9789152624562

1

tiden.

Första bandet i Sveriges kyrkohistoria skildrar hur kristendomen vann insteg och hur kyrkan organiserades från ca 830, då Ansgar och hans följe för första gången besökte Birka, och fram till mitten av 1200-talet. Missionärerna kom främst från det tyska riket men också från Englad och norra Frankrike. Gravfynd och runinskriptioner tyder på att kvinnorna tidigt intresserade sig för kristendomen. Vi möter två av dem, Frideborg och Katla, båda hängivna kristna i Birka under första hälften av 800-talet.

Det blev kyrkan som kom att organisera landet. Socknar bildades kring de nybyggda kyrkorna och de första regelbundna skatterna introducerades i form av tionde. Redan omkring år 1080 räknade påven Gregorius VII i ett brev till kung Inge med att svenskarna skulle erlägga tionde, men det tog lång tid innan tiondet blev genomfört fullt ut.

Klart är att kyrkans företrädare och de framväxande kungadömet var beroende av varandra. Samtidigt med att kyrkan blev en västentlig faktor i samhället bildades ett Danmark, ett Norge och ett Sverige. I ett påvligt brev från 1164 kallades för första gången en svensk kung för »rex Sweorum et Gothorum«.

Samma år vigdes Stefan, en munk från klostret i Alvastra, till Sveriges förste ärkebiskor i katedralen i Sens i Frankrike. Några år dessförinnan hade landet fått en helgonkung: Erik den helige. Hans reliker förvaras än i dag i Uppsala domkyrka.

Det första bandet slutar sedan kyrkan i Sverige, som en egen kyrkoprovins med Uppsala som ärkesäte, börjat få en stabil ställning i samhället. Kyrkan har blivit rik genom donationer och privilegier från landets stormannaätter. Ett andligt frälse har uppstått.

sveriges kyrkohistoria • missionstid och tidig medeltid

G

ud frälse hans själ bättre än han förtjänar. Så lyder en av de böner som finns ristade på runstenar – de allra första skriftliga beläggen för den nya tro som förkunnades i Sverige under missions-

Sveriges kyrkohistoria missionstid och tidig medeltid Bertil Nilsson

ISBN 978-91-526-2456-2

9

789152 624562

verbum

Verbum

omslagsbilder:

Ett korsformat förvaringsutrymme för en relik, ett så kallat enkolpium, som återfunnits i en silverskatt i Gåtebo, Bredsätra församling på Öland. Den troligtvis östkyrkliga förlagan har omformats i nordisk stil med för denna typiska bandslingor.

Foto: SHM-bild

Runristning på ett stort stenblock vid Sjusta i Skoklosters församling i Uppland (u 687). Texten lyder i översättning av Henrik Williams: »Runa lät göra minnesmärke efter Spjällbude och efter Sven och efter Andvett och efter Ragnar, sina och Helges söner, och Sigrid efter Spjällbude sin make.

Han dog i Holmgård i Olofskyrkan. Öpe ristade runorna.« Foto: Kenneth Hellman/Graffiti

Sveriges kyrkohistoria i . missionstid och tidig medeltid

Bertil Nilsson

Verbum

Sveriges kyrkohistoria är utgiven av Verbum Förlag i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd.

Samfundet Pro Fide et Christianismo är initiativtagare och huvudsponsor.

huvudredaktör: Docent Lennart Tegborg I redaktionen ingår:

Docent Oloph Bexell Professor Ingmar Brohed Professor Harry Lenhammar Fil. kand. Gun Lindberg

projekt- och redaktionssekreterare

Fil. mag. Inga Wernolf förlagsredaktör, verbum

Susanna Mälarstedt bildredaktör

Carl Åkesson

grafisk formgivning

Sveriges kyrkohistoria kommer att omfatta åtta band: 1. Missionstid och tidig medeltid 2. Hög- och senmedeltid 3. Reformationstid 4. Enhetskyrkans tid 5. Individualismens och upplysningens tid 6. Romantikens och liberalismens tid 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid 8. Religionsfrihetens och ekumenikens tid

Tredje tryckningen

repro: resultat Grafisk Form & Produktion AB tryck: Dimograf, Polen 2018

© 1998 respektive författare och bildrättsinnehavare samt Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm, tel. 08-743 65 00 isbn 978-91-526-2456-2

INNEHÅLL

Förord ∙ 7 Inledning ∙ 10 tiden fram till omkring 1050 – Kyrklig kulturpåverkan och tidig mission ∙ 15 1. Kyrkans utbredning i västra och norra Europa från c:a 500 till c:a 1000 ∙ 16 2. Det vikingatida samhället och tidiga kontakter med kyrkan ∙ 32 3. Missionen i Birka – kyrkan i Mälarstaden ∙ 42 4. Missionärernas utgångspunkter ∙ 54 5. De första kristna kungarna ∙ 65 tiden från omkring 1050 till 1150 – Kyrkans etablering ∙ 69 6. Biskopssäten och biskopsdömen ∙ 70 7. Skara – Sigtuna – Linköping ∙ 86 8. Kyrkan organiserar landet – kyrkobyggande och sockenbildning ∙ 98 tiden från omkring 1150 till 1250 – Kyrkans integrering ∙ 113 9. Klostren under tidig medeltid ∙ 114 10. Kyrkan och den världsliga makten ∙ 132 11. Den svenska kyrkoprovinsen ∙ 142 12. Tiggarbrödernas första konvent ∙ 151

fördjupningsartiklar ∙ 159 Helgonbiografi och biskopshistoria ∙ 16o Gamla Uppsala – templet och kyrkan ∙ 168 »Gud hjälpe hennes själ«. Kristna inslag i runinskrifterna ∙ 177

Frideborg och Katla och andra kristna kvinnor ∙ 185 De nordiska helgonkungarna och deras kult intill år 1248 ∙ 191 Kyrkobygge i trä och sten ∙ 199 Från gårdskyrka till sockenkyrka – Bjäresjö i Skåne ∙ 208 Kyrklig beskattning ∙ 216 Kloster och konvent i den tidiga medeltidens kyrka ∙ 222 Litteratur ∙ 228 Register ∙ 235 Författarpresentation ∙ 250

Notiserna är signerade i de fall de är skrivna av någon annan än kapitlets författare:

Anders Fröjmark (af ), Anne-Sofie Gräslund (a-sg), Thomas Lindkvist (tl), Marian Ullén (mu).

7

förord

Denna bok är den första volymen av Sveriges kyrkohistoria. Åtta band kommer att tillsammans täcka den svenska kyrkohistoriska utvecklingen från missionstid till tiden kring år 2000. Boken är den första delen i ett pionjärprojekt – ett fullständigt historieverk av detta slag har märkligt nog hittills saknats.

Sveriges kyrkohistoria handlar om kristendomens historia i Sverige. Huvudförfattarna tillhör expertisen inom svensk kyrkohistorisk forskning. I sina vetenskapliga arbeten har de ägnat ett speciellt intresse åt den period i Sveriges kyrkohistoria som de i detta verk fått det övergripande ansvaret för.

Sveriges kyrkohistoria är en del av den allmänna samtidshistorien och är därmed av intresse också för andra än kyrkohistoriker. Kyrkan har bidragit till att skapa en svensk identitet.

Genom tolvhundra år av svensk kyrko­ historia finns ett mönster av ömsesidig påverkan mellan kyrkoliv, kulturliv och samhällsliv. Ibland har det sambandet haft karaktären av samverkan, ibland av protest och konflikt. Detta förhållande har avsatt påtagliga spår inom många områden. Därför finns det all anledning att i ett arbete som det föreliggande anlägga ett tvärvetenskapligt perspektiv. Detta kommer till uttryck bland annat i de fördjupningsartik-

lar som ingår i varje band, skrivna av företrädare för olika forskningsämnen – även utanför den traditionella teologiska sfären.

I Sveriges kyrkohistoria skildras kyrkans utveckling som organisation. Det är en yttre ram för kyrkolivet, nödvändig att känna till för att förstå det historiska förloppet. Kyrkoorganisation och kyrkoledning, kyrkolag och gudstjänstordningar behöver beaktas och beskrivas och ges betydande utrymme verket igenom. Detsamma gäller förhållandet mellan samhällsförändring och kyrkopolitik.

Detta verk innehåller mer än så. Här framträder rader av människor: kvinnor och män, präster och lekfolk. De har alla påverkats av sin tids andliga klimat – och påverkat och förändrat det. Det handlar om hur människor tänkt och handlat, om tro och liv.

