9789152638385

Page 1

Författarna både problematiserar ledarskapsideal och reflekterar, fördjupar och ger konstruktiva bidrag kring detta. Det är tankeväckande och nödvändig läsning för alla som funderar på ledarskap i församling och kyrkosamfund. MEDVERKANDE: Sofia Camnerin (förord), Thomas Ekstrand, Sune Fahlgren, Johanna Gustafsson-Lundberg, Patrik Hagman, Joel Halldorf, Jonas Ideström, Karin Johannesson, Åsa Nyström (efterord) och Erik Sidenvall.

ISBN 978-91-526-3838-5

SUNE FAHLGREN, JOEL HALLDORF, ERIK SIDENVALL, CECILIA WEJRYD

(red.)

SÅ ÄR DET INTE HOS ER

I den här antologin resonerar åtta forskare teologiskt kring det andliga ledarskapet och vad det innebär att leda i församling och kyrkosamfund. Flera av texterna uppmärksammar hur idéer hämtade från offentlig sektor har påverkat synen på ledarskap i kyrkorna. Andra tar upp hur ledare kan hantera den radikala energin från flankerna, hur innehållet i de vigda tjänsterna har förändrats och vilket ledarskap som behövs för att kyrkorna ska bli en samhällsaktör. Om betydelsen av ett tjänande, teologiskt och tolkande ledarskap – samt vikten av att ge plats för entreprenörskap.

SÅ ÄR DET INTE HOS ER FAHLGREN, HALLDORF, SIDENVALL, WEJRYD (red.)

Ledarskap ligger i tiden. Antalet chefer blir allt fler och det ropas på starkt ledarskap och ensamma ledare som ska rädda världen. Men vad är egentligen ett gott ledarskap? Kyrkan har en lång tradition av reflektion över ledarskap. Men i vår tid har teologerna varit tysta om detta – vilket riskerar att nya ledarskapsmetoder kolliderar med kyrkors och församlingars självförståelse och uppdrag.

KYRKLIGT LEDARSKAP I ORGANISATIONSTEORIERNAS VÄRLD

ISBN 978-91-526-3838-5

9 789152 9 789152

Så är det inte hos er_ORIGINAL_med baksida.indd 1

638385 638385

2020-08-03 10:34


52638385_SaĚŠ aĚˆr det inte hos er_inlaga_200716.indd 2

2020-07-16 13:04


SUNE FAHLGREN, JOEL HALLDORF, ERIK SIDENVALL, CECILIA WEJRYD

SÅ ÄR DET INTE HOS ER

(red.)

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 3

KYRKLIGT LEDARSKAP I ORGANISATIONSTEORIERNAS VÄRLD

2020-07-16 13:04



© 2020 Verbum och respektive författare Omslag: Anna Larsson Foto: Magnus Aronsson Inlaga: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Totem, Polen 2020 ISSN 2003-6264 ISBN 978-91-526-3838-5 Ingår i Svenska kyrkans forskningsserie

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 4

2020-08-05 21:41


Innehåll

Förord

7

Sofia Camnerin

Så är det inte hos er – redaktörernas förord

11

I.  Det kyrkliga ledarskapets källor Teologi för andligt ledarskap

27

Karin Johannesson

II.  Kraften och härligheten Ledarskap i ostädade gemenskaper

51

Joel Halldorf

Dröm, våga, gör

73

Sune Fahlgren

III.  Organisationsteori och ämbetsteologi i Svenska kyrkan Präst eller personal?

103

Erik Sidenvall

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 5

2020-07-16 13:04


Järnburen och ängens liljor

127

Thomas Ekstrand

IV.  Att tolka tradition och situation Kyrkligt ledarskap som teopolitisk praktik

157

Jonas Ideström

Tolkning och teologisk literacy

187

Johanna Gustafsson Lundberg

Tjänare och/eller ledare

205

Patrik Hagman

Efterord – ”Bli ordets görare”

227

Åsa Nyström

Författarpresentation

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 6

239

2020-07-16 13:04



Förord Sofia Camnerin

Detta är en annan bok om ledarskap. Samtiden svämmar över av ledarskapslitteratur och ändå behövs den här boken, eller – just därför. I svensk kontext råder brist på litteratur om det andliga ledarskapet, vad det nu är. Det behövs teologisk litteratur som kan problematisera ledarskapsideal och reflektera, fördjupa och ge konstruktiva bidrag kring det goda ledarskapet och vad det innebär att leda inom kyrkan. Det är särskilt viktigt i tider när det ropas på starkt ledarskap och ensamma ledare som ska rädda världen. Vår komplexa tid kräver mer än så. Fokus i den allmänna ledarskapslitteraturen har länge varit ledaren och ledarens kvalitéer, även om det finns exempel där det snarare hamnat på sammanhangets eller rörelsens betydelse. När Equmeniakyrkan bildades skulle ett ledarskap väljas. I samband med det formulerades kravspecifikationer och en rekryteringsprocess påbörjades. Detta var vid samma tid som ledarskapsfrågorna lyftes fram brett även inom andra svenska kyrkor. Tidigare var ledarskapet som sådant inte så framträdande, i alla fall inte i de sammanhang där jag rörde mig. De pastorala uppdragen diskuterades, men framför allt var det uppgifterna som var i fokus, de som någon behövde utföra. Nu var det m ­ odeller,­ 7

