9789152638071 by Smakprov Media AB

Diakoni – tolkning, historik, praktik är en utmärkt grundbok för diakonutbildning och annan utbildning inom teologi och religionsvetenskap. Den vänder sig också till yrkesverksamma diakoner, präster och andra som är intresserade av diakonalt arbete. Författare är Göran Agrell, Erik Blennberger (redaktör), Elisabeth Christiansson, Per Eckerdal, MarieAnne Ekedahl, Charlotte Engel, Mats J Hansson (redaktör), Helena Inghammar, Stig Linde, Annette Leis-Peters och Tuija Nieminen Kristofersson.

ISBN 978-91-526-3807-1

9 789152 638071

[red.] Erik Blennberger & Mats J Hansson

Vilken roll spelar diakonin i samtidens välfärdssamhälle? Vad säger Bibeln om diakoni? Behövs en särskilt etik? Hur ser diakoniinstitutionernas historia ut, bortom jubileumsskrifternas självberöm? En författargrupp på elva forskare visar hur man kan tolka diakonins uppdrag och ger bilder ur diakonins historia och aktuella praktik.

Diakoni – tolkning, historik, praktik

Diakoni handlar om omsorg. Länge behandlades den främst som en praktisk fråga som inte kräver så mycket analys. Men idag är läget annorlunda och behovet av teologisk reflexion och forskning ökar.

[red.] Erik Blennberger

& Mats J Hansson

Diakoni tolkning, historik, praktik

[red.] Erik Blennberger och Mats J Hansson

Diakoni tolkning, historik, praktik

Kopieringsförbud! Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen! Kopiering förbjuden. Ingen del av materialet får lagras eller spridas i elektronisk (digital) form. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Grafisk form och omslag: Jens Andersson, www.bokochform.se Prepress Litho Montage AB, Dalby Tryck Publit Sweden AB, Stockholm 2019 Första upplagan, första tryckningen Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Kundservice 08-743 65 10 verbum.se Verbum AB ger ut böcker och tidskrifter under namnen Verbum, Cordia, Trots Allt och Pilgrim.

innehåll

1. Förord | 9 Författare | 11 1. Vad menas med diakoni? – Erik Blennberger och Mats J Hansson | 13

Olika sätt att definiera – 13 Definition och värdering – 14 Vad kan ingå i en definition av diakoni? – 17 Andra bestämningar av diakoni – 25

2. Diakoni – teologisk reflexion – Mats J Hansson | 29

Det historiska arvet – 29 Diakoni i Nya testamentet – 36 Teologiska motiv för diakoni – 45 Diakonatet – 54

3. Bibeln och diakoni – motivering och exempel – Göran Agrell | 65

Gamla testamentet och diakoni – 65 Nya testamentet och diakoni – 69 Sammanfattning – Befrielsens Gud, tjänaren Jesus, nådegåvornas Ande och allas diakoni – 81

4. Diakoni, etik och ideologi – Erik Blennberger | 89 Diakoni utifrån kristen teologi och etik – 89 Diakoni utifrån en etik för en kulturell allmänning – 93 Yrkesetik för diakoner – 106 Bilden av samhället inom kyrkan och diakonin – 109 Ideologi för diakoni – diakonins roll i välfärdssamhället – 110

5. Diakoni och samhällsförändring – Elisabeth Christiansson | 119 Diakoniinstitutioner – 119 Väckelsekristendom – 120 Diakoni och evangelisation – 122 Kyrklig konfessionalism – 124 Skapelseteologi och reformism – 126 Teologiska motiv i dag – 127

6. Konflikt och nyorientering i diakoniinstitutionernas historia – Per Eckerdal | 131

Fem diakoniinstitutioner – 131 Stark organisationskultur – 132 Konflikt och nyorientering – 133 Moderhussystemet i förändring – 133 Diakonissans och diakonens identitet i förändring – 139 Diakoniinstitutionerna och det offentliga – 142 Diakoniinstitutionerna och Svenska kyrkan – 143 Diakoniinstitutionernas självbild i förändring – 144 Sammanfattning – 148

7. Diakonatets historia – vigningens motiveringar och förpliktelser – Helena Inghammar | 155

Historisk överblick – 156 Terminologi kring det som sker i vigningen – 159 Terminologi kring yrkestiteln – 165 Sammanfattning – 166

8. Diakonins roll i olika välfärdssystem. En jämförelse mellan Sverige och Tyskland – Annette Leis-Peters | 171

Från likhet till olikhet – en svensk-tysk jämförelse – 171 Välfärdsstat eller socialstat – systemens skillnader för diakonala aktörer – 172 Två diakoniinstitutioner – jämförande perspektiv 1882–2004 – 178 Sjukvårdens förändring ur två diakoniinstitutioners perspektiv – 183 Helt olika och ändå inga stora skillnader – 185

9. Själavård och samtal – MarieAnne Ekedahl | 191

Själavård – några orienteringspunkter – 192 Livsnära samtal – en skiss – 198

10. Kyrkans insatser i krissituationer – Tuija Nieminen Kristofersson | 209

En uppgift med tradition – 210 Sammanhållning, makt och professioner – 213 Diakonala insatser efter diskoteksbranden i Göteborg 1998 och tsunamin 2004 – 215 Samtalsgrupper för anhöriga efter katastrofer – 218 Intervjupersonernas reflexioner om kyrkans roll i krisgrupperna – 221 Diakonala insatser i samband med katastrofer – en särskild uppgift? – 224

11. Diakoni – för vilka och varför? Ett kyrkans dilemma – Charlotte Engel | 231

Svenska kyrkans diakonala uppdrag – att stå på de utsattas sida? – 231 Svenska kyrkans diakonala dilemma – 239 Diakonal retorik på den lokala nivån – 242 Slutord – 245

12. Utvärdering i diakonalt arbete – Stig Linde | 249

Granskningskulturen – 250 Vilka modeller används i kyrkan? – 254 En fallstudie – 255 Utvärdering i Svenska kyrkan – 260 Tre möjligheter – 261 Granskningskultur och lärandekultur – 263

Litteratur | 269

Förord

diakoni handlar om konkret omsorg och uppfattades länge främst som en praktisk fråga, som inte kräver så mycket teoretisk reflexion eller teologisk analys. Intresset från den akademiska teologin för kyrkans diakoni har också varit svagt. Flera klassiska svenska trosläror tar inte alls upp frågan. Idag är läget annorlunda. I takt med att diakonin tydliggjorts som kyrklig verksamhet, och med en särskild vigningstjänst, har också behovet av teologisk reflexion ökat: Vad innebär det för kyrkan att utföra sociala och vårdande insatser? Hur förhåller sig dessa handlingar till andra insatser inom kyrkan och till annan social och vårdande verksamhet i samhället? En liknande utveckling mot ökad kunskap och teoriintresse har skett inom vård, omsorg och socialt arbete generellt. Det har skett en stark expansion av forskningen inom dessa verksamheter de senaste decennierna. Även diakoni har blivit föremål för forskning med vård- och socialvetenskapliga ansatser. De frågor som aktualiseras av diakoni berör ämnen som kyrko- och samfundsvetenskap, systematisk teologi, livsåskådningsforskning, etik, kyrkohistoria, vårdvetenskap, forskning i socialt ar-

bete, sociologi, organisationsteori m fl. Denna bok försöker spegla en del av bredden av diakonins kunskapsområde. Den första delen av boken behandlar centrala tolkningsfrågor för diakonin: Hur kan vi tolka och bestämma själva begreppet diakoni? Vilken tolkning kan göras av diakonins och diakonernas roll utifrån systematiskt teologisk synpunkt? Hur kan olika bibeltexter och bibliska teman tolkas med avseende på diakoni? Och vilka etiska och ideologiska bedömningar kan göras av och inom diakonin? Bokens andra del behandlar historiska aspekter av diakonala verksamheter och diakoners uppdrag: Hur motiverades diakonin under diakoniinstitutionernas första tid och hur har sedan motiven förändrats? Vilka betydande förändringar och konfliktpunkter finns i de svenska diakoniinstitutionernas historia? Hur har man uppfattat diakoners (och diakonissors) vigning genom åren – och vilka löften har man gett i vigningen? Vilka likheter och skillnader ser man vid en historisk jämförelse mellan en svensk och en tysk diakoniinstitution? Den tredje delen av boken tar upp några aktuella praktikfrågor inom viktiga arbetsområden för

förord — 9

diakonalt arbete: Hur kan diakoner arbeta med samtal och själavård? Hur kan kyrkan agera i krissituationer? Vilka personer eller mänskliga problem bör församlingsdiakonin främst arbeta med? Behöver man utvärdera diakonalt arbete och hur kan man göra det i så fall? Denna bok har tagit form genom en serie seminarier och internat med författargruppen. Det

har varit en mycket stimulerande process. Den kombination av engagemang, arbetsglädje och kritisk reflexion som utmärkt dessa seminarier hoppas vi också ska erfaras vid läsning av boken.

Erik Blennberger & Mats J Hansson Ersta Sköndal högskola i juni 2008

På Verbums hemsida www.verbum.se finns reflexionsoch samtalsfrågor till de olika kapitlen i boken.

