KENT WISTI
Svartgrundet
KENT WISTI
Svartgrundet
© 2019 Kent Wisti och Verbum AB Illustrationer: Kent Wisti Texter ur Bibel 2000 C Bibelsällskapet Omslag: Kristina Strand Larsson Inlaga: Aina Larsson Tryck: Livonia, Lettland 2019 ISBN: 978-91-526-3800-2 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se
Till Alva
”Vi är alla tiggare. Det är sanningen!” Martin Luther (Antecknat på en lapp funnen vid hans dödsbädd.)
N
ågon gång i mitten på nittio talet uppfattade en grupp amerikanska marinbiologer säregna ljud på sina hydrofonupptagningar. Det var ljud de aldrig hade hört förut, men man insåg tämligen snabbt att det var en val som sjöng. Valar sjunger i frekvenser som gör att de kan sjunga och svara varandra över oceaner och halva jordklot, och valsång hade de ju hört förut. Men något var speciellt med just den här valsången. Valen sjöng i en helt egen frekvens. Den sjöng i 52 hertz. Alla andra valars sång ligger någonstans mellan 19 och 20 hertz, men den här valen sjöng i 52. Det innebar att ingen annan val kunde höra den sjunga och således inte heller svara på dess sång. Varför hon sjunger annorlunda vet vi inte. Det kan vara ett missbildat sångorgan, något i henne som gått sönder. Hon kan vara döv eller en egenartad korsning av två olika valsorter. Men det gör henne till världens ensammaste val. Hon simmar omkring i den mörka, kalla Atlanten och det bråddjupa Stilla havet sjungandes efter vänner och älskande, fast fåfängt och förgäves. Än
9
idag kan vi följa valen på dess tröstlösa resa utan mål eller egentlig mening i de kalla och mörka världshaven. Världens ensammaste val. Och vi känner alla igen något. Någonting i oss som har gått sönder. Var och en av oss har världens ensammaste val i bröstet som simmar och sjunger sina 52 hertz.
10
’’N
å no er e bara fatigobbi som tjänder igen me, så he sko vara ti fara å hels godaa åt a.” Nu är det bara fattiggubben som känner igen mig, så det skulle ju vara om jag åkte och sa hej till honom. Mormor och morfar tillhörde den generation som hängde vita lakan över möblerna när de reste bort. Det skapade en känsla av att huset gått i dvala, och när jag och mamma gick runt för att vattna fikusarna, vars blad mormor smort med kaffe och smör, smög och viskade jag per något slags automatik för att inte väcka möblerna. Mormor och morfar kunde uppfylla hela huset med sin frånvaro, och det blev på något sätt sakralt. I källaren luktade det fortfarande bastu, villaolja och Greve Hamiltons piptobak, men allt var tyst, så tyst. Mormor var född i en stolt släkt av smeder vid Kimo bruk utanför Oravais i Finland. Morfar var född och uppvuxen som ensambarn på Kyrkostrand i Jakobstad. De svenska delarna av Österbotten är som ett Sveriges 26:e landskap på knappt 20 000 kvadratkilometer som har lossnat
11
från Västerbotten och tyst glidit iväg över Kvarken med människor sovandes i sina sängar under hela överfarten. Så har de vaknat där på andra sidan horisonten av Bottniska viken, och drömmar de drömt på natten har förtöjt landskapet vid det finska fastlandet. Varje år firades återkomsten, hemkomsten. Jo, jag tror nog att mormor och morfar åkte just hem trots att de bott i Småland i över 30 år, då när jag smög omkring i deras sommarslumrande villa. Finland blev för mig mytologiskt, som ett förlorat paradis man kunde återvända till. Jakobstad bar samma mytologi som jag föreställer mig att Jerusalem gör i en judisk kontext. Nästa år i Jakobstad. Varje sommar for de tillbaka, och var det en sommar då morfar köpt en ny bil att parkera vid torget var segertåget desto större. Det var viktigt att det gick bra. Efter halvannan månad kom de tillbaka till Småland med plockade frukter från paradiset. Lakrits med n-ordet i namnet inpackad i en kartong med ett blackface på, lejontabletter som smakade tjära, kanelskorpor och syltgrisar – en speciell sorts sockrade munkar som bara finns i Finland.
