9789152634882

Page 1

Karl-Gunnar Ellverson

• När började de kristna sjunga »Ära åt Gud i höjden...« i söndagens gudstjänst?

• Finns det någon bestämd ordning för processioner i kyrkan? • Frågorna kring olika bruk i gudstjänsten är många. Många får sina svar i denna bok. Bok e n s fr ä m s t a s y f t e är att ge präster, kyrkomusiker och andra som är engagerade i församlingens gudstjänst nödvändiga kunskaper och insikter. Boken vill också bidra till reflektion och gemensamt planerande för dem som är ansvariga för gudstjänstens gestaltande i församlingen, främst präster och musiker samt kyrkvärdar, textläsare, förebedjare, kyrkvaktmästare och andra i gudstjänstgrupper.

Svenska kyrkans böcker på kyrkokansliet i Uppsala. Dessutom hade han ett stort engagemang för de vuxenkatekumenatiska frågorna i Svenska kyrkan.

ISBN 978-91-526-3488-2

9

789152 634882

Handbok i Liturgik

K a r l - g u n na r E l lv E r s on var präst i Svenska kyrkan. När boken skrevs var han liturgiklärare vid Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala. Senare var han anställd som handläggare för

v

F ör a tt k u n n a ta ansvar för gudstjänsten fordras förståelse för dess olika delar och hur dessa har vuxit fram. Därför innehåller boken en hel del historiska översikter och notiser. Det vore att förneka vår historia och vårt arv genom två tusen år att låtsas som om vi själva i vår tid har kommit på den gudstjänst vi firar och kan gestalta den enbart efter eget huvud eller egna känslor. Boken ger också teologisk reflektion kring gudstjänstens övergripande delar och enskilda moment. Sådan reflektion är viktig för att gudstjänsten inte skall bli en historisk relikt, något som vi pietetsfullt upprepar för att det alltid har varit så. För att vara autentisk måste gudstjänsten vara vår egen gudstjänst, på vår tids språk, präglad av vår kultur. Historisk förståelse, insikt i de aspekter i den kristna tron som uttrycks och återspeglas i gudstjänsten förenas därför i denna bok med tankar kring hur detta kan gestaltas i vår tid.

Karl-Gunnar Ellverson

• Varifrån kommer begravningsorden »Av jord har du kommit...«?

Handbok i Liturgik


Karl-Gunnar Ellverson

Handbok i liturgik


Första upplagan, print on demand © 2003 Karl-Gunnar Ellverson och Verbum AB Omslag och formgivning: Olle Frankzén Typsnitt: Berling och Frutiger 11/13 Tryck: Publit Sweden AB, Stockholm 2015 ISBN 978-91-526-3488-2 Verbum AB, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08–743 65 00 www.verbum.se


Innehåll Förkortningar och symboler Förord

7

9

Gudstjänst för alla Gudstjänst igår och i dag 11 Gudsfolkets liturgi 18 Barnen i gudstjänsten 25 Liturgi och musik 32 Liturgins musiker 40 Kroppen i liturgin 48 Liturgins språk 55 PM för textläsare 61 PM för förebedjare 65 Att leda allas lovsång och bön – PM för kyrkomusiker 68 Att leda allas bön och gudstjänst – PM för präster 72 Gudstjänstledaren och gudstjänstrummet 79 Diakonen i liturgin 82

Huvudgudstjänsten Mässan – liturgihistoriska notiser och gestaltning 83 Inledning, samling 83 Ordet 95 Måltiden 110

Avslutning, sändning 146 Beredelsen – liturgihistoriska notiser och gestaltning 152 Gudstjänst med små och stora 164 Den nattvardslösa huvudgudstjänsten 169 Söndagsbön/Veckobön 172 Sjukkommunion 173

Dopet Dopgudstjänstens historia 177 Dopet som församlingsgudstjänst 191 Dopgudstjänsten – liturgihistoriska notiser och gestaltning 196 Dop i krissituation 226 Kring frågor om doppastoral 229

Bikten Biktens historia 237 Bikten – liturgihistoriska notiser och gestaltning 244

Konfirmation Konfirmationens historia 251 Konfirmationsgudstjänsten – liturgihistoriska notiser och gestaltning 256 Förnyelsegudstjänst 266


Att ingå förbund. Vigselns historia 267 Vigselgudstjänsten – liturgihistoriska notiser och gestaltning 276 Vigsel med mässa 296 Vigsel och dop 297 Välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap 297 Äktenskapets teologi – några reflektioner 298 Välsignelse och förbön för dem som ingått partnerskap 304

Begravning Begravningsgudstjänstens historia 311 Begravningsgudstjänsten – liturgihistoriska notiser och gestaltning 320 Begravning av dödfött barn eller barn som avlidit vid späd ålder 338 Utfärdsbön / Bisättning 341 Gravsättning utan direkt samband med begravningsgudstjänst 343 Avskedsgudstjänst för någon som ej återfunnits 347

Vigningshandlingar Vigningstjänsten i gudsfolket 353 Präst- och diakonvigning. 354 Mottagande av medarbetare 361

Den liturgiska dräkten

363

Nattvardskärl och textilier Ordförklaringar Register

373

369

367


Förkortningar och symboler Hb

Den svenska kyrkohandbok med angivet årtal, i annat fall aktuell kyrkohandbok

Eb

Den svenska evangelieboken med angivet årtal, i annat fall aktuell evangeliebok

KO

Kyrkoordning med angivet årtal, i annat fall aktuell kyrkoordning

KL

Kyrkolagen 1686

GO

Gudstjänstordning med årtal från försöksverksamheten inför Hb 1986

Sv. ps. Svenska psalmen (psalm ur Psalmboken till skillnad från psalm ur Psaltaren, som förkortas Psalt) ASb

Alternative Service book 1980, Church of England

mif

mitt i församlingen, skriftserie från Avd för kyrkolivets utveckling

De kapitel, där kyrkohandbokens ordningar gås igenom, är avsnitt för avsnitt uppdelade i tre delar: liturgihistoriska notiser, kyrkohandbokstexten och förslag till gestaltning. De olika avsnitten avgränsas med rubriker på svart botten. De tre delarna inleds med var sin symbol.

Liturgihistoriska notiser

Kyrkohandbokstext

Gestaltning

f ö rk o r t ni ng ar o ch s y m bo l e r

I


Förord Det här är en handbok i liturgik, inte en bok om gudstjänstens historia, inte heller en lärobok i liturgisk teologi. Dess huvudsyfte är att ge nödvändiga kunskaper och insikter vid utbildning av gudstjänstansvariga i Svenska kyrkan. Boken vill också bidra till reflektion kring det gemensamma arbetet med gudstjänstens gestaltning i församlingen, främst för präster och musiker samt kyrkvärdar, textläsare, förebedjare, kyrkvaktmästare och andra i gudstjänstgrupper. För att fylla denna uppgift innehåller boken en hel del historiska översikter och notiser. Det är omöjligt att utveckla gudstjänsten utan att ha kunskap om dess olika delar och om hur dessa har vuxit fram. Det vore också att förneka vår historia och vårt arv genom två tusen år att låtsas som om vi själva i vår tid har kommit på den gudstjänst vi firar och kan utgestalta den enbart efter eget huvud eller egna känslor. De historiska notiserna begränsar sig dock fr.o.m. 300- 400-talet oftast till västkyrkan, som utgör bakgrunden till vår liturgi i Svenska kyrkan. I boken finns också teologisk reflektion kring gudstjänstens övergripande delar och enskilda moment. Sådan reflektion är viktig för att gudstjänsten inte skall vara en historisk relikt, något som vi pietetsfullt upprepar för att det alltid har varit så. För att vara autentisk måste

