9789152639566

HOMILETISKA VERKTYG

ANNA NORRBY OCH

CLARA NYSTRAND

PREDIKA ORD SOM GLÖDER

ANNA NORRBY OCH CLARA NYSTRAND

PREDIKA ORD SOM GLÖDER

HOMILETISKA VERKTYG

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm

08-743 65 00 verbum.se

Utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse.

© 2025 Anna Norrby, Clara Nystrand och Verbum AB

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Bilden sidan 118 © Kent Wisti

Redaktör Lina Mattebo

Omslag Anna Larsson

Inlaga Aina Larsson

Omslagsfoto Magnus Aronson

Första upplagan, första tryckningen

Tryck ADverts, Lettland 2025

ISBN 978-91-526-3956-6

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

1.

INNEHÅLL

3.

5.

6.

7.

8.

9.

1 PREDIKAN SOM FÖRÄNDRAR

En inledning om predikans väsen och bokens utgångspunkter

”Hur kan man i predikan tala om klimatkrisen utan att det blir lagiskt eller moralistiskt?”

Professor Johan Cilliers ler. Han har ägnat hela sitt liv åt att studera och skriva om förkunnelse, och särskilt betonat förkunnelsen av nåd. Det är inte första gången han behöver påpeka att svaret på en klurig fråga inte finns där vi först tror.

”Vi måste backa till frågan om varför vi predikar överhuvudtaget”, svarar Cilliers. ”Det är först efter predikans varför som vi kan svara på predikans vad och hur.”

Svaret på frågan om predikans varför får självklart betydelse för hur vi predikar och vad vi säger. Olika teologer och homileter1 ger olika svar – det finns flera idéer om vad predikan är och ska vara. För att senare i boken kunna fördjupa oss i predikans vad och hur behöver vi alltså börja med att utveckla vårt varför. När vi som skriver den här boken svarar på frågan om varför vi predikar, stämmer vi in i den amerikanska homileten Anna Carter Florences beskrivning:

Predikans syfte är förändring. 2 Vad menar vi med det? Det kan vara ovant att tänka kring predikan i termer av förändring, men egentligen är det en naturlig och självklar följd av övertygelsen om att Gud har en vilja med oss och med världen. Tron förändrar människor, liv, världar och skeenden. Det mönstret genomsyrar Bibeln. Snarare än att tänka i termer av binär förändring, föreställer vi oss en förändring i form av en rörelse eller utveckling. En predikan som är angelägen för människor är en predikan som vill något, som vill påverka, som vill förändring. Som glöder.

Alltså: Predikans syfte är förändring därför att tron ytterst skapar förändring. Det är förstås en förändring som till syvende och sist ligger i Guds hand, men som jag som predikant ska bidra till och inte stå i vägen för.

Ur ett predikoperspektiv ser denna förändring olika ut beroende på vilken slags predikan det handlar om. En predikan med ett själavårdande tonläge syftar till att skapa förändringen tröst hos lyssnarna medan en predikan med ett samhällskritiskt tonläge syftar till att väcka engagemang och självrannsakan. Den undervisande predikan syftar i sin tur till ökad kunskap om trons värld, och en mystagogisk predikan låter oss ana Guds mysterium, för att nämna några exempel.

Förändring behöver inte ske genom en enstaka predikan, den kan också ske över längre tid. Den amerikanska homileten Kimberly Wagner skriver att predikans poäng är att ”proclaim the good news of Jesus Christ for the transformation of individuals, communities, and the world”.3 Det vill säga: Predikan uppnår sitt syfte när individer, samhällen och världen förändras genom evangeliet. Det låter stort och kan verka otroligt anspråksfullt, men i botten ligger en syn på förkunnelse som ett pågående arbete.

När Wagner utvecklar vad det innebär att predikans poäng är förändring, betonar hon att en predikan i sin konkreta utformning ska:

• vara grundad i de bibliska texterna

• ta hänsyn till sitt specifika sammanhang samt

• ta lyssnaren och dennas kallelse på allvar.

De här tre dimensionerna är helt avgörande för predikan och de kommer att följa med genom hela den här boken.