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 7

2020-07-16 13:04


organisationsteori och ledarskap som framhölls; möjligen också lite teologi och kyrkosyn. Processen ledde fram till att Equmeniakyrkan valde tre ledare till sin nybildade kyrka där jag var en av dem. Tillsammans skulle vi utgöra ett gemensamt ledarskap där alla, gemensamt och var och en, svarade inför kyrkostyrelse och kyrkokonferens. Samtidigt utsågs en kyrkoledare till ytterst ansvarig, och vi andra till biträdande kyrkoledare. Beslutet föregicks av många samtal om just ledarskap. Ska ledare vara ensamma hjältar? Eller är ledare något man alltid är i relation till andra? Jesus som förebild var ju själv en del av en gemenskap. Jesus formade gemenskap – men formades också av den. Jesus var inte osårbar, utan utelämnad åt andra och beroende av att andra tog sig an uppgifter. Jesus ledarskap kan beskrivas som ett distribuerande ledarskap. Han delade makt, befogenheter och uppgifter med andra. Jesus ledarskap kan också med ett trinitetsperspektiv beskrivas som ett ledarskap-i-relation. Jesus levde ett liv i mottagande och utgivande, i bön och relation till Gud, i Andens flödande kreativitet och sändning. Utifrån denna ömsesidighet levde han i relationer till andra; till de närmaste lärjungarna, vänner, främlingar och makthavare. Jesus liv var ett liv i gemenskap, ett ledarskap i relation. I denna antologi figurerar Jesus som förebild både när Karin Johanneson skildrar ledarskap som något man lär sig genom att leva nära Kristus och hos Patrik Hagman, som lyfter fram det tjänande ledarskapet. Erik Sidenvall utlägger vigningstjänstens ställning i relation till Svenska kyrkans teologiska grundsyn, och det påminner mig om hur viktigt detta med grundsynen har varit under de här åren i Equmeniakyrkans ledarskap. Det har varit spännande, men också krävande, att utforska vad det gemensamma ledarskapet innebär. Det har krävt tid och mycket kommunikation, i perioder dagliga avstämningar. Det har också, emellanåt, varit svårt. Vänskapen och gemenskapen har varit viktigt, men helt avgörande har varit den gemenskap som ledarskapet utgår från och

8

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 8

2020-07-16 13:04


är en del av – kyrkan. Min uppfattning är att det gemensamma ledarskapet som del av gemenskapen skulle behöva utforskas tydligare, alltså sambandet mellan grundsyn och de särskilda tjänsternas ställning. Mötet med församlingar, medarbetare och enskilda har burit uppdraget, samtidigt som de i någon mening har utgjort uppdraget. Hälsningar av typen ”Vi ber för er” har varit ovärderliga. Samtidigt behöver relationen mellan ledarna och församlingarnas/kyrkans betydelse utvecklas. Dessa perspektiv återfinns också i den här antologin. Här framhålls att ett pastoralt och teologiskt ledarskap alltid utgår från sammanhang. Joel Halldorf beskriver väckelseledare som förmådde ta tillvara energi och leda rörelsen mot mål födda i gemenskapen. Sune Fahlgren framhåller att ledare i kyrka och församling behöver utveckla en ömsesidig gåvokultur. Även de idérika ledarna är djupt beroende av andra. Jag brukar säga till de pastorer och diakoner som ska ordineras till pastorer och diakoner att de går in i något som är givet. De bärs och sänds av och i gemenskapen. De ska inte försöka erövra varken makt eller förtroende, utan förutsätta det, vila i det och ta emot det. Det knyter an till vad Thomas Ekstrand utvecklar i sitt bidrag, när han framhåller att ledarskap borde knytas till mottagna nådegåvor snarare än förmågor. Andligt ledarskap är också ett teologiskt ledarskap. Det har länge varit känt att språket är ett symbolsystem som har makt att skapa verklighet. Flera skribenter i den här antologin skriver om det avgörande teologiska ledarskapet. Jonas Ideström lyfter fram teopolitik och Johanna Gustafsson-Lundberg framhåller tolkningens och predikans betydelse. Det andliga ledarskapet går inte att nagla fast och definiera. Men vi behöver ständigt reflektera över det. Särskilt i tider av förändring med en allt ökande komplexitet. Vi behöver göra det i de sammanhang som är våra. Till en sådan reflexion bidrar denna antologi.

9

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 9

2020-07-16 13:04



Präst eller personal? En samtidshistorik över vigningstjänsten i Svenska kyrkan Erik Sidenvall

De senaste fyrtio åren har inneburit radikala förändringar vad gäller styrning, ansvarsfördelning och ledning i Svenska kyrkans församlingar. Dessa förändringar har ibland varit resultatet av den kyrkliga organisationens medvetna vägval, men långt oftare har de uppkommit som oförutsedda biprodukter av ändrade praktiker och förhållningssätt. Den av Bruno Latour utvecklade ”aktörsnätverksteorin” påminner oss om att förändring alltid bär på drag av slump och oförutsägbarhet. Opersonliga aktörer, små och oförutsägbara händelser har ibland långt större inverkan än det överlagda reformarbetet.1 I detta kapitel kommer jag att visa hur ansvaret hos det vigda kyrkliga ämbetet – eller som det idag benämns inom Svenska kyrkan: ”vigningstjänsten” – successivt har förändrats, samtidigt som ett nytt sätt att tala om anställd nyckelkompetens har vuxit fram inom Svenska kyrkan sedan 1980-talet. För att förstå bety-

1 För en kortfattad introduktion, se Göransson 2017, s. 345–362.

103

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 103

2020-07-16 13:04


delsen av dessa förskjutningar har jag också tecknat konturerna av hur de förtroendevalda organens uppdrag har förändrats under samma tidsperiod. Jag argumenterar för att dessa förändringar tillsammans har inneburit att styrnings- och ledningsideal hämtade från New Public Management (NPM) sakta men säkert har vunnit insteg i Svenska kyrkan (utan att jag någonsin har hört begreppet nämnas i ett svenskkyrkligt sammanhang).2 Kapitlet bygger framför allt på olika typer av utredningsmaterial kompletterat med kyrkorättsliga texter. I denna samtidshistorik gör jag inga anspråk på att behandla alla steg i, eller aspekter av, dessa komplexa förändringsprocesser. Historiken utgår från ett makroperspektiv. Det är vad jag uppfattar som de övergripande, verkningsfulla dragen som intresserar mig här. Detaljerna har denna gång fått stå tillbaka.

Ämbete och vigningstjänst Svenska kyrkan styrs av en demokratisk organisation i samverkan med vad som med dagens svenskkyrkliga terminologi kallas ”vigningstjänsten”. Med vigningstjänsten menas dem som vigts till tjänst som diakon, präst eller biskop. I inledningen till andra avdelningen i Kyrkoordning för Svenska kyrkan tecknas en bild av hur en demokratisk organisation tillsammans med vigningstjänsten tar ansvar för församlingslivet: Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.3

2 Det finns ringa grund för att säga att samtliga ideal som ryms inom NPM kommit att få genomslag inom Svenska kyrkan. Vad jag här särskilt intresserar mig för är de rationella och hierarkiska modellerna för verksamhetsstyrning som kännetecknar NPM. 3 Svenska kyrkan 2019a, Andra avdelningen, inledning.