10 — diakoni

Författare

göran agrell är teol dr och har varit verksam vid Stockholms Teologiska Institut samt vid Institutionen för diakoni och teologi vid Ersta Sköndal högskola. Han disputerade på en avhandling om synen på arbete i Nya testamentet och har i övrigt bl a skrivit om luthersk bibeltolkning och bibelteologisk belysning av socialetiska frågor. erik blennberger är docent, teol dr och verksam vid Institutet för organisations- och arbetslivsetik vid Ersta Sköndal högskola. Han disputerade på en avhandling om bibelsyn och har i övrigt bl a skrivit om professionsetik, etik i socialt arbete samt medverkat med etiska analyser i flera statliga utredningar. Ledamot i Socialstyrelsens rådgivande nämnd i etiska frågor. elisabeth christiansson är teol dr och verksam vid Institutionen för diakoni, teologi och kyrkomusik vid Ersta Sköndal högskola. Hon disputerade på en avhandling om idéutvecklingen inom tre svenska diakoniinstitutioner och har även skrivit om andra diakonifrågor. per eckerdal är teol dr och verksam som arbetande ordförande vid Bräcke Diakoni, där han tidigare varit direktor ett flertal år. Han disputera-

de på en avhandling om småkyrkorörelsen och församlingsstrategi och har i övrigt bl a skrivit om diakonala och liturgiska frågor. marieanne ekedahl är teol dr och verksam vid Teologiska Högskolan i Stockholm. Hon disputerade på en avhandling om stresshantering hos sjukhussjälavårdare och har också skrivit om andra själavårdsfrågor och religionspsykologiska ämnen. charlotte engel är teol dr, diakon i Svenska kyrkan och verksam vid Enheten för forskning om det civila samhället vid Ersta Sköndal högskola. Hon disputerade på en avhandling om diakoni i Svenska kyrkan och har publicerat flera andra arbeten om diakoni samt om olika verksamheter inom vård och omsorg. mats j hansson är teol dr och verksam vid Institutionen för diakoni, teologi och kyrkomusik vid Ersta Sköndal högskola, där han under flera år ansvarat för diakonutbildningen. Han disputerade på en avhandling som analyserar begreppet Guds handlande. Har i övrigt skrivit om systematisk teologi, vårdfilosofi och etik.

författare — 11

helena inghammar är teol dr och verksam vid Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala. Hon disputerade på en avhandling om utvecklingen av diakonatet inom Svenska kyrkan och har också skrivit om liturgiska frågor. stig linde är socionom, diakon i Svenska kyrkan och doktorand i socialt arbete vid Socialhögskolan i Lund. Han har varit verksam som församlingsoch stiftsdiakon samt skrivit om bl a församlingsdiakoni och frivilligt socialt arbete. Redaktör för Svensk kyrkotidnings diakoninummer. annette leis-peters är teol dr och verksam vid Centrum för studier av religion och samhälle

vid Uppsala universitet och Diakonistiftelsen Samariterhemmet. Hon disputerade på en avhandling om diakoniinstitutioners villkor i Sverige och Tyskland. Har i övrigt bl a skrivit om välfärdsfrågor med jämförelser mellan olika europeiska länder. tuija nieminen kristofersson är fil dr i socialt arbete, diakon i Svenska kyrkan och verksam vid Växjö universitet och Lunds universitet. Hon disputerade på en avhandling om krisgrupper och har sedan bedrivit fortsatt forskning om bl a sårbarhet i samband med katastrofer. Hon är också skönlitterär författare och har skrivit ett flertal diktsamlingar (se www.albertbonniersforlag.se).

1. Vad menas med diakoni? Erik Blennberger och Mats J Hansson

hur ska man förstå diakoni, hur bör ordet definieras? Många av de definitioner som har före slagits är snarare teologiska tolkningar av diakoni eller programförklaringar för diakonalt arbete. Sådana tolkningar och programförklaringar är viktiga, men i det här inledande kapitlet ska vi resonera om mer handfasta definitioner av diakoni som verksamhet betraktad. Vårt syfte är att lyfta fram olika betydelser av ordet diakoni, och bidra till en viss klarhet i språkbruket.

ger oss en så kallad språkbruksdefinition, eller lexikal definition, som i ett koncentrat återger den vanligt förekommande betydelsen av ett uttryck. Det finns sådana språkbruksbeskrivande definitioner av diakoni. Några exempel: Kyrklig hjälpverksamhet (Bonniers svenska ord bok, 1986) Socialt arbete som bedrivs av kyrkan (National encyklopedins ordbok, 1995) Kyrkans sociala ansvarstagande på olika områ-

olika sätt att definiera Att definiera ett ord är att avgränsa den verklighet som man avser referera till. Många ord är oklara i sin avgränsning, t ex demokrati, kultur, idrott, hälsa, konst och vård. Listan på vaga eller mångtydiga ord kan göras lång, men språket fungerar ändå rätt hyggligt för vardagens behov. Men i vissa sammanhang kan betydelsen av sådana ord behöva preciseras till en mer distinkt innebörd.

Språkbruksdefinition När man vill definiera ett uttryck kan man komma en bit på väg genom att slå i en ordbok. Den

den (Nationalencyklopedins uppslagsverk)

Stipulativ definition Men ibland är det vardagliga språkbruket inte tillräckligt klart. Och de tre nämnda lexikala definitionerna av diakoni är ju ganska allmänt hållna. I vissa sammanhang kan vi behöva en mer bestämd och preciserad betydelse. Vi kan då försöka mejsla fram och föreslå en betydelse, som passar för det sammanhang där vi använder ordet – en s k stipulativ definition. Att exempelvis stipulera en definition av diakoni i organisatoriska eller administrativa termer kan passa för ett socialvetenskapligt perspektiv på

vad menas med diakoni — 13

diakoni. Men det fångar knappast de trosföreställningar som utgör diakonins motiv, inte heller dess historiska betydelser. Då kan det behövas andra definitioner, som preciserar diakonibegreppet för de särskilda frågor man vill studera. Ett diakonibegrepp bör avpassas efter det perspektiv man intresserar sig för. Diakoni som verksamhet aktualiserar frågor som vetter mot samhällsvetenskapen, men berör också frågor om teologi, etik, med mera. Olika stipulativa definitioner av diakoni ringar in olika delar av fältet. Vi kan visa detta genom att ge två exempel på stipulativa definitioner: Med diakoni avser vi i den här undersökningen ... 1) alla insatser av hjälp och stöd som utförs av personer med en uttalad kristen tro inom en kristen organisation. 2) alla insatser av hjälp och stöd som utförs inom en organisation som hänvisar till kristna värden som motiv för sitt arbete.

Dessa två exempel ger påtagliga skillnader i fråga om hur diakoni uppfattas. Enligt den första definitionen kan inte t ex agnostiker eller muslimer bedriva diakoni. Men med den andra definitionen utövar en muslimsk eller ateistisk läkare diakoni, om tjänsten utförs på en diakoniinstitution.

Utpekande definition Ytterligare ett sätt att definiera ett uttryck är att peka ut exempel på vad det refererar till. Denna typ av definition kallas utpekande eller ostensiv definition. Att definiera diakoni på detta sätt innebär att man räknar upp verksamheter och kanske enskilda handlingar som går under namnet diakoni. En diakonidefinition av det slaget kan t ex formuleras på följande sätt:

14 — diakoni

Med diakoni avser vi hjälpinsatser av det slag som bedrivs av t ex stadsmissioner, diakoniinstitutioner, Hela Människan, Frälsningsarméns sociala verksamheter och enskilda kristna församlingar.

En sådan definition anger inte vilket betydelseinnehåll som uttrycket diakoni har, men genom att peka ut exempel på diakonala verksamheter får vi en bild av vad ordet kan stå för.

definition och värdering En vanlig uppfattning om definitioner är att de bör vara värdeneutrala, de bör inte värdera det fenomen som avses. Ord med en ofrånkomlig värdeladdning bör då undvikas i definitionen. Två personer måste kunna ha olika uppfattningar om hur t ex opera eller fotboll ska värderas utan att fördenskull behöva vara oense om hur opera eller fotboll ska definieras. Tvärtom förutsätter varje meningsfull diskussion att man är överens om definitionen av det man diskuterar.1 Men många ord är ofrånkomligen värdeladdade, ibland på ett okontroversiellt sätt (t ex generös och maktfullkomlig) ibland på ett kontroversiellt sätt (t ex trädkramare och högkyrklig). Värdeladdningen är ofta starkt förknippad med ordet och kan vara närmast omöjlig att tvätta bort i en definition. Begrepp som kristen tro, demokrati, social rättvisa, fundamentalism, konst, frihet kal�las ibland för essentially contested , efter en formulering av Gallie. Det innebär att det är omöjligt att med värdeneutrala resonemang nå enighet om en allmänt accepterad definition av begreppet ifråga.2 Diakoni förknippas inte bara med kyrka och kristen tro, utan också med tydliga värden. Kan man verkligen definiera ett ord som rymmer starka värderingar på ett värdeneutralt sätt?

Värdeneutrala definitioner kan ibland bli missvisande. De kan ha silat bort innebörder som är viktiga i sammanhanget, och som signaleras av den normativa innebörden. Vi kan även notera att en normativ innebörd ibland kan hjälpa oss att ringa in ett fenomen. En värdeneutral definition av sjukvård i enbart administrativa termer skulle inte förmå skilja den verksamhet som bedrivs på svenska sjukhus från de grymma medicinska experiment på fångar som ägde rum i nazistiska koncentrationsläger, såvida båda har bedrivits inom den administrativa ram som definitionen föreskriver.