Vi som skriver den här boken har en djup övertygelse att världen behöver goda predikanter. Vi, Anna Norrby och Clara Nystrand, är båda präster i Svenska kyrkan och undervisar i predikan vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi skriver den här boken för att dela med oss av våra kunskaper med målet att utveckla predikan i ett svenskt sammanhang. Clara har doktorerat i praktisk teologi, med tyngdpunkt på nutida predikan i Svenska kyrkan. Anna har en Doctor of Ministry in Preaching från Chicago och skrev då ett arbete om profetisk predikan. Clara ledde under flera år också predikopodden Tolkning pågår. Vi är skolade både i USA, Tyskland och Sydafrika och det har skärpt vår blick för den svenska predikokulturens styrkor och svagheter.

Predikan som konst, hantverk och teologi

När predikans syfte är förändring menar vi att det är viktigt att predikan utöver intellektet även talar till känslorna. I förlängningen innebär det att predikan är en konstform – vilket är en viktig utgångspunkt för oss. Med predikan som konstform menar vi att predikan i minst lika hög grad handlar om att måla och skapa med ord som att överföra eller klargöra information. När jag predikar arbetar jag både gestaltande och upplysande. Det betyder att predikan är något annat än en teologisk föreläsning. Som predikant använder jag språket, metaforer och berättelser för att exempelvis skapa stämningar och förmedla mer än enbart kunskap och resonemang. Det handlar både om ett konstnärskap och ett hantverk, och precis som med andra konstformer finns det för predikanter tekniker att öva sig i och handfasta metoder att lära sig.

Utöver att predikan är en konstform och ett hantverk menar vi också att predikan är ett skeende där jag som predikant formar och formulerar teologi. Vecka efter vecka, i kyrkorum runt om i landet och i världen, knådar predikanter sina övertygelser i sitt arbete med bibelordet och med den gudstjänstfirande församlingen i åtanke. Det är en stor och viktig uppgift att på den plats där jag är satt att verka, sätta ord på tron på ett sätt som blir angeläget just där. Att formulera teologi i predikan är något annat än att formulera systematisk teologi vid universitetet, likväl påverkar det där knådandet den teologi som växer fram i våra sammanhang över tid.

När den amerikanska homileten David Schnasa Jacobsen formulerar sig om hur teologi tar form just i predikan lyfter han fram fyra nyckelbegrepp: Teologin är konfessionell. Den formas i samspel med församlingen. Den är också retorisk och provisorisk. Det innebär att typiskt för teologin i predikan är att den har evangeliet i centrum för tolkningen och att den präglas av sitt sammanhang, sin församling. Att teologin är retorisk innebär att den alltid formuleras med konkreta lyssnare i åtanke. När jag ser mina lyssnare för min inre blick i min predikoförberedelse och när jag känner till delar av deras livsberättelser, kommer det allt som oftast innebära att jag hittar andra sätt att formulera mig teologiskt på, än när jag studerade teologi vid universitetet och skulle skriva en uppsats. Det provisoriska handlar om att det här är den tolkning jag gör här och nu. Nästa år och i ett annat sammanhang kommer min tolkning att ha andra tyngdpunkter. En predikan är levande och aldrig tänkt att huggas in i sten.4

Som predikant är jag både teolog och konstnär och vi hoppas att den här boken ska stärka dig som läser, i båda dessa roller.

Ord som glöder

Glöd står för värme och kraft. Det är inte något som bara flammar upp och försvinner. Glöden är uthållig, den ligger där och pyr stadigt. Men den kan flamma upp. Den kan bränna till.

Glöden binder samman bibelordet och predikan. Vi som predikanter behöver leta oss fram till och känna bibelordets glöd för att kunna bära den vidare in i predikan. När orden glöder är det angeläget. I ordens glöd finns kraft till förändring.

Det är den goda glöden vi tar sikte på. För att nå fram till orden som glöder är vi som predikanter hjälpta av konkreta verktyg och metoder. Vår ambition med boken är att hålla samman det som är grandiost – visionen av att förändring är möjlig – med det hantverksmässiga pillandet. Därför presenterar vi både olika perspektiv på predikosituationen och konkreta redskap för predikoarbetet. I boken utforskar vi predikans lyssnare och språk, teologi, kontext och predikans förberedelsearbete. Avgörande för predikan är också arbetet med bibeltolkning och hur vi ser på vår roll som predikanter. Bokens sista kapitel tar upp tal vid kyrkliga handlingar – också det en viktig form av förkunnelse – och de speciella villkor som präglar predikosituationen när det värsta har hänt.

