9789152638064

Om att gå sönder och sörja sig hel

Man blir människa igen Göran Larsson

Man blir människa igen Göran Larsson Om att gå sönder och sörja sig hel

© 2020 Verbum och Göran Larsson Omslag: Eva Lindeberg Omslagsfoto: Mattias Axelsson Inlaga: Aina Larsson / Sättaren Tryck: Livonia, Lettland 2020 ISBN 978-91-526-3806-4 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Till mina barn Isabel, Jacob, Cecilia och Isak Med er. Fรถr er. Alltid.

Pappa

Innehåll Förord 11 del i Isak – vår berättelse ”Hälleberget, du vet” Tiden före

17

Att fatta det ofattbara Den 15 april 2004

22

Dagen efter Den 16 april 2004

32

Gråta, minnas och berätta Några dagar senare

36

”För er som nydrabbade” Någon vecka senare

44

”Snart har vi gjort den här begravningen tio gånger” Slutet på april, början på maj 2004

55

Sista gången jag håller min son Första veckan i maj 2004

62

Levande i dödens närhet Den 7 maj 2004

64

”Må du vila i frid, Isak Larsson” Den 8 maj 2004

67

Tomheten efteråt Den 9 maj 2004

71

En knappt skönjbar upphöjning under täcket Slutet av maj 2004

72

”Ska du inte åka till Los Angeles?”

Slutet av juni 2004

75

Sorgepaus i LA Juli 2004

77

On-off-ångesten 82 Augusti 2004 ”Som du håller på” Hösten 2004

84

Ett ljus för varje liv som slocknat Allhelgonahelgen 2004

89

Ångest är löslig i alkohol Hösten och vintern 2004

92

Jag tappar det mesta, men inte tron Jultiden 2004

96

Hur mycket det än stormar Nyår 2005

102

Ett sätt att dra döden vid näsan Vårvintern 2005

104

Gryning, hopp och ljus Juni–juli 2005

108

”Jag hade också velat få en hälsning” Hösten 2005

111

Livet i berg-och dalbanan Januari 2006

115

”Jag behöver det vackra” Hösten 2006

117

”Ska vi flytta igen alltså?”

Våren 2007

118

”Nu vänder vi ryggen mot döden” Sommaren och hösten 2007

121

”En bön för alla ensamma själar” Jultiden 2007

122

Förnöjsamhet 125 Våren och sommaren 2010 En goodiebag på bordet Våren 2013

128

Man blir människa igen Hösten 2013

129

”Isak-lådan” 132 Våren 2016 ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn” Augusti 2017

133

De sista såren November 2019

134

del ii Liten sorg- och krisskola Krisens tidpunkt 140 Krisens storlek 141 Tidigare kriser 142 Nätverket vid krisen 142 Föreställningar och fantasier om krisen 143 T-trauman och t-trauman 144 Inlärd hjälplöshet 147 Kriskurvan – en hjälp att förstå vad som händer 150 Chockfasen 152 Faktafasen 152

Reaktionsfasen 153 Bearbetnings- och reparationsfasen 155 Nyorienteringsfasen 156 PTSD och c-PTSD 157 Förmågan att komma igen 160 del iii Läkevägar– Man blir människa igen Ge lidandet plats i livet Bli vän med rädslan Ge sorgen vänner Vårda dina relationer Ge sorgen nya vänner Ge sorgen ett rum Använd kroppen Ge sorgen ett ljud Ge sorgen skönhet Ge sorgen flera ansikten – våga sörja olika Ge sorgen tid Ge sorgen en gräns Ge sorgen mening Ge sorgen ett brustet halleluja

163 165 169 173 178 183 185 187 188 190 192 194 198 199

Efterord 201 Tack 203

Förord Livet kan vara alldeles, alldeles underbart. Och fasansfullt. Mitt eget har rymt glimrande, glittrande ögonblick då lyckan med nöd och näppe fått plats i kroppen. Alltifrån en svunnen julafton då jag somnade med de nya blanka skridskorna på, till dagen då jag prästvigdes och min gamla mentor med tunga trygga händer lade stolan och mässhaken på mina axlar. Den första skira kärleken när Anna vigt hoppade upp på räcket bredvid mig och liksom råkade snudda med sin hand på min. Det var elektriskt. Jag vågade knappast andas.

Krokodiljakter i Amazonas, skidturer längs fjällen i Norge. Tidiga ensamma meditationsmorgnar med evighetsupplevelser och en Närvaro jag inte gärna pratar om, men som är själva fundamentet i mitt liv. Barnen som klänger och far i ribbstolarna i prästgården och kiknar av skratt. Närheten till henne som betytt allt genom alla år.

Men också det andra har funnits där. Trauman och svek. Sjukdom, olyckor och död. Jag har brutit armar, fingrar och nyckelben. Jag har blivit mordhotad av intagna på behandlingshem och av säkerhetspoliser i Bolivia. Jag har bedragit och blivit bedragen. Jag har i mitt arbete hört andra berätta om fasor som knappt går att beskriva i ord och själv vandrat i bårhus, där döden slagit till i sin mest groteska form. Jag har utbildat mig och utbildat mig igen. Och jag har gått i långa terapier och många terapier, åratal i sträck. Jag har känt mig tämligen livserfaren.

Men ingenting av det jag varit med om dittills, förmådde bära mig genom den katastrof det innebar när vår son Isak valde att avsluta sitt liv en vacker aprildag strax innan han skulle fylla 18 år.

11

Min och vår historia tillsammans med Isak – och utan honom – är ingenting jag velat eller ens tänkt berätta. Men historien ville bli berättad. Till slut, nu efter sexton år, är det kanske möjligt. För att hedra minnet av honom som inte längre är med oss. För att hedra livskämparna i familjen, Isaks syskon och min hustru Solveig som aldrig gett upp drömmen om ett gott liv. För att hedra barnbarnen som aldrig fick lära känna världens finaste farbror och morbror. För att hedra alla de släktingar, vänner och grannar som bar oss genom sorgen, när vi inte orkade ta ett enda steg själva.

För att hedra dem jag mött i mitt arbete som slitit med sina vrenskande liv och vrånga själar, men vägrat ge upp.

Man blir människa igen är inte först och främst en berättelse om en katastrof. Den vill vara en berättelse om hopp och om kärleken till ett Liv som mitt i all skörhet också är starkt och outplånligt. Min förhoppning är att den ska kunna bli åtminstone någon till hjälp och läkedom när man har varit med om något så svårt att man inte vet om – och hur – man ens ska orka fortsätta andas. Än mindre leva.

Men att man blir människa igen, det är min tro och fasta övertygelse.

I bokens tredje del skriver jag mer om det.

Några klargöranden. Den första delen av Man blir människa igen bygger på mina upplevelser och minnen och Solveigs dagboksanteckningar i samband med Isaks död. Insprängda stycken med kursiv stil, är direkt tagna ur Solveigs dagbok. Solveig är en skrivande människa och allt viktigt i hennes liv hamnar på papperslappar och i anteckningsblock, och jag tackar henne varmt för att jag fått låna dem.

Texterna är bara varsamt reviderade för att göra dem mer läsbara.

Våra barn och deras sorg har till stor del medvetet lämnats utanför den här berättelsen.

Du som läser kommer att märka att tider och händelser efter Isaks död flyter ihop – och isär. ”Det är ingen ordning på allting” som en god vän brukar säga. Det var så det var och jag har valt att inte redigera det alltför mycket för att ge läsaren möjlighet att dela 12

upplevelsen av katastrof och kaos. Man sörjer olika och man minns olika. Den röda tråden är inte logisk. Den är känslomässig.

I berättelsen förekommer de flesta av våra släktingar, vänner och andra hjälpare med autentiska namn. De har alla gett sitt tillstånd till det – och de som velat förbli anonyma har fått vara det, i den mån de finns med i berättelsen. Ingen person är beskriven eller citerad mot sin vetskap eller vilja eller på ett sätt som går att identifiera.

Den andra delen, Liten sorg- och krisskola, har ett mer psykologiskt och teoretiskt perspektiv. Det är en enkel orientering i hur det kan se ut när man drabbats av trauman och kriser.

En stor del av det jag skriver i bokens sista del, Läkevägar, har tidigare publicerats i Lilla sorgeboken (Verbum 2019) Det återfinns här i utökad form, anpassad till den här bokens ärende.

Grop-Algots gård i maj 2020 Göran Larsson

13

del i

Isak – vår berättelse

”Hälleberget, du vet” Tiden före ”Du, nu har vi föredrag för allihop!”

Bästa kompisen sätter armbågen i sidan på mig så att revbenen bågnar. Men jag är redan förlorad. De bruna ögonen mitt emot är så stora, så levande och så varma att jag blir bergtagen på sekunden.