12
En kort period på sextiotalet hade de flyttat tillbaka till Jakobstad, och morfar monterade tv- antennen från Sverige på taket. Har du skryträfsan med dig från Sverige, Wisti? sa de på torget. ”Haar do skryyträfso medde fråån Svärji, Wisti?” Kanske för att sätta på plats, men också för att bekräfta att man sett och förstått. Livet i Sverige var gott men givetvis sparsamt när de byggde upp ett nytt liv. Va, har du inte köpt någon ny kappa? fick mormor höra när hon kom tillbaka. ”Va, ha int do tjööpt na nyyan kappo?” Givetvis för att trycka till, men också för att säga att man fortfarande fanns och räknades med. Vi vet vad du hade för kappa när du for för flera år sedan, och vi ser vad du har för kappa när du kommer tillbaka. Vi känner igen dig. Men de stannade bara några år innan de återvände till Sverige. Sedan dog mormor den där sommaren som var så varm och då Sverige vann fotbollsbrons i USA. Morfar åkte alltmer sällan tillbaka. Och som tiden och förgängligheten bestämmer blev det allt färre att besöka där, allt färre som hälsade igenkännande på torget.
13
Han satt där i sin lägenhet på tredje våningen i Älmhult och rökte röda Prince, och ibland deklamerade han Runeberg om att hans fader var en ung soldat, den vackraste man fann, vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. Morfar är den enda jag vet som faktiskt och bokstavligt har lyckats döda konstgjorda blommor i plast. De stod framför honom på köksbordet i änkemanslägenheten, och det måste ha varit något kemiskt med just röda Prince och plasten, för blommorna bleknade och dog. ”Nå no er e bara fatigobbi som tjänder igen me, så he sko vara ti fara å hels godaa åt a.” Fattiggubben morfar pratade om var den insamlingsbössa som stod utanför Pedersöre kyrka, en snidad träskulptur föreställande just en fattig gubbe i naturlig storlek som man kunde lägga en mark eller några penni i. Och nu är det jag som ska åka och hels godaa till honom.
14
J
ag har köpt en ny blå vårrock och rest till Jakobstad för att kedjeröka, måla, skriva den här boken och hels godaa åt fatigobbi. Jag kom hit med en liten röd Skoda och riksåttan från flygplatsen i Vasa. När radio Vega spelade låten Döpt i Kyro älv just som jag for över densamma visste jag att jag inte var ensam i bilen. Jag bor på stadshotellet i Jakobstad, två finska stenkast eller en kvarts promenad från Kyrko strand och Pedersöre kyrka. Hotellet rymmer inte mindre än tre nattklubbar och en restaurang. När jag kliver upp för trapporna mot receptionen får jag känslan av ett bisamhälle där alla är i en skenbart planlös rörelse, och jag förstår att de gör sig redo för fredagskvällen. Ölfat rullas på stora kärror, tallrikar och glas slamrar på vagnar och några har hockeytröjor i de finska färgerna på sig. En ung man står tryggt på sin post bakom incheckningsdisken med fast blick, en våg i håret och ett bländvitt leende, käck och frisk – en typisk representant för den bästa ungdomen i tiden, viljebetonad och sund. Jag läser Joar på hans namnbricka och får min moskvagrå hålkortsnyckel med
15