Sveriges kyrkohistoria i betydelsen kristendomens historia i Sverige förutsätter dubbla perspektiv. Detta gäller till exempel senmedeltida mässfromhet, reformationstidens predikan eller 1600-talets kyrkliga folkfostran. Prästens perspektiv är bara det ena.

Många av människorna i den svenska kyrkohistorien är anonyma, andra känner vi till namnet. En del känner vi genom det de sagt eller skrivit, somliga genom deras handlande och andra genom den fromhet som speglas i deras andaktslitteratur. Bön-

8

böcker ger genom århundradena en inblick i en värld av fromhet som överskrider geografiska och konfessionella gränser och som överbryggar det tidsmässiga avståndet från högmedeltida spiritualitet till pietismens och folkväckelsens fromhetsliv.

Verkets samlingsrubrik är Sveriges kyrkohistoria. Titeln kan synas självklar. I själva verket är den medvetet vald.

Det är inte första gången som ett arbete med en liknande titel påbörjats. År 1765 fick Olof Celsius d.y., sedermera biskop i Lund, i uppdrag av riksdagen att skriva en Swea Rikes Kyrko Historia. När den första delen publicerades 1767 omfattade den tiden fram till år 865. En omarbetad och utvidgad upplaga utkom femton år senare och omfattade då tiden fram till år 1022.

Längre nådde inte Olof Celsius. Det är uppenbarligen vanskligt att försöka åstadkomma en tidstäckande svensk kyrkohistoria!

Det största problemet är inte att inleda arbetet – även om planerings- och inledningsfasen är nog så viktig – utan att fullborda det. Den närmaste föregångaren, Svenska Kyrkans Historia, ett mycket ambitiöst – och ofullbordat – projekt från 1930och 40-talen, är ett exempel på den svårigheten. Det första bandet som kom ut var Hjalmar Holmquists dubbelvolym om reformationstiden. Det trycktes 1933. Tretton år senare kom Emil Liedgrens halvband om perioden 1809–1823 med titeln »Neologien, romantiken, uppvaknandet«.

Den delen skulle visa sig bli den sista. Då den utkom återstod ännu flera av de planerade banden, däribland det första, om missionstid och tidig medeltid.

Svenska Kyrkans Historia blev alltså aldrig fullbordad. Arbetet var ändå inte för­ gäves. De delar som kom ut har under ett drygt halvsekel varit standardverk för sin

period i privat-, referens- och forskningsbibliotek. De har spelat en viktig roll som allmän kunskapskälla och som inspiration och utgångspunkt för fortsatt forskning om svensk kyrkohistoria under mer än ett halvsekel. Det är denna forskning som nu för första gången kan sammanfattas i Sveriges kyrkohistoria.

Dagens forskare kan dra nytta av eller ta ny ställning till vad en tidigare forskargeneration åstadkom. Det vore ett omöjligt företag att försöka fullborda deras arbete.

En av skillnaderna mellan de två verken markeras av titeln Sveriges kyrkohistoria.

Det religiösa livet i dagens Sverige präglas av en variation och mångfald av en helt annan omfattning än när det förra kyrkohistorieverket påbörjades. Svenska kyrkans ställning i det svenska samhället har också blivit en helt annan än den var för femtio år sedan. Andra kyrkor och samfund i Sverige måste idag få sin plats i Sveriges kyrkohistoria. Det vore förmätet att i det utgående 1900-talet skriva enbart Svenska kyrkans historia.

Historien känner egentligen inga tidsgränser. Ändå används de i historiska framställningar av praktiska och pedagogiska skäl.

Det gäller också i detta verk, där uppdelningen i perioder ger en tidsmässig orientering i en framställning som i stor utsträckning måste vara tematisk. Gränsdragningen är ibland flytande och perioderna delvis överlappande. Det är i sig en realistisk återspegling av verkligheten.

Sveriges kyrkohistoria – titeln innehåller en geografisk begränsning, till synes självklar men i verkligheten något problematisk: Vad menar vi med Sverige? Är det självklart att det är nutidens Sverige?

Vi har valt en kompromisslösning, praktiskt möjlig även om den kan diskuteras: Finland, fram till 1809 en integrerad del av

9

Sverige, finns självklart med i verket så länge Sverige och Finland har gemensam historia. »Skånelanden« finns med på olika sätt även för den tid då de inte ingick i det svenska väldet. Förhållanden i svenska Baltikum beaktas i skildringen av Sveriges kyrkohistoria under 1600-talet.

Ett arbete som detta måste med nödvändighet bli rikt på faktauppgifter av olika slag. Inte sällan kompletteras den löpande texten av »rutor« med komprimerade uppgifter, viktiga för förståelsen av utveckling och tidsmässiga sammanhang.

Dessa blir därmed lätt tillgängliga för läsaren utan att störa den löpande framställningen. För den som söker information om personer, orter eller viktiga ord och begrepp

finns register i varje volym. En bibliografi ger möjlighet att söka mer kunskap.

Verket Sveriges kyrkohistoria är resultatet av Projektet Sveriges kyrkohistoria med Samfundet Pro Fide et Christianismo som initiativtagare och huvudsponsor, med Svenska kyrkans forskningsråd som huvudman och med Verbum som förlag.

För alla medverkande i projektet är det en stor glädje att på detta sätt i ord och bild få bidraga till att synliggöra en viktig del av det svenska kulturarvet.

Uppsala i april 1998 Lennart Tegborg huvudredaktör

10

inle dnin g

Enligt kristen tradition grundades kyrkan på den första pingstdagen. Perspektivet i berättelsen i Apostlagärningarna om händelserna denna dag är det världsvida, språkbarriärerna är utplånade och i fortsättningen omtalas hur apostlarna grundade kristna församlingar runt om i Medelhavsområdet.

Grundläggande för kyrkans identitet efter apostlatiden blev att den kunde här­ ledas tillbaka till apostlarna, och för ett kristet liv i gemenskap med församlingen var det som i övrigt nämns i berättelsen om pingsten av avgörande betydelse. Dit hörde dopet som tecknet på att man tagits upp i kyrkans gemenskap, utdelandet av syndernas förlåtelse, undervisningen, tjänandet, den gemensamma måltiden som Jesus hade instiftat – mässan, nattvarden – och bönen, enskilt eller i gudstjänsten.

Under de närmast följande tre århundradena växte antalet kristna församlingar, samtidigt som vissa grundläggande drag hos kyrkan blev allt tydligare. Det gällde det kyrkliga ämbetets struktur med biskopar, präster, diakoner och andra församlingstjänare, vilka insattes i sin tjänst genom vigning. Vilka skrifter som skulle räknas som heliga preciserades, varigenom Nya testamentet uppkom efter hand. Ordningar för olika slag av gudstjänster fastställdes och vissa frågor om kyrkans lära avgjordes. I synnerhet det sistnämnda var

föremål för åtskilliga strider mellan olika teologiska tänkare, av vilka en del sedan kom att benämnas kyrkofäder. Striderna om läran försökte man bilägga på kyrkomöten för hela kyrkan, så kallade ekumeniska koncilier. Vid mitten av 400-talet hade de två mest djupgående konflikterna, den om treenigheten och den om Kristi naturer, blivit föremål för officiella avgöranden. I anslutning därtill hade två av kyrkans tre fundamentala trosbekännelser vuxit fram, den nicenska, som användes i mässan, och den apostoliska, som hörde samman med dopgudstjänsten. Sålunda hade kyrkan en grundläggande struktur i fråga om lära, organisation och gudstjänster, vilken bestod också under den period då den etablerades i de svenska landskapen.

När Sveriges kyrkohistoria började fanns inte Sverige. Det område som vi idag ger detta namn existerade inte som en sammanhängande politisk enhet under vikingatiden och den tidiga medeltiden.

Riksbildningen hör samman med kristningsprocessen, och det var först under högmedeltiden som Sverige blev en stat.

När namnet Sverige ändå används i denna volym avser det ett geografiskt område och har inga hänsyftningar till maktstrukturer. Det avser enbart det geografiska område som utgör dagens Sverige samt de sydvästra delarna av nuvarande Fin-

11

land, det så kallade Egentliga Finland. I det geografiskt avgränsade området ingår alltså de landskap som under hela den aktuella perioden fram till 1248 var danska respektive norska men som nu är svenska, det vill säga Skåne, Blekinge och Halland, respek­ tive Bohuslän, Härjedalen och Jämtland.