Allt jag någonsin drömt om sitter rakt framför mig och jag är blixtförälskad tvärs genom hela mig.

Efter elva månader i Latinamerika. Efter elva månader av vedermödor, sjukdomar, äventyr och reportage. Efter tusentals diabilder och tillfälliga kvarter i slumkåkar, djungelhyddor, små kyffen av lertegel och så skabbiga hotell fyllda med småkryp att jag ville stå och sova. Efter hundratals intervjuer med gatubarn, soptippsfolk, barfotapräster, ärkebiskopar, missionärer, gerillakrigare, statstjänstemän, fackföreningsmänniskor och polischefer, var det dags att redovisa resultaten av alla vedermödor, nu på en lärarfortbildning i Karlstad.

Och där, bland sextio andra satt hon, mitt livs kärlek. Fyrtio år senare kan jag gråta av lycka över att hon är min och jag hennes.

Men då, då hade vi en studiedag att ta oss igenom. Jag tror inte det blev så mycket bevänt med det där med att ”föreläsa för allihop”.

Men vi tog oss igenom på något sätt i alla fall.

Efteråt stod vi och småpratade, hon och jag och dottern hon hade med sig. ”Solveig heter jag.” ”Göran.” ”Det här är Cecilia.” ”Hej Cecilia.” ”Kom! taxin väntar”, säger hon med de bruna ögonen. ”Vi ska åka till min ärtiga moster i Uppsala.” Den lilla ser nöjd ut när hon

17

säger det. De snor iväg ut genom dörren. ”Lustigt”, ropar jag efter dem, ”dit ska jag också!” ”Sätt fart för tusan hakar Lars, ner med grejorna!” ”Kom igen Henke, rappa på, det är bråttom!” Vi river ner filmdukar och projektorer, indiankläder och stenciler och blåsrör i en farlig fart och slänger in grejorna i släpvagnen och Lars gamla PV. En blinkers hänger och slänger i sina kablar och slår mot plåten när vi i ilfart drar genom stan och ner mot stationen. Jag lånar en hundralapp i flykten, rusar ut på perrongen och slänger mig upp på ett tåg som redan fått upp farten. Hann inte ens kolla om det var rätt tåg. Tack och lov var jag inte på väg till Torsby eller Skövde.

Men nu gällde det att vara lite cool och inte verka alltför intresserad. Andas! Jag hittade dem i en kupé i vagn fyra. ”Oj, vilket sammanträffande. Sitter ni här?!” Vi pratar om ditten och datten och dottern hette fortfarande Cecilia men också Amanda Helena, och ”min ärtiga moster” hette Kathrin. Och knappt hade vi hunnit säga mer än så förrän vi var i Uppsala.

Snålblåst och iskallt som vanligt. ”Tack för sällskapet. Vi kanske ses.” Sa hon och satte sig i en ny taxi utan att vända sig om. Suck. Klockan halv elva på kvällen i slutet av oktober. Pank och utan någonstans att ta vägen. Duggregn och blöta löv. Men jag fick fyra timmar på tåget, tröstar jag mig med, medan jag försöker komma på om jag känner någon i Uppsala som kan låna mig en säng och hundra kronor till hemresan.

Fyra timmar och ett avrivet tidningshörn. 0563-139 75.

Ja, det blev vi. Solveig, Cecilia och jag. Jag blev präst samma år som Solveig och jag gifte oss – en strålande, gnistrande oktoberdag med ett fyrverkeri av sprakande höstlöv i solskimret. Allt var så vackert att det värkte och nästan gjorde ont. Och jag grät mig igenom vigseln så att nioåriga Cecilia trodde vi var på begravning. ”Jag trodde man skulle bli glad av att gifta sig… det är alla andra… men ni är ju förstås inte som alla andra...”

Ganska snart började vi längta efter fler barn. Solveig var lika intresserad av Sydamerika som jag och var lärare i spanska för ett 18

latinamerikaprojekt i norra Värmland via ABF. Tänk om vi skulle adoptera. Därifrån. Ja, inte ABF då, alltså…

När det gäller hustrun och mig är det inte mycket som blir tänkt som inte också blir gjort. Vi är bra på att omsätta idéer i handling.

Fyra år senare, 1986 på hösten damp det ner en förfrågan i brevlådan. ”Det finns tre övergivna barn på ett barnhem i Cali, Colombia, sex, fyra och ett och ett halvt år gamla…” Tre?! Ett hade vi tänkt. Kanske ett syskonpar. Men tre …

Några veckor senare kom korten. Och så var det kört. Solveig låg under ett täcke och studerade varje detalj varje ledig stund. ”Så vackra”, grät hon, ”så underbart vackra”. Hon kunde inte se sig mätt på dem, på ögonen särskilt.

Tre syskon uppradade i en trappa på ett barnhem som hette Chiquitines, ett halvt jordklot bort. Vi hade aldrig träffat dem, visste inte något om dem, de visste inte att vi fanns och drömde om dem, men våra var de. Från den stunden fanns bara en tanke hos både Solveig och mig. Vi måste dit. Nu. Riktigt så fort gick det inte. Strejk i Colombia. Gerillakrig och knarkbaroner i Cali. Domstolar som inte kom fram till beslut. Födelseattester försvunna i ett nerbränt socialkontor. Försvunna släktingar.

Långsam svensk byråkrati. Vi slet och kämpade för tre övergivna barn som vi inte ens kände, men de bodde redan i våra hjärtan och nu skulle de hem. ”Skönt”, sa Cecilia som började bli tonåring, ”skönt att ni får nå’t annat att tänka på än mig.” Hon anade frihetens vindar när föräldrakraften skulle vara upptagen med annat. ”Idioter”, sa vännen Urban. ”Tre?!” Lång paus. ”Men tur för dem att det finns idioter”, la han till.

Grannar, vänner, församlingsbor och okända givare kom med kläder och leksaker och cyklar och presenter. Mamma och pappa lastade Volvon full med overaller och vinterstövlar och mössor och vantar.

Till och med handlaren i byn bidrog genom att ta hem kokosnötter ”ifall di äter tocke där, di där små”.

Och hem kom de. Till slut.

19

Så gick livet vidare. Vi jobbade och slet och tog hand om barn, hästar, hundar och kaniner. Vi flyttade och flyttade igen. Och igen.

Landade till slut i ett radhus i Ornäs mellan Falun och Borlänge.

Solveig förberedde lektioner och rättade otaliga prov. Jag fick så småningom tjänst som sjukhuspräst, själavårdade och handledde personal och jobbade i krisgrupper. Skjutningarna i Falun. Estonia.

Akuten. IVA. Canceravdelning. Missbruksenheten. Neonatal. Psyk.

Till slut trodde jag att jag varit med om det mesta.

Hela tiden, Solveig, Cecilia, Jacob, Isabel och Isak och jag. Prästfamiljen. Lärarfamiljen. Kärnfamiljen. Och så den egensinniga foxterriern Trigger, Isaks bästis.

Vi gjorde så mycket tillsammans. Utflykter, varma samtal, långa semestrar, skridskor på sjön, skidor i fjällen. Och så familjens heliga stund. Att äta tillsammans på kvällen när var och en kommit från sitt.

Dela dagen i stort och smått. Öppenhet och närhet, många tankar och mycket känslor. Radhuskärlek och vardagslycka. Så kändes det.

På ett sätt var vi kanske lite ovanliga som prästfamilj och veganer med tre adopterade barn. Men på ett annat mest som alla andra.

Köra till fotbollsträningar och matcher och baka kärleksmums och sälja lotter och schampon och fixa med scouterna. Syskongnabb och förhöra läxor och gå ut med hunden och hälsa på mormor och farfar och farmor och gå på kalas hos alla släktingar. Grillkorv och tipspromenader.

De större barnen flyttade hemifrån så småningom. Cecilia hamnade först i Stockholm som skådis och sångerska och sedan i Los Angeles och Jacob fann hemvist i Linköping. Ett millennieskifte kom och gick. Jag slutade som fast anställd sjukhuspräst efter nästan tio år och blev deltidspräst och egenföretagare och fick in en första fot som samtalsterapeut på Sankt Lukas Dalarna. Solveig skrev bok om adoption och att vara andraförälder. Den väckte uppmärksamhet och gjorde att hon blev inbjuden att föreläsa lite varstans i Sverige. Hon trappade ner på lärarjobbet. Isabel blev sambo. Jag hann fylla femtio med en hejdundrande överraskningsfest av sällan skådat slag. Åttio gamla vänner som vet hur man pimpar ett party.

20

Sen mera jobb. Och mera jobb.

Sommaren 2003 började jag känna att det var dags att slå av på takten. Det tog hela hösten i anspråk och en bit in på våren 2004 att trappa ner och avsluta diverse olika engagemang. I mars sa jag till nära vännen att ”Vet du, det känns för första gången i livet som om allt, allt, är på plats. Familjen, fritiden, jobbet, psykologin och teologin.