Varje kapitel avslutas med frågor till den färdiga predikan. Frågorna är tänkta att fungera som en påminnelse och en möjlighet att skärskåda och utveckla predikan. Allra sist i boken har vi samlat ihop alla frågorna till en lång checklista. Den kan verka orimligt lång. Men så här tänker vi: Du känner bäst dig själv som predikant. Välj ut vilka frågor som är mest relevanta för dig. På samma sätt tänker vi kring de verktyg boken erbjuder: Välj de du gillar! Vi hoppas att boken kan vara en hjälp för predikanter att bli ännu mer sig själva. Tydligare både som människor och teologer. Och även erbjuda möjligheter att ta steg i nya riktningar.

Vår förhoppning med boken är att den ska kunna vara till hjälp för alla som predikar, på ett eller annat sätt. Vi, Anna och Clara, är präster i Svenska kyrkan och många av våra erfarenheter och

utgångspunkter är formade i det sammanhanget. Samtidigt är boken också präglad av tankar från amerikansk homiletisk tradition, långt ifrån de nordiska folkkyrkornas verklighet. Vi tror att det här spänningsfältet är en tillgång för boken.

Vi är väl medvetna om att många predikanter upplever att de inte har möjlighet att ge predikoarbetet den tid som de skulle önska. Vi hoppas att den här boken ska kunna ge redskap för att komma längre och djupare på den tid som finns att tillgå. Vi hoppas också att bokens perspektiv ska ge ny lust och energi in i arbetet med predikan.

På några ställen i boken använder vi oss av konkreta predikoexempel – antingen i sin helhet eller i utdrag. Vi har valt att använda exempel när vi menar att det i extra hög grad kan vara till hjälp att få grepp om hur någon annan har gjort i predikan för att hantera ett dilemma av något slag. Vi hoppas att exemplen ska inspirera.

En del av den här bokens perspektiv hör till homiletikens i det närmaste tidlösa frågor, men vi har också valt att ta upp en hel del sådant som är specifikt för vår tid. Vi skriver till exempel om profetisk predikan i vår tid, om att predika i klimatkrisen och om predikan i digitala rum. Det finns nackdelar med att knyta en bok till sin tid, men framför allt visar det på ett ställningstagande från vår sida: Kontexten är viktig för predikan!

Noter

1 I den här boken har vi valt att benämna de teologer som särskilt ägnat sig åt homiletik, det vill säga läran om predikan, för homileter.

2 Florence, Anna Carter. Preaching as Testimony. 2007, 88–92.

3 Wagner, Kim. Föredrag vid den kvalificerade fortbildningen i predikan vid Fjellstedtska skolan i Uppsala i v. 46 2022.

4 Jacobsen, David Schnasa. Homiletical Theology: Preaching as Doing Theology. 2015, 37.

2

MED LYSSNARNA I ÅTANKE

Ett kapitel om predikans lyssnare och språk – och samspelet dem emellan

Intervjuare: Varför kunde du inte relatera till predikan? Var det för att den handlade om något som hände för så länge sedan?

Nathanael: Det var för att jag inte orkade lyssna.

Intervjuare: Varför inte?

Nathanael: Eftersom … blablablabla.

Intervjuare: Var det tråkigt?

Nathanael: JA!

Nora: Jag önskar att vi kunde spola förbi den … (Från ett samtal med barn om predikan, till en forskningsstudie.)1

Predikan är ett komplext och sammansatt skeende där vi kan välja att rikta vårt fokus mot olika delar: exempelvis förberedelseprocessen, det teologiska innehållet, språket eller själva framförandet. Inom homiletiken talas det om den så kallade ”homiletiska vändningen” som skedde under mitten av 1900-talet. Denna vändning innebar ett fokusskifte bland dem som undersökte och skrev om predikan – från predikans innehåll till predikans mottagare. Olika insikter

från studier av kommunikation och språk tydliggjorde att det som sägs inte alltid är detsamma som det som hörs. Att någonting blir sagt betyder inte att det blir mottaget eller förstått.

