måsen som hittat bärande vind, få flyga högt och fritt i hjärtats lätthet och rymd och med vidgat perspektiv se på livets inre landskap.» Hans-Erik Lindström
Hans-Erik Lindström är pilgrimspräst och författare och arbetar på Pilgrimscentrum i Vadstena.
pilgrimsliv – handbok för vandrare
Efter nästan femhundra år har pilgrimsrörelsen återkommit. Det som tidigare upplevdes som gammalt och medeltida har blivit en utmaning och en möjlighet för nutidens människa att söka sig inåt för att kunna leva utåt. Pilgrimsliv – Handbok för vandrare innehåller tre delar. Det börjar med pilgrimens historia och omvärld. Sedan en tolkning av pilgrimens själ, teologi och avslutas med det praktiska kring pilgrimsvandringen. Handboken vänder sig till den enskilde och grupper som vill ha stöd för att börja eller fortsätta med pilgrimsvandring. I anslutning till de olika kapitlen finns frågeställningar till texten och i slutet av boken ett kapitel som riktar sig till den som vill använda boken i kurssammanhang.
v
Vill du veta mer ta kontakt med Pilgrimscentrum i Vadstena, Klostergatan 7, 592 30 Vadstena. Tel 0143-105 71 e-post: pilgrimscentrum@svenskakyrkan.se eller besök www.pilgrimscentrum.se
Pilgrimsliv – Handbok för vandrare
hans-erik lindström
»Jag ville så gärna, likt den bortflyende
Visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den. Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare, så uppfyll då min längtan
hans-erik lindström
och visa mig vägen.
Pilgrimsliv
Den heliga Birgitta
Handbok för vandrare verbum
ISBN 978-91-526-3028-0
9 789152 630280
52630280_Pilgrimsliv_omsl.indd 1
08-04-29 08.16.14
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind2 2
08-04-29 08.22.49
hans-erik lindstrรถm
Pilgrimsliv Handbok fรถr vandrare
verbum
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind3 3
08-04-29 08.22.49
© 2005 Hans-Erik Lindström och Verbum Förlag Första upplagan, andra tryckningen. Bibeltexterna är ur Bibel 2000. Återgivna med tillstånd av Svenska Bibelsällskapet. © Psalmtexter återgivna med tillstånd från respektive författare. Formgivning och omslag: Olle Frankzén Illustrationer: Ninna Grefbäck Foto: Kjell Samuelsson Pre Press: Litho Montage AB, Särslöv 2008 Tryck: Kristianstads boktryckeri AB, Kristianstad 2008 ISBN 978-91-526-3028-0 Verbum Förlag AB, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind4 4
08-04-29 08.22.49
Innehåll Till läsaren 7 Pilgrimens historia – några axplock ur det förgångna 13 Pilgrimen – förr och nu 21 Utblick – i Norden, Europa och världen 31 Pilgrimens sju nycklar – ett försök till tolkning av pilgrimens själ 41 Långsamhet 45 Frihet 51 Enkelhet 57 Bekymmerslöshet 63 Tystnad 69 Delande 75 Andlighet 81 Pilgrimskompassen 91 En enkel pilgrimsteologi – en ansats till en idémässig grund för pilgrimstanken 95 Bibeln – en pilgrimsbok 105 Praktika – om dagsrytm, utrustning och vägval 117 Pilgrimsliv – ord på vägen 131 Litteratur – att läsa vidare 143 Nätverk – några kontakter och adresser 147 Till samtalsgruppen 151
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind5 5
08-04-29 08.22.49
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind6 6
08-04-29 08.22.50
Till läsaren
det f i n n s et t s a m ba n d mellan vandring och meditation, mellan det monotona förflyttandet av fötterna och frihet från ägodelar, mellan pilgrimers vandrande och andlighet. Det begynnande 2000-talet präglas av snabbhet, ljudbrus, komprimerat tidsutrymme och ytlighet. Efter nästan femhundra år har pilgrimsrörelsen fått en renässans i vår tid på våra breddgrader. Det som förr tycktes exotiskt och medeltida, upplevs alltmer som en utmaning till ett annat sätt att leva. Det tycks som om det finns en allt större trötthet och besvikelse över den livsstil och den kultur vårt samhälle är bärare av. Kulturorganisationer, idrottsföreningar, skolor, hembygdsrörelsen, turistföreningar, näringsliv och ideella organisationer samverkar idag med de olika kyrkorna i vårt land för utvecklandet av pilgrimstanken.
