Livskraft i församlingen
Berättelser från Luleå stift
Maria Klasson Sundin (red.)
livskraft i församlingen
Livskraft i församlingen
Berättelser från Luleå stift
Maria Klasson Sundin (red.)
Utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse
© 2024 Luleå stift och Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
Ylva Eggehorn © Ylva Eggehorn – licensierat genom Alis
Anders Frostensson © AF-stiftelsen Psalm och sång Stockholm
Formgivning: Aina Larsson/Sättaren Omslagsbild och vinjettbilder: Maria Lundström Pedersen
Tryck: ADverts, Lettland 2024
ISBN 978-91-526-3983-2
Verbum AB
Box 22543, 104 22 Stockholm
Tel 08-743 65 00 www.verbum.se
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.
Innehåll
Inledning 9
Maria Klasson Sundin
I bristen ligger vår öppning 19
Pastoral livskraft för ett levande församlingsliv
Anders Sandberg
Tillbedjan och tillsammanskraft
Församlingsgudstjänst att längta till
Pär Parbring
33
Under samma himmel 47
Internationellt arbete i församling
Mona Eriksson
Bortom staden 69
Kyrkans diakoni, själavård och relationsbyggande i glesbygd
Anna Ingvarsdotter
Ställa grönt mot grönt 87
Församlingsliv och hållbarhet i den gröna omställningen
Stig Sörlin
Skapande försoning 113
Förutsättningarna för en pastoralt livskraftig kyrka i Sábmie
Samuel Hellgren
Det spirar redan, märker ni det inte? 127
Kyrkan och unga vuxna
Ida Marcusson
Och Linus då? 147
Församling utan diskriminering
Carina Byström Nuft
Livskraft 161
Symfoni i fyra satser
Andreas Söderberg
Livskraft och resonans 181
Ett samtal vid älven
Gustav Ericsson och Christofer Sjödin
Förord
När jag var alldeles ny som Luleå stifts biskop åkte jag runt i stiftet för att möta alla församlingar. På plats efter plats samtalade vi om det som kyrkoordningen, Svenska kyrkans grundläggande regelverk, formulerar som syftet med allt församlingsarbete: ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”
Den fråga jag särskilt hade med mig till prästerna och diakonerna var: Hur går det till när det här händer? Eller med andra ord: Var spirar det hos er? Sorl och skratt fyllde lokalerna och blädderblock efter blädderblock fylldes med exempel på levande församlingsliv.
När jag och mina medarbetare kom tillbaka till stiftskansliet lade vi alla bladen sida vid sida för att se vilka mönster vi kunde hitta. Det gav insikter som jag sedan dess burit med mig.
En viktig insikt är att ett levande församlingsliv i hög grad handlar om frimodighet, om goda mötesplatser och om tillit. Det handlar om att göra det bästa av de resurser som finns och skulle kunna bli till, och om att våga prioritera och välja bort.
Under de kommande åren står många av stiftets församlingar inför stora förändringar, liksom samhället i stort kommer att göra.
I detta scenario behöver vi kraftsamla så att kyrkan fortsatt kan vara salt och ljus i världen, för den enskilda människan och för
samhället som helhet. En krympande ekonomi ställer krav på ökad samverkan med varandra, att hitta nya arbetssätt. Jag är glad över att stiftets resursstarka församlingar i handling visar en vilja att solidariskt stödja de skörare, och därför behöver vi nu tillsammans hitta goda former för samarbete. I allt detta är det viktigt att hålla fast vid att det är i församlingarna det kristna livet levs. Det är där, lokalt, som det allra viktigaste sker.
Präster och diakoner har nyckelfunktioner i församlingarna. Tillsammans tjänar de genom att i gudstjänst och undervisning vända människors blick mot Gud. Tillsammans samspelar de i diakonin, som vänder blicken mot medmänniskan och hennes behov. Båda riktningarna behövs för att församlingen ska kunna utföra sitt uppdrag, sin mission, och båda vänder oss ut ur självupptagenhet och egoism. Arbetsuppgifterna och ansvarsfördelningen är olika och kompetenserna kompletterar varandra, men uppdraget är gemensamt.
Hösten 2024 kallar jag präster och diakoner till möten för inspiration och fördjupning på temat ”Kallade till ett och samma hopp – tillsammans för ett levande församlingsliv”. Den här antologin vill bidra till samtalen inför, under och efter mötena. Jag hoppas att den inte bara ska bidra till reflektion bland Luleå stifts präster och diakoner, utan också bland övriga församlingsmedarbetare, förtroendevalda och engagerade i vårt stift och i andra delar av Svenska kyrkan.
I arbetet för ett levande församlingsliv behöver vi vara generösa med att dela både tankar och erfarenheter. Låt oss hålla ögonen öppna för var nytt liv börjar spira, och låt oss ställa kritiska frågor om det som inte längre lever eller till och med stänger människor ute. I förvissning om att Gud verkar i er vill jag tro att bokens texter kommer att bidra till förnyad inspiration.
Åsa Nyström, biskop i Luleå stift
Inledning
Maria Klasson Sundin
Varför en bok om pastoral livskraft?
Församlingen är kyrkans primära enhet, läser vi i Kyrkoordning för Svenska kyrkan. Det är i församlingarna som kyrkans grundläggande uppgift ska utföras, i syfte att skapa kristen tro och gemenskap, att utbreda Guds rike och verka för skapelsens återupprättelse. Allt annat som församlingarna gör ska vara ett stöd för och en konsekvens av detta uppdrag.
Under långa tider har Svenska kyrkan varit en majoritetskyrka med näst intill alla svenska medborgare som medlemmar och en tryggad ekonomi. Idag ser förutsättningarna annorlunda ut. Svenska kyrkan är ett av många samfund, och såväl medlemsantalet som ekonomin krymper sakta men säkert, när de äldre generationerna dör undan utan att de nyfödda döps och blir medlemmar i samma takt.
Denna antologi tar sitt avstamp i medvetenheten om att Svenska kyrkan på olika sätt behöver förstå och agera utifrån de här förändrade förutsättningarna, men också i tron på att möjligheterna och uppdraget att vara kyrka i vår tid långt ifrån är punkterade: Människor lever alltjämt med existentiella livsfrågor, ett sökande
efter mening och en längtan efter hopp och framtid. Många människor är beredda att göra ideella insatser i Svenska kyrkan, och det finns ett stort engagemang för bevarande av kyrkobyggnader och för kyrkan som aktör inom kulturens område. Och fortfarande finns det människor som regelbundet firar gudstjänst och söker fördjupas i tro och tjänst. Svenska kyrkan är på många sätt både resursstark och livskraftig, också i Luleå stift, men de ekonomiska resurserna krymper och det känner församlingarna av.
