9789152637883

Eva Brunne i samtal med Sara Grant

Kvinna. Feminist. Homosexuell.

Och biskop.

Lägg därtill att hon aldrig har varit rädd för att sticka ut hakan i politiska frågor.

EVA BRUNNE väcker starka känslor bara genom att finnas till. Hennes tio år som biskop i Stockholms stift har varit stundtals turbulenta. Ibland har det varit svårt att veta vad som egentligen sagts, när historier spridits genom twitter-stormar, sociala medier och nättroll.

Men under denna tid har också Svenska kyrkan allt mer blivit en röst att räkna med – i flyktingdebatten, i arbetet mot främlingsfientlighet och i kampen för allas lika värde.

De ämnen som ligger biskop Eva varmast om hjärtat är ofta de som väckt mest debatt. I samtal med journalisten Sara Grant delar hon här med sig av sina tankar kring mänskliga rättigheter, religionsdialog, demokrati, hbtqfrågor och global samverkan för en bättre värld. Och om en kyrka i ständig förändring, som nu måste återfinna sin plats i samhället för att fortsätta vara relevant för människor både i dag och i framtiden.

ISBN 978-91-526-3788-3

9

789152 637883

»Gör

INTE SKILLNAD på människor«

»Gör

INTE SKILLNAD på människor« Eva Brunne i samtal med Sara Grant

© 2019 Sara Grant och Verbum AB Omslag: Eva Lindeberg Grafisk form och sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Livonia, Lettland 2019 ISBN 978-91-526-3788-3 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Innehåll »Våga vara obekväm« Inledning

7

»Störst av allt är kärleken« HBTQ

13

»Makten över sitt eget liv« Makt & kön

27

»En röst åt dem som ingen har« Demokrati

41

»Nya sätt att vara kyrka« Framtiden bor hos oss

55

»Gud är större« Religionsdialog

67

»Delar av något större« Global samverkan

81

»Bilderna vi bär med oss« Rasism

95

»På väg mot en bättre värld« Framtiden

111

När jag döptes bad prästen: »Gud, hon ska vandra genom en farlig värld, led henne på dina vägar.« Så har det varit. @BiskopEva, Twitter 17 juni 2017

6

»Våga vara obekväm«

Inledning

Det har liksom stormat från början kring biskop Eva Brunne.

Hade det i november 2009 lyckats undgå någon att Stockholm fått en ny biskop som var både kvinna och homosexuell, fick alla en ny chans att höra talas om henne ett knappt år senare. Sverigedemokraternas företrädare lämnade Storkyrkan i protest under hennes predikan vid riksmötets öppnande i oktober 2010. Ändå var det för biskopen egentligen bara en vanlig dag på jobbet, en dag som alla andra, där hon utifrån dagens text predikade om alla människors lika värde och knöt an till sådant som hänt i staden.

– Jag sa inte något jag inte hade kunnat säga vilken söndag som helst, minns hon.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Fick en biskop verkligen prata om sådant här? Ska kyrkan lägga sig i politiken?

Men Svenska kyrkan kan inte vara en relevant kyrka i samhället om man inte också är politisk, det är Eva Brunnes fasta övertygelse. Vi ska inte vara så rädda för politik, tycker hon.

– När det sägs att kyrkan inte ska vara politisk, då

7

handlar det ofta om sakfrågor från mitten och vänster ut i politiken. Det är mer sällsynt åt andra hållet.

Samtidigt måste politik bli partipolitik för att det ska bli någon verkstad av det.

Att hon är medlem i Socialdemokraterna sedan 70-talet har aldrig varit någon hemlighet.

– Jag valde att fortsätta vara medlem, något annat hade varit hyckleri, men jag har inte varit aktiv eller gått i ett första maj-tåg sedan jag blev biskop. Det ser jag fram emot att göra igen.