Ideologin. Det har liksom gått ihop sig. Jag har aldrig haft det så bra som nu och jag har aldrig stått så stadigt som nu”, sa jag och fortsatte: ”Hälleberget, du vet. Jag står på hälleberget.”

Några veckor senare skulle det förändras för alltid.

21

Att fatta det ofattbara Den 15 april 2004 Jag är sist kvar på jobbet. Sent samtal. När konfidenten gått sitter jag kvar en stund i arbetsrummet som jag brukar. Funderar över vad som blivit sagt och hur jag bäst kan vara till hjälp nästa gång vi ses.

Det luktar tända ljus och lite sjukhus och jag är sådär skönt trött efter en lång dags arbete på Falu lasarett. Det är lite ”hej då Macken” över det hela. Släcka, låsa, göra fint i kapellet. Sitta ytterligare en stund i halvmörkret därinne och lämna dagen och mig själv till andra makter.

Jag kränger på mig skinnjackan och släntrar bort till personalparkeringen. Lite egentid i bilen innan det är dags för kvällsbestyr därhemma.

När jag kommer hem efter jobbet har Trigger pinkat en stor fläck på hallmattan. Han vankar av och an och gnyr och gnäller. Vill inte gå ut och inte att jag tar i honom. Morrar när jag försöker. Trigger skulle hellre spränga blåsan än göra ifrån sig inomhus, så det är något som inte är som det ska med honom. Jag ringer Isak som inte är hemma, för att fråga om han märkt att något är fel med hundskrället.

Han svarar inte. Isak är noga med Trigger. Tar ut honom direkt han kommer från skolan. Ger mat på eftermiddagen innan Solveig och jag kommit hem. Trigger är hans polare i päls sedan hans syskon flyttat hemifrån och vi var tvungna att ta bort Moby, ulltussen. Jag ringer igen någon halvtimma senare. Inget svar nu heller.

Okej, tänker jag. Han är väl på gymmet och har telefonen i skåpet.

Jag läser in ett meddelande. Timmarna går. Skickar ett sms. Inget svar.

Något börjar krypa i mig. Han har sedan flera år inte varit längre än 22

en handsbredd från sin älskade mobil. Den verkar ha växt fast i näven på honom. Han sover med den under kudden. För stor nu, för att vi ska ta den ifrån honom på nätterna. Svarar alltid på andra signalen.

Vet att ju fortare han hör av sig, desto snabbare slipper han ha morsan och farsan hängande i hasorna. Och så Trigger som fortfarande tassar runt som en osalig ande eller ligger platt innanför dörren och vägrar att flytta på sig.

Jag ringer Isabel. Nej, hon vet inte. ”Vadådå?!” ”Nej, inget. Bara undrar.” Inte oroa andra än. Ringer Solveig som är någonstans i Västergötland och håller föredrag om sin bok Skolbränd. ”Nej, var det nå’t särskilt?” ”Egentligen inte. En grej med Trigger bara. Hur gick föredraget?”

Timmarna går och jag har fortfarande inte hört något från Isak.

Det är så olikt honom. Jag tror det är det som får larmet att gå inuti mig. Det här är inte bra. Något är fel. Och larmet verkar ha gått i Solveig också. Sms. ”Har du hört nå’t än? Ring när du vet!”

Efteråt skriver Solveig i sin dagbok: Klockan är kvart i tio. Orörlig sitter jag i hotellsängen medan rädslan kryper uppför ryggraden och minuterna sniglar sig fram.

Tv-skärmen stirrar på mig med sitt slocknade öga och jag ser Isak ligga nerslagen någonstans där ingen kan upptäcka kroppen, fråntagen mobil och pengar. När Göran ringer ska jag be honom kontakta polisen så dom får spåra mobilen. Å andra sidan kan jag tänka att Isak kommer att dyka upp och säga att det var väl typiskt oss, att dra på stort så fort han försvann en stund. ”Klockan tio när man snart är 18! Ni är överspända ju, skaffa er ett liv”, hör jag honom säga.

Jag fortsätter fundera och resonera och lägga pussel. Har han sagt något jag glömt? Vilka hänger han med nu för tiden? Ah! Skolkatalogen. Ringer de namn jag känner igen. ”Han var då i skolan i alla fall.” ”Ingen aning. Kanske på gymmet. Eller hos Linda”. ”Såg han nu på eftermiddagen nere vid sjön, med Trigger.” Inte hos Linda, 23

det har jag redan kollat. Jag drar mig till minnes hur han såg ut när han satt uppflugen på staketet och väntade på bussen i morse. Får en ingivelse och ringer Solveig igen. ”Visst hade han den ljusa jackan på sig i morse?” ”Ja.” ”Okej, den hänger här i hallen.”

Rätta jackan finns i huset, då måste han vara på övervåningen!

Jag skyndar på Göran, tänker att vi är nära gåtans lösning. ”Gå upp på hans rum”, säger jag. ”Jag väntar i telefon.” Naturligtvis har han somnat framför tv:n, tänker jag under tiden som jag hör Görans steg uppför trappan.

Jag tittar runt i Isaks rum och i gästrummet. Till och med i badrummet. Vid det här laget har jag letat igenom varenda vrå i hela huset.

Bara garaget kvar. Garaget! Såklart. Mopeden. Om den är borta …

Jag spänner öronen och lyssnar, väntar på att få höra Görans och Isaks grova röster blanda sig med varandra, men hör bara Görans steg nedför trappan. Ytterdörren gnisslar till. Varför går han ut? Jag trycker mobilen hårt mot örat. Genom den öppna ytterdörren hör jag tramp i gruset utanför huset. Mitt hjärta slår och kroppen spänner sig, hans ensamma steg är olycksbådande, de försvinner bort.

Hastiga steg kommer in i huset, förbi telefonen, det skramlar i en kökslåda. Snabba steg ut i gruset igen. Min mage knyter sig, handen runt mobilen är kall. Herregud, vad är det? Snälla, gode Gud, säg att inget har hänt, ber jag, men skräcken tar över orden och bönen är tom.

Görans andetag i luren är häftiga. ”Sitter du?” Hans fråga skär av förtvivlan. Jag gör mig beredd att gå sönder. ”Ja”, viskar jag. ”Jag har hittat Isak.”

Som om någon slår av en strömbrytare och mitt liv slocknar. ”Hör du mig?” säger Göran. Hans förtvivlan ekar i min förstening. Jag måste svara innan jag störtar till marken.

24

Jag hör bara hur Solveig kvider där i andra änden. ”Älskade kom hem, ta dig hem på något vis”, gråter jag. Det finns inget mer att säga där i luren och jag minns heller inte om något mer blev sagt. Där fanns bara känslan av att det viktigaste nu det är att samla flocken så att vi får hålla om varandra. Alla tillsammans, det är det enda som räknas.

Jag klyvs i två delar. Den ena en tillintetgjord och totalchockad pappa som ska fatta något ofattbart. Den andra är krisarbetaren som varit med förut. Det är han som tar över. ”Ring taxi! Jag ringer polisen och ambulansen.”

Jag ringer nummerbyrån, ber dem koppla mig till taxi. En flicka svarar och jag säger att min son är död, medan jag befinner mig bakom en glasruta av ord. Flickan talar så varmt, så varmt att glaset nästan brister. ”Stackars dig. Så hemskt. Så förskräckligt.”

Medan hon kollar om de har en chaufför som kan köra de fyrtio milen, tänker jag på att Isabel snart kommer att få reda på. Hennes älskade lillebror. Hon överlever det inte. Flickan på Taxi kommer tillbaka i telefonen. ”Om tio minuter kommer den”, säger hon. Jag håller det som hänt ifrån mig, det måste vara ett misstag. Sanningen uthärdar jag inte.

Jag vankar av och an i huset. Vrider händerna. Stönar högt. Jag mer anar än känner fasan inom mig. Nej-nej-nej-vrålen. Rädslan. Det gigantiska tomrummet. De finns där, men de känns liksom inte verkliga. Hörs inte. Det är som att se en skräckfilm på tv med ljudvolymen nerdragen till noll. Det här. Vad gör vi med det här? Och vad kommer det att göra med oss?

Jag har nyss tagit min döde son i famnen och försiktigt lagt ner honom på garagegolvet. Jag får svårt att andas och det krampar i hjärtat. Jag slutar vanka, bara står där förlamad och handlingskraftig på samma gång. Sekundvis anar jag vidden av det som hänt och då får jag inte luft.