Definitioner av sjukvård, omsorg och socialt arbete Det finns en tydlig värdeladdning i ordboksdefinitioner av uttryck som omsorg, sjukvård och socialt arbete. Om vi går till Nationalencyklopedins ordbok framgår att uttrycket omsorg ger två lite olika betydelsenyanser. En första betydelse av omsorg är att ”ägna sig åt (noggrann) vård och skötsel av någon eller något” och en andra närliggande betydelse är ”engagerat och noggrant arbete för viss sak”. Det första förslaget är knappast en värdeneutral definition av omsorg. Det är okontroversiellt att påstå att sådan omsorg är angelägen och god, något vi inte kan vara utan. Omsorg kan i denna mening inte vara fel. Ordet sjukvård definieras i Nationalencyklopedins ordbok som ”vård av sjuka personer, särskilt sådan vård i större skala, ordnad av samhället”. Det står klart att också denna definition har en positiv värdeladdning. Socialvård betyder enligt samma ordbok ”hjälp till personer med sociala eller materiella pro-

blem”. Också denna definition har en värdeladdning, det bör vara en viktig uppgift att hjälpa personer med sociala och materiella problem. Detta blir ännu tydligare om vi går till dokument som reglerar vad olika former av offentlig omsorg, sjukvård och socialt arbete ska vara. De olika lagar som reglerar t ex hälso- och sjukvården, handikappomsorgen och socialt arbete inom den kommunala socialtjänsten kan ses som ett slags politiskt normerande definition av dessa verksamheter.

Behovet av värdeneutrala definitioner Men finns det inget värdeneutralt sätt att tala om omsorg, sjukvård och socialt arbete? Blir det inte besvärande att de korta definitioner vi pekat på tycks räkna med att det som sker inom omsorg, sjukvård och socialt arbete per definition är något gott? Vi menar att normativa innebörder av ett begrepp kan vara viktiga för att ringa in ett fenomen och det har en viktig betydelse för forskning inom omsorg, sjukvård och socialt arbete. Vetenskapligt arbete inom dessa områden har ett övergripande normativt kunskapsintresse, som direkt är knutet till att utveckla verksamheten. Den normerande bestämningen för själva området har alltså be tydelse för forskningens intresse och inriktning, men samtidigt måste forskningen också ha sin egen frihet av kritik och distans till sitt forskningsområde. Om vi exemplifierar med vårdvetenskap och forskning i socialt arbete är det en självklar utgångspunkt för sådan vetenskaplig verksamhet att vård och socialt arbete är något högst angeläget. Men det betyder inte att de professioner som

vad menas med diakoni — 15

bedriver detta arbete alltid gör det bra, att det sätt på vilket arbetet är organiserat och reglerat är det bästa eller att de metoder som används är förtjänstfulla. Än mindre är det en utgångspunkt för sådan forskning att det inte sker några misstag eller att det inte förekommer direkta missförhållanden inom vård och socialt arbete. Det faktum att vård och socialt arbete per definition är något gott och angeläget innebär alltså inte att vi definitionsmässigt utesluter möjligheten av fel och misstag inom dessa verksamheter. Vad ska vi säga om en läkare som skadar sin patient genom felmedicinering utifrån en slarvigt genomförd undersökning? Bedriver den läkaren sjukvård? Inte om ”sjukvård” definieras vardagligt och politiskt. Men vi kan ändå säga att denna felmedicinering skett inom sjukvården som administrativt begrepp. När vi gör en kritisk granskning av verksamheter som omsorg, sjukvård, socialt arbete och dia koni måste vi ha normativa utgångspunkter som granskningen relaterar till. Dessa normativa utgångspunkter kan vara de övergripande värden och normer som anges i lagtexter, men det kan också vara delvis andra normativa utgångspunkter som forskarsamhället eller en enskild forskare ansluter sig till och argumenterar för.

Diakoni som normativt och som värdeneutralt begrepp Ordet diakoni skulle kunna användas som skolexempel på ett uttryck vars beskrivande innebörd samsas med starkt värderande betydelser. Hur denna språkliga situation har uppstått är en intressant fråga, som vi bara ska antyda här. Ordet diakoni finns visserligen som grekiskt ord i Nya testamentets text, men dess nuvarande betydelse

16 — diakoni

är starkt påverkad av 1800-talets nylansering av ordet som beteckning för kristet inspirerade socia la insatser vid den tidens diakonisällskap. Diakoni kom att investeras med betydelser av helhjärtat och självuppoffrande engagemang. Den blev ett kall, ett gudomligt uppdrag i världen, förenat med människokärlek och socialt patos. Vi kan jämföra med ordet mission som vid samma tid får en motsvarande betydelse av ett gudomligt uppdrag i världen, för vilket många var villiga till stora uppoffringar. För människor som är engagerade i diakoni är denna värdeladdning närmast en självklarhet. Det hindrar inte att man kan vara kritisk mot hur diakoni bedrivs. En och samma person kan alltså hålla sig dels med en värdeladdad och normativ definition för diakoni, dels med en värdeneutral definition där allt som sker inom ramen för diakoni som administrativt begrepp är diakoni, oavsett hur värdefullt det är. En sådan dubbel begreppsbildning motsvarar hur vi använder ord som omsorg, sjukvård och socialt arbete. Utifrån ett normativt diakonibegrepp skulle vi säga att en verksamhet där det finns påtagliga kränkningar och missförhållanden inte är diakoni, även om verksamheten bedrivs av vigda diakoner. Men utifrån ett administrativt värdeneutralt diakonibegrepp kan även en verksamhet med klart kränkande inslag räknas till kategorin diakoni. När en diakon planerar sin verksamhet eller skriver en ansökan om kommunalt stöd för en diakonal verksamhet är det främst en normativ förståelse av diakoni som är intressant. Men när en diakoniforskare ringar in sitt forskningsområde eller när en diakon skriver en summerande verksamhetsberättelse behövs också en värdeneutral administrativ avgränsning. Och när vi gör en utvärde-

ring eller en studie av diakonalt arbete bör ordet diakoni också kunna användas i en värderingsfri betydelse som beteckning på vissa verksamheter.

vad kan ingå i en definition av diakoni? Vad bör utmärka en handling, en person, en verksamhet eller en organisation för att vi ska kunna tala om detta som diakoni? Vi ska diskutera några tänkbara byggstenar i en definition av diakoni, men lämna åt läsaren att avgöra vad som bör ingå i en relevant definition. Vi måste också hålla i minnet att vi här väljer att betrakta diakoni som en verksamhet, och redan detta innebär ett tydligt val av perspektiv. Dock menar vi att någon form av verksamhet är ett nödvändigt – om än inte tillräckligt – villkor för att man ska kunna tala om diakoni.

Vilka handlingar hör till diakoni? Vilka typer av handlingar skulle kunna karaktäriseras som diakoni? Är det en diakonal handling att ordna en grillfest tillsammans med sina grannar, att besöka sin åldrande mamma på äldreboendet, att träna ett pojk- eller flicklag i fotboll eller att vara frivillig sjukhusvärd för Röda Korset? För att diskutera frågan om vilka handlingar som kan räknas till diakoni kan vi skilja mellan en handlings karaktär, intention, subjekt, resultat, kontext, trosuttryck och objekt. Med en handlings karaktär avser vi hur den uppfattas i enlighet med rådande konventioner i samhället. Handlingens intention är vad den som handlar avser med handlingen. Subjektet i en handling är den person som utför handlingen. Handlingens resultat är den samlade effekten av en handling. Kontexten för en

handling är dess kulturella, sociala och organisatoriska sammanhang. Med en handlings trosuttryck avser vi att handlingen på ett utmärkande sätt inbegriper en religiös praxis. Handlingens objekt är föremålet för handlingen, den eller de personer som handlingen vänder sig till. Vi ska granska dessa olika handlingsaspekter närmare.

Handlingens karaktär Det har redan framkommit att diakoni traditionellt avser handlingar som består i hjälp och stöd. Men det är inte vilken hjälp som helst. Att ägna en helg åt att hjälpa medlemmarna i en båtklubb att få sina båtar i sjön skulle vi knappast se som en diakonal handling. Diakoni avser att avhjälpa eller förebygga en fundamental brist eller utsatthet, en mänsklig nödsituation. De handlingar det är fråga om kan vara knutna till en verksamhet av något slag och kan beskrivas med uttryck som t ex ”hjälpverksamhet”, ”social verksamhet” eller ”socialt ansvarstagande”. Till ett socialt ansvarstagande kan vi utan tvekan räkna omsorg, sjukvård och socialt arbete. Men hur är det med kyrkans barn- och ungdomsarbete, utflykter för pensionärer, körsång eller studiecirklar om hållbar utveckling? Är något av detta ett socialt ansvarstagande?

