9789152603031

UPPDRAG SJÄLAVÅRD esbjörn hagberg gunilla löf edberg

Uppdrag själavård_inl.indd 2

2025-12-18 14:13

UPPDRAG SJÄLAVÅRD

Uppdrag själavård_inl.indd 1

2025-12-18 14:13

Uppdrag själavård_inl.indd 2

2025-12-18 14:13

UPPDRAG SJÄLAVÅRD ESBJÖRN HAGBERG GUNILLA LÖF EDBERG

Uppdrag själavård_inl.indd 3

2025-12-18 14:13

Verbum AB Box 225 43, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se Utgiven med stöd av [Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse]. © 2026 Esbjörn Hagberg, Gunilla Löf Edberg och Verbum AB Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Del av dikten ”Paletten” ur Och rosorna överlevde vintern, publicerad med tillstånd av författaren Lisa Ibring Redaktör: Inger Lundin Omslag: Anna Larsson Inlaga: Aina Larsson, Sättaren Första upplagan, första tryckningen Tryck: ADverts, Lettland 2026 ISBN 978-91-526-0303-1 Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

Uppdrag själavård_inl.indd 4

2025-12-18 14:13

Innehåll Inledning

7

Del I Själavårdaren i församlingen 1. Brunnen, vattnet och krukan – om den själavårdande församlingen

17

2. Själavårdens mötesrum

39

Gunilla Löf Edberg Gunilla Löf Edberg

Del II Själavårdaren i teologin 3. Själavårdaren i kyrkan

53

4. Själavårdarens identitet

71

Esbjörn Hagberg Esbjörn Hagberg

Del III Själavårdaren i mötet 5. Själavårdsmötets förutsättningar – sex grundantaganden Gunilla Löf Edberg

Uppdrag själavård_inl.indd 5

95

2025-12-18 14:13

6. Själavårdaren – rustad för mötet

113

7. Själavårdarens redskap

133

8. Själavårdaren i kontrasternas rum

141

9. Själavårdens unika bidrag till läkedom

153

Esbjörn Hagberg

Gunilla Löf Edberg Esbjörn Hagberg Esbjörn Hagberg

Del IV Själavårdaren 10. Det slutna rummets skörhet

199

11. Själavårdaren som bärare av tystnad

205

12. Att sitta i den andra stolen

221

13. Esbjörn: Min väg som själavårdare

227

14. Gunilla: Min väg som själavårdare

233

Författarnas tack

239

Litteratur

241

Gunilla Löf Edberg Esbjörn Hagberg

Gunilla Löf Edberg

Uppdrag själavård_inl.indd 6

2025-12-18 14:13

Inledning Hjärtat slår också denna dag. Ännu en av dessa dagar som ges oss människor. Varje dag är lika osannolik som den dag hjärtat slog sitt första slag. Ändå ges den oss att göra någonting av.

Dagarna som gått känner vi, i varje fall till del. Om dagarna som kommer vet vi nästan ingenting. Visserligen har vi lärt oss något om livets förutsättningar. Vi vet att det inte går att älska smärtfritt och att livet ger oss en del blåmärken. Livet väljer också att återkommande ställa frågor till oss om varför och varthän, och det söker en tolkning. Det går inte heller att förstå sig själv utan ett Du. Dessutom vet vi att det enda säkra är att det hjärta som idag slår, en dag kommer att slå sitt sista slag.

Att vara själavårdare är att stå mitt i livet med ett uppdrag.

Att inte vika undan för det som livet tillfogar en själv och samtidigt våga dela andras liv. Att vara en människa som gör sig till medvandrare i ett sökande efter den som söker oss i vår djupaste längtan.

Själavården utövas alltid i det sammanhang där människor lever och verkar. Varje människas sociala, kulturella och individuella situation samspelar och formar hennes livssituation. På den plats där människan lever finns också den både osynliga och 7

Uppdrag själavård_inl.indd 7

2025-12-18 14:13

synliga gemenskap som är kyrka och församling. Det är här som själavården har sin utgångspunkt och sin plats. För själavårdaren innebär det att utifrån en människas berättelse försöka förstå hennes livsvärld, där hennes fysiska, psykiska och andliga upplevelser och erfarenhet har att bejakas och omslutas av Guds omsorg. Varje människa är skapad av Gud och därför älskad. Varje människa är syndare och i behov av förlåtelse. Varje människa bär sina sår och söker helande – inte minst själavårdaren själv.

