9789152638958

martin berntson

Kyrko- och

samfunds-

kunskap

– en introduktion

Kyrko- och samfundskunskap.indd 2

2022-07-19 23:10

Martin Berntson

Kyrko- och samfundskunskap En introduktion

Kyrko- och samfundskunskap.indd 3

2022-07-19 23:10

Utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse

© 2022 Martin Berntson och Verbum AB Texter ur Bibel 2000 © Bibelsällskapet ISBN 978-91-526-3895-8 Omslag Anna Larsson Omslagsbild Magnus Aronsson Sättning Aina Larsson, Sättaren Tryck Balto Print, Litauen 2022 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Kyrko- och samfundskunskap.indd 4

2022-07-19 23:10

Innehåll

9

Förord

del i konfessionskunskap

Kapitel 1 15 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 15 Det spretiga senapsträdet 19 ”Till alla folk” – kyrkans möte med kulturer och samhällen 20 Ortodoxi, heresi, hierarki 25 Den världsliga maktens inflytande 26 Reformationens splittrande konsekvenser 28 Väckelserörelsernas uppochnedvända perspektiv 28 Kyrkor, samfund eller rörelser?

Kapitel 2 31 Östkyrkan

32 Kyrkosyn inom östkyrklig tradition 34 Vad är skillnaden mellan ortodoxa och österländska kyrkor?

36 De österländska kyrkorna 50 De ortodoxa kyrkorna 66 Ortodoxi på svenska 66 Tradition och förnyelse

Kyrko- och samfundskunskap.indd 5

Kapitel 3 69 Romersk-katolska kyrkan 70 71 74 76 78 80

Kyrkosyn inom romersk-katolsk tradition Påven och staden Organisation De unierade kyrkorna Nationellt och universellt Tradition och förnyelse inom romerskkatolska kyrkan

Kapitel 4 85 Gammalkatolska kyrkor och Liberala katolska kyrkan 85 86 86 87

Gammalkatolska kyrkan Utrechtunionen Gammalkatolska kyrkor i Sverige Liberala katolska kyrkan

Kapitel 5 89 Evangelisk-lutherska kyrkor

92 Kyrkosyn i evangelisk-luthersk tradition 93 Världsvida lutherska förbund och organisationer 94 Svenska kyrkan 115 Andra lutherska kyrkor i Sverige 116 Svenska Alliansmissionen 118 De övriga nordiska lutherska folkkyrkorna Innehåll 5

2022-07-19 23:10

122 124 126 127 128 128

Lutheraner i övriga Europa Lutherska kyrkor i Nordamerika Lutherska kyrkor i Asien Lutherska kyrkor i Afrika Lutherska kyrkor i Oceanien Tradition och förnyelse

Kapitel 6 131 Reformerta kyrkor

Reformerta traditioner i Europa Kyrkosyn inom reformert tradition Neo-kalvinism Global spridning av de reformerta kyrkorna 139 Kongregationalistkyrkorna 140 Valdenserkyrkan 132 134 137 138

Kapitel 7 141 Anglikanska kyrkor 142 142 144 147 148

Kyrkosyn inom anglikansk tradition Det reformatoriska arvet Identitetsfrågan Global anglikanism Tradition och förnyelse

Kapitel 8 151 Metodistiska samfund

153 Metodism i den moderna världen 155 Frälsningsarmén 156 Svenska Frälsningsarmén

Kapitel 9 159 Baptistiska samfund 159 162 163 164

167 Baptism i Sverige 168 Evangeliska Frikyrkan 169 Sjundedagsadventism

Kapitel 10 173 Pentekostala rörelser och väckelser

174 Bakgrund 175 Den klassiska pentekostalismens framväxt 177 Tungotal 178 Några utmärkande drag inom klassisk pentekostalism 181 Organisation och förgreningar inom klassisk pentekostalism 183 Global pentekostalism 186 Den pentekostala rörelsen i Sverige 189 Den karismatiska väckelsen 192 Neo-karismatiska/Neo-pentekostala grupper

Kapitel 11 195 African Initiated Churches (AIC) 195 Bakgrund 196 Olika typer av AIC-kyrkor 201 Traditioner i gudstjänstlivet

Kapitel 12 203 Övriga trinitariska samfund 203 Vännernas samfund (Kväkarna) 205 Plymouth-bröderna 205 Nyapostoliska kyrkan (Nyirvingianer)

Anabaptism Tidig baptism Kyrkosyn inom baptistisk tradition Modern baptism

6 Innehåll 6

Kyrko- och samfundskunskap.indd 6

2022-07-19 23:10

Kapitel 13 209 Ekumeniska samfundsbildningar (Unierade kyrkor)

209 Sydindiens kyrka 210 Nordindiska kyrkan 211 Den protestantiska kyrkan i Nederländerna 212 Equmeniakyrkan 214 Framväxten av ett nytt samfund 216 Tradition och förnyelse

Kapitel 14 219 Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

Kapitel 16 243 Övriga icke-trinitariska grupper 243 Unitarismen 244 Det Nya Jerusalems Kyrka (Swedenborgianismen) 246 Kristen Vetenskap

del ii gudstjänstliv

Kapitel 17 251 Inledning

251 Förhållningssätt till gudstjänstlivet 255 Liturgi som symbolisk interaktion

En kort historik Viktigare trossatser Utbrytargrupper Mission Prästadömen Byggnader för gudstjänstfirande Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i Sverige 229 Tradition och förnyelse

Kapitel 18 263 Mässfirande

Kapitel 15 233 Jehovas vittnen

274 276 282 287

221 223 225 226 227 228 229

233 Charles T. Russell och bibelforskarna/ bibelstudenterna 235 Rörelsen institutionaliseras under Joseph F. Rutherford 237 Den sista förutsägelsen 237 Viktigare lärosatser 238 Riter 239 Jehovas vittnen i Sverige 240 Tradition och förnyelse

263 266 268 271

271

Den tidigaste kyrkans gudstjänstfirande Den etablerade kyrkans mässfirande Liturgisk sång Liturgisk utveckling i väst under medeltiden Reformationskyrkornas förnyade gudstjänstliv 1900-talets liturgiska utveckling Vandring genom östkyrklig liturgi Vandring genom katolskt mässfirande Vandring genom evangelisk-lutherskt mässfirande

Kapitel 19 293 Sakrament och kyrkliga handlingar 293 Dop 299 Konfirmation 301 Bot och bikt

Innehåll 7 7

Kyrko- och samfundskunskap.indd 7

2022-07-19 23:10

302 305 306 309

Äktenskap De sjukas smörjelse Prästvigning Begravning

Kapitel 20 311 En vandring genom kyrkoåret 313 Julkretsen 317 Påskkretsen 324 Trefaldighetstiden

Kapitel 21 329 Predikan 330 333 335 338 339 341 341

Allegorisk predikoutläggning Medeltida västlig predikan Predikan under nya tiden En avmytologiserad förkunnelse Den nya homiletiken Predikan i kris?

Vad är en predikan?

del iii kyrka i världen

Kapitel 22 345 Mission 345 356 360 362

Missionshistoria Missionsstrategier Ett kolonialt arv?

Samtida missiologiska perspektiv

Kapitel 23 365 Undervisning

372 Den svenska kristendomsundervisningen avkonfessionaliseras och sekulariseras 373 Nysatsningar på kyrklig folkundervisning

Kapitel 24 377 Ekumenik

378 Den ekumeniska rörelsen – från vår till vinter 381 Bilaterala dialoger 384 Mål och metoder inom ekumeniken

Kapitel 25 387 Religionsdialog

387 Vad är religionsdialog?

399 Kyrka och judendom 403 Islamisk-kristen dialog

Kapitel 26 407 Diakoni och karitativt arbete

407 Diakoni och karitativt arbete i fornkyrkan 412 Diakonalt och karitativt arbete under medeltiden 414 Diakoni och karitativt arbete blir konfessionellt präglat 417 Diakoni och karitativt arbete i modern tid 423 Diakoner i kyrkorna i modern tid 429

För vidare studier

437

Index över kyrkor, samfund, organisationer m.m.

443

Index namn

365 Undervisning i den tidiga kyrkan och under medeltiden 367 Undervisning under den nya tiden

8 Innehåll 8

Kyrko- och samfundskunskap.indd 8

2022-07-19 23:10

Förord

På ett område som omfattar ungefär två kvadratmeter, nära korsningen mellan Klostergatan och Brunnsgatan i Jönköping, finns en plats som har kallats ”Sveriges mest religiösa gathörn”. Från detta hörn sägs det att man kan se uppemot tio samfundslokaler på en gång. Jag prövar. Alldeles intill mig tronar Sofiakyrkan i evangelisk-lutherskt majestät som ett bålverk gentemot de många frikyrkor som började växa fram här i området under slutet av 1800-talet.

Precis intill ligger den gamla metodistkyrkan som för några år sedan övertogs av den östassyriska församlingen vars medlemmar började fira gudstjänst i Jönköping vid mitten av 1970-talet. En from bild av Jesus bedjande i Getsemane örtagård finns kvar i kyrkan och påminner om lokalens metodistiska förflutna.

Inte så långt bort kan jag också skymta den massiva Pingstkyrkan, som är en av de största samlingslokalerna i den västra delen av staden.

Längre bort på Klostergatan, upp mot Vättern, ser jag på ena sidan gatan lokaler som tillhör Svenska Frälsningsarmén och på andra sidan huserar det betydligt större modersamfundet Frälsningsarmén i Sverige. Två frälsningsarméer på var sin sida av gatan, men tydligen inget samarbete. Bara ett stenkast därifrån

ligger Juneporten, som förutom en mängd restauranger, bussar och tågbana också inhyser Svenska Alliansmissionens högkvarter. Jag vänder blicken söderut längs Klostergatan. Där skymtar jag längre fram några äldre träbyggnader. En av dem är helt målad i rosa och på skylten står det ”Immanuelskyrkan”. Denna till synes anspråkslösa byggnad hyser arvtagarna till den dynamiska nyevangeliska väckelsen, och dess gudstjänstrum påminner trots sina grandiosa dimensioner fortfarande om interiören i de gamla missionshus som man fortfarande kan skymta här och var i närområdet.

Lite längre ned i samma kvarter finns ett grönt mindre trähus som tillhör baptistförsamlingen som numera för en tynande tillvaro.

Betydligt mer dynamisk är verksamheten inom den neo-pentekostala International Church som med sin ungdomliga profil har tagit över mycket av verksamheten i huset. Andra ungdomar söker sig hellre till den neo-pentekostala Connect-Church som håller till på en pub som jag också tydligt kan se från den punkt där jag står.

Nästan mittemot den gamla baptistkyrkan ligger ytterligare en baptistförsamling, en ”bibelbaptistisk” sådan, som med inspiration från amerikansk sydstatsbaptism har tagit avstånd Förord 9

Kyrko- och samfundskunskap.indd 9

2022-07-19 23:10

från de svenska baptisternas i deras tycke alltför liberala bibelsyn. När jag nu börjat komma upp i närmare nio samfundslokaler måste jag ta fram kikaren. Längst bort vid Klostergatans södra ända, hittar vi S:t Franciskus katolska kyrka. Dess kyrkolokal, som påminner om stallet där Jesusbarnet föddes, ger ett betydligt beskedligare intryck än Pingstkyrkans, Sofiakyrkans och Immanuelskyrkans majestätiska salar, detta trots att vi här befinner oss i en samfundslokal som tillhör kristenhetens största kyrkosamfund. Jag noterar med förnöjsamhet den givna pedagogiken i att Klostergatan leder fram till en kommunitet inom den konventuala grenen av franciskanorden. Bara några hundra meter därifrån, undanskymd bakom några bostäder, ligger ett kapell som tillhör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, det vill säga mormonkyrkan. Placeringen är på sätt och vis symptomatisk. Den ligger nära de andra samfunden, men den går inte att se med kikare från den plats där jag står. Kanske är kikaren för dåligt inställd eller är det kanske jag själv som har varit felplacerad hela tiden?

Det är lätt att tro att denna ansamling av kyrkolokaler är unik för just denna stad, men kanske är det snarare den täta placeringen av dem som är speciell. I flertalet svenska städer finns vanligtvis fler samfundslokaler än vad man tror, men ofta är de utspridda mellan stadskärnor och förortsområden. Den som vandrar mellan dessa samfundslokaler kan inte undgå att reflektera över mångfalden. Varför finns det så många kyrkosamfund? Hur har de kommit till och varför kan de ibland ha så svårt för att samarbeta? De förändringar vi ser i de kyrkolokaler jag har beskrivit är inte heller unika.

Många samfund som funnits i Sverige sedan 1800-talet eller ännu längre tillbaka hyr ut eller

säljer sina gamla lokaler och in flyttar så kallade invandrarkyrkor, inte sällan syrisk-ortodoxa eller östassyriska, eller neo-pentekostala grupper. Kristenheten är som alla andra företeelser i vårt samhälle med nödvändighet alltid underkastad historisk förändring.

Jag vandrar iväg från Sveriges mest religösa gathörn för att hinna med tåget till Göteborg där jag skall undervisa på en kurs i liturgik.

Någonstans där, på resor mellan olika utbildningar i vad som ibland har kallats det västsvenska bibelbältet, har denna bok vuxit fram.

Den är avsedd som en introduktion till förståelsen av de kristna kyrkor, samfund och rörelser som finns i Sverige och världen idag och är tänkt att användas vid grundläggande utbildningar i religionsvetenskap och teologi.

Förhoppningen är att den skall kunna användas inom ramen för flera olika kurser inom såväl religionsvetenskaplig som teologisk utbildning samt inom lärarutbildningen. Målsättningen är att ge grundläggande kunskaper om vad som utmärker olika kyrkosamfund, hur deras gudstjänstliv gestaltar sig och hur deras relation till varandra och till andra religioner har utformats.

Boken är uppdelad i tre delar. I den första ges en introduktion till konfessionskunskapen. Den behandlar olika kyrkofamiljers utmärkande drag och enskilda samfunds historiska utveckling och organisationsformer. I den andra delen riktas fokus mot rituella uttrycksformer som sakrament, gudstjänstliv och andra handlingar.

I den tredje delen uppmärksammas kyrkornas utåtriktade verksamhet, i form av diakoni, undervisning, mission, ekumenik och religionsdialog.

Liksom alla andra läroböcker är också denna bok präglad av den kontext i vilken den har bli-

10 Förord

Kyrko- och samfundskunskap.indd 10

2022-07-19 23:10

vit till. Den är skriven i ett svenskt sammanhang och med sikte på svenska läsare, vilket innebär att svenska förhållanden tenderar att få större utrymme än traditioner som kanske är stora globalt men som inte har så stor betydelse för den svenska kyrkogeografin av idag. Samtidigt är innehållet också och ofrånkomligen präglat av rådande forskningsintressen och till en icke oväsentlig del av författarens egna intresseområden.

Utgångspunkten tas i vår egen samtid, men nyckeln till att förstå denna samtid finner vi i det förflutna. Dagens kyrkor och samfund är en del av den större berättelsen om kyrkan. Kunskaper om det förflutna hjälper oss att förstå samfunds och kyrkors identitet och deras identitetsskapande i vår egen samtid. I sin praktiska verksamhet använder kyrkor och samfund sig av ett historiskt arv som det är nödvändigt att både känna till och förhålla sig kritisk till. Kyrkors och samfunds olikheter och deras praktik blir med andra ord obegripliga om de inte sätts in i ett historiskt perspektiv.

Bokens inriktning mot kyrkors och samfunds praktiska verksamhet befinner sig i linje med vissa äldre läroböcker, såsom Svensk kyrkokunskap (Yngve Brilioth; 1933, 1946), Praktisk teologi: en handbok i kyrkans organisation och verksamhetsformer (utg. Sven Kjöllerström; 1959 och 1967), Kyrkokunskap: bekännelse, struktur, gudstjänst (utg. Carl-Gustaf Andrén; 1971, 1973, 1981) och Kyrkans liv: introduktion

till kyrkovetenskapen (utg. Stephan Borgehammar; 1988, 1993, 2001).

I slutarbetet har texten minskats genom att ett kapitel om kommunitetsliv och ordensväsende har lyfts ur boken. Kommunitetslivet inom katolsk, östkyrklig och protestantisk tradition är alldeles för komplext för att kunna inrymmas i ett kapitel. Min förhoppning är att istället kunna behandla detta ämne i en kommande bok.