Socialt ansvarstagande och välfärdsarbete Det är inte så enkelt att precisera vad som menas med ”socialt ansvarstagande”, men kanske finns det alternativa formuleringar som kan ge viss klarhet. Uttryck som ”välfärdsskapande” eller ”välfärdsarbete” har använts som ett alternativ till ”socialt ansvarstagande”.3 Diakonin har alltså en karaktär av att bidra till mänsklig välfärd – att ge bättre förutsättningar för ett gott liv. Det är

vad menas med diakoni — 17

fråga om hjälp och stöd till enskilda personer och grupper i en utsatt livssituation eller insatser som kan förebygga sådana situationer.

Handlingens motiv och intentioner Att diakoni är förenat med vissa intentioner är en djupt rotad föreställning. Men vilka motiv ska vi förutsätta för att en handling ska kunna ses som diakoni? Ska den diakonala handlingen vara inspirerad av kristen tro? Inkluderar det klassiska etiska karaktärsegenskaper som empati, rättfärdighet och självutgivande? Kanske bör vi avse vissa motiv i kristen tro, som t ex att ”se sin medmänniska som Guds avbild” eller ”se Kristus i sin nästa”, eller hänvisningar till en kristen kärlekstanke eller till efterföljelsemotivet. Bör det kanske också finnas med en hänvisning till den kristna kyrkans uppgift eller till Gud som skapare eller till Den helige ande? Diakoni blir då handlingar av ett visst slag som utförs med en viss avsikt, formulerad i termer av kristen tro. Nu är det naturligtvis i praktiken omöjligt att fastställa vilka motiv och avsikter som en viss handling har. Ofta är våra avsikter dolda för oss själva, och vi kan vara offer för illusioner när det gäller våra bevekelsegrunder. Våra motiv kan vara mycket sammansatta och svårfångade, rymma en kluven vilja och inre konflikter. Om diakoni ska definieras i termer av utförarens avsikter får man utgå från de motiv som en person medvetet uppger för en viss handling och lämna åt sidan den psykologiska frågan om drivkrafter. Motiven blir då ett slags personlig programförklaring eller deklaration om varför man utför en viss handling. Men motiv behöver inte alltid vara personliga. Också ett samfund eller en organisation kan sty-

18 — diakoni

ras av motiv. De kan uttryckas i målskrivningar, stadgar eller andra vägledande formuleringar.

Vilka personer utför diakoni? När en persons intentioner och handlingar uppvisar en viss samstämmighet och konsekvens under en längre tid, då kan vi tala om detta som en persons karaktär. I sällskapsdiakonins 1800-tal knöts diakonissans och diakonens kallelse till vissa karaktärsegenskaper, ofta varianter på temat ödmjukt tjänande. Den traditionen har haft inflytande i modern tid och skapat föreställningar om diakonen som en viss typ av person. Även inom andra yrken finns det olika slags förväntningar på utföraren som person, något som aktualiseras i våra dagars diskussion om professionalitet och yrkesetik. Vilka slags personer utför diakoni? Måste en person ha vissa egenskaper eller övertygelser för att det han eller hon gör ska kallas diakoni? Är dia koni något som bara kristna kan utföra? Om en diakonal handling förutsätter avsikter som uttrycks i form av hänvisningar till den kristna tron, då blir diakoni reserverat för kristna. Diakoni har kallats ”alla döptas vardagsgärningar”.4 Då åsyftas knappast sådana gärningar som att veckostäda det egna hemmet eller byta däck på bilen, det handlar snarare om (informella) insatser av stöd och hjälp åt andra. Dessa ”vardagsgärningar” kan ha samma karaktär som handlingar som utförs av ateister, buddhister och muslimer – fast i det senare fallen kan de inte kallas diakonala handlingar. Med det språkbruket blir det en persons religiösa tro som avgör om det är fråga om en diakonal insats eller inte. Man kan också tänka sig att vidga diakonibegreppet så att alla handlingar av stöd och hjälp ses som diakoni – oavsett vem som utför dem.

Handlingens resultat Men räcker det att en handling har en viss karaktär, grundas i vissa motiv eller utförs av en viss person för att den ska räknas som diakoni? Måste inte handlingen ge ett visst resultat, för den eller de personer som man avser att bistå och hjälpa? Vad skulle poängen vara med diakoni om den inte leder till något gott? Om vi tänker oss att en del diakonala insatser har en sådan omhändertagande karaktär att vissa personer passiviseras och utvecklar en ökad hjälplöshet. Skulle vi ändå räkna sådana riskabla eller direkt skadliga insatser som diakoni? Om vi ska kunna tala om en handling som diakoni borde vi kanske kunna räkna med vissa resultat – tröst, lindring, hälsa, livsmod, ökad självkänsla, bemyndigande. Men ingen av oss förfogar över konsekvenserna av våra handlingar, så att en viss effekt alltid kan garanteras. Om vi ställer sådana villkor, då kan vi aldrig i ett längre perspektiv garantera att vi har utövat diakoni.

Handlingens organisatoriska sammanhang Vi kan också tänka oss att en handling bör ske i en viss kontext för att den skall räknas som diakoni. Handlingen bör kanske utföras i någon form av organiserat sammanhang. I fråga om sjukvård utgår vi normalt från att den sker i organiserad form. Men även en läkares spontana insats vid en olycka på gatan kan möjligen räknas som sjukvård. Vi talar också om omsorg i en vid mening och skiljer mellan informell och formell omsorg. Till den informella omsorgen hör insatser för anhöriga, vänner, arbetskamrater, grannar eller okända människor. Det är handlingar som är en del av det

sociala livet utan att ingå i ett formellt organiserat sammanhang. För diakonins del bör man fundera över om det är poängfullt att tala om ”informell diakoni” i form av enskilda kristnas vardagliga insatser av stöd och hjälp. Vad vinner man på att föra in handlingar av det slaget under begreppet diakoni? Innan diakoni blev en organiserad verksamhet i mitten av 1800-talet är det inte troligt att sådana enskilda handlingar kategoriserades som diakoni.

Vad hör till kyrkan? De kortfattade definitioner av diakoni som vi inledningsvis återgav från ord- och uppslagsböcker tog sikte på verksamhet med en viss karaktär (”sociala ansvarstaganden på olika områden”) som bedrivs av en viss organisation eller huvudman, nämligen ”kyrkan”. Utifrån den definitionen är sociala insatser som enskilda kristna gör i sitt arbete eller på sin fritid inte att betrakta som diakoni. Vad menas då med ”kyrkan”? Naturligtvis räknar vi med alla kristna samfund, och vi inkluderar alla församlingar. Vi bör också räkna med olika diakoniinstitutioner, även om de flesta av dem inte har skapats genom officiella kyrkliga initiativ eller formellt tillhör någon kyrka. Men hur blir det med organisationer som till exempel KFUM/KFUK och Individuell Människohjälp (IM)? Detta är organisationer med kristna inslag, utan att vara knutna till någon kyrka. Om vi menar att sådana organisationers verksamhet ska räknas till diakoni bör vi välja en formulering i stil med att verksamheten ska ”bedrivas inom eller med anknytning till en kristen organisation” eller att arbetet ska ha en ”anknytning till ett eller flera kristna samfund”. Det motiv man här frågar efter är grundsatser eller målbeskrivningar hos organisationen. Dia-

vad menas med diakoni — 19

koni blir alltså en verksamhet under en viss beskrivning som motiveras i organisationens verksamhetsidé. För att något ska klassas som ”diakoni” krävs enligt denna definition inte nödvändigtvis att de personer som bedriver arbetet ska ha en kristen identitet eller drivas av vissa motiv. Det blir det kyrkligt/kristet relaterade huvudmannaskapet som avgör om något ska klassificeras som diakoni. I länder där organisationer med en åberopad kristen identitet står bakom en stor andel av välfärdsarbetet kan diakoni enligt denna definition bli en rent formell rubricering av ett arbete som till kvalitet och innehåll inte nämnvärt skiljer sig från andra institutioners insatser. Referenser till kristen tro eller kyrka finns också i många sociala och utbildande institutioners stadgar och statuter. ”Kristen organisation” kan bli en etikett på sociala verksamheter som inte skiljer sig på något intressant sätt från det som andra organisationer bedriver. I stället för den formella hänvisningen till en kristen organisation kan man åberopa vissa värderingar eller motiv såsom kristen livssyn eller kristen tro. För att en organisation ska anses bedriva diakoni bör den rimligtvis präglas av vissa värden eller trosuppfattningar. Dessa kan formuleras på olika sätt, exempelvis genom vissa paradigmatiska berättelser, t ex från bibeltexter. Men kan en bedömning av om något är diakoni bygga på en undersökning av vilka medarbetarnas faktiska motiv och intentioner är? Det är tveksamt. Kanske bör vi snarare räkna med motiv och intentioner så som de uttrycks i programskrivningar och måldokument. Vi har noterat problem med båda dessa bedömningsgrunder. Men det tycks vara så att själva benämningen diakoni ofta väcker en förväntan om att de som utövar verksamheten ska ha en viss etisk hållning.

