FREDRIK MODÉUS
en kyrka värd namnet
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 1
2021-04-13 10:43
FREDRIK MODÉUS
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 3
2021-04-13 10:43
© 2021 Fredrik Modéus och Verbum AB Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Omslag: Anna Larsson Design Omslagsillustration: Aina von Segebaden Sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: ADverts, Lettland 2021 ISBN: 978-91-526-3871-2 © Dag Hammarskjöld – licensierat genom ALIS: s 48, 96, 109 © Olov Hartman: s 13 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 4
2021-04-13 10:43
Innehåll
Förord
7
Inledning
9
1. Öppen mot världen
Vänd utåt Längre ut, djupare in En föränderlig värld Sekulariserat land? Förtroende på distans Att längta ihop sig 2. Ett hållbart liv
Skapelsen gråter Granarna faller, tallarna står kvar Bottna i nåden, inte drunkna i prestationen Upptäcka de gröna zonerna Bevara en levande ordning Med öppna händer 3. Fri att leva, fri att tro
Gud är vårt ursprung Nytt religiöst landskap Kyrkklockor och böneutrop Du kan lära mig något viktigt Att leva sin tro Rätten till rötter
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 5
13 13 16 18 22 25 29 33 33 37 40 42 45 48 51 51 54 57 61 63 65
2021-04-13 10:43
4. Den bortglömda församlingen
Var finns församlingen? Ensam tillsammans Vävens trådar Inte en blick, inte en nick Kram som aldrig kramar Radikal delaktighet sökes Den lilla församlingen 5. Ord och tystnad
Bild och verklighet Livslång rundvandring Får jag vara med? Nyfikenhet under ytan Språk för en vuxen tro Äntligen få andas ut Längta efter stillhet Valv bakom valv 6. Att söka en riktning
Vem tar ledartröjan? Pilgrim i samtiden Följa sin inre kompass Meningsskapande ledarskap Hålla stadig kurs Realism, möjlighet och hopp Kampvilja och framtidsvägar Möt mig vid gränsen Litteratur och andra källor
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 6
69 69 72 75 78 81 84 87 91 91 95 98 100 102 105 107 110 113 113 115 117 119 122 125 127 129 133
2021-04-13 10:43
Förord
Vi var i sommarstugan, det var söndag morgon och jag hade bara kortbyxor och en t-shirt med mig. ”Inte kan jag visa mig i kyrkan i detta”, sa jag till min fru. Hon svarade: ”I en kyrka värd namnet spelar det väl ingen roll vem man är eller hur man ser ut? Nog är alla välkomna?” Jag svarade: ”Så sant, i kyrkan ska man kunna vara sig själv.” Och tänkte: En kyrka värd namnet, det skulle boken jag skriver på kunna heta. Hur är då en kyrka värd namnet? Det korta svaret: Den lever av nåden och tjänar i världen. Den vilar i Guds kärlek och kämpar för ett gott liv åt alla. En kyrka värd namnet sporrar oss att göra vårt bästa, och är snabb att påminna om nåden när vi inte räcker till. För det behöver vi verkligen, vi som är vanliga människor, sårbara och engagerade, och som vill det bästa för kyrka och värld. Det längre svaret finns här i boken, som består av sex kapitel. I tur och ordning skriver jag att en kyrka värd namnet 1) är öppen mot Guds värld, 2) bidrar till ett hållbart liv för alla, 3) försvarar varje människas rätt att tro, 4) vårdar gemenskapen i gudstjänstfirande församlingar, 5) berättar tydligt om kristen tro utan att låsa in Gud i orden och 6) visar modigt vägen mot framtiden. Kan en kyrka inte vara värd sitt namn? I en mening är svaret nej. Kyrkan har inte sin grund i dig och mig, utan i Kristus. Själva ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon och betyder ”det som hör Herren till”. I all sin brist är kyrkan alltid kyrka, inget handlar om vad vi förmår, genom dopet hör vi villkorslöst ihop med kyrkans Herre. I en annan mening är svaret ja. En kyrka som slutar peka på Kristus, eller struntar i världens lidande och nöd, är en kyrka som förråder sin djupaste identitet. 7
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 7
2021-04-13 10:43