rumsnumret på en tummad klisterlapp i botten på hålkortet. Det är en speciell känsla när man första gången öppnar dörren till sitt hotellrum, som om rummet var skapat och iordningställt enbart för mig och att det är första gången någon bor i det. Det är en lek och en illusion, och varje upphittat hårspänne eller boarding card under sängen är en kränkning och ett intrång. Vi vill inte veta att någon lämnade rummet i morse och att någon annan lämnade rummet dagen innan dess. Det är alltid något nytt som börjar när vi kliver in första gången. Man kan aldrig kliva in i samma hotellrum två gånger, allting flyter. Jag inreder mitt rum med en tredelad reseikon i fickformat på nattygsbordet och bredvid den lägger jag bönboken Främlingarnas hemliv av Johannes Bäck. Den fick morfar och mormor av en from släkting när de gifte sig. Johannes Bäck levde i mitten på artonhundratalet och var präst, väckelseledare och en framstående predikant i Nykarleby. Det österbottniska kyrkliga landskapet är präglat av starka lågkyrkliga väckelserörelser som lever sida vida sida och relaterar till varandra. I Jakobstad finns det nästan bokstavligen en frikyrkoförsamling i varje gat-
16
hörn. Den laestadianska rörelsen med sin kärva teologi är stark här. Min kunskap om den laestadianska rörelsen är inte djupare än det jag läst på Wikipedia, och mitt tyckande inte större. Men jag vet att den offentliga syndabekännelsen, där församlingsmedlemmarna bekänner sina synder inför varandra och tillsäger varandra syndernas förlåtelse – ofta utifrån Jesus lidande och död på korset – är central i gudstjänsten. Jag tycker om det. Om man släpper självhatet fritt och låter det äta upp nåden är det starka krafter som släpps loss. Men det finns något i kärvheten i den sortens syndabekännelse som lockar mig. Något som är så långt bort från kyrkliga trivselkvällar, äppelkäckhet och förståelse av andlighet som ett individuellt friskvårdsprojekt för den övre medelklassen. En insikt om att förkrosselsen är en del av nåden. På förstasidan skriver Bäck att Främlingarnas hemliv är en liten bönbok för de utkorade främlingar vilka redan under främlingskapet ”hava sitt hem och sin umgängelse i himmelen”. Som ett osynligt landskap som inte kan hittas i lantmäteriets arkiv. Det är fint. Något slags osynlig kyrka, ett gudsrike som bryter igenom bland de som lever i mar-
17
ginalen och utanför det förväntade. Eller snarare allt det i var och en av oss som lever i våra skuggsidor, i rädslorna och otillräckligheten.
De österbottniska fattiggubbarna är i sig ett stycke kultur- och kyrkohistoria väl värt att fördjupa sig i. Fattiggubben från Hauho kyrka tros vara den äldst bevarade, gjord någon gång på sextonhundratalet. De flesta av de äldre bevarade fattiggubbarna är från missväxtåren under mitten på artonhundratalet, där solidariteten prövades. Ofta är fattiggubbarna en krigsinvalid eller spelman. Krigsinvaliderna har många gånger svensk uniform, även under den ryska tiden, vilket är en tyst men kraftfull protest, karoliner som aldrig deserterat sin post. Österbotten blomstrade på den tiden vad gäller skeppsbygge, och antagligen var det skeppssnidare som gjorde galjonsfigurer som gavs uppdraget att göra de första fattiggubbarna. Därför är det också troligt att det är skeppstimmermän från Kronoby som var kommenderade till Karlskrona
18
som gjorde Rosenbom, Sveriges kanske mest namnkunnige fattiggubbe. År 1681 flyttade Cronholmens skeppsbyggeri till Karlskrona och med det 150 timmermän från Pedersöre storsocken. I Karlskrona kom de att behandlas som andra klassens medborgare och ansågs inte vara fullt ut svenskar. Kan vara att Rosenbom därför egentligen är en protest mot den svenska överheten skapad av en eller flera österbottniska timmermän. I Sverige har vi annars endast en handfull fattiggubbar kvar, och de flesta av dem är väldigt små och anspråkslösa. I Finland finns däremot ett drygt hundratal bevarade, och många av dem är fortfarande i tjänst, även om de alltmer fått flyttas in i kyrkorna. En av de få kvinnliga fattiggubbarna finns i Soini, och så finns en queer fattiggubbe i Kronoby.