Det är också utifrån detta geografiska område som siktet i framställningen är inställt. Utgångspunkten är skeendet i Sverige under den process som ledde fram till att kyrkan blev en väsentlig del av samhället, även om en internationell och nordisk utblick måste finnas med. I stället för att fråga vad Ansgar gjorde i Birka gäller det att klargöra vad som skedde där när han kom dit. Hur påverkades samhället och enskilda där? Och i fortsättningen handlar det om vad resultatet blev på andra platser och inom andra geografiskt avgränsade områden, när människor mötte kyrkans yttre uttrycksformer och lära genom återvändande utlandsfarares berättelser, medförda slavar, krigsfångar och handelsvaror eller genom mis­sionärer – biskopar, präster och munkar.

I detta sammanhang aktualiseras frågan vad kristnandet egentligen innebar och när det kan sägas ha varit avslutat. Om man studerar när kristen tro, etik och religionsutövning blivit en naturlig del i männi­ skans helg och vardag är det svårt att dra någon gräns i tiden. Det beror bland annat på det svenska källäget. Om man däremot håller sig till den organisatoriska nivån är det rimligt att säga att Sverige var kristnat år 1164. Då fick stiften i landet en sammanhållen ställning genom att de inordnades under en svensk ärkebiskop, som hade sitt säte i dagens Gamla Uppsala. Ändå sträcker sig framställningen fram till 1248.

Då hölls nämligen ett för alla svenska stift gemensamt kyrkomöte i Skänninge – det första i sitt slag i Sverige – under ledning

av en från påven utsänd kardinal. Detta möte innebar en nyorientering för den svenska kyrkan och en markering av att den verkligen var en del av den kyrkligt bestämda Europagemenskapen.

Våra kunskaper om kyrkans historia i Sverige under perioden fram till 1248 bygger på källor av en rad olika typer, inte endast skriftliga. Eftersom tillgången på källor är mager är det än viktigare att hänsyn tas till alla kategorier. Trots detta blir det endast en fragmentarisk bild som kan tecknas.

Många frågor måste lämnas obesvarade.

Under de senaste decennierna har käll­ situationen inte förändrats på något mer betydande sätt när det gäller det skriftliga materialet, även om ständigt nya fynd av runinskrifter bidrar till att ge en mer nyanserad bild av kristningsprocessen. Det är annars främst det arkeologiska materialet som har inneburit att omfattande nytillskott gjorts. Fram till 1000-talets mitt bygger kunskapen om kyrkans historia i de svenska landskapen i stort sett på två skriftliga källor, som kompletteras med de föremål, mynt och miljöer som arkeologiska undersökningar ger kunskap om, liksom av studiet av ortnamn. De två berättelserna är Rimberts Ansgars liv och Adam av Bremens Krönika om Hamburgkyrkans biskopar. Adams framställning belyses också av runinskrifter, enstaka gravvårdar på kyrkogårdarna, själva kyrkobyggnaderna, kungaoch biskopslängder och helgonlegender.

Flera av de skriftliga källkategorierna har dock ett begränsat värde när det gäller deras upplysningar om denna tidiga period i svensk kyrkohistoria. När det gäller hur de olika gudstjänsterna gick till är det mycket sällsynt att det finns material från de svenska stiften som visar detta; de inhemska liturgiska källorna blir rikhaltigare först efter 1200-talets mitt.

Foto: Tord Harlin

12

På en lodrätt stupande bergvägg vid gården Sika i Frötuna församling i Uppland finns denna med tecken försedda ristning (u 529). Det är antagligen den äldsta svenska avbildningen av en kristen gudstjänst. Prästen står vid altaret och församlingen är uppdelad på två rader. Texten kan inte tydas, eftersom det inte ens är fråga om riktiga runtecken. Någon möjlighet att datera ristningen tycks inte finnas.

Dess värde ligger helt och hållet i den unika bildframställningen, som varit föremål för olika tolkningar.

Från senare delen av 1000-talet och framåt blir källsituationen något annorlunda beroende på att också andra primärkällor tillkommer, i synnerhet påvliga brev och skrivelser. Efter hand tillkommer också kungliga privilegiebrev, donationsurkunder från privatpersoner och andra slag av juridiskt bindande dokument såsom testamenten. Mot periodens slut under 1200talets första hälft började landskapslagarna att redigeras och nedtecknas. De kyrkliga föreskrifter som togs in i dem utgör intressanta exempel på hur krav och förordningar som gällde kyrkan i dess helhet mötte det svenska samhället på lokal nivå.

För Sveriges del saknas källor av det slag

som den västnordiska berättande litteraturen utgör. Det finns inga svenska litterära berättelser om kungar, biskopar och inflytelserika släkter från den aktuella tiden och inte heller någon inhemsk skaldediktning som skulle kunna ge färg och konkretion åt den tidiga svenska kyrkohistorien.

Med tillgången på källmaterial hänger också den kronologiska indelningen samman. Föreliggande volym omfattar missionstid och tidig medeltid. Missionstiden är förhistorisk i den gängse meningen av ordet: det finns inte – bortsett från enstaka runinskrifter – något inhemskt skriftligt källmaterial som belyser perioden. Mis-

13

sionstiden infaller under den period som kallas vikingatiden och som sträcker sig från omkring år 800 till omkring 1050, då den tidiga medeltiden börjar i Sverige.

Tidig medeltid syftar i det kyrkohistoriska sammanhanget på en tid av kyrklig uppbyggnad och organisering.

Sedan forskning om vikingatid och tidig svensk medeltid bedrivits relativt intensivt under 1900-talets första tre decennier för att sedan avstanna, har övergången från fornskandinavisk religion till kristen ånyo varit föremål för ett stort intresse sedan 1980-talets början. Detta intresse har avsatt en rad vetenskapliga undersökningar som utmärks av nya infallsvinklar på det historiska förloppet. Om man tidigare huvudsakligen studerat ett övre skikt i kyrka och samhälle, det vill säga kungar, biskopar och stormän, har man nu inriktat sig på att söka klarlägga på vilka sätt kyrka och kristendom påverkade också människor i allmänhet och hur inhemska föreställningar, skick och bruk i sin tur utövade

inflytande på kyrka och kristendom. Religionsskiftet och kyrkans första tid i de svenska landskapen har inte bara setts från den sändande sidan utan också från den mottagande, även om en inriktning på kyrkans och samhällets överhet har måst bestå på grund av att källmaterialet är så tunt.

Inom det utgående 1900-talets forskning har man också i högre grad än tidigare betonat de regionala skillnader som kan iakttas inom det område som kom att bli Sverige.

Den aktuella forskningen har alltmer bedrivits i ett tvärvetenskapligt samarbete i syfte att nå fram till en för olika forskningsämnen gemensam syn på hur den process såg ut som resulterade i att också Sverige – som ett av de sista områdena i Europa – blev en del av den internationella kyrkans gemenskap. Inte minst inom forskningsprojektet Sveriges kristnande, som pågick åren 1990–95, har nya perspektiv anlagts och sådana insikter vunnits som i stor ut-sträckning ligger till grund för den följande framställningen.

1

tiden fram till omkring 1050

15

Kyrklig kulturpåverkan och tidig mission

S

edan de motsättningar som rått mellan kyrkan och den världsliga makten i det romerska imperiet delvis upphört och kristendomen blivit en gynnad religion under loppet av 300-talet, började kyrkans expansion mot nordväst. Kristna församlingar med biskopssäten hade funnits i en del städer i södra Västeuropa redan under antiken, men det var under perioden 500–800 som kyrkan definitivt etablerades på den europeiska kontinenten och de brittiska öarna, något som innebar ett möte med andra kulturella och religiösa traditioner än de som funnits i Medelhavsområdet.

Från Centraleuropa och de brittiska öarna spreds kyrkan efter hand också till Danmark och Norge och så småningom även till landskapen i Götaland och Svealand. Det skedde dels genom kontakter som invånarna i de svenska landskapen hade med omvärlden, dels genom direkta missionssatsningar från 800-talet och framåt, vilka utgick både från det tyska kejsardömet och England. Vid mitten av 1000-talet var missionsperioden i Sverige avslutad och en ny fas i kyrkans etablering tog vid. De första fem kapitlen handlar om denna missionsperiod, och tiden sträcker sig från c:a 500 till c:a 1050.