Hon brinner för att möta människor, diskutera och få ställa frågan »Hur tänker du nu?« när åsikterna går isär. Ofta talar hon om att möta människor »i ögonhöjd«. Därför ser hon också mest fördelar med att Sverigedemokraterna numera har ledamöter i kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

– Nu när de är innanför kan vi ju samtala och det tycker jag är finessen. Är de inte där blir det svårt att både argumentera och lära känna, säger hon.

På Stockholms stifts webbplats kan man se spåren av de kontroverser som uppstått genom åren. Här ligger hela predikan från riksmötets öppnande 2010, men även »Förtydligande gällande tweet om Stefan Löfven« och »Biskop Eva Brunne om Sjömanskyrkan som ett rum för alla som vill be«. Att hon inte ville uttala sig mot böneutrop väckte också protester.

Hon är dock inte särskilt intresserad av att prata om näthat, hotbrev eller drev i media. Dels för att det

8

alltid finns någon som haft det värre. En twitterstorm är en liten sak i jämförelse med vad många människor i världen får stå ut med, det återkommer hon ofta till.

Dels för att hon inte tycker att det finns så mycket att säga, när hon en gång förtydligat sig.

– När det börjar rulla på i sociala medier finns det inget stopp. Det finns inget sätt att dementera, eller säga »Nu säger jag det här en gång för alla: så här var det.« Det som har börjat rulla, rullar vidare ändå.

Det är därför varje människas ansvar att säga ifrån och ifrågasätta, menar hon. Nättrollen kan inte ohejdat få sprida falska nyheter som de gjort hittills.

– Jag får fortfarande leva med gamla tweets från 2010. Och det finns ingen ände på det antal kors som jag sägs ha plockat ner i olika kyrkor. När allt jag föreslog var att man kunde flytta på ett kors i ett sammanträdesrum. Om det behövdes.

Vid ett intervjutillfälle surrar det till i mobilen och Eva ursäktar sig med att hon väntar på ett meddelande.

Efter en kort blick på skärmen konstaterar hon torrt: – Så bra, jag kan fortsätta som biskop.

Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar har just kommit fram till att hon inte gjorde fel när hon bedömde att ett dop i Herrens Nya Kyrka inte kunde erkännas av Svenska kyrkan.

– Jag ska passa på nu när jag blir pensionär och skriva en bok om alla anmälningar till ansvarsnämnden, fortsätter hon med glimten i ögat.

9

Eva Brunne kallar sig själv för kaxig och tackar mamma, mormor och farmor för det. Dessutom talar hon ofta om att »stå med fötterna i myllan«. Vet du var du själv bottnar, behöver du inte heller vara så rädd för att ställa dig mitt i stormen.

Då kanske en biskop även vågar retas lite med M ­ artin Luther. I sitt arbetsrum har biskopen en samling ­ikoner som hon fått i gåva genom åren. Vi pratar bildspråk och traditioner inom olika kyrkor, tills det slår mig: – Men vad skulle Luther ha tyckt om alla de här?

– Ja du, han hade nog inte blivit så förtjust förstås, svarar Eva och ser inte alltför ledsen ut över det.

Den som vill kan utläsa en blinkning till Martin Luther även i biskopens valspråk. »Gör inte skillnad på människor« är hämtat ur Jakobsbrevet. Där finns även orden om hur tro utan gärningar är utan verkan, vilket fick Luther att kalla brevet för en halmepistel och helst ville ta bort det ur Bibeln.

– Det är ju lite spännande att mitt valspråk är från ett brev som Luther inte gillade. Men jag gillar Luther ändå.

Helt förvånande är det inte att biskopen hämtat sitt valspråk härifrån. Jakobsbrevet är »den mest socialt medvetna skriften i Nya testamentet«, kan vi läsa i Bibel 2000, och Eva Brunnes tro tar sig ständigt uttryck i handling. För de svaga och marginaliserade, mot förtryck och orättvisor.