7
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind7 7
08-04-29 08.22.50
Religiöst fenomen Pilgrimsvandring är ett religiöst fenomen. Den kännetecknar alla stora världsreligioner. I vår kulturtradition ser vi pilgrimsvandringen som ekumenisk, det vill säga allkristen, men öppen för människor med olika motiv för sin vandring. Att vandra tillsammans är ett sätt att uttrycka längtan efter enhet. Pilgrimsmotivet – latinets peregrinatio – berättar även i vår tid om det centrala i den kristendomsförståelse, som alltid utmanat människor i varje tidsepok. Främlingsskap, uppbrott, vandringar och en längtan efter helighet och mening, är nycklar som öppnar dörrar för ny livsglädje och inspiration. Emellanåt kan pilgrimen vara beredd att lämna allt, våga allt, uthärda allt för att nå målet. Hon är en som äntligen beträtt den väg som kallas livets. Hon tillhör ett folk som är på väg. Hela livet blir i fortsättningen en resa. Vägen blir ett sökande efter självinsikt och vishet, efter att vilja leva för fred och försoning, rättvisa och solidaritet i världen och för ett utforskande av gudsgemenskapens stora mysterium.
Ofrivilliga pilgrimer Pilgrimen kan under sin vandring få en djupare förståelse för de ofrivilliga pilgrimerna – de som tvingas att vandra utan att vilja det – flyktingarna i världen. Under senare år har därför den nordiska pilgrimsrörelsen alltmer lagt sig vinn om att uttrycka sin solidaritet med dem som är ute på vägarna mot sin längtan och övertygelse, de som ofta under stor förtvivlan och vånda försöker finna ett nytt mål för ett tryggare liv.
8
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind8 8
08-04-29 08.22.50
»En sund själ i en sund kropp» Pilgrimsvandringen är ett urmänskligt sätt att uttrycka sökarens hållning, hon som letar efter mening och mål med sin livsfärd. Dessutom är den bärare av den gamla devisen »En sund själ i en sund kropp», ett sätt att utöva en kombination av fysisk, mental och andlig friskvård. Dessutom lär man sig mycket om natur och kultur under vägen. Det svenska landskapet och den svenska bygdehistorien kommer mycket nära och blir levande även för den inte särskilt intresserade. Det är som ett stort äventyr och en spännande upptäcksfärd att tränga in i hjärtat av det yttre landskapet, som har så mycket att berätta om det inre. En pilgrim ger sig inte ut på vandring för att utföra en prestation, utan för att söka livskvalitet och ge sig i kast med sig själv och de existensiella grundfrågorna. Alla människor är i en mening pilgrimer. Från det vi föds till det vi dör gör vi en livsvandring med efterlängtade eller påtvingade uppbrott. Vi gör olika vägval under skilda perioder i våra liv, pustar ut vid rastplatser för välbehövlig vila och rekreation. Vi möter människor på livsvägen, som på olika sätt berör oss och kommer förr eller senare till vägs ände i form av döden. Pilgrimsliv – handbok för vandrare kallar jag den här boken. Den gör inte anspråk på att vara en heltäckande översiktsbok över det nygamla fenomen vi kallar pilgrimsrörelsen, eftersom pilgrimstanken inte är en utan många. En pilgrim är en sökare, som man inte fångar genom att ringa in henne genom några få kapitel. Däremot vill boken underlätta för dem som blivit intresserade och berörda av pilgrimsvandringens egenart, och ge en bakgrund och lite tankar och fakta som kan vara till nytta för den fortsatta vandringen genom livet. För att underlätta läsning9
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind9 9
08-04-29 08.22.50
en använder jag genomgående »hon» om ordet pilgrim. Boken inleds med en kort historiebeskrivning och bakgrund till pilgrimsvandringens tillkomst och om pilgrimen förr och nu. Den ger också en utblick mot omvärldens pilgrimstraditioner, men bokens tyngdpunkt ligger i beskrivningen av den moderna pilgrimens själ genom de sju nyckelorden långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. De är ett pedagogiskt instrument och ska ses som symboler för ett tolkningsförsök av nutidsmänniskans längtan efter mer ro och harmoni i sitt liv. Ett försök till en enkel pilgrimsteologi med sju klassiska pilgrimsbegrepp: uppbrott, vandring, måltid, rastplats, bön, möten och mål (som också kan sättas i samband med de sju nyckelorden), vill tillsammans med kapitlet om pilgrimstanken i Bibeln (tidigare publicerat i boken Gå med Gud, Cordia), berätta om den kristna kulturkretsens pilgrimserfarenhet. Boken avslutas med en praktika och ett urval av diktlika reflexioner (utifrån de pilgrimsbegrepp, som kapitlet om en enkel pilgrimsteologi presenterat), tillsammans med tips på litteratur och några namn och adresser till din tjänst. Sensus och Bilda studieförbund har bidragit med de frågeställningar varje kapitel innehåller, inte minst för att underlätta användandet av boken för studiesyfte. Tack till mina medarbetare Birgit Grefbäck, Eva Lund, Kristina Birkesten och Tomas Wettermark på Pilgrimscentrum i Vadstena som föreslagit justeringar och ändringar. Tack också till Ninna Grefbäck som bidragit med teckningarna i boken och till Kjell Samuelsson som tagit fotografierna. Tack också till Helena Skogstjärna för utformandet av Pilgrimskompassen.