16

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid

ka pi t el i

Kyrkans utbredning i västra och norra Europa från c:a 500 till c:a 1000 Redan från kyrkans äldsta tid tvingades man att ta ställning till olika sätt att missionera. Hur skulle missionärerna förhålla sig till de olika icke-kristna religionerna och de sätt som dessa utövades på? Hur borde man gå till väga för att föra den kristna tron vidare och organisera kyrkan i nya områden?

Både metoderna för mission och själva omvändelseprocessen varierade på olika platser och vid olika tidpunkter. Variationen gällde dels vilka som tog initiativ till mission, dels hur man i praktiken förhöll sig från kyrkans sida till de olika förkristna samhällena och de religiösa uttrycksformer som fanns där. Ibland talar man om med våld påtvingad omvändelse, mission med svärdet, ibland om en fredlig mission som tog sin utgångspunkt i predikan och olika praktiska insatser. I realiteten har det funnits en rad mellanformer.

På grund av att källmaterialet inte är särskilt omfattande är det i huvudsak kyrkans utbredning på en officiell nivå och bland ett övre skikt i olika samhällen som är känd, men också i detta avseende är kunskapsluckorna stora. Några huvuddrag i den europeiska utveckling som utgjorde bakgrund till och förutsättning för missionen i det blivande Sverige kan ändå tecknas.

kung klodvig och kristnande t i frankerrike t

Sedan det västromerska kejsardömet gått under år 476 till följd av germanernas inflytande i Italien riktades intresset från kyrkans sida mot folkslagen norr om Alperna. Att den frankiske kungen Klodvig I lät sig döpas under något av de sista åren av 400-talet blev avgörande för kyrkans ut-bredning bland germanerna och i förlängningen för den västliga kyrkans expansion mot norr i Europa. Anledningen till att Klodvig önskade bli döpt var att han hade företagit ett framgångsrikt fälttåg mot alemannerna, ett germanskt folkslag i västra och södra Tyskland. Genom framgången blev han övertygad om att Kristus och helgonen hade bistått honom med sin makt. I Klodvigs fall gällde det särskilt den helige Martin av Tours, som efter hand kom att bli ett av de mest vördade europeiska helgonen.

Vid denna tid förekom allmänt uppfattningen att det var nödvändigt att alla personer omfattade en och samma religion för att ett rike skulle kunna hållas samman, det vill säga att undersåtarna hade samma religion som kungen. Därför följdes Klodvigs dop av att de olika folkslagen inom det frankiska riket genom dop av stora skaror tvingades övergå till kristendomen. Därtill kom att kung Klodvig ansåg att hans makt

kyrkans utbredning i västra och norra europa Karta: Kent Enström

var säkrad endast om han stod i förbund med kyrkan. Att kyrkans och den världs­ liga maktens respektive företrädare agerade tillsammans för att försäkra sig om enhet och stabilitet var av avgörande betydelse för hela den period som gäller kristnandet såväl på kontinenten som i Skandinavien.

Till följd av att frankerriket officiellt blev kristet kom kyrkans ställning att befästas. Detta var förutsättningen för missionen i Mellaneuropa. Till de stabiliserande faktorerna hörde att Klodvigs efterträdare, kungarna av merovingerätten, under flera århundraden hade det största inflytandet – endast med undantag för korta avbrott. Först vid mitten av 700-talet övertog en ny kristen kunglig ätt den styrande funktionen, nämligen karolingerna.

Hur samverkan mellan kyrkan och kungamakten gestaltade sig framgår bland annat av att kung Klodvig själv i kyrkliga sammanhang utövade ett betydande inflytande. Han sammankallade kyrkomöten (synoder eller koncilier – terminologin varierar) inom sitt rike, vilka huvudsakligen utgjordes av biskopar men också av lekmän. Konciliernas uppgift var att utfärda rättsligt bindande föreskrifter i olika kyrkliga ämnen. Kung Klodvig angav vilka frågor som skulle behandlas vid dem och krävde att besluten skulle tillställas honom för bekräftelse. Han hade också inflytande över vilka som skulle biskopsvigas respektive prästvigas. På dessa sätt tog han själv aktiv del i hur kyrkan byggdes upp inom det frankiska riket. Vår kännedom om förhållandena i enskildheter är emellertid mycket ofullständig.

Kristnandet i frankerriket hängde nära samman med den sociala skiktningen. Kyrkan och dess religionsutövning accepterades tidigare i vissa befolkningsgrupper än i andra. I fråga om de bredare folklagren kan

17

Kristnade områden i Europa vid 500-talets början; i synnerhet gällde det städerna. På landsbygden praktiserades länge än olika former av ickekristen religionsutövning.

man trots tvångsdopen förmoda att det tog lång tid innan kristen kult och tro blivit en integrerad del av livshållningen. Tvångs­ dopen var dessutom till stor del enbart formella. Att det dröjde innan kristen religionsutövning fått fäste visar sig bland annat av ständigt upprepade beslut på kyrkomötena. Besluten ger besked om att den förkristna religionen utövades också fortsättningsvis. Från kyrkans och centralmaktens sida inskred man då genom att föreskriva att icke-kristna kultföremål, gudabilder och förkristna religiösa bruk skulle avskaffas.

Samtidigt tycks dock förkristet och kristet i religionsutövningen inte bara ha funnits sida vid sida utan också i form av religionsblandning, så kallad synkretism. Olika inslag i den förkristna frankiska religionen blandades med kyrkans kultiska uttrycksformer och den kristna lärans innehåll.

Under 600-talet bedrev frankerna själva

18

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid

mission som huvudsakligen riktades mot områden i nuvarande Nederländerna, Belgien samt västra och södra Tyskland. Den är känd endast i brottstycken. Den mission som ägde rum i Sydtyskland har tilldragit sig ett speciellt intresse inom forskningen, eftersom det fanns kristna kyrkor där under romersk tid, det vill säga fram till 400-talet. Fanns det några spår av dem ännu på 600-talet? Någon direkt kontinuitet har ännu inte kunnat beläggas, och dessutom varierar bedömningarna av hur långt kristnandet verkligen hade nått i området fram till 400-talet. Kanske fanns det inget för de frankiska missionärerna att gripa tillbaka på. Beträffande den frankiska missionens resultat anser somliga att det makthavande skiktet i Bayern var kristnat omkring år 700, andra att den förkristna religionen då ännu var helt dominerande.

Dessa motsatta uppfattningar speglar den brist på källmaterial som är utmärkande för hela Mellaneuropa under stora delar av den tidiga medeltiden. Det saknas källor av det slag som erbjuder något så när samstämmiga tolkningar av kristningsprocessen. england och munkmissionen från rom

Från slutet av 500-talet bedrevs mission också mot England men från en ny utgångspunkt. Initiativet utgick nämligen i detta fall från Rom och påven Gregorius den store. Det viktigaste missionsområdet blev landskapet Kent i sydost. Påven sände dit en liten skara munkar under ledning av benediktinmunken Augustinus (att skilja från kyrkofadern Augustinus av Hippo som avled år 430). Munkarna anlände år 597. Ett tidigt resultat av expeditionens verksamhet var att kungen lät sig döpas. Som ytterligare ett resultat av denna missionsinsats grund-

lades ett ärkebiskopssäte i kungarikets huvudort Canterbury år 601, och Augustinus blev den förste ärkebiskopen där.

Genom denna mission började alltså munkar som tillhörde den på 500-talet grundade benediktinorden att tas i an-språk för verksamhet också utanför klostrens sfär.

Detta fenomen, den så kallade munkmissionen, utgjorde en nyansats i fråga om kyrkans missionsmetoder vid denna tid och kom att spela en väsentlig roll under den fortsatta missionsperioden i Europa.

Munkarnas mission i Kent har blivit särskilt omskriven på grund av de förhållningssätt som påven anbefallde i två på varandra tätt följande brev som han riktade till de berörda parterna. Båda avsändes år 601 med anledning av just den verksamhet som hans utsände Augustinus bedrev bland det engelska folket. Breven ger inblick i olika sätt att agera från kyrkans sida i mötet med en redan existerande religion. I det första brevet var påven starkt negativ till icke-kristna fenomen som »tempelbyggnader« eller »helgedomar«. Det heter bland annat: » [...] förfölj avgudadyrkan; förstör tempelbyggnaderna [...]«.

I det andra brevet är tonen en annan.