10

– Jag kan inte vara troende bakom en glasvägg hela mitt liv, utan tron måste helt enkelt få uttryck, säger hon och fortsätter: – Ett tag var jag rädd att mitt valspråk skulle bli utslitet. Men det har bara blivit mer och mer aktuellt under de här åren. Tyvärr.

Mitt under slutarbetet med denna bok sitter jag i en av Stockholms innerstadskyrkor och lyssnar på en predikan kring liknelsen om himmelriket som en surdeg. Att kalla någon för surdeg är i vanliga fall verkligen inte någon komplimang, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på biskop Eva. Ska något hända måste man våga vara obekväm.

Fortsätta syra degen. Fortsätta nöta och tjata om de frågor som ligger närmast hjärtat. Prata om Jesus och Martin Luther med samma självklarhet som man pratar om flyktingar och utstötta.

Eva Brunne själv talar om att ihärda.

Själv och tillsammans med andra.

Det här är hennes egna ord, om engagemanget i hbtq-frågor, kampen för mänskliga rättigheter, religionsdialog och demokratiarbete, kvinnokamp och världsvid vänskap – och hur hon ser på Svenska kyrkans utmaningar inför framtiden.

11

Rakt genom rädsla och mörker, rakt genom svek och lögn, rakt genom våld och död, kommer du, vår Gud. Därför orkar vi leva. Därför orkar vi kämpa.

Därför orkar vi älska. För att du gått före och visar oss att livet segrar till slut. @BiskopEva, Twitter, 31 mars 2018

12

»Störst av allt är kärleken«

HBTQ I Uppsala domkyrka, den 8 november 2009 vigs Eva Brunne till Sveriges femte kvinnliga biskop. Och Sveriges första öppet homosexuella biskop. Att säga att medieintresset var större än vanligt vid en biskopsvigning är en underdrift.

– Det blev ju en väldigt stor sak när jag blev biskop, att jag är homosexuell och stod för det. Samtidigt hade jag ju levt öppet så länge att ingen som röstade på mig var ovetande om det.

Kanske var det inte en särskilt stor sak i Stockholm.

Eller ens i Sverige. Då fanns det annat som inhemska medier fokuserade mer på. Vid Evas sida stod nämligen Tuulikki Koivunen Bylund, som vigdes till biskop i Härnösands stift. Att två kvinnor blir biskopar på en och samma dag, det är lite ovanligt till och med i Sverige. Ändå var det homosexualiteten som kom att dominera alla intervjuer.

– Bekymret för mig i början var ju att jag nästan inte hade en chans att prata om Jesus, utan det var

13

homosexualitet hela tiden. Jag skojade om det, att om jag hade fått ta all den tiden till att prata om Jesus, då hade det blivit mycket förkunnat.

På Stockholms stiftskansli minns vissa än i dag hur kön av journalister ringlade lång. Att ge alla svenska och internationella medier tid att prata öga mot öga med den nya biskopen var ett medvetet beslut.

– Det tog mycket tid, men vi bedömde att det var viktigt att ta alla dessa intervjuer. Att det inte bara blev en liten nyhetsnotis, utan ett möte. För det är ju när man verkligen möter en människa som det kan hända att någon får en annan syn på saken, än om samma person bara läser om ett beslut eller ser en bild från en biskopsvigning.

Den mesta uppmärksamheten var positiv, i synnerhet från utländska journalister. Det hade stormat mer kring Svenska kyrkan och synen på hbtq-personer några månader tidigare, då kyrkomötet antagit en ny ordning som gjorde det möjligt med samkönade äktenskap.

– Då var det två kyrkor som hotade att bryta med Svenska kyrkan, dels den lutherska kyrkan i Tanzania, dels Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Och det hade ju inget med mig att göra, det hade ju med beslutet i kyrkomötet att göra.

Mekane Yesus-kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania är de två största lutherska kyrkorna i världen, med Svenska kyrkan som god trea,

14

och att två så stora trossyskon markerar sitt missnöje är förstås bekymmersamt.