Stiftsstyrelsen för Luleå stift har i sin verksamhetsplanering uttalat viljeinriktningen ”att pastoral livskraft ska säkerställas i hela stiftet”. Det förutsätter att det i församlingarna finns tillräcklig ”organisatorisk, ekonomisk och demokratisk bärkraft samt ett inkluderande ledarskap som har förmåga att skapa förutsättningar för delaktighet och en förståelse för det gemensamma uppdraget”.1
Anders Sandberg, stiftsadjunkt och en av skribenterna, har liknat detta vid en pall med fyra ben. De tre bärkrafterna utgör tillsammans med ledarskapet benen som bär upp sitsen, den pastorala livskraften. Om något av benen saknas eller är för kort, blir pallen ostadig, men benen är till för sitsens skull, inte tvärtom. När de ekonomiska och strukturella utmaningarna är stora finns en risk att vi lägger all vår kraft på struktur- och organisationsfrågor. I stället behöver vi minnas att de bara är stabiliserande stödfunktioner med syfte att göra församlingslivet möjligt.
Vad är då pastoral livskraft? Stiftsstyrelsen uttrycker det så här när de beskriver mål och inriktning för stiftets arbete 2024–2026:
Pastoral livskraft ger upphov till ett hållbart församlingsliv: församlingar som har förmåga att skapa ett öppet och engagerande gudstjänstliv, en modig diakoni och meningsfulla mötes-
1 Luleå stift, Luleå stifts plan för verksamhet och ekonomi 2024–2026, s. 7. https:// www.svenskakyrkan.se/luleastift/beslutandeorgan.
platser för alla åldrar. Pastoral livskraft förutsätter en bred syn på medarbetarskap där många – ideella, förtroendevalda och anställda – tillsammans tar ett aktivt ansvar för församlingsliv, gudstjänstliv och diakonala utmaningar. Pastoral livskraft sätter den lokala församlingen i relation till den världsvida kyrkan och det ömsesidiga beroende som finns i Kristi kropp – som det uttrycks i mässan: ”så är vi fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.”2
Under hösten 2024 kallar biskopen präster och diakoner till möten för inspiration och fördjupning. I fokus står ett levande församlingsliv. Antologin vill i detta sammanhang bidra till samtal om pastoral livskraft och vad det kan innebära i vårt stift. I antologin medverkar ett antal personer som är verksamma i Svenska kyrkan i Luleå stift. Flera av dem arbetar i någon av stiftets församlingar, andra i stiftsorganisationen. I sina kapitel reflekterar de över olika aspekter av församlingslivet och delar med sig av erfarenheter av vad som bygger pastoral livskraft, men också av vad som ibland hindrar och bryter ner.
Den arbetsgrupp som förbereder höstens präst- och diakonmöten har hjälpts åt att identifiera möjliga skribenter, och till vår stora glädje tackade de alla ja till att medverka. Ett par av dem har under resans gång tyvärr varit tvungna att hoppa av, därför saknar vi ett kapitel om modig diakoni och ett om mångfald i församlingen utifrån språk och kultur i Tornedalen och Malmfälten. De övriga skribenterna har vid sidan av sitt ordinarie arbete skrivit, tänkt och skrivit om igen. Vid ett par seminariedagar har skribenterna givit respons på varandras textutkast och fört det gemensamma samtalet om helheten vidare. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla skribenter för att de så generöst delat med sig av reflektioner och erfarenheter.
2 Luleå stift, Luleå stifts plan för verksamhet och ekonomi 2024–2026, s. 7. https:// www.svenskakyrkan.se/luleastift/beslutandeorgan.
Disposition
Boken inleds med tre kapitel som reflekterar över olika aspekter av pastoral livskraft, som den uttrycks i citatet från stiftsstyrelsen. Vad innebär pastoral livskraft i praktiken, och hur kan församlingar stärka sin förmåga att engagera människor i gudstjänstlivet och sätta församlingen i relation till den världsvida kyrkan?
Anders Sandberg frågar sig i sitt bidrag vad det innebär för oss att vara kyrka i en tid av minskande resurser. Han ser en risk att vi blir upptagna av frågor om ”brist” och lägger allt vårt fokus på strukturoch organisationsfrågor. Tänk om vi i stället skulle agera som en gemenskap som är på väg, hur skulle det se ut? Med inspiration från Axel Noack, biskop i östra Tyskland, som talar om ”att minska med glädje och växa genom detta” resonerar Sandberg kring möjligheten att leva i tillit till Guds omsorg snarare än att söka efter kontroll.
En grundfråga i Sandbergs resonemang handlar om hur vi förstår vad en församling är. Med hjälp av nutida ecklesiologi, evangelisk-luthersk folkkyrkotradition och ekumenisk teologi reflekterar han över olika sätt att se på församling och drar slutsatser om vad de kan betyda i vår tid och i vår del av världen. Vad en församling är måste kopplas samman med församlingens syfte, det som allt dess arbete syftar till. Kyrkan är sitt uppdrag. I det uppdraget har alla döpta en roll, och en folkkyrka utan kropp är en omöjlighet.
Vad längtar du efter? Den frågan ställde Pär Parbring till den gudstjänstfirande församlingen i kyrkan där han arbetade. Frågan väckte engagemang, och han fick ta del av mångas längtan och tankar om gudstjänst. I sitt kapitel inbjuder han till reflektion kring gudstjänsten och vad som är viktigt för en gudstjänst i vår tid. Parbring identifierar två vanliga sätt att se på gudstjänstens syfte. Det ena ser gudstjänsten som kyrkans djupaste identitet, och det andra lägger tonvikten vid gudstjänsten som kommunikationsform. Inget av sätten bör överbetonas, menar han och visar vad det riskerar att leda till.
Parbring identifierar tre riktningar som församlingarna skulle behöva röra sig i när det gäller gudstjänst och teologi. En rörelse går från himlen till jorden, med en starkare betoning av inkarnationen och det mänskliga. I den blir frågor om representativ delaktighet liksom liturgin och förkunnelsen som tydning av våra liv centrala. Nästa rörelse går från ordningsfokus till relationsfokus och lyfter att delaktighet och mångfald är viktigare än att allt görs perfekt.