10
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind10 10
08-04-29 08.22.51
Vi är alla pilgrimer. Den här boken vill underlätta för läsaren att se på sin egen livsvandring – som just en pilgrimsvandring. Vadstena januari 2005 hans -erik lindström Pilgrimspräst v Vilka erfarenheter har du av pilgrimsvandring? v Vad är det i pilgrimstanken som attraherar dig? v Hur ser du på metaforen livet som en pilgrimsvandring? v Hur ser du på parallellen som författaren gör mellan medeltidens ökenfäder som bröt upp från en inrutad och förytligad tillvaro och dagens pilgrimer?
11
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind11 11
08-04-29 08.22.51
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind12 12
08-04-29 08.22.51
Pilgrimens historia – några axplock ur det förgångna
människan är till sin natur antagligen lika mycket nomad som bonde. I människans – homo sapiens sapiens – långa historia har uppbrott och vandringar varit självklara delar i ett liv präglat av jakt efter föda, vatten och tillfälliga boplatser. I alla kända kulturer har nomadens livsstil dominerat fram till bondekulturens genombrott. Man bar med sig allt det man behövde i livet under de ständiga vandringarna – tält, köksredskap, vapen, verktyg och husdjur. Enskilda, stammar och ibland hela folk vandrade för sitt uppehälle, rastade vid vatten och gröna ängar en tid och fortsatte sin väg genom öknar, savanner, skogar och sankmarker. För cirka femtusen år sedan inträffade den stora jordbruksrevolutionen uppe i norra Europa – i brytningen mellan äldre och yngre stenålder. Det måste ha varit en oerhörd förändring i människans liv – att övergå från nomadens fria vandringar till att rota sig på en plats i det framväxande bondesamhället, där bruket av den livgivande jorden och skötseln av de första boskapsdjuren blev människans huvudnäringar. 13
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind13 13
08-04-29 08.22.52
Helighetslängtan I denna vandrande tillvaro var människan en homo religiosus – en varelse med behov av att hålla sig väl med makter och gudar utanför henne själv. Människan har alltid varit mer eller mindre beroende av »en nådig Gud» – för hjälp med byte, bot mot sjukdomar och trygghet i en osäker tillvaro. Under hennes vandringar fanns ett ständigt samspel mellan klanen eller folket och det gudomliga. Längtan efter närhet till det gudomliga och heliga har människan nog alltid känt, i alla kända kulturer och i alla tider. Tidigt utsågs särskilda platser där man tänkte sig att det gudomliga framträdde särskilt tydligt. Grottor, vattendrag, lundar, speciella bergsformationer eller stora träd var exempel på platser dit man gick vid särskilda tillfällen eller högtider. I den meningen har nog människan alltid varit en pilgrim. Religionsforskare menar att pilgrimer och pilgrimsvandringar är en av de äldsta och mest grundläggande former som finns för äkta och levande religiositet. Man har hittat spår i gamla grottor med mer än tjugotusen år gamla målningar som visar att människor kommit dit för att tillbe.
Vallfärder Idag ser alla levande religioner pilgrimsvandringen som en självklar och viktig del av sin trosutövning. Vandringsmotivet förenar på djupet människor i olika delar av världen. Gemensamt för dem alla står det urmänskliga sökandet efter helighet och gudsnärvaro. Uttåget, vallfärden, missionsresan och pilgrimsvandringen är besläktade med varandra. De uttrycker alla en längtan efter att skönja det inre landskapet bortom det yttre, att söka en verklighet 14
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind14 14
08-04-29 08.22.52
som ligger utanför människans fattningsförmåga och kontroll. Gud kallar till uppbrott och vallfärd på olika sätt i religionens värld: hinduers vandring till Ganges, kristnas vallfärd till Rom, muslimers till Mecka, judars till Jerusalem och buddisters färd till Buddhas födelseort – platser där Gud tycks ha uppenbarat sig särskilt tydligt.
Pilgrimsbok Även Bibelns berättelser är fulla av uppbrott, vandringar, rastplatser, möten på vägen och längtan efter att komma fram till målet. Det är som om Gud själv vandrar på jorden i människors och änglars gestalt. Men han är också i vinden, vattnet, brödet och elden, bilder för helighet och gudomlig närvaro. Hela Bibeln tycks vara en enda stor pilgrimsbok. Portalgestalter som Abraham vandrade i tro på Guds löfte ut ur en ombonad tillvaro och in i ett alldeles nytt land. Mose ledde ett helt folk på en pilgrimsvandring ingen dittills hade sett maken till. Ut i öknen gick ett helt folk på en osäker marsch mot ett okänt mål. Uppbrottet får namnet Exodus – uttåget. Titlarna på Vilhelm Mobergs romansvit passar in på denna fyrtioåriga vandring: Utvandrarna – Invandrarna – Nybyggarna. Från stranden av Röda havet går ett helt folk ut ur slaveri och fångenskap, ut ur det land där Josef tidigare varit en aktad man. De flesta av Israels profeter var pilgrimer, ofta på vandring mellan städer och byar, som sändebud och språkrör för Gud. Elia och Elisa, Jesaja och Jeremia, Esra och Nehemja, bär alla vittnesbörd om hur den nomadiserande tillvaron har påverkat Israels religion. Under alla dessa vandringar, antingen de handlar om enskilda profeter eller ett helt folk, går den ende levande Guden 15
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind15 15
08-04-29 08.22.52
bredvid, osynligt närvarande. Han leder sitt folk genom öknar, i frihet och fångenskap, under motstånd och hänförelse.