Med detta fokusskifte väcktes nya spännande frågor om predikans lyssnare: Vilka är de? Vilka kunskaper har de om kristen tro? Vilka frågor grubblar de över i sina liv? Vi, Anna och Clara, är övertygade om att en förklaring av treenigheten – hur tydlig och pedagogisk den än är – inte griper tag i den lyssnare som kommer till kyrkan med helt andra frågor om till exempel mening eller en längtan efter att känna sig sedd. Så hur kan jag som predikant skapa bästa möjliga förutsättningar för att det ska ske ett möte i predikan? Hur tar jag mina lyssnare på allvar? På de frågorna finns inget enkelt svar, så som det sällan finns på intressanta frågor, men det finns ett antal pusselbitar att lyfta fram och fundera över. Flera av dessa pusselbitar handlar i botten om människosyn, men också om språk och kommunikation.  Det här kapitlet handlar alltså om predikans lyssnare – om vad och hur och varför lyssnare uppfattar det de uppfattar – och hur predikanter behöver förhålla sig till detta. Först skriver vi om synen på lyssnarna, det vill säga gudstjänstbesökarna, och vilka vägar vi som predikanter kan ta för att förstå våra lyssnare bättre. Därefter handlar kapitlet om predikans språk. Mot slutet av kapitlet kommer några tips för de speciella tillfällen då lyssnarna huvudsakligen består av barn eller äldre.

Att känna sina lyssnare

För den som vill veta vad en annan människa grubblar över, funderar på och längtar efter, finns det en väg som nästan kan tyckas för enkel och uppenbar: att helt enkelt fråga. Några homileter som förespråkat ett sådant arbete med predikan är Lucy Atkinson Rose och John S. McClure. De skriver båda om en ”runda bordets predikan”, där jag som predikant, som en del av min förberedelse, samtalar med människor från församlingen om bibeltexterna, för att till exempel få reda på vad i texterna som skaver eller inspirerar. För Rose och

McClure finns det en viktig etisk dimension i det här arbetet. Det handlar om att ingen predikant ensam ska ha tolkningsföreträde. Predikans form – där en talar och de flesta tiger – har med jämna mellanrum ifrågasatts och det finns anledning att som predikant reflektera över den position som predikan innebär. Vi återkommer till detta i kapitel åtta om predikanten. Just nu lyfter vi fram detta förberedande samtal som ett sätt för predikanten att lyssna in sina lyssnare.

Både Rose och McClure skriver i en amerikansk kontext. I en svensk folkkyrklig kontext är det inte alltid lika självklart att predikanten känner sin församling på samma sätt. I Svenska kyrkan har många församlingar utarbetat en särskild form för samtal inför predikan i så kallade gudstjänstgrupper. Då träffas man under veckan och förbereder gudstjänsten och samtalar tillsammans om söndagens texter. Det kan vara en bra hjälp för predikanten att upptäcka fler detaljer och perspektiv i texterna. Inte minst hjälper det mig som predikant att med nya ögon få syn på de ställen i bibelberättelsen som kan skava, men som jag själv redan bearbetat och därför inte längre reagerar på. Samtidigt finns det en risk att gudstjänstgrupperna enbart består av människor som också redan är vana vid Bibelns språk och berättelser. Rose och McClure menar att det bästa är om jag som predikant även söker upp människor vars erfarenheter och perspektiv på olika sätt skiljer sig från mina egna.2

Är botten i mig botten också i andra?