gudstjänsten vara vår egen gudstjänst, på vår tids språk, präglad av vår kultur. Historisk förståelse, insikt i de aspekter i den kristna tron som uttrycks och återspeglas i gudstjänsten förenas därför i denna bok med tankar kring hur detta kan gestaltas i vår tid. För den som vill få mer kunskaper inom gudstjänstens historia och teologi finns i anslutning till varje avsnitt hänvisning till böcker för fördjupning. Bokens huvudärende är levande gudstjänster i församlingen. Den här boken har också sin historia, som naturligtvis har med min egen bakgrund och min vandring att göra. Uppväxt i Skellefteå och engagerad i den kyrkliga ungdomsrörelsen kom jag som tonåring bl.a. genom min konfirmationspräst Erland Svala i kontakt med den högkyrkliga gudstjänstförnyelsen. Engagemanget inom KGF (Kristliga Gymnasiströrelsen) förstärkte intresset för en rikt utformad gudstjänst. Under de teologiska studierna deltog jag 1963 i ett pastoralteologiskt seminarium i Paris under prästen Sven Kroons ledning. Där mötte jag redan i funktion den gudstjänstförnyelse som Andra Vatikankonciliet kom att slå fast. Jag överdriver inte när jag säger att den månaden grundlade för mig mycket av det jag än idag vill verka för: en gudstjänst som är hela församlingens gudstjänst förord

I


och där det aktiva deltagandet är ledstjärna. Kyrkan, församlingen är inte bara de anställda, gudstjänsten är inte prästens eget ansvar – församlingen och gudstjänsten tillhör de döpta. Alla som samlas till gudstjänst är gudstjänstens subjekt, gudstjänstens ”vi”, som lovsjunger, tillber, lyssnar till och tar emot Gud i Jesus Kristus. Genom åren har arbetet som församlingspräst med att gudstjänsten skall få vara hela församlingens angelägenhet legat mig varmt om hjärtat. Inte minst har de många åren som student och senare som föreståndare för Sankt Ansgars Stiftelse både utvecklat mitt tänkande och gett mig möjlighet att tillsammans bl.a. med Anders Ekenberg tidigt praktisera mycket av det som blev 1986 års kyrkohandbok. Många är de människor i församlingarna (särskilt i Avesta och Knivsta pastorat) som stimulerat och påverkat mig. När jag sedan som liturgiklärare på Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Uppsala nu i flera år fått glädjen att dela med mig av mina erfarenheter och inspirera till en sådan gudstjänstutveckling, har ett av hjälpmedlen varit olika kompendier som jag producerat. Inspiration för utformningen av dessa fick jag i det kompendium om mässans gestaltning som Sven Kroon skrev som lärare vid prästutbildningen i Lund. Med tillstånd från Sven Kroon har jag sedan använt och bearbetat dessa texter. Uppmuntrad av förre rektorn på Pastoralinstitutet i Uppsala, Eskil Franck och nuvarande rektor Ingemar Söderström samt av mina kollegor och studenter är det med tacksamhet till många av dem jag mött på min vandring som jag nu sammanställer dessa kompendier och låter dem i utökad form få utgöra en samlad handbok i liturgik. Kvinnors erfarenheter och reflektioner i gudstjänstförsamling och som präster har för mig och hela kyrkan under de senare åren väckt nya frågor. Den feministiska teologin utmanar både vad gäller liturgins språk och dess gestaltning. 10

I förord

Ännu har nog bara de första stegen tagits på väg mot en kyrkans liturgi som är mer äkta för både kvinnor och män. I den mån denna bok kan bidra till att förena den liturgiska traditionen med de frågor om mäns och kvinnors lika delaktighet som vår samtid väcker, fyller den ytterligare en angelägen uppgift. Som den noggranna läsaren kommer att upptäcka har jag funnit mycken inspiration för min liturgiska reflektion i USA. Kontakten med Gordon W Lathrop, besök vid olika kyrkosamfunds teologiska seminarier och på St. John´s benediktinkloster i Collegeville, Minnesota, där mycken liturgisk teologi inför Andra Vatikankonciliets och i dess anda har skrivits och publicerats, har berikat både min kunskap och mitt tänkande. En del av boken önskar jag att läsaren tar med en nypa salt. Det gäller alla avsnitt om liturgins gestaltning. Vi är som människor och därmed som präster olika och var och en måste vara liturg utifrån sig själv. Allt agerande måste bottna i den egna kroppen. Jag har ändå valt att i boken föreslå hur prästen ska eller kan agera. I regel motiverar jag hur jag tänker, väl medveten om att andra motiveringar kan leda till annat handlande. Med denna reservation hoppas jag att även den som drar andra slutsatser än jag ändå får stimulans att tänka igenom hur hon eller han vill gestalta gudstjänstens olika moment och i så fall varför. Ett tack för benäget bistånd i slutarbetet med boken vill jag rikta först till Jan-Olof Aggedal, som läst hela manus och gett värdefulla kommentarer och råd. Ulla Le Vau, Lena Sjöstrand, Kerstin Wimmer och Ragnar Håkanson har läst vissa avsnitt och på samma sätt bidragit till både kompletteringar och förbättringar. Uppsala i påsktiden 2003 Karl-Gunnar Ellverson


Gudstjänst för alla Gudstjänst igår och idag För att Kristus inte skulle bli orsak till ytterligare splittring och sekter förordnade han endast en lag och ordning för hela sitt folk, och det var den heliga mässan. Det största och mest användbara är faktiskt konsten att veta vad som verkligen i grunden hör till mässan och vad som är tillagt och främmande för den. Martin Luther Ingen analys av liturgisk-sakramental gudstjänst är fullständig om den inte lyckas räkna med att Treenigheten är närvarande och handlande både som den kristna liturgiska gudstjänstens ursprung, som aktivt agerande i den och som dess slutliga mål. Mary M. Schaefer i Liturgy and Music Varför gudstjänst?

När jag en gång intervjuades om gudstjänsten, ställdes frågan ”Varför ska vi fira gudstjänst?” Jag minns min känsla av oförståelse inför frågan. Det kändes som att fråga om varför vi ska leva eller varför vi ska äta. Det hör till detta att vara människa att leva, och att äta och dricka för att leva. På samma sätt, tänker jag, att det är för kyrkan att fira gudstjänst. Kyrkan är gudstjänst, kyrkan är lovsång och tillbedjan. Det hör till kyrkans väsen att fira gudstjänst. Detta uttrycks tydligt i nuvarande kyrkoordning för Svenska kyrkan (KO 1999):

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. (2 kap. 1 §) Gudstjänsten är kyrkolivets centrum… Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift (17 kap. Inledning) I varje församling skall det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar (17 kap. 3 §)

Att säga att kyrkan till sitt väsen är gudstjänst är att uttrycka en kyrkosyn. Kyrkans hjärta är mässan. ”Gör detta till min åminnelse” sa Jesus vid nattvardens instiftande. Detta är visserligen bara en sida av kyrkans väsen. Den andra kan uttryckas så: ”Gör alla folk till lärjungar” och ”Gå du och gör som han” (som den barmhärtige samariern). ”Kyrkan är den enda korporation i vår värld som är till endast för dem som inte tillhör den” sade en gång ärkebiskopen William Temple i Canterbury. En kyrkosyn som säger att kyrkan är gudstjänst talar alltså om vad kyrkan är, men för att vara sann måste den synen kompletteras med vad kyrkan gör, om kyrkans kallelse och uppgift i Guds skapade värld och i den mänsklighet som kyrkan är en del av, något som också uttrycks tydligt i kyrkoordningen. Svaret på frågan om varför kyrkan firar gudstjänst, kan också med Gordon W Lathrop i ett föredrag i Sigtuna 1995 hämtas från 2 Gudstjänst för alla