Nya testamentet Nya testamentets folk fortsätter där Gamla testamentets folk slutar. Vandringsådran ärvs av det Nya förbundets människor. Jesus, timmermannen från Nasaret, blir också en pilgrim. Långa vandringar och korta raster. I Galileens bergsbygder och på Judeens slätter, utmed Gennesarets sjös blåa vatten och i Judatraktens heta, gula ökensand, ute på landsbygden och inne i städer och byar. De går den inre vandringen i tystnad, avskildhet och bön och de går den yttre vandringen till fots, för att möta människor på vägen: trasiga, utsatta och övergivna. Jesu fötter berättar om omtanke mot de svaga. En attityd av total av omsorg. En fältarbetares vittnesbörd. En pilgrims kärleksförklaring. Paulus, den störste vandringsmannen av dem alla, gick tusentals mil i gränslanden mellan tre världsdelar: Europa, Afrika, Asien, den då kända världen. En globetrotter och pilgrim som följde sin mästare i spåren. Ja, alla berättelser om uttåg, missionsresor, vallfärder och vandringar uttrycker nästan övertydligt Bibelns karaktär av pilgrimsbok.
Medeltidens pilgrimsrörelse Efter Jesu död började man vandra till de platser han förknippades med. Under de första århundradena högtidlighöll man hans liv och död vid graven i Jerusalem och födelsen i Betlehem. Först under kejsar Konstantins regering, framför allt genom hans mor Helena, började kyrkor byggas över dessa heliga platser som 16
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind16 16
08-04-29 08.22.53
alltmer blev föremål för pilgrimsvandringar från när och fjärran. Även martyr- och helgongravar började besökas, de heliga män och kvinnor som vågat vittna om sin tro med sina liv och som tidigt blev föredömen och mönster för nya generationer av kristna i det romerska riket. Under medeltiden växte sig pilgrimsrörelsen allt starkare. Ökenfäderna i Egypten och Syrien bröt upp från ett inrutat och förytligat liv i de stora metropolerna. De gick ut i den tomma och karga öknen för att söka levande Gud och försöka efterfölja den store mästaren och föregångaren från Nasaret. De iro-skotska munkarna (400-800 e. Kr.) tog intryck av ökenfäderna och gick ofta barfota ut på den europeiska kontinenten. De levde i hängivenhet till evangelisk enkelhet och bokstavlig efterföljelse. Detta kom senare att kallas Imitatio-Christi, ett slags »Följa John» att efterlikna mannen från Nasaret. Franciskus av Assisi, Guds lille fattige från Italien och Dominicus, predikareordens grundare från Spanien, satte Europa i rörelse genom sina två ordnar – gråbröderna och svartbröderna. Det var från tidigt 1200-tal som tusen och åter tusen hängivna bröder vandrade ut i den då kända världen, som pilgrimer. De kallades också tiggarmunkar och gick främst på de stora allfarlederna och var därför tillgängliga för folket i städerna, byarna och på landsbygden. De gick både den inre vandringen i sökandet efter livets källsprång och den yttre i omsorg om människorna på vägen. Ända upp till den kalla Norden gick de och grundade rastplatser på vägen i form av kloster och härbärgen. De stora vallfartsmålen under medeltiden var Jerusalem och den heliga gravens kyrka, Santiago de Compostela i Spanien, aposteln Jakobs förmodade grav, Rom, där apostlarna Petrus och 17
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind17 17
08-04-29 08.22.53
Paulus blev martyrer och Trondheim med den väldiga Nidaroskatedralen, byggd över relikerna från krigarkungen Olav den Helige. De är fortfarande stora vallfartsorter för den idag växande pilgrimsrörelsen.