Ibland talas det om själavården som konst. Det är för att genuina möten, där djup möter djup, inte är en metod. Det är ett skapande där en människans berättelse möter en annans och något oväntat sker. När en människa upplever sig sedd, älskad och accepterad kan det beskrivas som helande och försoning. Genom denna bok vill vi författare bidra med den kunskap och de erfarenheter som genom livet blivit våra.

Det går att närma sig en bok på flera sätt. Som författare skulle vi önska att denna bok fick vara som några klickar av färg på en palett med några penslar bredvid. Avsnitten är färgerna och du som läsare får välja och blanda. Detta innebär att boken inte behöver läsas från pärm till pärm utan du kan välja de avsnitt som uppfattas mest relevanta. Om vi kan bidra med inspiration till goda möten där människor ges möjlighet att ”måla sin berättelse” har boken fyllt sin uppgift.

Ibland sker det överraskande. Vi som skrivit denna bok var inbjudna att föreläsa om själavård för medarbetare i kyrka och församling. Några gånger genom åren hade vi mötts för att bland annat samtala utifrån böcker vi tidigare skrivit. Vid dessa möten hade vi konstaterat att vi delat synen på själavårdens plats i församlingens liv och samtidigt sett att vi tillfört nya perspektiv till varandra. När vi åter möttes visade det sig att vi båda hade tankar

8

Uppdrag själavård_inl.indd 8

2025-12-18 14:13

på att skriva var sin ny bok. Vi bar en önskan att ta vara på vad vi lärt oss i våra olika uppdrag som själavårdare. Uppenbarligen födde det något i vårt inre. ”Ska vi skriva tillsammans?”

Denna bok har växt fram i en dialog mellan oss som författare. Varje kapitel har sin huvudskribent, men vi står gemensamt bakom det som förmedlas. Vårt sammanhang är Svenska kyrkan, och det är genom att under många år verkat i denna kyrka som vi samlat våra erfarenheter. Som präster har vi dock båda levt och verkat i ekumeniska sammanhang. Vår erfarenhet är att i själavårdens möten känner vi igen varandra i uppdraget som själavårdare. Oavsett samfundstillhörighet brottas vi med samma frågor, vi önskar gemensamt att bidra till upprättelse i människors liv, känner samma litenhet och beroende av varandra och Gud. Därför tror och hoppas vi att även de som finns i andra samfund och kyrkor kan ha glädje av att läsa denna bok.

Detta är en bok om att vara själavårdare och riktar sig särskilt till präster och diakoner. Men fler kan läsa den. För präster och diakoner är det givet i själva uppdraget att utöva själavård. Åtskilliga andra får också i sitt yrke möta människor som har behov av att berätta om sig själva och sitt liv. Som kyrkomusiker, pedagoger, vaktmästare och husmödrar är det inte ovanligt att ta emot förtroenden och förväntas kunna hantera vad som berättas. Även som medmänniskor kan vi plötsligt stå i en situation där någon behöver dela med sig av hur livet just nu är. Vi alla har en kallelse att finnas till för varandra i samtal av själavårdande karaktär. Alla har ett uppdrag. Vi författare hoppas därför att du som läser, oavsett om du är vigd till kyrklig tjänst eller ej, ska få självförtroende att stanna kvar och lyssna när någon vill dela tankar om sitt liv. Om du ställer frågan ”hur är det?” bör du vara öppen för att svaret inte alltid är ”bra”.

9

Uppdrag själavård_inl.indd 9

2025-12-18 14:13

Det finns många sätt att benämna oss som möts till samtal. I denna bok väljer vi att ibland tala om ”själavårdare” och ”konfident”, även om ”lyssnare” och ”berättare”. Begreppsparen används ibland växelvis i samma avsnitt. På detta sätt vill vi betona att vare sig man ger själavård eller tar emot den, i sitt yrke eller som medmänniska, finns ett gemensamt ansvar i mötet med den andra.

Det finns många definitioner av själavård. Vi har medvetet valt att inte uppfinna en till. Vi tänker att bokens olika kapitel visar både teoretiskt och praktiskt vad själavård är och var den utövas. I kapitlet om tystnadsplikten finns en beskrivning av vad själavård är och inte är. Om vi skulle lyfta fram en enda formulering från själavårdslitteraturen väljer vi prästen och läraren i pastoralteologi Cecilia Wadsteins formulering från boken Själavård helt enkelt: ”Själavård är kyrkans omsorg om den enskilda människan och hennes andliga välbefinnande.” Det finns också ytterligare en definition som används i denna bok: ”Själavård är teologi i personlig kontext”. Det sätt att beskriva själavård är inspirerat från samtal på själavårdscentret Modum Bad i Norge.