Gregorius meddelar här vad han »efter långa överläggningar med sig själv« kommit fram till beträffande det engelska folket: »nämligen att avgudarnas helgedomar hos detta folk på intet sätt skall förstöras, men däremot avgudabilderna i dem; att vatten skall välsignas för att användas till bestänkning i dessa helgedomar; att altaren skall byggas och reliker läggas ner i dem. Om nämligen dessa helgedomar är väl byggda, är det väsentligt att de förvandlas från demonkult till dyrkan av den sanne Guden, så att människorna, när de ser att deras helgedomar inte förstörs, överger vantron i sitt hjärta och kommer samman än mer förtroget till de platser som de är vana vid, i det att de igenkänner och tillber

19

kyrkans utbredning i västra och norra europa

den sanne Guden.« Något längre fram kommer så motiveringen till det anbefallda förfarandet: »Det är utan tvivel omöjligt att ta bort allt på en gång från tröga sinnen, då ju också den som önskar nå den högsta punkten, lyfts upp, inte med språng, utan steg för steg.« Huruvida anvisningarna i påvens brev togs efter bokstaven i England går inte att få svar på. Inte heller om de använts som riktningsgivande i något annat sammanhang. Däremot ser man att en anpassningsstrategi med avseende på icke-kristna kultbyggnader åtminstone var tänkbar för kyrkans högsta ledning. Det framgår också av äldre brev av påven Gregorius hand att han kunde förorda olika förhållningssätt i olika situationer.

Eftersom det pragmatiska sättet att förhålla sig nu en gång fanns anbefallt från högsta ort, kan man kanske tänka sig att ett liknande tillvägagångssätt tillämpats också vid senare tillfällen i större eller mindre regioner och med lokal variation allteftersom förhållandena krävt det. Några så tydliga anvisningar i den riktningen som dessa från påven Gregorius har dock inte påträffats i källorna till den tidiga medeltidens kyrkohistoria.

Det av Augustinus inledda missionsförsöket i Kent tvingades upphöra i och med att kungen dog år 616. Det var kungens stöd som hade varit avgörande. Den förkristna religionen återtog nu sin dominerande ställning. En ny missionssatsning inleddes emellertid i kungariket Northumbria år 617, och år 625 inrättades York som biskopssäte, vilket fick ärkebiskoplig rang år 735. Genom att kung Edwin gifte sig med en kvinna av katolsk tro och föreskrev att den son som föddes kort därefter skulle döpas, innebar det nya möjligheter för kyrkan. Det berättas att sedan kungen först hade hållit överläggningar med sina rådgivare fattade han beslutet att folket skulle

Foto: J.A. Brooks/Jarrold/E.T. Archive, London

Från 700-talet fram till 1100-talets slut restes framför allt på Irland många monumentala och rikt ornamenterade keltiska så kallade ringkors eller hjulkors av sten. Till följd av att den keltiska kulturen gick under efter den anglo-normandiska invasionen av Irland år 1172 försvann successivt den keltiska konstens uttrycksformer. Kors från Castledermot, Irland.

20

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid

övergå till kristendomen. Den förkristna religionens överstepräst gick enligt skildringarna i spetsen för omvändelsen. Men också här, liksom i Kent, blev det en reaktion sedan kungen dött och en återgång till den förkristna religionen ägde rum. Ett tredje missionsförsök från Roms sida inleddes år 635 då västsaxarnas kung i södra England mottog dopet.

Den sistnämnda gången blev resultatet mer bestående. Samtidigt befästes en kyrklig spänning på de brittiska öarna mellan romersk kyrkotradition och den som hade grundats genom irisk mission under 500talet. Det blev nämligen uppenbart hur mycket som skilde de båda traditionerna åt. Den iriska missionen hade utgått från klost­ ret på ön Iona utanför Skottlands västkust, vilket utgjorde ett viktigt missionscentrum. Motsättningen löstes formellt sett vid en av de mest välkända synoderna, den i Whitby år 664. Då anslöts kyrkan i de engelska kungadömena slutgiltigt till den romersk-katolska traditionen.

Trots detta kom iro-skotska traditioner att inverka starkt på det engelska kyrkolivet också i fortsättningen. iriska munkars mission på kontinenten

Kristnandet på Irland beräknas ha varit avslutat omkring år 600 efter en sammansatt process av missionsinsatser som då pågått i över 200 år. Till följd av att den iriska kyrkan nått en viss stabilitet verkade under 600- och 700-talen munkar från denna kyrka som missionärer runt om på kontinenten. Det skedde med utgångspunkt från ett ideal i den iriska kyrkotraditionen, vilket betecknades som peregrinatio pro Christo. Det innebar att munkarna begav sig ut på pilgrimsvandring för Kristi skull. De lämnade sina kloster för att mis-

sionera och grunda nya kloster, som blev utgångspunkter för kyrkans vidare uppbyggnad. I Väst- och Mellaneuropa kom dessa munkar att i förlängningen lämna betydande bidrag till den medeltida kyrkans gestalt i form av just dessa klostergrundningar, exempelvis de berömda klost­ ren Bobbio i Norditalien, Luxeuil i Frankrike och S:t Gallen i Schweiz. Bland de iriska munkarna under 600-talets början var Columbanus den mest berömde och senare vördad som helgon. anglosaxiska missionärer på kontinenten

Samtidigt med den iriska missionen förekom kyrkliga, anglosaxiska satsningar på kontinentens centrala och västliga delar.

Till de mer kända, tidiga missionärerna hör Willibrord. År 696 blev han ärkebiskop i den nederländska kyrkoprovins som upprättades under beskydd av frankernas härskare Karl Martell. Willibrord missionerade också på Helgoland och i Danmark omkring år 700. Senare grundade han klostret Echternach i nuvarande Luxemburg, vilket blev den betydelsefullaste stödjepunkten för missionen i västra Tyskland.

Mest inflytelserik i raden av anglosaxiska missionärer var Winfrid, senare kallad Bonifatius. Han representerade den viktiga tendens som alltmer gjorde sig gällande under 700-talet, nämligen att anknyta missionsarbetet på kontinenten till påvestolen.

Sitt latinska namn fick han i samband med biskopsvigningen i Rom. Det var också därifrån hans missionsuppdrag utgick, och det var dit han ständigt var mån om att anknyta sina insatser på lokal nivå. Hans sätt att agera kom att få avgörande konsekvenser för kyrkans framtoning under den fortsatta expansionen i Västeuropa. Det innebar

21

kyrkans utbredning i västra och norra europa

Foto: Erich Gutberlet

Foto: AKG/TT

Bonifatius lider martyrdöden; såsom man föreställde sig händelsen vid 900-talets slut. Illustration i ett så kallat sakramentarium, det vill säga en bok som huvudsakligen innehåller ordningen för mässan och användes av prästerna.

Sakramentariet här har brukats i Den helige Frälsarens kyrka i Fulda, Tyskland. T.h. överdelen av den biskopsstav (kräkla) som enligt en sen tradition skall ha tillhört Boni­fatius och som nu förvaras i museet i Fuldas domkyrka.

22

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid

också att spänningar uppstod i förhållande till de redan etablerade ärkebiskopssätenas intressesfärer och till den så kallade frankiska landskyrkans ekonomiska uppbyggnad.

Denna karaktäriserades av ett starkt lekmannainflytande över både kyrkobyggnader och tillsättningar av tjänster. Detta hänger

Foto: Hilbich/AKG

Som en del av kejsarpalatset i Aachen lät Karl den store uppföra ett kapell, som till stora delar finns kvar ännu i dag. Utmärkande är den åttkantiga formen på kupolen, som var den första större valvbyggnaden sedan antiken.

Kapellet invigdes av påven Leo III år 805, den påve som år 800 krönt kung Karl till kejsare.

samman med ett utmärkande drag i den västliga kyrkan allt sedan 600-talets mitt. Å ena sidan ökade stormännens betydelse och å andra sidan blev biskoparna en politisk maktfaktor. På så sätt kunde både aristokratins och den lokala kyrkans intressen förenas, ofta genom att biskoparna hämta-

23

kyrkans utbredning i västra och norra europa

des ur stormannasläkterna. Jämsides med denna utveckling stärkte dock abbotarna sin ställning i relation till omvärlden genom att klostren blev alltmer förmögna och självständiga; detta innebar också att de deltog i konkurrensen om den kyrkliga ekonomin.