Det hänger nära samman med den tredje rörelsen, från produktion till tillsammanskraft. I den utmanar Parbring församlingarna att släppa produktionstänkandet, att några få gör gudstjänst för de övriga, och i stället gå i riktning mot en större delaktighet och ett bredare ansvarstagande.
Mona Eriksson berättar i sitt kapitel historien om Svenska kyrkans internationella engagemang – och om sitt eget och församlingens. Hon minns hur hon som barn följde med sin farmor på missionsauktion, och hon tar oss med från grundadet av Svenska kyrkans mission, över Lutherhjälpens bildande efter andra världskriget till dagens Act Svenska kyrkan. Som en tråd genom kapitlet går insikten om samhörighet mellan våra församlingar och den världsvida kyrkan, och vad det kan betyda för oss, såväl teologiskt som praktiskt.
I kapitlets andra del berättar Eriksson om hur det internationella arbetet byggts upp i domkyrkoförsamlingen. Från att ha varit en grupp lite vid sidan av övriga verksamheter i församlingen, har arbetet alltmer inriktats på att kunskap om hur livet ser ut för människor i andra delar av världen och om Svenska kyrkans internationella arbete ska genomsyra all församlingsverksamhet. Målet för den internationella gruppens arbete är inte bara att samla in pengar utan också att sprida kunskap bland församlingsbor och anställda och att medverka till förändring mot en rättvisare värld. Eriksson ger konkreta exempel på hur olika grupper i församlingen inspirerats till internationellt engagemang och hur arbetet också bidragit till församlingens reflektion över sitt eget missionsuppdrag.
Därnäst följer tre kapitel i vilka det syns extra tydligt att vi befinner oss i Luleå stift, som omfattar en tredjedel av Sveriges yta och bjuder på både utflyttnings- och inflyttningsbygder. I stiftet är också den samiska närvaron tydlig, och därmed väcks också frågorna om hur Svenska kyrkans försoningsprocess kan fördjupa vår förståelse av pastoral livskraft.
I Anna Ingvarsdotters kapitel om diakoni och själavård i glesbygd bjuds vi på en kopp kaffe med Jesus. Vid köksbordet samtalas om stort och smått. Kapitlet ger en inblick i livet i små byar i Västerbottens inland och hur en diakons vardagsarbete ser ut där. Grundfaktorerna för upplevelsen av ett gott liv skiljer sig inte mycket mellan stad och landsbygd, säger hon, men skillnaden i samhällsservice, allmänna kommunikationer och utbud av kulturaktiveter är stor. Det påverkar också människors förtroende för ”samhället”. Ingvarsdotter pekar på vikten av att kyrkan är på plats och ”bryr sig om” människor utanför tätorterna.
Diakonin handlar både om allmänmänskliga frågor och om sådant som kräver mer specialiserade kunskaper. Ingvarsdotter ger exempel på hur diakonalt arbete kan utformas i glesbygd, där man bland annat behöver hantera stora avstånd, brist på lokaler och dålig kontinuitet på prästtjänsterna. Med kärlek till såväl människorna som vidderna hon färdas genom, visar hon på församlingens kallelse att bidra till trygghet, gemenskap och ett gott samhälle.
Församlingen kan bidra med en andlig blick på miljö- och klimatfrågorna, menar Stig Sörlin. I sitt kapitel argumenterar han för behovet av ”ekologisk omvändelse”, att människan inte ses som härskare över skapelsen utan som en integrerad del av den. Som kyrka har vi en särskild roll att spela i att bidra med livsmod och hopp, samtidigt som vi vågar se de bistra sanningarna om klimatförändringarna och hoten mot den biologiska mångfalden i ögonen.
Det här uppdraget blir särskilt viktigt i det som kallas ”den gröna omställningen” och som i norra Sverige innebär stora indu-
strisatsningar på bland annat fossilfri stålproduktion och batterier till elbilar. De här satsningarna kräver mycket energi, och Sörlin ser att satsningarna har ett pris: den utbyggnad av energisystemen som krävs kan få negativa konsekvenser för natur och miljö när stora markområden behöver tas i anspråk för energiproduktion. Det behövs röster som står upp mot ett kolonialt tänkesätt, där Norrland ses som en resursbank medan lokalbefolkningen får ta de negativa konsekvenserna. I kapitlet ger Sörlin flera goda exempel på hur församlingar kan arbeta med hållbarhetsfrågorna på sätt som både ger utrymme för klimatsorg och bidrar till engagemang, hopp och handling.
En pastoralt livskraftig kyrka behöver sikta på en djup förståelse av försoning, så inleder Samuel Hellgren sitt kapitel om en pastoralt livskraftig kyrka i Sábmie. En sådan förståelse ser att målet är livet i Guds nya skapelse och att försoning kan ge möjligheter att skapa något nytt tillsammans. Han frågar sig vilken typ av pastoralt livskraftigt skapande tillsammans med det samiska folket som församlingarna kan ägna sig åt, och det svar han föreslår handlar om att på olika sätt skapa utrymme.
Det handlar om utrymmet på marken; kyrkan behöver både se över sin egen markanvändning och ge utrymme för samer att beskriva sitt förhållande till markerna, menar han. Det handlar också om att ge rum för en samisk världsåskådning, som ofta tar sig uttryck i praktiska handlingar och ritualer. Kyrkan behöver ge utrymme för fria samtal samer emellan, utan att kyrkans präster och teologer ges tolkningsföreträde.
Ytterligare en sida av att ge utrymme handlar enligt Hellgren om att ge utrymme för samiska röster att vara med och forma kyrkans tro och liv. I en samisk relationell syn på skapelsen finns resurser som behövs i vår tid, när en objektifierande syn på skapelsen behöver brytas. Hellgren ger i slutet av kapitlet flera exempel på hur församlingar i stiftet söker nya former för ett samiskt kyrkoliv
och därigenom skapar utrymme för att leva tillsammans. Att låta samiska röster ta sin rättmätiga plats i kyrkans liv och samtal är en vinst för hela Kristi kyrka, avslutar Hellgren.
Meningsfulla mötesplatser för alla åldrar är en del av stiftsstyrelsens vision för pastoral bärkraft. Ett par av bokens kapitel ställer frågor kring vilka som får utrymme och möjlighet att tas i anspråk med både sina begränsningar och sina resurser. Finns det grupper som osynliggörs och diskrimineras, och vad betyder det i så fall för församlingarna?