Boken är ett herdabrev. Som stilart har herdabrevet en lång historia. Även om dess form och innehåll har varierat, har det alltid rymt biskopens ärende till stiftets församlingar. Dagens sociala medier ger förstås en biskop helt nya möjligheter till snabb kommunikation, men ett herdabrev ger mer utrymme att samlat reflektera kring ett antal viktiga teman. Herdabrevets anslag är brett. Jag riktar mig till såväl övertygade kristna som andligt nyfikna och tveksamma skeptiker; till kyrkans anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare; till söndagliga gudstjänstfirare, besökare vid särskilda tillfällen och alla som tillhör Svenska kyrkan. Jag skriver herdabrevet för Växjö stift, men framför allt för dig som vill läsa det. Varje kapitel avslutas med några samtalsfrågor. Ordna gärna en samtalsgrupp som möts till samtal om herdabrevets innehåll. Jag önskar god läsning och goda samtal. Och välsignelse i era liv och i er tjänst. Ni finns i mina förböner. Östrabo i vårvintertid 2021 +Fredrik Modéus Biskop i Växjö stift
8
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 8
2021-04-13 10:43
Inledning
Som barn tyckte jag mer om att spela fotboll än att gå i kyrkan. Jag är uppvuxen i de västra delarna av Jönköping, bredvid en fotbollsplan, och dragningskraften dit var alltid stor. Så också när familjen på söndagarna skulle gå till den närbelägna Bymarkskyrkan för att fira gudstjänst. Surmulet gick jag tjugo meter bakom de andra i min gröna lodenrock, en sorts uppiffad, stram söndagsklädsel som jag tyckte hjärtligt illa om. Jag fantiserade om att istället spela fotboll i IF Hallbys blåvita matchdräkt.1 I grunden är jag tacksam över min kristna uppväxt. När jag i biskopsvalet i Växjö stift för ett antal år sedan fick frågan om vilka teologiska influenser som varit viktiga, valde jag att först lyfta fram mina föräldrars aftonbön innan jag skulle sova. Minnena är starka. Medan vi bad bönen ”Gud som haver barnen kär …” fäste jag gärna blicken på en liten, mullig ängel i metall. Den finns med än idag, och hänger på väggen vid min säng i biskopsgården. Det var vid aftonbönerna som min gudsbild började ta form, där letade sig trons språk in i mig. Att tron tog sig konkreta uttryck hemma har varit viktigt för mig. Liksom andra som har kristen tro med sig från barndomen, har jag fått göra upp med ett och annat, sortera, städa ut och brottas med tron. Men tacksamheten ligger djupast. 1
Varje biskop har ett så kallat biskopsvapen som i bildspråk uttrycker något viktigt eller betydelsefullt för honom eller henne. I mitt biskopsvapen har jag som en liten detalj i helheten lagt in en fotboll, för att den berättar något om mig, och som en liten humoristisk blinkning i ett seriöst uppdrag. Försök hitta fotbollen! Se https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/ valsprak-och-vapen. 9
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 9
2021-04-13 10:43
Ungefär sedan konfirmationen kallar jag mig kristen. Den identiteten gör mig inte till något annat än en vanlig människa, snarare tvärtom. Som teolog tänker jag att kristen tro vill göra mig till mer människa. Jag uppfattar poängen med tron som en återställelse och fullkomning av mitt mänskliga liv. På dopets grund och med Kristus för ögonen får jag växa mot blom och mognad, för att bli till den bild och likhet av Gud som är skapelsens avsikt, för mig, för allt och för alla – detta som kyrkofadern Irenaeus för länge sedan sammanfattade i det mångskiftande ordet recapitulatio.2 Det finns andra sätt att uppfatta kristen identitet. Vissa tycks snarare förknippa ordet kristen med att vara dum och inskränkt. Antingen för att man förväntas tro på egendomliga saker, eller för att man inte förmodas få ha roligt, för att det roliga skulle vara ytligt, eller kanske till och med syndigt. Längre fram i herdabrevet ägnar jag utrymme åt det första, åt frågan vad det egentligen är att tro och åt det religiösa språkets karaktär. När det gäller det andra, att livsglädjen inte hör till, är det motsatsen till kristen tro. En kristen säger ja till livet, naturligtvis medveten om att det finns sådant som gör att man riskerar att tappa riktningen, missa målet och inte växa till den bild och likhet av Gud som var tänkt. Det fanns en tid i tonåren när den kristna identiteten inte var särskilt betydelsefull för mig, men i kontakt med det kyrkliga ungdomsarbetet i Jönköping och i Växjö stift kom tron att bli allt viktigare. I ungdomsgruppen och på stiftsläger fanns människor i samma ålder som jag, som också brottades med de stora frågorna och försökte hitta sätt att tolka