I 11


Kor 4:15: ”Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära.” Gudstjänsten har sin grund i vad Gud har gjort, vilket väcker vår kärlek och lovsång och den syftar också till att allt fler skall få del av denna nåd och stämma in i lovsången. Vi kan inte leva utan att fira vår Herres dag Lekmanna-martyrer i Abitina i Nordafrika år 303 Gudstjänstens ordo

Den liturgiska forskningen under 1900-talets senare hälft har lyft fram gudstjänstens struktur eller ordo, som den ofta kallas. Sedan medeltiden har den gängse uppfattningen varit att en rätt kristen gudstjänsten skall följa de böner, texter och anvisningar som finns i kyrkohandboken, något som 1800-talets väckelserörelser och 1900-talets frikyrklighet reagerade mot. Forskningen har också visat att fornkyrkan var långt ifrån likriktad, så att vi från början haft en enhetlig gudstjänst, som sedan utvecklats i olika traditioner. I stället var mångfalden det som präglade den tidiga kyrkans liturgi. Däremot har forskarna funnit att liturgin från förs­ta tid i sin mångfald haft en gemensam struktur. När det gäller söndagens liturgi, den vi kommit att kalla högmässa, består dess ordo av ordet och måltiden med en inledande samling och en avslutande sändning. I och med kyrkohandboken 1986 fick dessa insikter genomslag i Svenska kyrkan – en gemensam struktur med olika sätt att gestalta de olika delarna och formulera de olika bönerna. De teologer som tydligt lyft fram denna gudstjänstens ordo är den ortodoxe Alexander Schmemann, den katolske Aidan Kavanagh och den lutherske Gordon W Lathrop, samtliga i USA. Gordon W Lathrop visar i sin bok Holy Things på den rikedom som ligger i att olika, i sig kanske motstridiga komponenter ställs 12

I Gudstjänst för alla

tillsammans i liturgin. I ordets del läses idag gamla texter ur den hebreiska delen av bibeln tillsammans med texter ur det andra testamentet som är tusen år yngre och alla dessa texter sägs handla om oss. Genom denna juxtaposition av texter skapas, hävdar Lathrop, en spänning, samtidigt som innebörden av båda (alla tre) texterna fördjupas. På samma sätt förenas läsandet och lyssnandet med måltiden, något som normalt inte hör samman. Lathrop visar hur lyssnandet till texterna om Guds barmhärtighet fördjupas genom att vi i måltiden också får ”se och smaka Herrens godhet” (Psalt 34:9). Måltiden får å andra sidan sitt djup genom att texterna ger oss en förståelse av vem den Gud är som vi förenas med i måltidens bröd och vin. Enligt Lathrop är spänningen mellan olika texter och föreningen av textläsning och förkunnelse med nattvardens måltid också något som alltid hört till gudstjänstens ordo. Det tycks som om denna grundläggande syn på gudstjänstens struktur bejakas av de flesta teologer och kyrkor idag. Ninna Edgardh Beckman visar visserligen i sin doktorsavhandling, Feminism och liturgi – en ecklesiologisk studie, på de problem som feministisk liturgisk teologi kan ha med en struktur som vuxit fram i en patriarkal tid, men är ändå beredd att acceptera dess huvuddrag. Likaså har Jan Byström och Leif Norrgård i en prästmötesavhandling i Växjö, Mer än ord, utifrån Alexander Schmemann lyft fram gudstjänstens ordo. Trons mysterium

Ett annat perspektiv presenterar den anglikanske teologen George Guiver i Mirfield, England. I sin bok, Pursuing the Mystery, lyfter han i den liturgiska teologin in frågan om hur kyrkans gudstjänst kan höra ihop med kyrkans sociala ansvar i världen. Han tar sin utgångspunkt bl.a. i 1 Tim 3:16,


Erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten.

Guiver bygger sitt resonemang på den tyske katolske teologen Odo Casel. Guiver söker visa att den hemlighet (mystérion) som möter oss i liturgin, i ordet och måltiden är hela gudsuppenbarelsen i Kristus, från inkarnationen till upptagandet i höjden enligt Timotheosbrevstexten. Egentligen är ordet mysterium bättre än hemlighet – det tycks gälla både på engelska och svenska. Mysterion har i sig betydelsen av något fördolt, något vi inte kan greppa, men som finns i hela Kristi liv och gärning. Däremot är det inte något som skall hållas dolt och hemligt. Det som möter oss i liturgin är inte enbart ord från Gud, inte enbart bröd och vin i nattvarden. I gudstjänsten är hela Kristusmysteriet närvarande, skriver Guiver. Vi möter Gud närvarande och agerande i denna värld och dess historia nu. Evangeliets berättelse är inte bara historia utan evangeliets läsande i gudstjänsten har samma åminnelsekaraktär som nattvarden. Vi hör inte endast vad som har hänt en gång utan vi är med. Ty det är Gud, den som är evig, som handlar och Guds handlande kan aldrig bli enbart förr och då, utan har karaktär av evigt nu. Och därmed dras våra liv nu in i Guds mysterium, Guds berättelse. Därför, skriver Guiver, är det viktigt

att vi är där med hela vårt liv, vår berättelse. Det är inte ett isolerat jag som i gudstjänsten söker en andlig kontakt med en Gud som talar i sitt ord och räcks åt mig just nu i bröd och vin. Utan jag inbjuds att med min berättelse och mitt liv få del av och genomsyras av Guds liv, Guds mysterium i Jesus Kristus, så att min berättelse, mitt liv blir en del av Guds berättelse och liv. Det George Guiver här understryker knyter samman gudstjänsten både med aktuellt sätt att se på kyrkans undervisning, och med den andliga vägledning (spiritual direction) som har sin bakgrund i Ignatius av Loyolas erfarenheter av att känna igen Guds vilja och som i moderniserad form blivit alltmer erkänd och praktiserad. I båda dessa strömningar relateras människans egen berättelse till Guds berättelse. Med Guivers sätt att se får undervisningen och själavården ett nära samband med liturgin där trons mysterium firas och görs närvarande i ritens form. Samtidigt finns det inte längre någon verklig motsättning mellan kyrkans gudstjänst och kyrkans kallelse i samhället – Guds mysterium är Kristi närvaro i historien. Genom liturgin knyts mitt vardagsliv samman med Guds frälsningshistoria för hela världen. Det är samma mysterion jag möter när en medmänniska visar barmhärtighet och kärlek som när Guds barmhärtighet blir brutet bröd i mässan. Det som sker i evkaristins bibelläsning och måltidens firande, är att ge mig nycklarna till att känna igen gudsmysteriet också i min vardag, samtidigt som vi får fira det, lovprisa Gud för Kristushemligheten.