Ett annat sätt att förstå sina lyssnare är att utgå från det som alla människor har gemensamt: Att vi är födda – i hjälplöshet – av någon, att vi åldras och att vi en dag ska dö, att vi känner till ensamhet och vet vad det är att stå i relation till andra människor. Att vi har en kropp och kan känna hunger, trötthet och rädsla, men också glädje och kraft. Den amerikanska homileten Leonora Tubbs Tisdale skriver i en bok om predikan att människor är som ”alla andra, som några andra och som inga andra”.3 Vi är som alla andra genom just de

egenskaper vi beskrivit tidigare – och det finns förstås fler! Teologiskt sett kan man exempelvis tillägga att vi alla är skapade till Guds avbild och att vi alla kan beröras och låta oss formas av Helig Ande. I svenska samtal om predikan citeras ofta en rad av den svenska författaren och poeten Gunnar Ekelöf, där han skriver att ”Det som är botten i dig är botten också i andra”.4 Tanken är då att när vi gräver tillräckligt djupt i vår egen mänsklighet når vi ner till de grunder vi delar med andra. Men att vi människor, som Tisdale skriver, också är som ”inga andra” innebär att vi även har erfarenheter och tankar som är just våra egna. Vi människor har våra unika omständigheter och personligheter. För mig som predikant innebär det att jag utifrån mina egna erfarenheter inte alltid kan förutsätta det universellt mänskliga eller förbereda mina predikningar som om de skulle kunna hållas för vem som helst, när som helst.5

Att vi människor dessutom är som ”några andra” betyder att vi har kulturella referenser, erfarenheter och värderingar som vi delar med en del, men inte med alla. Det finns till exempel erfarenheter som många kvinnor delar, men inte män och vice versa. Det finns erfarenheter som delas av många som upplevt fattigdom och brist eller av dem som studerat samma sak vid samma universitet. Listan med exempel kan göras lång. För predikans sammanhang innebär detta att jag som predikant behöver vara försiktig med vad jag förutsätter att jag delar med mina lyssnare. Jag bör till exempel inte förutsätta att alla har samma åsikter. Få saker är så exkluderande som när någon talar om att ”vi alla tycker ju …” när jag själv inte håller med. Det måste finnas rymd för lyssnaren att inte behöva hålla med om det predikanten säger. Sådan rymd kan jag som predikant skapa till exempel genom att tydliggöra att ” jag tror att …”, ”min övertygelse är …” eller ”för mig innebär detta …”

Att respektera lyssnarens djup

Hur jag som predikant ser på mina lyssnare får stor betydelse för hur jag predikar. Det är av stor vikt att jag tar lyssnarnas djup på allvar, det vill säga att jag ser på lyssnarna som människor med viktiga existentiella och moraliska frågor, med längtan, rädslor och behov. Det är därför bra om jag som predikant kan behålla min nyfikenhet på vad det är att vara människa. Filmer, tv-serier, romaner och annan konst kan hjälpa mig att fördjupa mina egna perspektiv. Ju mer jag vet om vad det är, eller kan vara, att vara människa, desto mer hjälp har jag att tolka bibeltexterna på ett sätt som inte bara blir relevant för samtiden, utan på riktigt signifikant, det vill säga viktigt och angeläget, för den som lyssnar.

Vilka kunskaper kan vi då som predikanter förutsätta att våra lyssnare har? Ofta lyfts det fram i kyrkliga sammanhang att kunskaperna om kristen tro och Bibelns berättelser ständigt blir allt sämre.

Vi kan inte utgå från att de som sökt sig till gudstjänsten har särskilt mycket teologiska förkunskaper. Det innebär att vi som predikanter kan behöva förklara och tydliggöra, välja ord som blir begripliga.

Men – och det här är ett stort och viktigt men! – det innebär inte att våra lyssnare saknar intelligens eller djup! Människor vill bli tagna på allvar och just här finns en av predikans viktiga möjligheter: att prata om det som är både stort och svårt och på riktigt. Vi kan till exempel i predikan mötas i vårt behov av nåd och i vår längtan efter Gud, även om inte alla har ord för detta eller om vi väljer olika ord för vår längtan.

I Svenska kyrkan finns ett predikoarv i form av fokus på intellekt och undervisning. Enligt den förståelsen är mitt mandat som predikant främst undervisning och intellektuell förståelse av tron. Det har skapat många predikningar med ett starkt fokus på kunskapsförmedling, mer med sikte på intellektet än på känslan eller kroppen.

Men vi människor är mer än vårt intellekt. Och om predikans syfte är att skapa förändring blir det viktigt att få lyssnarna att känna igen sig på djupet, det vill säga att det som sägs i predikan skapar

känslomässig igenkänning. Med andra ord: Predikan ska emellanåt kunna få oss att skratta eller gråta.

