9789152638040

isbn 978-91-526-3804-0

9

AĚˆrkebiskopens fastebok_omsl03_Vektor.indd 1

789152

638040

2019-12-03 19:40

Ylva Eggehorn RÜtter och krona En fastevandring under träden

Ärkebiskopens fastebok kan läsas enskilt eller tillsammans med andra.

I slutet av boken finns ett samtalsmaterial som kan underlätta samtalet.

Kontakta Sensus för samverkan kring din samtalsgrupp eller studiecirkel.

Sensus erbjuder mötesplatser för lärande, upplevelser och gemenskap och har ett brett utbud av cirklar, utbildningar och kultur över hela landet.

Besök gärna sensus.se

© 2019 Ylva Eggehorn och Verbum AB Bibelcitaten är hämtade från olika översättningar: På svenska från 1917 års översättning, Bibel 2000 samt The Message av Eugene Peterson, översättningar från The Passion Translation och The Phillips New Testament in Modern English samt författarens egna återgivningar.

Texter ur Bibel 2000 © Svenska bibelsällskapet © Övriga texter respektive rättighetsinnehavare Illustrationer Anna Blåder Omslag och grafisk form Tomas Einarsson Tryck Dimograf, Polen 2019 isbn 978-91-526-3804-0 Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Förord av ärkebiskopen 7 Förord av författaren: Under träden 9 Träden som alltid finns där 15 Alla slags träd 17 Det första vårregnet 18 Ett år till 21 Skog 24 Ett hopp som grenar ut sig 25 Andens vårvind 28 Maria gick genom törneskog 29 En torr skog som blommar 30 Fabeln om törnbusken 31 När träden valde kung 34 Vild viol och hopp 35 Träden väntar 36 Björken 37 Björkriset 40 Granen 41 Ett hemligt samförstånd 44 Eken 48 Ur Handbok i konsten att älska träd 50 Rebeckas gråtoek 52 Ur Trädens visdom 54 Aspen 57

Ur Matteuspassionen 59 Den blå planeten 60 Under terebinten 63 Mamres terebintlund 64 Vår smärta dog 67 På bar kvist 68 Mandelträdet 71 Hopp 74 Kärlek i rotsystemet 75 En blodbok i Amsterdam 77 En sång om hoppet 80 Birgitta 81 Vid vattenbäckar 82 Senapsträdet – small is beautiful 83 Fikonträdet 87 Sykomoren 89 När träden jublar 93 Ikväll händer det 95 Vinträdet 97 Olivträdet 100 Efter fastan 104 Allt det jag aldrig väntat 106 Behövs det läkedom i himlen? 107 Ställ till med fest 109

Förord av ärkebiskopen

Ärkebiskopens fastebok har nu nått fram till sin åttonde årgång. Årets upplaga är skriven av poeten och författaren Ylva Eggehorn. Hur många av oss har inte berörts av hennes psalm ”Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken …

Din ensamhet har stränder in mot ljuset …”?

I den här fasteboken för hon oss närmare trädens hemligheter. Det säger sig självt: Träden lever med en annan rytm än vi. Den är långsammare. Den är bra att lyssna till – särskilt under fastetiden. ”Gud är som ett träd att luta sig mot för att få vila och skydd”, skriver Ylva Eggehorn.

Och orden ur Psaltaren 91:1 kommer till liv: ”Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga …”

Gud ger sig iväg på en fastevandring tillsammans med oss människor, för att vi ska återfå våra rötter, vår krona. Sluta jaga näring 7

där den inte finns. Vänta med att döma andra – och dig själv. Gå på djupet, så att du kan växa.

Träden är oss alltid nära, i vår verklighet och i våra drömmar. Träd finns på Bibelns första och sista sidor. Och däremellan finns han som med öppna armar spikades fast på korsets träd. Hans tårar, fällda under Getsemanes trädkronor, är den hemliga kosmiska vattenstämpeln i varje livsberättelse, menar författaren.

För Ylva Eggehorn är den tydligaste bilden av fastetiden denna: ”Håll ut, du pendlare mellan hopp och förtvivlan.” Det är ingen uppgiven uthållighet, heller inte någon lättvindig sådan. Det är just den sortens jordnära uthållighet som vår tid ropar efter.

Med önskan om en givande vandring bland träden och en fastetid med välsignad växtvärk! + Antje Antje Jackelén, ärkebiskop PS. Tio kronor per såld bok går till fasteinsamlingen Act Svenska kyrkan.

8

Förord av författaren: Under träden

De har alltid funnits där, så det minsta jag kan göra för dem är väl att skriva om dem. Och tacka. Hela mitt liv har jag haft träd i närheten. Ibland har jag mött något av dem när jag varit ute och gått. Så som Tomas Tranströmer skriver: Plötsligt möter vandraren den gamla jätteeken …

Jag går ut i skogen intill vårt hus, det är november, dimma, tystnad och spindelväv.