FÖR REFLEKTION Det var en Närvaro, inte tron, som drog Mose till den brinnande busken och det som ägde rum där var en uppenbarelse, inte ett seminarium. Det var en Närvaro, inte tron, som drog lärjungarna till Jesus, och det som ägde rum då var inte ett utbildningsprogram, utan han uppenbarade sig själv för dem. […]

Att den tanken aldrig går genom vårt huvud, att en gudstjänst eller en ikon skulle kunna få oss att skakas om och darra, visar inte det i hur hög grad vi har tillåtit oss att tämja Lejonet av Juda och placera honom på ett zoo i en förort för att roa barn. Aidan Kavanagh, On Liturgical Theology

Gudstjänst för alla

I 13


FÖR REFLEKTION Liturgin hindrar teologin från att bli en ”a-teologisk religionsvetenskap”, ty det är genom ”den liturgiska aktionen som vi ger uttryck för tron på den treenige Guden” och detta sätt att ge uttryck för tron är grunden för all teologi. Att på ett riktigt sätt göra teologi innebär att tydliggöra enheten mellan exegetik, liturgi, dogmatik, bekännelse, kontemplation och etik... Den ursprungliga kontexten för både kristen tro och det som senare blev treenighetsdogmat var ... doxologisk. Liturgin erbjuder en ständig motvikt mot tenden-

Församlingens gudstjänst

Shawn Madigan ger i sin bok Spirituality Rooted in Liturgy ett bidrag till förståelsen av den idag aktuella frågan om allas aktiva deltagande i gudstjänsten. Madigan målar upp två alternativa sätt att se på församlingen utifrån ansvarstagande, ideal och historisk utveckling. När det gäller ansvartagande visar hon att vi kan se på den mänskliga gemenskapen antingen som en symbolisk familjerelation, där några har barnroll och andra är föräldrar som fattar beslut. Eller också ser vi den som en jämlik relation, där alla har sin del i ansvarstagande och beslutsfattande. Madigan menar att den senare modellen var de första kristnas sätt att förhålla sig till varandra medan medeltidskyrkan utvecklade en mer hierarkisk modell. Beträffande frågan om ideal eller förebild, lyfter Madigan fram dels Platon, som såg idévärlden som ideal och som vi därför om möjligt skall försöka efterlikna, dels Aristoteles, som menade att vi människor har eget ansvar för utformandet av våra liv. Urkyrkan liknade här, menar Madigan, mer Aristoteles, medan medeltiden på olika sätt lät himlen på platonskt sätt vara förebild för kyrkans och samhällets utformning i olika samhällsklasser och hierarkier. Synen på utveckling och historia ger Madigan också två motsatta bilder för. Den ena räknar med en kontinuitet, där ursprunget är det ideala och det som skall efterliknas. Det andra 14

I Gudstjänst för alla

sen hos det teologiska tänkandet att överbetona den ena eller andra dimensionen i vår kunskap om Gud. Liturgin tjänar som ett skydd mot den sorts teologi som blir mer fascinerad över sig själv än över Gud. Gudstjänstfirandet uppnår, med andra ord, något som det teologiska tänkandet, ratio, aldrig kan åstadkomma, nämligen en enhet mellan ekonomi (oikonomia) och teologi. Catherine, Mowry LaCugna, Can Liturgy ever again be a Source for Theology?, Studia Liturgica 19

sättet att tänka räknar såväl med kontinuitet som nystart när omständigheterna förändras. Madigan menar här att fornkyrkan motsvarar det senare, med sin nystart utifrån Kristus men i kontinuitet med det judiska arvet. Medeltiden lyfte snarast fram ansvaret att främst bevara ursprunget och upprätthålla det. Vilket av dessa två motsatta perspektiv inom tre dimensioner i församlingens liv som vi väljer, påverkar såväl kyrkosyn som gudstjänstförnyelse. Shawn Madigan som skriver utifrån ett romerskt-katolsk perspektiv menar att Andra Vatikankonciliet gick från det medeltida perspektivet, som varit förhärskande intill dess, och tog ansatser till ett mer urkyrkligt förhållningssätt vad gäller såväl ecklesiologi som gudstjänst. I sin bok utmanar hon sin kyrka att våga fullfölja dessa ansatser, en utmaning som i lika hög grad gäller de reformerade kyrkorna, där mycket av det medeltida arvet också finns med som barlast. Liturgin som rit

Dagens forskning kring riten och ritens plats i människans liv och i religionernas sammanhang har också bidrag att ge till arbetet med en liturgisk teologi och till en fördjupad gudstjänstförståelse. Tom F Driver visar i sin bok, Liberation Rites – Understanding the Transformative Power of Ritual, hur viktig riten är i människors liv och hur dess funktion


eller uppgift är att bidra till en förändring och fördjupning i människans och församlingsgemenskapens liv. Medan många andra ritteoretiker ser ritens eller ritualens främsta syfte att skapa ordning och upprätthålla gemensamma band i samhället, understryker Driver ritens befriande kraft. Han anknyter till befrielseteologin, som betonar evangeliets befriande budskap och funktion, och hävdar att evangeliets budskap kan tala till människor om befrielse endast om riterna också gör det. Sakramenten handlar om befrielse och därför måste sakramenten enligt Driver ständigt bryta upp ur sina egna former. De kan inte alltid upprepas om kyrkan vill förstå sin sociala roll och uppgift och därför är beredd att leva med människor i den samtida faktiska miljön och utvecklingen. Driver understryker att liturgin som rit i första hand är en handling, något vi gör. Han är kritisk till att vi inom kyrkorna mer betraktar riterna ur konfessionell synpunkt än att se dem som handlingar. Han säger att det som är grundläggande för människan och samhället skapas av vår handlingar, inte av de idéer vi har eller tror på. Han berör också magins område och påpekar, att det oftast är företeelser i andra religioner som vi kallar magi. Själv menar han att rit och magi inte ligger så långt från varandra och att den kristna liturgin innehåller, och måste innehålla, magi i den meningen att vi tror att riten medför en förändring. Som människor vill vi påverka verkligheten och riten är det kollektivt primära sätt vi har att göra det.

En rit som förlorat sin förmåga att förvandla och förändra har blivit en ceremoni, i sämsta fall en tråkig show. För att undvika ritualism, skriver Driver, måste vi lära oss att förstå våra riters tillkomst, motiv och möjligheter till utveckling. I ett antal teser för en befriande rit, hävdar Driver bl.a. följande: • I en ritual skall de aktiva deltagarna vara fler än de passiva. • Riten är ett arbete som skall utföras med lekfullhet • Kyrkliga ritualer tenderar att ofta bli enbart uppvisning. • Alla riter åkallar krafter. En rit är kristen, när dessa krafter är Gud, Kristus och den heliga Anden • En kristen rit fungerar bara när deltagarna är villiga att begära något av Gud • Att vara tråkig är att bära falskt vittnesbörd – att vara sensationell eller uppseendeväckande är att inte bära något vittnesbörd alls. • Gudstjänsten som rit fordrar ett rum där det går att röra sig – ”kyrkbänkar är djävulens påfund!” • Det går inte att fira gudstjänst och samtidigt titta på klockan (ritens liminalitet ger oss ett rum mellan tiden och evigheten, och redan i detta mellanrum upphör tiden att existera). • Gudstjänstordningar (agendor) bör undvikas, ty de drar människor från varandra och från det som sker. I stället för att ta intryck av människor följer vi ett papper. I stället för att leva med i riten och fira gudstjänst i det

FÖR REFLEKTION K attens lit u rg is k a b et y del s e Varje kväll när gurun och hans lärjungar firade gudstjänst brukade deras katt komma in och störa dem. Till slut bestämde gurun att katten under gudstjänsterna skulle vara bunden. Efter guruns frånfälle fortsatte man att binda katten under gudstjänsttid. Och när katten dog, skaffade man en ny katt så att guruns befallning om att kat-

ten skulle vara bunden under gudstjänsterna troget kunde följas. Århundradena gick och guruns lärda lärjungar skrev långa avhandlingar om den liturgiska betydelsen av att en katt stod bunden under gudstjänsttid. A DeMellow, Lyssna till fågelns sång

Gudstjänst för alla

I 15


GUDS T J Ä N S T E N S S T R U K T U R ”En ordning är alltid något utvärtes. Den må vara hur bra som helst, så kan den leda till missbruk. Men då är icke längre ordning utan oordning för handen. Därför har ingen ordning någon giltighet i sig själv, utan livet och helgden och kraften och nyttan med en viss ordning beror av att den brukas rätt. Eljest gäller den och duger den till ingenting.” Martin Luther i slutorden till Deutsche Messe Söndagens huvudgudstjänst har två fasta delar som ger gudstjänsten dess struktur (ordo): ordet och måltiden. Gudstjänstens första huvuddel, Ordet, leder vidare till förbönen. Den andra huvuddelen, Måltiden, sänder oss ut att förverkliga Guds vilja i världen. Ordet och Måltiden är mässans två huvuddelar, medan Inledningen (som jag hellre likt kyrkohandboksförslaget 2000 kallar Samling) och Avslutningen (här kallad efter sin innebörd: Sändning) är viktiga men korta moment. När någon av de kyrkliga handlingarna ingår i mässan, äger den normalt rum närmast före måltiden. I gudstjänst utan nattvard ingår endast Samling, Ordet och Sändning. I vår kyrkohandbok har Bönen då getts en egen rubrik på måltidens plats. I de kyrkliga handlingarna går det att känna igen ett liknande mönster. Varje gudstjänst har ett moment av samling, inledning, där finns alltid en ordets avdelning. I gudstjänster utan måltiden kan dophandlingen, vigsellöftena, överlåtelsen, vigningen osv. sägas utgöra motsvarande del. Ett moment av avslutning och sändning finns som regel. Den struktur som beskrivs här gäller i första hand mässan.