Jag har fått stor hjälp med granskning av delar av boken av personer som utifrån skilda expertområden väsentligt bidragit till att förbättra texten. Jag riktar av dessa anledningar mina varmaste tack till Torbjörn Aronson, Aron Engberg, Abraham Garis, Mikael Fälthammar, David Gudmundsson, Tobias Hägerland, Helena Inghammar, Sabina Koij, Erik G. Nilsson, Ingrid Nilsson, Fredrik Santell och Alexandra Tittus.

Jag tackar också studenter vid Göteborgs universitet, Högskolan i Jönköping och Enskilda Högskolan Stockholm som givit synpunkter på texten och dessutom genom kloka frågor, kritiska invändningar och personliga livsberättelser varit mer betydelsefulla för denna boks tillkomst än vad de nog själva anat.

Göteborg den 31 januari 2022 Martin Berntson

Förord 11

Kyrko- och samfundskunskap.indd 11

2022-07-19 23:10

Kyrko- och samfundskunskap.indd 12

2022-07-19 23:10

Del I

Konfessionskunskap Kristenhetens olika kyrkor och samfund brukar delas upp i så kallade kyrkofamiljer eller ”konfessioner” och dessa kommer att beskrivas i det följande. En avsikt med denna översikt är att förklara skillnader mellan olika konfessioner. Men avgörande skillnader mellan samfund handlar inte alltid om teologi eller rituella traditioner utan snarare om kulturskillnader och politiska motsättningar. Det finns också mycket som förenar de olika kyrkosamfunden och kyrkofamiljerna, trots de splittringar som alltjämt råder.

I dispositionen har en indelning av olika kyrkofamiljer gjorts. Sådana indelningar kan göras på en mängd sätt. Den styrande principen har varit att utgå från de olika samfundens historiska ursprung. De kyrkofamiljer som vi går igenom utgörs av de östliga kyrkorna, katolska, evangelisk-lutherska, reformerta, anglikanska, metodistiska, baptistiska kyrkor och samfund samt pentekostala rörelser, ekumeniska kyrkobildningar, icke-trinitariska samfund samt gruppen av trinitariska kyrkor och samfund utan tydlig konfessionsfamilj.

I vår egen tid närmar sig många kyrkor och samfund varandra och det har blivit allt vanligare med samgåenden mellan kyrkor som tillhör

Kyrko- och samfundskunskap.indd 13

olika kyrkofamiljer. Men vi skall samtidigt inte heller glömma bort att det fortfarande finns väsentliga skillnader, meningsskiljaktigheter och – inte minst – avståndstaganden mellan kyrkor och samfund, där de åtskiljande faktorerna ofta hänger samman med ställningstaganden inom den konfessionsfamilj som det enskilda samfundet tillhör. De flesta av de samgåenden som äger rum på ett globalt plan sker dessutom inom protestantiska kyrkor, särskilt inom den baptistiska familjen. Det är därför fortfarande relevant att tala om olika konfessioner eller kyrkofamiljer, vilket givetvis inte hindrar att det också finns mångfald inom dessa familjer.

Den uppdelning som vi här har gjort av olika kyrkofamiljer kan förstås ifrågasättas. Inom flera av dessa familjer råder inte fullständig altargemenskap (det vill säga gemensamt nattvardsfirande). Det finns exempelvis lutherska kyrkor som inte vill fira mässa med representanter för andra lutherska kyrkor. Dessutom har de så kallade ekumeniska kyrkobildningarna, som består av äldre åtskilda samfund som gått samman, fått bilda en egen familj. Kanske kommer denna familj att på sikt bli allt mer tongivande och kanske ge anledning till skapandet av ytterligare subgrupperingar. Detsamma gäller

2022-07-19 23:10

de så kallade AIC-kyrkor (African Initiated Churches) som bildats på den afrikanska kontinenten. Både de ekumeniska kyrkobildningarna och AIC-kyrkorna har i flera avseenden luckrat upp de traditionella konfessionsgränserna. Vi kommer samtidigt att se, att de i sin praktiska verksamhet inte alltid har kunnat stå helt fria från dessa gränser.

En annan problematisk kategori är de icke-trinitariska samfunden. Inom denna grupp uppmärkammas här främst de till medlemsantal största grupperna: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga samt Jehovas vittnen.

Det råder emellertid mycket större skillnader mellan dessa samfund än vad många tror och av den anledningen behandlas de två nämnda samfunden i separata kapitel. Men de uppvisar samtidigt en familjelikhet i just det avseendet att de (åtminstone i sina huvudströmningar) tar avstånd från treenighetsläran så som den formulerades under 300-talets ekumeniska koncilier. Just detta avståndstagande är väsentligt eftersom det medför en komplicerad relation till andra kyrkofamiljer.

Kyrko- och samfundskunskap.indd 14

Framställningen av de olika kyrkofamiljerna tar sin utgångspunkt i deras självförståelse, alltså hur de beskriver sig själva som kristna gemenskaper, det som med en akademisk term kallas ecklesiologi. En utgångspunkt är att det vi kallar kristenhet består av kyrkor och samfund som tar sig olikartade uttrycksformer, tolkar sin identitet på en mängd olika sätt samt att deras självförståelse har förändrats genom historien och med all sannolikhet kommer att förändras i framtiden. En annan utgångspunkt är att kyrkors och samfunds olikheter genom historien har påverkats av de sociala, politiska, kulturella och ekonomiska sammanhang som de har befunnit sig i, vilket gör det nödvändigt att blicka bakåt för att alls kunna förstå vår egen samtid. Samtidigt är dessa olikheter i självförståelse och uttrycksformer nödvändiga att känna till för att förstå hur varje enskild kyrka och varje enskilt samfund organiseras, förhåller sig till gudstjänstfirandet och agerar i det omgivande samhället.

2022-07-19 23:10

Kapitel 1

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt Det spretiga senapsträdet Omkring år 30 efter vår tideräknings början avrättades en man vid namn Jesus från Nasaret utanför stadsmuren i staden Jerusalem i den romerska provinsen Judeen. Efter en tid spreds nyheten att han hade uppstått från de döda och han beskrevs också som ”Guds son”. För hans anhängare var det självklart att han var Messias, det vill säga ”den smorde”, den ledargestalt som det judiska folket så länge hade väntat på. Jesus från Nasaret började så småningom betraktas som en inkarnation av Gud själv, att – som det kunde uttryckas – Ordet som var Gud hade blivit kött. Jesu tid på jorden har av anhängarna betraktats som en uppenbarelse, det vill säga ett sätt på vilket det gudomliga har gjort sig känt i världen.

Den kristna kyrkan har genom alla tider haft att förhålla sig till denna uppenbarelse. I praktiken har tolkningarna och förhållningssätten till denna Kristushändelse tagit sig olikartade uttryck och dessa uttryck har i sin tur korre­ sponderat med olika bruk och handlingar i det praktiska kyrko- och samfundslivet.

Kristenheten har alltid levt i spänningsfältet mellan att å ena sidan vara en enda kristen

gemenskap, en enda kyrka, och å andra sidan acceptera den mångfald av kristna gemenskaper som har formats i världen sedan kyrkans framväxt. Varje söndag reciteras i en mängd kyrkor och samfund orden i någon av trosbekännelserna, att man tror på en enda helig och allmännelig kyrka, som utgör de heligas samfund. Dessa ord kan uppfattas som en tro på den (osynliga) Kyrka som Kristus anses ha instiftat. Den behöver inte anses som identisk med de olika (synliga) kyrkosamfund som finns på jorden. Samtidigt finns det en tydlig spänning i det faktum att de miljoner människor som varje vecka bekänner sin tro på denna enda av Kristus instiftade kyrka i praktiken tillhör en mängd kyrkosamfund vars gränser gör det omöjligt för dem att bekänna denna tro tillsammans. Det finns med andra ord en ofrånkomlig diskrepans mellan kyrkans universalitet (också kallad ”katolicitet”) och det faktum att den tar sig konkreta uttryck som en mängd partikulära kyrkor.

Denna spänning kan vi skönja i den bild av ett träd som ofta används för att beskriva kristenhetens utveckling. I bilden av det så kallade kyrkoträdet finns vanligtvis en gemensam stam.

Från denna stam växer olika förgreningar, vilka

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 15

Kyrko- och samfundskunskap.indd 15

2022-07-19 23:10

Major branches within Christianity Restorationism

Council of Chalcedon (451) Early Christianity

Great Schism (11th Century)

Anabaptism

Reformation (16th Century)

Chalcedonian Christianity

Protestantism Anglicanism ”Union”

(”Via Media”) (Western Rites)

Catholic Church

(Eastern Rites)

Eastern Orthodoxy Oriental Orthodox

Council of Ephesus (431)

(Miaphysites)

Assyrian Church Ett ”liggande” kyrkoträd.

skapar ytterligare grenar och kvistar, tills ett yvigt och spretande grenverk har vuxit ut. Till denna bild hör att stammen, det vill säga den äldsta kyrkan, är rak och saknar skott eller grenar. Grenarna är uttryck för splittring, som ofta betraktas som något negativt. Grenverket ger också intryck av att vissa kyrkobildningar är äldre medan andra betraktas som unga spröda grenar.

Det finns onekligen en pedagogisk poäng med denna bild. Den reder ut den ofta förvirrande mångfalden av kyrkor och samfund och deras ibland inte helt tydliga relation till varandra. Likaså tydliggörs tidpunkten när olika tänkta förgreningar ägde rum i historien. Likväl bör denna bild användas med försiktighet.

Den största bristen i trädsymboliken är att den raka och fasta stammen utifrån vilken olika grenar växer ut ger intryck av att den äldsta kristenheten präglades av enhetlighet och samstämmighet. Men i praktiken har dock kristenheten alltid kännetecknats av en läromässig och rituell mångfald. De grenar som växer ut från den till synes raka stammen behöver alltså

inte betraktas som uttryck för att olika grupper börjar tycka och tänka på ett nytt sätt.

Det skulle på sätt och vis vara mer lämpligt att utgå från ett specifikt trädslag, nämligen senapsträdet. I de så kallade synoptiska evan­ gelierna (Matteus, Markus och Lukas) liknar Jesus himmelriket vid ett senapskorn som man sår i sin åker. Senapskornet förklaras av Jesus vara det minsta av alla frön, men när det växer upp blir det så stort att himlens fåglar kommer och bor i dess grenar (se Matt 13:31–32; Mark 4:30–32; Luk 13:18–19). Denna liknelse brukar tolkas så, att himmelriket redan fanns i den lilla krets som Jesus och hans lärjungar utgjorde, men att dess storhet på sikt skulle bli uppenbar för alla.

Egentligen är inte senapsträd särskilt imponerande. De är varken särdeles stora eller ens särskilt höga. Det är till och med tveksamt om de alls kan kallas ”träd”. Det rör sig snarare om stora buskar som ofta växer i sidled. I Jesu samtid betraktades de ibland som ogräs. Ur de sammantvinnade stamväxterna blommar grenar som växer både på höjden och åt sidan och dessa grenar tvinnar sig ofta kring varan-

16 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt

Kyrko- och samfundskunskap.indd 16

2022-07-19 23:10

Kristus berättar för en apostel hur ett senapsfrö växer upp till ett stort träd.

dra. Just därför är senapsträdet egentligen en väldigt passande bild av den historiska kristna kyrkan med dess olika grenar som redan på ett tidigt stadium växte på höjden och tvären och tvinnade in sig i varandra. Just så ser faktiskt det trädet ut, som vuxit ur Jesu och de första apostlarnas planta.

Inom kyrkor och samfund betraktas ofta den tidiga kyrkan som ett ideal som kyrkan hela tiden måste återföras eller anpassas till. Man vill gång på gång gå tillbaka till den ”ursprungliga” plantan. Ett problem med detta synsätt är att det redan i den textsamling som långt senare skulle utgöra den kristna kyrkans bibel finns en teologisk mångfald. De evangelier som vittnar om uppenbarelsen i Kristus förmedlades genom (minst) fyra olika författare eller traditioner (ja, kanske till och med olika församlingstraditioner). I Apostlagärningarna framgår det att det mellan församlingarna fanns olika uppfattningar om exempelvis hur mission skulle bedrivas. Särskilt problematisk var frågan om evangeliet skulle proklameras för både judar

och hedningar och – och detta var det största problemet – om den senare gruppen, det vill säga icke-judar, i så fall skulle hålla den judiska lagen, ett problem som enligt Apostlagärningarnas femtonde kapitel löstes genom beslutet att de icke-judiska trosutövarna inte skulle behöva följa den judiska lagen som helhet.

I de tidiga kristna församlingarna fanns en eskatologisk förväntan om att Kristi återkomst och tidens slut var nära förestående. Med Kristi uppståndelse hade Gud påbörjat den yttersta tiden, vilket innebar att det blev viktigt att proklamera uppståndelsebudskapet för världen.

Den första generationens troende tycks ha levt med övertygelsen om att de skulle leva tills Herren återvände. Den tidiga kristendomen hade därför en både karismatisk och eskatologisk prägel, något som inte hindrade att det också förekom hierarkier. Paulus beskrev sig själv som ”apostel”, troligen för att understödja sin position och sitt budskap. Han omtalar också i Galaterbrevet hur han fjorton år efter sin omvändelse for till Jerusalem där han nådde en överenskommelse med apostlarna Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes vilka ”ansågs vara pelarna” (Gal 2:9). Det förekom alltså tidigt i kyrkan någon form av yttre ämbete, även om det efterhand kom att ta sig nya uttryck. Samtidigt kunde enskilda människors personliga gåvor också vara betydelsefulla för deras positioner i församlingarna. I Paulus skrifter talas om de troendes gemenskap som en sammanslutning här och nu, präglad av tron på Kristi uppståndelse. Paulus talar gärna om gemenskapen som ”Kristi kropp”. I Första Korinthierbrevets tolfte kapitel skriver Paulus: Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 17

Kyrko- och samfundskunskap.indd 17

2022-07-19 23:10

bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. (1 Kor 12:12–14) I den tidiga kyrkan används det grekiska ordet ekklesia för att beskriva de kristnas gemenskap.

Detta ord hade också använts för att översätta det hebreiska ordet qahal, en term som kunde åsyfta (det judiska) folkets gemenskap i deras tillbedjan inför Gud. Inom grekiskt språkbruk betydde ekklesia helt enkelt medborgarsamling, men när det används i Nya testamentet översätts det vanligtvis till ”kyrka” och syftar både på specifika lokala församlingar och på den större gemenskapen, alltså Kristi kyrka som helhet. Varje lokal kyrka betraktades följaktligen som en del av den enda kyrkan. Det fanns samtidigt till en början inget stort behov av eller ens möjlighet till att från grunden organisera en läromässigt samstämmig och rituellt enhetlig kristenhet. Senare generationer kristna började emellertid systematisera trossystem, organisationsmönster och kultiska former. För även om Jesus inte hade återvänt, var deras tro att Jesu budskap alltjämt var aktuellt. Han hade ju uppstått och enligt sitt löfte fanns han närvarande mitt ibland dem.

I de senare texterna i Nya testamentet, som har påverkats av att Kristi återkomst fördröjdes, ser vi olikartade teologiska sätt att reflektera över kyrkans väsen. Vid denna tid börjar också tradition och ämbete att bli viktigare för kyrkans identitet. Den apostoliska traditionen betraktas som kyrkans grundval. I

Efesierbrevet, som hör till de senare texterna i Nya testamenet, talar brevets författare (som troligen inte var Paulus) om hur brevets mottagare har ”fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten” (Ef 2:20). Det hörde till ledarnas ansvar att upprätthålla den traditionen och föra den vidare. Första Timotheosbrevet avslutas med en uppmaning till församlingsledaren Timotheos att väl ta vara ”på det som har anförtrotts dig” och att undvika ”det gudlösa pratet och invändningarna från en kunskap som bara är kunskap till namnet” (1 Tim 6:20). I de johanneiska skrifterna (Johannes­ evangeliet och Johannes uppenbarelse) betonas snarare de profetiska gåvorna, den bestående närvaron av profetisk ande såsom den viktigaste uttolkaren av den upphöjde Kristus för kyrkan. I Johannesevangeliet låter författaren Jesus påminna lärjungarna om att ”Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Joh 14:26).

Hos Matteus tycks kyrkans identitet snarare grundas på lydnaden av Jesu bud. Lydnaden av Jesu ord liknas där vid en man som byggde sitt hus på en berggrund, medan den som lyssnade till och inte lydde hans ord liknas vid en man som byggde sitt hus på sand (Matt 7:24–27).

Matteusevangeliet avslutas också med uppmaningen att lära lärjungarna i världen Kristi bud (Matt 28:20). Visserligen behöver det inte finnas någon motsägelse mellan att lyda Kristi bud och samtidigt förlita sig både på helig Ande och på en levande profetisk verksamhet, men det går ändå att skönja olika intresseområden hos de nytestamentliga författarna.