20 — diakoni

Ger handlingen eller verksamheten uttryck för en kristen identitet? För att en handling av omsorg, hjälp och bistånd ska vara diakoni kan vi också mena att den ska uttrycka en kristen identitet. Det räcker då inte med allmänna hänvisningar till en kristen tro, själva handlingen eller dess sammanhang ska bära denna prägel. Det skulle dock bli ett orimligt begreppskrav att varje handling i en diakonal verksamhet har en sådan prägel. Det kan vara relevant att tala om ”kristen vård” och om ett ”kristet sjukhus” men knappast om ”kristen kirurgi”. Men för att en verksamhet ska uppfattas som diakonal kan vi kräva att den ska innehålla tydliga uttryck för en kristen identitet, t ex andaktsliv, själavård eller att kristen tro ses som en självklar del av medarbetarnas identitet. Inte minst i de historiskt inriktade kapitlen i den här boken framkommer att en sådan identitet var en självklarhet under diakoni sällskapens första tid. Det är först efter mitten av 1900-talet som detta inte längre är självklart. Denna idé om en kristen prägel på själva handlingen torde inte vara aktuell om man talar om diakoni som ”alla döptas vardagsgärningar”. Det är främst verksamheter bedrivna av församlingar och särskilda diakoniinstitutioner som kan skapa en förväntan om en påtaglig kristen identitet i arbetet.

Diakoni och evangelisation En diakonal verksamhet kan också ha en klar kristen identitet genom att den är ett led i en kristen förkunnelse. Detta inslag har närmast varit en självklarhet inom diakonins historia. I Elisabeth Christianssons kapitel framgår att det fanns ett starkt omvändelsemotiv bland diakonins pionjärer. Att diakonin bara skulle avhjälpa social ut-

satthet och kroppsligt lidande var en orimlig begränsning. Själens frälsning var en central uppgift för diakonin och det kom till direkt uttryck i hur arbetet bedrevs. Det har skett en betydande nedtoning och generellt sett ett avståndstagande från sådana ambitioner. Gemensamt i de flesta aktuella skrifter om diakoni är att man tar avstånd från ”evangeliserande biavsikter”. Sådant är mission, men inte dia koni. Men det resonemanget blir lätt ytligt. Diakonens intention att stödja eller hjälpa någon villkorslöst kan mycket väl ingå i ett större avsiktssammanhang, som innefattar förhoppningar om den andra människans religiösa identitet. En sådan dubbelexponering av avsikter förekommer ofta i våra liv. Argumentet om de evangeliserande biavsikterna tycks också spela på uppfattningen att evangelisation innebär ett insisterande (kanske burdust och okänsligt) på den andres omvändelse. Den sociala insatsen skulle då bli ett manipulativt instrument för andra syften, i värsta fall genom att utnyttja den utsatta människans underlägsenhet. Man kan också konstatera att diakoni redan genom att vara knuten till ett kyrkligt sammanhang är ett uttryck för kristen tro. McLuhans slagord ”mediet är budskapet” kan passa in här. Om diakonin har en kyrklig kontext, då rymmer den ett språk och en kultur där ett trons tilltal är närmast ofrånkomligt.5 Huruvida diakoni uppfattas som evangelisation eller inte (och vilken innebörd man ger detta) är inget som behöver ingå i definitionen av ordet diakoni. För ganska många som bedriver diakoni i världens kyrkor är det dock närmast en självklarhet att diakoni ger påtagliga uttryck för en kristen tro.

Handlingens adressat Vare sig vi ser diakoni som enskilda handlingar med särskilda motiv, som en verksamhet med viss organisatorisk anknytning eller präglad av vissa värden och trosuppfattningar, så är det klart att de som i första hand uppfattas som diakonins mottagare är personer som är i en utsatt och svår position i livet. Som diakoni räknar vi inte gärna sådant som ger en guldkant på en redan välartad och resursstark tillvaro. Ett kriterium för att något ska vara diakoni har klassiskt varit att det handlar om insatser för att avhjälpa brister och svårigheter i livet. Det kan röra sig om en socialt marginaliserad situation av fattigdom och förtryck eller en nödsituation skapad genom sjukdom, olycka, övergrepp, missbruk, funktionshinder, sorg, åldrande m m. En standardformulering som kan användas generellt om diakonins mottagare är att de är ”personer i utsatta livssituationer”.

Bara för de mest utsatta? En tendens inom kyrkornas församlingsdiakoni är att lägga särskilt stor vikt vid ”de mest utsatta” och det temat kommenterar Charlotte Engel i den här boken. Denna tendens kan ses som uttryck för en viss diakonisyn, men det kan knappast vara ett begreppsligt krav att diakonin enbart eller främst ska arbeta för ”de mest utsatta”. Det är också en betydande svårighet att avgöra vilka de mest utsatta är. Den utsatthet som diakonin uppmärksammar har traditionellt handlat om kroppslig, psykisk eller social nöd. Riktar sig diakonin också till dem som lever med en existentiell eller religiös kris, som söker efter en ny identitet och livsmening eller längtar efter en gudstro? Är det me-

vad menas med diakoni — 21

ningsfullt att försöka avgränsa en kroppslig eller social utsatthet från en existentiell eller andlig, och bara göra den förstnämnda till diakonins arbetsområde?

Diakonal dimension Med de diakonidefinitioner som vi antytt kommer vi inte att kunna bestämma exakt vad i en församlings eller organisations arbete som ska räknas till diakoni och vad som är annan verksamhet. Det finns vissa aktiviteter som självklart faller under diakoni, men också sådant som är svårare att bestämma. Inom kyrkan talas det ibland om att en handling eller verksamhet har en diakonal dimension. Det kan finnas ett slags bieffekt av t ex en predikan eller en caféverksamhet i församlingen som innebär uppmuntran och livsmod för de berörda. Vi kan tänka oss att det finns ett sådant inslag i det mesta – kanske allt – som sker i en församling. Men det bör därför inte kallas diakoni i egentlig mening.

Är diakoni allt som diakoner gör i sitt arbete? Diakoni kan också förknippas med omsorgshandlingar och välfärdsarbete inom en särskild kyrklig tjänst. Till diakonens verksamhet har också räknats själavård, pedagogik, liturgi, med mera. Vad diakoner ägnar sig åt kan kartläggas genom empirisk undersökning och det man då får fram skulle möjligen kunna räknas som diakoni. Vissa typer av pedagogisk verksamhet kan uppfattas som en väsentlig diakonal aktivitet, och det innebär att den traditionella karitativa förståelsen av diakoni måste vidgas. Man kan också tän-

22 — diakoni

ka sig att medverkan i liturgin blir en del av definitionen. Men en definition som på detaljnivå reglerar vad som faller inom och utanför diakoni är inte önskvärd. Varken präster, kyrkomusiker eller andra kyrkoarbetare har ett sådant verksamhetsbegrepp. Allt som en diakon gör i sin tjänst kan inte gärna räknas som diakoni, lika lite som att allt en lärare gör är pedagogik.

Definitionsfrågan belyst utifrån två bibeltexter Frågan om vilka villkor som måste vara uppfyllda för att något ska räknas som diakoni kan belysas av två bibeltexter som ofta citeras i diakonins sammanhang. Det är texten om den barmhärtige samariern (Luk 10) och liknelsen om den yttersta domen (Matt 25). Om den barmhärtige samariern berättas att han ”fylldes av medlidande” inför den slagne mannen – ett brottsoffer – som låg döende vid vägen. Samariern gav mannen den akuta vårdinsats han behövde och betalade sedan för den fortsatta vården på ett värdshus. Något intresse för att skapa en relation mellan hjälpare och mottagare skymtar inte i texten. Var detta en insats som kan kallas diakoni? Av de kriterier på en diakonal handling som vi nämnt uppfylls kravet på att det ska finnas vissa motiv (medlidande) och dessutom uppfylls kravet på att handlingarna ska ha en viss karaktär (hjälp i en utsatt situation). Dessutom är det klart att handlingen fick ett bra resultat. Liknelsen om den yttersta domen i Matt 25 uttrycker att den avgörande bedömningen av en persons liv sker med utgångspunkt i vad personen har gjort – eller missat att göra – för de människor som varit i en akut utsatt situation av hunger,

törst, hemlöshet, nakenhet, sjukdom och isolering i fängelse. De som godkänns i domen får till sin överraskning höra följande ord: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav

– karaktär – intention/motiv – subjekt – resultat – kontext – uttryckta trosidentitet och – adressat/mottagare.

mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.6

Det ”jag” som det är fråga om är Kristus själv och överraskningen består i att de som gjort dessa insatser inte varit medvetna om det förhållandet att ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Utifrån denna berättelse har det utvecklats ett talesätt – inte minst i diakonala sammanhang – att man ska ”se Kristus i sin nästa”. Men den formuleringen strider mot en viktig poäng i liknelsen: att bistå personer i utsatta situationer – utan andra motiv. Är de handlingar som skildras som föredöml iga i denna liknelse att betrakta som diakoni? Av de aspekter vi beaktat för att kalla en handling dia koni uppfylls kriterierna att handlingen ska ha en viss karaktär (hjälp i en utsatt situation) och att den ger ett gott resultat. Men några särskilda motiv, hänvisningar till gudstro eller uttryck för en kristen identitet i själva handlingen uppmärksammas inte i denna text. Inte heller finns det något intresse för en organisatorisk ram för dessa insatser.