25

Del II

Liten sorg- och krisskola

Isaks självmord skakade om mig och min familj i grunden, och det dröjde länge innan jag kunde säga att jag ”blivit människa” igen. Som präst och psykoterapeut har jag stått tillsammans med många andra som också gått igenom svåra händelser – ibland uppmärksammade katastrofer som påverkat hela samhällen, såväl som sorger och förluster som bara berört några få. Oavsett omfånget på krisen, tycks det finnas ett mönster i hur den påverkar den enskilda människan.

Sorg- och krisskolan vill i all enkelhet skildra vad som brukar hända inom oss när svåra saker sker. På så sätt kan den fungera som en enkel kartskiss att orientera sig efter. Om du känner igen dig kanske du behöver en mer utförlig karta – och någon kunnig person som hjälper dig att läsa den – så att du bättre kan hitta din rätta väg framåt.

Det finns förändringar och förluster som är så stora och genomgripande i livet att de går utöver det man kan kalla ”vanliga förluster” och ”vanlig sorg”. Sådana dramatiska händelser kallas för kriser eller trauman. De drabbar med överväldigande kraft och gör att tillvaron, så som man hittills känt den, slås i stycken. Ens vanliga förmågor och resurser för att lösa påfrestande situationer räcker helt enkelt inte till. Man blir överväldigad av något man i stunden inte förstår eller förmår göra något åt.

I det följande kommer jag att använda orden kris och trauma lite om vartannat, även om det inte är korrekt i klinisk mening. Men för dig som läser detta spelar det kanske mindre roll. Alla trauman innebär att en kris är för handen, men alla kriser är inte traumatiska.

Det vill säga, vi får inga bestående men av dem. Krisen uppstår, vi löser den eller växer ifrån den och den lämnar sedan inga större spår efter sig. Vi människor är helt enkelt utrustade för att orka med små och måttliga kriser och har fått förmågan att leva oss igenom dem.

Det hör livet till och vi är gjorda för att klara av det. Men vi är inte gjorda för att möta stora kriser och traumatiska händelser ensamma och på egen hand. Ju fler och ju större nödlägen vi är med om, desto, mer angeläget är det att inte stå mol allena med sina upplevelser.

Jag kommer att ha mest fokus på sorgearbete som en läkande håll139

ning efter omskakande erfarenheter. Det är den här bokens ärende, men inte på långa vägar den enda vägen till läkedom.

Sorg är inte i första hand att se bakåt, minnas förlusten eller krisen och att vara ledsen för det som har hänt. Att sörja är minst lika mycket, och kanske mer, att frigöra sina läkande krafter, kunna lämna det svåra bakom sig och rikta sig mot framtiden. Kanske mer sårbar än tidigare, men också klokare, helare, ödmjukare och starkare än förr. Mer om det i bokens sista del, Läkevägar.

Det finns flera viktiga faktorer som påverkar hur väl man klarar en kris. En faktor är tidpunkten – när krisen inträffar har stor betydelse.

Andra faktorer är krisens storlek, hur väl man klarat sig igenom tidigare kriser – och vilket skydd och omsorg nätverket runt omkring kan ge. En femte faktor är vilka föreställningar och fantasier krisen väcker inom en.

Krisens tidpunkt Om du sticker en knappnål i ett embryo kommer fostret med stor sannolikhet att födas missbildat. Om jag sticker mig på en knappnål idag, kommer nålsticket att vara både läkt och glömt på några minuter. Vid olika tidpunkter i livet är man olika känslig för samma sak.

Det som kan te sig som en tämligen liten skada för en person, kan för någon annan, eller i en annan tid, vara det som knäcker ryggen på en.

Vid en viss tidpunkt kan man ruska av sig förtretligheter och förluster av olika slag, medan de andra gånger, vid känsligare tidpunkter, växer till oöverstigliga hinder. Mycket av ens reaktioner i nuet beror även av ens erfarenheter från förr och vilken sorts avtryck de erfarenheterna lämnat efter sig.

Under barndomen är man är extra känslig för påfrestande omständigheter. Man har varken härdad hud eller livserfarenhet nog att möta kriser och trauman på ett konstruktivt sätt. Man behöver därför skydd och omsorg från sina föräldrar och andra vettiga vuxna.

Barn är, kort sagt, inte rustade att ta sig igenom livshinder som i grund 140

och botten överstiger deras mognad och förmåga. Exempelvis har man inte en tillräckligt utvecklad hjärna som kan tolka och förstå.

Det betyder att det som för en vuxen kan vara en ren bagatell, kan stanna kvar i ett barn som något ofattbart och obegripligt. Barn saknar dessutom en rimlig tidsuppfattning som gör att man vet att det mesta som har en början också har ett slut. Om det inte är befäst i en att det fanns ett ”förut”, när allt var bra och att det kommer ett ”sedan” när allt blir bra igen, då blir nuet – när något hemskt inträffar – en evighetslång skräckupplevelse.

Allt man inte bearbetar stannar kvar i en som ett tillstånd. Obearbetade händelser från långt tillbaka i tiden kan slumrande ligga kvar i åratal inom en människa. När något i nuet väcker det gamla traumat till liv, blir det förgångna plötsligt påtagligt närvarande. Man ser på nutidens problem med glasögon som färgats av dåtidens besvikelser eller bitterhet. I värsta fall återupplever man förgångna trauman eller kriser som om de hände precis nu. Och det kan man göra, gång efter annan, utan att man förstår vad som pågår.

Om man inte förstår att man omedvetet bär på obearbetade trauman kan ens reaktioner bli obegripliga både för en själv och omgivningen. Man reagerar häftigt, ängsligt eller märkligt på företeelser som både man själv och andra tycker är småsaker ”egentligen”. Åtskilliga konfidenter jag mött genom åren har fått sig tillskrivet epitetet drama Queen. Få har insett att deras överdrivna reaktioner bottnat i obearbetade trauman.

Krisens storlek Vissa kriser och trauman har en sådan magnitud att de slår undan benen på vem som helst, oavsett hur ens historia har sett ut. Ångest, rädsla, förlamning och förvirring, överväldigande sorg, smärta och vrede är naturliga reaktioner på onaturliga erfarenheter.

När stora katastrofer drabbar, mobiliserar samhället sina resurser.

När detta skrivs är vi i inledningsskedet av coronavirusets härjningar.

Miljardsatsningar och stödpaket avlöser varandra. Vid andra kata141

strofer öppnas kriscentra och kommunerna aktiverar sina så kallade POSOM-grupper för psykiskt och socialt omhändertagande. Kyrkorna slår ofta upp sina portar och erbjuder krisstöd och samtalsmöjligheter för drabbade, anhöriga och hjälparbetare. Men i det tysta och fördolda drabbar katastrofer varje dag enskilda människor och familjer. Det är inte alltid som det automatiskt utlöser omgivningens hjälpinsatser och stöd. Man får reda sig så gott man kan, fast man varken vet ut eller in. Det är fler individer som drabbas vid de stora katastroferna, men för den enskilda personen eller familjen kan det vara minst lika katastrofalt att hitta sitt barn livlöst, att ens mamma blir långvarigt sjuk eller att ens pappa aldrig mer kommer hem.

Tidigare kriser Med allt ovanstående sagt, har jag redan snuddat vid nästan punkt: Hur väl vi klarar nya kriser beror på hur väl vi tagit oss igenom tidigare kriser. Några av oss kan konstatera att vi inte klarat dem särskilt väl. Gamla kriser blir då inte ett fundament att stå på, utan dolda björnfällor, mörka hål, som vi hela tiden riskerar att rasa ner i, ibland helt utan förvarning.

Nätverket vid krisen Det finns ett uttryck som säger att ett barn klarar nästan vad som helst, bara det vet att det är älskat. Bara det är omgivet av trygga, inkännande, skyddande, medkännande, förstående, viktiga vuxna, kan barn gå förhållandevis oskadda genom extraordinära upplevelser och incidenter.

När Luftwaffe bombade London under Andra världskriget evakuerades många barn till så kallade ”trygga zoner” där inga bomber föll. Men psykologer upptäckte efter krigsslutet att de trygga zonerna inte alls var så trygga som de först hade trott. De barn som psykiskt klarade bombanfallen bäst, var de som hade varit kvar hos sina viktiga vuxna, trots att London raserades.

142

Det kan också överföras till oss vuxna. Om vi är omgivna av personer som hjälper och stöttar kan vi vara med om extremt omskakande händelser utan av vi får bestående men.

Föreställningar och fantasier om krisen En kris skapar alltid föreställningar och fantasier. Det kan vara fantasier om dig själv eller andra människor. Det kan handla om föreställningar om huruvida det finns hjälp att få eller inte, eller idéer och tankar om livet i största allmänhet och villkoren i att vara människa över huvud taget. Både självbilden och världsbilden påverkas av kriser och än mer så av trauman. Är man troende påverkas oftast också ens gudsbild.

