är

aldrig tomma, aldrig tysta. De rymmer Guds tilltal, och det gör dem oändligt värdefulla. Vad händer när vi med tron och tra ditionen i ryggen utforskar möjligheten att bruka våra kyrkobyggnader på ett nygammalt sätt? Hur tar vi vara på Svenska kyrkans viktigaste materiella re-

JOHAN DALMAN

är illustratör, utbildad vid Edinburgh College of Art.

surs? Vågar vi låta flyttlassen gå från

•

anna blåder

kanslihus och församlingshem tillbaka till kyrkobyggnaden? Vad händer när fler ”får en egen nyckel” till kyrkorummet?

ISBN 978-91-526-3761-6

789152

HÖGT I TAK I HELIGA RUM

kyrkobyggnader och kyrkorum

637616

JOHAN DALMAN

HÖGT I TAK I HELIGA RUM

johan dalman

är Strängnäs stifts femtioåttonde biskop.

124

JOHAN DALMAN

HÃ–GT I TAK I HELIGA RUM

© 2019 Johan Dalman & Verbum ab & grafisk form : Margareta Brisell Axelsson omslagsbild & illustrationer : Anna Blåder porträttfoton : Magnus Aronson tryck : Drukarnia Dimograf, Polen 2019 isbn 978-91-526-3761-6

omslag

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

INNEHÅLL

Högt i tak i heliga rum . . . . . . . . . . . . . . . . 9 1. En levande relation . . . . . . . . . . . . . . . 12 2. Folk och fastighet . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 3. Guds hus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 4. Från synagoga till tempel . . . . . . . . . . 21 5. Plätt eller plats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 6. Kyrkan som plats . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 7. Rastlös – rotlös . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 8. Konstig karta eller kristen kalender . . . 35 9. Hjärtats karta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 10. Mot evigheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 11. Katedralens språk . . . . . . . . . . . . . . . . 47 12. Kyrkan – ett rum för rörelse . . . . . . . . 52

13. Kyrkorummet – med plats för olika . . . 56 14. Kyrkorummet – inget museum . . . . . . 59 15. Full fart framåt mot medeltiden . . . . . 65 16. Men kyrkan är ju invigd! . . . . . . . . . . . 71 17. Rum i rörelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 18. Bönen i centrum . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 19. Mässan i centrum . . . . . . . . . . . . . . . . 80 20. Ullaredeffekten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 21. Känna och känsla . . . . . . . . . . . . . . . . 86 22. Låsta kyrkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 23. Rumstera om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 24. Ta reda på var det bränns . . . . . . . . . . 98 25. Levande kulturarv . . . . . . . . . . . . . . . . 102 26. Mötesplats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 27. Bildningens berg . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 28. Skönhetens tempel . . . . . . . . . . . . . . . 110 29. Brobyggets plats . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 30. Bönens rum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 Lästips . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 118

HÖGT I TAK I HELIGA RUM

när farbror Yngve gav mig nyckeln till Särö kyrka. – Jag tar hand om parkeringen så sköter du det där med Gud, sa han, satte hatten på huvudet, knäppte rocken och gick ut igenom dörren.

jag var sexton år

Och från den stunden var jag kyrkvärd. Kyrknyckeln öppnade dörren till en helt ny värld för mig. När jag på söndagsmorgonen låste upp och klev över tröskeln låg kyrkorummet tyst och öde. Eller förresten – gjorde det verkligen det? Nej, upplevelsen var en annan. Därinne var känslan av närvaro, inte frånvaro, påtaglig. Guds närvaro. Ja, det var som om själva byggnaden ordlöst talade till mig om levande Gud. Den känslan lever kvar i mig. Övertygelsen om att kyrkobyggnader och kyrkorum – gamla som nya – aldrig är tomma, aldrig är tysta. Att de rymmer Guds tilltal och att det gör dem så oändligt värdefulla och värda att återupptäcka. Det vore olyckligt om vi i tider av sund besparingsiver missade att till fullo ta vara på Svenska kyrkans viktigaste materiella resurs – våra kyrkobyggnader. Vad händer när vi med tron och traditionen i ryggen utforskar möjligheten att bruka våra kyrkobyggnader på ett mer nygammalt 10

sätt? När vi strävar efter att, utan att slarva bort eller profanera det, ge det heliga rummet den roll det en gång hade, så att det än mer blir en hela livets mötesplats? Med den frågan för ögonen skrev jag denna bok. Om vad talet om ”kyrkan mitt i byn” kan stå för. Om varför vi ska låta flyttlassen gå från kanslihus och församlingshem tillbaka till kyrkobyggnaden. Om vad som händer när fler ”får en egen nyckel” till kyrkorummet – träder över tröskeln och möter Gud. Strängnäs i adventstid 2018 Johan Dalman

EN LEVANDE RELATION

slagfärdiga påstående: ”We shape our buildings, and afterwards, our buildings shape us” (Vi formar/skapar byggnader, och sedan formar byggnaderna oss) pekar på den levande relationen mellan en byggnad och människorna som brukar den eller bor i den. Ett övergivet hus förfaller snabbt, ett hus som förvandlas till museum förlorar sin själ, och ett kyrkorum som inte används regelbundet känns snart kallt i mer än en bemärkelse. Kyrkorummets främsta uppgift är naturligtvis att vara en plats för tillbedjan av och lovsång till levande Gud. Denna roll behöver byggnaden fylla varje dag, alldeles oavsett

winston churchills

om få eller många kommer dit. Men denna uppgift rymmer mer än vad man föreställer sig. Bön och lovsång kan gestaltas på många olika sätt, av vilka söndagens huvudgudstjänst förvisso är den viktigaste, men inte den enda formen för tjänst inför Guds ansikte. Också vardagslivet i dess mångfald är en lovsång till skapelsens Gud, ett tjänande och en kallelse. Denna vidare kallelse har kyrkobyggnaden goda förutsättningar att gestalta. I takt med samhällets specialisering har dock kyrkobyggnadens uppdrag smalnat av, blivit mer av ett helgdagsrum än ett vardagsrum. Missförstå mig rätt, det är ingen tvekan om att vi bara har att glädjas över hur väl vi tar hand om våra kyrkor, men när vördnaden inför det heliga rummet blir så väsensskilt från vördnaden inför Guds helgande av hela skapelsen – också det vardagliga – finns det skäl att höja ett varningens finger. För så var det ju aldrig tänkt. 13