– Det fördes många samtal under den här tiden, men vi gick på den linjen att man måste respektera en annan kyrkas beslut. Det är den ekumeniska hållningen i stort, att även om man inte älskar allt i en annan kyrka, så har man respekt för den kyrkan.

Eva menar att den respekten fungerar åt alla håll.

– Jag kan ju till exempel tycka att den romersk-katolska kyrkan borde ha haft prästvigda kvinnor för länge sedan, men jag kan ju inte ta avstånd från allt bara för det. De har bestämt sig för att inte ha den ordningen – än. Och jag får leva med det.

Utan en sådan hållning skulle man inte kunna umgås med någon, konstaterar hon. I och med att man gick varsamt fram från svenskt håll, kunde relationerna också repareras ganska snart, i synnerhet med Tanzania, där Stockholms stift har ett vänstift sedan 2016.

– När jag var där för ett par år sedan var det väldigt viktigt för biskop Shoo i Norra stiftet i Tanzania att visa att vi verkligen var vänner, han höll mig i handen och gick nära mig hela tiden.

Sett i backspegeln var beslutet om samkönade äktenskap egentligen bara en tidsfråga anser Eva Brunne.

I samhället i övrigt var det en ganska självklar sak, det motstånd som frågan mötte fanns inom kyrkan.

15

– Visst var det en väldigt stor sak. Dels att vår kyrka bejakar olikheten, dels också menar att man kan vara präst och homosexuell. Äktenskapsbeslutet innebar samma etiska krav på alla, med trohet och så vidare.

Vi kan liksom inte begära trohet av människor om vi inte samtidigt ger samma möjlighet till det äktenskap som omfattar alla.

Samtidigt har vägen dit varit lång och debatten har blossat upp i omgångar. På 80-talet prästvigde dåvarande biskopen Lars Carlzon fyra öppet homosexuella på samma dag. Kritiken lät inte vänta på sig.

– Det minns jag att Lars Carlzon snabbt motade.

Han sa att från den dag då en präst hade tagit livet av sig för att han var homosexuell – »ställt sig i Riddarfjärden och aldrig mer kommit upp« – tänkte inte han hymla med att homosexuella också är människor, människor med en kallelse. Och det gjorde han verkligen inte heller.

Under en period var en vanlig hållning inom kyrkan att homosexualitet var okej så länge man inte »levde det«.

En problematisk inställning på flera sätt, menar Eva. – Jag har haft förmånen att sitta med i flera utredningar, tre genom åren, om hur kyrkan ska förhålla sig till homosexualitet. Vi har haft många diskussioner och jag har alltid frågat hur någon tänker när man säger »inte leva homosexuellt«? Vad är det man inte

16

ska göra då? Det hamnar liksom i sängen till slut.

Men det är ju inte där man är homosexuell. Jag är lika homosexuell när jag går på gatorna.

Hon skakar på huvudet och fortsätter: – Då kan man lika gärna säga att en person får vara homosexuell, bara det inte märks på något enda sätt.

Men en människa är mer än sina delar och sina handlingar och detta att varje person får vara hel som människa – oavsett om man lever i en relation eller inte – är avgörande för Eva Brunne.

– Vi lovar i prästvigningen att »låta lära och liv bli ett«. Det handlar för mig om att hålla ihop. Jag kan inte leva ett liv när jag är ledig och ett annat liv när jag är i tjänst. Det pratar jag mycket om med blivande präster och diakoner. Människor måste se att detta är jag, detta är hela jag, resonerar hon.

Egentligen är det enkelt. Alla människor är skapade av Gud, och kyrkan har en särskild uppgift att ständigt stå upp för människovärdet.

– I vår människosyn, i människovärdesfrågan, där prutar vi inte på något. Då måste vi också vara exempel på det, inte bara säga något allmänt om allas lika värde. Vi måste påminna om det hela tiden, det finns verkligen ingen prutmån på det.