För mig som lever i en kristen livsförståelse är fattiggubben som gestalt kristologisk. Vi befinner oss alla på platser i tillvaron där det bara är fattiggubben som känner igen oss. Platser där vi viker undan blicken i skam, där människor
20
ser bort, och där vi inte ens känner igen oss själva. Och kanske är det så att hela det mänskliga livet, hela existensens ramverk, är ett rum och en tid där bara fattiggubben känner igen oss. Vi är, var och en, utskitna i samma ensamhet och råkar vara det samtidigt på en blågrön liten kula som snurrar runt i ett mörkt och kallt universum. Och vi gör alla så gott vi kan för att uppbåda ork att leva och mod att dö när den dagen är här. Att låta sig bli igenkänd av fattiggubben och att själv känna igen sig i fattiggubben är en existentiell utmaning som hela tiden hotar vår ordning och skrämmer oss. Det är en sanningsfråga som gör anspråk i självbild och förståelse av oss själva i relation till andra. Så bygger vi ordningar där livet och existensen blir kontrollerbara genom att göra fattiggubben till någon annan. Vi exotifierar utanförskapet som om det inte skulle gälla oss själva, trots att vi alla är tiggare. Det är sanningen. Paternalismen är det värsta förtrycket, för det utger sig för att vara något annat, maskerar sig som kärlek. Det är en falsk dikotomi, en uppdelning av en helhet i två åtskilda delar med vattentäta skott emellan, där allt måste höra till ena delen eller den andra, och ingenting kan samti-
21
digt tillhöra båda delarna. Starkt och svagt, friskt och sjukt, rikt och fattigt, ljust och mörkt, varmt och kallt. På det sättet kan välgörenhet snarare befästa förtryckande maktordningar än befria och upprätta. Vi är alla lika trasiga, utlämnade och otillräckliga. Vi är alla lika hela, upprättade och befriade i en samtidighet. Det vi kallar diakoni är i sin kärna paternalismens raka motsats. Om tro är en konstform är diakonin det rena hantverket, om mission är en riktning är diakonin själva rörelsen, och om gudsriket är evigt är diakonin där det bryter igenom tid och rum. Att våga möta fattiggubbens igenkännande blick kräver det mod som vi gett namnet tro. Den diakoni som inte bottnar i sin egen långfredag blir låghalt. Det går inte att bära evangelium till någon man ser ner på, även om över- och underordningen bottnar i ömkan och en vilja att göra gott. Begreppet mission är bångstyrigt. De flesta associerar det med missionen under den koloniala tiden, där det handlade om att även religiöst utvidga sitt kulturella territorium. From the west to the rest. Den västerländska självbilden förstod missionen som att den utgick från ett centrum och rörde sig ut mot marginalerna.
22
I kyrkliga sammanhang talar man sedan några årtionden om en mission i retur, en sändning från marginalerna in mot centrum. Jag tänker på hur det skulle kunna vara att lyfta ett sådant perspektiv på mission även inom Sverige idag. En mission från marginalen och med evangelium ur de marginaliserades erfarenheter, inte förpackade i den medelklasskultur som vi kallar kyrklighet. Om erfarenheterna från vars och ens långfredag skulle få bli del av evangelium, psaltarpsalmer som är Bibelns egna blueslyrik. Det är lätt att exotifiera utanförskapet och det marginaliserade och reducera det till en paternalistisk omsorg om de socialt och ekonomiskt utsatta. Att vända sin blick mot marginalerna för att genom det egentligen söka bekräftelse på att man själv står i centrum, långt från periferin. Att aldrig vistas på andra platser än sin egen solsida, aldrig gå vilse och öppna fel dörr. Men vilken väckelse skulle vi stå inför om vi började bjuda in missionen från våra egna marginaler – osäkerheten, otillräckligheten och tystnaden? Om vi började lyssna på skallen från de avlägsna hundarna i våra egna landskap. Att samla modet till att nicka igenkännande åt fattiggubben. Inte för att kokettera med vår brustenhet och
23
synd, det i oss som gått sönder, utan för att det är en mjukdel i vår gjutna inkrökthet i oss själva där nåden kan få saker i rörelse.