104

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 104

2020-07-16 13:04


Denna ordning är alltså teologiskt motiverad. Confessio Augustana innehåller en ofta citerad artikel om ”predikoämbetet”: För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.4

I Laurentius Petris Kyrkoordning från 1571 står det att Gud velet försambla sina Kyrkio, och kalla sitt folk icke annars än genom Ordet, Therföre haffuer han och giffuit och förordinerat personer ther til, hwilka vti Predicoembetet wara skola.5

Utan anspråk på att göra en grundlig teologihistorisk exposé, kan man konstatera att accenterna i tolkningen av ”predikoämbetets roll” placerats lite olika under Svenska kyrkans historia. De läro­ dokument av normerande karaktär som tillkommit under de senaste decennierna tar sin utgångspunkt i det uppdrag som är givet åt hela kyrkan. I Svenska kyrkans svar på BEM-dokumentet från 1985 uttrycks detta som ”att gestalta lag och evangelium” på nytt i varje tid.6 Det är det döpta och troende gudsfolket, ett heligt folk av präster, som bär detta uppdrag i världen. Därför undviks också konsekvent en över- och underordningsterminologi – där

4 Svenska kyrkans bekännelseskrifter 2005 [1985], s. 58 5 Färnström 1932, s. 137–138. 6 BEM-dokumentet gavs ut av Kyrkornas världsråds Faith and Order-kommission 1982 och är en av den moderna ekumenikens viktigaste dokument. I dokumentet presenteras ett förslag till en ekumenisk teologi kring ämbete, dop och nattvard. Dokumentet har fått namn efter de engelska benämningarna: Baptism, Eucharist and Ministry.

105

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 105

2020-07-16 13:04


präster eller ”de vigda” har auktoritet över församlingen – för att istället betona att alla är underordnade evangeliet.7 Svenska kyrkan har valt att ordinera medarbetare för att ”förmedla det befriande evangeliet”. Vigningstjänsten finns för att aktualisera evangeliet i ord och handling. Som biskopsbrevet ”Präst i Svenska kyrkan” från 1982 emfatiskt påpekar: ”Prästtjänsten är i denna mening – och endast i denna – grundläggande i kyrkobyggandet.”8 I vigningsordningen för präster och diakoner från 1987 uttrycks denna tanke på följande sätt: ”I detta Guds folk, där vi alla genom dopet är kallade att föra ut evangelium i världen har biskopen [alt. prästen eller diakonen] ett särskilt uppdrag.” Vigningsordningen går sedan vidare och beskriver innehållet i dessa livslånga uppdrag.9 De löften som avges innan handpåläggning uttrycker en vilja till trohet i uppdraget och förpliktigar till att föra ett liv som vittnar ”om Guds kärlek och om försoningens hemlighet”.10 I det senaste biskopsbrevet (från 2014) som aktualiserar vigningstjänsten är visserligen det teologiska språket förändrat, men den grundläggande teologiska figuren består: Kyrkans uppdrag kommer från Gud och syftar till att världen ska leva. Kallelsen till tjänst i kyrkan och därmed också kyrkans vigningstjänst är insatt i Guds relation till skapelsen. Gud vill i sin kärlek rädda världen undan mörkrets makt, från döden till livet hos Gud.11

I denna Guds mission i världen deltar hela Kristi kropp: ”Som kristna har vi ett gemensamt uppdrag från Gud. Vi är alla kall-

7 8 9 10 11

Svenska kyrkans svar på BEM-dokumentet antagen av kyrkomötet 1985–03–16, s. 17 och 19 [kopia hos författaren]. Biskopsmötet 1982, s. 5. Svenska kyrkan, 1987 [2003], s. 8–9, 21–22, 32–33. Svenska kyrkan 1987 [2003], s. 10, 23, 33. Se också Biskopsmötet 1990, s. 5. Biskopsmötet 2014, s. 9.

106

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 106

2020-07-16 13:04


ade att tjäna Gud och varandra. Detta är de döptas och troendes prästadöme.”12 Denna gemensamma sändning i världen ger också tydning åt vigningstjänstens särskilda uppdrag: ”Vigningstjänsten är kyrkans och får sin identitet från kyrkans gemensamma uppdrag att dela evangeliet i ord och handling.”13 Med hänvisning till den femte artikeln i Confessio Augustana påpekas att: ”[d]en särskilda vigningstjänsten är därför till för att människorna i församlingen ska komma till tro och leva i tro.”14 Det är med grund i detta teologiskt väl förankrade tankemönster som Svenska kyrkan talar om och (i vart fall i teorin) gestaltar ett delat ansvar mellan vigningstjänst och valda församlingsrepresentanter, för gudsfolket. Under lång tid uttrycktes denna uppdelning som ”den dubbla ansvarslinjen”. Från den så kallade ”myrdalska” utredningen om stat och kyrka härrör också det ofta använda uttrycket ”folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning”.15 Historiskt sett har Svenska kyrkan styrts genom en uppdelning av olika sfärer där prästerskapet och lekfolket har haft sina skilda ansvarsområden,16 prästen med ett särskilt läroansvar. Det är värt att påpeka att man i detta sammanhang medvetet talar om just ”prästämbetets” uppdrag i kyrkoorganisationen. Många av de teologiska formuleringarna kring det ”särskilda ämbetet” skapades innan diakonatet fick sitt särskilda, reglerade uppdrag inom Svenska kyrkan i samband med relationsförändringen till staten år 2000. Innan dess var termen ”vigningstjänst” inte heller i bruk. Frågan om relationen mellan diakonatets uppdrag och predikoämbetets läroansvar är ännu inte helt klarlagd inom

12 13 14 15 16

Biskopsmötet 2014, s.10. Biskopsmötet 2014, s. 6. Biskopsmötet 2014, s. 13. 1968 års beredning om stat och kyrka 1972, s. 158. Girmalm & Rosenius 2013, s. 48–58.