Det är svårt att finna den ursprungliga enhetliga kristendom som det raka trädets stam före-

18 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt

Kyrko- och samfundskunskap.indd 18

2022-07-19 23:10

faller vittna om. Fenomenet ”kristendomen” är snarare något som framträder genom historien och slutpunkten i denna utveckling har vi ännu inte sett. Kristenheten varken börjar eller fortsätter med en tydlig och klart utmejslad idé om Kristushändelsens innebörd och betydelse.

De nytestamentliga skrifterna utgör varken de första eller de sista uttrycken för kristen tro utan kan snarare betraktas som olika steg i utvecklingen av en kristen traditionsbildning.

De tidigaste kristna trodde inte på ett enhetligt sätt om Jesus, om synen på judisk tradition eller om helig Ande. Utifrån ett kyrkohistoriskt perspektiv utgör de nytestamentliga skrifterna inte ”kristendomen”. Snarare utgör de början på en rörelse vars läror och riter skulle komma att utvecklas genom möten med meningsmotståndare, nya kulturer, nya tankemönster och samhällsomvandlingar. Fenomenet kristendomen kan vi enbart förstå genom att betrakta kristenhetens historiska utveckling från dess början till vår egen samtid. Det vi då snart inser är att ”kristendomen” egentligen inte finns, men att det däremot finns ett flertal olika ”kristendomar” eller kanske snarare ett flertal samfund och kyrkor som på olika sätt tar sin utgångspunkt i tron på Kristus. Att det ur denna mångfald har vuxit fram olikartade ”samfund” och ”kyrkor”, vilka inte alltid delar samma rituella och läromässiga grundvalar, beror på ett antal olika faktorer som kommer att diskuteras i det följande.

”Till alla folk” – kyrkans möte med kulturer och samhällen Genom historien har kristenheten spridits till alla delar av världen och har präglat den kultur och de samhällen där den har etablerats. Men den har själv också påverkats av omgivande samhälle och kultur. Medvetet eller omedvetet har kyrkornas musik, konst, arkitektur och liturgisk praxis anpassats efter lokala förhållanden. Det är i det perspektivet knappast förvånande att också kristendomens läror har präglats av den tid och de rum där de har predikats.

När kristendomen spreds inom det antika samhället fanns ett behov av att både förklara dess tro och också anpassa denna tro i enlighet med språkbruk och kultur på ett sätt som gjorde den begriplig och tilltalande. Så var också fallet när kristendomen fick inflytande i de germanska och i de nordamerikanska kulturerna, i Indien, Etiopien och i övriga Afrika.

Att kristendomen både till form och till innehåll – två faktorer som inte alltid kan skiljas åt – har haft olika framtoning på olika platser är därför inte förvånande.

Den tidiga kristenheten var en judisk rörelse som efterhand blev vad vi idag kallar en självständig ”religion” (ett begrepp som inte hade samma innebörd under antiken som i vår egen tid). Vad som främst utmärkte de kristna i relation till judarna var, förutom att man trodde att Jesus från Nasaret var Messias, den Smorde, att anhängarna uppfattade som sitt uppdrag att vittna om detta för hela världen, och att de icke-judar som anammade denna tro inte behövde upprätthålla Toran, det vill säga den judiska lagen.

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 19

Kyrko- och samfundskunskap.indd 19

2022-07-19 23:10

Etiopisk ikon av Maria och Jesusbarnet i S:t Maria av Sions kyrka, Axum, Etiopien.

Inom kristenheten kombinerades ett exklusivt frälsningsanspråk, möjligheten att tillhöra ”de heligas samfund”, med det universella anspråket att Kristushändelsen innebar en nyfödelse av hela mänskligheten. Den Gud som manifesterades i den exklusiva gemenskap som kyrkan utgjorde var hela världens skapare, vilket innebar att uppdraget blev att föra in alla folkslag i tron.

Det är emellertid ingen självklarhet att dessa olika framtoningar måste få som konsekvens att åtskilda samfund skapas. För att kunna förstå orsakerna till sådana samfundssplittringar måste ytterligare faktorer beaktas.

Ortodoxi, heresi, hierarki Under 100-talet uppvisade kristendomen ungefär samma mönster för organisering som inom den samtida judendomen. Man brukar därför säga att kristenheten mellan åren 50 och 200 utmärktes av en synagogal organisation. Med

detta avses att församlingarna organiserades på ungefär samma sätt som de judiska synagogorna. Det innebar att varje församling i princip var självständig och att uppdragen fördelades på olika ämbeten. I kyrkans fall kom dessa ämbeten att på sikt gå under beteckningarna ”biskop”, ”äldste” (presbyteros) och ”diakon”.

I den allra tidigaste kyrkan var ”biskopar” (ordet betyder ungefär ”tillsyningsman”) snarast en sorts kyrkoherdar. Det var biskoparna som i församlingen hade rätt att leda gudstjänsterna, det vill säga fira nattvard och predika.

Efterhand kom biskoparna att delegera vissa av sina uppgifter till ”de äldste”, vilka med en grekisk term kallas presbyteros. Presbyterna var alltså från början en sorts äldsteråd vid sidan av biskopen. Då de under 100-talet fick allt fler liturgiska uppgifter (dop, nattvard och predikan) utvecklades prästämbetet. Diakonerna var till att börja med en sorts medhjälpare i kyrkan. I Nya testamentet (exempelvis 1 Tim 3:8–13 och Rom 16:1–2) omnämns olika medhjälpare i församlingarna, både kvinnor och män, vilka skötte om praktiska angelägenheter. Det infördes snart också liturgiska inslag i deras verksamhet. I de östliga kyrkorna och i romersk-katolska kyrkan har denna ordning behållits, vilket innebär att diakonen fungerar som medhjälpare eller medarbetare i gudstjänsten. I fornkyrkan fanns även diakonissor som hjälpte till vid undervisning och dop av kvinnor (både män och kvinnor döptes helt nakna).

Under 1800-talet återuppstod ett diakonissämbete inom de lutherska kyrkorna, där tonvikten främst har legat på sociala uppgifter (se del III).

Kyrkan betraktades i ett eskatologiskt perspektiv som en gemenskap av troende som stod i samma regelfromhet, ungefär som inom synagogans gemenskap. Det blev efterhand viktigt

20 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt

Kyrko- och samfundskunskap.indd 20

2022-07-19 23:10

att avgränsa sig mot ”falska lärare”. Ett sådant avgränsningsbehov finns tydligt hos kyrkoledaren Ignatios av Antiochia (d. ca 107), som uppmanade till vaksamhet mot vilseledande heretiker genom att folket uppmanades att hysa förtroende för sina egna biskopar. Biskoparna var vid denna tid ansvariga för att förrätta eukaristin (nattvardsgudstjänsten), och den rätta förvaltningen och förståelsen av eukaristin var en garant för rätt lära. I Ignatios brev till församlingarna i Tralles (en stad i Mindre Asien) uppmanas mottagarna att hålla sig orubbliga till Gud och till biskopen: Den som är inne i altaret är ren, men den som är utanför altaret är inte ren. Det betyder: den som gör något utan biskopen och presbyteriet och diakonerna har inte rent samvete.

I brevet till de troende i Filadelfia uppges att Anden sagt: Gör ingenting utan biskopen, bevara er kropp som ett Guds tempel, älska enheten, undvik splittringar, var Kristi efterföljare liksom han är sin Faders.

Ett likartat budskap förmedlas i brevet till de kristna i Smyrna: Ni skall alla följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopens tillåtelse skall ingen företa sig något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon han förordnar. Där biskopen

visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är. Det är inte tillåtet att döpa eller att hålla kärleksmåltid utan biskopens tillåtelse. Det som han godkänner, det är också Gud till behag så att allt vi gör blir fast och visst. Även om biskopens ställning efterhand stärktes, fanns det ännu vid mitten av 100-talet inom exempelvis staden Roms kristna församlingar inte någon central kyrklig auktoritet som kunde ta ställning till vad som var rätt eller fel lära.

Det ägde inte rum några kättarprocesser i senare tids mening och det fanns ingen kyrkoledare som kunde bannlysa vederbörande i hela kyrkans namn. Det var alltså möjligt att förkunna evangeliet på olika sätt, att samla anhängare och förrätta rituella handlingar i Kristi namn utan att man därmed riskerade att bli utsatt för sanktioner från en central kyrklig myndighet. Men samtidigt var också kyrkan större än den lokala församlingen. Den var en gemenskap av alla kristna. Det fanns följaktligen nätverk och kontakter mellan församlingar och kyrkor i olika länder.

Denna situation förändrades då vissa grupper gjorde anspråk på att företräda den enda sanna kristendomen, en proklamation som medförde att andra grupper hamnade utanför denna gemenskap. Paradoxalt nog skulle många av dessa exklusiva rörelser på sikt komma att betraktas som heretiska, det vill säga avvikande från trosnormen. För att få bukt med dessa rörelser fanns det behov av en enhetlig organisation med en tydligare centralstyrning. Mot slutet av 100-talet går det att skönja en sådan utveckling, vilken kom att ta sig uttryck i det

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 21

Kyrko- och samfundskunskap.indd 21

2022-07-19 23:10

monarkiska episkopatet, vilket blev en bestående ordning.

Det monarkiska episkopatet innebar att biskoparna fick en allt större betydelse för kyrkan inom en viss region. Dessutom kom den episkopala strukturen att utvecklas i en alltmer hierarkiserande riktning. Vissa biskopar fick status som metropoliter (huvudstadsbiskopar) och långt senare fick ett fåtal av dessa titeln patriark. Det fanns flera skäl till denna utveckling mot monarkiskt episkopat. Ett av de allra viktigaste skälen var att kyrkan ville avgränsa sig från grupper eller exklusiva sekter där den personliga karisman eller andegåvan var viktigare än det yttre ämbetet. Problemet var att vissa av dessa grupper företrädde en lära som inte ansågs stämma överens med den allmänneliga katolska läran. Detta gällde framför allt gnosticismen. ”Gnosticism” är en samlande beteckning på olika rörelser som växer fram under de första århundradena vid vår tideräknings början (även om rötterna kan vara äldre). Gnosticismens ursprung är emellertid oklart. Till de gemensamma dragen hörde att de betonade vikten av insikt (gnosis) om tillvarons ursprung och innehåll samt om människans situation i den.

Den gud som skapat världen uppfattades vara ond och rebellisk och stod i motsättning till en högsta gud, som var god (och mellan dessa två gudar kunde det finnas ett flertal gudomligheter). Vissa människor bar dock ett andligt element, en sorts gudagnista, inom sig. Det var den troendes uppgift att bejaka denna gudagnista för att därigenom kunna återförenas med det gudomliga.

De gnostiska tankespåren går att skönja inom olika religiösa traditioner under antiken.

Inom den kristna kyrkan fanns ”gnostiker”

som kunde bilda egna församlingar, men ibland verkade de inom icke-gnostiska församlingar.

De betraktade sig inte som ”kristna gnostiker” utan kallade sig helt enkelt för kristna.

Till deras trosföreställningar hörde uppfattningen att Gamla testamentets skapargud var ond. Jesus kunde ses som en andevarelse med en skenkropp (detta brukar kallas doketism).

Detta synsätt hörde samman med uppfattningen att uppståndelsen var en andlig och inte en kroppslig händelse. De så kallade gnostiska kristna kunde också ha egna textsamlingar, som exempelvis Thomasevangeliet med dess ”hemliga” Jesusord eller Filipposevangeliet med dess antydningar om att Jesus skulle ha haft ett förhållande med Maria Magdalena, och dess förkastande av tanken på jungfrufödelse och kroppslig uppståndelse.

De kristna gnostikerna utmärktes av sin lösa organisation och av att de oftast förkastade yttre hierarkier. Rätt insikt var viktigare än yttre makt. Även kvinnor kunde inom gnostiska grupper ha funktioner motsvarande prästernas. Till skillnad från ”ortodoxa” kristna var gnostikerna inte så måna om att dra fasta gränser mellan prästerskap och lekmän. Istället präglades de av en jämlikhet som innebar att frågan om vem som skulle vara präst, biskop eller profet under gudstjänsterna ibland kunde avgöras genom lottdragning, där alla invigda fick delta.

Gnostikerna var med andra ord inte så intresserade av teoretisk spekulation om kyrkans väsen. Istället kunde de hävda att den sanna gudstron snarast handlade om en självkännedom, att vägen till Gud fanns hos individen, eller åtminstone hos vissa (utvalda) individer.

Paradoxalt nog bidrog gnostikernas synsätt till

22 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt

Kyrko- och samfundskunskap.indd 22

2022-07-19 23:10

att skapa en mer hierarkisk enhet inom kyrkan som helhet.

Under 100-talet fanns alltså inte någon organisatorisk enhet, förutom i nätverk som skapats för att bedriva diakonal hjälpverksamhet. Men under 200-talet blev en organiserad enhetlighet allt viktigare. Vi möter hos biskopen Cyprianus av Karthago (ca 200–258) uppfattningen att biskopen skulle fungera som en garanti för en sådan enhet. Biskopsämbetet handlade för Cyprianus inte bara om en världslig hierarki.

Han är känd för sitt yttrande, att ”utanför kyrkan finns ingen frälsning” och att ”ingen kan ha Gud som Fader, och därmed vara kristen, om han inte också har kyrkan som sin moder”.

Cyprianus menade med andra ord att utanför biskopsämbetets auktoritet fanns det ingen frälsning.

Gentemot de kristna gnostikerna gjordes flera andra markeringar och avgränsningar som har betydelse ännu idag. Ett återkommande tema i kampen mot gnosticismen var konceptet apostolicitet. Detta koncept kunde syfta på en läromässig kontinuitet med apostlarna, en kontinuitet som betraktades som en garant för den rätta trons förmedling. Den icke-gnostiska kyrkans främsta vapen mot gnostikerna var med andra ord anspråket på att stå i kontinuitet med de apostlar som Jesus en gång hade sänt ut till att vara biskopar i hans kyrka.

Genom biskopsämbetet betonades enligt detta synsätt närheten till apostlarna och därmed också till Jesus. Det ansågs råda en kontinuitet, en succession, till de första apostlarna och därmed till den ursprungliga lärotraditionen. Gnostiker och några andra så kallade heretiska grupper hade haft en ganska lös organisation och de kunde enligt deras motståndare inte påvisa någon levande kontinuitet

med apostlarna. På den grunden hävdades att dessa inte hade något med den ursprungliga kyrkan och lärotraditionen att göra.

Den högsta kyrkliga makten kom på sikt att tilldelas ett antal biskopssäten, vilka ansågs högre i rang än andra. Det gällde till en början främst biskopssätena i Antiochia, Alexandria och Rom. Under 300-talet fick ytterligare två biskopssäten samma ställning, nämligen Jerusalem och den nya staden Konstantinopel.

Dessa städers biskopar fick titeln ”patriark”.

Uppfattningen var att biskopssätena i Rom och Antiochia hade inrättats av aposteln Petrus, att biskopssätet i Alexandria hade inrättats av evangelisten Markus, att den första biskopen i Jerusalem varit Jakob, Herrens broder, och att det på sikt synnerligen viktiga biskopssätet i Byzantion, som senare blev platsen för staden Konstantinopel (dagens Istanbul) hade aposteln Andreas som instiftare. Denna successionstanke är högst levande inom flera kyrkor ännu idag.

Genom successionen med apostlarna ansågs den sanna apostoliska tron kunna förvaltas på ett korrekt sätt. Denna tro uppfattades som renare och mer i linje med den ursprungliga kristendomen än den gnostiskt influerade läran.

I det sammanhanget talas det om Confessio Fidei, eller ”Trosregeln” som kyrkofadern Irenaeus såg som ett arv från apostlarna. Enligt kyrkofadern Tertullianus var trosregeln en tradition med samma auktoritet som Bibeln.

Denna trosregel innehöll en gudomlig frälsningshistoria som förenade den judiska bibeln med den kristna tron. Hos Irenaeus lyder den på följande sätt: Hela kyrkan tror på en enda Gud, den allsmäktige Fadern, skapare av himmel och jord och av haven och av allt som är därpå

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 23

Kyrko- och samfundskunskap.indd 23

2022-07-19 23:10

Den version av den så kallade apostoliska bekännelsen som vanligtvis används idag härrör från 700-talet. Denna bekännelse används enbart i de västliga kyrkorna. I öst är den i princip helt okänd. Inom exempelvis Svenska kyrkan används ”vi”-form. I dess ursprungliga ordalydelse är texten ställd i ”jag”-form.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

och däri är, och på en enda Kristus Jesus, Guds son, som för vår frälsnings skull blev kött, och på den heliga Anden som genom profeterna förkunnat det annalkande nya förbundet, Kristi ankomst, jungfrufödelsen och lidandet, uppståndelsen från de döda och vår älskade Herres Jesu Kristi upptagande i sitt kött till himlen och hans återkomst från himlen i Faderns ära … för att återuppväcka allt kött.