Denna bok innehåller fyra övergripande teman. Det första är ”Själavårdaren i församlingen”. Under denna rubrik behandlas församlingen som platsen för förtroliga möten där själavårdsuppdraget delas av många. Den själavårdande församlingen beskrivs med hjälp av metaforerna ”brunnen, vattnet och krukan”, bilder hämtande från den bibliska berättelsen om mötet vid Sykars brunn (Joh. 4). I det vi skriver framgår också att det idag finns flera mötesrum för själavård, både fysiska och digitala. ”Själavårdaren i teologin” är det andra temat. Bland alla goda möten och samtal mellan människor söker vi här det unika med själavården. Vi ser att själavården är ett uttryck för Guds mission liksom hur vi vill framträda som kyrka. I själavårdsuppgiften har

10

Uppdrag själavård_inl.indd 10

2025-12-18 14:13

de som finns i vigningstjänsten eller är ordinerade ett särskilt ansvar. De har inför sina kyrkor och samfund avgett löften som förpliktigar. Det ger oss anledning att reflektera hur själavårdaren ser på sig själv och hur andra ser på själavårdaren som symbolperson. Det är också under detta tema som vi aktualiserar professor W. Paul Jones tankar om fem teologiska världar. Vi ser hur hans tänkande är användbart för att förstå rollen som själavårdare liksom vad som i människors liv kan vara ”befriande tilltal”.

Det tredje temat är ”Själavårdaren i mötet.” I de kapitel som ryms under detta tema visar vi på själavårdsmötets grundförutsättningar liksom de redskap som själavårdaren har tillgång till.

Kyrkan har en stor skatt av riter, berättelser, böner och bilder som kan fungera både bärande och tolkande.

I uppdraget som själavårdare ingår att kunna följa människor på trons väg. Förutsättningen för att förstå människors brottning är att själv leva sin tro och kunna reflektera över den. Vi delar därför tankar om hur själavårdaren i den egna bönen kan rusta sig för de utmaningar som finns i det egna livet och i andras berättelser.

Det är mycket som sker i ett möte, inte minst där vi delar det sårbara. Det tillhör själavårdarens professionalitet att förstå och bemästra det. Här visar vi på de spänningsfält som själavårdaren har att hantera och förhålla sig till.

När människor kommer till själavård är det olika behov som kan stå i fokus. För någon handlar det om en längtan efter att bearbeta sina sår, för andra är det en akut kris, ytterligare någon kan stå i ett vägval och behöver någon som hjälper till att skapa reda i argumenten, några brottas med Gud och sin tro och åter andra kämpar med sin skam och skuld. För själavårdaren handlar det om att möta denna person utifrån dennes förutsättningar. De val som behöver göras påverkar innehåll, struktur och förhåll11

Uppdrag själavård_inl.indd 11

2025-12-18 14:13

ningssätt. Här finns mycket både i kyrkans tradition och nutida tänkande som kan vara själavårdarens redskap.

Detta avsnitt hade kunnat behandla själavårdsmöten utifrån konfidentens ålder eller livssituation. Allt sådant påverkar självklart konfidentens livsrum, kontext och möjlighet att bearbeta sin situation. Vi har dock valt att bara antyda det i våra texter, då vi tror att mycket är generellt, oavsett var i livet man befinner sig. ”Själavårdaren” är det fjärde och avslutande temat. Under denna rubrik berörs den skörhet som finns i det slutna rummet. Både för själavårdaren och konfidenten finns en utsatthet. Själavårdaren har att vara medveten om sin maktposition. Samtidigt finns en ensamhet där själavårdaren är utlämnad åt sin egen kompetens och de frågor och reaktioner som väcks i mötet med Berättaren.

Det nära mötet aktualiserar olika situationer som berör gränsen mellan närhet och distans, skilda förväntningar på vad samtalet och relationen ska innebära, liksom både själavårdarens ansvar att inte gå över konfidentens gränser och rätten för själavårdaren att hävda sin integritet.