2 Irenaeus, Adversus Haereses III. Jfr 1 Mos. 1:26 & Ef. 1:10. För Irenaeus (cirka 130–200) är målet för skapelsen detsamma som målet för frälsningen, att människan ska bli lik Gud – ”till Guds bild och likhet” (imago och similtudo). Frälsningsordningen (oeconomia salutis) innebär en återställelse av skapelseverket. Läs gärna mer i till exempel Gustaf Wingren, Människa och kristen. En bok om Irenaeus. 10
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 10
2021-04-13 10:43
livet i ljuset av den kristna berättelsen. Tillsammans med jämnåriga vänner kunde barndomens förenklade, lite naiva tro få sin fördjupning. Det var som att de tidiga årens sängkantsgud tog mig vid handen och ledde mig ut i verkligheten. I ungdomsgruppen växte snart min längtan efter att bli teolog och präst fram. Jag ville arbeta med det som var viktigast, min tro, och möta människor i livets avgörande skeden. Det livsvalet har jag aldrig ångrat. Ofta tänker jag att det nyss nämnda är något av det viktigaste kyrkan gör. Att ge stöd åt föräldrar att göra tron konkret och levande i hemmiljön, exempelvis genom att be aftonbön med barnen, och att ge unga människor en tillhörighet under några av de mest formbara åren i livet. Om vi misslyckas med det har vi inget att bygga vidare på. Efter 24 år som präst vigdes jag till biskop i Växjö stift. I början kändes uppdraget väldigt stort och krävande. Hur skulle jag klara av detta? Jag kände mig som en liten pojke som stod där i ett par stövlar i storlek 45. Och med en lite för stor biskopsmitra på huvudet. Ibland beskriver jag mig själv som en vanlig människa i ett ovanligt uppdrag. Min tro är som de flesta andras: en blandning av tvivel och hopp, frågor och svar, osäkerhet och längtan. Kanske gör jag någon besviken, men jag är inte någon trosatlet, inte en andlig muskelbyggare med en välsvarvad tro. Inte heller har jag slagfärdiga svar på allt mellan himmel och jord. Men min tro vilar i kyrkans tro. Min lilla bekännelse ryms i kyrkans stora. Det är ett perspektiv som ger mig trygghet. I en starkt individualiserad tid tänker nog somliga att tro främst handlar om vad man själv förmår säga ja till. Men det handlar än mer om att vara förtöjd i kyrkans sammanhang, som i tid och rum är större än mitt eget. Om att vi som döpta människor, som kristna, får vara lagda för ankar i kyrkans hamn, innanför piren, inom vågbrytarna. Det handlar om att få vara en del av det som är större. I kyrkans famn får den lilla människan komma till ro och vila ut. Varje människas tro får därför se ut som den gör. Det är i sin ordning att tro och tvivla samtidigt, så är det väl för alla? Det går att vara 11
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 11
2021-04-13 10:43
helhjärtad utan att vara tvärsäker. Jag tror dessutom att tvärsäkerhet kostar på. Det sätter en enorm press på en människa att alltid tro sig vara tvungen att veta bäst. Ingens axlar, ingens skuldror är byggda för att orka med en sådan tyngd. Innanför den hårda rustningen finns det alltid en vanlig människa som är lika skör som alla andra, och som egentligen vet att livet handlar om att stå ut med osäkerheten utan att förlora hoppet. Att visa sina sköra sidor gör en människa mer äkta. Vi får hela tiden återvända till hållningen att det är sin ordning att varken kunna eller veta allt. Vi får fortsätta att vara vanliga människor, barn som växer mot blom och mognad livet igenom. Själv litar jag på att det som gäller andra också gäller mig, att även en biskop får komma till ro och vila ut i en famn som är större. Annars skulle jag inte orka.