107

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 107

2020-07-16 13:04


Svenska kyrkan. Detta visas inte minst i att ledamotskapet i församlings- och kyrkoråd är förbehållet församlingens präster.17 Även om det kan ifrågasättas om ordningen med ett delat ansvar fortfarande är gällande inom Svenska kyrkan (se nedan), kan man likväl konstatera att i vart fall rester av denna ansvarsfördelning gestaltas i den nuvarande kyrkliga strukturen. Rent konkret innebär denna ordning att församlingens kyrkoherde tar plats som ledamot i kyrkorådet vid sidan av de demokratiskt valda ledamöterna. Kyrkoherden, eller en präst som utses av kyrkoherden, tar också plats i eventuella församlingsråd. Kyrkoordningen tydliggör också, sedan 2009, kyrkoherdens ansvar i utförandet av församlingens grundläggande uppgift.18 På stiftsnivå manifesteras ordningen genom att biskopen fungerar som ordförande i såväl domkapitel som stiftsstyrelse. Ur ett organisatoriskt perspektiv bryter denna ordning av gemensamt ansvarstagande på en avgörande punkt med den logik vilken gäller för demokratiskt valda organ i det offentliga Sverige. På kommunal- och regionalnivå eller inom statsförvaltningen finns mycket få, om ens några, motsvarigheter. Enkelt uttryckt: kyrkoherdens plats i kyrkorådet visar tydligt att de som hör till kyrkans vigningstjänst inte är att betrakta som tjänstemän i vanlig ordning. Kyrkoherden är inte en föredragande högre tjänsteman, och inte heller övriga präster och diakoner är att jämställa med tjänstemän knutna till exempelvis kommunalförvaltning. Det hade varit att införa en över- och underordning – fast än på andra premisser än de rent teologiska. Även om merparten präster och diakoner är anställda av de lokala enheterna inom Svenska kyrkan, anges tydligt i kyrkoordningen att de också tillhör en sidoordnad självständig organisation. Vigningstjänsten har en koppling till domkapitlet och till stiftets biskop. I inledningen till sjunde avdelningen 17 Levenskog 2009, s. 278. Se också Edqvist & Weman 1990, s. 179–199 [183–185]. 18 Edqvist et al. 2018, s. 115.

108

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 108

2020-07-16 13:04


av kyrkoordningen står att läsa: ”Präster och diakoner fullgör sina uppdrag i trohet mot avgivna vigningslöften och är i detta hänseende underställda biskopen och domkapitlet.” Biskopen har rätten att kalla dem som står i vigningstjänsten till överläggningar. Oftast genomförs detta i form av ett gemensamt möte (exempelvis periodiskt återkommande präst- och diakonmöten). Vidare har de som innehar anställning som präst och diakon i stiftet rösträtt vid biskopsval och har möjlighet att utse sina representanter i stiftets domkapitel. Denna sidoorganisation ska uppfattas som ett värnande om vigningstjänstens integritet och ett bevarande av en ordning som bygger på likställdhet och gemensamt ansvar.

Undergrävandet av ansvaret i vigningstjänsten Det ansvar som innefattas i en vigningstjänst ska inte bara tolkas i relation till ecklesiologiska ställningstaganden utan ska också förstås som uttryck för en fördemokratisk, kollegial professionskultur. Inom olika professionskulturer är det ”kåren” som styr och som ska ha kompetens att fatta de avgörande besluten. Professionens egna normerande föreskrifter skapar en känsla av samhörighet, men de ska också ha kapacitet att fungera som rättesnöre vad gäller obligatoriskt uppförande och etik i arbetet. Professionens ställning och kompetensområde inom en given organisation står i ett spänningsförhållande till den moderna typen av styrelse som sätter inriktningsmål och fattar strategiska beslut.19 Vi ser detta tydligt inom vårdsamhället, där läkarens roll och kompetens från tid till annan kolliderar med beslutsfattande på styrelsenivå. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att kyrkorå19 Det finns en omfattande litteratur som tar upp detta tema. Exempel hämtas här från två skilda områden, se Bottery 1996, s. 179–197; Malmmose 2015, s. 144–159.

109

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 109

2020-07-16 13:04


dens kompetensområde successivt förändrats sedan 1980-talet. Ansvaret för de övergripande besluten vad gäller inriktning för församlingsverksamheten har alltmer kommit att vila på de förtroendevalda organen. I lag (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter omnämns att församling själv eller i samverkan ska ”sköta sina angelägenheter”. Dessa församlingsangelägenheter definieras som främjandet av ”kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation”.20 På kyrkorådet ankommer ”att ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling”.21 Motsvarande skrivningar infördes i kyrkolagen (1992:300).22 Det är viktigt att påpeka att denna så kallade kompetensregel primärt reglerade vilka ändamål kyrkokommunerna fick lägga skattemedel på.23 De avsåg med andra ord inte att uttrycka en övergripande målformulering eller en beskrivning av församlingens ”uppdrag”. I samband med relationsförändringen mellan stat och kyrka, påbörjades en successiv förändring av de gamla kompetensparagraferna. I lag (1998:1591) om Svenska kyrkan överges begreppet ”församlingsangelägenheter” till förmån för ”församlingens grundläggande uppgift”. Denna uppgift uttyds nu som ”att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission”.24 I den kyrkoordning som skapades i samband med relationsförändringen beskrivs kyrkorådets ansvar i relation till den grundläggande uppgiften som att kyrkorådet inte bara ”skall ha omsorg

20 Lag (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter, 1 kap. 3 §. Det är värt att nämna att i propositionen förekommer en något mer ålderdomlig skrivning. Den föreslagna formuleringen ligger nära den skrivning som fanns införd i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse, 1 kap. 2 §. Främjandet av de pastorala frågorna var också infört som tredje moment i propositionen. Se Riksdagen 1982/1983, Proposition 1982/83:9, s. 3 och 71. 21 Lag (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter, 1 kap. 4 §. 22 Kyrkolagen (1992:300), 11 kap. 1 § samt 17 kap. 2 §. 23 Edqvist et al. 2018, s. 51. Se också Schött et al. 1997, s. 67–71. 24 Lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, 4 §.