Tystnadsplikten är en förutsättning för människors förtroende för kyrkan. Alla som verkar i en församling och möter människor har någon form av tystnadsplikt. Tystnadsplikten är en tillgång och en börda för den som ska hantera den. Vi skriver därför också om den problematik som det innebär.

För att kunna utvecklas som människa och själavårdare är det viktigt att få erfarenhet av att sitta i den andra stolen. Genom handledning och egen själavård kan själavårdaren fördjupa sin förståelse för uppdraget och konfidentens utsatthet. I kapitlet berörs också handledningens förutbestämda ramar.

Två berättelser avslutar boken. Det är våra, Gunillas och Esbjörns, egna reflektioner kring att under många år ha arbe-

12

Uppdrag själavård_inl.indd 12

2025-12-18 14:13

tat med själavård. Vi försöker se vad i våra liv som bidragit till dessa livs- och yrkesval. Dessa personliga berättelser finns med både som en hjälp att förstå det vi skrivit i denna bok och som en uppmuntran till dig som läsare att fundera över den väg som lett fram till din önskan att vara själavårdare. Vill du som läsare redan nu förstå ännu mer om vad som drivit oss och varför denna bok kommit till, kan du börja med dessa två texter.

Jag vill dela med mig av paletten och penslarna så att alla kan måla sin berättelse med de färger som hör livet till.

(Ur ”Paletten” av Lisa Ibring)

Stockhom och Enköping i december 2025 Esbjörn Hagberg Gunilla Löf Edberg

13

Uppdrag själavård_inl.indd 13

2025-12-18 14:13

Uppdrag själavård_inl.indd 14

2025-12-18 14:13

Del I

Själavårdaren i församlingen

Uppdrag själavård_inl.indd 15

2025-12-18 14:13

Uppdrag själavård_inl.indd 16

2025-12-18 14:13

1

Brunnen, vattnet och krukan – om den själavårdande församlingen Gunilla Löf Edberg

I många, för att inte säga alla, församlingar sker dagligen en mängd möten där människor lyssnar till varandra, berättar, tröstar, pratar, skrattar och gråter tillsammans. Det sker i soffhörnor, kapell, samtalsrum och församlingssalar. Ett pärlband av möten och samlingar med skiftande syften och former. Vissa är återkommande varje vecka, andra sker regelbundet under en tid och några sker endast vid ett speciellt tillfälle. Somliga sker enskilt i förtroende, planerat eller för att ”rätt” personer möttes.

Det kan till exempel handla hur gravbesökaren samtalar en stund med kyrkogårdsarbetaren. Pedagogen som återigen sätter sig i skymundan med konfirmandledaren för att höra hur det är där hemma. Diakonen som tar emot den förtvivlade mamman.

Deltagarna i sorgegruppen som får del av varandras tankar och känslor kring förlust och avsked. Med vetskap om hur sådana möten, i all sin bredd, kan vara avgörande för en enskild människa vill jag lyfta fram dem och visa hur de alla är delar av ett 17

Uppdrag själavård_inl.indd 17

2025-12-18 14:13

gemensamt uppdrag. Med erfarenhet av hur församlingsanställda under kyrkoårets alla dagar är med och skapar goda möten vill jag sammanfoga dem till en större bild – den själavårdande för­ samlingen.

Den större bilden formar jag med hjälp av en själavårdsberättelse som får spegla församlingens verksamhet och uppdrag, med alla dess deltagare, förtroendevalda, anställda och volontärer.

Självårdsberättelsen är hämtad från Johannesevangeliet 4:1–42.

Jesus och en samarisk kvinna möts vid Sykars brunn och deras sammanträffande mynnar ut i ett längre, livsavgörande samtal.

Berättelsen återkommer då och då i själavårdslitteraturen. Att det refereras till den där hör naturligtvis ihop med att det är en berättelse där Jesus möter en enskild människa med en längre dialog återgiven. Berättelsen innehåller dessutom flera detaljer, som tiden på dagen, uppgifter om platsen och vad kvinnan bär med sig till mötet. De konkreta, sinnliga upplysningarna inbjuder till tolkning och reflektion. Anknytningen till själavården ligger nära till hands eftersom den dubbelbottnade dialogen även blir personlig. Det är en text som bjuder in oss till att måla inre bilder.

Centralt för hela skeendet är brunnen där Jesus sätter sig sedan han och lärjungarna har kommit in i staden. Det är en gammal brunn som samlar upp regnvatten – till skillnad från en källa där det porlar fram. Brunnen har funnits länge och blir nu mötesplats för ett samtal.