Otillräckligt bearbetade kriser och trauman tycks dessutom förändra – eller förstärka – vissa grundantaganden om livet som vi kan ha. De öppnar dörren för negativa tankar och katastroffantasier och man kan fastna i föreställningar som: • • • • • • •

”Kan det gå åt pipsvängen, så gör det.” ”Nåt är fel – och det är mitt fel” ”Blixten har slagit ner på samma ställe två gånger.” ”Det är ingen idé, det blir aldrig som man vill i alla fall!” ”Man får klara sig själv.” ”Inget är som det ser ut att vara och ingen är att lita på.” ”Man vet vad man har men inte vad man får.”

Problemet är att dessa fantasier och föreställningar så småningom blir till ”fakta”. Man tror att ens fantasier och grundantaganden är fakta och sanningar, för att det är så de känns. Ovanpå dessa ställer man sedan upp livsregler för sig själv och andra: ”Akta dig!” ”Du får inte…!” ”Man ska aldrig…!” ”Se till att alltid…!”

143

”Du borde …!” ”Du måste …!”

Sådana livsregler är oftast väldigt begränsande, och stränga. De har som ett ”alltid” och ett ”aldrig” inbyggda i sig, som gör dem svåra att rubba. Det kan vara ett styvt arbete att göra sig av med sina fastärgade begränsningar och öppna sig för nya möjligheter och nytt hopp.

T-trauman och t-trauman Man brukar skilja på T-trauman och t-trauman. Enskilda, stora trauman (trauman med stort T) är att drabbas av en personlig katastrof, som till exempel att förlora ett barn, utsättas för övergrepp, bli misshandlad, rånad, mordhotad eller med nöd och näppe överleva en bilkrasch.

Vad som orsakar T-trauman verkar ha betydelse för hur vi tar oss igenom dem. Det tycks vara så att människorelaterade T-trauman tar hårdare och djupare än T-trauman som beror på naturkatastrofer eller rena olyckshändelser. Upplevelsen av att vara drabbad förstärks när en mänsklig förövare, känd eller okänd, är den som attackerat eller svikit en. I linje med det, är till exempel självmord oftast svårare komma över än när någon dör av sjukdom, ålder eller på grund av en olycka. Ett annat exempel, från min erfarenhet som familjerådgivare, är att det förefaller mer komplicerat att förlika sig med en separation om ens partner varit otrogen jämfört med om så inte varit fallet. Att bli sviken, och dessutom bortvald för någon annan, sätter sina spår och kan ta lång tid att komma över.

Trauman med litet ”t”, t-trauman kallas också för tysta trauman. De är trauman över tid. De gör inte alltid så stort väsen av sig. Med det menas att de kanske inte syns utåt lika tydligt som T-trauman, men de gör ont lika fullt. Dessa t-trauman handlar inte alltid om påtagliga, konkreta händelser. De kan exempelvis utgöras av en hotfull stämning hemma som bara jag uppfattar eller en atmosfär präglad av kyla och avståndstagande. Förakt och nedlåtenhet hör dit, liksom bristande 144

Del III

Läkevägar – Man blir människa igen

På gammal grekiska använder man samma ord, farmakon, för både medicin och gift. Det betyder att det som är till gagn för en person är till förfång för en annan. Det som hjälper den ena, stjälper den andra. Det är med andra ord vanskligt att komma med så kallade goda råd när man skriver om kriser och svåra situationer. Men trots alla reservationer följer här några vägvisare som varit både mig själv och andra till hjälp när sorgeängelns tunga vingeslag förmörkat själ och hjärta.

GE LIDANDET PLATS I LIVET Låter det absurt att ge lidandet plats? Men faktum är att det finns några faktorer, som mer än andra, är till hjälp när vi ska återhämta oss efter kriser och katastrofer. En av dem är att på förhand acceptera vetskapen om att svåra saker kan hända och att de kan hända en själv och ens nära och kära. Inte bara att veta i princip, utan acceptera lidandet som en realitet. En jämförelse: Alla vet vi att vi en dag ska dö. Men att acceptera den vetskapen är något annat än att bara veta om det i princip. Att acceptera är ett arbete. När det arbetet är gjort skänker det vanligen ett osedvanligt lugn och en förnyad och fördjupad inre styrka.

Att ge lidandet en plats i livet, som en del av livet, är inte detsamma som att ständigt oroa sig eller ständigt försöka försäkra sig mot det kaosartade. Att acceptera är heller inte att vika ner sig och lealöst lida sig igenom ett oblitt öde. Snarare handlar det om att med värdighet och ödmjukhet acceptera sin egen och hela tillvarons sårbarhet. Överallt på jorden pågår lidandet varje minut och varje sekund.

En mor skriker i förtvivlan, ett barn gnyr av plåga och hunger, en motståndskämpe vrider sig i smärta på grund av sina skador, en familj ropar ut sin förtvivlan i ett kraschat bilvrak. Varje minut och varje sekund gråter någon vid en grav, en annan blir förlamad av rädsla hos doktorn efter sjukdomsbeskedet ingen vill ha, någon annanstans gråter någon tårar av ensamhet eller oduglighet.

Det är vi, välfärdens barn, som ofta är undantaget från regeln.

163

Vårt välstånd och vår relativa trygghet är en historisk parentes. Men lidandet är en del av livet, allas liv, också mitt liv, och det hör till mänsklig växt och mognad att inse att så är fallet.

Acceptans handlar om att inse att det finns livsomständigheter som jag varken kan förhindra, förändra eller förkorta. Men – och det är av synnerlig vikt – acceptans är inte att apatiskt lägga sig ner och självdö som hundarna gjorde i Seligmans experiment. Acceptans är inte detsamma som inlärd hjälplöshet. Acceptans är en aktiv handling.

Det är att möta det jag inte kan undvika, istället för att mota det. Att acceptera är att lära, läka och växa genom det jag är med om. Det är ett arbete. Nästan alltid behöver vi hjälp och stöd från andra för att orka möta det vi måste.

Men hur mycket hjälp från andra man än behöver och får, finns det en sak som ingen annan kan göra åt en – och det är att välja.

Någonstans, mitt i och trots det svåra, behöver man bestämma vem man vill bli och vara när allt det svåra är över. Solveigs strävan efter Isaks död sammanfattade hon som: ”Jag ska bli en fri och levande människa igen.” Det blev hon. Hon är en av de mest levande människorna jag känner. Men det skedde inte av en slump eller av sig självt.

I sorg- och krisskolan skrev jag om det mångtydiga ordet resiliens, som kommer från det engelska resilience. Ett annat engelskt ord som också är användbart i sammanhanget är grit. Grit betyder beslutsamhet, konsten att inte ge upp. Man kan kanske jämföra det med finskans sisu. Grit innebär att ha kämpaglöd och tåga. Eller lite mer alldagligt – att ha ”jävlar anamma”. Grit innefattar inte bara ett resolut beslut. Det är också att återkommande ha sitt mål i sikte, att aldrig sluta öva eller sträva, att fortsätta framåt i såväl uppförsbacke som motvind.

Gamle psykologpatriarken Carl Gustav Jung har en intressant teori.

I korthet går den ut på att om vi inom oss samtidigt orkar hålla två tillsynes oförenliga tankar eller krafter, utan att släppa taget om vare sig den ena eller den andra, kan vi få uppleva något mycket märkligt – det Jung kallar ”det okända tredje” kan födas ur motsatserna. Något vi inte kunde räkna ut på förhand eller tänka ut ens i vår vildaste 164

fantasi. Jag tror att ett sådant psykiskt motsatspar är just acceptans och grit. Det är lite som plus- och minuspolerna i ett bilbatteri. Båda behövs för att gnistan ska tändas.

Varje människa har slumrande förmågor som kan väckas till liv. De förmågorna kan vakna i skärningspunkten mellan sorgearbete, acceptans och grit. Har vi varit med om tillräckligt omskakande händelser kan vi inte bara bita ihop, ta oss i kragen och fixa allt på egen hand.

Bara grit förslår inte. Acceptansen är nödvändig, men inte tillräcklig för att på egen hand skapa läkning. Den behöver kompletteras med grit. Och gemenskap. Våra slumrande förmågor behöver varsamt väckas i möten med andra som med respekt och medkänsla vill lyssna.

Jag har tidigare nämnt uttrycket wounded healer – ”sårad helare”.

En sårad helare är någon som just accepterat, lärt, läkt och växt av sina svåra livserfarenheter. De wounded healers jag själv har mött har varit goda lyssnare. De har mer lyssnat med hjärtat än med öronen.

De har utstrålat medkänsla, djup och visdom. Och deras läkande aura har handlat mer om vilka de är än vad de faktiskt säger och gör. Det är människor man gärna håller sig i närheten av en stund.