ORDET Bibeltexter läses och dess budskap förkunnas. Sång mellan texterna bidrar till att vi hör och tar vara på budskapet. Hallelujasång och ljus vid evangelieläsningen kan markera Kristi närvaro i likhet med ljusen på måltidens altare. Efter förkunnelsen svarar vi med att ge uttryck för tro och överlåtelse, genom trosbekännelse och kanske med bön om förlåtelse eller överlåtelsebön, samt i frambärandet av förböner för lokala och världsvida behov. M Å LT I D E N Från lyssnande och bön övergår gudstjänsten i handling. Gudstjänstdeltagarnas kollektgåvor kan bäras fram tillsammans med måltidens bröd och vin. Måltiden följer Jesu eget handlande enligt instiftelseberättelsen: tog, tackade, bröt och gav. Tog: bröd och vin bärs fram och bordet dukas. Tackade: evkaristibönen (lovsägelsens inledning och prefation och Helig samt nattvardsbönen) med erinran om Guds verk i skapelsen och i Jesu liv, död och uppståndelse, och med bön att Anden skall fullborda Jesu ord i instiftelseberättelsen, så att vi förenas med Kristus och så att vårt nattvardsfirande bär frukt för världen. Bröt: föregånget av Herrens bön (bl.a. om ”det bröd vi behöver”) bryts brödet – praktiskt, för att ges åt alla, och symboliskt (ett bröd – en kropp), följt av fridshälsningen (vi är en enda kropp) och O Guds lamm, vars ord också tolkar brödsbrytelsen (Kristus, livets bröd, brutet och utgivet, som tar bort världens synd). Gav: kommunionen, ibland utdelad på flera platser i kyrkorummet av olika människor ur församlingen.

SA M L I N G

SÄNDNING

Vi samlas som svar på Guds kallelse och utifrån vår egen längtan att möta Gud och varandra. Lovsång och ibland procession hör till samlingen, liksom i regel ropet om Guds förbarmande (Kyrie) för oss och alla. Till den inre samlingen hör bön och ofta beredelse, utformad som överlåtelse eller bön om förlåtelse.

Guds folk samlas till gudstjänst inte för att dra sig undan och glömma omvärlden utan för att utrustas för vardagens kallelse. Mättade och stärkta av ordet och gåvorna vid bordet tackar vi för vad Gud gett, tar emot välsignelsen och sänds ut med frid och hopp till världen. Sändningens ”Låt oss gå i frid…”, blir så ett självklart ord på vägen.

tidsutrymme som riten ger, följer deltagarna mer ett skrivet program, som talar om vad de förväntas göra, vad som kommer sedan och hur långt det är kvar till slutet.

olika moments och handlingars innebörd och gestaltning. Jag måste därför avstå från att här fördjupa den nödvändiga reflektionen kring liturgins teologi. Vad jag i detta kapitel lyft fram av aktuella stråk inom gudstjänstteologin finns däremot med som bakgrund i vad som följer. Den som är intresserad av att arbeta vidare med liturgisk teologi hänvisas till anförd litteratur.

Bokens begränsningar

Som jag angett i förordet är syftet med denna bok att bidra till insikt om och förståelse för gudstjänsten och dess framväxt, liksom 16

I Gudstjänst för alla


Att l äsa me r

: Byström, Jan o Norrgård, Leif, Mer än ord. Liturgisk teologi och praxis. Verbum, 1996. Driver, Tom F, Liberating Rites. Understanding the Transformative Power of Ritual. Westview Press, Colorado, 1998, 2.a uppl. Edgardh Beckman, Ninna, Feminism och liturgi – en ecklesiologisk studie, Verbum, 2001. Guiver, George CR, Pursuing the Mystery. Worship and Daily Life as Presences of God. SPCK, 1996. Kavanagh, Aidan, On Liturgical Theology. The Liturgical Press, Collegeville, Minnesota, 1984 / 1992.

Krook, Caroline, Gudstjänst och gudstro. Verbum, 1987. Lathrop, Gordon W, Holy Things. A Liturgical Theology. Fortress Press, Minneapolis, 1993. Lathrop, Gordon W, Holy People. A Liturgical Ecclesiology. Fortress Press, Minneapolis, 1999. Madigan, Shawn, Spirituality Rooted in Liturgy. The Pastoral Press, Washington DC, 1988. Schmemann, Alexander, Introduction to Liturgical Theology. St. Vladimir’s Seminary Press, New York, 1966.

Gudstjänst för alla

I 17


Ordförklaringar abrenuntiation latin ab-renuntio = avstå, avsäga sig, en inledande del av dopet från fornkyrkan med avsägelsen av djävulen – se kap Dopet, sid 193, 214. absolution avlösning, tillsägandet av syndernas förlåtelse. acklamation latin = tillrop – församlingssvar i böner o. d. allokution latin = tilltal – ofta fast formulerade inledningsord av uppmanande eller förklarande karaktär (t.ex. före syndabekännelse, inledning till dop, vigsel). ambo(n) av grekiska anabai´nein = stiga upp – en pulpet för textläsningar o.d. – på latin ”lectorium” – plats varifrån läsningar sker, därav vårt läktare. Somliga säger ”en ámbo”, ”den ámbon”, ”flera ámbo”, andra ”en ambón”, ”den am­bó­nen”, ”flera ambóner” . antecipéra latin = föregripa, tidigarelägga. antifón latin = återklang, motljud, växelsång – omkväde före och efter psaltarpsalm. apologí grekiska = försvarstal. apostólicum den apostoliska trosbekännelsen. Apostoliska traditionen skrift från 200-talets Rom, allmänt anses Hippolytos vara författaren. Här finns kyrkoordningar, och liturgier för bl.a. vigningar, evkaristin och initiationen med katekumenat och dop. arianism rörelse uppkallad efter Aríus (död 336): Sonen är inte sann Gud utan skapad och av annat väsen än Fadern (Nicenska trosbekännelsen: ”samma väsen som Fadern”). aronitisk efter prästen Aron, den aronitiska välsignelsen i 4 Mos 6. Luther kallade denna välsignelsen också för den prästerliga

asketisk av grekiska áskesis = övning, träning, konst, här ofta även om andlig övning. bysantinsk liturgi dominerande representant för den antiokenska (syriska) liturgitypen. Den har två huvudformer: Basilius- och Chrysostomosliturgierna. celebrant latin = den som firar, traditionellt namn på den präst som leder mässan (officiant kallas ibland präst som leder annan gudstjänst) – ersätts idag ofta av ”gudstjänstledare” för att betona att hela församlingen celebrerar gudstjänsten. circumstantes latin = stå runt omkring, beteckning för ett kyrkorum med fristående altare, som gör det möjligt att på olika sätt stå runt altaret – ofta används i stället beteckningen versus populum = mot folket, som dock endast beskriver prästens placering. collecta latin av collectio = samling, gammal beteckning på de böner i liturgin som ”samlar” ihop en längre bön, litania (se diakonal litania och kyrielitania nedan) eller tyst bön, oftast dock om den bön som avslutar Samlingen och inleder Ordet och som idag benämns Dagens bön, tidigare ”kollektbön”. commendatio animae ”Du själ, lämna denna värld”, ur gallikansk tradition på 800-talet. Den dödas själ anbefalls åt den treeniga Guden men också åt änglarna och helgonen för att dessa skall leda den döda människan till paradiset, där Gud ska ta emot henne tillsammans med Kristus. completorium tidebön på kvällen eller förnatten, när dagen är full, komplett. confessio latin = bekännelse, benämning på syndabekännelse. Ordförklaringar