12
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 12
2021-04-13 10:43
K APITEL 1
Öppen mot världen
Vänd utåt I varje kyrka finns ett altare. När man som präst leder mässan från platsen bakom altaret, och är vänd mot kyrkans ingång, händer det om kyrkporten är öppen att man kan ana det pågående livet utanför. Då brukar jag tänka att altaret är vänt mot världen. Att människans uppgift är att älska världen tillsammans med Gud. Porten är öppen inte bara för att vi ska komma in, utan för att påminna om riktningen utåt. Relationen mellan altare och värld uttrycks fint i en ofta använd tackbön efter nattvarden: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet.”3 Kyrkan är öppen mot världen. Den har sitt centrum utanför sig själv, med visionen om en mänskligare värld som sitt ärende. En kyrka värd namnet fastnar inte i interna angelägenheter och hämmas inte av konventioner eller missmod. Den är öppen för nöden och bär solidariteten i sitt DNA. Kyrkan är receptiv utan att bli inställsam, slåss för rättvisa och utmanar den sekulära normen. 3
Bönen, av prästen och författaren Olov Hartman (1906–1982), förtjänar att citeras i dess helhet: ”Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet. Amen.” Ur Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, del I. 13
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 13
2021-04-13 10:43
Ordet ”världen” kan i teologin betyda olika saker. Något förenklat är världen antingen platsen för den kristna trons uppmärksamhet, med konsekvens att kyrkan ska vara just öppen mot världen, eller också ägnar man inte så mycket intresse åt världen, utan fäster istället uppmärksamheten vid det särskilda med kyrkan, som ibland beskrivs i termer av motkultur eller kontrastgemenskap. Om ledorden i det förra fallet är öppenhet och gränsöverskridande, är de i det senare fallet tydlighet och gränser. Kyrkan blir då mer av ett slutet system, även om ambitionen egentligen snarare är att ge kyrkan en identitet, än att visa ointresse för världen. Men när gränsen mellan kyrka och värld dras skarpt, blir resultatet ändå ofta att man lämnar världen åt sig själv och tänker att församlingens uppgift är att övertyga och övertala, och dra fler över gränsen in i kyrkans gemenskap.4 Jag tänker inte så. Även om jag naturligtvis delar åsikten att gränslöshet är självutplånande – och att tydlighet med kyrkans ärende alltid är viktigt – är min utgångspunkt inte skillnaden mellan kyrka och värld, utan den grundläggande likheten mellan människor. Gud har skapat
4 En förståelse av kyrkan som motkultur, kontrastsamhälle eller som en ”annorlunda gemenskap” finns framför allt inom ramen för det som brukar kallas postliberal, kommunitaristisk ecklesiologi. Även om min ansats snarast kan beskrivas som skapelseteologisk, ser jag värdet i den ambition som finns i den kommunitaristiska ecklesiologin, så länge man inte drar gränsen skarpt mellan församlingen och dess omgivning. Jag tror att det är en viktig uppgift att som teolog inte bli svart-vit i frågan om relationen mellan kyrka och värld, utan försöka hitta sätt att förena öppenhet för världen med synen på kyrkan som en distinkt ”kropp”. Till frågan om församlingen som ”synlig kropp” återkommer jag i början av kapitel 4. Några namnkunniga teologer som företräder en syn på kyrkan som kontrastsamhälle är Stanley Hauerwas, A Community of Character. Toward a Constructive Christian Social Ethic och John H. Yoder, The Politics of Jesus. Vicit Agnus Noster. 14