Det jag också tycker mig ha märkt är att dessa sårade helare verkar leva i tacksamhet. Det är som om de lärt sig att se livet och varje dag som en gåva och inte som en rättighet och en självklarhet. Jag tror att en del av deras lyskraft är den inre glädje deras tacksamhet skapar.

BLI VÄN MED RÄDSLAN Rädsla är en ovälkommen gäst i allas liv, men speciellt i vuxnas liv.

Som barn kan man krypa upp och gömma sig i en famn. Man kan leva i förhoppningen om att någon stor och stark ska ta bort allt som är farligt och allt som gör ont. Det svåra som hänt är de vuxnas ansvar.

Det enda man behöver göra är att gömma sig i den trygga famnen tills allt har gått över.

Det kan man inte på samma sätt som vuxen. Och alla vuxna hade inte en famn att krypa upp i när de var små. Alltför många blev 165

utlämnade till sina rädslor och till sin egen förmåga att trösta och trygga sig själva.

När rädsla inte hittar ett uttryck eller – ännu viktigare – en medkännande mottagare, letar den sig inåt och nedåt. Den gömmer sig i svåråtkomliga vinklar och vrår i psyket och hemsöker oss, oinbjuden och ovälkommen. Ibland som ångest eller depression. Eller starkare som förtvivlan och känslor av utsatthet, tomhet eller meningslöshet.

Förståeligt nog, men förrädiskt lika fullt, försöker många människor hitta strategier för att hålla rädslan borta genom att ”inte tänka på svåra saker” eller att ”inte prata om känsliga saker”. För att ytterligare öka avståndet kring de dolda rädslorna, aktar man sig för att ”gräva i det förflutna” och ägnar sig inte åt ”psyksnack” – allt i akt och mening att inte väcka den björn som sover. Även om siffrorna är osäkra, säger statistik att 1,6 miljoner svenskar tar någon form av läkemedel för sin psykiska ohälsa. Lägg därtill att minst en halv miljon män och kvinnor i Sverige dricker för mycket.

Till det ska adderas alla andra avledningsmanövrar vi svenskar ägnar oss åt, som överdrivet tv- och annat skärmtittande. Vi trycker dessutom i oss cirka 15 kilo godis per person och år och spelar, i en eller annan form, för bortåt 24 miljarder om året. Det är lätt att tro att en stor del av Sveriges befolkning har utfärdat kontaktförbud mot sitt eget inre.

Vi är uppfinningsrika i att döva och dämpa de orossignaler som kunde få oss att ta tag i våra egna liv och leva dem på ett klokare och mognare sätt. En del försöker slippa att möta rädslan genom att ständigt hålla igång, att ha alltid ha mycket, till och med för mycket, att göra. De tycker illa om stillasittande och dötid och ”att göra ingenting”. ”Jag trivs bäst när det är full fart!” säger de. Och det kanske de gör. Men har de någonsin frågat sig varför?

Ett annat sätt att hantera rädslor är att helt enkelt känna något annat. Att bli arg med rätta – och måtta – är sunt när det finns orsak till det. Men ilska kan också vara ett försvar. Ilska och vrede inger en känsla av att vara stark och klara sig själv, och det kan kännas bättre än att erkänna att man är rädd och behöver skydd och tröst. I linje 166

med uttrycket ”antingen processar du, eller så projicerar du” letar den oresonliga ilskan måltavlor utanför sig själv. Felet finns ”där ute” – för då slipper man upptäcka vad som är fel ”där inne”. Det finns oändligt mycket som är fel där ute, så ilskan kommer aldrig att lida brist på irritationsmoment.

I de okända djupen inom oss människor, lever små och stora rädslor sina egna liv. När livet går sin gilla gång märks det inte så mycket. Man har lärt sig att hantera mörkret inom sig. Man blir duktig på något och håller sig till det. Man undviker alltför stora utmaningar som kunde få en på andra tankar. Man utsätter sig inte för onödiga faror som att stå ensam, gå vilse, riskera att göra bort sig, verka okunnig eller omodern, göra sig tydlig, våga vara osäker och sårbar, tala inför andra människor, visa vem man verkligen är, berätta om det man skäms för, ha det ostädat när man får gäster. Det finns tusen och ett sätt att undvika att utmana sig själv och det man bär på.

Man kan då, som jag en gång i tiden gjorde, tro att man har byggt sitt hus ”på hälleberget”. Men när krisen och katastrofen slår till, rämnar berget under ens fötter och gamla rädslor och obearbetade händelser kommer fram mitt i det nya och svåra.

Det är naturligt att bli rädd när ens värld och tillvaro i ett slag förändras och riskerar att aldrig mer bli sig lik. Men när rädslan inte ger med sig och är oproportionerlig och oresonlig härstammar den troligtvis från gamla, undangömda rädslor. Så ett sätt att förbereda sig för kommande kriser och katastrofer blir således att göra sig av med de man redan bär på.

Att möta sina rädslor kräver mod. Det är därför man på engelska säger healing takes courage. Eller som en god vän brukar uttrycka det: Själavård är inget för veklingar. Ändå – det är gott och det gör gott i slutänden att möta sina rädslor. Särskilt om man får göra det tillsammans med någon pålitlig och förtröstansfull annan.

Ett sätt att hålla rädslan stången och inom lås och bom är också ett överdrivet behov av trygghet. Men man kan möta sina rädslor lite i taget genom att utmana tryggheten och våga tänja på gränserna till 167

sin bekvämlighetszon. Det är utanför den zonen som lusten, leken, lärandet och lyckan finns.

Ens bekvämlighetszon är inget statiskt tillstånd. Min erfarenhet är att den tenderar att krympa vartefter tiden går, om man inte aktivt försöker vidga den. När vår bekvämlighetszon försnävas, finns det en uppenbar risk att vi krymper som människor. Sveriges befolkning blir allt äldre. Men inte mycket tyder på att vi blir mognare, varmare, generösare, klokare och lyckligare med åren.

En god vän gav sig själv en utmaning varje år. I den ungdomligare delen av livet handlade utmaningarna om att våga paddla forskajak eller hoppa fallskärm. Men senare, efter en period av depressioner, handlade utmaningarna om att våga gå och handla eller ta kontakt med andra människor. För egen del brukar jag ge mig själv en utmaning per termin när det gäller jobbet. Som att hålla ett föredrag på engelska eller anordna en ny kurs. Årets stora utmaning hemmavid är att bygga ett växthus. Men utmaningarna kan vara av mer vardaglig karaktär som att våga ta emot smek eller beröm, visa sina känslor eller sätta ner foten och markera en gräns.

Varje människa behöver en trygg plats och trygga relationer. Man behöver vara trygg i det man vet och kan och gör. Ett visst mått av trygghet skapar lugn. Det är gott att vara i tryggt förvar i sitt hem, med sina nära och kära och – för all del –i sin tro. Men den sortens trygghet är bara som ena änden på en gungbräda. I den andra änden måste tilliten – mitt i det osäkra – finnas. Det är spänningen mellan tryggheten och tilliten, som gör livet till ett skimrande äventyr. För att tala med C.G. Jung igen; det är i spänningsfältet mellan att fega och att våga som det okända tredje kan komma fram.

Växlingen mellan trygghet och tillit är en av de faktorer som får oss att växa och utvecklas som människor. Djupna och mogna. Växlingen mellan trygghet och tillit skapar vishet. En trygghet som aldrig låter sig utmanas, en trygghet som aldrig vill eller vågar tillit, är i grunden ingen trygghet alls. Den sunda tryggheten gör människan redo att ta sig livet an i tillit. Det är en trygghet som inte söker rädslan, men inte skyr den heller, om den kommer i ens väg. Och det är när krisen 168

och katastrofen drabbar oss, som vi märker hur det är bevänt med den trygghet vi tror att vi har.

Det kan vara bra att veta att de flesta av våra överdrivna rädslor kommer från vårt förflutna. Det värsta har redan hänt. Det farliga kommer inte framifrån och utifrån, det kommer bakifrån och inifrån.

Och vi har redan överlevt det – med nöd och näppe kanhända, men vi har överlevt lika fullt. Att möta sina rädslor kan vara väldigt svårt, men … Alla kan äta en elefant. Bara man äter en liten bit i taget.

Tillsammans med någon annan.

GE SORGEN VÄNNER Vi är inte gjorda att sörja eller gå igenom svåra saker på egen hand.

Vi är våra relationer – och ingen gång blir det så tydligt som när livet gör oss illa. Vi människor är änglar med en vinge – och det är när vi håller om varandra som vi kan flyga.

Att ge sorgen vänner kan vara att våga be om eller ta emot hjälp från andra. Det kan vara att besöka en kris-, självhjälps- eller sorgegrupp. Och det kan också innebära att vårda och vara varsam om sina relationer innan något har hänt. Man köper inte en första hjälpen-låda när man sågat av sig tummen. Man gör det innan. Låt oss ta det i tur och ordning.