110

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 110

2020-07-16 13:04


om församlingslivet” utan också ”verka för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd”.25 I den kyrkoordning som är gällande när detta kapitel färdigställs (2020) har verbkonstruktionen ”verka för” ersatts av ”ansvar för”.26 Förändringen som sker i beskrivningen av kyrkorådets uppdrag kan synas kosmetisk, men den innebär likväl att kyrkoråden förväntas gå in i ett tydligare, mer aktivt, deltagande. Den kyrkoordning som infördes 1999/2000 ålägger också varje församling att besluta om en församlingsinstruktion, vilken sedan utfärdas av domkapitlet. I det utredningsbetänkande där tanken på en obligatorisk församlingsinstruktion först presenterades, skulle denna fungera som en ersättning för de tjänstgöringsföreskrifter som domkapitlen tidigare utfärdat för stiftets präster. Församlingsinstruktionernas införande i Svenska kyrkan var alltså en följd av prästernas ändrade anställningsförhållanden. Prästers lokalanställning i kyrkliga samfälligheter eller i församlingar skapade behov av en viss reglering där stiftsorganisationen hade sista ordet. Detta skulle åstadkommas i och med församlingsinstruktionerna. Församlingsinstruktionen var också tänkt att innehålla rudimentära verksamhetsföreskrifter. Betoningen låg på en fortsatt regelstyrning av verksamheten. Per Hansson har visat hur församlingsinstruktionerna relativt omgående, i såväl kyrkomötesdiskussion som i stiftens främjandearbete, kom att ges en ny innebörd. Det betonades att församlingsinstruktionen skulle vara en lokal tolkning av hur församlingen ska genomföra sitt ”grundläggande uppdrag”. De kom alltså att uppfattas och hanteras som ett övergripande mål- och strategidokument.27 Därmed har ordningen med församlingsinstruktion bidragit

25 Utredningen om Svenska kyrkans framtida organisation 1998, s. 34. 26 Svenska kyrkan 2019a, 4 kap. 2 §. 27 Hansson 2004, s. 22–31, 65–68. Se också ofta använt utbildningsmaterial för förtroendevalda, exempelvis Tibbling 2005, s. 43.

111

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 111

2020-07-16 13:04


till att frågor som rör församlingsverksamhetens innehåll på allvar blivit föremål för de förtroendevaldas överläggningar och beslut. Detta gestaltar kyrkorådens funktion i det gemensamma ansvarstagande (nu inte längre uppfattat som en uppdelning i olika sfärer) som är en grundbult i kyrkoordningen. Likväl, såväl kyrkorådens nya och mer aktiva roll som införandet av församlingsinstruktionen öppnar för ett nytt styrsystem inom Svenska kyrkan. Den tidigare regelstyrningen har inte övergetts i sin helhet,28 men det mer omfattande lokala handlingsutrymmet och förväntan om en lokal tolkning av vad uppdraget att vara församling inom Svenska kyrkan innebär, öppnar för den måloch ekonomistyrning av verksamheten som blivit vanlig i andra samhällssektorer. Denna ordning undergräver den hävdvunna ställning som professionskulturen haft inom Svenska kyrkan. Denna förändring återspeglas i hur budgetarbetet på lokal nivå bedrivs inom Svenska kyrkan. En diakron jämförelse ger vid handen att detta sakta men säkert har fått en helt annan karaktär. Under 1980-tal bestod i allmänhet kyrkokommunernas budget (också i de större samfälligheterna) uteslutande av inget mer än ett antal specificerade budgetposter. Formuleringar kring mål, strategier och övergripande inriktningsbeslut saknades helt.29 Idag är det inte ovanligt att budgetarbetet även i de mindre församlingarna/pastoraten utgår från gemensamma mål- och visionsdokument. Ett målrationellt tänkande har gradvis anammats av Svenska

28 En inomkyrklig regelstyrning finns fortfarande vad gäller den prästerliga minimibemanningen, kyrkomusikertjänster, i vissa frågor vad gäller församlingens gudstjänstliv samt konfirmandarbetet. 29 Ett omfattande studium av hur dessa budgetdokument var uppställda är knappast påkallat. Det är fullt tillräckligt att anföra ett talande exempel: Landsarkivet i Lund, Lunds allhelgonaförsamling, Kyrkorådets protokoll KIII, vol. 14, protokoll 1982–06–08, § 43; protokoll 1983–04–11, § 51a. Kyrkorådets protokoll KIII, vol. 15, bilaga till protokoll 1982–06–08, § 43 a; bilaga till protokoll 1983–04–11, § 51a.

112

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 112

2020-07-16 13:04


kyrkans styrelser. Det är värt att påpeka att det inte har varit frågan om ett systematiskt och konsekvent införande av nya arbetsformer för de kyrkliga styrelsernas beslutsfattande. Något sådant är knappast möjligt i en så decentraliserad organisation som Svenska kyrkan. Det har oftast handlat om en successiv anpassning, många gånger utifrån behov som har uppstått på lokala arenor, till de arbetsformer som har kommit att bli rådande och självklara i närliggande organisationer (som exempelvis kommunal och statlig förvaltning).30 Denna förändring ligger i linje med vad man inom nyinstitutionell teoribildning kallat ”imiterande isomorfism” – det vill säga, legitimitet skapas genom att etablerade mönster i organisationens omgivning efterliknas.31 Denna imitation betyder i praktiken att Svenska kyrkans likhet med offentlig förvaltning i mångt och mycket består även efter relationsförändringen 2000. Den ovan skisserade förändringen har pågått parallellt med att föreställningen om en självständig ”prästerlig ämbetsförvaltning” har blivit alltmer inaktuell. Det visas tydligt genom att uttrycket den ”dubbla ansvarslinjen” successivt har skjutits åt sidan sedan 1980-talet och ersatts med det nu dominerande begreppet ”gemensamt ansvar”. Redan i den betydelsefulla utredningen Ekonomi och rätt i kyrkan från 1992 talas om ”ett gemensamt ansvar, om än med olika roller”.32 Inte heller i kyrkoordningen återfinns skrivningar om en tydlig fördelning av olika uppgifter; istället betonas att det gemensamma ansvarstagandet är ett uttryck för ”de döptas och troendes allmänna prästadö-

30 Redan i utredningsmaterial från sent 1980-tal presenteras modeller för målstyrning av verksamheten, se Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet 1990, s. 5. Se också Anna Lundgrens magisteruppsats från Linnéuniversitetet i vilken diskuteras hur den modell för budgetmässig verksamhetsindelning som infördes 2011 har påverkat styrmodeller i Svenska kyrkan, Lundgren 2016. 31 DiMaggio & Powell 1983, s. 147–160. 32 ERK-utredningen 1992, s. 327.