I fokus hamnar förstås också vattnet eller rättare sagt, två sorters vatten. Det ena skvalpande och tungt att bära, det andra dolt och kanske svåråtkomligt. Brunnsvattnet som släcker törsten för stunden jämförs under samtalet med det levande vattnet som ger evigt liv.

Mot slutet av berättelsen benämns också krukan som kvinnan

18

Uppdrag själavård_inl.indd 18

2025-12-18 14:13

ställde ner eftersom hennes vattenhämtning kom av sig, när deras samtal tog fart.

Jag utgår från de tre tingen, där vart och ett kan anses bärande för hur mötet utvecklar sig och här får visa vägen mot det som kännetecknar den själavårdande församlingen. De kan ange riktningen för en församlings strävan efter ett sammanhang där både lovsången och kyriet hittar sina klangbottnar. Berättelsens tre ting får symbolisera tre aspekter av den själavårdande församlingen.

Brunnen står där med sin historia och är tillgänglig för stadens invånare. Brunnen är mötesplatsen. Den själavårdande församlingen behöver på liknande sätt ”brunnar” som bara står där, väntande. Den behöver möjliggöra mötesplatser.

Vattnet. Det är kring vattnet en stor del av Jesus och kvinnans dialog kretsar. Utan vattnet i brunnen hade deras samtal förmodligen formats på annat vis. När de talar om vattnet som Jesus vill ge, öppnar sig också kvinnan och berättar om sitt liv.

Både Jesus och kvinnan är autentiska i mötet. I den själavårdande församlingen behöver man bereda plats för viktiga samtal, att det finns utrymme att säga som det är, komma som man är. Den själavårdande församlingen behöver möjliggöra autentiska möten.

Krukan är en bruksvara för förvaring och vattenhämtning.

Samtidigt blir den också en symbol för hur mötet har förändrat kvinnans liv. Den blir kvarlämnad när kvinnan beslutsamt skyndar sig i väg för att vittna om mötet med Jesus. Mötet vid brunnen ger henne upprättelse och ett uppdrag. Det blir ett helande möte där svar och frågor respekteras och nya insikter får komma vartefter, utan pekpinnar. I den själavårdande församlingen möjliggörs en helande miljö. Det innebär att vi behöver vara varsamma med orden och berättelserna vi får ta del av.

19

Uppdrag själavård_inl.indd 19

2025-12-18 14:13

Brunnen – att möjliggöra mötesplatser ”Han (Jesus) måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad sin hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sa till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.”

(Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.)

Joh. 4:4–9

Berättelsen startar med att Jesus och lärjungarna kommer in i den samariska staden Sykar. Jesus, som är trött efter vandringen sätter sig vid den brunn där stadens invånare hämtar sitt vatten, Jakobs källa. Lärjungarna däremot går vidare för att skaffa något att äta. Jesus sitter därför ensam och väntar vid brunnen. En bit därifrån kommer en kvinna bärande på en vattenkruka. De ser varandra, förmodligen på håll. Det är mitt på dagen och ingen annan verkar vara ute i samma ärende som kvinnan. Allt eftersom kvinnan närmar sig målet för sin vandring kommer de två steg för steg inom varandras synfält. När kvinnan är nära den för henne välbekanta brunnsplatsen blir hon varse att den inte riktigt ser ut som vanligt. Den brukar vara tom under middagshettan.

Kanske blir hon förvånad över att någon sitter där. Hon blir alldeles säkert förvånad över det första han säger: ”Ge mig något att dricka.” ”Hur kan du som är jude, be mig om vatten? Jag är en samarisk kvinna”, blir hennes självklara svar. Den vardagliga önskan från Jesus framstår som exceptionell när kvinnan svarar undrande och kanske lite ironiskt. De vardagliga orden rymmer

20

Uppdrag själavård_inl.indd 20

2025-12-18 14:13

något mer. Samtidigt som deras gemensamma törst exponeras, så exponeras också allt det som skiljer dem åt.

Att vara på väg till en mötesplats Jag vill uppehålla mig vid den rörelsen – att vara på väg mot en plats där man inte riktigt vet vad som kommer att ske när man kommer fram. Du som arbetar i en församling kanske känner igen den rörelsen. Någon närmar sig och spanar, undrande. Någon synar församlingshuset lite extra innan de fortsätter mot dörren.