För Eva har allt sin grund i dopet. Det är lika för alla och ingen kan vara mer eller mindre döpt.

– Vem man än är, vem man än är född av. Prinsars

17

Det berör mig djupt att ta del av vittnesmålen om övergrepp och trakasserier inom Svenska kyrkan.

Samtidigt känner jag en lättnad och ett framtidshopp när dessa berättelser nu kan komma fram i ljuset.

Nu måste det vara nog!

Skam och skuld för dessa övergrepp måste placeras där de hör hemma. Hos förövarna.

Jag kommer fortsatt att arbeta för allas rätt till sin egen kropp och för att människors upplevelser och berättelser ska tas på allvar.

Uttalande angående #vardeljus och #metoo

26

»En röst åt dem som ingen har«

Demokrati Den som hoppats på en berättelse om ett plötsligt uppvaknande, där en ung Eva Brunne kommer till insikt om vikten av demokrati och mänskliga rättigheter i ett samhälle, blir möjligen besviken. Samtidigt finns det inte en tid i hennes liv då hon inte varit övertygad om allas lika värde.

– Nej, det finns inget särskilt ögonblick i mitt liv när jag tänkte: »Å, då är det ju viktigt med demokrati!«, utan det har liksom gått i vartannat.

Utgångspunkten är, som i så många andra av biskop Evas hjärtefrågor, hennes djupa övertygelse att alla människor är skapade lika och till Guds avbild.

– Tänker jag som kristen att alla människor är skapade av Gud och att alla döpta är döpta på precis samma sätt – det finns inget dop för dem som är fattiga och inte har någon röst och ett annat dop för dem som är rika och har röst – då finns där ju ett jämlikhetstänk från början.

Demokratitanken har bara blivit mer fördjupad i hennes tro genom åren, inte minst sedan hon blev biskop.

41

– Det är alldeles omöjligt för mig att tänka någonting annat än att om jag är lika mycket skapad av Gud som vem som helst som jag möter på gatan, då ska vi ha samma möjligheter – eller åtminstone så lika möjligheter som möjligt. Och det ska jag arbeta för, eftersom jag har både position och inflytande.

Utmaningen ligger i att försöka omsätta denna människosyn i ett samhällssystem som fungerar i praktiken och fyller sitt syfte.

– Ingen är mindre skapad av Gud och ingen är mer skapad av Gud, utan alla är lika mycket värda. Och då måste vi ju leva det i samhället också, praktisera att alla människor har samma värde och se hur vi uppnår det. Det är då samhällsverktygen blir de demokratiska verktygen.

Hur man sedan praktiserar demokratin, det ger förstås inte Bibeln några exakta svar på.

– Nej, inga klara tydliga verktyg för exakt hur vi ska göra detta, utan det får ju varje samhälle finna ut. Det har sett olika ut i olika tider hur vi verkar för jämställdheten och hur vi arbetar för att nå den.

Eller hur vi ständigt förbättrar den, för jag tror inte vi kommer nå jämställdhet helt och hållet och sedan vara nöjda med det.

Demokratin måste byggas hela tiden, med de samhällsverktyg som står till buds och med en blick på kontexten. Det kan se ut på många olika sätt.

För den här intervjun möts vi i biskopsbostaden

42

nära Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg.

Här i kvarteren låg en gång Elimkyrkan, som Zlatan Ibrahimovic köpte för några år sedan och byggde om till lyxbostad. Från början var det en församling med ungefär 500 medlemmar, långt ifrån de välbeställda människor vi förknippar med Östermalm i dag.

– Nästan alla var hembiträden här i krokarna. När jag var med och drev studentarbete där, fanns det kvar en del kvinnor som hade varit med så länge.

Tillvaron som hembiträde var inte alltid lätt, men Eva vill tänka sig att de som blev som värst hunsade sökte sig till församlingen för att det där förkunnades något helt annat.