Ida Marcussons kapitel om kyrkan och unga vuxna börjar i hennes egna erfarenheter av att som ung vuxen sakna mötesplatser och sammanhang i kyrkan. Det ser lika illa ut idag, menar hon, och utmanar oss att skapa rum och plats för de unga vuxna, så att kyrkan och församlingen kan ge bärkraft och livskraft också till dem. Under sina år som universitetspräst och stiftsadjunkt har Marcusson mött många unga vuxna som längtar efter andlig fördjupning och efter att få samtala om tro och liv. Samtidigt blir det tydligt, i samtal med kyrkoherdar, församlingsmedarbetare och de unga själva, att församlingarna i många fall lämnat walk over i relation till denna grupp.
I Biskopens råd med unga vuxna har Marcusson intervjuat deltagarna om deras tankar om församlingsliv och vad som gör dem intresserade av att finnas med där. En gemensam nämnare är gemenskap, att få möta jämnåriga i ett sammanhang där det går att vara sig själv och föra trygga samtal om livets stora frågor. Det är också tydligt att många söker sig till tron för att få ett hopp. I kapitlet ger Marcusson exempel på vad som skulle kunna underlätta för unga vuxna att hitta en församlingsgemenskap och ett sammanhang för växt i tro och liv. Hon poängterar kyrkans uppdrag att möta människor i alla åldrar och livssituationer och ser de unga vuxna som en kraft som Svenska kyrkan behöver.
”För vem är vi kyrka?” frågar sig Carina Byström Nuft. Hon
berättar om ”Linus”, som har en intellektuell och psykisk funktionsnedsättning och därmed fungerar annorlunda än sina jämnåriga. Så länge församlingen anpassade sin verksamhet för att Linus skulle kunna vara med, fungerade det, men när nya ledare tog vid försvann anpassningen och Linus var tvungen att sluta.
Med Linus som exempel ställer Byström Nuft frågor om hur församlingen arbetar med de människor som diskrimineringslagen vill skydda, särskilt dem som har en funktionsnedsättning. De här människorna har samma längtan efter gemenskap och samhörighet som andra, och kyrkor och församlingar behöver arbeta med sina fördomar och se sina möjligheter att skapa mötesplatser som fungerar. Det som några ser som ett problem och en begränsning för övriga deltagare i en verksamhet ser hon som en möjlighet till övning i ödmjukhet och omsorg. Byström Nuft ger i kapitlet exempel på både lågtröskelverksamheter för alla och särskilt riktade ”funkisverksamheter”, som har potential att göra våra församlingar hela och mer livskraftiga.
Bokens två sista kapitel ställer frågor om var vi hittar kraften i vårt arbete och våra liv.
Andreas Söderberg använder i sitt kapitel symfonins form för att på ett poetiskt sätt reflektera över vad musiken kan betyda för en enskild människa och för den kristna gemenskapen. Musiken är en kreativ kraft och uttrycksform, som förmår formulera våra erfarenheter i toner.
Söderberg delar generöst med sig av erfarenheter från livet som musikälskare och kyrkomusiker och visar hur nyfikenheten och nåden också påverkar relationen till medmänniskan. Musiken, med dess olika genrer, blir ett språk som kan skapa möten, oavsett musiksmak. I slutet av kapitlet visar Söderberg hur han använder de här insikterna i arbetet med gudstjänsten. ”En församling är de som firar livet tillsammans”, säger han, och i det firandet spelar musiken en central roll.
Gustav Ericsson och Christofer Sjödin bjuder oss i sitt kapitel att sitta ned vid en brasa invid Umeälven och lyssna till ett samtal. De är kollegor och möts regelbundet utifrån ett behov av att ”prata uppriktigt om teologi och kyrka”. Vi får lyssna till ett samtal som ringlar sig fram, där associationer öppnar nya vägar. Ericsson och Sjödin vrider och vänder på frågor och ”storord” utan att det ska leda till bestämda resultat. Den här kvällen handlar samtalet om pastoral livskraft och vad det är som ger liv och kraft. Samtalet börjar i Hartmut Rosas tankar om begreppet resonans och vad det är att känna sig anropad och hitta en genklang, som leder djupare. Det fortsätter i reflektioner om gudsbild och vad frälsning betyder. I samtalet blir det tydligt att Ericsson och Sjödin strävar i en riktning där andlighet inte stannar på ytan, i det som är bekvämt och känns bra, utan blir något som lyfter oss ur inkröktheten i oss själva ut i en riktning mot solidaritet och tjänande. Andliga praktiker blir då övningar som hjälper oss, enskilt och tillsammans, att ställa in en riktning. Detsamma gäller tolkningar av stora kristna ord, som offer och dop, som kan leda i en riktning mot befrielse och förvandling. De talar om en längtan efter att utvecklas och tas i anspråk genom relationen till Jesus och om frälsningen som en transformativ process, som har med resten av skapelsen och en hållbar framtid att göra. När brasan falnat har de tillsammans ringat in några tankar som ger dem ”bärkraft i den fortsatta vilan och arbetet i Kristus, överlåtelsen och övningen i Gud”.
Luleå i vårvintertid 2024
Maria Klasson Sundin
Maria Klasson Sundin är präst, teologie doktor och stiftsteolog i Luleå stift. Hon har tidigare varit biskopens adjunkt i stiftet och dessförinnan lärare i pastoralteologi och ekumenikhandläggare vid kyrkokansliet i Uppsala.
I bristen ligger vår öppning
Pastoral livskraft för ett levande församlingsliv
Anders Sandberg
”Kan du komma förbi? Nu är mappen klar för underskrifter.” Ungefär så kunde en tidigare kollega regelbundet säga till mig. Den mapp hon menade innehöll blanketter för inträden och utträden. Framförallt utträden.
Jag vet inte säkert hur många jag undertecknande under mina år som församlingsherde, men det var hundratals. Så jag gick för att ta mig an mappen. På väg tillbaka till mitt arbetsrum mötte jag ett par ungdomar i trapphuset, som fått sluta skolan tidigt och istället för att gå hem kommit till församlingsgården för att förbereda kvällens ungdomssamling. I korridoren berättade pedagogen om lägret för hemmasittande ungdomar som anordnats senaste helgen, och diakonen berättade om gårdagens sinnesrogudstjänst. Från foajén kunde jag se att pappa–barn-gruppen nu startat, och jag hörde barnkören sjunga för fullt i aulan, samtidigt som några människor samtalade med varandra medan de kollade om det fanns några passande kläder i ge-och-ta-hörnan. Jag hejade på dem och gick tillbaka till mitt arbetsrum. Så kunde det se ut. En helt vanlig onsdag.