Allting droppar. Som ett gammalt väggur hos farfar och farmor. Granarnas stora mörkgröna kjolar tyngs ner av vätan. Björkarnas petnoga sirliga grenverk återtar sin form efter lövfällningen. Bokarna har klarat ännu en torr sommar; fem av tio planterade har klarat sig sedan vi släpade hit dem för tio år sedan, drog de tunga rotklumparna med vinsch, grävde plats för dem med inlånad jordborr och vatt­nade med oändligt långa slangar genom 9

fräken, hallonsnår och sly. Vi planterade lönn här också. Och lind. Oxel och ek som vi inte planterat själva, kämpar för att utvecklas i det nya ljuset som uppstod när vi gallrade barrträd. Skogen fylldes av ris efter det, vi gick på ett tjockt lager som sviktade som en gammal resårsäng. Många brasor senare är marken nästan befriad från den bördan.

Hur har ni det? frågar jag träden.

Förutom droppandet tycks allting annat ha avstannat. Inget lövsus, ingen fågelsång, inget djur i rörelse mellan träden.

Vad gör ni i november? frågar jag. Har ni inte tråkigt? Det händer ju ingenting här.

Tråkigt? svarar träden. Här pågår någonting hela tiden. För det första sörjer vi. Vi sörjer sommaren som är över. Sånt kan man inte fuska med. Det ska göras ordentligt så att det blir plats för något nytt. Och vi vilar. Vi har återfört energin i löven till stammarna.

Nu går vi ner i ljus- och sockerförbrukning.

Vi spar på krafterna. Skyddar oss mot kommande kyla. Redan nu håller vi på att ladda om för nästa år. Vad gör du?

Jag blir tyst. Sörja, ge plats för något nytt.

Spara på krafterna. Rusta sig. Ladda om. Allt det där som både jag och hela min civilisation 10

inte är särskilt bra på. Vi som dyrkar rörelse och tillväxt snarare än rötter och krona i gemenskap med hela nätverket av liv.

Känner ni igen mig? frågar jag träden.

Deras tid droppar över mina axlar. I deras tystnad kommer nya oväntade tankar till mig.

Vet ni om att jag kommer ut till er?

Vi känner igen dig, svarar träden. Vi vet allt om alla som kommer hit, till och med innan de är på väg. Och vi väntar. Ofta undrar vi vad ni gör därinne i era hus. Är det sant att tillvarons innersta är glädje? frågar jag innan jag vänder för att gå tillbaka.

Det kan man kanske säga, svarar träden.

Men vi kallar det inte glädje. Vi kallar det bara liv.

I den här boken gör jag en fastevandring under träden – både träd som jag mött i verkliga livet och träd som jag läst om. Det finns hur mycket som helst att lära om träd. Just nu, när hela planetens ekologiska system hotas, kommer ny forskning om skogen och träden som innehåller hopp för oss alla, om vi tar vara på den.

I Bibeln är träden den genomgående djupa andrastämman som låter oss förstå att män11

niskan inte är ensam i Guds skapelse. Från den underbara första trädgårdens träd av alla tänkbara sorter till träden i den nya tidens huvudstad – de som bär med sig läkedom i vartenda löv – följer träden människan som tysta bundsförvanter. De väntar på sin befrielse precis som vi: ”Hela skapelsen står på tå i sin ivriga längtan efter att Guds myndiga barn ska inta sin rätta plats.” De har värmt och byggt vår värld, bundit koldioxid, skapat livgivande regn, hållit kvar jord och skuggat odlingar. Ett träd togs ner och användes till den förnedrande avrättningen av Jesus.

En törnbuske krönte honom satiriskt till kung under tortyr. Själv liknade han sig och sina vänner vid ett vinträd. Hans eget folk, säger Paulus, är ett olivträd där vi senkomna ”utlänningar” i Bibelns värld, har ympats in: ”Och om du vill förhäva dig, kom ihåg att det inte är du som bär roten, utan roten bär dig.”

Efter fastan och passionstiden kommer påskens djupa glädje och försommarens överväldigande vackra blomning. Jag tänker på alla nya teorier som talar om tillhörighet och anknytning – att det under de första åren i våra liv är livsviktigt att vi kan knyta an till någon eller några, för att växa upp till 12

hela människor. Men om något gått förlorat där, i anknytningen till någon nära, finns det då ingen annan möjlighet kvar? Jag har börjat inse att Den Stora Anknytningen till Skaparen, som visar sig genom naturens skönhet och fantastiska visdom, alltid finns inom räckhåll. Den inkluderar, men går också bortom personliga förluster. Det finns tid för nya årsringar, nya rötter, förgreningar där något bröts av. Korsets stam växer in i själva fotosyntesen. Skogen är ett kraftfullt bevis på att allt hör samman. Ett enda träd kan vara en hel kurort för den som verkligen behöver det.