Platsen i sig är bekant. Hen har gått förbi församlingshuset nästan varje dag men aldrig haft anledning att gå in. Inte förrän nu när hen anmält sig till ”Stilla timmen med bibelsamtal”. Eller tänk på den som har passerat kyrkan hundratals gånger men aldrig sökt någon därinne. Inte förrän nu när besöket på kyrkogården blev överväldigande. Hen går med tvekande steg mot den öppna kyrkporten. Kanske finns det någon, därinne, som kanske har mött förtvivlan förut.

Du känner säkert igen dem, rörelserna mot något på samma gång välkänt och okänt. Den som rört sig mot församlingshuset eller kyrkan och kommit in söker ögonkontakt, letar efter någon som verkar höra hemma där. Söker efter bekräftelse och välkomnande.

Jag tror att du kan se dem framför dig – människor som kommit till en grupp, samling eller samtal som du har ansvarat för. Jag vill stanna där en stund, precis när de klivit in genom dörren.

Tänk på ditt eget församlingshus och din egen kyrka: Vad är det första en besökare på spaning möter? Hur ser det ut när de har kommit lite längre in? Kommer det finnas andra personer i närheten? Vilket intryck ger sakerna och möblerna som finns 21

Uppdrag själavård_inl.indd 21

2025-12-18 14:13

där, tycker du? Väcker de en känsla av att ”här sitter någon och väntar”? Naturligtvis kan du tänka att detta bara är detaljer, för sedan kliver besökaren in och möter något mer. Samtidigt kan du också tänka att det första intrycket sänder en signal om att personen verkligen är väntad. Det finns förstås inget rätt eller fel, det viktiga är att det vid något tillfälle skett ett medvetet tankearbete.

Kanske kan du tillsammans med ett par medarbetare, byta roller för en stund och leva er in i att ni är personer som kommer till samtalsgruppen för första gången. Hur blir det? Att pröva att gå in genom dörren och se sig om med ovana ögon. Att sätta sig i foajén och vara någon som väntar på en själavårdare. Hur känns det?

Ibland kan det vara små ändringar som behövs för att platsen ska kännas mer välkomnande. En kudde, en pläd, ett tidningsställ. En krukväxt som placeras i ett fönster. Samtidigt har vi de byggnader och rum vi har, trappor och väggar är fasta. Men att se på kända hus och rum med nya ögon kan göra att en invand miljö berikas med något nytt.

En hel del församlingar anordnar soppluncher och liknande, mötesplatser som uppskattas av många. Tillfällen att äta tillsammans med andra och få prata om stort som smått. Vid de tillfällena är det inte ovanligt att ansvaret delas mellan volontärer och anställda. Hur ser beredskapen ut, när ni, som delar på ansvaret för lunchen, sitter vid bordet? Signalerar ni till de som sitter bredvid er att ni vill prata? Inser ni att det så att säga sitter någon vid brunnskanten beredd på att inleda ett vardagligt samtal.

I bibeltexten ser vi att Jesus ber kvinnan om vatten i stället för att erbjuda sitt vatten först. Jesus vänder på rollerna och blir den som behöver få något. Den gemensamma törsten får bli starten

22

Uppdrag själavård_inl.indd 22

2025-12-18 14:13

på ett samtal om tro och traditioner. Att mötas som två hungriga lunchgäster med varsin sopptallrik kan leda till en oväntad dialog.

Som själavårdare kan man ibland röra sig i de gemensamma rummen utan att ha en uttalad arbetsuppgift, utan i stället ”bara vara” (en del kallar det ”att drälla”), att vara beredd till möte med lite luft i kalendern. Att ”bara vara” är ett svårt uppdrag och kräver både mod och tålamod. Du kan pröva vad som känns meningsfullt och fungerar.

Många församlingsmedarbetare är beredda till möte och villiga att skapa mötesplatser. Kanske kan du och dina medarbetare göra en inventering och ställa följande frågor till er själva: • Vad är en mötesplats i just vårt sammanhang?

• Hur ser våra mötesplatser ut?

• Hur tänker vi kring närvaro?

• Vilka behöver finnas till hands?

• Hur tänker vi kring volontärernas insatser?

• Vad förväntas av var och en av oss?

