9789152638163

DRÖMMEN OM

SJÖN LÖNNEBO

MARTIN

D RÖ M M E N O M I N N E R S TA S J Ö N M A RT I N LÖ N N E B O

INNERSTA

DRÖMMEN OM

INNERSTA

SJÖN MARTIN LÖNNEBO

De n na bok t ill ägna s Fost r e t, som k a nsk e suge r pü t um m e n, oc h M ä nsk l igh e t e ns stor a t ill n y k t r i ng.

OBS! Snabbläsning förbjuden!

Den dyrbara pärlan finns i djupet.

Våga hoppas fast du lever i missmodets tid.

Utse Docta ignorantia till Sveriges skyddshelgon.

Innehåll

11 Preludium

Drömmen om Innersta sjön – en helig lek

29 Vå r dk a se n 33 Första meditationen – Omsorg 39 Andra meditationen – Årsring 46 Tredje meditationen – Horisont 52 Fjärde meditationen – Gloria 61 V i a Cosmos 63 Första meditationen – Förundran 71 Andra meditationen – Skönhet 79 Tredje meditationen – Ratio 85 Fjärde meditationen – Intellectus och Docta ignorantia 95 V i a Dolorosa 96 Första meditationen – Salig 104 Andra meditationen – Medlidande 110 Tredje meditationen – Veronika 115 Fjärde meditationen – Syskon

123 V i a Sac r a 1 24 Första meditationen – Glädje 132 Andra meditationen – Frid 138 Tredje meditationen – Tålig 1 44 Fjärde meditationen – Vänlig 155 V i a U n io 157 Första meditationen – God 165 Andra meditationen – Trofast 1 70 Tredje meditationen – Ödmjuk 176 Fjärde meditationen – Självbesinning 183 Postludium 187 Adjö. Farväl.

Preludium

Preludium är den kända musiktermen för ingångsmusik, och vanligast i kyrkliga sammanhang. Men här, i denna bok, finns inga noter, bara bokstäver. Och ibland tar de formen av en reseskildring från ett fjärran, storslaget landskap. Hur kan det gå ihop? Inga problem!

Föreställ dig en gammal, sliten tramporgel med en spelare som liknar instrumentet. En del av temperamålningen har fallit bort. På gulnade tangenter ser du åldrade fingrar, som trevande söker efter en folkmelodi. Den är ledmotivet till en storartad, kosmisk kärleksvisa. Fingrarna tar ofta fel, men de försöker alltid på nytt.

Föreställ dig att den gamla tramporgeln står vid Innersta sjön vid utloppet av Pärlälven.

Om du tänker så, kanske du även kan ana den uråldriga vackra sång som den gamle orgelspelaren söker. Sätt dig på pallen bredvid »organisten«, och hjälp honom att hitta kopplen, vända på blad och finna de förlorade tonerna.

Se till att han håller rytmen och inte glömmer bort att trampa. Bälgen är ganska otät och »sväljer« mycket luft.

11

Texten på försättsbladet, Fostret, som kanske suger på tummen, har kanske gjort dig förbryllad.

Bra! Det är vad orgelspelaren önskar. Det är ofta i förvirringen som vi kan finna gamla, nästan bortglömda toner eller bokstäver, som antyder att här finns det en dyrbar skatt.

Valet »Fostret« beror inte på brist.

Skaparen av denna bok saknar lyckligtvis inte namn, som han gärna vill nämna. I sin kanske sista bok ville han gärna börja med nära och kära.

Men han valde »Fostret, som kanske suger på tummen«.

Vem är då det märkvärdiga Fostret?

Svar: Alla. Ingen är utesluten. Du, jag, alla. Detta är allas början.

Här är även alla de jag älskar inneslutna.

Fostret är framtiden, och den delar vi alla, fast tidens längd skiftar.