113

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 113

2020-07-16 13:04


me”.33 Det är svårt att komma ifrån slutsatsen att beslutet om prästers lokalanställning i samband med relationsförändringen kraftigt har bidragit till denna utveckling.

Präster som personal: konsekvenser av en förändrad organisation Vad betyder det då att vigningstjänsten (som kollektiv) är med och utövar ett ansvar för Svenska kyrkan? Som visats ovan ger kyrkoordningen ett omfattande mandat till vigningstjänsten. Primärt sker detta i de uppdrag som avdelas till biskop och kyrkoherdar. Hur övriga präster och, framför allt, diakoner har del i detta gemensamma ansvarstagande är långt ifrån lika klart. Detta visas inte minst i att korporationen vigningstjänst blir allt mindre synlig inom Svenska kyrkan. Prästmötena på stiftsnivå var lagreglerade fram till utgången av 1999 och fungerade länge som en arena för samråd mellan stiftets biskop och prästerskap. Prästmötet var ett forum där prästerna som korporation blev synliga och i viss mån också kunde samagera för att verka för vissa gemensamma intressen.34 Under 2000-talet har denna möjlighet i rask takt försvunnit. En inventering av det senaste decenniets präst- och diakonmöten inom Svenska kyrkan visar att dessa möten primärt har blivit en arena för fortbildning.35 Draget av en för vigningstjänsten gemensam ”överläggning” (för att använda kyrkoordningens terminologi) har därmed kraftigt reducerats. Detta kan långsiktigt leda till

33 Svenska kyrkan 2019a, andra avdelningen, inledning. I en artikel från 2013 hävdas att detta betyder att vigningslinjen förlorat sin specifika andliga auktoritet, se Girmalm & Rosenius 2013, s. 48–58. 34 Sidenvall 2011, s. 248–252. 35 Se exempelvis Svenska kyrkan 2017 [Hemsida]; Svenska kyrkan 2018 [Hemsida]; Program för präst- och diakonmötet i Härnösand, oktober 2017 [kopia hos författaren].

114

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 114

2020-07-16 13:04


ett undergrävande av den kollegialitet som vigningstjänsten i sin helhet vilar på. Relationen mellan vigningstjänst och förtroendevalda är en ofta uppmärksammad utmaning inom Svenska kyrkan; mer sällan uppmärksammas hur en allt starkare betoning av chefs- och ledningsfunktionen riskerar att i praktiken göra kyrkoordningens tal om vigningstjänstens del i ett gemensamt ansvarstagande innehållslöst. En ny slags hierarki har under de senaste decennierna sakta men säkert upplöst föreställningen om vigningstjänsten som ett kollektiv med en tydlig sidoordnad uppgift i relation till kyrkans förtroendevalda. I och med införandet av kyrkoordning fick kyrkoherdetjänsten en ny innebörd. I samband mellan relationsförändringen stat och kyrka har gruppen kyrkoherdar getts en särställning inom vigningstjänsten. Med grund i det en gång i lag definierade uppdraget som kyrkoherde (se exempelvis kyrkolagen (1992:300), 17 kap. 5 §), definieras i kyrkoordningen ett ur ett organisationsteoretiskt perspektiv mångbottnat uppdrag som rymmer såväl styrnings-, lednings- som tillsynsuppdrag. Kyrkoordningens betoning av kyrkoherderollen ska uppfattas som ett sätt att ”balansera” de demokratiskt valda beslutfattarnas ställning. Att kyrkoherden gavs detta uppdrag var ett sätt att gestalta det gemensamma ansvarstagandet. Idag framstår den starka betoningen på kyrkoherdens uppgifter som något av en pyrrhusseger, i vart fall om man tänker på vigningstjänstens gemensamma ansvarstagande för församlingarnas liv och uppdrag. Ett annat slags organisatorisk logik, delvis framdriven av allmänna samhälleliga krav på chef- och ledarskap som inte alltid står i överensstämmelse med en teologiskt motiverad grundsyn, har tagit överhanden. I framför allt de större församlingarna framstår kyrkoherden alltmer som en verksamhetsledare med ringa koppling till de klassiskt prästerliga arbetsuppgifterna. Kyrkoherden blir en ”chef över chefer”, som av en obönhörlig logik drivs in i ett arbete av alltmer adminis115

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 115

2020-07-16 13:04


trativ karaktär. Vd:n och kanslichefen används inte sällan som organisatoriska analogier för vår tids kyrkoherdar inom Svenska kyrkan.36 Kyrkoherdens särställning och speciella uppdrag ges ytterligare legitimering genom att mötesplatser skapas just för denna grupp på den övergripande stiftsnivån. I flertalet stift kallar biskoparna kyrkoherdarna regelbundet till överläggningar, och i kontrakten samlas kyrkoherdegrupper till erfarenhetsutbyte och gemensam fördjupning.37 Kyrkoherdarna är en nyckelgrupp i dagens Svenska kyrka, och det finns givetvis goda skäl till dessa ordningar som hastigt institutionaliserats under det senaste decenniet. I ett komplext, krävande och många gånger utsatt uppdrag behövs mötesplatser för stöd, fortbildning och en fördjupad kollegial samvaro. Likväl är det värt att påpeka att denna betoning på en subgrupp inom vigningstjänsten hotar förpassa den teologiska grunden för vigningstjänsten inom Svenska kyrkan till kulisserna. Teologiska motiveringar och kollegial professionskultur har fått ge vika för en ny organisationslogik som betonar ett hierarkiskt chefsuppdrag. Redan i en studie från 2000 hävdas att det finns skäl att kalla den kyrkoherderoll som skisseras i kyrkoordningen för en egen profession.38 Det är kanske en något överdriven slutsats, men en starkare betoning på kyrkoherdarna leder till ett slags proletarisering av övriga präster och av diakonerna. I praxis förverkligas inte kyrkoordningens betoning på det gemensamma ansvaret, där vigningstjänsten som kollektiv har en viktig roll. Kyrkoherdegruppen har de facto tagit denna roll. Präster och diakoner i församlingstjänst har blivit en personalkategori bland annan personal. 36 Sidenvall 2010. 37 Se exempelvis information från Linköpings stift, se Svenska kyrkan 2019b. 38 Hansson 2001, s. 63–68 [66].