Att säga ja eller nej Frågornas svar ger möjlighet till att förstå vad just din närvaro betyder vid mötesplatsen. Uppdraget blir tydligt. Din närvaro får en ram av både tid och rum. Mötet vid Sykars brunn hade en inledning, en dialog och ett avslut. Jesus talade med kvinnan, där och då, sedan skyndade hon i väg och Jesus övergick till att tala med lärjungarna. Att vara beredd till möte för oss i kyrkan innebär att vara beredd på att sitta en stund tillsammans med någon.

Att möta någon kan innebära att du får del av en annan männ23

Uppdrag själavård_inl.indd 23

2025-12-18 14:13

iskas drömmar, svårigheter och önskningar. Du kanske också får en tydlig förfrågan om att vara till stöd på något sätt. Det kan ibland kännas som om du måste ordna det. Då kan du luta dig emot att ditt uppdrag har getts en ram av både tid och rum. Det kan innebära att du behöver vara beredd att säga nej. Det är inte ett nej till att lyssna, men till att agera där och då. Vi vill ofta hjälpa till för att vi vill så väl. Uppdragen ser olika ut. Kanske kan det bli aktuellt senare med att hjälpa till eller kanske ska någon annan än du träda in. Alla behov och förfrågningar kan inte och ska inte tillgodoses direkt. Alla medarbetare behöver få höra att det är möjligt att säga nej. I den själavårdande församlingen bärs ansvaret gemensamt av personer som har skilda uppdrag och olika kompetenser. Här finns också en medvetenhet om vem som kan vad. Man har informerat varandra, berättat om sina arbetsuppgifters innehåll och syfte. Ju mer man vet om varandras arbete, desto större blir viljan att hjälpas åt när de vanliga ramarna inte räcker till. Det kan ligga nära till hands att betrakta medarbetarnas arbetsuppgifter som separata företeelser. I den själavårdande församlingen är man mer benägen att tänka att alla ingår i ett skeende, en helhet.

Själavårdande länkar Ett tydligt exempel på ett gemensamt ansvar för ett skeende är begravningsgudstjänsten. Jag vill gärna använda bilden av en guldkedja, där varje enskild länk läggs till de andra allteftersom och så småningom har ett band skapats av gyllene länkar.

Första länken kan vara bokningen av kapellet eller kyrkan. Bokningen skickas sedan vidare till tjänstgörande vaktmästare, präst och musiker. Även en personlig inbjudan till tacksägelse skickas

24

Uppdrag själavård_inl.indd 24

2025-12-18 14:13

till sorgehuset. Fler länkar läggs till. Kontakter med sorgehuset ska tas, griftetal ska skrivas, musik och psalmer ska väljas. En guldkedja med själavårdande länkar formas så att anhöriga kan få möjlighet att tillsammans mötas kring sin förlust och ta avsked.

När dagen är inne samlas man i kapellet eller kyrkan med tingen som har sin givna plats där, som ljusstakar, mullkar och altartavla och med de saker som tagits dit för detta tillfälle, som kistan eller urnan och blombuketter. Musiken ljuder, psalmerna sjungs och kanske någon sjunger solo. Sedan läggs orden till, både de tusenåriga och de som nyligen skrivits. Kanske är det också minnesstund i församlingshuset och då fästs ytterligare länkar till guldkedjan, med dukning och servering. Dessutom kanske en inbjudan till sorgegrupp når de anhöriga. Arbetsuppgifterna utförs gång på gång med samma omsorg.

Det kan vara välgörande för dig och dina arbetskamrater att tillsammans visualisera hur guldlänkarna länkas samman i just ert sammanhang. Det finns säkert fler än dem jag beskrivit här.

Skriv upp på en whiteboard och låt alla bidra. Det kan visa sig att det blev fler länkar än vad ni inledningsvis trodde. Kanske får ni också syn på en länk som saknas …

Att vara väntad Jag tror att vi alla har varit med om att komma till en plats eller in i ett rum och uppleva att ”här har någon väntat på mig”. Det kan vara små detaljer som avgör hur upplevelsen blir, kanske att kaffekopparna står framme, att någon tar emot rocken eller kappan, att stolarna som står i rummet räcker till alla eller att det står en liten blomma på bordet.

Jesus och kvinnan möttes på en plats med en brunn fylld med 25

Uppdrag själavård_inl.indd 25

2025-12-18 14:13

vatten, den påverkade förmodligen hur mötet utvecklade sig.