Summering – några definitionsförslag Vi har gett förslag på olika aspekter av en handling eller en verksamhet som kan beaktas när vi ska utforma en definition av diakoni. Det handlar om en handlings eller verksamhets

Om vi skulle beakta samtliga dessa aspekter i en diakonidefinition skulle definitionen bli ganska lång och alltför snäv. Samtliga dessa aspekter är viktiga vid utformningen av en samlad förståelse av diakoni. Men det betyder inte att alla dessa aspekter behöver beaktas i en definition. En definition måste ge en renodling, den är den minsta gemensamma nämnaren för det som definieras. Ett definitionsalternativ som svarar mot idén om diakoni som ”alla döptas vardagsgärningar” kan utformas på följande sätt: a) Med diakoni avses de insatser av hjälp och bistånd i mänskliga bristsituationer som utförs av kristna. Det är dock svårt att använda denna definition om diakoni som verksamhet. I ett forskningssammanhang eller när en diakon skriver en verksamhetsberättelse är det främst relevant med en definition som beaktar en handlings karaktär och dess kontext. En definition med den inriktningen kan t ex utformas på följande sätt: b) Med diakoni avses social verksamhet7 som bedrivs inom eller med anknytning till ett kristet samfund/en kristen organisation. En annan variant för en definition är att beakta handlingens karaktär och dess uttryckta motiv:

vad menas med diakoni — 23

c) Med diakoni avses social verksamhet som bedrivs med hänvisning till en kristen grundsyn. Detta sista förslag hänvisar främst till uttryckta motiv för en organisation, inte till de enskilda personer som är verksamma inom organisationen. Men en hänvisning till motiv finns egentligen underförstått också i det föregående förslaget, det finns uttryckta motiv för en kyrka eller för en organisation som har en kristen identitet. För diakonins pionjärer och för många av dess nuvarande aktörer skulle dock definitioner av det slaget inte vara tillräckliga. En diakonidefinition borde också klargöra att det är fråga om en verksamhet som har ett påtagligt kristet uttryck i olika avseenden, inte bara bedrivs av en organisation som hänvisar till kristna motiv för sin verksamhet. Det kan t ex handla om att kristet andaktsliv och själavård är en central del av verksamheten. En definition med den ansatsen kan formuleras på följande sätt: d) Med diakoni avses social verksamhet som bedrivs inom eller med anknytning till ett kristet samfund/en kristen organisation och som ger uttryck för en kristen identitet i verksamhetens utformning. Samtliga ovanstående definitionsvarianter har en värdeneutral karaktär. Ingen av dessa definitioner säger något om hur angelägen och värdefull diakoni är. Var och en av dessa definitioner kan omfattas av en person som egentligen inte har så höga tankar om diakoni eller annat som har att göra med kyrkan och kristen tro. Men om vi tar med något om verksamhetens resultat eller om vi närmare beskriver någon vär-

24 — diakoni

defull kvalitet som ska finnas i den diakonala verksamheten, då får vi en normativ definition. Det är inte så lätt att utforma en definition med en sådan innebörd, men den skulle kunna formuleras så här: e) Med diakoni avses social verksamhet som bedrivs inom eller med anknytning till ett kristet samfund/en kristen organisation och ger uttryck för en kristen identitet i verksamhetens utformning, och som leder till ökad livskvalitet för de personer som berörs. När en diakonal verksamhet planeras eller utvärderas är det naturligtvis i första hand dess kvalitet och resultat som uppmärksammas. Men det är svårhanterligt att använda uppgifter om sådant i en definition om vad diakoni är. De aspekter som kan vara användbara för en definition behöver inte vara de sidor av diakonin som är viktigast när vi vill utveckla en diakonal verksamhet eller fördjupa förståelsen av diakoni. I det senare fallet blir kanske frågor om diakonins subjekt, motiv, kristna identitet och diakonins adressater särskilt viktiga. Vi har diskuterat olika byggstenar i en diakonidefinition och gett några exempel på hur en del av dessa kan användas för att utforma en definition. Vi lämnar till läsaren att bedöma vad som kan vara en rimlig definition för olika sammanhang.

Diakoni och diakonin Ibland talas det om ”diakonin” i bestämd form. Uttrycket ger ett ganska obestämt intryck, men på motsvarande sätt talas det om t ex ”vården”, ”omsorgen” och ”skolan”. Då avses allt som kan betecknas med dessa respektive uttryck. På likna-

de sätt kan uttrycket ”diakonin” avse all diakonal verksamhet inom församlingar och särskilda institutioner.

andra bestämningar av diakoni Vi har uppehållit oss vid frågor om hur man kan definiera diakoni. Frågan har fått ett betydande utrymme eftersom litteratur om diakoni ofta resignerar inför möjligheten att definiera begreppet. Vår uppfattning är snarare att det går att definiera diakoni på olika sätt som ger lite olika nyanser. Vi har velat visa olika möjligheter att både nyansera och avdramatisera frågan om definitioner. Det finns många etablerade aktiviteter i samhälle och kyrka som inte kan ges en exakt, heltäckande och slutgiltig definition, det gäller för exempelvis socialt arbete, omsorg, själavård, predikan m m. Bristen på en slutgiltig definition av diakoni är inte särskilt anmärkningsvärd eller problematisk. Det finns en förvirring om diakonibegreppet som enligt vår mening är helt onödig och lätt blir ett hinder för en fördjupad teologisk och ideologisk reflektion. En sida av förvirringen är att sådant som metaforer, slagord och kortfattade teologiska tolkningar och programbeskrivningar uppfattas som definitioner.8

Metaforer och teologiska sammanfattningar En diakonidefinition måste skiljas från metaforiskt bildspråk av olika slag, som avser att lyfta fram något angeläget eller träffande för diakoni. Exempel på sådana bilder är att diakoni är ”kyrkans kroppsspråk”, ”barmhärtighetens tecken”

eller ”kärlekens rörelse mot hela skapelsen”9. Definitioner måste också skiljas från olika programförklaringar för diakoni. Ett exempel på en enkel och slagkraftig programformulering för diakoni är ”saklig omsorg om nästan”. Förvirringen kring diakonibegreppet har alltså gynnats av att metaforiskt bildspråk, programförklaringar och teologiska avsiktsförklaringar lanserats som definitioner. En sådan formulering lanserades av Svenska kyrkans diakoninämnd (1965–85): Diakoni är omvårdnad grundad i Kristi kärlek i syfte att hjälpa människan i hennes olika livssituationer och göra det möjligt för henne att frigöras till tro och tjänst. Inom Sveriges Kristna Råd har man arbetat fram följande programförklaring: Diakoni är medmänsklig omsorg grundad i Kristi kärlek, uttryckt i kyrkans liv och vill genom barmhärtighet, respekt och solidaritet möta människan och hennes utsatthet.10 En teologisk avsiktsförklaring som blivit vanlig i Svenska kyrkan är följande formulering: Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.11 Bildspråk, teologiska tolkningar och programskrivningar för diakoni kan vara mycket viktiga, men de ska inte förväxlas med definitioner. En definition bör vara formulerad så att man kan enas om dess innebörd oavsett hur man ställer sig

vad menas med diakoni — 25

till det som definieras. Uttryck som ”grundad i Kristi kärlek”, eller ”frigöras till tro och tjänst” förutsätter att man bejakar en kristen tro. Sådana formuleringar bör inte användas i en definition. Men de kan användas i teologiska tolkningar av och programskrivningar för diakoni.

Diakonisyn Man bör skilja mellan en diakonidefinition och utvecklandet av olika genomarbetade uppfattningar om diakoni. Till en sådan diakonisyn hör en teologisk tolkning, som relaterar diakoni till frågor om Gud, Kristus och det kristna livets förpliktelser. I en sådan teologisk tolkning bör det finnas en kyrkosyn som kan ge en bild av vilken identitet och vilka uppgifter kyrkan har i samhället. I en diakoniuppfattning ingår rimligen också en uppfattning om diakoners liturgiska och pedagogiskt-pastorala uppgifter. Någon detaljerad avgränsning behöver det inte vara fråga om; i rollen som exempelvis lärare ingår det också andra uppgifter än att undervisa och i rollen som läkare ingår andra uppgifter än att vårda patienter. På sam-

26 — diakoni

ma sätt ingår det andra uppgifter i rollen som diakon än att bedriva diakoni. Det finns ofta också ideologiska inslag i en diakonisyn. Den kan ge uttryck för ett samhällsideal och ge en tolkning av vilka problem vi har i samhället. Dessutom kan en diakoniuppfattning innehålla idéer om hur dessa problem kan lösas och vilken roll diakonin och kyrkan bör ha i det sammanhanget. Det finns ofta också en antydande människosyn i tänkandet om diakoni, föreställningar om människans natur, om vilka egenskaper som är eftersträvansvärda för människor och vilka genuina behov vi har. Dessutom kan en diakoniuppfattning uttrycka idéer om vad ett gott mänskligt liv innebär, frågor om vilket ansvar vi har för andra och normer som till exempel värdighet, rättvisa, jämlikhet, humanitet/barmhärtighet, solidaritet, mänskliga rättigheter och människovärdesprincipen. I den här boken behandlas sådana frågor och den kan därigenom ge material för att utforma en diakoniuppfattning eller diakonisyn – något som är betydligt viktigare än att formulera en diakonidefinition.

Noter 1. 2. 3. 4. 5. 6.