T ill då r sk a pe ns k l a n de r Vår bild föreställer en blivande kung eller drottning på jorden. Hen är delaktig i den härskardynasti på planeten Tellus som kallas homo sapiens. Denna har nyligen tagit makten. De, om än inte alla, tror att jorden är människans, en bisarr idé. Lika ogenomtänkt som slutsatsen, att hon får göra vad hon vill med sin egendom. Detta även när hon inte alls duger som ägare. Fostret har alla skäl i världen att suga på tummen. Vad är det för värld jag kommer till?

12

En svensk tonåring står i FN -skrapan och ropar till världens makthavare: How dare you!

Kan du förstå oron? Ja, tyvärr, jag delar den. Ända till slutet av andra världskriget hade vi inte, trots all dårskap, makt att ödelägga jorden. Då uppfann vi bomben. Och på 1950-talet lade industrisamhället in högsta växeln. »Mänsklighetens stora acceleration«, som det heter i vetenskaplig litteratur.

Denna hotar nu livet i luften, på land och i hav. Kort sagt allt, även kulturen och själens liv. Det andliga livet på jorden lider av bristsjukdomar, inte minst i de så kallade utvecklade länderna. Mycket låga andliga värden har uppmätts, det tycks finnas en andlig superinflation när andlighetens djupdimension glöms bort.

Men det är inte för sent om vi erkänner, att vi, liksom missbrukaren, är sjukligt beroende av ökad konsumtion och underhållning. Gå med i sällskapet för anonyma överkonsumenter. De finns i det globala sällskapet »Mänsklighetens stora tillnyktring«.

Där får vi lära oss att bruka det förstånd som vi trots allt har, det som vi är så stolta över. Och det inte utan skäl, fast vår hjärna de senaste 20 000 åren har minskat med storleken av en tennisboll.

Men åtskilligt återstår ännu för att en empatisk, rättvis och barmhärtig värld, en värld med cirkulär ekonomi, biologiskt, etiskt och andligt rik, skulle kunna finnas.

Fostret, som kanske suger på tummen, skulle då känna sig hemma och le mot oss.

13

Men det är bråttom för oss att bli vuxna.

Och befriade från missbruk av »Jag-yta-slit-och-slängtillväxt-underhållnings-bildskärms-hålligång-guld-oljesamhället.« Vi behöver kraftfull och kärleksfull vård. Då kan vi finna oss själva. Vi förstår vad vår uppgift är den korta tid vi får glädjen att vandra på Tellus yta.

I »accelerationsvärlden« är de just nu levande människorna, med de rikaste i spetsen, prioriterade. Och det är snabbt på väg att bli värre.

En bestående god kultur byggs på värdegrund långt mer än på guldgrund.

Artificiell intelligens (AI) kommer att påfallande öka farten i den processen. Systemen kommer att ägas framför allt av dem som har tillgång till kapital, eller som har stor teknologisk skaparkraft, och varken tid eller lust att tänka efter. Det går, så länge (kort) som det går.

Sedan kommer svälten, flykten, de väldiga inbördes­ krigen, biologisk fattigdom, djurens massdöd och vår ångest.

Vår förnekelse faller sönder.

Vår nöd kommer att driva oss att kalla på hjälp. Men blir det i tid?

Vi beroende, kan hjälpa varandra, om vi är tillräckligt uppriktiga. Nu. »Men det finns saker man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort …«, skrev Astrid Lindgren.

Varför inte börja nu?

14

M ä nsk l igh e t e ns stor a t ill n y k t r i ng Det är därför som denna bok, vänlig i tilltal, bestämd i sak, tillägnas inte bara »Fostret, som kanske suger på tummen«, utan även trösten: »Mänsklighetens stora tillnyktring«. Den är på väg. Loppet är inte kört. Men det är bråttom. Att minska accelerationen i konsumtion och öka accelerationen i tillnyktring är målet.