Den trinitariska formel (åberopandet av Fadern, Sonen och helig Ande) som förekommer här återkommer senare i alla de fornkyrkliga trosbekännelserna. I Rom sammanställdes en bekännelse där tron på skaparguden och inkarnationen i köttet betonades. Denna trosbekännelse, som är känd sedan tidigt 200-tal, kallas sedan 300-talet Den apostoliska trosbekännelsen, en beteckning som bygger på en legend om att det skulle ha varit de tolv apostlarna som gemensamt formulerade den.

Tidigare hade det inte varit aktuellt att exkommunicera heretiker eftersom det inte fanns någon centraliserad kyrka att bli exkommunicerad från. Däremot hade avvikande grupper själva dragit sig undan från den övriga församlingen. Genom det monarkiska episkopatet hade en tidigare platt och lös organisation emellertid blivit alltmer hierarkisk. Då personer genom dessa ämbetsstrukturer fick möjlighet att genomföra exkommunikationer i ”kyrkans” namn kunde så kallade avvikande grupper enklare utdefinieras och fördömas. Eftersom dessa grupper inte alltid försvann, utan levde kvar på platser dit bannlysarens långa arm inte räckte, bidrog de dömande organen till att det skapades jurisdiktionellt åtskilda kyrkogemenskaper.

24 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt

Kyrko- och samfundskunskap.indd 24

2022-07-19 23:10

Den världsliga maktens inflytande Efter att ha varit utsatt för systematiska förföljelser under början av 300-talet blev den kristna kyrkan under samma sekels första hälft både tolererad och gynnad av kejsarmakten, särskilt under Konstantins regim (306–337). Samtidigt förutsatte kejsarmaktens stöd att kyrkan framträdde som en enhetlig organism i fråga om lära och kultutövning. Kyrkans närmande till den världsliga makten under 300-talet och under följande sekler innebar därför att de domslut rörande felaktigt troende grupper och individer som kyrkliga auktoriteter utfärdade fick en

maktpolitisk dimension. Den feltänkande blev med andra ord inte bara utesluten från kyrkan utan också från det övriga samhället. Genom att kyrkan stod i en nära relation med den världsliga makten blev avskiljandet och dömandet mellan korrekt – ortodox – och inkorrekt – heretisk – kristendom en både kyrklig och världslig angelägenhet.

De sekler som följde efter de toleransedikt som utfärdades av den romerska kejsarmakten under början av 310-talet – vilka innebar att den kristna kyrkan fick åtnjuta religionsfrihet – präglades av omfattande stridigheter i ett antal olika lärofrågor. Eftersom kyrkan inte längre behövde bekymra sig om yttre fiender riktades

den nicensk- konstantinopolitanska trosbekännelsen

Den viktigaste trosbekännelsen inom kristenheten är den så kallade nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen som slogs fast i en första version vid det första kyrkomötet i Nicaea år 325 och i en reviderad och utförligare version vid det andra konciliet, i Konstantinopel år 381. Denna bekännelse delas av flertalet kyrkosamfund om än i olika versioner och på olika språk. I Östkyrkan accepteras inte det västliga tillägget ”och Sonen” i den tredje artikeln.

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände; och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern [och Sonen], på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 25

Kyrko- och samfundskunskap.indd 25

2022-07-19 23:10

fokus mot olika åsikter om de kristna lärosatserna. Det handlade ofta om gamla frågor som ännu inte hade retts ut till fullo. Vem var egentligen Jesus? Hur hörde Fadern, Sonen och den heliga Anden samman? När dessa frågor skulle bearbetas valdes med andra ord inte lösningen att acceptera den rådande mångfalden, istället blev följden av enhetsskapandet att attityden mot oliktänkande blev ännu mer hårdför. De bekännelsedokument som upprättades under 300- och 400-talen fick på sikt ett värde som en form av kartor genom vilka man kunde bedöma om något var renlärigt eller inte. Försöken att skapa enhet fick följaktligen motsatt effekt.

Dessa bekännelser utgjorde en form av avgränsningar och klargöranden av viktiga lärosatser som berör treenigheten. Där gjordes avgränsningar gentemot grupper som ville sudda ut gränserna mellan de tre personerna i treenigheten och istället betrakta Fadern, Sonen och helig Ande som tre ”sätt” på vilka den ende guden manifesterar sig. Detta senare synsätt brukar kallas modalism. Men man avgränsade sig även mot grupper som ville betona Guds envälde genom att hävda att Sonen (Jesus) var ett skapat väsen och därmed inte gudomlig.

Sådana synsätt fanns inom dynamismen, där Jesus uppfattades få en särskild ”kraft” (grek. dynamis) vid dopet, och inom arianismen där Jesus betraktades som en form av andeväsen som har funnits sedan skapelsen. Denna lära utgick från en egyptisk presbyteros vid namn Arius, som menade att Jesus var skapad av Fadern före all tid och därefter levde osynlig för människan fram till det att han antog mänsklig gestalt i Jesus Kristus. Det innebar att Jesus inte var vilken varelse som helst, utan snarast en form av änglagestalt. Men han var likväl skapad, och kunde därför inte vara av samma

väsen som Fadern. Det fanns enligt Arius inget annat väsen vid Guds sida.

Den förklaringsmodell som vunnit bredast genklang inom den globala kristenheten slogs fast vid de två koncilierna i Nicaea år 325 och Konstantinopel år 381, och innebär att Gud är ett enda väsen som framträder i tre personer. I denna förklaring togs hänsyn både till behovet av att betona enhet (ett enda väsen) och trefald (tre personer). Det var särskilt arianismen som dessa beslut vände sig mot.

Reformationens splittrande konsekvenser Efter att den kristna kyrkan under 300-talet blivit tolererad, gynnad och till slut påbjuden som statsreligion i romarriket förändrades villkoren väsentligt. Kyrkan fick en gynnad ställning i samhället och kunde samtidigt odla nära relationer med de härskande grupperna. Samtidigt ledde denna ”konstantinska vändning” till uppkomsten av en långvarig diskussion om var gränserna skulle gå mellan kyrkans och den världsliga maktens inflytande. I det västeuropeiska medeltida samhället uppstod vid återkommande tillfällen konflikter mellan kyrka och världslig makt om vilket inflytande biskopar och påvar skulle ha över världslig maktutövning och likaså över vilket inflytande kungaoch kejsarmakt skulle ha över tillsättning av biskopar och abbotar i klostren. Dessa dispyter är en väsentlig faktor bakom reformationen i Europa, som innebar att den kyrkliga enhet som påvedömet varit en garant för bröts upp.

Reformationen i Europa under 1500-talet är en händelse av avgörande betydelse när det gäller uppkomsten av mångfalden kyrkor och

26 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt

Kyrko- och samfundskunskap.indd 26

2022-07-19 23:10

samfund i vår egen tid. Inom den protestantiska delen av kristenheten skulle det komma att saknas ett samlande organ av det slag som påvedömet tidigare hade utgjort. Under medeltiden hade den katolska kyrkan etablerat sig i många europeiska länder där det odlades olikartade fromhetstraditioner. Det sammanhållande bandet var emellertid hela tiden påvedömet i Rom. Denna syn på kyrkan förkastades av reformatorerna. Istället blev reformationens kyrkobildningar nationellt orienterade (som den anglikanska kyrkogemenskapen eller som de nationella tyska och nordiska kyrkorna) eller också utgjordes de av sekter som undvek kontakt med all världslig överhet. Istället för påvedöme och kanonisk rätt skulle Bibeln och ett antal så kallade konfessionsdokument utgöra samlingspunkter för kristenheten. Dessa konfessionsdokument kunde fungera som komplement till de fornkyrkliga bekännelserna och innehöll ofta avgränsningar gentemot andra konfessioner. I exempelvis den lutherska Konkordieboken från 1580 hittar vi skarpa ställningstaganden mot både katoliker, kalvinister, baptister och andra. Eftersom bibeltolkningarna var många och olikartade blev också tolkningsgemenskaperna det. Genom reformationen bildades ett större antal nya kyrkor: kalvinska, anglikanska, anabaptistiska, baptistiska och lutherska. Härigenom kom ordet ”kyrka” att efterhand alltmer syfta på ”konfession” eller ”samfund”. Kyrka var inte längre med nödvändighet synonymt med en universell gemenskap utan åsyftade också särskilda kyrkobildningar.

Kyrkan hade dittills vanligtvis beskrivits som en kropp med olika lemmar, den sågs som en organisatorisk gemenskap med olika delar, där Kristus var huvudet. Eftersom hela kyrkan alltså var en kropp var det betydelsefullt

att bevara dess enhet. Alla lemmarna hörde samman och skulle orienteras åt samma huvud, det vill säga åt Kristus. Denna metafor var välbekant också för reformatorerna, men för dem blev tanken på kyrkan som en gemenskap mellan kroppens olika delar och huvudet Kristus en mindre viktig metafor. Intresset riktades istället mot de synliga kännetecken som fyllde funktioner i det kristna livet, som ordets förkunnelse, sakramentsförvaltningen och bönelivet. Och eftersom kyrkan, den sanna kyrkan, sågs som något som visserligen hade vissa synliga kännetecken men ytterst var något osynligt, var det inget större problem att den organiserades på lite olika sätt med olika seder och bruk runtom i världen. Det kunde visserligen anses bekymmersamt att andra konfessioner hade en felaktig eller bristfällig lära, men eftersom det inte fanns någon gemensam samkristen samlingspunkt som kunde värna om vare sig rätt lära eller rätt ceremonier fick detta problem helt enkelt bero eller åtgärdas genom politisk handling, främst genom militära aktioner i samverkan med världslig makt.

Under 1500- och 1600-talen delades med andra ord Europa upp i en mängd olika konfessioner. Den policy som rådde gick under devisen ”ett folk, en tro”. Men på många platser, inte minst i handelsstäder, levde folk av olika konfessioner sida vid sida. Det blev vanligare att konvertera till en annan konfession. Under dessa sekel börjar vi närma oss en modern valfrihet när det gäller kyrko- och religionstillhörighet.

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 27

Kyrko- och samfundskunskap.indd 27

2022-07-19 23:10

Väckelserörelsernas uppochnedvända perspektiv I modern tid har spänningen mellan kyrkan uppfattad som en universell enhet och de olikartade partikulära praktiska kyrkliga uttrycksformerna blivit tydligare än någonsin. Det beror på reformationens kyrkopolitiska konsekvenser men också på den religiösa individualism som särskilt påverkat protestantiska grupper. Den moderna utvecklingen har medfört ett fokus på individen på bekostnad av den institutionella kyrkan.

Under 1700- och 1800-talen präglades de nationella kyrkorna av grupper och rörelser som verkade för ett kyrkoliv där personliga religiösa erfarenheter snarare än organisationer och hierarkier var grunden. Dessa väckelserörelser framträdde till en början främst inom de traditionella samfunden, men efterhand organiserades separatistiska rörelser, så kallade frikyrkor. Här hade den baptistiska rörelsen med dess motstånd mot all form av statskyrklighet röjt vägen. För dessa väckelseoch frikyrkorörelser utgjorde varken påvedömet eller enheten mellan kyrka och rikets överhet den samlande faktorn. Deras perspektiv kom snarare nedifrån, de var helt enkelt sammanslutningar av troende människor. Dessa olika grupper kunde visserligen i enstaka fall uttrycka en fientlighet mot varandra, men de fördömde eller exkommunicerade inte varandra ur ”kyrkan” – vare sig ur en nationell eller ur en universell kyrklig gemenskap – och de samverkade inte heller med den världsliga makten när de förkastade andra samfunds lära och riter. Denna kyrkosyn, där kyrkan utgjordes av ”bröders

och systrars gemenskap” har kommit att visa sig vara mer anpassningsbar till det moderna samhällets sekulariseringsprocess än den som vi finner inom äldre folkkyrkor. Medan de statsanknutna folkkyrkorna, exempelvis de som har funnits i Norden, har kämpat för att bevara en offentlig roll i sina respektive stater, har utgångspunkten för frikyrkligheten snarast varit att utgöra privata och icke-statsanknutna gemenskaper.

Kyrkor, samfund eller rörelser?

När vi beskriver olika kristna grupper som inte har rituell, läromässig eller institutionell gemenskap med varandra brukar vi säga att de utgör skilda kyrkor, konfessioner eller samfund.

Att skilda grupper inte har gemenskap med varandra kan bero på olika saker. Det kan handla om resultatet av utbrytningar eller uteslutningar som varit beroende av såväl läromässiga som politiska, kulturella, ekonomiska och sociala faktorer.

Som tidigare nämnts har det alltid funnits en läromässig och rituell mångfald inom kristenheten. Att denna mångfald idag ofta tar sig uttryck i juridiskt och sakramentalt åtskilda kyrkor och samfund med mer eller mindre gemenskap med varandra beror som vi har sett på ett hierarkiskt beslutsfattande som kunnat utdefiniera vad som är ”rätt lära”. Betydelsefullt är också att den världsliga makten har använt kyrkan både som redskap mot olika former av hot och därvid skyddat oliktänkande. Slutligen har den stora mängden kyrkosamfund i världen också sina rötter i den öppenhet för organisa-

28 Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt

Kyrko- och samfundskunskap.indd 28

2022-07-19 23:10

torisk mångfald som blev en (ofrivillig) följd av reformationen och väckelserörelserna.

Denna bok handlar om ”kyrkor och samfund”. Dessa begrepp har en mängd olika innebörder. Ordet kyrka kan betyda (minst) tre saker. För det första kan det åsyfta den byggnad som gudstjänsten firas i. Man brukar exempelvis säga att man går till kyrkan för att fira gudstjänst. För det andra kan det syfta på den av Kristus instiftade (osynliga) kristna gemenskapen. Då åsyftas en gemenskap som visserligen kan men inte nödvändigtvis måste vara detsamma som en konkret mänsklig gemenskap.

Det är denna innebörd som gudstjänstdeltagare kan lägga in i trosbekännelsens ord om att tro på ”en allmännelig kyrka”. För det tredje kan ordet åsyfta enskilda kyrkosamfund, som Svenska kyrkan eller romersk-katolska kyrkan. I denna bok åsyftas med kyrka visserligen främst denna tredje betydelse, det vill säga trossamfund, men i sin självförståelse utgår trossamfunden ofta från den andra betydelsen, det vill säga att de är en del av den allmänneliga kyrka som utgår från Kristus och hans apostlar.

De olika kyrkor som har vuxit fram genom historien har haft olika organisationsstruktur.

Den romersk-katolska kyrkan och de östliga kyrkorna har bevarat en ledningsstruktur med rötter i fornkyrkan, där ryggraden utgörs av en pyramidformad hierarki bestående av påve eller patriark, ärkebiskopar och metropoliter, biskopar och kyrkoherdar. Denna organisationsform brukar kallas episkopal ordning. I några av de kyrkor som föddes under reformationen avskaffades ärkebiskopsämbetet och vissa andra kyrkliga ämbeten. Dessa kunde ersättas av styrelser och råd, som i modern tid legat till grund för representativa demokratiska strukturer.

Stundtals kan gränsen mellan episkopal och

synodal (där makten utövas av en ofta demokratiskt vald styrelse) kyrkostruktur vara flytande.

I många kyrkor tillämpas i praktiken en kombination av de båda. Svenska kyrkan är visserligen en kyrka med en biskoplig hierarki, men dess högsta beslutande organ är Kyrkomötet, där biskoparna inte ens har rösträtt. Följaktligen kan Svenska kyrkan i strukturellt hänseende beskrivas som synodal-episkopal.

Samtidigt finns det vissa kristna grupper som inte med nödvändighet kallar sig ”kyrkor”, utan låter detta uttryck åsyfta församlingens byggnad. Istället talas om ”församlingar” eller ”samfund”. Denna tvekan att kalla sig för ”kyrka” hänger vanligtvis samman med att man vill betona den lokala församlingens betydelse.

Talet om ”kyrka” uppfattas enligt detta synsätt som att ämbetsutövares ritualer och toppstyrda hierarkier är viktigare än församlingsmedlemmars troserfarenhet och lokalt församlingsliv.