När medeltidskyrkan restes var det just dess roll som uttryck för hela skapelsens helighet som stod i fokus. Byggprojektet var inte bara hela socknens bygge, det var också hela socknens angelägenhet i ordets fulla bemärkelse. Det hade rottrådar in i alla aspekter av livet. Något av den rollen borde kyrkobyggnaden kunna återta och än mer bli församlingens och bygdens självklara helg- och vardagsrum. Det här är en bok till dig som söker argument för att anta den utmaningen och därigenom stärka landets kyrkobyggnaders roll och ställning för framtiden. Många kyrko- och församlingsråd håller på att granska Svenska kyrkans fastighetskostym i sömmarna. Sockenstugor, församlingshem, ekonomibyggnader, kontorslokaler och kyrkor sätts under lupp i syfte att se vad som kan trimmas bort och vad som ska vara kvar. I det arbetet behöver kyrkobyggnaderna goda ambassadörer som med Svenska kyrkans tro, 14

bekännelse och lära i ryggen kan argumentera för ett utvecklat bruk av de heliga rummen, göra dem än mer till kyrkan mitt i byn.

FOLK OCH FASTIGHET

väl ändå inte hus utan människor, tänker du kanske, och siktar med boken mot papperskorgen. Varför allt detta prat om heliga hus när Bibeln gör klart att ”Gud … bor inte i tempel som är byggda av människohand”? (Apg 17:24) Riskerar inte fokuseringen på kyrkobyggnaderna att begränsa Guds närvaro till specifika platser med fyra väggar, tak, torn och kyrktupp? Är det kanske till och med så att våra hedniska rötter spelar oss ett spratt? Är det asatron och naturreligionen som bitit sig fast, så att vi numera vördar byggnader på samma sätt som vi tidigare ärade träd, källor och men kyrkan är

bergstoppar? Är det, kort sagt, fel av oss att hålla fast vid kyrkobyggnaderna? Inte alls. För även om Bibeln och vår kristna tradition tydligt vittnar om den rumsligt obundne guden, rymmer samma tradition också rika exempel på motsatsen. Inte i bemärkelsen att Gud på något sätt skulle vara exklusivt bunden till ett visst rum, utan mer så att vissa rum eller byggnader genom vad som hänt och händer där har en särskild förmåga att förmedla gudsnärvaro.

GUDS HUS

Gamla testamentet manifesteras dels i form av ett fysiskt objekt – förbundsarken, dels oberoende av det materiella på sätt som Gud över tid finner gott. Denna dubbelhet konkretiseras inte minst i förståelsen av Jerusalems tempel. I 1 Kung 8:27–30 läser vi: ”Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag nu uppsänder, och låt din blick natt och dag vila på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara. gudsnärvaron i

– Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!” Templet uppfattas med andra ord som en plats där Gud är särskilt närvarande, men också som en plats som på intet sätt uppfattas hota Guds allestädes närvaro också utanför templets väggar. Oken med hjälp av vilka man burit med sig arken under ökenvandringen och vidare in i templet ska fortsatt sitta kvar, som ett uttryck för att Guds närvaro inte kan fixeras till ett visst rum eller en viss plats; arken står ständigt redo att bäras vidare. Det är snarast i rollen som utvald mötesplats mellan Gud och människa som templet får sin betydelse. Platsen ger möjlighet till ett ömsesidigt bekräftande av en relation som är för handen varhelst den troende befinner sig. Templets funktion är att synliggöra, be19

kräfta och konkretisera den levande relationen mellan Gud och människa – det är intensiteten i och fokuset på denna relation i tempelgudstjänsten som gör byggnaden helig. Detta sätt att beskriva tron som en ömsesidig relation mellan Skapare och skapelse, Gud och människa, att konkret bekräfta, känner vi också tydligt igen från Jesu förkunnelse i ord och handling. Tron kräver konkretion.

FRÅN SYNAGOGA TILL TEMPEL

gemenskapen avknoppats från synagogan möttes de troende i något av församlingsmedlemmarnas hem eller (under tider av religiös förföljelse) i de underjordiska begravningsplatserna – katakomberna. I och med den kristna kyrkans upphöjelse till statsreligion under 300-talet tog byggenskapen emellertid fart. Nu fanns plötsligt både resurser och legala möjligheter att resa kristna helgedomar. Frågan var bara: Hur skulle den framväxande kyrkans gudstjänstrum utformas? Skulle de efterlikna synagogorna, de kristna hemmen, de romerska templen? sedan den kristna

är

JOHAN DALMAN

är illustratör, utbildad vid Edinburgh College of Art.

surs? Vågar vi låta flyttlassen gå från

•

anna blåder

kanslihus och församlingshem tillbaka till kyrkobyggnaden? Vad händer när fler ”får en egen nyckel” till kyrkorummet?

ISBN 978-91-526-3761-6

789152

HÖGT I TAK I HELIGA RUM

kyrkobyggnader och kyrkorum

637616