Jag tänker mig en framtid, då allt fler människor, särskilt föräldrar, även papporna, intar sin plats vid Vårdkasen som Livets väktare. Det innebär att människan alltmer kommer till sig själv, blir vuxen. Hon inser då att hennes uppdrag här på jorden är att skydda hus och hem, kropp och själ, konst och kultur, livets stora familj och planeten. Väktarnas enkla arbetsvisa, som vi ska lära oss längre fram i boken, säger vad vi bör göra. Grundmönstret är enkelt, vem som helst kan förstå det.

Den andliga världen, djupdimensionen, som jag för människans del förbinder med ordet »själ«, är alltid med i det jag skriver. Den kan inte ersättas ens av läckerheter som surströmming och färsk mandelpotatis.

Gud är inte dödlig, som många tror, men vi och vår kultur är det, vilket många inte tror.

Jag tror inte att »modernt« och »omodernt«, »ute« och »inne« är bra vägvisare för den som söker livets mening. År 2008 skrev jag följande i en bok om miljö tillsammans med Stefan Edman: »Friheten är en vacker tråd i etikens värld, men man ska inte dra ut den, för då vet man inte vad som händer. Den kan bli ett snöre att hänga sig i.« 15

Jag ryser när jag läser detta nu. Vi har ett bra tag sysslat med att dra ut trådar och vidgat öglan. Nu är den vid nog, både för oss och för ett otal vackra och sällsamma varelser.

För många är det redan för sent.

Om vi inte ändrar oss och tar vårt ansvar som väktare för jorden och själen, kommer en fruktansvärd tragedi att utspela sig i en av Vintergatans spiralarmar. Och inte ens en skylt som vittnar om detta kommer att anslås vid Vintergatans svarta hål.

När du, som upptagen väktare, behöver en paus, kan du kanske läsa denna bok. Den är en av övningarna i att stärka kärleken. Till allt gott, både till Gud, jorden och livet, till vetenskap och kritiskt tänkande, till skapande tänkande, till kärleksrikt tänkande, till kännande och handlande.

Så kan Fostret, som kanske suger på tummen, få sitt hem och sin familj. Gärna i en röd stuga vid en sjö på vår underbara lilla blå stjärna.

Stör st ä r k ä r l ek e n Vår makt och vår kunskap är stor. Vi har valmöjligheter.

Den vackraste heter Kärlek. Och den vackraste kärleken heter Agape.

De som skrev Nya testamentet på grekiska kunde främst välja mellan tre ord för kärlek: Filia, Eros och Agape. De valde konsekvent Agape, inte därför att de var motståndare till de två andra. Filia används ofta för »syskon­kärlek«, »vänskap«, Eros för »begär«, »längtan« 16

till det fullkomliga, sköna, och den mänskliga kärleken, erotiken.

Man undviker ordet Eros i Nya testamentet. Man tyckte väl att det var ett missbrukat ord i den dåtida grekiska kulturen, och för själviskt. Man valde Agape för den gudomliga kärleken som är utgivande, uppsökande, offrande, skapande. En betydelse som står mycket nära »Omsorg«, »Altruism«, »Caritas«, »Empati«.

Grekiskan är rik på nyanser. Men hebreiskan i Gamla testamentet är rikare. Det är bra, för kärleken är ett under­bart mångskiftande fenomen.

Agape blir alltså i Nya testamentet ordet för den gudomliga kärleken, med Kristus som förebild. Gud är Agape.

Kristi kors är Agape. Agape är kosmisk Omsorg och Empati, och mycket, oändligt mycket mer.

På vår vandring runt Innersta sjön ska vi främst söka efter det ljus som kommer från Agape, men glädja oss åt allt: … det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd, och allt som förtjänar beröm, ta fasta på detta.

Där är frihetens tråd i sitt rätta sammanhang. Detta sköna kulturprogram sänder aposteln Paulus från sitt fängelse till den viktiga handelsstaden Filippi i Makedonien.

Jag läser gärna hela Filipperbrevet som vore det skrivet till mig. Det passar mig. Det passar oss alla vid vandringen runt Innersta sjön. Det är drottning Agape som talar genom Kristus själv: lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag.