Två berättelser. En som berättar att vi blir färre och att förutsättningarna att vara kyrka minskar allteftersom. Att bärkraften försvinner. En som berättar att det finns en mängd olika uttryck för levande församlingsliv. Att det finns pastoral livskraft.
Vad innebär det för oss att vara kyrka i en tid när kyrkan får allt färre medlemmar? När färre firar gudstjänst regelbundet? När ekonomin krymper? När vi allt oftare behöver hantera minskande förutsättningar inom en mängd områden? När det känns som att det inte finns möjlighet att reflektera och agera för långsiktighet, så att människor erfar hopp och tro, på grund av allt som måste hanteras i stunden? Allt detta kan väcka såväl sorg och handlingsförlamning som frustration, kreativitet och vilja att agera.
Brist eller befrielse
Självförståelsen i många församlingar och pastorat, men också hos många medarbetare, är just ”brist”. Att det är brist på pengar, brist på tid, brist på engagemang, brist på kompetens, brist på framtidsutsikter. Det kan leda till en slags sorg som ”låser” möjligheterna att göra förändringar som fokuserar på kyrkans kärnuppdrag, vilket i sin tur riskerar att förlama församlingslivet, då uppmärksamheten läggs på struktur- och organisationsfrågor istället för evangeliet, på dokument istället för möten med människor. Tilltron till resurser gör att minskande resurser riskerar medföra minskad initiativförmåga och krympande församlingsliv. Det kanske skulle behöva finnas ”organisatoriska sorgegrupper” så att förlamningen kan vändas till befrielse, och vi kan närma oss förlåtelse och helande istället för att leva i besvikelse.
Verkligheten är att Svenska kyrkan är en mycket resursstark kyrka med byggnader, anställd personal och verksamhetsmedel. Samtidigt finns det också en faktisk brist som behöver hanteras. Det faktum att det finns församlingar och pastorat som på sikt inte
har bärkraft, primärt ekonomisk eller organisatorisk, och inte kommer kunna upprätthålla pastoral livskraft på egen hand, behöver uppmärksammas. Att hålla fast vid den nuvarande organisationen är en strategi som inte har någon framtid. Jag tror att Kent Wisti talade sant för sju år sedan, när han i Dagens Nyheter sa att ”Svenska kyrkan kommer att dö. Och det är bra.”
Vad skulle hända om vi byter taktik? Om vi istället för att tala om strategier för att hantera minskande resurser allt mer börjar agera som en gemenskap som är på väg?
Om vi förstår oss som en gemenskap som är på väg kan vi behöva öva oss i både uppmärksamhet och urskiljning samt mod och handlingskraft. Försöka styra i en annan riktning. För alla som upplevt pyspunka på en cykel vet att det blir svårare att styra ju mindre luft som finns i däcket och till sist, när luften gått ur helt, går det inte att cykla längre. Överfört till församlingslivet blir frågan vad vi behöver få syn på idag och hur vi behöver agera den närmaste tiden – innan det går alltför trögt eller vi till och med kör på fälgarna.1
Den tidigare biskopen i östra Tyskland, Axel Noack, talade om ”att minska med glädje och växa genom detta”.2 När jag läste det första gången hajade jag till. Jag blev utmanad av att han vänt på perspektivet, det som ju också Jesus var en mästare på. Vi läser gång på gång i evangelierna hur folk förvånas och blir svarslösa över Jesu omvända perspektiv. Kanske handlar det om just det. Omvändelse. Att vända våra blickar åt ett annat håll för att få syn på något annat. Noacks utmanande ord uttalades i östra Tyskland i början av 2000-talet, när många blickade tillbaka och nostalgiskt önskade att det var som förut, trots allt som folket fått utstå under
1 Begrepp hämtat från ”Pyspunka. Årsrapport från stiftskansliet till stiftsstyrelsen i Växjö stift 2023”. Växjö stift 2024.
2 Bretschneider-Felzmann 2022, s. 27.
DDR-tiden. Att det sällan blir som det var förr vet vi egentligen, men det är lätt att hamna där i tanken.
Om vi själva vänder blicken bort från våra minskande resurser tror jag vi har goda möjligheter att få syn på något annat: människorna, traditionerna, teologin, engagemanget, delaktigheten. Noack igen: ”Om begreppet folkkyrka inte bara handlar om siffror, utan om folkkyrka betyder att evangeliet riktar sig till hela folket, då är vi en folkkyrka”.3 Det handlar alltså inte om att glädjas över minskningen, för kyrkans uppdrag är ju samtidigt att växa. Utan om modet att bära och bäras av budskapet om den uppståndne och samtidigt ha frimodighet att söka nya vägar för kyrkans former. Att inte till varje pris upprätthålla institutionen Svenska kyrkan i dess nuvarande organisering utan att låta något nytt växa fram ur bristen, ur sprickorna. Leonard Cohens rader är ofta citerade, men här kommer de ändå igen: ”There is a crack in everything. That´s how the light gets in.”4 Eller som det går att se i den japanska konstformen ”kintsugi”, där trasig keramik repareras med guld – det glänser i sprickorna. Svenska kyrkan behöva vara och göra annorlunda i framtiden. Sifforna talar ett tydligt språk. Men som kyrka vet vi att siffror inte är allt. Kyrkoordningen uttrycker församlingens syfte: ”att människor ska komma till tro och växa i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”5 Hur kan detta skina igenom? Kan det vara i bristen som vår öppning ligger?
3 Bretschneider-Felzmann 2022, s. 27.
4 Leonard Cohen, strof i låten ”Anthem” från albumet The Future, 1992.
5 Kyrkoordning för Svenska kyrkan 2022, ur inledningen till Andra avdelningen: Församlingarna.
Berättelsen formar oss
Den kristna tron vilar i en berättelse. En berättelse om Gud som griper in – skapar, frälser, ger liv. Genom kyrkohistorien ser vi hur berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse format livet för både individer och organisationer. Samtidigt ser vi hur andra berättelser också haft betydelse och gett olika tolkningsnycklar i olika tider. Ibland splittrande och ibland enande. Vilken berättelse vill vi berätta och låta oss formas av? Den berättelse som varit dominerande i Svenska kyrkan under en längre period är självförståelsen av att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka där anställda skapar förutsättningar för, och erbjuder möjlighet att delta i, olika verksamheter. Gudstjänster, konfirmandgrupper, körer, barngrupper och så vidare.