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 14
2021-04-13 10:43
alla. Gränsen mellan kyrka och värld är porös. Skapelsen är den första inkarnationen.5 Att skapelsen är den första inkarnationen betyder att Gud redan finns överallt. Varje människa bär på gudserfarenhet i sitt liv. Ärkebiskop Nathan Söderblom (1866–1931) uttryckte i början av förra seklet detta i ett tal till blivande präster på följande sätt: ”Ni har en bundsförvant i varje människa … en hemlig förtrogen i vart människohjärta.”6 Så tänker jag också. Och med den utgångspunkten blir kyrkans uppgift inte att hissa vindbryggan och vakta sitt fort, utan tvärtom att gå ut i världen och leta efter anknytningspunkter i varje mänskligt möte.7 Jag brukar ofta säga, med orden ur en av bibelns skapelseberättelser, att kyrkans uppgift är att underlätta för människor att ”bruka och vårda jorden”.8 Det uttrycket leder kanske först tanken till det konkreta jordbruket, med sådd och skörd, som i generationer varit människors vardag och förutsättning för överlevnad. I den fortsatta texten kommer det istället att användas som ett symboliskt, samlande uttryck för att det är där, i världen, som en kristen människa lever i sin kallelse och bidrar till tillvarons recapitulatio – alltings återställelse och fullkomning – oavsett vem man är, vilka uppgifter man har och hur ens vardag ser ut. Hopp, livsmod och framtidstro är krattan, grepen och spaden med vilka vi brukar och vårdar jorden. En kyrka som inte är vänd utåt för-
5
Inkarnation, av latinets in carnis, ”i köttet”, är ett teologiskt sätt att tala om att Gud blir människa. För ett resonemang om skapelsen som den första inkarnationen, se till exempel Richard Rohr, The Universal Christ, s 11–23. 6 Nathan Söderblom, ”Till dem som studera teologi.” Tal i Uppsala universitets aula den 25 september 1901. 7 Se gärna resonemanget i Björn Vikström, En gästfri Gud, en gästfri kyrka, s 143–175. 8 1 Mos. 2:15. 15
52638712 En kyrka värd namnet_210413.indd 15
2021-04-13 10:43
FREDRIK MODÉUS »JAG H A R EN D RÖ M. Om en kyrka som berör och utmanar, stör och tröstar, en kyrka som väcker nyfikenhet och vilja till engagemang, som är ödmjuk och djärv, stridbar och fridsstiftande«, skriver biskop Fredrik Modéus. I boken tecknar biskop Fredrik fram vad som måste känneteckna Svenska kyrkan i en tid som präglas av oro i världen, sämre kunskap om kristen tro – men också av en spirande nyfikenhet på religion och ett stort förtroende för kyrkan, om än lite på distans. Fram växer bilden av en kyrka som är öppen mot Guds värld; bidrar till ett hållbart liv för alla; försvarar varje människas rätt att tro; vårdar gemenskapen i gudstjänstfirande församlingar; berättar tydligt om kristen tro utan att låsa in Gud i orden och modigt visar vägen mot framtiden. Fram växer bilden av en kyrka värd namnet. Det är dags, skriver biskop Fredrik Modéus, att »kalibrera kompassen och ta ut modig kurs mot framtiden. Så att kyrkan än tydligare kan bära befrielsens evangelium till många.« Fredrik Modéus är Växjö stifts femtionionde biskop.
ISBN 978-91-526-3871-2
9 789152
638712