Hur jag än känner mig och vad som än har hänt på den stora historiska scenen – än så länge blir det vår igen, och igen. Träden har sörjt, vilat, samlat krafter, laddat om. Deras vinterfasta visar mig en möjlighet att själv gå genom fastetiden: Att inte fuska med min sorg – låta den långsamt gå mot försoning och ge plats för något nytt. Att vila – fastan handlar om ett lugnare tempo, att gå in i trädens tid. De lever utan att behöva springa, kolla mobilen, prestera, konsumera … Att samla krafter – att än en gång lyssna till berättelsen om Jesus, som lämnade sina himmelska privilegier för att identifiera sig med var och en av 13

oss. Att ladda om inför nya otagna steg – inte en enda dag i framtiden går jag utan den hemliga vännen vid min sida. Snart ska jag gå ut under en vårblek himmel, se björkriset djupna i fastans violetta färg och höra koltrasten sjunga om ett hopp som inte förnekar sorgen, men får oss att växa.

Ikväll händer det: Äppelträden konfirmeras.

Och det fattiga slånet glömmer sina smala axlar för en vit sjal, ett skydrag av Guds egen svindel.

Ylva Eggehorn

14

Träden som alltid finns där

Vi räknar med dem, träden. Björken utanför mitt sovrumsfönster när jag växte upp, jag kunde den utantill. Eken som stod mot gatan, en tyst och glänsande fuga efter regnet, i gat­ lyktans ljus.

På något sätt tar jag dem för givna, jag som vuxit upp i ett land där vi inte har behövt sakna träd.

När jag öppnar Bibeln finns de där också.

Träden är som en andrastämma genom alla böcker. Redan i den första berättelsen om människan – man och kvinna – i den underbara trädgården, där man verkligen kunde ta allt för givet, eftersom det var just vad det var: en gåva. Människan planterade inte träd. De fanns där.

Så mycket liv levs utan att vi har arrangerat det. Väldiga bergskedjor och stora skogar.

Djupa oceaner och floder med dånande vat15

tenfall. Vi är inte upphovspersonerna. Vi är inbjudna att ta del. Och att ta ansvar.

Livets träd och Kunskapens träd fanns där före oss – och dessutom ett globalt arboretum av oliv, lind, ask, palmer, pinjer. Vi håller långsamt på att lära oss inse trädens mirakel på nytt. På gränsen till en ny katastrof där vi avskogat, skövlat, odlat i monokultur, bränt ner, förstört, vänt ryggen till Livets träd.

Kunskapens träd var vi inte mogna att äta av. Men Livets träd som kunde fått oss att mogna, gick vi förbi. Den underbara trädgården blev obeboelig. Gud lämnades ensam kvar medan vi gick vidare. Inte heller Gud stod ut med att vara kvar. Han rustade sig för en fastevandring tillsammans med oss, för att vi skulle återfå våra rötter, vår krona.

16

Alla slags träd

”Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd.”

Ur 1 Mosebok 2:9

17

Det första vårregnet

Det första vårregnet är ofta tyst. När det kom­mer står jag vid fönstret och ser drop­ parna som träffar rutan och sakta rinner neråt i tankfulla vindlingar. En stillsam befrielse. Nu händer det. Det blir långsamt rum för något nytt. Träden utanför står stilla, upp­rätta, prövar det nya som silas genom avklädda grenar. Syrenernas knoppar börjar glänsa. De anlades redan förra hösten. Allt har laddat om och väntar, i den skenbara tomheten.

Träden kan producera sitt eget regn. När de andas ut fukt, när vatten avdunstar ur träden, skapas så kallade aerosolpartiklar. Det är den gasen som ger den typiska barrskogsdoften en varm dag. Aerosolpartiklarna reagerar med luften och bildar moln. Och molnen blir så småningom till regn.

Det hörde jag häromdagen. Varför har 18

ingen berättat det förut? Det finns hela tiden något nytt att lära.

Träden är alltså nödvändiga för att dropparna ska bildas och regnet börja falla.

Träden behöver regn, det visste jag.

Regnet behöver träd. Det visste jag inte.

19

Ett år till

I medier, i näringslivet och i politiken summerar många just nu resultat, på arbetsplatser och i organisationer inventerar man och sammanställer utfall: vinst eller förlust, framgång eller tillbakagång. Och jag som vaknar på småtimmarna då och då och funderar över mitt liv, skulle bra gärna få känna att det finns en mening, ett mönster, att det jag gjort och varit med om inte har varit förgäves.

Utvärdering pågår.

Jesus berättar en gång om utvärderingen av ett träd. Ett fikonträd. Årsresultatet är noll: ingen frukt.

Två personer betraktar trädet. Markägaren som har investerat i utfallet och väntar sig vinst. Han vill hugga ner det och ge plats för något annat, som lönar sig. Och trädgårdsmästaren, som har vårdat och skött om trädet 21

isbn 978-91-526-3804-0

9

AĚˆrkebiskopens fastebok_omsl03_Vektor.indd 1

789152

638040

2019-12-03 19:40