17

Om en politiskt medveten läsare, som vi alla bör vara, undrar: är du som skriver konservativ eller liberal? Svaret avgör om jag vill fortsätta att läsa din bok eller inte.

Svar: välj Urskiljning.

Jag konserverar gärna det som är bra och jag vill främja friheten att bryta bojor. Jag tror att denna urskiljningsförmåga är en av människans allra största dygder, men tyvärr en av de svåraste att nå.

Urskiljning heter vägen till vishet.

Tänk om vi kunde försöka att tillsammans ta ett steg framåt på den.

Urskiljning är denna boks politik. Men det är inte lätt, och jag är ofta genuint osäker.

V i i vå r t id Vi vill inte vara de enda ansvariga i universum. Huset är för stort.

Men nu är vi där. Vår epok, människans tidsålder, på planeten Tellus kallas antropocen.

Epoken är på kollisionskurs med den goda framtiden.

Människan duger inte att vara Gud. Bilden av fostret, som simmar i vår innersta sjö, moder­ livet, vårt första paradis, är en blivande drottning eller kung. Bilden är tagen av mästerfotografen Lennart Nilsson.

Jag blev rörd när jag såg den. Stackars liten! Hur ska du klara av ett sådant ansvar, även om du, i de välsignade demokratierna, har alla röstberättigade som medregenter?

18

Det kanske inte är säkert att fostret suger på tummen, men det ser ut så. Det känns i varje fall som om hen skulle behöva tröstas.

Vi vill så gärna säga: »Välkommen till ljuset, kära du.

Du kommer från ett paradis till ett annat, härligare, större. Det är fyllt med ljud, som du tidigare bara anade, av dofter du inte har känt; färger, blommor, djur. Med människor, många, många, som du kommer att lära känna. Djur som du kan klappa och glädja.

Nytt sällsamt ljus ska du få skåda: sol, måne, stjärnor; samt rymd, moln, vind; fåglar ruvande på sina ägg, orkidéer, smattrande regn; svamp, konst, drömmar och gemenskap; och inte minst doft av jord som längtar liv.« Vi viskar i fostrets öra: »Välkommen till din flock. Här är ditt trygga hem. Vi har, tack gode Gud, nyktrat till något, ja, ganska mycket. Vi är på väg. Vi har erkänt att vi alltför ofta undvikit människans, både skrämmande och lockande, ansvar.

Vi bör vara det vi är, människor.

Din far och mor var inte robotar. Här får du växa, mogna, skapa och ta ansvar. Goda ögon och mjuka händer väntar. Vi har som hjälp en intelligent, livsvärnande teknik, som inte ersätter själen och förvandlar oss till objekt. Vi som kan be, ber för dig. Vi välsignar dig. Ditt öde är vårt.

Kära barn. Vi kommer att ta hand om dig.« Människorna är omtänksamma och trofasta, jorden blomstrar, oräkneliga stjärnor lyser som lampor under det väldiga valvet. Vishet är inte längre vår största brist19

vara. Vi är på väg. Vårt skafferi är inte tomt. Vi utför vår vakt­hållning som Livets väktare vid Livets vårdkase.

Vi vandrar upp längs Pärlälven och går runt Innersta sjön.

Våra uppgifter är skildrade i väktarnas arbetsvisa och arbetspsalm: Vi vill skydda jorden, som jorden skyddar oss.

Vi vill skydda själen, som själen skyddar oss.

Gud, var med oss alla.

Så ser en sammanfattning av vår utopi ut. Det är vår uppgift att förverkliga den, så mycket vi kan. I frihet under ansvar.

Tomas Sjödins tredje bok med krönikor från GöteborgsPosten har titeln: Lita på att det ljusnar. På omslagets baksida står: »Jag tänker ibland att det är hoppet som är min uppdragsgivare och ljuset den jag står ansvarig inför.« Ja, så tänker även denna bok.

Tilläggas bör att Tomas, och hans hustru Lotta, är kännare av sorg och smärta. Ljuset har inte vunnits utan kamp och offer. I mörkret är ljuset det mest kära.