I 369


confiteor latin = jag bekänner, benämning på prästernas beredelse för mässan från 800-talet. confractium latin = tillsammans med brytandet, benämning på sången under brödsbrytelsen, vanligen O Guds Lamm. credo av latin cor + do = ge sitt hjärta = ”jag tror” – trosbekännelsens inledning och dess benämning. diakonal litania allmän kyrkobön, som tidigare ofta bads av diakon (därav namnet) och där ledaren anger böneämne, följt av tyst bön, slutkollekta i regel av gudstjänstledaren samt bönerop (t.ex. Kyrie eleison) från hela församlingen. Didaché grekiska, ”De tolv apostlarnas lära” – skrift från 100-talet. Dona nobis pacem latin = giv oss frid, sista böneropet i O Guds lamm. doxologi grekiska = lovsägelse, vanlig benämning på evkaristibönens lovprisande slut. ekumeniska symbola allmänkyrkliga trosbekännelser. element i detta sammanhang: nattvardens bröd och vin (vatten) samt dopets vatten. elevation latin = upphöjande, upplyftande (av nattvards elementen). embolism grekiska = inskott, när ett nytt parti skjuts in i en tidigare bön (t.ex. i den romerskkatolska mässan i slutet av Herrens bön). evkaristí ofta stavat eucharisti, grekiska = tacksägelse – benämning på nattvarden. evkaristíbön den bön av tacksägelse och åminnelse som ingår i måltiden, från ”Öppna era hjärtan” fram till Herrens bön, i HB Sursum corda, prefation, och nattvardsbön. fermentum benämning på den bit bröd som sedan fornkyrkan lagts ned i kalken. gallikansk från Gallien, d.v.s. ungefär nuvarande Frankrike. geneflex grekiska, kort knäfall med i regel högra knät mot golvet som uttryck för vördnad, ofta brukat inför nattvardens bröd och vin vid orden ”Gör det till min åminnelse”. gloria latin = ära, det inledandet ordet i Ära åt Gud i höjden, som kan inleda lovsången i högmässans och gudstjänstens inledning eller samling – benämning på hela sången. gradualpsalm av latin gradus = trappsteg (upp till ambon). hierarkisk grekiska = med hänsyn till den främste prästen – i prästerlig rangordning. immersio latin, dop genom neddoppning. inledningsallokution se allokution. 370

I Ordförklaringar

introitus latin för ingångspsalm, normalt ur Psaltaren, länge sjungen av kören under ingångsprocession. När syndabekännelsen i Sverige placerades i början kom introitus, som följde efter syndabekännelsen, att mista sin verkliga innebörd av ingångspsalm. Sedan 1811 inleddes högmässan med in­gångs­psalm ur psalmboken. kanonbön grekiska = rättesnöre – från medeltiden benämning på nattvardsbönen katekumén från fornkyrkan, en (vuxen) som förbereder sig för dopet kleresí en från 300-talet framväxande grupp av dem som hade liturgiskt ansvar och uppgifter i gudstjänsten (inte bara präster). kollekta se collecta ovan. konsekration latin = avskiljande för heligt ändamål – elementens välsignande i mässan. kopulationsfrågorna av latin copula = band, föreningsband, kärleksband, beteckning för frågorna i vigseln till mannen respektive kvinnan: ”Vill du…?” kredensbord en äldre italiensk eller fransk beteckning för ett bord där drycker ställdes i ordning vid högtidliga tillfällen – namn på ett mindre bord vid altaret, där nattvardskärlen kan ställas. kuppa latin, den skålformade övre delen av nattvardsbägaren, jmf kupa på vinglas. kyrielitania bön i den ortodoxa mässans början med svaret Herre (Kristus), förbarma dig, kallas också kyrietrop (trop = infogat tillägg till liturgisk text). laudamus latin = vi lovsjunger, den gemensamma lovsången som kan avsluta Samlingen och finns i många alternativ, bl.a. sv. ps. 697. laudes latin = lovsånger – tidegärdens främsta morgonbön. legitimitet latin = laglighet. nicenum egentligen den nicaeno-constantinopolitanska trosbekännelsen, från 325, slutgiltigt antagen av kyrkomötet i Chalcedon år 481. matutin latin av Matuta, morgonrodnadens gudinna, tiden mellan vigilians mörker och morgonrodnadens första ljus, ”morgonbön, ottesång”, tidegärdens tidiga bön i ottan, i Kyrkans dagliga bön, kallad ”läsnings­guds­tjänst”. ministrant latin = den som tjänar, assisterande korgosse/ flicka eller präst. Miserere nobis latin = förbarma dig över oss. Mishna del av Talmud, ursprungligen muntlig tradition. mozarabisk ordet betyder ”arabiserad” (mozaraber var benämningen på arabisktalande kristna i Spanien under medeltiden) och betecknar den liturgi som utgavs av den spanske kardinalen Ximenes


de Cisneros och som ännu brukas på några håll i Toledo-stiftet mystagogí den sista perioden i katekumenatet, efter dopet, med fördjupning av dopets innebörd. non tidebön vid nionde timmen, kl. 15.00. nattvardsadmission, admissio, latin = tillträde till nattvarden hos oss tidigare knutet till konfirmationen. obsolet ungefär = inte längre tillämpbar, passé. oktagonal latin = åttakantig. optativ grammatisk term: önskeform, används bl.a. om sådana förlåtelseord som har form av tillönskan eller bön om förlåtelse och inte direkt tillsägelse. oratio fidelium latin = de troendes/trognas förbön – idag kyrkans förbön. Ordo Romanus den romersk-katolska liturgi. penitent latin = botgörare (av poena = bot, botgöring), jmf engelskans penitence, penalty piscina latin (= fiskdamm) ett kärl ursprungligen för att hälla ut dopvatten, idag även för sköljvatten från nattvardskärlen. postcommunio latin = efter kommunionen, benämning på tackbönen efter kommunionen. prefation latin = förord, den lovprisning som hör till nattvardsbönens inledande lovsägande del före Helig, helig… presanktifierat i förväg konsekrerat bröd (och vin) från söndagens mässa för fastans veckogudstjänster i den ortodoxa kyrkan samt i väst för långfredagskommunion. presbyter grekiska = äldste, församlingsledare i urkyrkan, härur kommer vårt präst. prim tidebön: en morgonbön vid första timmen, kl 06:00, som ofta övergick i eller ersattes av laudes. pyxis förvaringskärl för konsekrerat bröd. responsorisk av latinets responsum = svar – responsorisk sång: solo- eller körsång med församlingsomkväde. sakramentarium ungefär = mässbok, samling av liturgiska texter och böner. salutation latin = hälsning.