Det är känt att det har funnits ungefär 180 fattiggubbar i Finland. En del har försvunnit, andra har blivit dåliga i väder och vind och sedan förstörts. Gubbarna har också blivit utsatta för skadegörelse vid rånförsök. Fattiggubben i Rautio försvann exempelvis från kapellets vägg 2012 och återfanns i maj ett år senare vid en skogsväg i Kannus. Ingen vet vad han har gjort under tiden. Det sägs också att det en gång i tiden fanns en fattiggubbe i Nykarleby som stod alldeles vid bron nedanför kyrkan. En natt när borgmästaren gick hem i fyllan blev han så rasande på att hans undersåte vid bron inte lyfte på hatten när borgmästaren passerade så att han i fylla och raseri slog sönder fattiggubben med sin käpp. Kyrkvaktmästaren fick på morgonen sedan samla ihop delarna och flisorna och gömma i en skrubb tills allt en dag brändes i en panna.
24
Fattiggubbarna har alltid varit utsatta för rånförsök och vandalism. Det finns något kristologiskt också i det, med att räven har sin lya och fåglarna sitt näste, men för människosonen finns ingenstans att vila huvudet. Numera är det ovanligt att fattiggubbarna står kvar utanför kyrkorna. Men man har missförstått vem fattiggubben är när man lyfter in honom i kyrkorummet. Fattiggubben delar allas vår utsatthet i vår frånvändhet från varandra och inkrökthet i oss själva.
Fattiggubbarna hör till folkkonsten. Några är vackert snidade av konstnärer och yrkesfolk medan andra är gjorda av människor som velat gottgöra. Några är gjorda av klockare eller kyrkvaktmästare av gammalt bråte som funnits tillgängligt, för att en fattiggubbe behövdes. När jag skrev om fattiggubbar i sociala medier fick jag ett svar i kommentarsfältet av en man som berättade att hans pappa hade arbetat som kyrkvaktmästare någonstans i Österbotten. När pappan målade flaggstången utanför kyrkan och sedan hade färg kvar i pytsen passade han på att
25
måla fattiggubben också. Det är fint. Att kunna handha våra kyrkliga artefakter som vi handhar församlingens trädgårdsmöbler. En ansats till något liknande som folkkonst i Sverige är de rondellhundar som dök upp under första halvåret 2006, första gången i Linköping efter det att ett konstverk i en rondell vandaliserats. Det ursprungliga konstverket utgjordes av en sjuttio centimeter hög hundfigur i vit lättbetong och en nio meter hög rockring. Någon kapade hundens huvud och det beslöts att hunden skulle fraktas bort och konstnären skulle göra en ny i metall. Som en reaktion på skadegörelsen placerade en grupp som kallade sig för Akademi Vreta Kloster en trähund i rondellen. Deras syfte var att med folkliga konstnärliga installationer på allmän plats manifestera mot destruktivitet. Den första rondellhunden drabbades även den av skadegörelse, stals kort därefter och forslades bort. Efterhand kom fler rondellhundar att dyka upp i Linköping för att manifestera stöd. Ett fredsprojekt. En liten dröm om den stora freden. Och efter bara någon vecka exploderade det med hundar i var och varannan rondell. Den största rondellhunden i Sverige byggdes i
26
Olofström och var 1,5 meter hög, gjord av stål och vägde 400 kilo. Pojkarna som gjort den fick betala kommunen 560 kronor för att få den bortfraktad. Hundar har sedan dess dykt upp i de flesta svenska städer, från Kiruna till Ystad, men även i Barcelona, London och Maputo. Det finns något kristologiskt också över rondellhunden, som skulle representera en gatukorsning, en icke renrasig hund. Hunden som genom kulturer har stått som symbol för orenhet och utanförskap, men också för trofasthet och ovillkorlig kärlek. Hunden som lyfts in från marginalen till sin fasta plats i rörelsens mitt. Någon som liksom solen står fast i centrum, med en kontinuitet i rörelsen. Jesus som fattiggubbe och rondellhund, för vi är alla tiggare. Det är sanningen.