116

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 116

2020-07-16 13:04


Medarbetare som kompetens – ”de fyra profilerna” För att fullgöra det i kyrkoordningen definierade uppdraget har alla församlingar inom Svenska kyrkan anställt personal. Personalgruppernas storlek varierar från ett tiotal anställda medarbetare i de små enheterna till hundratals anställda i de stora stadsförsamlingarna. För att ringa in vad som anses som särskilt betydelsefulla personalkategorier bland de kyrkligt anställda har termen ”kyrkans profilyrken” myntats. Termen infördes i och med den utbildningsreform som genomfördes 1990/91.39 Till denna personalkategori räknas vigningstjänstens diakoner och präster, men även församlingspedagoger och kyrkomusiker räknas till denna grupp. Vigning som en väg till tjänst är med andra ord inte gemensam för ”de fyra profilerna”,40 däremot ska samtliga ha slutfört utbildning för vilken kyrkostyrelsen fastställt utbildningsordning. Förutom vad gäller gruppen församlingspedagoger återfinns en rudimentär reglering av uppdragens utformning i kyrkoordningen.41 Rottrådarna till ”profilyrkena” församlingspedagog och kyrkomusiker letar sig olika långt ner i den historiska myllan. Dagens kyrkomusikeryrke kan härledas till medeltidens klockare och kantorer. Först från och med 1600-talet tillkommer organisttjänster i de större (och rikare) stadsförsamlingarna. Vad gäller församlingspedagogerna är det värt att påpeka att den reformerade kyrkan i Sverige på ett särskilt sätt kom att understryka

39 Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet 1990; Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet 1991. 40 Det är värt att fästa uppmärksamhet vid att utredningen Diakonins ämbete föreslog en vigning för samtliga profiler, Svenska kyrkans centralstyrelse 1995, s. 7, 24–25. 41 Församlingspedagoger omnämns endast i förbigående i inledningen till kyrkoordningens sjunde avdelning.

117

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 117

2020-07-16 13:04


behovet av folkundervisning. Undervisningsuppdraget kom från och med 1600-talet att åligga klockaren, en omständighet som medförde att många klockartjänster omvandlades till kaplanstjänster. Även om den evangelisk-lutherska kyrkan under lång tid har avdelat resurser för den kristna undervisningen, finner vi i allmänhet det direkta ursprunget till dagens tjänster som församlingspedagog i de deltidstjänster med inriktning på ”barnoch ungdomsarbete” som inrättades i de flesta församlingar från 1970-talet och framåt.42 Med utbildningsreformen 1990/91 implementerades ett radikalt nytt tänkesätt kring de anställda som ”en resurs” i den kyrkliga organisationen. Ett samtida tänkande kring den multiprofessionella organisationen introducerades nu i Svenska kyrkan. Det är också värt att uppmärksamma att utbildningsreformen vilade på antagandet att det är möjligt att identifiera omistliga nyckelkompetenser för en fungerande församlingsverksamhet. Detta antagande utgör en given utgångspunkt för den intensiva utredningsverksamheten vad gäller de kyrkliga utbildningarna som följt på 1990-talsreformen.43 I utredningsmaterialet betonas att ett mångfasetterat kyrkligt församlingsarbete i en alltmer komplex värld kräver kompetens och ett multiprofessionellt arbetssätt. För att medarbetarna ska kunna utföra ett relevant arbete i Svenska kyrkans församlingar och ha förmåga att hantera framtida förändringar, underströks vikten av hög kvalité i utbildningarna med syfte att nå hög kompetens hos den som 42 Brilioth 1933, s. 192–197. Se också Edqvist & Weman 1990, s. 185–194. 43 Finns dock en viss spänning i mycket av utredningsmaterialet där utredningen En förändrad utbildning för Svenska kyrkan går längst i att betona vikten av en för församlingsanställda gemensam kompetens. I denna utredning talas följaktligen ofta om ”kyrkoarbetare”. Detta synsätt motiveras utifrån lokala behov: ”Församlingarna har behov av kyrkoarbetare med bred och generell kompetens som gör att de kan arbeta över yrkesgränserna.” Se Svenska kyrkan 2007, s. 197.

118

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 118

2020-07-16 13:04


är under utbildning. I kyrkostyrelsens skrivelse till 2012 års kyrkomöte uttrycks, exempelvis, att de som innehar profiltjänst inom Svenska kyrkan ska ha ”utbildning med hög kvalité för att kunna utföra ett relevant arbete i Svenska kyrkans församlingar”.44 Frågan är om denna önskan om församlingsmedarbetarnas höga kompetens verkligen korrelerar med de förväntningar församlingar inom Svenska kyrkan har på sina medarbetare.45 I betonandet av ett multiprofessionellt arbetssätt ligger en stark förväntan om samverkan mellan olika yrkesprofiler inbyggt, liksom ett utbyte av kunskap för att lösa de aktuella uppgifterna. Detta multiprofessionella arbets- och betraktelsesätt har institutionaliserats i andra dokument av regelstyrningskaraktär antagna av Svenska kyrkan. I till exempel Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete kan man under rubriken ”kvalitetssäkring” läsa att ”[e]tt konfirmandarbete med hög kvalitet förutsätter att det finns ett konfirmandarbetslag med pedagogisk, teologisk, diakonal och musikalisk kompetens”.46 I praktiken har detta ofta tolkats som att i varje konfirmandarbetslag ska det ingå församlingspedagog, präst, diakon och kyrkomusiker. De teologiska accenterna är placerade något annorlunda när Svenska kyrkan uttrycker profilyrkenas teologiska motivering och identitet. Termer hämtade från andra kunskapsområden har utan alltför mycket reflektion förts in i en teologisk diskurs. Den teologiska diskursen för såväl församlingen som den kristna kallelsen förändras när termer som ”relevans”, ”kvalité” och ”kompetens” hamnar i centrum. Oftast skyms de inneboende glidningarna genom att referera till inledningen av kyrkoordningens sjunde avdelning: ”Alla kyrkans anställda och medarbetare skall tjäna kyrkan och församlingen och i det uppdrag de fått bidra till att evangeliet blir känt, kyrkan uppbyggd och människorna tjä44 Svenska kyrkan 2012, s. 134. 45 Svenska kyrkan 2002, s. 30. 46 Svenska kyrkan 2008, s. 19.