Här är det viktigt att minnas att predikans värld behöver vara det verkliga livets värld. Predikan berör när jag låter livet med alla dess facetter höras och synas. Ibland innebär det att predika om svåra och obehagliga teman, som våld i hemmet, psykisk sjukdom och demens. Det betyder inte att jag som predikant enbart ska vara i mörkret för att vara en god förkunnare. Men enligt vår erfarenhet är det sällan predikanter går för djupt, det är vanligare att bara benämna det svåra i förbifarten. Att sätta ord på livet som det är fyller självklart också en själavårdande funktion. Det är därför det blir viktigt, när predikanter väljer att tala om sådana teman, att just inte bara beröra dem i förbifarten utan att verkligen låta dem ta plats i predikan.

För att i en predikan kunna närma mig den smärta och det mörker som den levda verkligheten innebär blir språket viktigt. En predikan ska inte låta som en statlig utredning. Som predikant håller jag frågorna nära mig genom ett personligt och autentiskt språk. När jag talar om ”våld i hemmet” bör jag därför de facto tala om hur det känns att bli slagen, kontrollerad och förnedrad i sitt eget hem av den som borde bekräfta ens värde och värdighet, exempelvis.

Den dolda kunskapen: vad krävs

för att förstå en predikan?

I den norska avhandling om predikan för barn som vi citerade i inledningen till det här kapitlet, skriver teologen Linn Sæbø Rystad att predikanter både överskattar och underskattar sina lyssnare. Hon menar att predikanterna underskattar barnens individuella frågor och brottningar när de buntar ihop dem och betraktar dem enbart utifrån sin åldersgrupp. Samtidigt överskattar predikanterna barnens kunskaper om vad en predikan är och vad det är tänkt att barnen ska göra med predikan – till exempel att de förväntas göra kopplingar mellan vad predikanten säger och sina egna liv! Att

utgå från att barnen har en förståelse för predikans praktik är att överskatta dem, skriver Rystad. Inom parentes tillägger hon att detta kanske gäller de flesta vuxna också.6 Detta lilla tillägg inom parentes är intressant. Här finns mycket att fundera över. Vad vet lyssnarna i kyrkbänken om predikans förutsättningar? Vad vet de om hur den enskilda predikanten ser på predikans mål och syfte?

Många av oss som predikar har en bild av vad som är ”självklart” för predikan. Om jag predikar i Svenska kyrkans sammanhang vet jag till exempel att jag har evangeliebokens texter att utgå från. Därutöver ser några det som en självklarhet att minst tre av texterna från evangelieboken ska kommenteras. Andra tänker sig med samma självklarhet att predikan ska bygga en bro mellan bibeltexten och den nutida kontexten. Inte sällan styr dessa ”självklara” kunskaper hur predikan tar form. Det innebär ofta att en förförståelse för dessa ”självklarheter” behövs för att kunna hänga med i predikan. Men idag kan jag inte utgå från att lyssnarna har denna förförståelse av predikan. Det är en av anledningarna till att vi, Anna och Clara, inte förespråkar att man predikar över alla texterna i evangelieboken eller att man försöker pressa in för många saker i predikan. Predikan behöver ha en struktur som blir tydlig i sig själv, utan att lyssnarna är insatta i just den här predikantens predikoideal eller syn på predikoförberedelse.

Predikans

språk – om storord och kommunalsvenska

Med lyssnaren i fokus blir det uppenbart att jag som predikant behöver eftersträva ett språk som blir begripligt. En del av den här strävan innebär att hitta en balans mellan att å ena sidan använda de teologiska ”storord” som rymmer mer än vardagens ord (till exempel nåd, synd, kyrka och barmhärtighet) och att å andra sidan inte använda för många teologiska begrepp i samma predikan eftersom förståelsen då drunknar i alltför många svårtydda ord. I rutorna

som följer här har vi gett förslag på två praktiska övningar för att balansera de här stororden och nå ett konkretare språk.