När vi nu ser att förutsättningarna förändras blir frågan om det går att berätta berättelsen om Svenska kyrkan på ett annat sätt än med utträdesblanketter. Ett minskat antal anställda medarbetare, vilket med mycket stor sannolikhet är vår framtida verklighet, behöver inte nödvändigtvis innebära att församlingslivet sätts på paus eller helt stannar av. Var finner vi ledtrådar? Kanske kan Jesu undervisning leda oss på vägen. När vi läser i evangelierna ser vi att det återkommande temat är Guds rike, eller himmelriket, som det står i Matteusevangeliet. Kyrkoordningens uttryckta syfte med församlingen berör också detta genom formuleringen att Guds rike ska ”utbredas”. Där finns någonting att utforska.
Den amerikanske teologen Stanley Hauerwas berör detta i boken Det fredliga riket, där han skriver att det genom Jesu liv, död och uppståndelse etableras ett sätt att leva som Gud gjort möjligt –att leva fredligt i en våldsam värld.6 I vår tid av oro och ofred är det både aktuellt och angeläget. Att följa Jesus, skriver Hauerwas, ”innebär att vi måste, precis som han, ge upp allt som vi tror ska ge oss makt över våra egna liv och andras liv. Ifall vi inte klarar av
6 Hauerwas 2012, s. 171.
att avsäga oss tron på att vi kan säkerställa våra livs betydelse, så klarar vi inte att leva ut Guds rikes fred”.7 Att kyrkan går mot en minoritetsposition i samhället kan bli en övning i just detta, att ge upp och överlåta makten till Gud. Komikern Ronny Erikssons ord blir en öppnande befrielse på samma tema: ”Det är aldrig för sent att ge upp!”8
Berättelsen om Svenska kyrkan skulle istället för en verksamhetsberättelse kunna vara en berättelse om att ge upp. Inte uppgivet utan med tillförsikt om att det vi inte krampaktigt håller fast vid istället kan få liv. Detta eftersom vi är förlåtna. Hauerwas igen: ”Men eftersom vi lärt oss att leva som ett förlåtet folk, som ett folk som inte längre har kontroll, så upptäcker vi att vi kan bli ett helt folk.”9 Som en öppen folkkyrka med krympande resurser skulle detta kunna vara en ledtråd till hur vi förhåller oss till detta med att minska. Att istället för sökande efter kontroll leva i tillit till Guds omsorg. Att istället för brist närma sig förlåtelse, helande och upprättelse. Att söka gå en fredlig väg, som både bjuder motstånd och inbjuder oss agera.
Att församlas har alltid varit en kraft till förändring. I totalitära stater är det ofta förbjudet att samlas mer än vid av staten påkallade uppvisningar. Människor som sluter sig samman blir ett hot mot makten. En utmaning av status quo. Organiseringen i folkrörelser i Sverige från mitten av 1800-talet har varit en avgörande byggsten i det samhälle vi lever i idag, även om många av de grundläggande värdena nu prövas på olika sätt i det marknadsorienterade, individualiserade och digitala samhälle vi nu är en del av. Men en kyrka
7 Hauerwas 2012, s. 168.
8 Euskefeurats albumtitel Aldrig för sent att ge opp från 2010 är ett exempel på bruket av detta citat.
9 Hauerwas 2012, s. 172.
i minoritetsposition kanske erbjuder andra möjligheter att söka fredens väg. Att församlas gör skillnad.
Vad är en församling?
Men vad är då en församling – utifrån vår evangelisk-lutherska svenskkyrkliga historia och tolkning? För att närma oss ett svar på det behöver vi ha några olika ingångar. För det första nämner kyrkoordningen tre saker av konstitutionell betydelse: gudstjänstfirande, geografiskt område och förtroendevalda. Lite förenklat: om det finns människor som firar gudstjänst inom ett geografiskt område och det finns förtroendevalda som tar ansvar – då är det en församling. Det behövs inga invigda kyrkorum eller anställda medarbetare. Men vi inser att Svenska kyrkan skulle se väldigt annorlunda ut om det varken fanns kyrkobyggnader eller anställda. Även om resurserna krymper kommer Svenska kyrkan inom överskådlig tid ha båda delarna kvar, om än kanske i något mindre omfattning. Men det är dessa tre saker som kyrkoordningen nämner. Det ger perspektiv till en kyrka som på många sätt blivit en verksamhetsproducent, där anställd personal levererar verksamhet för människor att ta del av i många gånger fina lokaler.
Avery Dulles klassiska verk Models of the Church ger oss ytterligare några ingångar. Även om Dulles som katolsk präst inte tecknar en specifik evangelisk-luthersk kyrkosyn, har hans allmänkyrkliga anslag fortfarande aktualitet och kan ge tolkningsnycklar för vad det är att vara församling idag. Han talar om kyrkan som institution, mystik gemenskap, sakrament, härold och tjänare.10 Utifrån dessa fem begrepp utvecklar han fem grundmodeller som på olika sätt svarar på vad kyrkan, men i förlängningen också församlingen, är.
Att Svenska kyrkan på många sätt bär kännetecken av institution
10 Dulles 2002, s. 26–94.
är tydligt, också på församlingsnivå. Det är både ett historiskt arv och något som kommer vara betydande framåt. Det behöver i denna text inte utvecklas ytterligare. Folkkyrkotanken, som ju i och för sig inte är helt enkel att ”fånga in” eftersom den i olika tider beskrivits med olika tolkningar och betydelser, rymmer tydligt perspektivet härold. Den förekommande nåden, som folkkyrkoteologen Einar Billing talade om, och evangeliets förkunnelse till syndernas förlåtelse har kännetecknat såväl självförståelsen som upplevelsen av Svenska kyrkan och församlingen. Förkunnelsen och den kristna undervisningen har varit och är central.