119

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 119

2020-07-16 13:04


nade.”47 När profilyrkena ska motiveras teologiskt är det alltså församlingens behov som står i centrum.48 Dessa behov har sin grund i det i kyrkoordningen definierade uppdraget för församlingarna. Detta uppdrag ska sedan uttydas i församlingarnas strategidokument (läs: församlingsinstruktion). För att församlingarna ska klara detta uppdrag har Svenska kyrkan tillskapat profilyrken med särskild kompetens som församlingarna bör/ ska använda sig av för att verksamheten ska få tillräcklig kvalité. Profilyrkena blir med andra ord de human resources som tillsätts för att denna verksamhet ska fungera. Det ligger något instrumentellt i talet om profilyrken inom Svenska kyrkan. Med risk för att överdriva något: profilyrken finns till för att församlingen – precis som en kommun eller en region – ska klara sitt uppdrag, ett uppdrag som i dagligt tal omvandlas till ett antal aktiviteter, för vilka det finns mål och strategier. Till skillnad från vigningstjänstens kollegiala professionskultur, harmonierar de kyrkliga profilyrkenas medarbetarskap mer naturligt med en organisation där en förtroendevald styrelse sätter upp mål och planer för verksamheten. För vigningstjänstens präster och diakoner sker det en glidning från det egna ansvarstagandet utifrån vigningslöften till att, på gott och ont, bli en resurs i en tjänsteproducerande kyrklig organisations verksamhet.

En spänning som skapar konflikt Relationen mellan profilyrke och vigning förtjänar vidare bearbetning inom Svenska kyrkan. Liten teologisk möda har ägnats åt den tankemässiga grunden för de kyrkliga profilyrkena medan vigningstjänsten rentav fått alltför mycket teologisk kärlek. Svenska kyrkans präster och diakoner lever i en uppenbar 47 Svenska kyrkan 2019a, inledning, 7:e avdelningen. 48 Svenska kyrkan 2007, s. 17.

120

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 120

2020-07-16 13:04


Författarpresentation Sofia Camnerin, TD, lektor i systematisk teologi och biträdande rektor på Enskilda högskolan Stockholm. Biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan 2012–2020. Thomas Ekstrand, TD, docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet, universitetslektor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet. Sune Fahlgren, TD, docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet, lektor i praktisk teologi vid Enskilda Högskolan Stockholm. Patrik Hagman, TD, docent i politisk teologi, universitetslärare i praktisk teologi vid Åbo Akademi, Finland. Joel Halldorf, TD, docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet, lektor vid Enskilda Högskolan Stockholm. Jonas Ideström, TD, docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet, lektor i praktisk teologi vid Enskilda Högskolan Stockholm. Karin Johannesson, TD, FK, docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet, universitetslektor vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet (2003–2019), biskop i Uppsala stift sedan 2019. 239

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 239

2020-07-16 13:04


Johanna Gustafsson Lundberg, TD, docent i teologisk etik vid Lunds universitet, lektor i teologi samt biträdande prefekt, CTR, Lunds universitet. Åsa Nyström, TK, biskop i Luleå stift sedan 2018. Arbetat med ledarskapsutveckling i Svenska kyrkan under 20 års tid. Erik Sidenvall, TD, docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet, stiftslektor i Växjö stift. Cecilia Wejryd, TD, professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet, dekan vid teologiska fakulteten, Uppsala universitet.

240

52638385_Så är det inte hos er_inlaga_200716.indd 240

2020-07-16 13:04



Författarna både problematiserar ledarskapsideal och reflekterar, fördjupar och ger konstruktiva bidrag kring detta. Det är tankeväckande och nödvändig läsning för alla som funderar på ledarskap i församling och kyrkosamfund. MEDVERKANDE: Sofia Camnerin (förord), Thomas Ekstrand, Sune Fahlgren, Johanna Gustafsson-Lundberg, Patrik Hagman, Joel Halldorf, Jonas Ideström, Karin Johannesson, Åsa Nyström (efterord) och Erik Sidenvall.

ISBN 978-91-526-3838-5

SUNE FAHLGREN, JOEL HALLDORF, ERIK SIDENVALL, CECILIA WEJRYD

(red.)

SÅ ÄR DET INTE HOS ER

I den här antologin resonerar åtta forskare teologiskt kring det andliga ledarskapet och vad det innebär att leda i församling och kyrkosamfund. Flera av texterna uppmärksammar hur idéer hämtade från offentlig sektor har påverkat synen på ledarskap i kyrkorna. Andra tar upp hur ledare kan hantera den radikala energin från flankerna, hur innehållet i de vigda tjänsterna har förändrats och vilket ledarskap som behövs för att kyrkorna ska bli en samhällsaktör. Om betydelsen av ett tjänande, teologiskt och tolkande ledarskap – samt vikten av att ge plats för entreprenörskap.

SÅ ÄR DET INTE HOS ER FAHLGREN, HALLDORF, SIDENVALL, WEJRYD (red.)

Ledarskap ligger i tiden. Antalet chefer blir allt fler och det ropas på starkt ledarskap och ensamma ledare som ska rädda världen. Men vad är egentligen ett gott ledarskap? Kyrkan har en lång tradition av reflektion över ledarskap. Men i vår tid har teologerna varit tysta om detta – vilket riskerar att nya ledarskapsmetoder kolliderar med kyrkors och församlingars självförståelse och uppdrag.

KYRKLIGT LEDARSKAP I ORGANISATIONSTEORIERNAS VÄRLD

ISBN 978-91-526-3838-5

9 789152 9 789152

Så är det inte hos er_ORIGINAL_med baksida.indd 1

638385 638385

2020-08-03 10:34


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.