Istället förespråkas ett underifrånperspektiv – det väsentliga är vad som händer på lokal nivå.

Ett samfund som styrs på detta sätt, där den lokala församlingen i princip är självständig men likväl är inlemmad i en samfundsstruktur brukar kallas moderat kongregationalism.

Ordet ”kongregation” kommer av det engelska ordet för ”församling”.

Det finns även kristna grupper som av likartade skäl är tveksamma till att beskriva sin gemenskap ens som ett ”samfund”. En regelrätt samfundsstruktur förutsätter att någon form av makt ges till instanser ovanför de lokala församlingarna, exempelvis till en samfundsstyrelse.

I Sverige vägrade exempelvis pingströrelsen länge att beteckna sig som ett samfund. Istället utgjorde den en rörelse som hölls samman av informella nätverk. Denna organisationsprincip brukar kallas radikal kongregationalism.

Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt 29

Kyrko- och samfundskunskap.indd 29

2022-07-19 23:10

Kyrko- och samfundskunskap.indd 30

2022-07-19 23:10

Kapitel 2

Östkyrkan

Östkyrkan är en samlingsbeteckning på ett antal nationella eller etniska folkkyrkor som delar likartade rituella och teologiska traditioner och har rötter i Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa. Även om de enskilda östliga kyrkorna kan skilja sig åt i fråga om liturgiskt språk och befinna sig under skilda politiska omständigheter har de vissa gemensamma drag som utmärker dem i relation till ett flertal västliga kristna samfund. Det gäller inte minst synen på kyrkans ledning och vikten av att bevara traditionell gudstjänstordning.

Det finns flera orsaker till uppdelningen av den östliga och den västliga kyrkan. År 395 delades romarriket i två hälfter, där de båda delarna hade varsin kejsare. I Östrom, som också kallas Bysans, var staden Konstantinopel en viktig huvudort, både i politiskt och kyrkligt hänseende. I denna stad residerade den östromerske kejsaren fram till stadens och det bysantinska rikets undergång år 1453, det år då romarriket verkligen gick under. I Konstantinopel residerade även – och residerar alltjämt – patriarken av Konstantinopel som innehar den främsta rangen bland de östliga patriarkerna. Medan Västrom gick under år 476 då den germanske befälhavaren Odovakar

avsatte den siste romerske kejsaren Romulus Augustulus, fortsatte alltså det östromerska riket att existera i nästan tusen år. Under de sekler som följde förekom visserligen en hel del kulturellt, politiskt och andligt utbyte mellan Östrom och de områden som tidigare hade hört till Västrom (tidvis styrdes exempelvis italiska halvön av den östromerske kejsaren), men det allmänna intrycket är att den västliga och den östliga kyrkan blev alltmer främmande för varandra. Man kan tala om en långsam mental, politisk och kulturell isärglidning som hade flera orsaker.

Inom kyrklig självförståelse utgörs en av de viktigare orsakerna till schismen mellan öst och väst av att det under 800-talet i väst infogades ett tillägg i den nicenska trosbekännelsen, nämligen ordet filioque som betyder ”och av Sonen”. Detta tillägg innebar att man bekände att helig Ande utgick av både Fadern och av Sonen. Filioque hade troligen börjat användas på iberiska halvön under 600-talet och det hade sedan spridits norrut. Tillägget, som förstärkte Sonens funktion inom treenigheten, användes möjligen ursprungligen för att bemöta arianskt inflytande på iberiska halvön. Arianerna hade ju tagit avstånd från tron på att Kristus och Östkyrkan 31

Kyrko- och samfundskunskap.indd 31

2022-07-19 23:10

Östkyrklig kristendom Romersk-katolsk (västlig) kristendom Andra religioner

Uppdelning mellan östlig och västlig kristendom under tidig medeltid.

Fadern var av samma väsen, och menat att KrisÖstkyrklig kristendom tus var skapad av Fadern.

Tillägget fördömdes Romersk-katolsk (västlig) kristendom religioner emellertid i öst. DetAndra fi nns flera orsaker till att bysantinska teologer var kritiska mot filioque, men ett viktigt skäl var auktoritetsproblematiken. Varken påven i Rom eller en världslig makthavare ansågs ha rätt att revidera en text som slagits fast vid ett ekumeniskt kyrkomöte.

Frågan om filoque var en av flera frågor som skulle behandlas vid ett möte i Konstantinopel år 1054 mellan påvens sändebud kardinal Humbert (d. 1061) och patriarken av Konstantinopel. Dessvärre fick Humbert aldrig audiens hos patriarken, något som gjorde Humbert förnärmad. Till slut formulerades en bannbulla som placerades på högaltaret i stadens stora katedral, Hagia Sofia. Denna handling ledde till att ett motsvarande fördömande ägde rum från Konstantinopels sida. Genom denna händelse

kan vi från år 1054 tala om två formellt skilda kyrkogemenskaper. Samtidigt bör man ha i åtanke att de båda sidorna i många avseenden redan uppvisade stora olikheter. Efter år 1054 har det dessutom kommit ytterligare faktorer som förfrämligat kyrkorna från varandra.

Samtliga östliga kyrkor skiljer sig från den romersk-katolska genom att de inte erkänner påven i Roms auktoritet och, som har framgått ovan, inte heller accepterar ordet filioque (”och /av/ Sonen”) i den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen.

Kyrkosyn inom östkyrklig tradition De österländska och de ortodoxa kyrkorna har likartade teologiska argument för sina organisationsprinciper. De hierarkiska ordningarna har ett teologiskt värde. Den hierarkiska organisationsprincipen uppfattas vara rättsligt sanktionerad genom föreskrifter från fornkyrklig tid.

Den succession med apostlarna som präster och biskopar uppfattas stå i utgör en garant för att den rätta läran bevaras. Ytterst uppfattas hierarkiernas värde bestå i ordningar som är nödvändiga för att bevara och till framtida generationer förmedla den rätta tron. Samtidigt innebär inte detta att strukturen är helt låst.

Det sker i praktiken hela tiden förändringar i organisationerna, något som är en nödvändighet med tanke på migration och politiska förändringar.

Inom östkyrklig teologi beskrivs kyrkan gärna som ett mysterium, som en mystik yta eller som en brytpunkt mellan det gudomliga och det skapade. Utgångspunkten för ett sådant resonemang är att det fi nns en ursprunglig

32 Östkyrkan

Kyrko- och samfundskunskap.indd 32

2022-07-19 23:10

brustenhet mellan Gud och människan men att denna brustenhet överbryggas genom Kristi handlande i historien och genom helig Andes verksamhet i världen. Tanken är att i kyrkan här och nu förvaltas det levande arvet från detta handlande och denna verksamhet. I den skärningspunkt mellan himmel och jord som kyrkan utgör återskapas och omvandlas människan till att bli och vara Guds avbild. Till tanken på kyrkan som ett mysterium hör läran om kyrkans pre-existens, en tanke som innebär att kyrkan existerade före den apostoliska tiden.

Hos Hermas Herden (troligen nedskriven någon gång under första hälften av 100-talet) heter det om kyrkan att ”hon skapades först av alla ting” och ”för hennes skull har världen skapats”.

Kyrkan betraktas av östkyrkliga teologer därför inte heller som en osynlig gemenskap, såsom inom vissa protestantiska traditioner.

Tvärtom beskrivs kyrkan som ”himlen på jorden”, det vill säga som den plats där, som det står i Kolosserbrevet, ”den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga” (Kol 1:26). Det är denna uppenbarade hemlighet som kan återställa människan till hennes ursprung genom att göra henne delaktig i den gudomliga energi som kyrkans mysterier utgör. Genom att delta i kyrkans sakramentala liv får den enskilda individen del av ”nådens energier”, vilket innebär att den troende blir delaktig i Kristus genom kyrkans rituella handlingar: genom helig Andes verk i dop, myrrasmörjelsen och deltagandet i eukaristin och i andra sakrament (eller ”mysterier”). Sakramenten blir i ett sådant perspektiv tecken på (den rätta) kyrkan men de förmedlar också gudomlig nåd till den troende, eftersom kyrkan är ”hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt” (Ef 1:25).

Denna tanke på att bli delaktig i ”nådens energier” går att anknyta till det i ortodox teologi ofta återkommande uttrycket ”gudomliggörelse”, ett ord som relaterar till formuleringen i 2 Petr 1:4, att Kristus genom sina löften låter de troende ”bli delaktiga av gudomlig natur”. Tanken på gudomliggörelse är samtidigt paradoxal.

Människan kan aldrig förstå Guds väsen som alltid befinner sig bortom mänskligt förstånd.

Likväl är det enligt ortodox teologi fullt möjligt att nå en gudsgemenskap. Den bysantinske teologen Gregorios Palamas (d. 1359) skilde mellan Guds väsen och hans gudomskraft: hans essens och hans energier. Gud är enligt Palamas både essens och energier, men medan Guds vara (essens) är oåtkomligt för människor kan vi alla bli delaktiga i hans gudomskraft (energier) och därigenom uppnå en gudsgemenskap.

Denna energi eller gudomskraft beskrivs som närvaron av ett oskapat och evigt ljus. Det är detta oskapade ljus, som alltså är att betrakta som en gudomlig verklighet här i världen, som ”lyser i mörkret” (Joh 1:5). Det är också detta ljus som beskrivs i berättelsen i Matteusevan­ geliet om händelserna på Förklaringsberget där vi kan läsa om hur Jesu utseende förvandlades, hur hans ansikte sken som solen och hur hans kläder blev vita som ljuset” (Matt 17:1ff). Enligt Palamas kan människan här i världen delta i bön och bli heliggjord av kyrkans sakrament och därmed få möjlighet att se samma oskapade ljus som lärjungarna på Förklaringsberget.

I enlighet med den nicenska trosbekännelsen talar östkyrkliga teologer om en enda kyrka och om en enda Kristus. Därutöver är östkyrkliga teologer (liksom inom romersk-katolska kyrkan) tveksamma till att tala om en ”kyrklig mångfald” eftersom kyrkan bara kan vara en enda. Kyrkans enhet kommer till konkret Östkyrkan 33

Kyrko- och samfundskunskap.indd 33

2022-07-19 23:10

Kyrko- och samfundskunskap.indd 428

2022-07-19 23:11

För vidare studier

I. Konfessionskunskap 1. Kyrkornas självförståelse – en historisk översikt Borgehammar, Stephan, ”Vad är kyrkan?”, i Stephan Borgehammar (red.), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen. Andra omarbetade utgåvan. Stockholm 1993.

Brander, Bo, ”Kristi kropp – den unika relationen.

Röster från fornkyrkan och medeltiden”, i Svensk Pastoraltidskrift 6/2009.

Brown, Peter, The rise of Western Christendom.

Triumph and diversity ad 200–1000. Cambridge 1996.

Lampe, Peter, From Paul to Valentinus. Christians at Rome in the first two centuries. Minneapolis 2003.

Rubenson, Samuel, ”Kristendomens hellenisering – ett märkligt missförstånd”, i Samuel Rubenson & Anders Jarlert (red.), Kyrkohistoriska omvärderingar (Meddelanden från kyrkohistoriska arkivet. Ny följd 7). Lund 2005.

Thomassen, Einar, ”Ortodoksi og heterodoksi i det andre århundradets Roma”, i Patristica Nordica 4. Föreläsningar hållna vid det fjärde Nordiska patristikermötet i Lund 17–20 augusti 1993.

Lund 1995.

Wilken, Robert, The myth of Christian beginnings.

Eugene, Or. 2009.

Williams, Rowan, Why study the past? The quest for the historical church. London 2005.

2. Östkyrkan Arentzen, Thomas, Ortodoxa och österländska kyrkor i Sverige (SST:s skriftserie nr 5). Stockholm 2015.

Berntson, Martin, ”Ortodoxa, österländska och katolska kyrkor i Sverige. Samarbete, traditionsförmedling, integration”, i Daniel Andersson & Åke Sander, Det mångreligiösa Sverige. Ett landskap i förändring (s. 401–461). Andra reviderade upplagan. Studentlitteratur 2009.

Chaillot, Christine, The Ethiopian orthodox Tewahedo Church tradition. A brief introduction to its life and spirituality. Paris 2003.

Ek, Ignatios, Ortodox kristen tro i Sverige. Uppsala 1999.

Gunner, Göran, ”Armeniska apostoliska kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Haag, Raimo, ”Estnisk-ortodoxa kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

För vidare studier 429

Kyrko- och samfundskunskap.indd 429

2022-07-19 23:11

Kamil, Jill, Christianity in the land of Pharaos. The Coptic Orthodox church. London 2002.

Sandberg, Elisabeth, ”Bulgariska ortodoxa kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Sandberg, Elisabeth, ”Makedoniska ortodoxa kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Sandberg, Elisabeth, ”Serbisk-ortodoxa kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Söhrman, Ingmar, ”Rumänska ortodoxa kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Ware, Kallistos, Den ortodoxa kyrkan. Skellefteå 2000.

Witakowski, Witold, ”Syrisk-ortodoxa kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

3. Romersk-katolska kyrkan Broomé, Catharina, Katolicismen. Kyrkan, läran, missionen. Stockholm 1993.

Duffy, Eamon, Helgon och syndare: en bok om påvarnas historia. Skellefteå 2002.

Gunner, Göran, ”Unierade katolska kyrkor”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Nyman, Magnus, ”Katolska kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Werner, Yvonne Maria, ”Protest i traditionens namn: den katolska traditionalistiska rörelsen”, i Svensk Teologisk Kvartalsskrift 96:3 (2020).

4. Gammalkatolska kyrkor och Liberala katolska kyrkan Roos, Lena, ”Liberala katolska kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Roos, Lena, ”Gammalkatolska kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

5. Evangelisk-lutherska kyrkor Anderzén, Sölve, ”Laestadianism”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Bexell, Oloph, ”Kyrkligheter i Svenska kyrkan”, i Stephan Borgehammar (red.), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen. Andra omarbetade utgåvan. Stockholm 1993.

Bexell, Oloph, ”Kyrkor i Sverige”, i Stephan Borgehammar (red.), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen. Andra omarbetade utgåvan.

Stockholm 1993.

Claesson, Urban, ”Svenska kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Ekstrand, Sören, Svenska kyrkan: historia, identitet, verksamhet och organisation. 8:e upplagan (E-bok 2014).

Ekström, Christina, ”Evangeliska Brödraförsamlingen”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Eriksson, LarsOlov, ”Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen”, Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Gunner, Göran, ”Svenska Missionskyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Haag, Raimo, ”Estniska evangelisk-lutherska kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

430 För vidare studier

Kyrko- och samfundskunskap.indd 430

2022-07-19 23:11

Hellberg, Johannes, ”Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Madestam, Jan, ”Svenska kyrkan i utlandet”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Oscarsson, Gunne, ”Svenska Alliansmissionen”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

6. Reformerta kyrkor Balserak, Jon, Calvinism. A very short introduction.

Oxford 2016.

Vanderwoerd, James R., ”All things new: Neo-Calvinist groundings for social work”, i Social Work & Christianity, vol. 42:2 (2015).

7. Anglikanska kyrkor Buchanan, Colin, Historical Dictionary of Anglicanism (2nd ed. 2015).

Chapman, Mark, Anglicanism. A very short introduction. Oxford 2006.

Picton, Hervé, A Short History of the Church of England: From the Reformation to the Present Day. Newcastle upon Tyne: Cambridge 2015.

8. Metodistiska samfund Abraham, William J., Methodism. A very short introduction. Oxford 2019.

Carlström, Berit, ”Metodistkyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Nilsson, Sven, ”Frälsningsarmén”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige.

Stockholm 2008.

9. Baptistiska samfund Eriksson, Ann-Kristin Mimmi, ”Svenska Baptistsamfundet”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Lindén, Ingemar, Adventismen vid skiljevägen.

Rimbo 1983.

Palmquist, Britt, Fredrik Olaus Nilsson 1809–1881.

Göteborg 2013.

Perhamn, Roland, ”Evangeliska Frikyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Westin, Gunnar, Den kristna friförsamlingen genom tiderna: martyrer och frihetskämpar. Stockholm 1957.

10. Pentekostala rörelser och väckelser Alvarsson, Jan-Åke, ”Pingströrelsen”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Alvarsson, Jan-Åke, ”Pentekostalism”, i Bodil Liljefors Persson & Nils-Åke Tidman (red.), Religiös förändring: kristenheten i Sverige efter millennieskiftet (Föreningen lärare i religionskunskap, årg. 46) (2014).

Alvarsson, Jan-Åke (red.), Pentekostalismen i Sverige på 2020-talet. Skellefteå 2021.