Næss 1971 och Grenholm 2006. Gallie 1955–56. Swedner 1996. Wingren 1960, s 168. Hansson, Mats J 1999. Texten anspelar på Psaltarens psalm 146 och Jesaja kap 58. 7. Uttrycket ”social verksamhet” ska uppfattas som synonymt med ”välfärdsarbete”, ”verksamhet som har en välfärdsinriktning” eller ”verksamhet som utgör ett socialt ansvarstagande”. 8. En serie sammanhängande diakonidefinitioner som tar sin utgångspunkt i en teologisk reflexion, men som också delvis kan användas som ett slags klassifikation av olika betydelser av diakoni, har utformats av Blennberger 1989. Stål 1999 visar att denna definition ock-

så kan användas i ett socialvetenskapligt perspektiv. 9. Wingren 1960, s 177f: ”Kyrkan sträckes ut i en kärlekens rörelse mot hela skapelsen. Och denna rörelse, en till sitt väsen omättad rörelse, alltid utsträckt mot ett osynligt mål och alltid seende ett ”ännu icke” framför sig, den rörelsen är världsmission och diakoni” (originalets kursivering). 10. Barmhärtighet och solidaritet, Sveriges Kristna Råd 1999. 11. Denna sista formulering framstår som märklig genom att föreskriva ett slags ömsesidighet. Den försöker undvika den asymmetri som är ett närmast ofrånkomligt drag i de flesta hjälpinsatser. Men varför ska det krävas ömsesidig solidaritet av t ex en deltagare i en sorgegrupp eller en besökare i en caféverksamhet?

vad menas med diakoni — 27

2. Diakoni – teologisk reflexion Mats J Hansson

det historiska arvet Berättelsen Kristen tro bygger på berättelser. Det är förvånande att finna hur många av dessa som handlar om vanliga människors vardag. Skildringen av Jesu liv domineras av helande, läkande och livgivande. Ropen från människorna handlar om hörsel och syn, tal- och rörelseförmåga. Det finns inget särskilt religiöst i dessa nödrop, de som blir helig skrift. Texterna drar in den jordiska, kroppsliga tillvaron i Gudstron på ett sätt som tvingade kyrkan att ställa frågor om hur vardagens fysiska realiteter förhåller sig till kristen tro.1 Den kristna församlingen gjorde till sitt uppdrag att sörja för fattiga, sjuka och hemlösa.2 Inget teologiskt begrepp sammanfattade denna verksamhet, man nöjde sig med att konkret benämna det man ägnade sig åt – drev hospital, barnhem, leprosarier, härbärgen osv. I dag, däremot, betecknas kyrkans sociala engagemang med ordet diakoni. Därmed antyds att det finns ett särskilt kristet förhållningssätt till social nöd. Men vad betyder då en stödjande insats för en människa när den tolkas utifrån en kristen

livssyn? Och hur påverkas en sådan tolkning av kyrkans plats i ett modernt välfärdssamhälle, ett samhälle som oberoende av kyrkan erbjuder vård och omsorg av det slag som kyrkan historiskt har värnat om? Finns det utrymme för diakoni i Sverige idag? Finns det teologiska motiv för ett kristet socialt engagemang? Dessa frågor ska följa oss genom kapitlet. Vi inleder med en historisk tillbakablick, som i glimtar visar hur det kommer sig att man i dag talar om diakoni i kyrkan. Vi ska därefter se vad detta ur teologisk synpunkt innebär för den kristna församlingens förhållande till social nöd. Har kyrkan en i någon mening privilegierad position när det gäller sociala insatser? Frågan kommer leda oss både till Nya testamentets diakonia och till de teologiska grundpositioner som avgör hur vi tar ställning till detta i slutändan mycket praktiska problem. En språklig kommentar: De klassiska trosbekännelserna nämner i tur och ordning Skaparen, Frälsaren och Anden/kyrkan. Dessa första, andra och tredje ”artiklar” ger en behändig terminologi, som jag kommer utnyttja.

diakoni – teologisk reflexion — 29

Via caritatis

Gestaltning

Redan från början uppfattas det kristna livet som kärlekens väg, via caritatis. Liksom Gud har älskat människan, gränslöst och utan att hon förtjänar det, så uppmanas människan att gränslöst älska sin nästa. Detta bud, hur oöverstigligt det än ter sig, har kommit att prägla kristendomens uppfattning om människans kall här i världen. I de gamla grekiska stadsstaterna gällde ens skyldigheter den närmaste gemenskapen; medmänniska var den som bodde i den egna staden eller som man var släkt med. Men med hellenismen löses gamla gemenskapsformer upp, och med dem tryggheten och tillhörigheten. Etiken börjar i allt högre grad handla om själens dygder och hur dessa kan odlas av den enskilda människan, avskuren från sina traditioner, seder och bruk. Ett stort inflytande får det stoiska idealet att bevara sinnesron i livets skiftande omständigheter. I denna miljö är kyrkans förkunnelse om kärleken till medmänniskan en nyhet. Via caritatis handlar om konkreta behov, och de uppmärksammas utan avseende på den nödställdes sociala eller religiösa tillhörighet. Kristendomen introducerar kroppen, hälsan, det fysiska och sociala livet som legitimt fokus för andligt liv. När Gamla testamentets profeter i sin reflexion återvänder till befrielsen ur slaveriet i Egypten eller räddningen från fångenskapen i Babel, då är det fysiska händelser som ger material till insikter om Guds vilja. I Nya testamentet blir Gud själv människa med en jordisk kropp som känner av hunger och trötthet, som dör och uppstår. När Jesus presenterar sin himmelske fader, då är det en Gud som låter solen gå upp, låter det regna, som sörjer för fåglarna och markens växter, en Gud som liknar en förälder i omsorgen om barnen.

Kyrkan har inte bara bekämpat fattigdom och sjukdom, utan också gett dessa handlingar en gestaltning. Den hjälpande och stödjande handlingen inarbetades i kyrkans självförståelse som ett av dess uppdrag. Diakoni utövades inte bara, utan representerades också i kyrkan genom meningsbärande symbolhandlingar – detta är väsentligt för den teologiska tolkningen. Att ge ett glas vatten åt en törstande är en elementär diakonal handling, men kyrkan har inte nöjt sig med detta. I utformningen av gudstjänst, liturgi och kyrkliga tjänster har man gett gestalt åt något som uppfattades vara mer än konkreta hjälpinsatser. I den tidiga kyrkan kunde en kristen slav och slavägare mötas i nattvardsfirande – att detta blev ett uttryck för något berodde på den symboliska värld som kyrkan förfogade över, och den sociala insatsen blir föremål för en omsorgsfull symbolisk gestaltning. Kyrkans sociala verksamhet var inte bara funktionell (genom att erbjuda hjälp och stöd), den var också rituell, den var en presentation av något, en åtbörd, en gest.3 Diakoni i dag uppfattas därför inte bara som en repertoar av sociala insatser utan också som ett uttryck för hur man i församlingen uppfattar sig som kyrka. Kanske bör man gå ännu längre och hävda att diakoni är ett uttryck för kyrkans självförståelse, resultatet av en reflexion över vad k yrkan väsentligen är. Vi kommer under framställningens gång möta båda dessa perspektiv: å ena sidan den hjälpande, stödjande handlingen, diakoni, och å andra sidan den kyrkliga gestaltningen, diakonatet. Till en början löper dessa perspektiv sida vid sida. Ordet diakoni är hämtat från grekiskan, Nya testamentets språk. Substantivet diakonia (och

30 — diakoni

motsvarande verb diakonein) översätts vanligen med olika uttryck för tjänst, och används därför också om Jesu tjänande. Diakonia förknippas tidigt med kristna människors ideal när det gäller ett liv i Jesu efterföljd. När kyrkan etablerar sig som institution och särskilda tjänster inrättas i församlingarna, då får man användning av substantivformen, diakonos, ofta översatt med medarbetare eller tjänare. Varje ledande tjänst i församlingen var ett officiellt utövande av diakonia. Men ordet diakonos kom också – förvirrande nog – att användas för ett särskilt uppdrag i församlingen, inriktat på sådant som fattigvård, ekonomisk förvaltning, administration, undervisning, handläggning av biskopens ärenden och särskilda uppgifter i gudstjänsten.4 Jag kommer att referera till diakonia, diakonein och diakonos som ”diakoniorden i Nya testamentet”, eller – för variationens skull – sammanfatta dem med uttrycket diakonia. Diakonens tjänst knöts tidigt till församlingens gemensamma måltid, där firandet av nattvarden, eucharistin, ingick som ett moment. Men under grekiskt inflytande förändras synen på nattvarden, och man får svårt att uppfatta en vanlig jordisk måltid som platsen för Kristi närvaro och förening med människan. Brödsbrytelsen spiritualiseras; den kan inte längre ingå i en måltid där också fattiga utspisas. Eucharistin blir så småningom nattvardsmässa i dagens utformning, lösgjord från den ursprungliga omsorgsdimension som omvittnas av bland andra Justinus martyren på 150-talet.5 I denna process förskjuts också diakonens uppdrag mot en rent liturgisk tjänst. Den sociala omsorgen övertas av ordnar, kloster och enskilda kristna. För en lång tid framåt är det kristna omsorgsarbetet frikopplat från kyrkans diakonat; även diakonisällskapen hade en fri ställning i förhållande till kyrkan.