Folkkyrkotanken utvecklades i kontrast till den framväxande frikyrkorörelsen och har ett mindre uttalat perspektiv på gemenskap, vilket skulle kunna ses i ljuset av Dulles modell om kyrkan som mystik gemenskap. Han benämner kyrkan som både synlig och osynlig. Teologen Jan Eckerdal talar i avhandlingen Folkkyrkans kropp om den Billingska folkkyrkan som en ecklesiologisk huvudfoting.11 Alltså en kyrka som liknar ett barns teckning där benen är tecknade direkt till huvudet och kroppen saknas. Eckerdal menar att folkkyrkan riskerar att sakna kropp, alltså faktisk gemenskap, och endast bestå av prästen, eller idag anställda, som huvudet. Att förstå och utveckla kyrkan som gemenskap, med ledord som öppenhet och delaktighet, bedömer jag vara en av de viktigaste frågorna för Svenska kyrkan idag. Viktigare än att betona den osynliga kyrkan, även om det samtidigt är så att kyrkan alltid också är större än dess aktiva medlemmar. Att i en krympande tid som församling sakna social kropp, alltså delaktiga medlemmar, riskerar inte bara att göra församlingen till en huvudfoting med litet huvud, utan till ett helt osynligt, livsfattigt, skal.
En mer sakramental syn på kyrkan ryms också i förståelsen av vad en församling är. Biskop emeritus Ragnar Persenius utveck-
11 Eckerdal 2012, s. 279.
lar i boken Nådens budbärare – om den sakramentala folkkyrkan ett sakramentalt kyrkotänkade med betoningen att det är Gud som handlar i och genom kyrkan. Han skriver: ”Det handlar om en verklig gudomlig närvaro, inkarnation i vår värld, knuten till jordiska medel, som därigenom blir bärare av nåd, nådemedel för människors frälsning.”12 Den betoning av gudstjänsten och mässan vi ser på många håll är också ett uttryck för kyrkan som sakrament.
Dulles tal om kyrkan som tjänare ser vi kanske tydligast konkret uttryckt i allt diakonalt arbete som sker i församlingarna. Han lyfter fram att inte bara enskilda individer, utan kyrkan själv, kan transformeras till tjänst för de fattiga och förtryckta. En tjänst som också rymmer profetisk kritik mot orättfärdighet. Att församlingars diakonala tjänst är av betydelse och på många sätt kännetecknar människors bild och erfarenhet av kyrkan i vår tid, uttrycker också något av vad en församling är.
Så om vi lägger till Dulles perspektiv som ett raster på vad en församling är, utifrån denna korta och summariska beskrivning, ser vi att kyrkan kan visa sig som institution, som ett förkunnat budskap, som gemenskap, som bärare av närvaro och nåd samt som diakonal tjänst. Detta ligger nära det som kyrkoordningen benämner som kyrkans grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission – med syftet att människor ska komma till tro och växa i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Att koppla samman frågan vad en församling är med detta uttalade syfte är nödvändigt. Kyrkan är dess uppdrag. Eller som Kyrkornas världsråd uttrycker det: ”Det är inte kyrkan som har en mission, utan missionen som har en kyrka.”13
Om vi ska närma oss en evangelisk-luthersk förståelse av vad
12 Persenius 2000, s. 8.
13 Kyrkornas världsråd 2013, s. 28.
en församling är kan vi också behöva nysta i reformationens upptäckter och betoningar. Det är svårt att göra direkta överföringar från 1500-talets kyrkliga situation till lokalt församlingsliv i Sverige idag, då den mångfacetterade verksamhet som idag finns i Svenska kyrkan inte fanns på samma sätt i det medeltida Tyskland. Men för att närma sig några centrala områden kan Augsburgska bekännelsens artiklar VII och VIII nämnas. Där utvecklas kort synen på kyrkan som en och de heligas samfund där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.14 Det väcker frågor som: Vad betyder det för oss att kyrkan är en i våra olika församlingar och pastorat? Vad betyder det för vår solidaritet? För vår vilja och förmåga att avstå någonting för någon annan? För vår förståelse av vad tillsammans betyder i praktiken? Betyder det något för hur vi tänker kring organisering, ansvar och makt? Hur kan vi gestalta de heligas samfund i vår tid? För människor i landet Sverige? Och vad betyder det för oss som en del av den världsvida kyrkan?
Pastoral livskraft
Luther tog strid i en mängd olika frågor kopplade till kyrkans liv och levda praktiker, men det som kanske mest tydligt är ett uttryck för en evangelisk-luthersk syn på församlingen handlar om betoningen av Ordet och att alla döpta och troende lyfts fram som ett prästerligt folk. Som bärare av kyrkans uppdrag. Det vi brukar kalla det allmänna prästadömet. Ett levande församlingsliv är ur en luthersk förståelse därför ett församlingsliv där Ordet är verksamt och uppdraget bärs av många.
Vilka uttryck för det ser vi idag och hur skapar vi en mylla där Ordet kan verka? Stiftsstyrelsen i Luleå stift uttrycker under rubriken” Mål och inriktning 2024–2027” följande:
14 ”Augsburgska bekännelsen” 1985, s. 59.
Med pastoral livskraft menas att det finns förutsättningar för ett levande församlingsliv: att församlingar har förmåga att skapa ett öppet och engagerande gudstjänstliv, en modig diakoni och meningsfulla mötesplatser för alla åldrar. Pastoral livskraft förutsätter en bred syn på medarbetarskap där många – ideella, förtroendevalda och anställda – tillsammans tar ett aktivt ansvar för församlingsliv, gudstjänstliv och diakonala utmaningar. Pastoral livskraft sätter också den lokala församlingen i relation till den världsvida kyrkan och det ömsesidiga beroende som finns i Kristi kropp – som det uttrycks i mässan: så är vi fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.15
Men hur tar det sig uttryck? Vilka spår lämnar den pastorala livskraften? För en tid sedan ställde jag mig dessa frågor utifrån mitt uppdrag att arbeta med idealitet och pastoralt utvecklingsarbete i Luleå stift. Jag skrev följande korta anteckningar efter att ha läst några olika artiklar och böcker som på olika sätt behandlade frågor om församlingsliv. Utan att säga att dessa kännetecken är de enda, menar jag att de säger något om hur ett levande församlingsliv tar sig uttryck.
• Det är lätt för alla som vill göra en uppgift att finna plats för sitt engagemang.
• Delaktig gemenskap – så att världen ska få leva.
• Angelägna gudstjänster sammanfogar vardagslivet med det gemensamma liturgiska livet, så att människor får redskap att leva ett sakramentalt liv.