Att se församlingens mötesplatser som brunnar betyder att de förmedlar en trovärdighet. Här möts alla i ett sammanhang där man ska känna sig väntad. Brunnen ska vara fylld med vatten.

Vattnet – att möjliggöra autentiska möten Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv”.

Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.” Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man”.

Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man.

Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talar du sanning”. Kvinnan sade: ”Herre jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.”

Jesus svarade: ”Tro mig kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom.

Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den smorde)” och att när han kommer skall han låta oss veta

26

Uppdrag själavård_inl.indd 26

2025-12-18 14:13

allt.” Jesus sade: ”Det är jag, den som talar till dig.” I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne.

Joh. 4: 10–27

I mötet vid Sykars brunn inleder Jesus med att be om vatten för att sedan föra över samtalet till vatten av annat slag. Den man som sitter vid brunnen och är en främling för kvinnan berättar att han har ett vatten som kan göra henne otörstig. När Jesus berättar om det vattnet formulerar kvinnan en önskan om att slippa den påfrestande vattenhämtningen. I den stunden blir samtalet personligt. När de talar om det levande vattnet lyfter Jesus in kvinnans livsberättelse och det personliga fördjupas när Jesus ber henne att hämta sin man. Därmed blir hennes livssituation klargjord. Kvinnans ord om att hon inte har någon man ställs bredvid Jesu ord om att hon har haft fem män. Jesus kommenterar inte kvinnans livsberättelse mer utan säger bara det som måste sägas. Mötet är autentiskt, ”det är som det är”. Kvinnan får sin livssituation framlagd av en man hon aldrig har träffat. Det får henne att säga: ”Herre, jag ser att du är en profet.”

När det personliga är sagt kan nya frågor ställas och samtalet röra sig på flera plan. De talar om gudstillbedjan utifrån olika perspektiv, både praktiskt och teoretiskt. Jesus tar ytterligare ett steg och berättar om en ny verklighet med sanna gudstillbedjare.

De gudstillbedjarna tillber varken på berget bredvid dem eller i Jerusalem utan i ande och sanning. När tillbedjan i sanning blir en möjlighet lyfter kvinnan in Messiashoppet, ”den som låter oss veta allt”. I Messiashoppet går det att tala sant. Jesus bekräftar att han är Messias: ”Det är jag, den som talar till dig”. Både Jesus och kvinnan möts i sanning, bådas identiteter är autentiska.

27

Uppdrag själavård_inl.indd 27

2025-12-18 14:13

AT T VAR A SJÄL AVÅRDARE är att stå mitt i livet med uppdraget att lyssna och bära. Det är att finnas till för den som söker stöd i sin livskamp och längtan – som ett uttryck för kyrkans väsen. Men hur vårdar man sin kallelse, sin teologi och sitt eget inre när mötena blir många och människors berättelser kryper under skinnet?

I Uppdrag själavård delar Esbjörn Hagberg och Gunilla Löf Edberg, bägge erfarna präster och själavårdare, med sig av sin kunskap.

Med utgångspunkt i bilden av vattnet och krukan vid Sykars brunn visar de på den själavårdande församlingen som helande miljö, och de ger konkreta redskap som varje själa­vårdare kan använda före, under och efter ett möte.

Boken belyser spänningarna som själavårdaren behöver förhålla sig till – mellan närhet och distans, makt och sårbarhet, handling och stillhet. Här ges också vägledning om tystnads­pliktens innebörd, arbetshandledningens betydelse och själa­vårdarens egen väg till vila och återhämtning.

Uppdrag själavård vänder sig främst främst till präster, diakoner och andra kyrkliga medarbetare, men passar också den som är allmänt intresserad av själavårdsfrågor. Den vill rusta till ett gott och hållbart själavårdsarbete – där djup får möta djup och varje livsberättelse tolkas i ljuset av Guds närvaro.

ESBJÖRN HAGB E RG är biskop emeritus. Han har bland annat

varit präst i församling, själavårdslärare vid Johannelunds teologiska högskola samt biskop i Karlstads stift.

GUNILL A LÖF E DB E RG har varit både församlings- och

sjukhuspräst, stiftsadjunkt och chef för Centrum för själavård och handledning i Stockholms stift samt nationell samordnare för Jourhavande präst och Sjukhuskyrkan i Sverige.

ISBN 978-91-526-0303-1 ISBN 978-91-526-0303-1

9 789152 9 789152

603031 603031