Varför gick man? Människor gick av olika skäl. Några vandrade för att göra bot. Andra gick som en form av straff utdömt av en världslig domstol, några för att be om hjälp för sig själva och andra, andra för att hitta sig själva och Gud. Nästan alla hade det gemensamt, att de sökte det heliga: att få tid till den inre vandringen, den längsta av dem alla. Motiven var säkert blandade för en hel del. Äventyrslust, uppbrottslängtan, att se andra länder och möten med andra på vägen påverkade den allt starkare pilgrimsrörelsen. Ja, den blev till sist en folkrörelse av imponerande mått. Under senmedeltiden deltog mellan 20-50 procent av Europas vuxna befolkning i vallfärder och vandringar. Pilgrimsvägarna blev alltmer finmaskiga på kontinenten och antalet pilgrimsmål ökade lavinartat. Handelsplatser, härbärgen och kloster upprättades utmed lederna och de sociala och internationella kontakterna mellan människor i det dåtida Europa måste ha varit en gigantisk freds- och försoningsrörelse. (jmf med dagens Europarörelse) Pilgrimen bar ofta speciella kläder, en slags allvädersdräkt. Den överlämnades oftast vid särskilda sändningsgudstjänster i den egna hemkyrkan. Man bar en slags mantel, grova skor, en ränsel, en hatt till skydd för sol och regn samt en stav. Pilgrimsemblemet eller det av biskopen utfärdade pilgrimspasset garanterade vandraren uppehälle på de härbärgen och kloster man passerade. Under en begränsad tid av kyrkans historia fanns även ett 18
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind18 18
08-04-29 08.22.53
annat motiv för vandring, som kallades pilgrimsvandring, men knappast var det. Det var korsfararnas epok med syfte att befria Jerusalem från islams välde. Denna korsfararhistoria är en mörk del av vår tradition (1100-1200- talen) och grundades på en missriktad nit för Guds sak.
Nyare tiden I och med reformationen förbjöds pilgrimsvandrandet i norra Europa. För Martin Luther var det inte själva idén som förkastades, utan de missbruk som förekom, t.ex. avlatshandeln som fanns framför allt under senmedeltiden. Där reformationen fick fotfäste försvann efterhand också pilgrimstraditionen. Gustav Vasa använde sig gärna av förbudet för att få svenska folket att arbeta mer och vandra mindre. Från mitten av 1500-talet har alltså pilgrimsvandringen varit borta, nästan femhundra år, ända till våra dagar då den tycks ha fått en renässans. Ortodoxin på 1600-talet förstärkte förbudet. Pietisterna på 1700-talet skrev psalmer, bad och uttryckte sin längtan efter pilgrimens mål – himlens öppnade portar. Den engelske författaren John Bunyan skrev bestsellern Kristens resa – en pilgrimsbok som starkt påverkade dåtidens protestantiska befolkning. Himmelslängtan var stark, men själva vandrandet svagt. Det handlade mer om en inre förandligad pilgrimsvandring. Från slutet av 1800-talet började människor i vår del av världen att resa till Det heliga landet och under 1900-talet började man i anglikansk tradition att ta upp gamla lokala traditioner med pilgrimsvandringar. Även de kyrkor som aldrig haft något uppehåll med sina vandringar, både den katolska och den ortodoxa, har under senare tid vitaliserats. 19
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind19 19
08-04-29 08.22.54
Under det så kallade jubelåret 2000 pilgrimsvandrade miljoner människor till Rom, Assisi, Santiago de Compostela, Taizé, Iasi, Thessaloniki men också till Trondheim och Vadstena, Nordens två största mål för vallfart. Den stora pilgrimsvandringen runt Sverige samma år och den nordiska vandringen till Vadstena år 2004 blev en slags start för intresset hos allmänheten i landet. Kanske kan pilgrimsrörelsen på nytt bli en folkrörelse där människor går den inre vandringen i den yttre vandringens form. Pilgrimstanken tycks ha återfötts ur dagens rastlösa människas behov av stillhet och inre ro. Det som forna tiders pilgrimer tyckte sig ha funnit med råge. v Vandra mindre och arbeta mer, tyckte Gustav Vasa. Vad skulle det få för konsekvenser om det idag kom ett påbud om att vi borde vandra mer och arbeta mindre?
20
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind20 20
08-04-29 08.22.54
Pilgrimen – förr och nu
ordet pilgrim kommer från det gamla latinets pelegrinus, en form av det nya latinets peregrinus, som betyder främling. Det anknyter till peregre – utomlands och perger – att leva utomlands. Själva ordet innehåller två delar: per – genom och ager – land eller mark. Från början betydde ordet pilgrim (peregrinus) en främling. En som levde i ett främmande land och som reste eller vandrade utanför tätorterna, särskilt utanför staden Roms territorium. Ordet var laddat med en negativ klang. Den som på detta sätt kom in i staden från landsbygden blev sedd som en »lantis», en som inte var medborgare i staden. Kyrkan övertog begreppet, men med en annan tolkning. Jesu ord om att leva i världen, men inte av den, blev en viktig del av den kristnes identifikation. Pilgrimen blev en tillfällig vandrare på jorden, ett liv i ett slags exil, vars hemort var det himmelska landet – Gudsrikets fullbordan. Livet sågs som en vandring från liv till död och till liv igen. Födelsen i allmänhet och dopet i syn21
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind21 21
08-04-29 08.22.54
nerhet blev början på livets pilgrimsvandring. Pilgrimens uppgift bestod i att leva på jorden i Kristi efterföljd och samtidigt veta att hennes djupaste identitet härstammade från ett urhem – det himmelska. I världen, men inte av världen.