sekvens latin seqventia = följdsång, från medeltiden namn på de stora Halleluja-sångerna före Evangeliet (t.ex. påsksekvensen, sv ps 464, pingstsekvensen, sv. ps. 361). sext tidebön vid sjätte timmen, kl. 12.00. skriftermål av fornsvenska skriptarmal och har med det latinska prescribére att göra: föreskriva, förelägga bot, i Sverige tidigare namn på syndabekännelse och förlåtelse i liturgisk form, allmänt skriftermål och enskilt skriftermål (= bikt). spirituell latin = andlig. sursum corda latin = hjärtat uppåt – de inledande orden i Nattvardsbönen, ”Öppna era hjärtan för Gud” tidigare översatt med ”Upplyft era hjärtan till Gud”. Te Deum latin = Dig Gud, (lovsjunger vi..) i originalversion i tidegärdens matutin eller läsningsgudstjänst. Ters tidebön vid ”tredje” timmen kl 09.00. tidebön bön i fast form (fr. a. psaltarpsalmer) på bestämda tider. trishagion grekiska ”tre gånger helig” – benämning på bönen Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige ...., bl.a. som inledning till Kyrie i mässan. trinitarisk av latin Trinitas – som har med Treenigheten att göra. typologisk av grek typos = förebild. I bibliskt sammanhang handlar det ofta om förebilder för Jesus i de hebreiska skrifterna. validitet latin = giltighet. verba consecrationis latin = konsekrationsorden – i äldre teologi = instiftelseorden. vesper latin = afton, tidebön på kvällen. viaticum latin = med på vägen, färdkost, namn på kommunion inför döden från 300-talet. vokalis melodisk utsirning av sjungen vokal. vår(d)tecken beteckning på vigselringen i svensk tradition fram t.o.m. HB 1942 (möjligen tyskans ”wahr­zeichen” = sanningstecken). ämbetsbärare biskopar, präster och diakoner (diakonissor).

Ordförklaringar

I 371



Register Se även innehållsförteckningen i bokens början

Abrenuntiation 184, 203f, 213, 226 Acklamation 30, 51, 102, 118, 121f, 125, 126ff, 130, 132, 164, 210 Admission 187f, 251, 253f, 262 Agnus dei 32f, 130, 133f, 142 Alkoholfritt vin 131, 139 Allokution 87, 153f, 174, 187, 196ff, 208, 278f, 281f, 294, 298f, 334 Altare 18f, 50f, 67, 70, 79f, 83, 84f, 86, 89, 99, 103f, 108, 110f, 113ff, 118, 135, 141, 192f, 257, 261, 265, 270, 275, 277, 284, 291f, 321 - hälsa altaret 50, 78, 85f Ambo 19, 21f, 40, 61, 79, 85, 88, 92, 97, 98f, 100f, 102f, 209, 275, 321, 331 Amen 26, 34, 67, 92, 97f, 104, 117, 122ff, 126, 129, 141, 151, 255 Anamnes 123, 128 Apostolicum 105, 213 Aronitisk välsignelse 147f, 224, 294 Arvsynden 180f, 184, 196, 204f, 207, 211f, 252 Asperges 90 Avlösning, absolution 52, 87, 89f, 104, 156ff, 160, 174, 238ff, 245, 313, 315 Avskedstagande 314, 320f, 324, 326, 334ff, 340, 347f, 349 Avsägelse (se även abrenuntiation) 183f, 187, 203f, 213 Barndop 178f, 180f, 184, 188, 196ff, 201, 214, 231ff, 252, 301, 306 Barnkommunion 29f, 131 136, 164ff, 183, 188, 193, 252, 254 Barnsöl 186 Beredelsen 22, 79, 87, 89ff, 107, 152ff Beredelseord 90, 153ff, 160f

Befrielsebön 52, 188, 192, 205f Begjutning vid dop 186, 188, 218, 220 Begravning av barn 338ff, 349 Blommor på altaret 84 Bot 237 Botakt i mässan 152 Botgörare 238 Botgöring 239, 241, 245 Brudmässa 271f, 289ff Brudprefation 271, 289ff Brödkorg 112ff Brödsbrytelsen 123, 125, 130ff Buga 50, 77f, 86 Bursa 113f, 141, 367 Bårtäcke 330, 336f Bägare/kalk 112ff, 137f, 141, 367f Bön om Anden i mässan 123, 125, 127f, 139, 143ff, 175, 354ff - vid dop 178f, 210f, 220, - vid konfirmation 182, 251ff, 262f Bön om förlåtelse 87, 89f, 107, 154ff, 160ff, 172, 173f, 241, 242f, 246f Bönerop i förbön 66f Böneställning 50f Cantatoria 23 Cathedra 103 Confiteor 152, 246f Consensus 268, 271ff Corporale 112ff, 141, 173ff, 367f Credensbord 113 Credo 105f, 178, 184, 213 Re g i s t e r

I 373


Dagens bön 95ff Dans 44f Diakonen 82, 98, 103, 321ff, 334, 354ff Dimissionsord 134f, 140f Din död förkunnar vi… 122f, 125 Distribution 136ff Distributionsord 134, 135, 138 Dopbön 210ff Dopdräkt 178, 184, 187, 216, 219f Dopformeln 216, 218 Dopfrågan 213ff, 232 Dophandlingen 215ff Dopljus 184, 187, 221ff Dopminne 225 Doppastoral 229ff Dopsamtal 233ff Doptal 208f, 223 Doxologi 123, 125, 128 Duklag 135f, 140f Dödsberedelse 173f, 312ff Effatá-rit 184 Elevation 122f, 125, 142 Epiklés 123, 125, 126ff, 139, 143ff, 175, 210 Episteltext 98f Evangelieacklamation 102f Evangeliebok 23, 102 Evangelieprocession 102f Evangeliesida 99 Evangelietext 98ff, 102f Evkaristíbön 117ff, 126ff, 175 Exorcism 178, 183f, 187, 203ff Faddrar 178, 183f, 186f, 192f, 194f, 206, 223, 225, 262f Familjegudstjänst/mässa 30, 164ff, 171 Fermentum 131 Fridshälsning 51, 53, 110, 132f Fästning (inför giftermål) 268f, 271f, 276 Förbön 65ff, 107ff, 176, 223f, 264f, 289f, 315f, 331ff Förbön för döda 315f Förlåtelse 52, 89f, 107, 156ff, 239, 248f Förläning 356 Gammalkyrklig introitus 90 Gammaltestamentlig text 98f Gloria 83, 92ff Glutenfritt bröd 131 Gottgörelse 241, 245 Gradualpsalm 99ff Gravsättning 313, 317, 336f, 340, 343f Gudstjänstledaren 18f, 72f, 79f Gudstjänstrummet 18f, 79f 374

I Register

Gå i gudstjänsten 49 Halleluja vid evangeliet 99, 101 Handpåläggning 53, 179, 182, 185, 203f, 206, 216f, 220, 251f, 253, 262f, 293, 354f, 359 Helig (Sanctus) 120f Hemdop 186 Herre förbarma dig 91f Herrens bön 129f, 178, 187, 205, 224f, 265, 294f, 334, 356 Hindersprövning 270 Hälsning (salutation) 51, 95ff Högmässa med/utan nattv 169ff Högmässogudstjänst 171 Ingresser till textläsning 62f, 100f Ingångspsalm 87f Initiation 177f, 207 Inkluderande språk 57f, 63f Inledningsord 88f Inskrivning till dopet 178 Instiftelseberättelsen 16, 121f, 124f, 127f, 139, 144f, 175 Instiftelseord se föreg. Instrumentalister 42f Intinktion 131, 137f Introitus 90 Ite, missa est 146 Jord på kistan 328f, 335ff, 340 Jordfästning (ordets bakgrund) 313 Jubilus 99f Kalk – se bägare Kalkkläde 113f, 141, 367f Kallelsens gudstjänst 178, 194 Kánonbön 119, 127 Kantor/sångare 40, 99 Katekumenat 177f, 194f, 203, 206 Katekumenernas olja 178, 184, 205, 217 Kerubhymn 110 Knäfalla 50, 86, 129f, 134, 135, 154, 156, 206, 218f, 247, 262, 265, 293, 295, 359, 361 Knäppa händerna 50 Kollekt 106f, 111f Kollektbön – se Dagens bön Kompositör 45f Kommunionen 133ff Kommunionsång 134f, 140 Kommunionsätt 135f Koncelebration 80f Konfirmation 182, 185ff, 251ff Konsekration 122f, 124f, 127f, 139, 142, 143ff