Anderson, Allan H., An introduction to pentecostalism. Second edition. Cambridge 2014.

Aronson, Torbjörn, Ett nytt karismatiskt landskap i Sverige: trosrörelsen, samfundsoberoende församlingar, migrantförsamlingar, anglosaxiska nätverk och många andra – en församlingsöversikt. Uppsala 2016.

Aronson, Torbjörn, Maranata! Väckelse och samhällsförändring, 1960-tal till 1990-tal. Uppsala 2021.

Gerdmar, Anders, ”Livets Ord”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige.

Stockholm 2008.

För vidare studier 431

Kyrko- och samfundskunskap.indd 431

2022-07-19 23:11

Halldorf, Joel, Biskop Lewi Pethrus. Biografi över ett ledarskap: religion och mångfald i det svenska folkhemmet. Skellefteå 2017.

Jenkins, Philip, The next Christendom. The coming of global Christianity. 3 ed. Oxford 2011.

Josefsson, Ulrik, Liv och över nog. Den tidiga pingst­rörelsens spiritualitet (Bibliotheca theologiae practicae 77). Skellefteå 2005.

Waern, Claes (red.) Pingströrelsen 1–2. Örebro 2007.

11. African Initiated Churches (AIC) Anderson, Allan H., African Reformation. African initiated Christianity in the 20th century.

Trenton 2001.

Hermansson, Karin, ”Cherubim and Seraphim och kvinnorna”, i Det mångreligiösa Jos. Om kyrkoliv och kristen-muslimska relationer i Nigeria.

Uppsala 1991.

Jenkins, Philip, The next Christendom. The coming of global Christianity. 3 ed. Oxford 2011.

Ray, Benjamin C., African religions. Symbol, ritual and community. Englewood Cliffs 1976.

Sundkler, Bengt, Bantu prophets in South Africa.

2 ed. London 1961.

12. Övriga trinitariska samfund Hollsing, Ingmar, ”Vännernas samfund”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Jones, Rufus M., Kväkarnas tro och livsåskådning.

Skellefteå 1997.

13. Ekumeniska samfundsbildningar (Unierade kyrkor) Fahlgren, Sune, ”Equmeniakyrkans ecklesiologiska äventyr: kyrkovetenskapliga reflektioner kring nyckelord vid bildande av en ny kyrka”, i Svensk Teologisk Kvartalskrift 90 (2014).

Sundkler, Bengt, Church of South India. The movement towards union 1900–1947. Rev. ed. London 1965.

14. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga Arnér, Staffan, ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Bushman, Richard L., Mormonism: a very short introduction. Oxford 2008.

Stark, Rodney, The rise of Mormonism. New York 2005.

15. Jehovas vittnen Gustafsson, Göran, ”Jehovas vittnen”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Penton, James, Apocalypse delayed. The story of Jehovah’s Witnesses. Andra reviderade upplagan 1997.

Stark, Rodney & Laurence R. Iannaccone,”Why the Jehovah’s Witnesses Grow so rapidly: A theoretical application”, i Journal of Contemporary Religion vol. 12, no 2, 1997 Ström, Åke V., ”’Jehovah’s Witnesses’ three periods”, i Haralds Biezais (ed.), New Religions.

Bases on papers at the Symposium on New Religions held at Åbo on the 1st–3rd of September 1974 (Scripta Instituti Donneriani Aboensis VII).

Stockholm 1975.

432 För vidare studier

Kyrko- och samfundskunskap.indd 432

2022-07-19 23:11

16. Övriga icke-trinitariska grupper Hjern, Olle, ”Nya Kyrkan”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

Lenhammar, Harry, Tolerans och bekännelsetvång.

Studier i den svenska swedenborgianismen 1765–1795. Uppsala 1966. Åkerbäck, Peter, ”Kristen Vetenskap (Christian Science)”, i Ingvar Svanberg & David Westerlund (red.), Religion i Sverige. Stockholm 2008.

II. Gudstjänstliv

Piltz, Anders, En kort introduktion till liturgins tecken (Veritas skriftserie, nr 1). Stockholm 2020.

Schmemann, Alexander, Eukaristin. Kärlekens sakrament. Skellefteå 1997.

Wybrew, Hugh, The Orthodox Liturgy. The development of the Eucharistic Liturgy in the Byzantine rite. New York 1996.

19. Sakrament och kyrkliga handlingar Ellverson, Karl-Gunnar, Handbok i liturgik. Stockholm 2008.

Fallberg Sundmark, Stina (red.), Kristen gudstjänst.

En introduktion. Skellefteå 2018.

17. Inledning Ekenberg, Anders, ”Den heliga mötesplatsen”, i Stephan Borgehammar (red.), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen. Andra omarbetade utgåvan. Stockholm 1993.

Fahlgren, Sune & Rune Klingert (red.), I enhetens tecken. Gudstjänsttraditioner och gudstjänstens förnyelse i svenska kyrkor och samfund. Örebro 1994.

Martling, Carl Henrik, Den talande tystnaden. Om det liturgiska symbolspråket. Stockholm 1987.

Rosenius, Marie, Spänning och samspel. En orientering i ecklesiologi och liturgi. Skellefteå 2019.

18. Mässfirande Edgardh, Ninna, Gudstjänst i tiden. Gudstjänstliv i Svenska kyrkan 1968–2008. Lund 2010.

Ellverson, Karl-Gunnar, Handbok i liturgik. Stockholm 2008.

Fallberg Sundmark, Stina (red.), Kristen gudstjänst.

En introduktion. Skellefteå 2018.

Farley, Lawrence, Låt oss vara uppmärksamma. En resa genom ortodoxa kyrkans gudomliga liturgi.

Skellefteå 2018.

20. En vandring genom kyrkoåret Hijmans, Steven, ”Sol Invictus, the Winter Solstice, and the Origins of Christmas” (2003) i Mouseion, 3, 377–398.

Johanneryd, Bo, Kyrkoåret. Helsingborg 2009.

21. Predikan Allen Jr., O. Wesley, ”Introduction: The Pillars of the New Homiletic” i The Renewed Homiletic.

Minneapolis 2010.

Brilioth, Yngve, Predikans historia. Olaus Petri-föreläsningar hållna vid Uppsala universitet. Lund 1945.

Hammar, H.B., ”Predikans historia i Sverige”, i Sven Kjöllerström (red.), Praktisk teologi. En handbok i kyrkans organisation och verksamhetsformer.

Lund 1964.

Härdelin, Alf, ”Ordet och orden”, i Stephan Borgehammar (red.), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen. 2 omarb. utg. Stockholm 1993.

Mannerfelt, Frida, ”Kontrast och kontinuitet: Predikoideal i Svenska kyrkans prästutbildning 1903–2017”, i Stephan Borgehammar (red.),

För vidare studier 433

Kyrko- och samfundskunskap.indd 433

2022-07-19 23:11

Predikan – i tid och otid (Årsbok för svenskt gudstjänstliv, 93) (2018).

Nystrand, Clara, ”Nöd och nåd i aktuell svensk predikan”, i Stephan Borgehammar (red.), Predikan – i tid och otid (Årsbok för svenskt gudstjänstliv, 93) (2018).

Sundberg, Carina, ”Dårskapens hermeneutik: om störande mångtydighet som ram för evangelium”, i Stephan Borgehammar (red.), Predikan – i tid och otid (Årsbok för svenskt gudstjänstliv, 93) (2018).

III. Kyrka i världen 22. Mission Ahlstrand, Kajsa, Mission: ett spel med många röster (Tro & Tanke; 2000:1). Uppsala 2000.

Bosch, David J., Transforming Mission: Paradigm shifts in theology of mission. Maryknoll 1991.

Hallencreutz, Carl F., Missionsvetenskapliga perspektiv. Uppsala 1991.

Jonson, Jonas, Missionärerna: en biografisk berättelse om Svenska kyrkans mission 1874–1974.

Stockholm 2019.

Lundström, Klas & al. (red.), Svensk mission och kyrkorna som växt fram. Skellefteå 2021.

Sundkler, Bengt, Missionens värld: missionskunskap och missionshistoria. 2 rev.uppl. Stockholm 1970.

Woodberry, Robert D., ”The missionary roots of liberal democracy”, i American Political Science Review vol. 106:2 (2012).

23. Undervisning Dalevi, Sören, ”Kyrkan som lärobok – att göra kyrkorummet tillgängligt för mellanstadiebarn genom kyrkopedagogik”, i Göran Gunner & Maria Södling (red.), Mellan himmel och jord.

Svenska kyrkans kulturarv inför framtiden.

Stockholm 2017.

Duffy, Eamon, The stripping of the altars. Traditional religion in England c. 1400 – c. 1580. New Haven 1992.

Hartman, Sven G., ”Hur religionsämnet formades”, i Edgar Almén & al. (red.), Livstolkning och värdegrund. Att undervisa om religion, livsfrågor och etik. Linköping 2000.

Johansson, Egil, ”Kyrkan och undervisningen”, i Sveriges kyrkohistoria 4. Enhetskyrkans tid.

Stockholm 2002.

Larsson, Rune, Introduktion till religionspedagogiken (Religio, Skrifter utgivna av Teologiska institutionen i Lund, 17). Tredje reviderade upplagan. Lund 1992.

Larsson, Rune, ”Kyrkans undervisning”, i Stephan Borgehammar (red.), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen. 2 omarb. utg. Stockholm 1993.

Rubenson, Samuel, Det tidiga klosterväsendet och den antika bildningen. Slutrapport från ett forskningsprogram (RJ:s skriftserie, 9). Stockholm 2016.

Schnelle, Udo, ”Das frühe Christentum und die Bildung”, i New Testament Studies 61 (2015).

Straarup, Jørgen & Mayvor Ekberg, Den sorglöst försumliga kyrkan. Belyst norrifrån. Skellefteå 2012.

24. Ekumenik Brodd, Sven-Erik, ”En skärningspunkt mellan idé och verklighet”, i Stephan Borgehammar (red.), Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen.

Andra omarbetade utgåvan. Stockholm 1993.

Jonson, Jonas, Vänner kallar jag er: en resa till Ekumene. Örebro 2004.

434 För vidare studier

Kyrko- och samfundskunskap.indd 434

2022-07-19 23:11

Jonson, Jonas, Ekumenik på världens villkor: Kyrkornas världsråd i den ekumeniska rörelsen efter Uppsala 68. Stockholm 2008.

25. Religionsdialog Forward, Martin, Inter-religious dialogue: a short introduction. Oxford 2001.

Gunnarsson, Håkan, ”Självbild och religionskritik: Bysans möte med islam under paleologtiden”, i Bulletin/Bysantinska sällskapet (1998).

Knitter, Paul, No other name? A critical survey of Christian attitudes towards the world religions.

London 1985.

Kärkkäinen, Veli-Matti, An introduction to the theology of religions: biblical, historical and contemporary perspectives. Downers Grove, Ill. 2003.

Larsson, Göran, Judarna, Ers Majestät (Skrifter om judisk och kristen tro och tradition, 5). Lund 2018.

Lööv Roos, Peter, Svenska kyrkans interreligiösa sammanhang: översikt och exempel. Uppsala 2016.

Nordin, Magdalena, ”How to understand interreligious dialogue in Sweden in relation to the socio-cultural context”, i Interdisciplinary Journal for Religion and Transformation in Contemporary Society 6 (2020).

Philipson, Sten M., Kristen tro mitt i mångfalden.

En religionsteologi. Örebro 1997.

Selvanayagam, Israel, ”Inter-faith dialogue: A clarification of perspectives and issues”, i Current Dialogue nr 23 (1992).

Skoog, Åke, ”Undervisning i förakt. Judar och judendom i kristen lärotradition”, i Vår lösen (1992).

Stendahl, Krister,”… och hän mot en kristen religionsteologi”, i Modern svensk teologi. Ström-

ningar och perspektivskiften under 1900-talet.

Stockholm 1999.

Wirén, Jakob, Att ge plats för den andre? Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet. Stockholm 2021. Åmell, Katrin, ”’Dominus Iesus’ – världen sedd från Rom”, i Mikael Stenmark & David Westerlund (red.), Polemik eller dialog? Nutida religions­ teologiska perspektiv bland kristna och muslimer. Nora 2002.

26. Diakoni och karitativt arbete Agrell, Göran, ”Bibeln och diakoni: motivering och exempel”, i Erik Blennberger & Mats J. Hansson (red.), Diakoni: tolkning, historik, praktik.

Stockholm 2008.

Brodd, Sven-Erik, ”Diakonin genom kyrkans historia. Fem ecklesiologiska modeller”, i Diakonins teologi. Stockholm 1997.

Christianson, Elisabeth, ”Diakoni och samhällsförändring”, i Erik Blennberger & Mats J. Hansson (red.), Diakoni: tolkning, historik, praktik.

Stockholm 2008.

Czaika, Otfried, ”Caritas – den historiska och teologiska bakgrunden till den romersk-katolska kyrkans institutionaliserade kärleksverksamhet”, i Mai-Brith Schartau (red.), Caritas. En organisation i förändring (Schwedische perspektiven, 6). Huddinge 2009.

Eckerdal, Per, ”Konflikt och nyorientering i diakoniinstitutets historia”, i Erik Blennberger & Mats J. Hansson (red.), Diakoni: tolkning, historik, praktik. Stockholm 2008.

Hansson, Mats J., ”Diakoni – teologisk reflexion”, i Erik Blennberger & Mats J. Hansson (red.), Diakoni: tolkning, historik, praktik. Stockholm 2008.

Inghammar, Helena, ”Diakonatets historia: vigningens motiveringar och förpliktelser”, i Erik

För vidare studier 435

Kyrko- och samfundskunskap.indd 435

2022-07-19 23:11

Blennberger & Mats J. Hansson (red.), Diakoni: tolkning, historik, praktik. Stockholm 2008.

Kahl, Sigrun, ”The Religious roots of Modern poverty policy: Catholic, Lutheran, and Reformed Protestant traditions compared”, i European Journal of Sociology, vol. 46:1 (2005).

Wingren, Gustaf, ”Diakonins teologi: goda gärningar eller gudagärningar?”, i Lunds stiftsbok 1991/1992 (1991).

436 För vidare studier

Kyrko- och samfundskunskap.indd 436

2022-07-19 23:11

Index över kyrkor, samfund, organisationer m.m.