Tre tolkningssätt För den moderne pilgrimen kan man kanske säga att det finns tre olika sätt att se på främlingsskapet idag – synen på sig själv, synen på samhället och synen på livet ur ett existensiellt perspektiv. Ingen människa känner sig själv helt och fullt. Det finns alltid skikt i henne som undgår upptäckt och blinda fläckar som ibland gör sig påminda, inte sällan med överraskande smärta. Som enskild person kan man emellanåt känna sig främmande för delar av sitt jag och bli förvånad över sitt beteende och handlingar, som man inte alls vill kännas vid. Paulus ord klingar välbekant: »Det goda som jag vill, det gör jag inte. Det onda som jag inte vill, det gör jag.» Denna dystra insikt tillhör nog en realistisk människosyn. Så främlingsskapet inför mig själv handlar både om bristande självinsikt och bristande viljeinriktning. Man får hela livet lära sig mer om sig själv – inte sällan genom de kriser och uppbrott som livet tillhandahåller – och genom en ökad mognad justera skillnaden mellan vilja och handling. Som samhällsmedborgare kan man känna sig främmande inför vissa företeelser och värderingar. Inte minst i vår tid då individualiseringen fått så stort spelutrymme, ljud- och bildbrus översköljer samhället, »snuttifierade» budskap och girighetens anda tillhandahålls i stor mängd och snabbhetens kultur hotar möjligheten att hinna ifatt sin själ. Men pilgrimens uppgift är inte att fly undan de tendenser i samhället hon upplever som främ22
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind22 22
08-04-29 08.22.55
mande, utan tvärtom ta del i det samhällsbyggande som ligger i människans ansvar. Som existensiell varelse ställer man frågor om livet och döden – om vadan och varthän, om ont och gott, om mening och meningslöshet, om yta och djup, om frihet och bundenhet, om Gud och Ondskan, om lidandet och kärleken. Människan är mer än kött och blod, än fysiologi och psykologi, än producent och konsument, än materia och summan av drifter. Hon är en andlig varelse – en kämpande, älskande, hatande, längtande och sökande människa, som förr eller senare söker livets källsprång. Som pilgrim kan hon känna en längtan efter fördjupning och mer mognad i sitt liv i denna värld, samtidigt som hon vet att människan inte bara lever av denna värld. Hennes yttersta mål är som pilgrimers i alla tider och i alla religiösa kulturer – livet bortom detta – himlen. Detta är den vidare beskrivningen av pilgrimen. I den snävare betydelsen avses med pilgrim den som med sina fötter går till ett pilgrimsmål, t.ex. Santiago de Compostela, Rom eller Jerusalem.
Pilgrimen förr Medeltidens pilgrimer färdades ofta på farliga vägar. Varg och björn, tjuvar och rövare och en oberäknelig natur utgjorde faror på vägen. Därför gick man i större eller mindre grupper genom särskilt utsatt terräng. Pilgrimsvandringen kunde forma kamratskap – ett mödans och glädjens sällskap som delade faror och umbäranden man mötte. De upptrampade stigarna, formade och utstakade av gamla vandrare i generation efter generation bakåt i tiden, ledde pilgri23
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind23 23
08-04-29 08.22.55
merna rätt. De väjde för sanka myrar och strida forsar. De tog sig fram utmed branta bergsskrevor och i djupa skogar. Vägen hade målet i sikte. Ibland tycktes den leva ett eget liv och var mer pålitlig än solens och naturens vägvisare. Stigarna avslöjade de bästa av rastplatser och skönaste av vyer. Vägen var mödan värd. Den kunde upplevas väl så viktig som själva målet. Pilgrimsbrevet hemifrån, undertecknat av präst eller biskop, gav fri lejd genom gränslanden och husrum på alla de härbärgen, som byggts upp utmed de olika pilgrimslederna. Då fick hatt och ränsel tas av, pilgrimskappa och skor likaså och staven fick stå i ett hörn. Kring brasan i gästgiveriet, prästgården eller klostret, talade man om dagens vandring, strapatser, möten och iakttagelser. Ungefär som när fjällvandrare möts i en övernattningsstuga på fjället. Dagen ramades in av andakter och i mån av tillgång till präst kunde man fira mässa lite varstans. Man levde helt enkelt som ett slags vandrande kommunitet eller storfamilj. Varje grupp hade sin vägvisare och ledare, som kände till vägen och hittade vadställen, broar, källor och rastplatser. Ibland gick han före och visade vägen vid korsningar och vägskäl. Ibland gick han sist för att ta hand om dem som hade svårt att orka eller som gått vilse. Vägvisaren kunde också bli vägledare för den inre vandringen genom själavård och tröst. Motiven att vandra var då som nu mycket olika. Man kunde gå för att sona ett svårt brott. Den civila domstolen kunde utdöma pilgrimsvandringen som straff. De dömda skulle bege sig till ett känt pilgrimsmål, inte sällan med fotbojor och halvnakna. Väl framme kunde bojorna tas av och med ett intyg i handen gick då brottslingarna tillbaka och blev fria. För andra var vandringen en gottgörelse (satisfaktion) för 24