Kyrkans relativa stabilitet i frankerriket respektive det anglosaxiska England, liksom anknytningen till påvestolen, kom också att spela en roll för förändringar i förhållandet till det bysantinska kejsardömet. Vid biskopsvigningen av Bonifatius markerade nämligen påven att han närmade sig frankernas furste genom att utesluta bland annat trohetsförpliktelsen till den bysantinske kejsaren. I stället försågs den nya biskopen med en rekommendationsskrivelse till Karl Martell, som senare tog Bonifatius i sitt beskydd. Saken hade sin bakgrund även i den strid om bildernas roll i den kristna gudstjänsten som pågick i östkyrkan sedan år 726. I flera avseenden inverkade striden menligt på förhållandet mellan den bysantinska kyrkan och kyrkan i väst.

Bonifatius vistades runt om i nuvarande Belgien, Nederländerna och Tyskland och assisterade bland andra den nämnde Willibrord i dennes frisiska mission. En episod från början av hans verksamhet som blivit särskilt känd, men som kanske mer hör till berättartraditionen än till verkligheten, är det tillfälle år 724 då Bonifatius lät fälla den heliga eken i Geismar vid Fritzlar i nuvarande Hessen. Eken som var helgad åt guden Tor och ansågs stötta himlavalvet utgjorde centralpunkt för den förkristna religionen i området. Genom sin dramatiska åtgärd tillämpade Bonifatius således strategin att förstöra de förkristna platserna för gudsdyrkan. Han lät senare grunda ett kloster i Fritzlar och därefter följde ytterligare klostergrundningar som en

väsentlig del av missionsarbetet, bland vilka det viktigaste var klostret i Fulda.

Så småningom kom Bonifatius att bli ärkebiskop av Tyskland (Germania) med säte i Mainz och med ett övergripande ansvar för stora områden i den del av det frankiska riket som Tyskland utgjorde. I egenskap av ärkebiskop var han mån om att stå i nära förbindelse också med Karl Martells söner. Dessa å sin sida sökte efter faderns död år 741 Bonifatius hjälp för att genomföra en kyrkoreform. Detta förde Bonifatius in i mycket besvärliga konfliktpositioner. Möjligen var det därför han återupptog missionsarbetet, nu i Friesland.

Där blev han mördad av icke-kristna friser, vilket skall ha skett år 754. karolingerrike ts expansion

Som Tysklands ärkebiskop kom Bonifatius att ha ett betydande inflytande också på det storpolitiska planet. Troligen med förebild från hur de gammaltestamentliga kungarna insattes i sitt ämbete smorde han år 751 rituellt kung Pippin den yngre med helig olja. Pippin hade avsatt den merovingiske kungen Childerik III, och smörjelsen av Pippin uppfattades från Roms sida så, att det var påven som genom sin biskops handlande officiellt markerade sitt samtycke till att kungarna av karolingerätten nu hade övertagit makten i Europas centrala delar. Detta maktövertagande kom att bli avgörande för missionshistoriens vidare utveckling under tidig medeltid.

Av de första karolingiska härskarna lades grunderna för ett stärkt samband mellan påvestolen och frankerriket och i förlängningen för den mot Mälardalen riktade missionen på 800-talet.

Pippin och den karolingiska ätten blev genom en rad händelser vid mitten av 700talet påvedömets särskilda beskyddare. Till

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid Karta: Kent Enström

24

Det karolingiska rikets utsträckning och dess närmaste omgivningar. Pilarna markerar i vilka riktningar kristen mission bedrevs under 700- och 800-talen.

följd av att påven ansåg att de langobardiska erövringarna av bysantinska områden i Italien utgjorde ett intrång i påvliga besittningar lyckades det honom genom alliansen med den frankiske kungen att upprätta ett eget påvligt territorium, som omfattade två stora områden kring Rom och Ravenna och en smal landremsa mellan dem. På så sätt skapades Kyrkostaten, vilken påven styrde som världslig härskare. Smörjelsen av kung Pippin upprepades år 754 och då av påven själv, Stefan II. Vid detta tillfälle var även Pippins söner närvarande, och ceremonin gestaltade sig därför till en

insättning av en ny kunglig dynasti, något som hade förebådats tre år tidigare.

Genom att Kyrkostaten grundats försämrades ytterligare relationen mellan påven och kejsaren i Konstantinopel. Det var detta skeende som i förlängningen ledde fram till den svårtolkade och mycket omdebatterade händelsen i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800, då påven krönte Pippins son kung Karl den store till kejsare. Därigenom hade det västromerska kejsardömet uppstått på nytt men nu med den politiska tyngdpunkten i karolingerrikets nyskapade kungliga centrum Aachen.

Genom kröningen i Rom förändrades på ett avgörande sätt karolingernas relationer till det bysantinska kejsardömet. Där erkände man dock Karls kejsarvärdighet, men först år 812. Till följd av kung Karls upphöjelse till kejsare grundlades emellertid också en för framtiden betydligt mer ödesdiger spänning inom kyrkan, nämligen den mellan påven och kejsaren i Väst.

Spänningen kom att förstärkas betydligt under de kommande århundradena och satte under lång tid sin prägel på kyrkans historia i Europa under medeltiden. Frågan gällde ytterst vem som var herre över vem.

Med det karolingiska rikets expansion fick kyrkan ett allt starkare fäste i de delar av riket som idag är Tyskland. Därigenom skapades också grund för en mission som var riktad vidare norrut. Detta tog sig konkreta uttryck i den så kallade Sachsen-missionen som Karl den store bedrev. I realiteten handlade det om ett erövringskrig med religiöst tvång, som utövades både med svärdets makt och i form av juridiskt fastställda hot om straff. Karl hade alltsedan sitt tillträde som kung bedrivit en expansiv politik med vapnens hjälp. Denna hade fått också påvens gillande. Särskilt intresserade sig Karl för att utvidga sitt rike mot öster

kyrkans utbredning i västra och norra europa

25

Foto: Hilbich/AKG/TT

Klosterkyrkan i Corvey.

Dess västra delar härrör från åren 873–885 och är det äldsta bevarade byggnadsverket i Westfalen.

De båda övervåningarna tillkom dock 1186. Benediktinklostret Corvey, Nya Corbie, vid floden Weser i nuvarande Tyskland, grundades som ett led i Karl den stores strävan efter att kloster skulle anläggas i de gränsområden som nyligen inkorporerats i det karolingiska riket. Corvey grundlades 823, och det var härifrån som Ansgar senare sändes för att missionera i Birka.

och mot norr. Kyrkans utbredning sammanföll därför under hans regeringstid med frankerrikets östgräns. Krigen med sachsarna kom emellertid att bli långvariga och upptog en stor del av Karls livstid. De pågick oavbrutet under 33 år (772–804) och skall, enligt den biografi som Karls vän

och historiograf Einhard skrev över honom, ha förts med sällsynt »hätskhet mot och påfrestning för det frankiska folket«.

Med kriget mot sachsarna följde också föreskrifter rörande religionsutövningen i de erövrade områdena. Viktigast i detta

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid Foto: Lars Nordam-Ullitz, Hjørring

26

I Jelling, Danmark, finns två minnesstenar placerade mitt emellan två stora gravhögar. Den större stenen, som rests av Harald Blåtand, står på sin ursprungliga plats. Mellan högarna lät Harald uppföra en stor kyrka av trä, under vilken han lät återbegrava sin fader Gorm den gamle, som tidigare var gravsatt i en av högarna. Haralds sten är ett tresidigt block med inskrift på en sida och bilder på de övriga två. På platsen för träkyrkan finns idag en medeltida stenkyrka.

sammanhang är den samling som gavs ut år 782, känd under titeln Capitulatio partibus Saxoniae. Där ges upplysningar om de grundläggande företeelser som kyrkan sökte införa i nyerövrade områden och om vad som förbjöds. Av förteckningen framgår det bland annat att de förkristna helgedomarna inte fick brukas för kristna guds-

tjänster. Det är därför troligt att de förstördes inom ramen för missionsverksamheten. Vidare belades sådant med dödsstraff som ansågs vara en del av den förkristna religionen, exempelvis kremation, människooffer och tron på trolldom. Källor, träd och lundar anges som platser där förkristen kult brukade förekomma, och

27

kyrkans utbredning i västra och norra europa Foto: Roberto Fortuna/Nationalmuseet, Köpenhamn

sådana skulle undvikas. Präster och kyrkobyggnader skulle åtnjuta speciellt rättsligt skydd, och den kyrkliga beskattningen i form av tionde skulle införas.

I synnerhet de ekonomiska kraven väckte irritation och motstånd bland sachsarna och bidrog till att kriget kom att fortsätta.

Många våldsamma reaktioner till försvar för den förkristna religionen ägde därför rum ända fram till år 804 och därefter sporadiskt ännu till år 841. Det sistnämnda året handlade det om ett sista mindre, lokalt uppror. Sedan detta slagits ned kunde frankerrikets östliga gräns upprätthållas utan ytterligare konflikter.