E t t m ä r k l ig t e-m ejl Jag fick ett e-mejl från teaterregissören Olov Rasch och Norrköpings teaterkompani.

I det berättade han att teaterkompaniet hösten 2019 20

arrangerar samtal, konstutställningar, teater och konserter under rubriken »Fångar i rymden – föreställningar om vår framtid«. Fokus är på klimat och miljö. Rubriken antyder platsen. Det blir nämligen i det gamla fängelset, numera nedlagda, i Norrköping. För mig är det välbekant, inte som intagen, utan som besökare.

Jag fick frågan: »Skulle du vilja medverka med några ord. Om vi får önska, skulle det handla om kärleken i vår tid och i framtiden.« Jag blev berörd. Kärlek? Kärleken i vår tid? Kärleken i framtiden? Menar ni att kärleken är viktig, kanske nyckeln, eller en av nycklarna, till den goda framtiden?

Norrköpings teaterkompani tycks i varje fall tro på kär­ lekens makt.

I det moderna, rationella, sekulariserade, individualistiska Sverige, som befinner sig längst uppe i hörnet på Inglehart-Welzels karta, i industristaden Norrköping, vill man att en urgammal så kallad »Religionens man« ska tala om »Kärlek«.

Ja, jag blev rörd.

Det berörde mig så djupt, därför att jag oroar mig så djupt.

I klyftan mellan makt och girighet, mellan tro och vetande, föds sällsamma farliga varelser, med vassa klor, utan hjärta och med kalla ögon, fiender till oss alla.

Jag tror att kärleken, och hennes många vänner med andra namn, kan rädda oss och föra intelligensen och tekniken på rätta vägar och åter upptäcka själen, och med Einstein upptäcka universum som det mysterium 21

det är, och som det ska förbli från evighet till evighet.

Detta oberoende av om vi nu spjärnar emot, väsnas och håller på, på vår lilla planet.

Därför vill jag skriva denna bok om kärleken med ord ur en kärlekens höga visa: Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1 Kor 13:7) Jag tror därför att jag, trots allt, befinner mig på vinnar­ sidan. Men jag vill inte att någon ska vara förlorare.

Jag blev genast tröstad. I Östgöta Correspondenten läste jag: VA N DA L E R SL Å R T IL L MOT S T R A N DFI K ET

Uppklippta låsanordningar till trampbåtar som därefter skickats ut i Stångån, inbrottsförsök i ett förråd. »Förmodligen gjort av personer som behöver lite kärlek från min sida«, säger Michael Gharib och suckar … »men jag har ett stort hjärta så min enda hälsning till de skyldiga är att de gärna får komma hit och låna båtarna …

Kärlek är det enda som hjälper, ingenting annat.« Så här skulle jag vilja svara: Tack, Michael. Jag ska skriva om kärleken som den starkaste, helande, förenande och skapande kraften i världen. När, eller om, jag blir färdig, kommer jag kanske till dig och ber att få låna en av dina trampbåtar för att empatiskt fira tillsammans med dig. Det är ju i kärlek och mänsklighet allena, som vi människor kommer att behövas. Alltså trots framtidens superdatorer, ty de är som bekant både hjärtlösa, själlösa och livlösa. Vi behöver komplettera med hjärta, själ och liv.

22

Må människan inte degraderas till en tillfällig maskinskötare.

Martin Lönnebo

R e sei n for m at ion Denna bok handlar om en vandring runt Innersta sjön, som både döljer och uppenbarar Gudspärlan, den stora Kärlekspärlan.

Längden mäts i meditationer, och inte i meter. Och bön ger även åt tvivlaren en stillhet, där hen kan tänka i lugn och ro, och inte utan hopp.

När du har gått ett varv runt sjön, kan du börja om igen. Du behöver inte vara sams med författaren om allt.

Inte alls. När det gäller det Oändligt Stora är både du och jag synnerligen okunniga. Fortsätt trofast att följa din innersta längtan.