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind24 24
08-04-29 08.22.55
synder man begått och påbjöds av den präst man biktat sig inför. För några blev vandringen en mödosam resa till det mål, där man hoppades bli frisk från någon sjukdom man burit på – sannolikt under lång tid. Andra kunde gå av äventyrslust och upptäckariver – en slags dåtida turister. Några gick för att tacka Gud för att man blivit frisk eller på annat sätt fått sitt liv förändrat, medan andra vandrade för några av sina nära och kära, som man ville be för vid målet. Det vanligaste skälet var nog ändå grundat i en längtan efter att få möta den Gud man tänkte sig ha uppenbarat sig extra tydligt på bestämda platser, ofta intill en martyr- eller helgongrav. Upplevelsen av närheten till det heliga kunde få många pilgrimer att börja hoppas igen, känna glädje och få extra krafter till ett fortsatt vardagsliv därhemma. För en del innebar vandringen en förberedelse till en ny fas i livet – t.ex. att gå i kloster, gifta sig, få en ny tro eller leva ett enklare liv. Forna tiders pilgrimer kom från praktiskt taget alla samhällsklasser – bönder och riddare, fattiga och rika, sjuka och friska, barn och gamlingar, män och kvinnor, präster och borgare, munkar och lekfolk, hederliga och brottslingar. Ute på vägarna möttes man över många skrankor och gränser. Alla var på väg mot samma mål och blev på många sätt beroende av varandra. Dessutom fanns det lagar och förordningar som utfärdades till skydd för fattiga och sjuka pilgrimer mot illvilliga värdar på härbärgen och marknader. Eftersom denna resa kunde bli nog så farofylld, skrev många sina testamenten innan avfärden. Ingen kunde vara säker på att komma tillbaka igen. En pilgrimsvandring kunde ta över ett år att genomföra – ibland ännu längre. 25
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind25 25
08-04-29 08.22.56
Till samtalsgruppen
i samtalsgruppen söker deltagarna kunskap och delar med sig av tankar och erfarenheter. Samtalsgruppen består av mellan fyra till åtta personer, varav en tar på sig ledarskapet.
Cirkelledaren/samtalsledaren Gruppen behöver en processledare snarare än en lärare. Ledarens uppgift är att befrämja det goda samtalet. I ett gott samtal kommer alla till tals. Ett gott samtal präglas av respekt och intresse för allas berättelser och åsikter, vilket inte betyder att alla behöver hålla med om allt som sägs. Diskussionen eller debattens metoder, där man övertrumfar varandra med smarta inlägg och försöker sticka hål på övrigas argument, hör inte hemma i samtalscirkeln. Ledaren ansvarar också för att föra studiearbetet vidare och att för att hålla ihop trådarna. Ledaren har kontakten med studieförbundet. Där kan hon/han få tips och stöd.
151
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind151 151
08-04-29 08.23.51
Första sammankomsten och cirkelns planering Om ni inte redan känner varandra bör ni börja första sammankomsten med en presentation. Vilka är deltagarnas förväntningar inför studiearbetet? Låt alla dela med sig och för upp de förväntningar som kommer fram på tuschtavla eller blädderblock. Enas om några rimliga gemensamma mål för studiecirkeln utifrån förväntningarna. Spara målformuleringen så att ni kan återkomma till den för att se om studiearbetet håller rätt kurs. Vid sista sammankomsten är den utgångspunkten för en utvärdering: nådde vi målen? Hur ska ni använda boken? Ska ni samtala om hela eller delar av den? Finns det annat material ni vill ta in? Vill ni bjuda in någon med särskilda kunskaper eller erfarenheter till någon av sammankomsterna? Använd tuschtavlan eller blädderblocket vid planeringen så det blir åskådligt vad ni kommer fram till. Hur många sammankomster ska ni ha? Hur gör ni med kaffe? Med »läxor»? Vilka andra praktiska frågor kan ni behöva ta upp? Er grupp får en helt unik studieplan beroende av gruppens mål. För gruppen som vill samtala om »pilgrimslivet» är reflektionsfrågorna som finns i anslutning till ett antal av bokens kapitel kanske en tillräcklig utgångspunkt. Givetvis har deltagarnas egna frågor alltid företräde; bokens frågor finns där som en inspiration till samtal om det är svårt att komma igång.