ÖVNING

Beskriv ett teologiskt storord med hjälp av dina sinnen

Välj ett storord, ett teologiskt begrepp, och skriv sedan fritt kring hur ordet smakar, doftar och känns.

Då kan det till exempel bli så här:

Nåden. Nåden smakar som grönt äpple och hemgjord flädersaft en varm sommardag. Nåden doftar som salta havsvindar som sveper in något friskt och svalt över het asfalt. Nåden känns som det första dyket ner i ett svalt hav, där en svettig och dammig kropp äntligen får vila i vattnet som både svalkar och bär en del av tyngden.

Eller också kan det bli så här:

Nåden. Nåden smakar som varm choklad efter en lång promenad i vinterkyla. Nåden doftar brasa och nygrillade marshmallows. Nåden känns som en stor och varm filt och som en arm om axlarna när man är frusen.

ÖVNING

Leta efter storord med överstrykningspennan

Titta på din färdigskrivna predikan och gå loss med överstrykningspennan. Markera alla ord som det finns skrivet hyllmeter om i teologins historia: rättfärdighet, kyrka, nattvard, nåd, försoning, kärlek, uppståndelse och så vidare.

Fundera i nästa steg över vilka av dessa markerade ord som är centrala för just den här predikan och se om det går att stryka eller byta ut några av de mer perifera. Väl inne i letandet efter storord kan du passa på att undersöka om det är så att du förklarar ett av de teologiska stororden med hjälp av två, tre andra svåra ord. I så fall är det inte så mycket en förklaring som en rundgång.

Förutom att vara sparsam med de kyrkiska stororden är det också klokt, som vi tidigare betonade, att välja bort det vi har valt att kalla för ”kommunalsvenska”. Med det menar vi exempelvis begrepp som ”psykisk ohälsa” eller ”anhöriga”. De orden används för att vara så värderingsfria som möjligt. I predikan vill jag tvärtom arbeta med känslorna och låta språket beröra. Visst blir det en stor skillnad mellan att säga ”en anhörig med demenssjukdom” och ”när de vi älskar inte längre minns vilka vi är”? Predikan behöver ett personligt och autentiskt språk. Det ska inte vara onödigt tillkrånglat, utan kännas naturligt och enkelt. Med ett vardagligt (men inte banalt) språk signalerar vi som predikanter att trons värld hör ihop med våra liv. Att språket är personligt och autentiskt visar att predikan är förankrad i mig som människa och predikant och gör den trovärdig.

En annan nyckel för att hitta ett bra predikospråk är att eftersträva talspråk. När jag i min förberedelse inför predikan vänder mig till olika inspirerande texter och böcker, finns det en risk att jag tar över skriftspråket från det jag läser. Skriftspråk – inte minst i teologiska texter! – bygger ofta på långa, ibland slingriga, meningar. Talspråkets

byggstenar är korta meningar. Att bygga predikan på korta meningar och ett enklare språk gör det dessutom lättare för mig att vara friare i min relation till predikans manus.

Ett tips är att köra sin predikan genom ”middagsbords-testet”.

Det innebär att jag frågar mig själv: Skulle jag uttrycka mig så här om jag förklarade detta för vänner vid ett middagsbord? Skulle jag berätta den här berättelsen med de här orden för vänner under en middag? Det är ett bra sätt att fånga upp ord och formuleringar som gör sig bättre i skrift än i tal. (För att testet ska fungera bör jag inte som mina tänkta middagsgäster ha en biskop emeritus och professor i systematisk teologi.)

Ett annat sätt att tänka om språket i predikan är att det handlar om att ”måla” med sina ord. Med ett konkret språk skapas scener som lyssnaren kan se för sin inre blick. Eftersom predikans lyssnare bara har en chans att höra det jag har att säga är det bra att vara konkret. Testa att byta några abstrakta substantiv mot aktiva verb och undersök vad som händer. Jämför till exempel följande två meningar:

”Tron på Guds förlåtelse ger mig hopp.” (Tron och förlåtelse som abstrakta substantiv.)

”När jag tror på att Gud verkligen förlåter, spirar ett hopp inom mig.” (Tror och förlåter som aktiva verb och hoppet som en process mer än ett faktum.)