Läst som tanke- och bönbok kan denna skrift användas under lång tid.

Om du läser en meditation om Innersta sjön per dag, tar en runda tjugo dagar sammanlagt med Vårdkasen och sjövandringen. Därefter kan du göra ett besök vid Pärl­ älven. Du kan ägna en vecka, eller två, åt Pärlfiske.

Dela upp avsnitten som du behagar. Pärlfiske kan liva upp.

Sedan kan du fortsätta igen i en ny vandring runt Innersta sjön. Den, och älven, delar samma vatten och har samklingande budskap. Tröttnar du, så uteslut det som tröttar. Fortsätt vidare glad i hågen, och öva din förmåga till urskiljning och självbesinning.

23

Innersta sjön finns inte på någon karta, men kan anas både här och där. Den kan börja som en hägring, likt Astrid Lindgrens Nangijala i Bröderna Lejonhjärta.

Den som skriver detta minns att avskedshälsningen grep den vuxne läsaren: »Gråt inte, Skorpan, vi ses i Nangijala.« Och hon skrev för att ge sin hjärtsjuke far, den blide kyrkvärden Samuel August, livsmod inför slutet. Ännu kan man se Nangijala i dödsannonser.

Gud välsigne din andliga pilgrimsvandring. Må vi mötas vid målet, när Innersta sjön frambär sin Gudomliga skatt, pärlan som speglar Guds härlighet.

Vi ber: Må vi få ögon som kan se Guds härlighet.

Må vi få nåden att leva så på jorden, att många är glada över att vi har funnits.

Må många säga om oss: de försummade inte att vårda kärlekens tre rötter: Kunskap, Ansvar, Medkänsla. Och störst är Ansvaret.

Författaren till detta kärleksbrev heter Martin Lönnebo, han suger på tummen av oro inför uppgiften.

24

Drömmen om Innersta sjön – en helig lek

Ã… R D K A SEN

vårdk asen

va d ä r m e n i ng e n m e d l i v e t?

Vi lever i en tid då många tycker att människan är det största hotet mot livet. Än fler tror att livet är meningslöst. En sådan uppgivenhet är farlig för alla, även för djuren och växterna. Vi får samlas i vördnad för livet och i kärlek till livet. Vid Vårdkasen för jordens och själens skydd får vi börja öva den konsten.

Då står vi där tillsammans på stranden.

Här har Tiden lagt av sin nötta mantel, här råder evigt Nu. (Ur Pärlälven)

Välkomna till första samlingen vid stranden av Innersta sjön, och sedan vid Vårdkasen där vi får bereda oss för vandringen runt sjön.

Vi sitter nu på en slät fin häll vid den allestädes närvar­ande Innersta sjön, blank som en spegel, och spanar efter pärlan utan like. Vi väntar att få se något av Guds härlighet, men våra ögon måste först vänja sig så att de kan urskilja helig­heten i vanligheten.

29

Men det kan inte bli ansikte mot ansikte i Himmelsk härlighet. Avståndet är för stort.

Det är inte ett objekt vi söker, de hör till vetenskapens värld, de kan vägas och mätas. Vi söker ett evigt Du, i den djupaste av alla relationer. En kärleksfull närhet till det alltomfattande eviga universella Vara-VärdeMysteriet, Gud, »den som vi inte känner, men tillhör«.

Denna relation, som bär allt, väger ingenting på våra mätinstrument.

Denna relation innesluter hela vår existens. Vår blick ser blommor böja sig för vinden. Gräshoppan, som tar en paus i sin musik. Daggdroppen, som faller till marken, speglande himlen. Vi lever våra korta liv i Mysteriet.

Här ska vi vara tillsammans och berätta om våra drömmar. Om människans stora tillnyktring. Om vår längtan.

Och våra tankar om den stora, kosmiska Samhörigheten.

Det blir mer relation än religion. Men det är inte någon total religionskritik, inte alls. Religionens väsen är ju relation, tillhörighet, förtröstan.