Några metodförslag för samtalet Samtal i bikupor. Gruppen delas upp i par eller i grupper om tre personer, som gör det lättare att uttrycka det som inte känns tillräckligt »färdigtänkt»för att man ska vilja uttrycka sig i en större 152
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind152 152
08-04-29 08.23.51
grupp. »Bikuporna» kan sedan berätta för storgruppen vad samtalet rörde sig om eller vad man kommit fram till. Vid rundor, då man går laget runt och alla får yttra sig – man kan också avstå, det är viktigt att informera om – dras alla in i samtalet och blir sedda och lyssnade till. Vid rundan avbryter ingen den som talar och man kommenterar inte heller andras inlägg. Det är bra att sätta en tidsgräns för inläggen. Samtalsledaren kan efter rundan lyfta upp gemensamma teman för vidare samtal. En runda kan med fördel avsluta varje sammankomst: »Vad får du med dig från dagens träff ?» Det är ett bra sätt att »knyta ihop säcken». Bildmetoder. Börja »nyckelordssamtalen» med att varje deltagare väljer sin bild från de Bildspråk (samlingar av svart-vita foton) som finns att låna hos studieförbundet. Uppgiften kan vara »Välj en bild som säger något om vad frihet är för dig». Deltagarna berättar sedan utifrån den valda bilden. Relationien, en samling objekt som kan väljas var för sig eller ställas i relation till varandra, fungerar på samma sätt men är flerdimensionell och färgstark. (Finns hos Sensus.) Man kan också med färg och kritor skapa sina egna bilder. Använd då breda penslar eller kritor så det inte kan bli ett upplevt prestationskrav att göra en »fin» bild. Mer tips om metoder, resurser och material får cirkelledaren från studieförbundet.
För studiecirkeln som planerar en vandring Om gruppens mål är att tillsammans förbereda sig för en pilgrimsvandring behövs planering av vandringen, praktiska frågor och samtal om spelregler för vandringen läggas till studieplanen. 153
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind153 153
08-04-29 08.23.51
Några förslag:
vå r va n drin g Leden, tider, övernattningar, maten. Planera som ett projekt: Vem tar ansvar för vad? Gör en tidsplan även för planeringen.
u t rustn in g Boken ger tips. Vad kräver vår vandring? Kan vi ta in rådgivare från till exempel Scouterna eller Friluftsfrämjandet? Om inte egna kontakter finns hjälper studieförbundet er att hitta en kunnig person.
l ä ra av någon som gått före Det är inspirerande och lärorikt att lyssna till någon som redan gjort en pilgrimsvandring. Om inte erfarenheten finns i gruppen kan studieförbundet förmedla kontakt med en pilgrim som kan berätta om sin vandring.
r e gle r för vå r va n drin g Tystnad och samtal. Avstängda mobiltelefoner. Klara spelregler förebygger den irritation som annars lätt kan uppstå.
återträff Ett par, tre veckor efter vandringen, då man åter landat i vardagen, är det härligt att mötas igen. Vad gav vandringen? Hur bevarar man sin pilgrimssjäl?
52630280_Pilgrimsliv_001-160.ind154 154
08-04-29 08.23.52
måsen som hittat bärande vind, få flyga högt och fritt i hjärtats lätthet och rymd och med vidgat perspektiv se på livets inre landskap.» Hans-Erik Lindström
Hans-Erik Lindström är pilgrimspräst och författare och arbetar på Pilgrimscentrum i Vadstena.
pilgrimsliv – handbok för vandrare
Efter nästan femhundra år har pilgrimsrörelsen återkommit. Det som tidigare upplevdes som gammalt och medeltida har blivit en utmaning och en möjlighet för nutidens människa att söka sig inåt för att kunna leva utåt. Pilgrimsliv – Handbok för vandrare innehåller tre delar. Det börjar med pilgrimens historia och omvärld. Sedan en tolkning av pilgrimens själ, teologi och avslutas med det praktiska kring pilgrimsvandringen. Handboken vänder sig till den enskilde och grupper som vill ha stöd för att börja eller fortsätta med pilgrimsvandring. I anslutning till de olika kapitlen finns frågeställningar till texten och i slutet av boken ett kapitel som riktar sig till den som vill använda boken i kurssammanhang.
v
Vill du veta mer ta kontakt med Pilgrimscentrum i Vadstena, Klostergatan 7, 592 30 Vadstena. Tel 0143-105 71 e-post: pilgrimscentrum@svenskakyrkan.se eller besök www.pilgrimscentrum.se
Pilgrimsliv – Handbok för vandrare
hans-erik lindström
»Jag ville så gärna, likt den bortflyende
Visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den. Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare, så uppfyll då min längtan
hans-erik lindström
och visa mig vägen.
Pilgrimsliv
Den heliga Birgitta
Handbok för vandrare verbum
ISBN 978-91-526-3028-0
9 789152 630280
52630280_Pilgrimsliv_omsl.indd 1
08-04-29 08.16.14