Korstecken i mässan 52f, 87f, 90, 102, 123, 125, 136f, 147f, 158 - vid dopet 178, 184, 187f, 194, 205, 206f, 212, 216f, 220f, - vid övriga tillfällen 249, 278, 323, 329, 335f, 342 Kuppa 138, 368 Krismasmörjelse 183f, 186f, 216f, 220f Krucifix 20, 84, 86, 175 Kyrie 32, 58, 83, 87, 91f, 94 Kyrielitania 91f Kyrie-trop 46, 92f Kyrkans förbön 65ff, 107ff Kyrkbänkar 99 Kyrkliga handlingar 188, 276 Kör 19, 20f, 32f, 40ff, 46, 70, 85 Laudamus 32, 83, 87, 88, 92ff Lavabo 112f Lektionarium 23 Liturgiska färger 225, 363ff Liturgiska kläder 170f, 174, 225, 363ff Ljus 19f, 85f Lovsägelsen 118ff Lysning 270 Löftesord 158f, 160, 163 Meddelanden 85, 106f Metafor 55f Missale 23, 119 Mjölk och honung 184, 186 Mystagogí 178 Namnfrågan 195, 202f Nattvardsadmission 183, 187f, 251, 253f, 262 Nattvardsbönen 121ff Nattvardselementen 131 141ff, 143ff Nattvardskärl 23f, 86, 113f, 141, 367 Neddoppning/-sänkning 184, 185f, 218f Nicenum 105, 170 Nöddop 186, 226ff O Guds lamm 133 – se även Agnus dei Oblat 110 Oblatask 114, 367 Offer 115ff Offertoriepsalm 112 Offertoriet 16, 23f, 110ff Olja 173, 178f, 184, 186, 217, 220f, 251ff, 312ff Orantställning 51, 117, 120 Ordo, allmänt 12 - mässans struktur 16 Organist 43f, 70f Orgel 20f, 43f, 70f Osyrat bröd 110

Palla 114, 368 Partnerskapsvälsignelse 304ff, 308f Pax 51, 53, 132f Patén 112, 113f, 132, 136, 141, 175f, 368 Penitent 238 Postludium 104f, 148f Predikan 103f, 165 Predikstol 21, 103 Prefation 118ff, 126f Primsigning 178, 194, 206 Privatbikt 152, 173, 239, 312f Procession 49, 83f, 85 Processionskors 84ff, 149 Proselytdop 188 Prästs egen kommunion 140 Psalm efter predikan 106f Psaltarpsalm 21, 32f, 40f, 99ff Pyxis 141 Påskljuset 198, 200, 221ff, 321, 323 Päll 292 Requiem 41, 313, 320 Reserverande av bröd 141ff, 143ff Ringväxling 273, 287f Rit 14f Rökelse 54 Sakramentstillbedjan 141f Sakramentarium 23 Salt vid dopet 184, 186f, 205 Salutation 51, 95f Sanctus 32f, 120f Schola cantorum 32f, 40f Sedília 20, 86, 171, 172 Sitta i gudstjänsten 49, 99 Sjukkommunion 173f Skriftermål 87, 90, 152, 174 Skriftetal 153 Skrutinier 178 Slutpsalm 148f Smörjelse 173, 178f, 182, 184, 186, 216f, 220 Stå i gudstjänsten 48f, 50f, 99, 124 Sursum corda 118f Syndabekännelse 87, 89f, 107, 152, 154ff, 159ff, 162, 173f, 238ff, 241, 246f Syndaflodsbönen 185, 187, 205, 210, 212 Sångledare 40, 69f Sändningsord 148f Särkalkar 137 Söndagsgudstjänst 85, 161, 171 Tacksägelseringning 108 Textläsning 16, 24, 61ff, 98ff Re g i s t e r

I 375


Tillredelsen 110ff Torkduk 113f, 136, 138f Torkning av bägaren 138f Trishagion 91f Trolovning 268f, 270 Trosbekännelsen 105f, 170, 178, 184, 213, 259ff Trosfrågan 184, 213ff, 232 Trospsalm 106 Tvätta händerna 111ff Tystnad 67, 71, 72, 104, 130, 165f Upptagandet i katekumenatet 178 Utfärdsbön 316, 341f Utdelande 136ff Utdelarnas kommunion 140 Vattenbadet 178f, 215ff, 218f Vatten i vinet 111

376

I Register

Viaticum 173, 312f Vigning 53, 306, 354f Vigselbevis 296 Vigselringar 273f, 287 Vigseltal 294f Vin 111, 113f, 131, 138f, 143ff Välkomnandet (vid dop) 194, 221f Välsignelse 52f, 147f, 224f, 249f, 265, 294ff, 297, 304, 335ff Ånger 241 Ära åt Gud i höjden 32f, 51, 92f Överblivet bröd och vin 141ff, 143ff Överlåtelsen vid begravning 326f, 336, 340, 349 Överlåtelsebön 160, 163 Överlämnande av credo 178


Karl-Gunnar Ellverson

• När började de kristna sjunga »Ära åt Gud i höjden...« i söndagens gudstjänst?

• Finns det någon bestämd ordning för processioner i kyrkan? • Frågorna kring olika bruk i gudstjänsten är många. Många får sina svar i denna bok. Bok e n s fr ä m s t a s y f t e är att ge präster, kyrkomusiker och andra som är engagerade i församlingens gudstjänst nödvändiga kunskaper och insikter. Boken vill också bidra till reflektion och gemensamt planerande för dem som är ansvariga för gudstjänstens gestaltande i församlingen, främst präster och musiker samt kyrkvärdar, textläsare, förebedjare, kyrkvaktmästare och andra i gudstjänstgrupper.

Svenska kyrkans böcker på kyrkokansliet i Uppsala. Dessutom hade han ett stort engagemang för de vuxenkatekumenatiska frågorna i Svenska kyrkan.

ISBN 978-91-526-3488-2

9

789152 634882

Handbok i Liturgik

K a r l - g u n na r E l lv E r s on var präst i Svenska kyrkan. När boken skrevs var han liturgiklärare vid Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala. Senare var han anställd som handläggare för

v

F ör a tt k u n n a ta ansvar för gudstjänsten fordras förståelse för dess olika delar och hur dessa har vuxit fram. Därför innehåller boken en hel del historiska översikter och notiser. Det vore att förneka vår historia och vårt arv genom två tusen år att låtsas som om vi själva i vår tid har kommit på den gudstjänst vi firar och kan gestalta den enbart efter eget huvud eller egna känslor. Boken ger också teologisk reflektion kring gudstjänstens övergripande delar och enskilda moment. Sådan reflektion är viktig för att gudstjänsten inte skall bli en historisk relikt, något som vi pietetsfullt upprepar för att det alltid har varit så. För att vara autentisk måste gudstjänsten vara vår egen gudstjänst, på vår tids språk, präglad av vår kultur. Historisk förståelse, insikt i de aspekter i den kristna tron som uttrycks och återspeglas i gudstjänsten förenas därför i denna bok med tankar kring hur detta kan gestaltas i vår tid.

Karl-Gunnar Ellverson

• Varifrån kommer begravningsorden »Av jord har du kommit...«?

Handbok i Liturgik


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.