Våga be om hjälp. Vi människor har en inneboende strävan att höra ihop och vara varandra till hjälp. ”För att känna sig som någon, måste man vara någons.” ”Utan ett du kan inte ett jag bli till.” ”En varg söker sin flock.” ”Vem är min nästa?” ”Och Herren Gud sade: det är icke gott att mannen är allena.” ”Den som har en vän är rik, den som har två är välbärgad, den som har fler är förmögen.” Uttrycken varierar mellan olika tider och olika kulturer och de låter lite olika inom teologin, poesin och psykologin, men de är alla varianter på ett tema: Vi längtar efter tillhörighet. I modern psykologisk forskning pratar man om anknytning.

Med en trygg anknytning som barn lär du dig flera saker. Fyra av 169

de viktigaste är att veta vad du känner, att veta vad du behöver, att veta vad du vill – och att det lönar sig att be om hjälp. När du är illa ute skyndar världen (läs: mamma och pappa, dina syskon, dina vänner) dig till mötes. Du är aldrig ensam när du har det svårt.

Men det gäller bara om det finns en trygg anknytning. Alla är inte uppvuxna i sådana inkännande och medkännande miljöer. Kanske har du haft det helt annorlunda och bär på helt andra erfarenheter.

Du ropade, men ingen hörde. Någon hörde, men ingen kom. Dina känslor hade ingen betydelse, ”din vilja stod i skogen och växte” och dina behov blev inte mötta utan fick ”sitta i riset bakom stora stenen”.

Kanske fann du det inte ens lönt att ropa.

Du lärde dig helt andra saker än de trygga barnen: Dina känslor ställer till med besvär både för dig själv och för omgivningen. Ingen annan förstår vad du behöver. Vad du vill saknar betydelse. Och har du det svårt lönar det sig hur som helst inte att be om hjälp. Man kallar den typen av omsorgs- och känslobrister för anknytningstrauman.

Tidiga anknytningstrauman sker innan man kan förstå och bearbeta och hantera det om sker med en. Det gör att ens känsla av sammanhang (KASAM) bryts. Det vill säga världen, och våra upplevelser, är inte längre begripliga, meningsfulla och hanterbara. Ju yngre man är, desto känsligare är man för brister och avbrott i anknytningen.

När upplevelsen av tillhörighet sviktar, gungar världen. En enkel skiss kan tjäna som modell för hur det hänger ihop.

Meningsfullhet

Tillhörighet Hanterbarhet

Begriplighet

170

När okända, okontrollerbara eller ohanterliga omständigheter är för handen, bryts alltså känslan av sammanhang. Den kanske mest ohanterliga omständigheten för ett barn inträffar när känslan av tillhörighet (den trygga anknytningen) bryts. Alldeles särskilt om inget görs för att återupprätta tillhörigheten. När tillhörigheten skakas i grunden, påverkas alla hörnen i triangeln. Vi är då verkligen med om ett trauma. I vuxen ålder, när man gör svåra förluster eller försätts i övermäktiga omständigheter, påverkas delarna i triangeln på samma vis. Både känslan av KASAM och tillhörigheten sätts ur spel. En majoritet av de människor jag mött i mina båda yrken, som förlorat sin känsla av sammanhang, beskriver ofta ensamhetskänslor som en av de största plågorna utöver förlusten, sorgen eller traumat.

Det senare gäller särskilt om man övergivits, svikits eller utsatts för övergrepp av en närstående.

En särskild aspekt av KASAM-sammanbrottet är känslan av att inte vara i kontakt med sig själv. Om den känslan kvarstår över tid kan det leda till att man utvecklar ett nödjag, som får fungera i det genuina jagets ställe. Nödjagets erfarenhet är att tillhörigheten är villkorad. Därför tror nödjaget att det måste bli ”bättre” för att ha rätt att höra till. Det styrs av inre uppmaningar som ”Var duktig!”, ”Var stark!”, ”Bit ihop!” och ”Var till lags!”. Med andra ord: Klara dig själv och var inte till besvär. I min bok Rötter och vingar beskriver jag den processen mer i detalj.

Den dåliga nyheten: Man bär med sig den havererade KASAM-­ känslan som en osäkerhetens grundton genom livet. Det gör en människa mer sårbar inför nya påfrestande omständigheter.

Den goda och glada nyheten: När man återupprättar tillhörigheten tillsammans med nya eller gamla vänner, återupprättar man samtidigt alla hörnen i triangeln ovan. Känslan av sammanhang kan då förmeras till att omfatta en djup förbundenhet med tillvaron i stort.

Man är hemma i sig själv. Man hör hemma i världen. Man hör ihop med det som någon kanske vill kalla Större eller Bortom. Känslan av sammanhang är något som kan förmeras och fördjupas livet igenom.

Det finns ingen bortre gräns för hur bra det faktiskt kan bli. När 171

man står mitt i en kris låter detta kanske som amsagor och fromma förhoppningar. Jag kan ärligt säga att jag för egen del inte tror att den erfarenheten möjligen är möjlig ”sådär i största allmänhet”. Det är erfarenheten av att det faktiskt är möjligt som gör mig övertygad.

När livet går sin gilla gång märks knappt någonting av gångna tiders upplevelser. Men när tillvaron förändras, som i sorgetider, kan våra tidiga erfarenheter ligga oss i fatet. Att då bryta klara-sig-självmönstren och be om hjälp kan kännas som en skam och en svaghet.

Med knöliga erfarenheter i den psykologiska ryggsäcken missfärgas känslor. Tacksamhet till exempel. Denna rika källa till glädje och mening riskerar att förvandlas till tacksamhetsskuld. I stället för att bara känna tacksamhet över att få något, kan det kännas som att man blir skyldig något – och att man inte vet hur man ska betala tillbaka.

Man kan till och komma att tro att den som ger har någon sorts baktankar med det. Det blir lätt att tänka att det kanske är lika bra att inte be om hjälp. Det kanske är lika bra att inte ta emot något alls…

Men när man står där på tröskeln och tvekar och samtidigt hoppas, längtar, önskar, trånar och suktar – då, precis då – behöver man våga det man inte törs: Göra det som känns ovant och obekvämt. Man behöver stiga över tröskeln till ett nytt sätt att vara. Och be om hjälp.

Som jag ser det är en av de viktigaste uppgifterna i varje vuxen människas liv att börja ifrågasätta och förändra sina otrygga anknytningsmönster och börja bryta alla de påbud och förbud det fört med sig. Ett sätt att göra det är just att våga be om hjälp.

Gör det enkelt för dig. Börja med att sträcka ut din hand och be om något litet. Och minns att gåvor är gåvor. Du står inte i skuld när du tar emot vad du behöver. Övning ger färdighet. Kanske kan du en dag lägga ditt hjärta i handen och våga räcka fram din hand mot någons omtänksamma omsorg. Det ligger stor läkedom i det.

Och tvärtom. Våga ta emot den varsamma och givmilda hand som sträcks mot dig. Det kan kännas ovant. Men det ovana innehåller ofta det oväntade. Man kan göra upptäckten att det tryggaste jag har, är det jag får. Det är en annan trygghet än den som består i att mitt hem är min borg, mina vanor är mitt värn och ensam är stark.

172

Tryggheten i relationer som håller och bär är broarna över mörka vatten.

En mörk höstnatt, anno dazumal, körde jag och några vänner en rätt så öde väg, men så åkte vi förbi ett gäng ungdomar som fått bensinstopp. Vi hade lite bråttom till vår destination, så vi stannade bara till och gav dem helt enkelt vår reservdunk. Vi hade inte riktigt tid att leta en mack därute i ingenstans, få dunken fylld igen och sedan åka vidare. Ungdomarna ondgjorde sig över att de inte hade tillräckligt med kontanter och undrade hur de skulle kunna återgälda våra tjänster. Hade vi månne en adress eller ett telefonnummer de kunde kontakta oss på? ”Nej”, sa vi. ”Ge vidare. Nästa gång någon av er möter en människa i nöd. Ge vidare.”

Ibland är tacksamhet att ge tillbaka, men för det mesta är tacksamhet att ge vidare. Du är inte skyldig något för att du fått något.

Det räcker med ett enkelt tack. Men, någon gång, någonstans, till någon: Ge vidare.

Be om hjälp, ge hjälp vidare – och det troligaste är att din tacksamhetsskuld går upp i atomer – och bara lämnar tacksamheten och glädjen kvar…

VÅRDA DINA RELATIONER Livet är vanskligt. Och så är all mänsklig samvaro. Ingenstans blir det så tydligt som i våra nära relationer. Ingen annanstans blir vi så förstådda, omhändertagna, kärleksfullt bemötta och uppmuntrade som där. Och ingen annanstans blir vi heller så missmodiga, sårade, kränkta och oförstådda som där.