I kristendomen är det särskilt tydligt.

Jo, det är stora ord. Men det är människans. Vi föds som sökande varelser. Det går ända ned på cellnivå. Och vi är en beroendevarelse. Likaledes in på cellnivå, och än längre.

Efter förlossningen söker vi efter vår mor, vars röst vi anat i moderlivet. Vi gråter, vi söker med händerna, vi ler mot ett okänt ansikte, och ansiktet blir lysande. Våra händers grepp är fast.

30

En lycklig dag säger barnet »mamma«, »pappa«, och ler mot oss. Våra ansikten lyser mot barnet. Så fortsätter vi upp genom barndomen och tonåren. Och vi hör samman trots bråken, nära samman, till dess döden skiljer oss åt. De flesta av oss delar generna och de tidiga formande åren. Alla barn, oavsett hur det började, har samma grundläggande behov av samhörighet och gemenskap.

Nu söker vi efter spår från universums Förälder, som enligt Bibeln är kärlekens källa.

Men spåren kan tydas på många sätt. Vi kanske börjar tvivla på att det finns så mycket mer än en ofantlig mängd materia. Om det enda, som vi tror återstår, är det skrämmande stora, tomma, kalla, meningslösa, är det inte särskilt lockande att fortsätta.

I vår trötta kultur ger vi upp allt lättare, vi tycker att vi har sett och hört det mesta. Men vi borde fatta mod och söka vidare, efter det mått av vishet som en människa kan uppnå.

Början är att rena ögon och öron, så att vi kan förbli öppna och sökande, och inte vara cyniska, det vill säga nästan döda redan som levande.

Cyniker kommer inte att rädda jorden och själen.

Vi behöver en förundran och längtan, som överträffar vår leda. Vi har länge nog flytt från det levande, förnyande och skapande.

Det är i myllan, inte i giftet, som växtkraften finns.

31

Detta är en övning i att söka Verklighet, en strävan att finna storheten i den kosmiska samhörigheten, dårskapen i att låtsas vara oberoende envåldshärskare.

Vandringen är med nödvändighet meditativ.

Det är ingen brådska. Stanna ofta och se ut över sjön.

Leden går runt sjön, medsols efter stranden. Vi börjar längst ned vid södra sidan, vid Pärlälvens utlopp. Vi går med högfjällen i sikte, med riklig tid till vila och lyssnande tystnad.

Vi ska ha det vilsamt, det blir en andlig själsstädning.

Eftersom vi inte går till fots, utan i tanken och känslan, mäts vandringen i meditationer, som sagt. Tjugo till antalet är inte många, snarare förfärligt få, med tanke på vårt ämne, men det är bättre än ingenting. Det kan vara ett steg på vishetens väg mot den stora Kärleken.

Och vi kan upprepa vandringen hemma i vår kammare, gång på gång, till dess våra ögon har lärt sig att börja upptäcka Guds härlighet.

Nu sitter vi alltså på en häll vid Innersta sjön med stigar upp till Skaite och Parka sameviste.

Bakom vår rygg, på en liten kulle, står en vårdkase.

Varför?

32

Första m edi tat ion en – Omsorg Gudspärlans bön Du är gränslös.

Du är nära.

Du är ljus.

Och jag är din.

Vi börjar vår vandring med att gå upp till Vårdkasen, Livets vårdkase, här vid sjöns utlopp i Pärlälven. Dess uppgift är att varna för fara och kalla på hjälp. Elden tänds i skålarna på pelarna.

Vi tänder den första Evighetslågan på södra sidan om Vårdkasen och ber vår bön: Eviga låga, ljus från Pärlornas pärla.

Sjung lågans psalm om trons mysterium, det bräckligaste av allt.

Om kärleken som inte söker sitt, om den låga som inte slocknar.

Om det mjuka som besegrar det hårda, om det svaga som är det starka.

Led milda ljus till ljusets mål, där jorden blomstrar, där själen mognar, där sommaren doftar liv och lust.