– De som behandlades som om de var mindre värda än familjen de jobbade hos fick höra ett annat budskap. Att här är alla människor lika mycket värda, hembiträden och herrefolk och alla andra. Jag hoppas i alla fall att det var den förkunnelsen som gjorde att människor drogs dit.

Fast helt tom på modeller för demokratiarbete är inte Bibeln, menar Eva. – Det finns många goda exempel i evangelierna, när Jesus möter människor och sätter sig ner och samtalar med ganska otippade människor. Det var otänkbart att en judisk man talade ensam med en kvinna, och verkligen inte med en kvinna av annan religion, men det gör han med den samariska kvinnan.

Men vad betyder den berättelsen från Johannes­

43

evangeliets fjärde kapitel i ett demokratisammanhang?

– Ja, vem är den samariska kvinnan i dag? Det är ju det översättningsarbete vi alltid måste göra som kristna. Vi som är predikanter har ett särskilt ansvar för att göra det, översätta in i vår tid och sedan fundera över vilka verktyg vi har till förfogande i dag.

Det är inte ovanligt med protester mot den synen på Bibelns budskap. Inte alla vill att evangeliet – eller de kristna – ska vara så radikala och samhällstillvända.

– Men jag menar att det inte går att leva på något annat sätt än precis i den tid vi är i. Vi är just en sådan kyrka som ska göra det. Martin Luthers översättningsarbete var ju redan det till för att människor skulle kunna ta till sig bibelorden och utifrån sig själva kunna leva dem.

Här finns paralleller mellan demokratiarbetet och det evangeliska arbetet, menar biskopen. Ingen ska behöva en mellanhand för att förstå. Och målet för en modern kyrka måste alltid vara att praktisera evan­ geliet utanför kyrkbyggnaden.

– Det är ju vårt uppdrag som kristna, vi ska inte leva innanför kyrkväggarna. I gudstjänsten kan vi samla kraft, fyllas på och reflektera över den skapelsegivna gåva vi fått: Att vara människor, människor som kämpar för människovärdet och håller det högt. Och när vi inspirerats, då går vi ut och gör det, med de verktyg som står till buds i samhället.

44

Svenska kyrkan kan vara ett föredöme, inte minst internationellt, genom att vara en demokratisk kyrka.

Att det är folkvalda som bestämmer och inte några biskopar är rätt unikt för en så stor kyrka.

– Men det kräver mycket av oss alla. Majoritets­ beslut är majoritetsbeslut och då är det vad som gäller.

Vi lovar i våra vigningslöften som präster, diakoner och biskopar att vara lojala och följa vår kyrkas ordning. Sedan kanske man inte tycker om allting, men när beslut har fattats är vi lojala.

– Det är precis som ute i samhället. Jag älskar ju inte alla beslut som fattas i riksdagen heller. Men när de är fattade i demokratisk ordning så är det vad som gäller, tills något annat bestäms. Men självklart finns det också en fara i detta att alltid lyda lagarna, den läxan har den nazistiska regimen i Tyskland under kriget lärt oss.

Det finns dock en stor skillnad i det demokratiska arbetet inom kyrkan, betonar hon. Allt bottnar där i en vilja att verkligen försöka hitta den väg som Gud vill att kyrkan ska gå. Det betyder inte att alla måste tycka lika, men inte heller att det ska debatteras för debatterandets skull.

– Grunden är hela tiden att vi ber och reflekterar och firar gudstjänst. Och ur det växer besluten. Sedan kan vi i vår bön och reflektion komma fram till olika åsikter. Jag tror verkligen att Gud vill mångfalden i vår kyrka, men på villkor att vi möts och samtalar med varandra och har respekt för varandra.

45

Demokratin får aldrig tas för given. Eva kan ibland oroas över att många svenskar tänker att det är en självklar rätt vi har.