Under karolingerrikets expansionsperiod grundades flera tyska biskopssäten som skulle bli betydelsefulla för Sveriges del, år 787 bland annat det i Bremen. Biskopssätet där inrättades under inflytande från den anglosaxiska missionen i Friesland under ledning av den från York utgångne Willehad. Han blev den förste biskopen av Bremen.

Som en annan följd av Karl den stores expansionspolitik inleddes en sporadisk mission bland de slaver som befolkade östra Europa, och som nu befann sig mellan två expanderande storheter, franker­ riket i väster och det bysantinska kejsardömet i söder. Det var dock först under 800-talet som en sådan politisk stabilitet uppkommit, att det från frankernas sida blev fråga om en mer systematiskt bedriven mission bland slaverna. Missionen ägde då rum i förbindelse med krigisk erövringspolitik och därtill hörande övervåld. Under 800-talet var det huvudsakligen de sydostliga områdena som blev föremål för intresse från de karolingiska kejsarnas sida, det vill säga nuvarande Tjeckien och områdena söder därom. Det fanns ännu inte grund för liknande insatser med avseende på de slaviska områden som

Den större av Jellingstenarna, med framställning av Kristus.

var belägna längre bort mot nordost och som sträckte sig fram mot Östersjön. Dessa kristnades först under 900-talet.

Kristnandet i det slaviska Östersjöområdet ägde rum mot bakgrund av utvecklingen i Böhmen under kejsar Otto I:s (den store) aktiva expansionspolitik mot öster. Som kung från 936 hade Otto reorganiserat det tyska kejsardömet efter sönderfallet vid mitten av 800-talet. Vid hans kröning till kejsare 962 grundades det tysk-romerska kejsardömet, som bestod till 1806. Otto sökte stöd hos kyrkan som kom under stark kejserlig kontroll, och han vidgade den tyska maktsfären åt olika håll.

Den polske fursten Mieszko gifte sig år 965 med en kristen böhmisk furstedotter och lät efter en tid döpa sig. Detta skedde i ett försök att avvärja den tyska expansionen. Hur missionen efter Mieszkos dop genomfördes är emellertid höljt i dunkel utom i administrativt hänseende. Ett första biskopsdöme grundades nämligen i Poznań (Posen) år 968. Genom furstarnas

28

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid

agerande kom Polen snart att ställas direkt under påvestolens beskydd, och år 1000 inrättades ärkebiskopssätet i Gniezno (Gnesen).

Slaverna längs Elbe och Östersjön inneslöts kring mitten av 900-talet i den tyska sfären genom att biskopsdömen grundades i nuvarande östra Tyskland och Polen, som exempelvis Brandenburg. Ett uppror år 983 omintetgjorde emellertid för ungefär hundra år framåt de resultat som missionen dittills hade uppnått. Västslaverna kom därmed från tysk synpunkt att vara avfälliga kristna. Också mot sådana var det enligt tidens synsätt tillåtet att bruka våld för att de skulle återföras till den rätta kyrkogemenskapen.

Genom att Sachsen kristnats till följd av erövringsmissionen kom floden Elbe att bli en viktig handelsväg inom riket och av väsentlig betydelse för de vidare kontakterna norrut. Sedan de nordliga sachsarna slutligen underkuvats och inlemmats i det frankiska riket år 810 och Hamburg börjat växa fram invid borgen Hammaburg vid

KNUT DEN HELIGE

Knut II av Danmark var en energisk förkämpe för en ny samhällsordning, men fick därigenom också många ovänner. Den 10 juli 1086 dräptes han av upprorsmän framför högaltaret i S:t Albans kyrka nära kungsgården i Odense; under kyrkans golv fick kungen sin första grav. Anteckningar om händelsen gjordes, och dessa låg till grund för en inskription på en metallplatta.

Metallplattan antas ha nedlagts i den stensarkofag där Knuts kvarlevor kom att vila efter att år 1095 ha lyfts upp ur sin grav, en ceremoni som kallas elevatio och som kan ses som en officiell inledning till helgonkulten.

En martyrhistoria indelad i liturgiska läsestycken författades i anslutning till elevatio. Ett målmedvetet arbete, understött av Knuts bror kung Erik Ejegod, resulterade i att Knut kanoniserades av påven varpå en skrinläggning följde år 1100 eller 1101; händelserna skildras i prästen Ailnoths skrift om Knuts helgonhistoria.

S:t Knut firades den 10 juli. I svenska medeltida stiftsliturgier är festen inte allmänt förekommande. AF

Elbes mynning, fanns en strategisk utgångspunkt för intensifierade kontakter såväl med den västliga som östliga sjösfären i Skandinavien. Nu stod bland annat de svenska landskapen på tur för kyrkans mission. mission i danmark och norge

Självfallet drogs inte enbart de svenska landskapen in i kyrkans expansion i norra Europa under tiden fram till omkring år 1000. Både Danmark och Norge var inbegripna. Kyrkans satsningar där kom att ge bestående resultat i ett tidigare skede än i Sverige.

Den första missionen i Danmark – bortsett från traditionen om Willibrords insats, som inte gav några bestående resultat – är knuten till munken Ansgar från klostret Corvey, Nya Corbie. Ansgar kom också senare att missionera i Mälarstaden Birka.

Visserligen antas det att mission förekommit genom enskilda präster och handelsfolk också under 700-talet, men det kan inte bevisas. I Danmark liksom i Sverige finns alltså Ansgar med i den första verkligt stora missionssatsningen.

Bakgrunden till denna var karolingerrikets expansion och kejsarens eventuella planer på att utbreda riket ytterligare mot norr. Efter år 810 pågick maktstrider i Danmark. Dessa gjorde landet mer sårbart för angrepp och fick till följd att en av de inblandade, Harald Klak, sökte hjälp hos kejsar Ludvig den fromme. I samband därmed inleddes också kontakter med ärkebiskop Ebo av Reims, som med påvlig fullmakt hade ansvar för missionen mot norr.

Som ett första steg lät Harald Klak döpa sig tillsammans med sin hustru, sin son och ett följe. Det skedde i Mainz år 826.

Sålunda hade en viktig öppning för mis-

250

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid

Bertil Nilsson

Teol. dr, fil.kand. är professor em. i kristendomens i historia vid Göteborgs universitet. I sin forskning har han ägnat sig åt den medeltida kyrkliga rätten och dess förändringar över tiden liksom åt det möte mellan religioner som kristnandet av Norden innebar. Under åren 1990–95 var han samordnare och projektansvarig för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet »Sveriges kristnande.

Kultur och mentaliteter under vikingatid och medeltid«. Han har bl.a. publicerat De sepulturis.

Gravrätten i Corpus Iuris Canonici och i medeltida nordisk lagstiftning (avh. Uppsala 1989), Kvinnor, män och barn på medeltida begravningsplatser (1994) samt redigerat och medverkat i Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid (1992) och Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv (1996). Vidare har han skrivit en rad vetenskapliga artiklar och recensioner, publicerade i Sverige och utomlands. Som exempel kan nämnas »A fight against an intractable reality: The efforts at implementing celibacy among the Swedish clergy during the Middle Ages« i Sacri canones servandi sunt. 2008; »Birka – Sigtuna – Uppsala. Probleme der Christianisierung im Gebiet des Mälartals, Schweden«, i Christianisierung Europas. Entstehung, Entwicklung und Konsolidierung im archäologischen Befund. 2012; »Vem döpte, när och var? Doprättigheter under tidig medeltid i västkyrkan« i Locus celebris. Dalby kyrka, kloster och gård. 2012. Han redigerade och medverkade i boken Från hedniskt till kristet. Förändringar i begravningsbruk och gravskick i Skandinavien c:a 800–1200. 2010, och författade (tillsammans med Martin Berntson och Cecilia Wejryd) läroboken Kyrka i Sverige.

Introduktion till svenska kyrkohistoria. 2012. Han har medverkat i utgivningen av två medeltida norska kyrkolagar: The Borgarthings Law and the Eidsivathings Law. Edited and translated by Lisa Collinson with commentaries by Torgeir Landro and Bertil Nilsson (under utgivning 2018).