• Omsorg om varandra och andra.
• Utåtriktad – till tjänst för människor. Diakonal.
• Som luthersk kyrka: fokus på undervisning och lärande.
15 Luleå stift, Luleå stifts plan för verksamhet och ekonomi 2024–2026, s. 7.
• Anställda medarbetare tolkar sitt uppdrag primärt som möjliggörare för andras engagemang och delaktighet.
• Präglas av öppenhet mot Guds tilltal och människors längtan – utan att fokusera på att ”lösa” människors problem eller att vara relevant.
• Människor blir upprättade, växer i tro och tillit. Längtan efter ett liv tillsammans med Gud och varandra ”anas i atmosfären”.
• Bön praktiseras och betonas.
• Mer fokuserad på att gå ut än att nå ut.
Dessa osorterade punkter är som sagt inte på något sätt det fullständiga svaret på vad som är pastoral livskraft och vilka spår som pastoral livskraft lämnar. Men tillsammans med punkter som formuleras i församlingen kan de vara en spegel i det lokala församlingslivet. Är det så här? Om ja: vilka förutsättningar behövs för att det ska fortsätta? Om nej: vad behövs för att det ska finnas förutsättningar för ett levande församlingsliv? De följande kapitlen i boken ger ytterligare stoff om hur levande församlingsliv kommer till uttryck och kan fungera som just spegel i fortsatt reflektion och samtal.
För många år sedan, på väg in till gudstjänst i bönhuset i min hemby, fick min äldre syster en fråga. Alex, som ställde frågan, kom till tro på femtiotalet och hade sedan dess varit engagerad i bönhuset. Han frågade: ”Hur har du det med Gud?” Min syster blev överrumplad och gav ett svar på något sätt. Jag vet inte om hon minns händelsen, men jag har funderat över den många gånger. Den har sin förklaring i Alex erfarenhet och möte med Ordet. Upplevelsen att Gud grep in i hans liv. Som jag minns det, var frågan genuin och inte ställd uppfordrande utan med omsorg och öppenhet. Alex var en delaktig församlingsbo som ville ta ansvar i sitt lokala sammanhang. I allt från praktiska göromål kring fastig-
heten och verksamheten till omsorgen om människor och de stora frågorna om nåd, försoning, evighet och livet tillsammans med Gud. Alex fråga är en del av den berättelse som är min kyrkohistoria. När jag hörde den frågan ställas hade jag aldrig hört talas om Einar Billing, Stanley Hauerwas eller Avery Dulles. Jag hade aldrig funderat över Svenska kyrkans organisation. Jag hade inte tänkt tanken att jag i framtiden vare sig skulle underteckna utträden ur Svenska kyrkan eller skriva ett kapitel i en bok inför ett diakon- och prästmöte. Vi bär både en enskild och en gemensam kyrkohistoria. Att Luleå stift idag talar om vikten av att det finns pastoral livskraft i församlingarna handlar om båda. Vikten av att vi tillsammans tecknar en bild framåt som bär med sig historien. Vi behöver i det perspektivet gå i gamla hjulspår samtidigt som vi söker vägen i en ny tid, med tron att Gud kan gripa in i vår värld också idag. Vi har en berättelse att berätta. Detta för att människor ska finna tro – och växa i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Anders Sandberg är präst och stiftsadjunkt för pastoralt utvecklingsarbete i Luleå stift. Han har tidigare tjänstgjort i Ersmarkskyrkan, samarbetskyrka med EFS, och som församlingsherde i Umeå stadsförsamling.
Litteratur
”Augsburgska bekännelsen”, 1985, i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s. 53–90. Stockholm: Verbum. Bretschneider-Felzmann, Almut, 2022, ”Att minska med glädje? Reflektioner över kyrkornas utveckling i Tyskland” i Thidevall, Sven (red.), Svenska kyrkan som minoritetskyrka. Rapport 1 fran projektet ”Folkkyrka i minoritet”, s. 23–38. Skellefteå: Artos & Norma. Dulles, Avery, 2022, Models of the Church . New York: Doubleday. Eckerdal, Jan, 2012, Folkkyrkans krop p. Skellefteå: Artos & Norma.
Hauerwas, Stanley, 2012, Det fredliga riket Skellefteå: Artos & Norma. Kyrkoordning för Svenska kyrkan, 5. utgåvan, 2022. Stockholm: Verbum. Kyrkornas världsråd, 2013, Tillsammans för livet: mission och evangelisation i en värld i förändring. Bromma: Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd. Tillgänglig: www.skr.org/material/tillsammans-for-livet/ [2024-02-22].
Luleå stift, Luleå stifts plan för verksamhet och ekonomi 2024–2026. Tillgänglig: https://www.svenskakyrkan.se/luleastift/beslutandeorgan.
Persenius, Ragnar, 2000, Nådens budbärare – den sakramentala folkkyrkan. Stockholm: Verbum.
Växjö stift, 2024, ”Pyspunka. Årsrapport från stiftskansliet till stiftsstyrelsen i Växjö stift 2023”. Tillgänglig: https://www.svenskakyrkan.se/ vaxjostift/pyspunka [2024-02-10].
Var spirar det idag? Vad behövs för ett levande församlingsliv också i framtiden?
Hela Svenska kyrkan står i och inför stora förändringar under 2000-talet. Det är lätt att frågor om ekonomi och organisation skapar missmod och skymmer sikten för kyrkans uppdrag att vara salt och ljus i världen. Livskraft i församlingen: berättelser från Luleå stift vill rikta blicken mot församlingens möjligheter att mitt i allt detta skapa ett öppet och engagerande gudstjänstliv, en modig diakoni och meningsfulla mötesplatser för människor i alla åldrar.
I tio berättelser delar stifts- och församlingsmedarbetare från olika delar av Luleå stift med sig av sina tankar om vad som kan göra församlingslivet livskraftigt och hållbart. Kapitlen utgår från olika teman och frågor men binds samman av längtan efter ett levande församlingsliv, såväl i stad som i glesbygd – för människans, samhällets och skapelsens skull.
Medverkande: Carina Byström Nuft, Gustav Ericsson, Mona Eriksson, Samuel Hellgren, Anna Ingvarsdotter, Maria Klasson Sundin (red.), Ida Marcusson, Pär Parbring, Anders Sandberg, Christofer Sjödin, Andreas Söderberg och Stig Sörlin. Förord av biskop Åsa Nyström.