– Jag brukar påminna om att vår demokrati inte är mer än 100 år gammal. År 1918 togs det beslut att alla myndiga människor i landet skulle ha rösträtt. Pratar jag med unga människor i dag är det obegripligt för dem att inte alla skulle ha rösträtt. Men min mormor, som hade barn, var gift och hade ett yrke, hade ingen rösträtt förrän hon var 27.

Eva är själv noga med att uttrycka sin tacksamhet för alla dem som gått före och kämpat för att komma dit vi är i dag. Hon berättar om en minnesplakett som planeras i Gustav Vasa kyrka över den första prästvigda kvinna som predikade där, Anna Howard Shaw, en amerikansk metodistpastor. Anna Howard Shaw besökte Sverige under den stora kongressen för kvinnlig rösträtt 1911, arrangerad av bland andra Selma Lagerlöf. Eva Brunne målar upp en färgstark bild av en kyrka full av dåtidens starka och envisa kvinnor.

– Det var ett hundratal kvinnor som samlades för att peppa varandra då, men innan dess hade det ju föregåtts av en väldig kamp. Vi måste påminna både de unga och oss själva om att vår demokrati är ung.

I förlängningen handlar rösträtt om att ge alla människor möjlighet till inflytande. Eva ser det som

46

kyrkans särskilda ansvar att i det sammanhanget ständigt försvara människovärdet. Fattigdoms- och marginaliseringsfrågor slutar aldrig vara aktuella.

– I fattigare områden i Stockholm är valdeltagandet inte lika högt som i mer välbärgade områden. Det kan bero på en ovana, men även på uppgivenhet: »I vår familj har vi aldrig gjort det« eller »Det spelar ingen roll, vi kommer fortsätta vara lika fattiga ändå.« Att kämpa för att ge röst åt den som inte har någon ser Eva som ett självklart uppdrag för varje kristen människa. Det gäller inte minst internationellt, och för hennes del började det engagemanget redan i studentrörelsen.

– Människovärdet har alltid lett mig i mina ställningstaganden och fördjupat min tro. Jag blev engagerad i Kristna Studentrörelsen så snart jag började läsa teologi. Det var min räddning som kristen att det fanns några som lyfte blicken. Vi såg världen ur ett större perspektiv och därmed rättvisefrågorna. Vi pratade om befrielseteologi och de marginaliserades möjligheter och för mig är det i rakt nedstigande led ur evangeliet.

Att stå upp mot makten var ett nytt sätt att vara kristen. I Eva Brunnes ögon är det en självklar del av kyrkans demokratiarbete att stötta kristna i länder med förtryck.

– I Indien med hindunationaliseringen och i Myanmar med förföljelsen av rohingyer är de kristna verk-

47

Eva Brunne i samtal med Sara Grant

Kvinna. Feminist. Homosexuell.

Och biskop.

Lägg därtill att hon aldrig har varit rädd för att sticka ut hakan i politiska frågor.

EVA BRUNNE väcker starka känslor bara genom att finnas till. Hennes tio år som biskop i Stockholms stift har varit stundtals turbulenta. Ibland har det varit svårt att veta vad som egentligen sagts, när historier spridits genom twitter-stormar, sociala medier och nättroll.

Men under denna tid har också Svenska kyrkan allt mer blivit en röst att räkna med – i flyktingdebatten, i arbetet mot främlingsfientlighet och i kampen för allas lika värde.

De ämnen som ligger biskop Eva varmast om hjärtat är ofta de som väckt mest debatt. I samtal med journalisten Sara Grant delar hon här med sig av sina tankar kring mänskliga rättigheter, religionsdialog, demokrati, hbtqfrågor och global samverkan för en bättre värld. Och om en kyrka i ständig förändring, som nu måste återfinna sin plats i samhället för att fortsätta vara relevant för människor både i dag och i framtiden.

ISBN 978-91-526-3788-3

9

789152 637883

»Gör

INTE SKILLNAD på människor«