Författare till fördjupningsartiklarna

Mats Anglert

Fil. dr i medeltidsarkeologi och arkeolog vid Statens historiska museer, Arkeologerna i Lund. Han deltog i Ystadsprojektet (Kulturlandskapet under 6000 år) där kyrkorna utgjorde ett viktigt källmaterial för förståelsen av det medeltida kulturlandskapet. Intresset har framför allt riktats mot den äldsta kyrkliga etableringen och organisationen ur ett landskapsarkeologiskt perspektiv. Han disputerade 1995 med avhandlingen Kyrkor och herravälde. Från kristnandet till sockenbildningen i Skåne.

Har bl.a. även skrivit om Kristianisering, kyrkor och centralitet i Östergötland (i Skuggor i ett landskap, A Kaliff, red., 2009) och Från ”små land” till Småland – ett landskapsperspektiv på kyrklig framväxt och urbanisering i ett gränsområde (Växjö, Kalmar och Smålands tidigaste urbanisering, M. Anglert & S. Larsson, red., 2017).

Anders Fröjmark

Fil. dr, docent och universitetslektor i historia vid Linnéuniversitetet. Han har som forskare särskilt studerat helgonkulten och dess betydelse i de nordiska samhällena under medeltiden. Bland hans vetenskapliga arbeten märks Mirakler och helgonkult: Linköpings biskopsdöme under senmedeltiden (avh. Uppsala 1992) samt bidrag om helgonkult i bl.a. Kristnandet i Sverige: Gamla källor och nya perspektiv (B. Nilsson, red. 1996) och Kyrka–samhälle–stat: Från kristnande till etablerad kyrka (G. Dahlbäck, red., 1997). Han har publicerat artiklar om helgonkult i flera internationella och svens-

författarpresentation

251

ka tidskrifter och samlingsarbeten, häribland en artikel om medeltida mirakelberättelser med Gotlandsanknytning i Gotländskt arkiv 2013. För närvarande arbetar han i sin forskning med frågor om kvinnor med makt under senmedeltiden.

Anne-Sofie Gräslund

Fil. dr, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet. Hon disputerade på en avhandling om gravskicket i Birka på Björkö i Mälaren. Hennes forskning har främst gällt vikingatid där hon skrivit en lång rad artiklar om bl.a. sociala och religiösa aspekter på gravskicket och om det arkeologiska materialets möjligheter att spåra den tidiga missionen. Hon har också medarbetat i projektet Sveriges kristnandes publikationer med artiklar som Kultkontinuitet – myt eller verklighet? Om arkeologiens möjligheter att belysa problemet (i Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid, B. Nilsson, red., 1992), Kristna inslag i Jämtlands vikingatid (i Jämtlands kristnande, S. Brink, red., 1996) och Kristnandet i ett kvinnoperspektiv (i Kristnandet i Sverige, B. Nilsson, red., 1996). På senare år har hennes forskning i stor utsträckning gällt runstenar, både deras ornamentik och kronologi och hur de speglar religionsskiftet och samhället.

Alf Härdelin

Teol. dr, docent i praktisk teologi med kyrkorätt med professors namn. Han har innehaft docentoch lektorstjänst vid Teologiska fakulteten i Uppsala och forskartjänst vid HSFR i tidigmedeltida teologi och kultur. Viktiga arbeten är bl.a. gradualavhandlingen The Tractarian Understanding of the Eucharist (1965), Aquæ et vini mysterium (1973), Munkarnas och mystikens medeltid (1986) samt de båda böckerna om svensk medeltida spiritualitet, Kult, kultur och kontemplation (1998) och Världen som yta och fönster (2005). Han har organiserat och lett åtskilliga vetenskapliga och populärvetenskapliga symposier och forskningsprojekt, i flera fall med åtföljande publikationer som Svensk spiritualitet (1994) och Maria i Sverige under tusen år (1996). Alf Härdelin avled 2014.

Thomas Lindkvist

Fil. dr, docent i historia samt professor emeritus i historia, särskilt medeltidshistoria vid Göteborgs universitet. I sin forskning har han bl.a. sysslat med de medeltida böndernas sociala historia, riksbildning och framväxten av en statsmakt under tidig medeltid samt svenska korståg i Finland. Han har bl.a. publicerat Landborna i Norden under äldre medeltid (avh. Uppsala 1979) samt, tillsammans med Maria Sjöberg, Det svenska samhället. Klerkernas och adelns tid 800–1720 (femte upplagan 2015).

Håkan Möller

TD och FD, professor i litteraturvetenskap och vice prefekt för forskning vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet och docent i svensk litteratur vid Helsingfors universitet. Han är ledamot av Kungliga Vitterhetsakademien. Han har tidigare varit verksam vid Teologiska institutionen i Uppsala och arbetat som forskningsassistent i projektet »Sveriges kristnande«. År 1996–97 var han gästforskare vid University of Cambridge. Han disputerade 1997 med avhandlingen Den wallinska psalmen.

252

sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid

Marian Ullén

Fil. lic. i konstvetenskap. Hon har varit verksam vid Riksantikvarieämbetets specialistenhet inom forskningsföretaget Sveriges Kyrkor och har i dess serie publicerat ett flertal monografier och översiktsverk om kyrklig arkitektur och konst. Hon har också ingått som medarbetare i det tvärvetenskapliga projektet »Sockenkyrkorna« vid Riksantikvarieämbetet. Som forskare har hon främst specialiserat sig på medeltiden. Hon har även medarbetat i böckerna Den romanska konsten (1995) och Den gotiska konsten (1996) som ingår i Signums svenska konsthistoria. Senast publicerade verk rörande svensk medeltid är Kyrkobyggare och stenmästare i småländsk medeltid, 2015.

Henrik Williams

Fil. dr, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Deltagare i projektet »Sveriges kristnande« och specialist på runinskrifter och andra äldre nordiska texter. Tidigare vetenskapliga arbeten är bl.a. två bidrag i Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv (B. Nilsson, red., 1996) samt artiklarna Dead in White Clothes. Modes of Christian Expression on Viking Age Rune Stones in PresentDay Sweden (i Epigraphic Literacy and Christian Identity. Modes of Written Discourse in the Newly Christian European North, K Zilmer och J Jesch, red., 2012) och Kyrklig norm huggen i sten. Runstenarnas trosbekännelse (i Kyrklig rätt och kyrklig orätt – Kyrkorättsliga perspektiv. Festskrift till professor Bertil Nilsson, M Berntson och A M Ciardi, red., 2016).

1

tiden.

Första bandet i Sveriges kyrkohistoria skildrar hur kristendomen vann insteg och hur kyrkan organiserades från ca 830, då Ansgar och hans följe för första gången besökte Birka, och fram till mitten av 1200-talet. Missionärerna kom främst från det tyska riket men också från Englad och norra Frankrike. Gravfynd och runinskriptioner tyder på att kvinnorna tidigt intresserade sig för kristendomen. Vi möter två av dem, Frideborg och Katla, båda hängivna kristna i Birka under första hälften av 800-talet.

Det blev kyrkan som kom att organisera landet. Socknar bildades kring de nybyggda kyrkorna och de första regelbundna skatterna introducerades i form av tionde. Redan omkring år 1080 räknade påven Gregorius VII i ett brev till kung Inge med att svenskarna skulle erlägga tionde, men det tog lång tid innan tiondet blev genomfört fullt ut.

Klart är att kyrkans företrädare och de framväxande kungadömet var beroende av varandra. Samtidigt med att kyrkan blev en västentlig faktor i samhället bildades ett Danmark, ett Norge och ett Sverige. I ett påvligt brev från 1164 kallades för första gången en svensk kung för »rex Sweorum et Gothorum«.

Samma år vigdes Stefan, en munk från klostret i Alvastra, till Sveriges förste ärkebiskor i katedralen i Sens i Frankrike. Några år dessförinnan hade landet fått en helgonkung: Erik den helige. Hans reliker förvaras än i dag i Uppsala domkyrka.

Det första bandet slutar sedan kyrkan i Sverige, som en egen kyrkoprovins med Uppsala som ärkesäte, börjat få en stabil ställning i samhället. Kyrkan har blivit rik genom donationer och privilegier från landets stormannaätter. Ett andligt frälse har uppstått.

sveriges kyrkohistoria • missionstid och tidig medeltid

G

ud frälse hans själ bättre än han förtjänar. Så lyder en av de böner som finns ristade på runstenar – de allra första skriftliga beläggen för den nya tro som förkunnades i Sverige under missions-

Sveriges kyrkohistoria missionstid och tidig medeltid Bertil Nilsson

ISBN 978-91-526-2456-2

9

789152 624562

verbum

Verbum