33

Väktarna har som uppgift att vägleda och bistå pilgrim­ erna på vandringen runt den hemlighetsfulla Innersta sjön.

Vi sätter oss på väktarnas plats. Erfarna kämpar under­visar oss, med stöd av gångna släktens erfarenheter och heliga skrifter. Vi samtalar med varandra och med besökare.

Ingen stängs ute. Vi ber för hela skapelsen.

De riken vi ska skydda är jorden och själen. Vi ska arbeta hängivet för »Mänsklighetens stora tillnyktring«.

Vi bereder mottagandet av »Fostret, som kanske suger på tummen«.

Snart kommer, tror vi, hoppas vi, barnets ansikte att lysa upp i ett strålande leende.

Första sången på vårt äventyr är väktarnas arbetsvisa.

Kören består av drottning Agapes tjugoen bästa vänner.

Agape leder sången och undervisar oss om den stora Kärlekens väg. Vägen är tyvärr dragen i svår terräng, där det är lätt att tröttna eller gå vilse.

Vår visa lyder: Vi vill skydda jorden, som jorden skyddar oss.

Vi vill skydda själen, som själen skyddar oss.

Ja, så lyder vår arbetsvisa, som vi aldrig tröttnar på att upprepa. Och vi gör ofta ett tillägg, en sista rad: Gud, var med oss alla. På ett ögonblick är den då en psalm.

34

En av körsångarna stiger fram och presenterar sig: Mitt hemliga namn är Omsorg.

Jag är så glad över det namnet. Jag ivrar för växel­ verkan. Min rytm är: Vi får, vi gör, vi gör, vi får enligt rytmen från den Gyllene regeln.

Detta är första versen till väktarnas arbetsvisa. Lär den by heart. Den är lätt att minnas. Och den handlar om ingenting mindre är människans kallelse.

Alltså: Bli väktare vid Livets vårdkase. Vi behöver er.

Både jorden och själen behöver er. Båda är i nöd och saknar tillräcklig omsorg.

Omsorg fortsätter att berätta att drottning Agape själv har gett henne detta namn. Hon säger, att det inte finns något ord i hela världen, som står ordet Agape närmare än Omsorg. Den starkaste och vackraste kärleken är ju lusten och glädjen att ta hand om, skydda, ge, hjälpa, trösta, glädja. Samt tacksamt ta emot allt gott man får.

Vårt minnesord är Bibelns första rader i Första Mose­ boken: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott …

Våga vara en engagerad ljusets väktare, både i det fysiska och i det andliga.

35

Det är därför som denna bok, vänlig i tilltal, bestämd i sak, tillägnas inte bara det ofödda barnet, utan även trösten: »Mänsklighetens stora tillnyktring«. Välj livet!

I det perspektivet börjar en vandring runt Innersta sjön.

Martin Lönnebo tar oss med på en hisnande resa genom fem kapitel. Det första lägger grunden och de andra är vägar att gå. Varje kapitel innehåller en inledning och fyra meditationer.

Ett preludium sätter tonen och ett postludium avslutar.

»Jag vill säga adjö, som ju betyder »(Gå) med Gud«.

Jag vill säga: Farväl. Gå försiktigt, det mörknar.

Jag vill säga: Gå frimodigt. En stråle av Guds ljus upplyser er själ.« Martin Lönnebo är biskop emeritus i Linköpings stift.

ISBN 9789152638163 ISBN 9789152638163

9 789152 638163 9 789152 638163

D RÖ M M E N O M I N N E R S TA S J Ö N M A RT I N LÖ N N E B O

»Vi lever i en tid då många tycker att människan är det största hotet mot livet. Än fler tror att livet är meningslöst. En sådan uppgivenhet är farlig för alla, även för djuren och växterna.

Vi får samlas i vördnad för livet och i kärlek till livet.«

DRÖMMEN OM

INNERSTA

SJÖN MARTIN

LÖNNEBO