ACTAlliansen 103 Act Svenska kyrkan 103, 422 African Indigenous Church, se AIC-kyrkor African Initiated Church, se AIC-kyrkor African Instituted Church, se AIC-kyrkor African Methodist Episcopal Church 153, 197 AIC-kyrkor 14, 195–202 Anabaptistiska kyrkor 27, 28, 159–162 Andhra evangelisk-lutherska kyrka 126 Anglikanska kyrkogemenskapen 13, 27, 95, 110, 141–149, 199, 209, 210, 271, 272, 293, 296, 311, 333, 358, 380–381, 425 Anglikanska kyrkor, se Anglikanska kyrkogemenskapen Antonitorden 413 Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse 111 Arianer 26, 31 Armeniska apostoliska kyrkan 34, 37–38, 46, 277, 317 Armeniska katolska kyrkan 77 Assembleias de Deus 183–184 Assemblies of God 180, 181–184, 190, 193, 194

Assemblies of God in Australia, se Australian Christian Churches Australian Christian Churches 194 Bakas Loob Sa Diyos 191 Baptisternas världsallians 164, 216 Baptistiska kyrkor och samfund 13, 27, 159–171, 210, 239, 273, 274, 297, 425–426 Barmhärtighetens döttrar 416 Batak kristna protestantiska kyrka 128 Belarus/Vitrysslands katolska kyrka 77, 350 Bibeltrogna Vänner, se Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner Bräcke Diakonigård 421 Brödraförsamlingar 91 Bulgarisk-ortodoxa kyrkan 52–53, 350 Bulgarisk-ortodoxa kyrkan, Den alternativa synoden 53 Bundesverband Kirchenpädagogik 375 Bysantinska katolska kyrkor 77 Caritas Internationalis 422 Centralafrikas lutherska kyrka 127

Cherubim & Seraphim 199, 201–202 Cherubim & Seraphim Society 199 Church of England 110, 133, 141–149, 153, 206, 382, 425 Church of God in Christ 181–182 Church of Ireland 382 Church of Jesus Christ on Earth through the Prophet Simon Kimbangu 200–201 Church of Scotland 133 Church of the Lord (Aladura) 199, 201–202 Church of Wales 382 Community of Christ 225–226, 229 Confessional Evangelical Lutheran Conference, se Konfessionella evangelisklutherska konferensen Couples for Christ 191 Danska folkkyrkan, se Danske folkekirke Danske folkekirke 118–120, 309, 383 De valdensiska och metodistiska kyrkornas union 140 Den etiopiska evangeliska Mekane Yesus-kyrkan 127 Den evangelisk-lutherska frikyrkan i Norge 122

Index över kyrkor, samfund, organisationer m.m. 437

Kyrko- och samfundskunskap.indd 437

2022-07-19 23:11

Den norske kirke 121–122, 309, 383 Den sanna grekisk-ortodoxa kyrkan 56, 68 Det norske lutherske Indremisjonsselskap, se Normisjon Deutsche Christen 134 Diakonia 422–423 Dialogue Interreligieux Monastique 392–393 Dominikanorden 334 Église protestante unie de France 133 Église Réformée de France 133 Ekumeniska kyrkobildningar 13–14, 155, 209–217 Elisabeth-föreningarna 418, 422 El Shaddai-rörelsen 191 Episcopal church of Scotland 382 Eritreansk-ortodoxa kyrkan, se Tewahedo-kyrkorna Ersta Diakoni 421 Estlands evangelisk-lutherska kyrka 124 Estnisk-ortodoxa kyrkan 54, 56 Eternal Sacred Order of Cherubim and Seraphim 198–199 Etiopisk-ortodoxa kyrkan, se Tewahedo-kyrkorna Evangelical Lutheran Church in America 125, 127 Evangelical-Lutheran Church of Brazil 94 Den evangelisk-lutherska frikyrkan i Norge 122 Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner 109, 115 Evangeliska alliansen 378 Evangeliska brödraförsamlingar, se Brödraförsamlingar

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) 108, 127, 213, 420 Evangeliska Frikyrkan 117, 168–169, 192, 215, 216, 217, 381, 423 Evangeliska student- och gymnasiströrelsen 193 Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan 116 Evangelisk-lutherska kyrkan i Brasilien 126 Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 120–121, 382 Evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland 123, 383 Evangelisk-lutherska kyrkan i Nederländerna 211 Evangelisk-lutherska kyrkan i Papua Nya Guinea 128 Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige 115 Evangelisk-lutherska kyrkan i Södra Afrika 127 Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania 127 Evangelisk-lutherska kyrkor 13, 27, 89–129, 255, 287–292, 293, 311, 327, 333, 335, 342, 358, 372, 380–381, 414–416, 419–420, 423–424 Equmenia 215 Equmeniakyrkan 157, 209, 212–217, 298, 422–423, 426 Faith and Order 378–380, 385, 403 Familjen (The Family International) 190 Family of Love, se Familjen (The Family International) Finlands ortodoxa kyrka 51, 54–55, 56, 317 First Pentecostals 182

Fourthsquare Gospel Church 179–180 Franciskanorden 334 Fria universella kyrkan 88 Fribaptistförbundet 168–169 Frikyrkliga samarbetskommittén 214 Frikyrkorådet 171 Frälsningsarmén 155–156, 417–418 Frälsningsarmén i Sverige 156, 186 Full Gospel Church 185 Förenade Metodistkyrkan 154, 212 Gammalkalendariska kyrkan, se Den sanna grekisk-ortodoxa kyrkan Gammalkatolska kyrkor 85–87 Gammallutherska kyrkan 123 Gammaltroende rysk-ortodoxa 61, 68 Gereformeerde Kerken in Nederland, se Reformerta kyrkorna i Nederländerna Grekiska katolska kyrkan 77 Grekisk-ortodoxa kyrkan 43, 51, 55–56, 66, 240, 268, 277–282, 297, 317 Gnosticism 22 Guds barn, se Familjen (The Family International) Gutnius lutherska kyrka 128 Göteborgs interreligiösa råd 392 Göteborgs kyrkliga stadsmission 420 Göteborgs missionssällskap 354 Helgeandsorden 413 Helgelseförbundet 168–169 Hills Christian Life Centre, se Hillsong Hillsong 194

438 Index över kyrkor, samfund, organisationer m.m.

Kyrko- och samfundskunskap.indd 438

2022-07-19 23:11

Jehovas vittnen 14, 159, 233–241, 243, 298–299 Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga 14, 159, 219–231, 243, 298–299 Jesus is Lord-rörelsen 191 Jesus name 182 Johannelunds teologiska högskola 108–109 Johannitorden 413 Jönköpings missionsförening 117 Jönköpings traktatsällskap 117

Katolska liturgiska nämnden 79 Katolska pedagogiska nämnden 79 Katolsk-apostoliska kyrkan 205–206 Kirkelig Forening for den Indre Mission i Danmark 119 Kommissionen för världsmission och evangelisation 379 Konfessionella evangelisklutherska konferensen 93, 94, 116, 128 Kongregationalistiska världsunionen 139 Kongregationalistkyrkor 139, 197, 210, 219, 233, 246 Kongregationen för de orientaliska kyrkorna 74 Kongregationen för helgonförklaring 75 Kongregationen för trosläran 75 Kongregationen Sancta Elisabeths systrar 418 Koptisk-katolska kyrkan 51, 77 Koptisk-ortodoxa kyrkan 34, 39, 40, 41–45, 51, 277, 317, 374 Kristen Vetenskap 246–247 Kväkarna, se Vännernas samfund Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen 111 Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro 106 Kyrkornas världsråd 125, 140, 171, 355, 362–364, 379–381, 384–385, 392, 394–395, 401

Kaldeiska kyrkan 77 Kalvinska kyrkor, se Reformerta kyrkor Kapucinorden 416 Katolska ekumeniska nämnden 79 Katolska kyrkan, se Romerskkatolska kyrkan

Lazaristerna 416 Liberala katolska kyrkan 85, 87–88 Life and Work 378–379 Livets ords församling 193 Lunds missionssällskap 354 Lusitanska kyrkan 382

Hjälpföreningen 228 Holy Flock of Christ 199 Icke-trinitariska samfund 13–14 Ideellt forum 104 Iglesia Metodista Pentecostal 183 Independent Old Catholic Church of America 86–87 Individuell Människohjälp 422 Indonesiska Betelkyrkan 184 Indre Mission, se Kirkelig Forening for den indre Mission i Danmark International Council of Christians and Jews 403 International Lutheran Council 93–94, 128 Internationella Missionsrådet 355, 379 Irvingianer, se Katolskapostoliska kyrkan Islands evangelisk-lutherska kyrka 121

Lutheran Church – Canada 94 Lutheran Church – Missouri Synod 94, 123, 125, 126, 128 Lutheran Church of Australia 128 Lutherhjälpen 103, 422 Lutherska bekännelsekyrkan 93, 115–116 Lutherska kyrkor, se Evangelisklutherska kyrkor Lutherska världsförbundet 93, 123, 125, 128, 164, 383–384 Lutherstiftelsen 106 Makedonska ortodoxa kyrkan 65–66 Malagasy lutherska kyrka 127 Maranata 189 Marie Cederschiöld högskola 421 Maronitiska kyrkan 51, 77–78, 277 Mekane Yesus-kyrkan, se Den etiopiska evangeliska Mekane Yesus-kyrkan Melkitiska (grekisk-katolska) kyrkan 51, 77 Metodistiska kyrkor 13, 151–157, 197, 209, 210, 274, 338, 360, 417–419 Metodistiska Världsrådet 154, 210, 216 Metodistkyrkan i Sverige 186, 211–213, 214–215 Miafysitiska (monofysitiska) kyrkor 34–35, 41 Missionaries of Charity 419 Missionskongregationen, se Lazaristerna Missionsprovinsen 116 Monastic Interreligious Dialogue 392–393 Moral Majority 165 Mormonkyrkan, se Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga Människor och religioner 391

Index över kyrkor, samfund, organisationer m.m. 439

Kyrko- och samfundskunskap.indd 439

2022-07-19 23:11

Native Baptist Church 197 Nazareth Church 200, 202 Nederlandse Hervormde Kerk, se Nederländska Reformerade kyrkan Nederländska Reformerade kyrkan 133, 137, 211 New Wine 192 Nordindiska kyrkan 209, 210–211 Nordisk-katolska kyrkan 87 Den norske kirke 121–122, 309, 383 Normisjon 122 Nya Jerusalems Kyrka 244–246 Nya Kyrkan, se Nya Jerusalems Kyrka Nyapostoliska kyrkan 205–207 Nyirvingianer, se Nyapostoliska kyrkan Oasrörelsen 191 Orientaliska katolska kyrkor 77–78 Orientaliska kyrkor, se Österländska (ickekalcedonensiska) kyrkor Ortodoxa (kalcedonensiska) kyrkor 34, 51–68 Pakistans kyrka 211 Patriarkatet (det grekiska) i Alexandria 23, 36, 43, 49, 51, 71 Patriarkatet (det grekiska) i Antiochia 23, 49, 51, 56, 71 Patriarkatet (det grekiska) i Jerusalem 23, 51, 71 Patriarkatet i Konstantinopel 23, 31, 36, 51, 52, 54, 55, 56, 63, 64, 65, 71, 141 Pentekostala kyrkor, samfund och rörelser 13, 29, 117,

173–194, 254–255, 261, 274, 298, 311, 355–356, 380 Pingst Fria Församlingar i Samverkan 183, 189 Pingströrelsen, se Pentekostala kyrkor, samfund och rörelser Plymouth-bröderna 205 Polish National Catholic Church 86–87 Praying Band 199 Presbyterian Church (USA) 138 Preussiska unionen 209, 383 Protestantiska kyrkan i Nederländerna 137, 209, 211–212 Protestantse Kerk in Nederland, se Protestantiska kyrkan i Nederländerna Reformed Church in America 138 Reformerta kyrkor 13, 131–140, 206, 239, 273, 293, 327, 335, 380, 414, 416, 425–426 Reformerta kyrkorna i Nederländerna 137, 211 Reformerta världsalliansen 133–134, 139, 140, 210, 214, 216 Rhema Bible Training Center 193–194 Relief Society, se Hjälpföreningen Remonstrantse Kerk 135 Reorganiserade Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, se Community of Christ Ribât es Salaam 392 Romersk-katolska kyrkan 13, 20, 27, 29, 32, 33, 43, 46, 68, 69–83, 93, 191, 238, 240, 255, 259, 268–269, 271–272, 274– 276, 277, 282–292, 293, 296, 297, 299–300, 301, 302–303, 305–308, 310, 311, 321–322,

325–326, 330, 333, 351–353, 357–359, 368–369, 372–373, 378–379, 381, 384–385, 390–395, 401, 405–406, 407, 411, 414, 416, 419–420, 423 Rumänsk-ortodoxa kyrkan 56–58, 317 Ryska Utlandskyrkan 60, 61, 62 Rysk-ortodoxa kyrkan 58–63, 277, 317, 350 Rådet för de kristnas enhet 75 Sabeel Ecumenical Liberation Theology Center 405 Sacré-Cœur-orden 418 Samarbetsrådet för andlig vård 415 Samarbetsrådet för Judar och Kristna 403 Samariterhemmet 421 Samfundet Pro Fide et Christianismo 104 Sant’Egidio 391 SDH-kyrkan, se Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga Selbständige EvangelischLutherische Kirche 123 Serbisk-ortodoxa kyrkan 56, 64–65, 66, 317, 350 Simalungun protestantiska kristna kyrka 128 Sjukhuskyrkan 415 Sjundedagsadventism 159, 169–171 Sjömanskyrkan i Sverige 104 Societas Sanctae Birgittae 110 South India United Church 209 Spanska reformerade episkopalkyrkan 382 SSPX, se S:t Pius X:s prästbrödraskap Stiftelsen Biblicum 115–116 S:t Lukasstiftelsen 212 S:t Pius X:s prästbrödraskap 82

440 Index över kyrkor, samfund, organisationer m.m.

Kyrko- och samfundskunskap.indd 440

2022-07-19 23:11

S:t Sigfrids Brödraskap 110 Stockholms stadsmission 420 Svensk Pingstmission 189 Svenska Alliansmissionen 116–117, 213, 215, 298, 423 Svenska Baptistmissionen 186 Svenska Baptistsamfundet 167–168, 186, 212, 214–216 Svenska Bibelsällskapet 374 Svenska Eldbegängelseföreningen, se Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund Svenska Frälsningsarmén 156–157 Svenska kyrkan 29, 87, 92, 93, 94–116, 118, 119, 121, 124, 142, 191, 192, 193, 213–214, 215, 245, 258, 266–267, 272–274, 276, 282, 283, 287–292, 296–297, 299–300, 302–305, 307–309, 312–317, 322–328, 340, 354–355, 369–375, 382–384, 392, 403, 415, 421–424, 426 Svenska kyrkans fria synod 111 Svenska kyrkans lekmannaförbund 104 Svenska kyrkans mission 103, 126, 355, 422 Svenska kyrkoförbundet 110 Svenska Likbränningsföreningen, se Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan 109, 117, 156, 213–217, 371, 422 Svenska Missionsrådet 363 Svenska Missionssällskapet 354 Svenska Ortodoxa Prosteriet 66 Svenska Teologiska Institutet 403 Sveriges Kristna Råd 171, 363 Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund 310

Sveriges Unga Katoliker 79 Sydindiens kyrka 209–210 Syrisk-ortodoxa kyrkan 34, 46, 47–50, 51, 66, 277–282, 317 Syrisk-katolska kyrkan 51, 77, 271 Syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträdarskap i Sverige 49–50 Syrisk-ortodoxa ärkestiftet av Sverige och Skandinavien 49–50 Taizé, kommunitet 134, 381 Tamil evangelisk-lutherska kyrka i södra Indien 126 Tewahedo-kyrkorna 34, 38–41, 46, 277, 317, 374 Toronto Airport Vineyard Church 193 Torontovälsignelsen 193 Tysklands evangeliska kyrka 123 Ukrainska katolska kyrkan 77, 350 Ukrainska ortodoxa kyrkan 63–64, 350 Unierade kyrkor 76–78 Union Evangelischer Kirchen 123 Unitarism 243–244 Unitarkyrkan 244, 417 United Evangelical Lutheran Church in India 126 United Pentecostal Church 182 United Pentecostals 182 United Reformed Church 139 Ursulinerna 416 Utrechtunionen 86–87 Valdenserkyrkan 140 Valdes (Petrus) 140 Watch Tower Bible and Tract Society 234–235, 237 Westminister Interfaith 391

Vikariatet för de orientaliskkatolska kyrkorna i Sverige 78 Vineyard 192, 374 Vineyard Association 194 Wisconsin Evangelical Lutheran Synod 93, 125–126, 128 Vladimir av Kiev 58, 350 World Council of Churches, se Kyrkornas världsråd Vårsta Diakoni 421 Vännernas samfund 203–205 YMCA, se Young Men’s Christian Association Young Men’s Christian Association 378 Zulu Congregational Church 197 Återställda reformerta kyrkan 212 Örebro missionsskola 169 Örebromissionen 168 Östassyriska kyrkan, se Österns heliga apostoliska och katolska assyriska kyrka Österländska (icke-kalce­ donensiska) kyrkor 34–50 Österns gamla kyrka 46–47 Österns heliga apostoliska och katolska assyriska kyrka 34, 36, 45–47, 50, 347–348, 350 Östliga (ortodoxa) kyrkor 13, 20, 24, 25, 29, 31–68, 253, 258–260, 263, 266–269, 274, 276–282, 283, 285, 288, 290, 293, 296, 297, 299–300, 301, 302, 305–306, 308, 310, 311, 312–313, 315–316, 322–323, 330, 366, 378–381, 384–385, 411–412

Index över kyrkor, samfund, organisationer m.m. 441

Kyrko- och samfundskunskap.indd 441

2022-07-19 23:11

Kyrko- och samfundskunskap.indd 442

2022-07-19 23:11

Index namn Abakir 45 Abba Selama, se Frumentios Abgar V av Edessa 47–48 Abgar VIII 47 Abhishiktananda, se Le Saux, Henri Adam, prästmunk 347, 388 Addai/Addeus, se Taddaios Aedesios 39 Agricola, Mikael 121 Akinsowon, Abidoun, 198–199 Alexander VI, påve 351–352 Alkuin 333 Allen, Richard 153–154, 197 Allen, Roland 361 Ambrosius av Milano 251, 270, 332 Andreas, apostel 23, 51, 56 Andrews, C. F. 363 Anna, Marias moder 43 Antonio Montesinos 352 Antonios, eremit 42 Arius 26, 41 Arminius, Jakob 135 Arndt, Johann 418 Atatürk 404 Ateek, Naim 405 Athanasios av Alexandria 39, 41, 42 Augustinus 332 Avvakum, prost 62 Barat, Madeleine Sophie 418 Bardaisan 48