Vi människor har en förunderlig förmåga. I varje ögonblick, i varje möte, kan vi få varandra att växa – eller att krympa. Vi kan såra varandra – eller fylla varandra med liv och läkedom. Vi kan göra någon annan till en större människa – eller till en mindre.

I sorgens tid är det viktigt att med urskiljning och omsorg välja dem man vill ha nära sig. Somliga människor kanske man behöver 173

sätta på väntelista och bara umgås med när man har tiden och orken att göra det. Goda vänner som är bra på mycket och bra på annat, kanske inte är de bästa färdkamraterna genom sorgens landskap.

Man inte bara har bra eller dåliga relationer till andra. Man skapar dem och man väljer dem. Och ibland måste man kanske för en tid välja bort, för att allra närmast sig ha människor som hela tiden vill en väl och som förmår visa det. Förresten, till och med dem som vill väl kan man behöva sätta på vänt, för att man inte orkar med mer omsorg och fler frågor om hur man har det och hur det går.

Den första relationen man behöver vårda är dock relationen till sig själv. Ett sätt att göra det är att ställa sig frågan: ”Vad behöver jag och vad behöver jag inte just nu?” Kanske behöver du få vara ifred och gå och slumra en stund, fast alla andra sitter i vardagsrummet och dricker kaffe? Kanske vill du bläddra i det där gamla albumet utan att ha någon annan hängande över axeln? Eller kanske vill du ta fram det där gamla fotografiet ur plånboken och berätta för X om vad det betytt, men inte för Y? Kanske vill du bara hänga fram favoritkostymen och älsklingsklänningen och sitta tyst och minnas, utan att få en massa frågor om hur det är och hur det känns.

Självmedkänsla och självomsorg är två huskurer som brukar lindra det allra mest plågsamma en smula.

När man har tid och ork för det, kan man också fundera lite på relationerna till andra och hur man kan vårda dem. Det är kanske svårt att skapa nya och goda relationer mitt i en sorg eller kris. Det är förstås en stor tillgång om man redan har dem. För som sagt: det bästa är om man inte behöver köpa en första hjälpen-låda när olyckan redan varit framme. Det är bättre att ha den till hands redan innan.

I min bok Rötter och vingar beskriver jag fem olika nivåer som vi som människor kommunicerar och umgås på. Jag vill här bara kort återge dem, men om det känns som tung läsning, hoppa över det.

Kanske är det mest läsning för dig som är närstående. I alla fall … de fem nivåerna är:

174

1. Vardags- eller väder-och-vind-nivån. (Vi pratar om allt och inget.)

2. Den praktiska, intressanta, roliga eller viktiga nivån. (Vi pratar om något.)

3. Den förtroliga nivån. (Vi delar förtroenden, jag om mig och du om dig.)

4. Du-och-jag-nivån. (Vi pratar om varandra – med varandra.)

5. Den ordlösa närvaron och samvarons nivå (Vi säger ingenting alls och ändå talar vi med varandra hela tiden.)

För att veta hur vi ska umgås med andra behöver vi äga åtminstone tre förmågor, förutom de två grundläggande som är respekt och medkänsla. De tre förmågorna är lyhördhet, smidighet och ömsesidighet.

Med förmågan att vara lyhörd menar jag att kunna ana sig till vilken nivå på umgänge och samtal som är möjlig och lämplig just nu. När den unga tjejen i kassan på Coop ler mot mig och frågar hur det är, så är inte det mest lämpliga svaret: ”Ja du! Det är en lång historia. Det började liksom med ischias förra våren, fast värre. Och innan dess så fick jag … och nu har dessutom min gamla pappa dött.”

Nej, kassan på Coop är inte platsen att utgjuta sitt innersta på. Vi svarar på nivå ett: ”Tack, bara bra!” och önskar trevlig helg.

Att kunna umgås på nivå ett är social färdighet, ja rent av en konstform. Mina föräldrar ägde den i rikt mått. När det vankandes kalas hamnade de av någon underlig anledning alltid vid det trevligaste bordet. Rådet till ängsliga värdar och värdinnor verkade vara: Sätt tråkmånsarna tillsammans med Gunnar och Ulla, så blir det liv i luckan på direkten.

Men, när en vän (och inte flickan i kassan) ler varmt mot någon av oss och frågar: ”Hur är det? Hur är det egentligen?” – och vännen finns där för att verkligen lyssna på svaret – då har vi ett val att göra.

Vi kan välja vilken nivå vi ska svara från. ”Tack, bra.” (Nivå ett). Eller: ”Jodå, mycket att stå i vet du, och ungarna blev sjuka precis när vi skulle åka till begravningsbyrån” (Nivå två). Eller: ”Vill du verkligen 175

veta, för det är en sak som har tyngt mig länge. Vi hade det inte så bra på slutet och ändå saknar jag honom så att det värker” (Nivå tre).

Till lyhördheten hör att avgöra vem som frågar, vad som efterfrågas och från vilken nivå frågan kommer. Men det handlar också en lyhördhet inåt. Vill vi svara just den här personen, just nu, på den här nivån?

Lyhördheten både inåt och utåt hör alltså ihop med att smidigt kunna ta sig upp och ner på samtalsstegen beroende på var du befinner dig och vem du befinner dig tillsammans med.

Man kan inte släpa någon med sig i nackskinnet till nivå tre, även om det är där du helst vill vara. Och människor som hela tiden tycks befinna sig på cocktailparty och svänger sig med klyschor och plattityder på nivå ett, kanske inte ska tillhöra den allra innersta kretsen av sorgevänner, hur trevliga de än är.

Så något om ömsesidigheten. I en kris fungerar vi allt annat än ömsesidigt, och det är som det ska. Vi är på mottagarsidan och andra på givarsidan. Det är det som hjälper. Vi blir många människor många tack skyldiga, men vi står inte i tacksamhetsskuld. En vacker dag är det vi som är givarna som ger vidare det vi en gång fick.

Men att vårda vänskaper i vardagen innebär för det mesta ömsesidighet. Att vårda relationer är inte att hela tiden vara på lyssnar-, fixar- eller givarsidan. Och det är heller inte att hela tiden vara på mottagarsidan. Att vårda relationer är att ge och ta och att få och ge.

I ömsesidigheten finns också en lekfullhet. Det är nästan som när vi var barn och lekte kull eller hoppade bock. Din tur, min tur. I lekfullheten kan vi vara förtroliga med varandra och blanda skämt med allvar. I ömsesidigheten och förtroligheten på nivå tre kan vi dela jämmer och elände, men också ge plats för lite skryt och skrävel, skrönor och skroderande. Lite självberöm och skabrösa historier ur det förflutna.

Riktiga vänner sträcker ut en hand i motgången och applåderar i framgång och medgång. De skrattar med dig, men inte åt dig. De är ömsinta och ömsesidiga.

Att vara tillsammans har sin tid, att göra tillsammans har sin: Laga 176

Om att gå sönder och sörja sig hel

»Jag har nyss tagit min döde son i famnen och försiktigt lagt ner honom på garagegolvet.

Jag får svårt att andas och det krampar i hjärtat.

Jag… bara står där förlamad… Sekundvis anar jag vidden av det som hänt …« Göran Larssons son Isak väljer att avsluta sitt liv en aprildag 2004 strax innan han ska fylla 18 år. Katastrofen drabbar Göran och hans familj från ingenstans.

Vad hjälper det att han är präst och psykoterapeut och har stått vid otaliga sjuksängar, dödsbäddar och olycksplatser? Nu tappar han fotfästet i tillvaron. »Man blir människa igen«, säger en vän efter en tid.

Men kan man egentligen bli människa igen när det ofattbara har hänt?

I bokens första del får vi följa Göran och hans fru Solveig den första tiden efter Isaks död och genom de skakiga sorgeår då de försöker komma tillbaka till livet.

Bokens avslutande delar har ett mer psykologiskt och själavårdande perspektiv, utifrån författarens egna och yrkesmässiga erfarenheter.

Liten kris- och sorgeskola ger hjälp att orientera sig efter stora kriser: Läkevägar visar vad som kan lindra och läka i sorgearbetet – så att man kan bli människa igen.

GÖRAN LARSSON är präst, psykoterapeut och författare. Han har

tidigare bland annat skrivit Skamfilad och Rötter och vingar.

Omslagsbild: »Mí hermano, mi ángel« (min bror, min ängel). Dottern Isabel Larsson minns sin lillebror Isak. Foto: Mattias Axelsson

ISBN 978-91-526-3806-4

9 789152

52638064_Man blir människa igen_Omslag 200818.indd 1

Man blir människa igen Göran Larsson

638064

2020-08-18 15:56