Om vi talar om tiden och människan, om rörelse som det konstanta och om en tillvarons yttersta angelägenhet som söker oss, är det nog vid porten i Pedersöre kyrka hos morfars fattiggubbe vi skall börja – i vår hemlängtan, det ömsesidiga igenkännandet och alltings bräcklighet och förgänglighet.
27
Hos fattiggubben som det konstanta, den enda som känner igen oss, tillvarons början och slut, kärleken och döden. Tillhörigheten, hemlängtan och igenkännandet är ohjälpligt sammanflätade, och vi delar alla samma utsatthet och avskildhet – traumat i att vara människa. Det sägs att det vid många fattiggubbar fanns en bänk placerad där man förväntades sitta om man dragit skam över sig. Det kunde handla om fylleri, trolöshet i äktenskapet eller trots mot överheten och kyrkan. Sedan skulle man sitta där bredvid fattiggubben till vanära när församlingen gick till kyrkan för gudstjänst. När vi befinner oss på platser i tillvaron där bara fattiggubben känner igen oss – där vi är helt utlämnade i vår egen skam och avskildhet, där vi står ensamma mot den död som skiljer oss åt – då sitter vi aldrig ensamma. Fattiggubben är redan där intill bänken med sin österbottniskt bondska färgsättning, sina groteska proportioner, tomt stirrande ögon och invalidiserade kropp. En sårad Gud som själv skrikit ut sin gudsövergivenhet i ångest i frekvensen 52 hertz. På det sättet blir varje brösts tomhet en lämnad grav och rymderna i den en resonanslåda för det
29
störres anslag. Vi känner igen och ringer i varandras klockor. Och så vackert orkestern spelar, det ringer till sabbat i var kämpande själ.
31
"De tillhöriga är en prövande tankebok, stundom vag och impressionistisk för att plötsligt skärpa till sig och konkret utmana läsaren. Här finns utrymme att både provoceras och förtjusas. Ungefär som det brukar vara med texter och bilder signerade Kent Wisti." – Kyrkans tidning
I Svartgrundet reser Kent Wisti tillbaka till sina morföräldrars Finland. Genom mötet med de österbottniska fattiggubbarna – stora träskulpturer utanför kyrkor som använts för att samla in pengar till behövande – gör han en personligt hållen meditation över det som har gått sönder i oss. Om spänningsfältet mellan våra förväntningar och vilka vi egentligen är. Om vår tids längtan efter det genuina och vår rädsla för detsamma. Och om vikten av att inse att vi är otillräckliga, men inte otillhöriga. "Att våga möta fattiggubbens igenkännande blick kräver det mod som vi gett namnet tro."
KENT WISTI Svartgrundet
Foto: Anders Nicander
Om De tillhöriga: "Det är en angelägen bok i litet format. Vacker som inledningens vårklädda Central park ihopkopplad med bokslutets blommande vision. Wistis egna diffust flytande illustrationer med infällda textbitar gör inte saken sämre. De förhöjer upplevelsen. En bok att läsa flera gånger. Att stanna upp och vila i." – Dagen
"Vi befinner oss alla på platser i tillvaron där det bara är fattiggubben som känner igen oss. Platser där vi viker undan blicken i skam, där människor ser bort, och där vi inte ens känner igen oss själva."
KENT WISTI Svartgrundet
Svartgrundet är den första delen av en triologi, där den andra delen redan har getts ut. De tillhöriga, som kom ut hösten 2018, handlar om kyrkosyn – om den osynliga Kyrkan utanför samfundet och om hur gudsriket bryter igenom överallt där Guds ande är.
Kent Wisti är präst, satiriker och bildkonstnär, välkänd från både kultursidorna i Dagens nyheter, sociala medier och Sommar i P1. Han är också stiftsadjunkt för mission på Lunds stift. År 2017 fick han utmärkelsen Årets förnyare i Svenska kyrkan med motiveringen: "Han tar sig an kyrkans missionsuppdrag i vår tid och genom ny språkdräkt når han fram till många mäniskor på för kyrkan nya arenor. Han lyckas förmedla evangeliet så att det skär igenom mediebruset och in i nya landskap och verkligheter."