillebror? Men valet är lätt. Tanken att fly vidare är blytung för dem båda, men än värre för sto35

rebror som nu har småbarnsfamilj. I förhållande till en flykt med amning, gummibåtsresor, blöjbyten och trottoarsömn skulle lillebrorsresan bli lätt som en duvas fjäder. Men ändå det mest ansträngande han någonsin upplevt.

Beslutet tas snabbt, lillebror får gå. Under sina tre år här har pojken sett många före honom, som med en ryggsäcks pick och pack drar vidare.

Abrupt. Han tänker på sin kärlek. Han har funnit henne i de vita bergens land, men deras känslor är strängt förbjudna. De älskar därför varandra i smyg och försöker lova varandra att söka och finna i framtiden. Fast båda vet att det är en utopi, hon är bortlovad till någon annan. Kanske är det lika bra att han går, förbjuden kärlek kan göra hjärtat hjälplöst bittert. Han tänker också på hunden, att han måste lämna den. Han hittade den lilla vita pälsbollen i en tömd lägenhet, några andra på flykt hade hastat därifrån och inte kunnat ta hand om den längre. Pojken hade ömt burit hem den till sin egen sovplats, den hade borrat in sin blanksvart lilla nos mot hans hals och de blev bästa vänner i samma sekund. Han döpte hunden till Deke — ring upp — som om det kunde hjälpa någon. Kanske hunden, kanske honom själv, eller hans splittrade familj. De andra männen som han delade lägenhet med godkände inte den nya gästen i det redan överfulla hemmet så lilla Deke fick bli balkonghund. Det var den enda lösning han kunde komma på, fast han inget hellre ville än att bädda ner den i sin egen säng och sova med hunden insvept mellan sina armar. Men den har i alla fall en mjuk och torr sovplats där på balkongen, den får mat och vatten och hans omtanke. De kan sitta i timmar på balkongen, tätt tätt tillsammans. Han brukar prata, vissla och sjunga för den lilla hunden och den slickar hans händer och kinder och lägger sin nos invid pojkens hals och kramas på sitt speciella vis.

Sommaren är på intågan, året heter 2015, och pojken är tvungen att säga farväl till den lilla trygghet han uppbringat och bege sig. Han är nitton år fyllda och ensammast på jorden, så känner han sig i alla fall. Allt omkring honom har rämnat och hans lust till framtiden och livet har sakta malts ner och till slut jämnats med marken. På samma sätt som den syriska regeringsmakten gjort med hemstaden och IS (Islamiska staten) just precis i 36

denna stund gör med hemtraktens och en av Syriens antika stoltheter, Palmyra. Denna undersköna plats där han så många gånger förundrat strövat omkring. Där historiens vindar flyger fritt och låtit honom blicka svindlande långt bakåt, in i en fjärran tid.

Palmyra var staden med palmerna och de livsviktiga vattenkällorna. En levande oas i öknen, en blomstrande karavanstad med majestätiska tempel och kolonner. Tidigt ödelagd av romarna, nu nästan tvåtusen år senare har de världsviktiga ruinerna i klorna på terroristerna. Att Unesco förklarat Palmyra som ett världsarv — ett hela mänsklighetens kulturarv — var inget krigarna tog hänsyn till. Eller är det kanske tvärtom? Är det just därför de valt att gå så hårt åt det? För att det är viktigt för många. För forskare, för upptäcksresenärer, för honom själv.

Pojken är oändligt trött. Egentligen bryr han sig inte längre om han lever eller är död. Livet har varit alltför hårt alltför länge. Men han måste göra vad han kan för att överleva, det är ett löfte han gett. Och nu är han på väg. På flykt undan mörkret, för att försöka hitta tillbaka till sitt ljus. Den här gången ljuset i norr.

Ahmad - In memorian •

37