Ordet diakoni Ordet diakoni tas i bruk av de tyska diakoniinstitutionerna på 1800-talet, när man konstruerar ett tyskt ord (Diakonie) av grekiskans diakonia.6 I Sverige följer man exemplet, och använder ”diakoni” som beteckning för den verksamhet som diakoni sällskapen ägnade sig åt. Enligt Nationalencyklopedins ordbok (1995) är det äldsta belägget för uttrycket diakoni i svenska språket från 1848 (året då det första svenska diakonisällskapet grundas). Pietismen, som präglade sällskapsdiakonin i Sverige, hade frikopplat både lära och andligt liv från den kyrkliga institutionen och bidragit till skapandet av ett fristående offentligt socialt arbete. Diakoni kom att förknippas med en mängd humanitära aktiviteter, där kulturgärningar som bildningsarbete, pedagogik och boktryckeri samsades med sjukvård och hjälp till fattiga, hemlösa och andra ”elända”. Men diakoni handlade också om de fattigas själar. Misären förnedrade människan, och det var svårt att tänka sig en andlig omvändelse som inte gav livet i övrigt en grundläggande värdighet. Därför arbetade man för både omvändelse och mänsklig upprättelse. Det är detta ord, diakoni, som används i den nuvarande kyrkoordningen för Svenska kyrkan för att ange ett av församlingens uppdrag. Men ordet brukas i en situation som i viktiga avseenden skiljer sig från den period då det myntades.7 För det första: Inom sällskapsdiakonin fanns, som vi noterat, en omsorg också om den nödställdes eviga väl. I dag skiljer man i regel diakoni från kyrkans evangeliserande uppdrag; diakoni uppfattas sällan som ett medel för att nå fram till människor med evangeliets budskap.8 I Kyrkoordning 2000 skiljer man mellan församlingens uppdrag att bedriva diakoni och uppdraget att missionera.

diakoni – teologisk reflexion — 31

Därmed har man kapat bort en del av det diakonala arbetet som var självklar inom sällskapsdiakonin. Återstår för kyrkan i dag att ägna sig åt konstruktiv omsorg om människor i utsatta livssituationer, utan förväntningar om något särskilt gensvar. När de efterfrågade behoven är tillgodosedda, då är saken ur världen. Men räcker detta för att ge innehåll åt ett kyrkligt uppdrag? Frågan är inte huruvida konstruktiv omsorg är Guds vilja, eller om enskilda kristna bör ägna sig åt detta. Frågan är om kyrkan bör göra det till sitt uppdrag. För det andra: Dagens samhälle präglas av en omfattande offentlig välfärd. De personer som i dag är verksamma inom svensk diakoni tillhör de efterkrigsgenerationer som upplevt den största och mest explosiva välståndsökning som världen skådat. Diakonisällskapens pionjärer i kåkstädernas och fattighjonens 1800-tal hade nöden runt hörnet; med ordet diakoni gav de en teologisk tolkning åt sina insatser. 150 år senare talar vi fortfarande om diakoni, med en bibehållen uppfordran till att hjälpa och stödja, men de fattiga och sjuka finns inte längre bakom knuten, utan omhändertas i ett av världens mest omfattande välfärdssystem. Diakonins betydelsehorisont har förändrats, men den omsorgsinriktade (karitativa) innebörden av diakoni lever kvar, inte bara i Kyrkoordning 2000 utan också i allmänna föreställningar om diakoni. Kjell Nordstokkes definition torde vara representativ: ”Diakoni er kristnes konkrete handling til beste for mennesker i nöd.” 9 Men är det befogat att behålla ett karitativt diakonibegrepp i en situation som sedan länge gjort omsorgen till en gemensam, till största delen offentlig angelägenhet, oberoende av religiösa motiv? Detta gör att diakonins insatser idag kräver en annan motivering. Det beror naturligtvis inte på att nöden skulle vara utrotad i ett modernt väl-

32 — diakoni

färdssamhälle, utan på att ett sådant samhälle genom sina institutioner erbjuder en rekvisita för sociala insatser som är oberoende av kyrkan och som kan kanalisera också kristna människors sociala engagemang. Med andra ord, inga välfärdsinsatser står och faller med den kristna församlingen. Inte heller är församlingen en självklar plattform för de kyrkans medlemmar som vill arbeta socialt. En tredje omständighet, som hänger samman med den nyss nämnda, är att Svenska kyrkan i Kyrkoordning 2000 framträder som en samling geografiskt fördelade pastorat, över tusen till antalet och tämligen självstyrande. Varje pastorat har möjlighet att bedriva social verksamhet, vilket gör församlingen till en potentiell välfärdsaktör, en lokal diakoniinstitution om man så vill.10 Vad betyder detta teologiskt? Några skulle säga att det hela är ytterst odramatiskt: en församling, som tar på sig sociala uppgifter, lämnar helt enkelt ett bidrag till den totala välfärden i landet, utan att prestationerna nödvändigtvis skiljer sig på något avgörande sätt från övriga välfärdsinsatser. Mot denna inställning protesterar andra: ordet diakoni vore malplacerat, ja direkt missledande, om inte kyrkan och den kristna tron satte en särskild prägel på sitt sociala engagemang. Dessa tre omständigheter samspelar. Frånvaron av evangeliserande sammanhang riskerar att beröva diakonin en identitet som hade kunnat vara särskilt betydelsefull i ett läge där konstruktiva sociala insatser redan utförs av offentliga och enskilda välfärdsaktörer.

Det egenartade och det allmänna I denna situation hade man kunnat söka diakonins teologiska hemvist i den kyrkliga symbolhandlingen, i liturgi och gudstjänstliv. Vi ska möta dessa tan-

kar i sista delen av kapitlet, och lämnar dem åt sidan till dess. Det finns nämligen andra vägar att gå. Man kan hävda – som ett gensvar på de nyss nämnda tre omständigheterna – att församlingens sociala verksamhet, även när den är konstruktivt inriktad på att möta omedelbara fysiska och sociala behov, inte alls bör likställas med andra omsorgsinsatser i samhället. Kyrkans omsorg är speciell. Att kyrkan representerar något annorlunda på detta område, det kan uttryckas på olika sätt. Werner G Jeanrond talar om den kristna församling som i sina gemenskapsformer har speciella möjligheter att gestalta ”den nya livsordningen” och därmed framstå som en motkraft i samhället.11 John Shelby Spong pekar på församlingens möjlighet att stå för ”gemenskapens gåva” i de opersonliga välfärdssystemen.12 Det är också ett faktum att många människor har särskilda förväntningar på församlingen, också när den engagerar sig socialt. Det finns ett särskilt anspråk på medmänsklighet som de förknippar med kristen tro. Att kyrkan framstår som ett alternativ kan också hänga samman med att offentliga (och många andra) välfärdsaktörer förhåller sig neutrala i livsåskådningsfrågor. Alltså: Dagens diakoni har måhända inga evangeliserande avsikter, men, säger man, den framstår icke desto mindre som speciell på grund av sitt kristna sammanhang. Diakoni utförs i den kyrkliga gemenskapen, är inspirerad av kristen tro – och detta gör skillnad. Men alla håller inte med om detta anspråk på egenart. De skulle kunna resonera så här: Historien visar att kyrkan och dess institutioner inte bara förkunnat evangelium, utan också bedrivit fattigvård, skolundervisning, åldringsvård och sjukvård. I dag skulle vi kalla detta för välfärdsarbete, och man kan säga att kyrkan på 1900-talet

lämnar över stafettpinnen till samhällets offentliga trygghetssystem. Det moderna välfärdssamhället bedriver i realiteten det som förr kallades kristen barmhärtighet, men nu under andra benämningar. Redan på 1940-talet erinrar Hjalmar Lindroth om att välfärdsstaten har sina rötter i en kristen kärlekstanke.13 Gustaf Wingren uppfattar den moderna socialstaten som ”anonym diakoni”. Samhället fördelar resurser till de sämre lottade utifrån en värdering som i princip överensstämmer med den kristna barmhärtighetstanken.14 I ljuset av detta är det ett missgrepp att åter tilldela kyrkan den sociala roll som nu övertagits av offentliga och enskilda aktörer i välfärdssamhället. De värderingar som kyrkan historiskt sett har stått för är inympade i den moderna välfärds ideologin, men under andra benämningar. Följden blir att församlingarna, när de engagerar sig socialt, inte framstår som originella annat än i sättet att benämna sina prestationer. Enligt denna uppfattning kan kyrkans sociala insatser lika gärna ske i offentlig (eller annan enskild) regi utan förlust av avgörande kvaliteter. Här har vi nu två inställningar, en som betonar kyrkans möjligheter att göra skillnad, även socialt, och en som erinrar om hur mycket kyrkan har gemensamt med den offentliga välfärdens värderingar, och hur försumbar skillnaden är mellan kyrka och samhälle på denna punkt. Dessa alternativa inställningar löper som en tråd genom kapitlet, och jag vill därför, innan vi går vidare, försöka presentera dem i ett lite större sammanhang.

Två hållningar till kristen tro Att i varje livssituation kunna räkna med Guds närvaro ingår som en allmän övertygelse i kristen

diakoni – teologisk reflexion — 33

ISBN 978-91-526-3807-1

9 789152 638071

[red.] Erik Blennberger & Mats J Hansson

Diakoni – tolkning, historik, praktik

[red.] Erik Blennberger

& Mats J Hansson

Diakoni tolkning, historik, praktik