Barratt, Thomas Ball 187 Bartholomaios I 55, 63 Bartolomé de Las Casas 353–354 Basileios den store 277–278, 412 Béen, Isaac 420 Benedictus XVI 70, 82, 391 Benedikt, abbot 270 Benson, Ezra Taft 230 Berg, Daniel 183–184 Berg, David Brandt 190 Bergagård, Donald 189 Bergoglio, Jorge Mario, se Franciskus I Bernhard av Clairvaux 334 Beschi, J. C. G. 358 Bexell, David 126 Billing, Einar 98–99 Birgitta, den heliga 110 Björkquist, Manfred 98 Boesak, Allan 139 Boleyn, Anne 143 Boone, Pat Booth, Bramwell 156 Booth, Catherine 155–156 Booth, William 155 Borgognoni, Theodoric (Teodoro) 414 Bosch, David J. 362–363 Braide, Garrick Sokari 198 Brandell, Pehr (Petter) 107 Brodd, Sven-Erik 425 Broomé, Catharina 286, 293 Bullinger, Heinrich 132 Bultmann, Rudolf 339

Bunyan, John 164 Buttrick, David G. 340 Caesarius av Arles 356 Cajetanus (kardinal) 93 Calvin, Jean 131, 133–134, 142, 144, 161, 164, 273, 368, 425 Canisius, Petrus 368–369 Cantwell-Smith, Wilfred 396–397 Ceausçescu, Nicolae 57 Cederschiöld, Marie 421 Cederström, Gustaf 155 Chandrakanthan, präst 363 Ching-Ching, se Adam Cho, David Yonggi 185 Clemens Romanus 267, 409 Clementsdotter, Maria 112–113 Colin, Bruno Marie 393 Colliander, Tito 253 Collins, John 424 Cowdery, Oliver 227 Craddock, Fred 340 Cranach, Lukas 255 Crane, Caroline Bartlett 417–418 Cranmer, Thomas 143–144 Cromwell, Oliver 139, 145 Crowther, Samuel Ajayi 147–148 Cyprianus av Karthago 23 Darby, John Nelson 205 Dharampala, Angarika 389 Diehl, Carl Gustav 126

Index namn 443

Kyrko- och samfundskunskap.indd 443

2022-07-19 23:11

Diocletianus, kejsare 314 Dioskorus 41 Dix, Dom Gregory 275 Drãgoi, Macarie 58 Drottningen av Saba 39 Drummond, Henry 205 Duffy, Eamon 366 Durham, William 180 Dylan, Bob 192 von Döllinger, Joseph Ignaz 85 Eddy, Mary Baker 246–247 Edvard VI 144 Efraim Syriern 48 Eggehorn, Ylva 191 Ehrenborg, Betty 370–371 Eisenhower, Dwight D. 230 Ekberg, Mayvor 375 Eklund, J. A. 98 Ekman, Erik Jakob 213 Ekman, Ulf 193 Elisabeth av Thüringen 418 Elizabeth (drottning) 144–145 Emanuel, Christiana Abidoun, se Akinsowon, Abidoun Epafras, församlingsmedarbetare 409 Epiphanius 63 Erasmus av Rotterdam 131 Eriksdotter, Lisa 120 Eusebios 47 Euthymios 37 Ezana 39 Fahlgren, Sune 215, 216 Falwell, Jerry 165 Farley, Lawrence 280 Farrow, Lucy F. 176–177 Febe, se Foibe Ferdinand av Spanien 351 Filip av Hessen 132 Filip II (av Spanien) 144 Filipp II (metropolit) 59 Filippos 39

Fliedner, Friederike 420 Fliedner, Theodor 420 Fogelklou, Emilia 205 Foibe, diakonissa 410 Forsgren, John 229 Fox, George 203 Franciskus av Assisi 390 Franciskus I 69, 82, 384, 395 Francke, August Hermann 354 Fransson, Fredrik 117 Frantz, Frederick William 237 Frumentios 39 Förster, A. F. 167 Galenos 413 Gandhi, Mahatma (Mohandas Karamchand) 361 Geyer, Heinrich 206 Giertz, Bo 111 Girgis, Habib 374 Graham, Billy 165–166 Gregorios av Nyssa 332 Gregorios Palamas 33 Gregorios Upplysaren 37 Gregorius XVI 73 Gregorius av Tours 357 Gregorius den store 75, 268, 270, 331, 349, 357 Grundtvig, Nikolai Frederik Severin 118–119 Guanqi, Xu 358 Gulliksen, Kenn 192 Gumbel, Nicky 374 Gustafsson, Emil 169 Gutiérrez, Gustavo 81 Guyon, Madame (Jeanne Marie Bouviéres) 418 Hagard, Ebbe 420 Hagin, Kenneth 193 Hammar, KG 116 Hanson, John 310 Harald Hårfager 319 Hardt, Tom G. A. 115

Harris, William Wade 197–198 Hartman, Sven G. 372 Hauge, Hans Nielsen 121–122 Hedberg, Fredrik Gabriel 120 Helwys, Thomas 162–163 Henrik VIII 142–144 Hermas Herden 33 Heuman, Ernst 126 Hick, John 396–397 Hildegard av Bingen 413 Hippokrates 413 Hippolytos 285, 307 Hjorth, Bror 114 Holmström, Britta 422 Homolka, Walter 395 Houston, Bobbie 194 Houston, Brian 194 Hubmaier, Balthasar 160 Humbert 32 Hutter, Jakob 160–161 Håkon den gode 319 Ignatios av Antiochia 21, 265 Imsen, Arne 189 Irenaeus 23 Irving, Edward 205–206 Isidorus av Sevilla 413 Jacobsson, Sven-H 86 Jakob, ”Herrens broder” 17, 23, 52, 268, 277–278, 345–346 Jakob VI (kung) 144 Jakob Zanzolus Baradaios 49 Jenkins, Philip 358 Jesuitorden 352–353, 357–359 Johannes, apostel 45, 345 Johannes Cassianus 333–334 Johannes Chrysostomos 268, 277–278, 330, 411–412 Johannes döparen 258, 294, 325 Johannes XXIII 74, 419 Johannes Paulus II 69, 384, 390 Johansson, Lina Högström 314 Johnson, Andrew G. 186

444 Index namn

Kyrko- och samfundskunskap.indd 444

2022-07-19 23:11

Jones, Absalom 153 Jonsson, Per 115 Josef 42 Justinian, patriark 57 Justinus martyren 263–265, 397 Jönsson, Hans 124 Kahl, Sigrun 416 Karl V 89 Katarina av Aragonien 143–144 Kefas, se Petrus Kenyatta, Jomo 360 Kihlstedt, Axel 168 Kimbangu, Simon 200–201 King, Martin Luther 165–166 Kiril 61 Klasson, Christofer 65, 66 Klodvig I 348 Konfucius 358–359 Konstantin 25 Kraemer, Hendrik 361 Kurt, Willis Collins 183 Kuyper, Abraham 137–138 Küng, Hans 389, 395 Kyrillos (patriark) 41 Kyrillos (missionär) 53, 350 Kyrillos av Jerusalem 312 Kyrillos VI 44 Kässman, Margot 123 Köpp, Johan 124 Læstadius, Lars Levi 112–114 Lankford, Sarah Worrall 418 Larsson, Göran 401 Laurentius Petri 336 Lavigne, GilChrist 393 Leadbeater, Charles Webster 87 Lefebvre, Marcel 82 Leo XIII 419 Le Saux, Henri 392 Li Tim Oi, Florence 149 Lidén, Johan Henrik 152 Lidman, Sven 188 Lindberg, Uno ”Målle” 189

Linderholm, Emanuel 338 Lindgren, Astrid 371 Lindsey, Theophilius 244 Lithell, Lydia 180 Lucia 314 Ludvig den fromme 326 Lukas, evangelist 16, 413 Lundblad, Sven 245 Lundborg, August 239 Luther, Martin 89, 92, 93, 97, 107, 131–132, 134, 143, 151, 159, 255, 271–272, 299, 301, 308, 335, 353, 367–369, 372, 415 Makkonen, Leo 55 Mandela, Nelson 360 Mannerfelt, Frida 340–341 Manuel II Palailogos 404 Mari 45 Maria 34, 35, 36, 41, 46, 73, 77, 251, 258, 267, 269, 278, 297, 312, 317, 324, 327, 374 Maria Magdalena 22 Markus 16, 23, 43, 51 Mary (Bloody) 144 Mason, Charles H. 181 Matteus 16, 18, 39 Maxim 53 McInnes, Jim 190 McKay, David O. 223 McPherson, Aimee Semple 179 Melanchton, Philipp 89, 92 Mellitus, abbot 357 Menelik 39 Merici, Angela 416 Merton, Thomas 392 Methodios, missionär 53, 350 Miller, William 169 Mina, helgon 42 Mokone, Mangena Maake 197 Mormon 221 Moroni 220–221

Moses David, se Berg, David Brandt Mubarak, Hosni 44 Muhammed 403–404 Murton, John 162–163 Mussolini 73 Napoleon 72 Nasser, Gamal Abdel 44 Nestorios 36, 41, 46 Newman, John Henry 146 Nicolaus, helgon 315, 318 Nightingale, Florence 420 Nikon 61–62 Nilsson, Fredrik Olaus 107, 167–168 Nilsson, Sten 193 Nobili, Robert de 357 Nohrborg, Anders 337 Nygren, Anders 93 Nystrand, Clara 341 Nyström, Jenny 318 Obama, Barack 230 Obare, Walter 116 Olaus Petri 254, 327, 335–336, 342 Olav Tryggvason 319 Olsson, Arne 116 Olympias, diakonissa 411 Olympius, munk 388 Ongman, John 168, 186 Origenes 41, 331, 333 Orimolade, Moses, se Tunolase, Moses Orimolade Oshida, Vincent 393 Oshitelu, Josiah 199 Ouchterlony, Hanna 156 Outler, Albert 154 Pachomios 42 Palmer, Phoebe 154 Palmqvist, Per 370 Parham, Charles Fox 175–177

Index namn 445

Kyrko- och samfundskunskap.indd 445

2022-07-19 23:11

Paulus 17–18, 55, 71, 177–178, 263–264, 269, 280, 294, 304–305, 307, 329, 330, 342, 346, 395, 400, 402, 408 Paulus VI 74, 191 Penn, William 203 Peter den store 59 Pethrus, Lewi 168, 182, 187–188, 190 Petrus 17, 23, 47, 49, 51, 71, 73, 294, 329, 345–346 Photius av Alexandria 378 Pius VII 72 Pius IX 73 Pius X 274 Pius XI 73 Pius XI 419 Pius XII 73 Plantinga, Alvin 138 Plinius den yngre 269, 410 Pranja, missionär 388 Raattamaa, Johan 113–114 Race, Alan 395 Rahner, Karl 395 Rakel 48 Rambach, Johann Jakob 337 Ratzinger, Joseph 82 Rauschenbusch, Walter 417 Reinkens, J. H. 86 Ricci, Matteo 358 Rigdon, Sidney 225 Roberts, Evan 175 Robinson, Gene 149 Romney, Mitt 230 Romulus Augustulus 31 Rosendal, Gunnar 110–111 Rosenius, Anders 107 Rosenius, Carl Olof 107–108, 370, 420 Rufinus av Aquileia 39 Ruotsalainen, Paavo 120 Russell, Charles Taze 233–236, 238, 239, 240

Rutherford, Joseph F. 235–236, 239 Rydberg, Viktor 318 as-Sadat, Anwar 44 Sakarias 269 Salomo 39 Sampson, präst 412 Sandegren, Johannes 126 Sandell-Berg, Lina (Carolina) 108–109 Sara 48 Sava, helgon 64 Schartau, Henric 105–106, 337 Schmemann, Alexander 277 Schütz, Roger 134, 381 Scott, George 107, 354, 370 Sergius, patriark 60 Sergius I, påve 286 Seymour, William J. 176–177 Shabo, Julius Abdullahad Gello 50 Shembe, Amos 200 Shembe, Isaiah 200 Shembe, Johannes Galilee 200, 202 Shenouda III 44, 382 Shenoute 42 Shibe, Samungu 197 Silas 269 Simons, Menno 161 Smith, Chuck 190 Smith, Hyrum 221 Smith, Joseph 219–227, 229, 231 Smith, Joseph F. 222 Smith, Joseph III 225–226 Smyth, John 162–163 Socinus, Faustus 243 Soubirous, Bernadette 73 Sozzini, Fausto, se Socinus, Faustus Spener, Philipp Jakob 90 Staffan, helgon 316 Stefan, ärkebiskop 95

Stefanos, martyr 316–317, 408 Storrs, George 234 Straarup, Jørgen 375 Stuart, Maria 144 Studach, Laurentius 79 Sundkler, Bengt 196 Swebilius, Olov 369 Svedberg, Jesper 244 Swedenborg, Emanuel 244–246 Svensson, Axel B. 109 Söderblom, Nathan 379 Taddaios 45, 47 Tawadros II 44 Taylor, Hudson 117 Teoctist 57 Teresa, moder 419 Tertullianus 23, 295 Theitmar från Merseburg 319 Theodoros av Mopsuestia 333 Thomas, apostel 347 Thurgot 95 Tichon, patriark 60, 378 Timotheos 18 Timur Lenk 350 Tirdates (Trdat) 37 Tomas, apostel 47 Tottie, Henry William 382 Trajanus, kejsare 269, 410 Troeltsch, Ernst 396–397 Tunolase, Moses Orimolade 198–199 Tutu, Desmond 148, 360 Ursula, helgon 416 Waldenström, Paul Peter 168, 213 Vanags, Jaˉnis 124, 383 Wedgwood, J. I. 87 Weissebach, Anna 418 Velarde, Mike 191 Veronica, dominikansyster 286 Werthmann, Lorenz 422

446 Index namn

Kyrko- och samfundskunskap.indd 446

2022-07-19 23:11

Wesley, Charles 151–152, 154 Wesley, John 151–154, 215, 418 Westin, Gunnar 152 White, Ellen Gould 170–171 White, James 170 Wiberg, Anders 107 Wilhelmson, Carl 106 Wilkersson, David 189 Williams, Roger 165 Wimber, John 192, 374 Vincent de Paul 416, 418 Vingren, Frida 184 Vingren, Gunnar 183–184

Wingren, Gustaf 425–426 Wirén, Jakob 399 Virumani, Swami, se Beschi, J. C. G. Vittis, Eusebios 56 Vivekananda, Swami 389 Vladimir av Kiev 58 Wolff, Klara 418 Wolterstorff, Nicholas 138 Woodberry, Robert D. 361–362 Woodruff, Wilford 222 Wägner, Elin 205

Xavier, Frans 352 Yamada, Etai 391 Young, Brigham 222, 225–226 Ziegenbalg, Bartholomäus 354 von Zinzendorff, Nicolaus Ludvig 91 Zwingli, Huldrych (Ulrich) 131– 133, 159–160, 243, 273–274 Åkesson, Helge 168

Index namn 447

Kyrko- och samfundskunskap.indd 447

2022-07-19 23:11

ISBN 978-91-526-3895-8

9 789152

Framsida_Kyrko och samfundskunskap – En introduktion.indd 1

MARTIN BERNTSON

I bokens första del behandlas olika kyrkofamiljer såsom österländska och ortodoxa kyrkor, romersk-katolska kyrkan, lutherska, metodistiska, baptistiska kyrkor samt pentekostala grupper liksom ekumeniska samfundsbildningar och de afrikanska AIC-kyrkorna. Dessutom innehåller boken orienteringar om samfund som Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och Jehovas Vittnen.

I bokens andra del presenteras de olika kyrkornas och samfundens gudstjänstliv, deras mässfirande och sakramentala liv och predikotraditioner. Särskild uppmärksamhet riktas mot Svenska kyrkan, romersk-katolska kyrkan och de östliga kyrkorna.

För att förstå kyrkors och samfunds identitet och funktion i dagens samhälle riktas i bokens tredje del fokus mot verksamhet ute i världen genom mission, undervisning, ekumenik, religionsdialog, diakoni och karitativt arbete.

Martin Berntson är professor i religionsvetenskap och teologi med inriktning mot kyrkohistoria. Han har under mer än tjugo års tid utbildat blivande ämneslärare liksom präster och pastorer vid olika svenska lärosäten.

Kyrko- och samfundskunskap

V

arför finns det egentligen så många olika kyrkor och samfund?

Varför kan de inte alltid samarbeta? Vad är det som är typiskt för en viss kyrka?

MARTIN BERNTSON

Kyrko- och

samfunds-

kunskap

– en introduktion

638958

2022-03-30 17:44