Utöver storord, kommunalsvenska och alltför abstrakta beskrivningar finns det ytterligare en kategori av ord som är värda att uppmärksamma för att ha ett så begripligt språk som möjligt i predikan. Det är så kallade signalord. Med det menar vi ord som får en del lyssnare att se ett rött skynke. Exempel på signalord är feminism och klimatkris. Men även ord som den heliga skrift och offra kan fungera som signalord. Signalord kan ibland användas för att markera tillhörighet, men de kan samtidigt få andra människor att sluta lyssna eller åtminstone att lyssna med mindre öppenhet. Det betyder inte att jag som predikant ska sluta använda dem, men att det är viktigt att vara medveten om vilka ord som fungerar som signalord – på gott och på ont – i just min specifika kontext.

Det är inte bara signalorden som sänder signaler. Den stil och det uttryckssätt som jag använder gör det också. Om jag vill tala med lyssnaren som en jämlike som jag vill komma nära talar jag på ett annat sätt än om jag vill framhäva mitt eget teologiska kunnande. Ibland letar sig svåra teologiska ord in i predikan inte främst för att de behövs utan för att signalera att jag som predikant är lärd. Det kan vara ett sätt att dölja min osäkerhet på: att överdriva min dogmatiska ådra eller att luta mig mot klassiska formuleringar. En annan risk är att jag som predikant faller in i ett ”predikospråk” som jag själv är van vid, där predikan så att säga ”ska” låta lite stel och formell. Andra gånger är jag orolig att det inte blir på riktigt – inte tillräckligt djupt och klokt – om jag använder vardagliga ord och bilder. Men djupet hänger inte på de stora orden. Tvärtom kan de stora orden stå där som uppenbara försök att dölja en brist på djup.

Men predikans språk, stil och tonläge kan naturligtvis också väljas utifrån främst ett kreativt perspektiv. Ibland får predikan till exempel en poetisk dräkt, ibland påminner den mer om undervisning eller ett kåseri. Språkdräkt kan väljas för att matcha bibeltexten (en episteltext kan ligga till grund för en predikan i brevform) eller förstärka predikans huvudbudskap (till exempel genom en återkommande refräng) och det kan finnas goda skäl att variera stil och språk. Men oavsett språkbruk behöver jag som predikant vara medveten om vilket uttryck jag har.

Predikans mellanrum och tredje rum

Flera gånger i det här kapitlet har vi, Anna och Clara, redan framhållit vikten av att finna ett relativt enkelt språk – och vi kommer att göra det igen längre fram. Kan det då inte bli för tydligt eller för enkelt, undrar någon nu. Här vill vi betona att vi inte förespråkar ett predikans språk som är banalt och vi vill inte heller uppmuntra till att skriva människor på näsan genom att vara övertydlig. Det finns förstås ett dike på var sida om vägen: att predikan blir onödigt svår eller att den blir för trivial. Men det är vår erfarenhet att det är ett

Hur predikar jag så att det jag säger spelar roll?

Predika ord som glöder är en inspirerande och användbar bok för dig som vill bli en bättre predikant. Här blandas konkreta redskap och fördjupande perspektiv – med målet att predikan ska skapa förändring.

Du får hjälp att i predikoförberedelsen komma fram till både vad du ska säga och hur det ska sägas. Får reflektera kring dina gudsbilder och din bibelsyn, fundera på hur stor plats du som predikant ska ta i predikan och lära dig ett gäng handfasta metoder för att exempelvis hitta predikans form, anpassa predikan till det lokala sammanhanget och predika profetiskt. Predika ord som glöder innehåller även konkreta tips för dop, vigsel och begravning – och när det värsta har hänt. Varje kapitel avslutas med frågor till den färdiga predikan.

»Glöd

står för värme

och

kraft.

Det är inte något som bara flammar upp och försvinner.

När orden glöder är det angeläget.«

Författarna Anna Norrby och Clara Nystrand är båda prästvigda i Svenska kyrkan, har forskat kring predikan och arbetar som lärare i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. I den här boken delar de lustfyllt och insiktsfullt med sig av sina kunskaper och erfarenheter eftersom de är övertygade om att världen behöver goda predikanter.